RUT, 1. CAPITLET
EliMelechs vandring, söner, sonahustrur, död. Naemis, Ruths resa.
1. På den tiden, då domare regerade, vardt en hård tid i landena; och en man af BethLehem Juda for bort, och var främmande uti de Moabiters land, med sine hustru och två söner.
2. Han het EliMelech, och hans hustru Naemi, och hans två söner Mahlon och Chilion, de voro Ephrateer af BethLehem Juda; och då de kommo in i de Moabiters land, blefvo de der.
3. Och EliMelech, Naemis man, blef död; och hon blef qvar med sina två söner.
4. De togo Moabitiska hustrur; den ena het Arpa, den andra Ruth.
5. Och som de hade bott der i tio år, blefvo de både döde, Mahlon och Chilion, så att qvinnan var qvar efter båda sina söner och sin man.
6. Så gjorde hon redo med sina två sonahustrur, och for ut igen af de Moabiters land; ty hon hade förnummit i de Moabiters land, att HERREN hade sökt sitt folk, och gifvit dem bröd;
7. Och gick ut ifrå det rum, der hon varit hade, och båda hennes sonahustrur med henne. Och då hon i vägen var hem åt Juda land igen,
8. Sade hon till båda sina sonahustrur: Går edra färde, och vänder om igen, hvar edra till sins moders hus. HERREN göre barmhertighet med eder, såsom I med de döda och med mig gjort hafven.
9. HERREN gifve eder, att I mågen finna ro, hvar i sins mans hus. Och hon kysste dem. Då hofvo de sina röst upp, och greto;
10. Och sade till henne: Vi vilje gå med dig till ditt folk.
11. Men Naemi sade: Vänder om, mina döttrar; hvi viljen I gå med mig? Huru kan jag nu härefter hafva barn i mitt lif, som edra män blifva måtte?
12. Vänder om, mina döttrar, och går edra färde: ty jag är nu för gammal, till att gifva mig manne i våld. Och om jag än sade: Det är förhoppandes, att jag i denna nattene må taga mig en man, och föda barn,
13. Så kunnen I dock icke bida, intilldess de varda store; ty I föråldradens, så att I kunden inga män hafva. Ingalunda, mina döttrar; ty det gör mig ångest för edra skull; ty HERRANS hand är utgången öfver mig.
14. Då hofvo de sina röst upp, och greto ännu mer; och Arpa kysste sina sväro; men Ruth blef när henne.
15. Men hon sade: Si, din svägerska hafver vändt tillbaka till sitt folk, och till sin gud. Vänd ock du om efter dina svägersko.
16. Ruth svarade: Tala mig icke i det sinnet, att jag skall öfvergifva dig, och vända tillbaka igen ifrå dig; dit du går, dit vill jag ock gå; der du blifver, der blifver jag ock. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
17. Der du dör, der dör jag ock, der vill jag ock begrafven varda. HERREN göre mig det och det, om döden icke skall skilja oss åt.
18. Som hon nu såg, att hon stod fast i det sinnet, att hon ville följa henne, vände hon åter att tala mer derom med henne.
19. Så gingo de båda med hvarandra, intilldess de kommo till BethLehem. Och då de kommo till BethLehem, rörde sig hela staden öfver dem, och sade: Är detta Naemi?
20. Men hon sade till dem: Kaller mig icke Naemi, utan Mara; ty den Allsmägtige hafver svårliga bedröfvat mig.
21. Full drog jag härut, och tomman hafver HERREN låtit mig komma igen. Hvi kallen I mig då Naemi, efter HERREN hafver så tryckt mig, och den Allsmägtige hafver bedröfvat mig?
22. Och det var på den tiden, då bjugganden var begynt, då Naemi och hennes sonahustru Ruth, den Moabitiskan, igenkommo af de Moabiters land till BethLehem.
RUT, 2. CAPITLET
Ruth plockar ax på Boas åker.
1. Och der var en man, Naemis mans frände af EliMelechs slägt, benämnd Boas; och var en ärlig man.
2. Och Ruth, den Moabitiskan, sade till Naemi: Låt mig gå ut på åkren, och hemta ax efter den som jag nåde för finner. Hon sade till henne: Gack, min dotter.
3. Hon gick åstad, kom och hemtade upp efter dem som skåro på åkrenom; och det hände, att den åkren var Boas arfvedel, som af EliMelechs slägt var.
4. Och si, Boas kom ifrå BethLehem och sade till skördemännerna: HERREN vare med eder. De svarade: HERREN välsigne dig.
5. Och Boas sade till sin tjenare, som satter var öfver skördemännerna: Hvem hörer den unga qvinnan till?
6. Drängen, som öfver skördemännerna satter var, svarade och sade: Det är den Moabitiska qvinnan, som med Naemi igenkommen är ifrå de Moabiters land.
