Konung Carl den Tolftes Bibel

HESEKIEL, 1. CAPITLET

Tre syner om ordet i Nya Testamentet.

1. Uti tretionde årena, på femte dagen i fjerde månadenom, då jag var ibland de fångna vid den älfvena Chebar, öppnade sig himmelen, och Gud viste mig syner.

2. Den samme femte dagen var uti femte årena, efter att Jojachin, Juda Konung, var fången bortförd.

3. Då skedde HERRANS ord till Hesekiel, Busi son, Prestens, uti de Chaldeers lande, vid den älfvena Chebar; der kom HERRANS hand öfver honom.

4. Och jag såg, och si, der kom ett stormväder nordanefter, med en stor molnsky full med eld, så att det glimmade allt omkring; och midt uti eldenom var det ganska klart.

5. Och derinnan uti var lika som fyra djur, och ett af dem var såsom en menniska.

6. Och de hade hvartdera fyra ansigte och fyra vingar.

7. Och deras ben stodo rätt; men deras fötter voro lika som oxafötter, och glimmade såsom glödande koppar;

8. Och hade menniskohänder under deras vingar, på deras fyra sidor; ty de hade alle fyra deras ansigte och deras vingar.

9. Och vingarna voro ju hvar vid annan; och då de gingo, så behöfde de intet vända sig, utan hvart de gingo, gingo de rätt framåt.

10. Deras ansigte på högre sidone af de fyra voro lika som menniskos och lejons; men på venstra sidone af de fyra voro deras ansigte lika som oxars och örns.

11. Och deras ansigte och vingar voro ofvantill uträckte, så att ju två vingar tillsammans slogo, och med två vingar skylde de sina kroppar.

12. Hvart de gingo, då gingo de rätt framåt och de gingo dit som vädret bar, och behöfde intet vända sig, då de gingo.

13. Och djuren voro anseende lika som dödande kol, de der brinna, och lika som bloss emellan djuren; men elden gaf ett glimmande ifrå sig, och utur eldenom gick ett ljungande.

14. Och djuren lupo hit och dit, lika som en ljungeld.

15. Som jag nu så såg dessa djuren, si, då stod der ett hjul på jordene när de fyra djuren, och var anseendes lika som fyra hjul.

16. Och de hjulen voro lika som en turkos, och voro alla fyra, det ena som det andra; och de voro anseende lika som ett hjul vore i de andro.

17. När de skulle gå, så kunde de gå på alla fyra sidor, och behöfde intet vända sig, när de gingo.

18. Deras lötar och höjd voro förskräckelig, och deras lötar voro full med ögon allt omkring på alla fyra hjulen.

19. Och när djuren gingo, så gingo ock hjulen när dem; och då djuren upplyfte sig ifrå jordene, så upplyfte ock hjulen sig.

20. Hvart vädret gick, dit gingo de ock, och hjulen upplyfte sig med dem; ty ett starkt väder var i hjulomen.

21. När de gingo, så gingo desse ock; när de stodo, så stodo desse ock; och när de upplyfte sig ifrå jordene, så upplyfte sig i ock hjulen när dem; ty ett starkt väder var i hjulomen.

22. Men ofvanpå djuren var lika som himmelen, såsom en christall, förskräckelig, rätt öfver dem utsträckt;

23. Så att under himmelen stodo deras vingar, den ene rätt emot den andra; och två vingar öfvertäckte hvarsderas kropp.

24. Och jag hörde vingarna dåna, lika som stor vatten, och lika som en dön dens Allsmägtigas, när de gingo, och lika som en gny af enom här; men när de stilla stodo, så läto de vingarna neder.

25. Och när de stilla stodo, och läto vingarna neder, så dundrade i himmelen öfver dem.

26. Och öfver himmelen, som öfver dem var, var lika som en saphir, såsom en stol, och på dem stolenom satt en, lik ene mennisko.

27. Och jag såg, och det var såsom ett klart ljus; och innantill var det såsom en eld allt omkring; ifrå hans länder upp och neder såg jag såsom en eld blänka allt omkring.

28. Lika som regnbågen synes i molnskynom, när regnat hafver, så blänkte det allt omkring. Detta var HERRANS härlighets anseende; och då jag det sett hade, föll jag uppå mitt ansigte, och hörde en tala.

HESEKIEL, 2. CAPITLET

Propheten sänd. Folket hårdt.

