KLAGOVISORNA, 1. CAPITLET
Juda beklagar sitt elände.
1. Huru ligger den staden så öde, som full med folk var? Han är likasom en enka; den som en Förstinna ibland Hedningarna, och en Drottning i landen var, hon måste nu tjena.
2. Hon gråter om nattena, så att tårarna löpa neder på kindbenen; ingen är ibland alla hennes vänner, som hugsvalar henne; alle hennes näste förakta henne, och äro hennes fiender vordne.
3. Juda är fången i elände och svår träldom han bor ibland Hedningar, och finner ingen ro; alle hans förföljare fara illa med honom.
4. Vägarna till Zion ligga öde, efter ingen kommer till högtiden; alle hans portar stå öde, hans Prester sucka, hans jungfrur se ömkeliga ut, och han är bedröfvad.
5. Hans ovänner sväfva allt i höjdene, hans fiendom går väl; ty HERREN hafver gjort honom full med jämmer, för hans stora synders skull, och hans barn äro i fängelse bortdrefne för fiendanom.
6. All fägring är borto för dottrene Zion; hennes Förstar äro lika som vädrar, de der ingen bet finna, och gå vanmägtige för plågsrenom.
7. Jerusalem kommer ihåg i denna tid, huru elände och öfvergifven han är, och huru mycket godt han af ålder haft hafver, medan allt hans folk nederligger för fiendanom, och ingen är som hjelper; hans fiender se sina lust uppå honom, och bespotta hans Sabbather.
8. Jerusalem hafver syndat, derföre måste han vara lika som en oren qvinna. Alle de som ärade honom, de försmå honom nu, efter de se hans skam; men han suckar, och faller neder till markena.
9. Hans orenlighet låder vid hans klädefållar; han hade icke trott att honom på sistone så gå skulle; han är ju allt för grufveliga nederstött, och hafver dertill ingen, som tröster honom. Ack HERRE! se uppå mitt elände; ty fienden högmodas fast.
10. Fienden hafver kommit sina hand vid alla hans klenodier; ty han måste se deruppå, att Hedningarna gingo in uti hans helgedom, om hvilka du budit hafver, att de icke skulle komma uti dina församling.
11. Allt hans folk suckar och går om bröd, sin klenodier gåfvo de för mat, på det de skulle vederqvicka själena. Ack HERRE! se dock till, och skåda huru föraktelig jag vorden är.
12. Eder allom säger jag, som gån här framom: Skåder dock och ser till, om någor värk kan vara sådana som min värk, den mig så uppäter; ty HERREN hafver gjort mig full med jämmer, på sine grymma vredes dag.
13. Han hafver sändt en eld af höjdene uti min ben, och låtit honom der mägtig vara; han hafver utsatt ett nät för mina fötter, och stött mig tillbaka; han hafver gjort mig till ett öde, så att jag sörja måste hela dagen.
14. Mina svåra synder hafva uppvaknat genom hans straff, och alla tillsammans kommit mig uppå halsen, så att all min kraft mig förgås; Herren hafver så farit med mig, att jag icke mer uppkomma kan.
15. Herren hafver nedertrampat alla mina starka, som jag hade; han hafver låtit utropa öfver mig en högtid, till att förderfva mina unga män; Herren hafver låtit jungfruna, dottrena Juda, trampa en press.
16. Derföre gråter jag så, och båda min ögon flyta med vatten; ty hugsvalaren, som mina själ vederqvicka skulle, är långt bort ifrå mig. Min barn äro borto; ty fienden hafver öfverhandena fått.
17. Zion räcker sina händer ut, och der är dock ingen, som honom tröster; ty HERREN hafver budit allt omkring Jacob hans fiendom, att Jerusalem skall emellan dem vara lika som en oren qvinna.
18. HERREN är rättfärdig, ty jag hafver varit hans mun ohörsam; hörer, all folk, och ser min värk; mina jungfrur och ynglingar äro gångne uti fängelse.
19. Jag kallade på mina vänner, men de hafva bedragit mig; mine Prester och äldste i stadenom äro försmäktade; ty de gå om bröd, på det de skola vederqvicka sina själ.
20. Ack HERRE! se dock huru bedröfvad jag är, att det gör mig ondt i allt mitt lif; mitt hjerta dänger i minom kropp, ty jag är uppfylld med stor bitterhet; ute hafver svärdet, och inne i husena döden gjort mig till en enko.
21. Man hörer väl, att jag suckar, och hafver dock ingen tröstare; alle mine fiender höra mina olycko, och glädja sig, det gör du; så låt då den dagen komma, som du utropat hafver, att dem skall gå lika som mig.
22. Låt alla deras ondsko komma inför dig, och gör med dem, såsom du med mig, för alla mina missgerningars skull, gjort hafver; ty mitt suckande är stort, och mitt hjerta är bedröfvadt.
KLAGOVISORNA, 2. CAPITLET
Klagan öfver Zions nöd.