7. Ty hon sade: Käre, låt mig upphemta och församla emellan kärfvarna efter skördemännerna; och är så kommen, och hafver ståndit sedan i morgons intill nu, och hafver icke en tid gångit hem.
8. Då sade Boas till Ruth: Hör, min dotter, du skall icke gå bort på någon annan åker till att hemta; och skall icke heller gå hädan, utan håll dig intill mina pigor;
9. Och tag vara uppå, hvar de skära på åkren, och gack efter dem. Jag hafver sagt mina dränger, att ingen skall komma vid dig; och om dig törster, gack till karen, och drick der mina dränger hemta.
10. Då föll hon på sitt ansigte, och tillbad ned på jordene, och sade till honom: Hvarmed hafver jag den nåden funnit för din ögon, att du känner mig, som dock främmande är?
11. Boas svarade och sade till henne: Mig är sagdt allt det du gjort hafver med dine sväro efter dins mans död, att du hafver öfvergifvit din fader och dina moder, och ditt fädernesland, och farit till det folk, som du tillförene intet kände.
12. HERREN vedergälle dig det du gjort hafver; och din lön vare fullkommen när HERRANOM Israels Gud, till hvilken du kommen äst, till att hafva tröst under hans vingar.
13. Hon sade: Låt mig finna nåd för din ögon, min Herre; ty du hafver hugsvalat mig, och talat dine tjenarinno vänliga till, ändock jag icke är såsom någon af dina pigor.
14. Boas sade till henne: När måltid är, så kom hit till med, och ät bröd, och doppa din beta uti ättikona. Så satte hon sig när skördemännerna; och han lade henne torkad ax före, och hon åt, och vardt mätt, och lät blifva något qvart.
15. Och då hon stod upp till att hemta, böd Boas sina dränger, och sade: Låter henne ock hemta emellan kärfvarna, och snubber henne intet;
16. Och låter desslikes falla utaf händerna henne till, och låter liggat, att hon må upphemta det, och ingen tale derföre illa till henne.
17. Så hemtade hon på åkrenom allt intill aftonen; och det hon upphemtat hade, tröskade hon, och det var vid ett epha bjugg;
18. Och lade på sig, och kom i staden, och viste sina sväro hvad hon hemtat hade; dertill bar hon fram, och gaf henne det henne qvart blifvit var, der hon af mättad vardt.
19. Då sade hennes svära till henne: Hvar hafver du hemtat i dag, och hvar hafver du arbetat? Välsignad vare den som vid dig känts hafver. Och hon sade det sine sväro, när hvem hon arbetat hade, och sade: Den man, som jag i dag när arbetat hafver, heter Boas.
20. Naemi sade till sina sonahustru: Välsignad vare han HERRANOM; ty han hafver icke tillbakalåtit sina barmhertighet, hvarken på de lefvande, eller på de döda. Och Naemi sade till henne: Den mannen är oss åkommen, och är vår arfvinge.
21. Ruth, den Moabitiskan, sade: Han sade ock till mig: Håll dig intill mina dränger, tilldess de hafva allt inbergat.
22. Naemi sade till Ruth sina sonahustru: Det är bättre, min dotter, att du går ut med hans pigor, att på en annan åker icke någor afvisar dig.
23. Alltså höll hon sig intill Boas pigor, och hemtade der, så länge bjugganden och hveteanden öfverfaren var; och kom igen till sina sväro.
RUT, 3. CAPITLET
Ruth ligger vid Boas fötter.
1. Och Naemi hennes svära sade till henne: Min dotter, jag vill komma dig till ro, så att du skall må väl.
2. Den samme Boas, vår skyldman, när hvilkens pigor du varit hafver, kastar i denna nattene korn på sin loga.
3. Så två dig, och smörj dig, och drag din kläder uppå, och gack neder till logan, så att ingen känner dig, tilldess han hafver ätit och druckit.
4. När han då lägger sig, så märk till, hvar han lägger sig, och kom och lyft upp kläden vid hans fötter, och lägg dig, så varder han dig väl sägandes, hvad du göra skall.
5. Hon sade till henne: Allt det du säger mig, vill jag göra.
6. Hon gick neder till logan, och gjorde allt såsom hennes svära henne budit hade.
7. Och då Boas hade ätit och druckit, vardt hans hjerta gladt, och kom och lade sig bakom en kornskyl; och hon kom sakta, och lyfte upp kläden vid hans fötter, och lade sig.
8. Vid midnattstid vardt mannen förfärad, och tog om sig, och si, en qvinna låg vid hans fötter.
9. Och han sade: Ho äst du? Hon svarade: Jag är Ruth din tjenarinna, sträck ut din vinga öfver dina tjenarinno; ty du äst arfvingen.
10. Han sade: Välsignad vare du HERRANOM, min dotter, du hafver sedermer gjort en bättre barmhertighet än tillförene, att du icke hafver gångit efter ynglingar, rika eller fattiga.