1. Och han sade till mig: Du menniskobarn, statt upp på dina fötter, så vill jag tala med dig.

2. Och då han så talade med mig kom jag åter till mig igen, och stod upp på mina fötter, och hörde uppå honom, som talade med mig.

3. Och han sade till mig: Du menniskobarn, jag sänder dig till Israels barn, till det affälliga folket, som ifrå mig fallit hafva; de, med deras fäder, hafva allt intill denna dag brutit mig emot.

4. Men de barn, som jag sänder dig till äro hårdnackade. och förstockade i hjertat; till dem skall du säga: Detta säger Herren HERREN;

5. Ehvad de hörat eller låtat: Det är väl ett ohörsamt folk; så skola de dock likväl veta, att en Prophet ibland dem är.

6. Och du menniskobarn skall intet frukta dig för dem, huru de döma dig; der äro väl gensträfvoge, och hvass törne emot dig, och du bor ibland scorpioner; men du skall intet frukta dig, huru de döma dig, eller förfära dig för deras trug, ändock de väl ett ohörsamt folk äro;

7. Utan du skall säga dem min ord, ehvad de hörat eller låtat; ty det är ett ohörsamt folk.

8. Men du menniskobarn, hör du hvad jag dig säger, och var icke ohörsam, lika som de ett ohörsamt folk äro; låt upp din mun, och åt hvad jag dig gifver.

9. Och jag såg, och si, en hand vardt uträckt till mig; den hade ett sammanviket bref;

10. Hvilket hon upplät för mig, och der var beskrifvet utan och innan, och der var uti skrifvet klagan, ack och ve.

HESEKIEL, 3. CAPITLET

Prophetens bref, ämbete.

1. Och han sade till mig: Du menniskobarn, ät hvad för dig är, nämliga detta brefvet, och gack bort och predika Israels huse.

2. Då lät jag min mun upp, och han gaf mig brefvet till att äta.

3. Och han sade till mig: Du menniskobarn, du måste detta brefvet, som jag gifver dig, äta i ditt lif, och fylla din buk dermed; då åt jag det, och det var i minom mun så sött som hannog.

4. Och han sade till mig: Du menniskobarn, gack bort till Israels hus, och predika dem min ord;

5. Ty jag sänder dig ju icke till ett folk, som ett främmande mål och okunniga tungo hafver, utan till Israels hus;

6. Ja, icke till stor folk, som främmande mål och okunniga tungo hafva, hvilkas ord du icke förstå kan; och om jag än sände dig till dem, så skulle de dock gerna höra dig.

7. Men Israels hus vill intet höra dig, ty de vilja icke höra mig sjelfvan; förty hela Israels hus hafver ena hårda panno och förstockadt hjerta.

8. Men dock hafver jag gjort ditt ansigte hårdt emot deras ansigte, och dina panno emot deras panno.

9. Ja, jag hafver gjort dina panno så hårda som en diamant, och hårdare än en bergklippo; derföre frukta dig intet, och var intet förskräckt för dem, att de ett sådant ohörsamt folk äro.

10. Och han sade till mig: Du menniskobarn, all min ord, som jag säger dig, dem fatta med hjerta, och hör med öron;

11. Och gack bort till dins folks fångar, och predika dem, och säg till dem: Detta säger Herren HERREN, ehvad de hörat eller låtat.

12. Och ett väder lyfte mig upp, och jag hörde bak mig en dön, lika som af en stor jordbäfning: Välsignad vare HERRANS härlighet i sitt rum!

13. Och jag hörde ett ruskande af djurens vingar, hvilka sig slogo emot hvarannan; och bullret af hjulen, som hardt när dem voro, och dönen utaf en stor jordbäfning.

14. Då lyfte vädret mig upp, och förde mig bort; och jag for bort, och vardt svårliga förfärad; men HERRANS hand höll mig fastan.

15. Och jag kom till de fångar, som bodde vid den älfvena Chebar, i skördatidenom, och satte mig när dem som der såto, och blef der med dem i sju dagar ganska sorgfull.

16. Och då de sju dagar framledne voro, skedde HERRANS ord till mig, och sade:

17. Du menniskobarn, jag hafver satt dig till en väktare öfver Israels hus; du skall höra ordet af minom mun, och göra dem ena förvarning på mina vägnar.

18. Om jag säger dem ogudaktiga: Du måste döden dö; och du förvarar honom icke, och säger honom det icke, att den ogudaktige tager sig vara för sitt ogudaktiga väsende, på det han må blifva lefvandes; så skall den ogudaktige dö för sina synders skull, men hans blod vill jag kräfva utu dine hand.