1. Huru hafver Herren förmörkrat dottrena Zion med sine vrede? Han hafver kastat Israels härlighet af himmelen neder på jordena; han hafver icke tänkt uppå sin fotapall, i sine vredes dag.
2. Herren hafver utan barmhertighet alla Jacobs boningar förlagt; han hafver i sine grymhet afbrutit dottrenes Juda fäste, och slagit dem omkull, han hafver oskärat både hennes rike och hennes Förstar.
3. Han hafver sönderbrutit Israels starkhet uti sine grymma vrede; han hafver dragit sina högra hand tillbaka, då fienden kom, och hafver upptändt en eld i Jacob, den allt omkring förtärer.
4. Han hafver spänt sin båga, lika som en fiende; sina högra hand hafver han fört såsom en ovän, och dräpit allt det som lustigt var till seendes, och utgjutit sina grymnet, lika som en eld uti dottrenes Zions hyddo.
5. Herren är lika som en fiende; han hafver omstört Israel, han hafver omstört alla hans palats, och förderfvat hans fäste; han hafver gjort dottrene Juda mycken klagan och sorg.
6. Han hafver uppgrafvit hans tjäll, lika som en örtegård, och förderfvat hans boning; HERREN hafver låtit förgäta i Zion både helgedag och Sabbath, och låtit i sine grymma vrede skämma både Konung och Prest.
7. Herren hafver förkastat sitt altare, och tillspillogifvit sin helgedom; han hafver gifvit hans palats murar uti fiendans händer, så att de hafva ropat i HERRANS hus, lika som uppå enom helgedag.
8. HERREN tänkte till att förderfva dottrenes Zions murar; han drog snöret deröfver, och icke afvände sina hand, tilldess han henne förderfvade; tornen stå ömkeliga, och muren ligger jämmerliga.
9. Hans portar ligga djupt neder i jordene; hans bommar hafver han sönderbrutit, och tillintetgjort; hans Konungar och Förstar äro ibland Hedningarna, der de intet kunna öfva lagen, och hans Propheter hafva ingen syn af HERRANOM.
10. Dottrenes Zions äldste ligga på jordene, och äro tyste; de kasta stoft uppå sin hufvud, och hafva dragit säcker uppå sig Jerusalems jungfrur hänga deras hufvud neder åt jordene.
11. Jag hafver nästan gråtit mig ögonen ut, så att det gör mig ondt i mitt lif; min lefver är utgjuten uppå jordena, öfver mins folks dotters jämmer, då spenabarn och öfvermagar försmäktades på gatomen i stadenom;
12. Då de sade till sina mödrar: Hvar är bröd och vin? då de försmäktades på gatomen i stadenom, såsom de der dödssåre voro, och uppgåfvo sin anda i deras mödrars famn.
13. O du dotter Jerusalem, hvem skall jag likna dig vid? Och för hvad skall jag hålla dig, du jungfru dotter Zion? Vid hvad skall jag likna dig, der jag dig med trösta måtte. Ty din skade är stor, lika som ett haf; ho kan hela dig?
14. Dine Propheter hafva dig predikat lösa och dåraktiga syner, och icke uppenbarat dig dina missgerning, der de med måtte förtagit dig ditt fängelse; utan hafva predikat dig lösa predikan, på det de skulle predika dig utu landena.
15. Alle de som der framom gå, de klappa med händerna, hvissla åt dig, och rista hufvudet öfver dottrena Jerusalem: Är detta den staden, der man af säger, att han är den aldraskönaste, af hvilkom allt landet gläder sig?
16. Alle dine fiender gapa med munnen emot dig; hvissla till dig, gnissla med tänderna, och säga: Huj, vi hafve förderfvat honom; detta är den dagen, som vi begärat hafve; vi hafve fått det, vi hafve lefvat så länge.
17. HERREN hafver gjort det han i sinnet hade; han hafver fullkomnat sitt ord, som han långt tillförene budit hade; han hafver förderfvat utan barmhertighet; han hafver fröjdat fiendan öfver dig, och upphöjt dina ovänners magt.
18. Deras hjerto ropade till Herran: O du dottrenes Zions mur, låt tårar flyta både dag och natt, lika som en bäck; håll intet upp, och din ögnasten vände intet åter.
19. Statt upp om nattena, och ropa; utgjut ditt hjerta i första väktene inför Herranom, lika som vatten; lyft upp dina händer till honom, för din unga barns själar, som af hunger dö i all gatomot.
20. HERRE, skåda dock; och se till hvem du så förderfvat hafver. Skola nu qvinnorna äta sin lifsfrukt, de yngsta barnen, som näppliga en spann lång äro? Skola Propheterna och Presterna uti Herrans helgedom så dräpne varda?
21. På gatorna, neder på jordene, lågo både unge och gamle; mina jungfrur och ynglingar, äro fallne genom svärd; du hafver dräpit på dine vredes dag, du hafver slagtat utan barmhertighet.