11. Nu, min dotter, frukta dig intet; allt det du säger, vill jag göra dig; förty hela staden af mitt folk vet, att du äst en dygdesam qvinna.
12. Det är sant, att jag är arfvingen, men en annar är närmer än jag.
13. Blif i natt; i morgon om han tager dig, är så godt; lyster honom ock icke taga dig, så vill jag taga dig, så visst som HERREN lefver. Sof intill morgonen.
14. Och hon sof intill morgonen vid hans fötter; och hon stod upp, förra än någor den andra känna kunde och han sade: Låt icke uppenbart varda, att någon qvinna är kommen till logan;
15. Och sade: Räck hit din mantel, som du hafver uppå, och håll honom fram; och hon höll honom fram, och han mälte sex mått korn, och lade på henne. Och han kom i staden.
16. Men hon kom till sina sväro; den sade: Huru går det med dig, min dotter? Och hon sade henne allt det mannen hade gjort henne;
17. Och sade: Dessa sex mått korn gaf han mig; ty han sade: Du skall icke komma med tomma händer till dina sväro.
18. Hon sade: Låt oss bida, min dotter, tilldess du får se hvartut det vill; ty mannen vänder icke igen, med mindre han gör der i dag en ända med.
RUT, 4. CAPITLET
Ruths bröllop, barn. Davids ätt.
1. Boas gick upp i porten, och satte sig der. Och si, när arfvingen gick derfram, talade Boas till honom, och sade: Kom, och sätt dig här, ehuru ditt namn är. Och han kom, och satte sig.
2. Och han tog tio män af de äldsta i staden, och sade: Sätter eder här. Och de satte sig.
3. Då sade han till arfvingan: Naemi, som ifrå de Moabiters land igenkommen är, bjuder ett stycke åker fält, som hörde vår broder EliMelech till.
4. Derföre tänkte jag, att jag skulle det kungöra dig, och säga: Vill du komma det i ditt arf, så köp det inför borgarena, och inför de äldsta af mitt folk. Vill du ock icke kommat i ditt arf, så säg mig det, att jag må veta det; ty här är ingen arfvinge till, annar än du, och jag näst dig. Han sade: Jag vill komman i mitt arf.
5. Boas sade: När du köper åkren af Naemis hand, så måste du ock taga Ruth, den Moabitiskon, dens dödas hustru, att du må uppväcka dem döda namn till hans arfvedel.
6. Då sade han: Jag kan icke blifva vid arfvet, att jag tilläfventyrs icke förderfvar min arfvedel. Lös du hvad jag lösa skulle, ty jag kan icke lösan.
7. Och det var en gammal sedvänja i Israel, när en någon ting icke ärfva eller köpa ville, till att all ting skulle fast blifva, så drog han sin sko utaf, ock fick dem andra; det var då till ett vittnesbörd i Israel.
8. Och arfvingen sade till Boas: Köp du det; och drog sin sko af.
9. Och Boas sade till de äldsta, och till allt folket: I ären i denna dag vittne, att jag hafver köpt allt det EliMelech, och allt det Chilion och Mahlon tillhörde, utaf Naemis hand.
10. Dertill tager jag ock Ruth, den Moabitiskon, Mahlons hustru, mig till hustru, att jag må uppväcka dem döda namn i hans arfvedel, och hans namn icke skall utrotadt varda ibland hans bröder, och utu hans rums portar; dess ären I vittne i denna dag.
11. Och allt folket, som i portenom var, samt med de äldsta, sade: Vi äre vittne; HERREN göre den qvinnona, som kommer i ditt hus, såsom Rachel och Lea, hvilka båda hafva uppbyggt Israels hus; och blif ärlig hållen i Ephrata, och var namnkunnig i BethLehem.
12. Och ditt hus vare såsom Perez hus, hvilken Thamar födde Juda, utaf den säd, som HERREN dig gifvandes varder af denna qvinnone.
13. Så tog Boas Ruth, att hon vardt hans hustru; och när han låg när henne, gaf HERREN henne, att hon vardt hafvandes, och födde en son.
14. Då sade qvinnorna till Naemi: Lofvad vare HERREN, som hafver låtit dig icke fattas arfvinga i denna tiden, att hans namn må blifva i Israel.
15. Han varder dig kommandes till lif igen, och försörjandes dig i dinom ålder; ty din sonahustru, som dig älskat hafver, hafver födt den dig bättre är än sju söner.
16. Och Naemi tog barnet, och lade det i sitt sköt, och vardt dess amma.
17. Och hennes grannhustrur gåfvo honom ett namn, och sade: Naemi är födt ett barn; och de kallade honom Obed; han är Isai fader, som är Davids fader.
18. Detta är Perez börd: Perez födde Hezron;
19. Hezron födde Ram; Ram födde Amminadab;
20. Amminadab födde Nahesson; Nahesson födde Salmon;
21. Salmon födde Boas; Boas födde Obed;
22. Obed födde Isai; Isai födde David.