19. Men om du förvarar den ogudaktiga, och han icke omvänder sig ifrå sitt gudaktiga väsende och vägar, så skall han för sina synders skull dö; men du hafver friat dina själ.

20. Och om en rättfärdig vänder sig ifrå sine rättfärdighet, och gör det ondt är, så skall jag låta honom stöta sig, så att han måste dö; ty efter du icke hafver förvarat honom, skall han för sina synders skull dö, och hans rättfärdighet, som han gjort hafver, skall icke ansedd varda; men hans blod skall jag äska utu dine hand.

21. Men om du förvarar den rättfärdiga att han icke syndar, och han syndar också intet, så skall han lefva; ty han hafver tagit sig der vara före, och du hafver friat dina själ.

22. Och dersammastäds kom HERRANS hand öfver mig, och sade till mig: Statt upp, och gack ut i markena, der vill jag tala med dig.

23. Och jag stod upp, och gick ut i markena, och si, då stod der HERRANS härlighet, lika som jag henne vid älfvena Chebar sett hade; och jag föll neder uppå mitt ansigte.

24. Och jag vardt vederqvickt, och stod upp på mina fötter; och han talade med mig, och sade till mig: Gack, och innelyck dig uti dino huse.

25. Och du menniskobarn, si, man skall lägga hand uppå dig, och binda dig dermed, att du icke skall komma ifrå dem.

26. Och jag skall låta dina tungo låda vid din gom, så att du skall varda en dumbe, och intet mer kunna straffa dem; ty det är ett ohörsamt folk.

27. Men när jag talar med dig, så vill jag öppna dig munnen, att du till dem säga skall: Detta säger Herren HERREN: den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty det är ett ohörsamt folk.

HESEKIEL, 4. CAPITLET

Belägring ritas. Propheten sofver. Bröd bakas.

1. Och du menniskobarn, tag en tegelsten; den lägg för dig, och utkasta deruppå Jerusalems stad;

2. Och gör en bestallning deromkring, och bygg ett bålverk derom, och gör en torfvall derom, och gör en här derom, och sätt krigstyg allt deromkring.

3. Men för dig tag ena jernpanno; den låt vara för en jernmur emellan dig och staden, och ställ ditt ansigte emot honom, och belägg honom; det vare Israels huse ett tecken.

4. Du skall ock lägga dig på dina venstra sido, ock Israels hus missgerningar ofvanuppå. I så många dagar, som du ligger deruppå, så länge skall du ock bära deras missgerningar.

5. Men jag vill göra dig deras missgerningars år till dagatal, nämliga trehundrade och niotio dagar; så länge skall du bära Israels hus missgerningar.

6. Och när du detta fullkomnat hafver, skall du sedan lägga dig uppå dina högra sido, och skall bära Juda hus missgerningar i fyratio dagar; ty jag gifver dig här ock ju en dag för hvart år.

7. Och ställ ditt ansigte och din blotta arm emot det belagda Jerusalem, och prophetera deremot.

8. Och si, jag vill lägga hand uppå dig, så att du icke skall kunna vända dig af den ena sidone uppå den andra, tilldess du hafver ändat dina beläggningsdagar.

9. Så tag nu till dig hvete, bjugg, bönor, ärter, hers och hafra, och lägg det alltsammans uti ett fat, och gör dig så mång bröd deraf, som dagarna månge äro, i hvilkom du uppå dine sida ligga skall, att du hafver deraf till att äta i trehundrade och niotio dagar;

10. Så att din mat, som du hvar dagen äta måste, skall vara tjugu siklar svår; detta skall du äta, ifrå den ena tiden till den andra.

11. Vattnet skall du ock dricka efter mått, nämliga sjettedelen af ett hin; och det skall du dricka, ifrå den ena tiden till den andra.

12. Bjuggkakor skall du äta, hvilka du för deras ögon vid menniskoträck baka skall.

13. Och HERREN sade: Alltså skola Israels barn äta sitt orena bröd ibland Hedningarna, dit jag dem bortdrifvit hafver.

14. Men jag sade: Ack Herre HERRE! si, min själ är ännu aldrig oren vorden; ty jag hafver aldrig, ifrå min ungdom allt intill denna tiden, ätit af något as, eller det som hafver rifvet varit, och intet orent kött är någon tid uti min mun kommet.