22. Du hafver kallat mina fiendar allt omkring, lika som till en helgedag, så att på HERRANS vredes dag ingen undsluppen och igenlefd är; de som jag uppfödt och uppfostrat hafver, dem hafver fienden förgjort.
KLAGOVISORNA, 3. CAPITLET
Klagan. Tröst. Förmaning.
1. Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2. Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3. Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4. Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5. Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6. Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7. Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8. Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9. Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10. Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11. Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12. Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13. Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14. Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15. Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16. Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17. Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18. Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när HERRANOM.
19. Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20. Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21. Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22. HERRANS mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23. Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24. HERREN är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25. Ty HERREN är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26. Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå HERRANS hjelp.
27. Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28. Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29. Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30. Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31. Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32. Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33. Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34. Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35. Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36. Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37. Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38. Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39. Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40. Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till HERRAN.
41. Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42. Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43. Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44. Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45. Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46. Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47. Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48. Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49. Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50. Tilldess HERREN af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51. Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52. Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53. De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54. De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55. Men jag åkallade ditt Namn, HERRE, nedan utu kulone;
56. Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57. Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58. Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59. HERRE, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60. Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61. HERRE, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62. Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63. Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64. Vedergäll dem, HERRE, såsom de förtjent hafva.
65. Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66. Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under HERRANS himmel.
KLAGOVISORNA, 4. CAPITLET
Juda jämmer. Edoms frid.
1. Huru är guldet så platt förmörkradt, och det fina guldet så platt förvandladt, och helgedomens stenar ligga förströdde på alla gator?
2. De ädla Zions barn, lik räknad vid guld, huru äro de nu lik räknad vid lerkärile, de en pottomakares werk äro?
3. Drakarna gifva sinom ungom spenarna, och dägga dem; men mins folks dotter måste obarmhertig vara, lika som en struts i öknene.
4. Spenabarnena låder för törsts skull tungan vid dess gom; de unga barn ropa efter bröd, och ingen är som dem det utskifter.
5. De som tillförene åto det aldrakräseligaste, de försmäkta nu på gatomen; de som tillförene uppfödde voro i silke, de måste nu ligga i träck.
6. Mins folks dotters synd är större, än Sodoms synd, den uti ett ögnablick omstört vardt, och ingen hand kom dervid.
7. Hennes Nazareer voro renare än snö, och blankare än mjölk; deras färga var rödare än korall, deras anseende var som en saphir.
8. Men nu är deras ansigte så förmörkradt af svarthet, att man icke känner dem på gatomen; deras hud låder intill deras ben, och äro så torre som ett trä.
9. Dem dräpnom med svärd var bättre än dem som af hunger dödde, hvilke försmäkta och förgås måste för hungers skull.
10. De aldrabarmhertigasta qvinnorna måste koka sin egen barn; på det de skulle hafva dem till mats, uti mins folks dotters jämmer.
11. HERREN hafver fullkomnat sina grymhet, han hafver utgjutit sina grymma vrede; han hafver i Zion upptändt en eld, hvilken ock hans grundval upptärt hafver.
12. Konungarna på jordene hade intet trott det, eller alla menniskor på verldene, att ovännen och fienden skulle igenom Jerusalems portar kommit.
13. Men det är skedt för hans Propheters synder, och för hans Presters missgerningars skull, hvilka derinne utgöto de rättfärdigas blod.
14. De gingo hit och dit på gatomen, lika som blinde, och voro besölade i blod; och kunde ock ej komma vid deras kläder;
15. Utan ropade till dem: Viker undan, I orene, viker, viker, kommer vid ingen ting; ty de skydde vid dem, och flydde för dem, så att man ock sade ibland Hedningarna: De blifva der icke länge.
16. Derföre hafver HERRANS vrede förstrött dem, och vill icke mer se uppå dem, efter de icke ärade Presterna, och icke voro barmhertige öfver de äldsta.
17. Likväl gapade vår ögon efter fåfängelig hjelp, tilldess de trötte vordo, då vi vänte efter ett folk, som oss dock intet hjelpa kunde.
18. Man jagade oss, så att vi icke gå torde på vårom gatom; då kom ock vår ände, våra dagar äro ute, vår ände är kommen.
19. Våre förföljare voro snarare än örnar under himmelen; på bergomen hafva de förföljt oss, och i öknene vaktat efter oss.
20. HERRANS smorde, som vår tröst var, är fången vorden i deras kulor, då de oss förstörde, på hvilken vi tröste, att vi under hans skugga ibland Hedningarna lefva skulle.
21. Ja, fröjda dig, och var glad, du dotter Edom, som bor i Uz lande; ty kalken skall ock komma öfver dig; du måste också drucken och blottad varda.
22. Men din ondska hafver en ända, du dotter Zion; han skall icke mer låta bortföra dig; men dina ondsko, du dotter Edom, skall han hemsöka, och upptäcka dina synder.
KLAGOVISORNA, 5. CAPITLET
Jeremia bön för Juda.
1. Tänk uppå, HERRE, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2. Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3. Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4. Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5. Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6. Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7. Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8. Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9. Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10. Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11. De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12. Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13. Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14. De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15. Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16. Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17. Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18. För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19. Men du, HERRE, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20. Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21. Hemta oss, HERRE, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22. Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
