Konung Carl den Tolftes Bibel

TITUS, 1. CAPITLET

Paulus vald. Titus i Creta. Rätte och falske lärare.

1. Paulus, Guds tjenare, men Jesu Christi Apostel, till att predika Guds utvaldom trona och sanningenes kunskap, hvilken till Gudaktighet förer,

2. I hoppet till evinnerligit lif, det Gud, som icke ljuga kan, för evigt utlofvat hafver;

3. Men i sinom tid hafver han uppenbarat sitt ord genom predikan, den mig betrodd är, efter Guds vår Frälsares befallning;

4. Minom rättsinniga son Tito, efter begges våra tro: Nåd, barmhertighet, frid af Gud Fader, och Herranom Jesu Christo, vårom Frälsare.

5. Fördenskull lät jag dig qvar i Creta, att hvad som ännu fattades, skulle du fullkomliga beställa, och besätta städerna här och der med Prester, såsom jag dig befallt hafver;

6. Den som är ostraffelig, ene hustrus man; den der trogen barn hafver, oberyktad för öfverflödighet och genstörtighet.

7. Ty en Biskop bör vara ostraffelig, såsom en Guds skaffare; icke ensinnig, icke sticken, ingen drinkare, icke bitter, icke sniken efter slem vinning;

8. Utan gästgifvare, och älskar det godt är; tuktig, rättvis, helig, kysk;

9. Och håller sig vid det ord, som visst är och lära kan; på det han må mägtig vara att förmana genom helsosam lärdom, och öfvervinna dem som deremot säga.

10. Ty månge äro genstörtige, onyttige sqvallrare, och bedragare, besynnerliga de af omskärelsen;

11. Hvilkom man måste tillstoppa munnen; de som hela husen förvända, och lära det intet doger, för slem vinnings skull.

12. En af dem hafver sagt, deras egen Prophet: De Creter äro alltid ljugare, ond djur, och late bukar.

13. Detta vittnesbörd är sant. Derföre straffa dem skarpeliga, att de äro rätte i trone;

14. Och icke akta på de Judiska fabler och menniskors bud, som sig draga ifrå sanningen.

15. Dem, som rene äro, äro all ting rene; men dem orenom och otrognom är intet rent; utan både deras sinne och samvet är orent.

16. De säga sig känna Gud; men med gerningarna neka de det; efter de äro styggelige för Gud, och olydige, och till alla goda gerningar odugelige.

TITUS, 2. CAPITLET

Hvart stånds lefnad. Guds nåd.

1. Men tala du, såsom tillbörligit är, efter en helsosam lärdom;

2. De gamla, att de äro nyktre, ärlige, tuktige, rätte i trone, i kärlekenom, i tålamod;

3. De gamla qvinnor desslikes, att de ställa sig såsom heligom höfves, icke förtalerskor, icke drinkerskor, goda lärerskor;

4. Att de unga qvinnor lära tukt af dem; älska sina män, hafva sin barn kär;

5. Vara sediga, kyska, husaktiga, fromma, sina män underdåniga; på det Guds ord icke skall försmädt varda.

6. Sammalunda förmana ock de unga män, att de äro tuktige.

7. Uti all ting ställ dig sjelf för en eftersyn till goda gerningar, med oförfalskad lärdom, med ärlighet;

8. Med helsosam och ostraffelig ord; på det han, som emotstår, må blygas, intet ondt hafvandes det han om oss säga kan;

9. Tjenarena, att de äro sinom herrom underdånige, och uti all ting behagelige, icke gensvarige;

10. Icke otrogne; utan alla goda trohet bevisande; på det de måga pryda Guds vår Frälsares lärdom i all stycke.

11. Ty Guds nåd, helsosam allom menniskom, är uppenbarad;

12. Och lärer oss, att vi skole försaka alla ogudaktighet och verldslig lusta, och lefva tukteliga, rättfärdeliga, och gudeliga i denna verlden;

13. Och vänta det saliga hoppet, och den stora Guds och vår Frälsares Jesu Christi härliga uppenbarelse;

14. Den sig sjelf gaf för oss; på det han skulle förlossa oss ifrån all orättfärdighet, och rena oss sig sjelfvom ett folk till egendom, det sig om goda gerningar beflitar.

15. Sådant tala, och förmana, och straffa med fullt allvar. Låt ingen förakta dig.

TITUS, 3. CAPITLET

Otros, tros frukt. Fly kättare.

1. Förmana dem, att de äro Förstarna och Öfverheten underdånige och lydige; redebogne till alla goda gerningar;

2. Om ingen illa tala, icke trätosamma; utan milde, bevisande all saktmodighet till alla menniskor.

3. Ty vi vorom ock fordom ovise, ohörige, villfarande, tjenande begärelsom och mångahanda lustom, och vandradom i ondsko och afund, hätske; och hatadom hvarannan inbördes.

4. Men sedan Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till menniskorna uppenbarades;

5. Icke för rättfärdighetenes gernings skull, som vi gjort hade; utan efter sina barmhertighet gjorde han oss saliga, genom den nya födelsens bad, och den Heliga Andas förnyelse;

6. Hvilken han öfver oss rikeliga utgjutit hafver, genom vår Frälsare Jesum Christum;

7. På det vi skole rättfärdige varda genom hans nåd, och arfvingar blifva till evinnerligit lif, efter hoppet.

8. Det är ju ett fast ord; detta vill jag att du lärer, såsom det der visst är, att de, som Gudi trott hafva, vinnlägga sig i goda gerningar föregå; ty sådant är menniskomen godt och nyttigt.

9. Men dåraktig spörsmål, och slägtregister, och trätor, och kämpning om lagen förkasta; ty de äro onyttig och fåfäng.

10. Fly en kättersk mennisko, då han en gång och annan förmanad är;

11. Vetandes, att en sådan är förvänd, och syndar, såsom den sig sjelf fördömt hafver.

12. Då jag till dig sänder Artheman, eller Tychicum, så skynda dig snart till mig till Nicopolis; ty jag hafver satt mig före att blifva der öfver vintren.

13. Zenan, den lagkloka, och Apollo, fordra med flit, att dem intet fattas.

14. Men låt ock dem, som våre äro, lära i goda gerningar föregå der det behöfves, att de icke äro ofruktsamme.

15. Helsa dig alla, som med mig äro. Helsa dem, som oss älska i trone. Nåd vare med eder allom. Amen.

Skrifven af Nicopolis, i Macedonien.