15. Men han sade till mig: Si, jag vill tillåta dig koträck för menniskoträck, der du ditt bröd vid göra skall;

16. Och sade till mig: Du menniskobarn, si, jag skall borttaga bröds uppehälle i Jerusalem, så att de skola äta bröd efter vigt, och med bekymmer, och dricka vatten efter mått, med bekymmer.

17. Derföre, att det skall fattas både bröd och vatten, och den ene skall sörja med dem andra, och försmäkta uti sina missgerningar.

HESEKIEL, 5. CAPITLET

Håret rakas, delas. Folkets plågor.

1. Och du menniskobarn, tag ett svärd, så skarpt som en rakoknif, och raka dermed ditt hufvud, och ditt skägg, och tag ena vågskål, och skift håren dermed ifrå hvartannat.

2. En tredjepart skall du uppbränna i eld midt i stadenom, då beläggningsdagarna ute äro; annan tredjedelen tag, och slå den med svärd allt omkring; den yttersta tredjedelen kasta uti vädret, att jag må draga ut svärdet efter dem.

3. Men litet deraf tag, och bind vid din mantels flik.

4. Och tag åter något deraf, och kasta det i elden, och bränn det upp i eldenom; deraf skall en eld utkomma öfver hela Israels hus.

5. Så säger Herren HERREN: Detta är Jerusalem, som jag ibland Hedningarna satt hafver, och land der allt omkring.

6. Men han hafver omvändt min lag uti ena ogudaktiga läro, mera än Hedningarna, och mina rätter mer än landen, som omkring honom ligga; ty de förkasta min lag, och vilja icke lefva efter mina rätter.

7. Derföre säger Herren HERREN alltså: Efter I större ondsko bedrifven, än Hedningarna, som omkring eder äro, och intet lefven efter min bud, och gören intet efter mina rätter, utan gören efter Hedningars sätt, som omkring eder äro;

8. Derföre säger Herren HERREN alltså: Si, jag skall ock till dig, och skall låta gå en dom öfver dig, att Hedningarna skola se deruppå;

9. Och skall så göra med dig som jag aldrig någon tid gjort hafver, ej heller härefter göra skall, för all din styggelses skull;

10. Så att i dig skola fäderna äta sin barn, och barnen sina fäder; och skall låta en sådana dom gå öfver dig, att alle dine igenlefde skola i all väder förströdde varda.

11. Derföre, så sant som jag lefver, säger Herren HERREN, efter du hafver med din styggelse och afgudom orenat min helgedom, skall jag ock bortskrapa dig, och mitt öga skall intet skona dig, eller se öfver med dig.

12. Tredjedelen af dig skall dö af pestilentie, och förgås af hunger; och den andre tredjedelen skall falla för svärd allt omkring dig; och den yttersta tredjedelen skall jag förströ i alla väder, och draga ut svärdet efter dem.

13. Alltså skall min vrede fullkomnad varda, och min grymhet öfver dem uträttad varda, att jag skall få en hugnad öfver dem; och de skola förnimma, att jag HERREN i mitt nit talat hafver, när jag mina grymhet uppå dem uträttat hafver.

14. Jag skall sätta dig till ett öde, och till en försmädelse för alla Hedningar, som omkring dig äro; för allas deras ögon, som der framom gå.

15. Och du skall vara till en försmädelse, hån, exempel och vidunder allom Hedningom, som omkring dig äro, när jag låter rätten gå öfver dig med vrede, grymhet och vredeligit straff; det säger jag HERREN;

16. Och när jag onda hungrens pilar ibland dem skjutandes varder, hvilke skadelige vara skola, och jag dem utskjuta skall till att förderfva eder, och låta hungren ju större och större varda öfver eder, och taga bort ifrån eder bröds uppehälle.

17. Ja, hunger och ond vilddjur skall jag låta komma ibland eder, de skola göra eder barnlösa; och der skall pestilentie och blod vanka ibland dig; och svärdet skall jag låta komma öfver dig; Jag HERREN hafver det sagt.

HESEKIEL, 6. CAPITLET

Afgudadyrkans, styggelse, ve.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, vänd ditt ansigte åt Israels berg, och prophetera emot dem;

3. Och säg: I Israels berg, hörer Herrans HERRANS ord; detta säger Herren HERREN, både till berg och högar, både till bäckar och dalar: Si, jag skall låta komma svärdet öfver eder och förgöra edra höjder.

4. Att edor altare skola förödd varda, och edra afgudar sönderslagne och skall låta ihjälslå edra kroppar inför beläten.

5. Ja, jag skall fälla Israels barnas kroppar inför edor beläte, och förströ edor ben kringom edor altare.

6. Der I bon, der skola städerna öde varda, och höjderna ödeläggas; ty man skall förlägga edor altare, och göra dem öde, och sönderslå edra afgudar, och göra dem till intet och sönderslå edor beläte, och förlägga det I stiktat hafven.

7. Och de slagne skola ligga ibland eder, att I skolen förnimma att jag är HERREN.

8. Men jag vill låta några igenblifva af eder, de der svärdet undslippa skola ibland Hedningarna, när jag eder i landen förstrött hafver.

9. De samme edre igenblefne skola då tänka uppå mig ibland Hedningarna, der de fångne vara måste, när jag förkrossat hafver deras horiska hjerta, det ifrå mig viket är, och deras horiska ögon, som efter deras afgudar sett hafva; och dem skall ångra den ondska, som de genom all sin styggelse bedrifvit hafva;

10. Och skola förnimma, att jag är HERREN, och hafver icke fåfängt talat, att jag sådana olycka skulle göra dem.

11. Detta säger Herren HERREN: Slå dina händer samman, och stampa med dina fötter, och säg ve öfver all den ondskas styggelse i Israels hus, för hvilkas skull de genom svärd, hunger och pestilentie falla måste.

12. Den som långt borto är, han skall dö af pestilentie, och den hardt när är, han skall falla genom svärd; men den som öfverblifver, och derföre förvarad är, han skall dö af hunger; alltså skall jag fullkomna mina grymhet ibland dem;

13. Att I förnimma skolen, att jag är HERREN, när deras slagne skola ligga ibland deras afgudar omkring deras altare, på alla högar, och på all berg, och under all grön trä, och under alla tjocka ekar, i hvilka rum de allahanda afgudom sött rökoffer gjort hafva.

14. Jag skall utsträcka mina hand emot dem, och göra landet tomt och öde, allt ifrån öknene intill Diblath, ehvar de bo; och de skola förnimma, att jag är HERREN.

HESEKIEL, 7. CAPITLET

Mot Guds dom ingen hjelp.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, detta säger Herren HERREN om Israels land: Änden kommer, änden kommer öfver alla fyra landsens ändar.

3. Nu kommer änden öfver dig; ty jag skall sända mina grymhet öfver dig, och skall döma dig såsom du förtjent hafver, och skall gifva dig hvad all din styggelse tillhörer.

4. Mitt öga skall intet skona dig, eller se öfver med dig; utan jag skall gifva dig såsom du förtjent hafver, och din styggelse skola komma ibland dig, att I förnimma skolen, att jag är HERREN.

5. Detta säger Herren HERREN: Si, en olycka kommer efter den andra.

6. Änden kommer, änden kommer, han stöter uppå dig; si, han kommer.

7. Han går allaredo upp, och kommer fram öfver dig, du landsens inbyggare; tiden kommer, jämmerdagen är hardt när, då intet sjungande på bergomen är.

8. Nu då jag snarliga gjuta mina grymhet öfver dig, och fullkomna mina vrede uppå dig, och döma dig såsom du förtjent hafver, och gifva dig hvad all din styggelse tillhörer.

9. Mitt öga skall intet skona dig, eller se öfver med dig; utan jag skall gifva dig såsom du förtjent hafver, och din styggelse skola komma ibland dig, att I förnimma skolen, att jag är HERREN som eder slår.

10. Si dagen, si, han kommer, han kommer fram; riset blomstras, och den stolte grönskas.

11. Tyrannen hafver upprest sig till ett ris öfver de ogudaktiga; så att intet af dem, eller af deras folk, eller af deras hop skall någon tröst få.

12. Derföre kommer tiden, dagen nalkas; köparen fröjde sig intet, och säljaren sörje intet; ty vreden kommer öfver alla deras rikedomar.

13. Derföre skall säljaren intet mer sköta om sitt sålda gods, ty den som lefver, han skall hafva det; förty Prophetien om all deras rikedom skall intet tillbakagå; derföre förhärde sig ingen i sina missgerning, genom sina rikedomar.

14. Låter man blåsa i basunen, och tillreda all ting, der varder dock ingen till slags utdragandes; ty min grymhet går öfver allt hans folk.

15. Ute på gatomen går svärdet, i husomen går pestilentie och hunger; den på markene är, han måste dö genom svärd; men den i stadenom är, honom skall hunger och pestilentie uppfräta.

16. Och de som undfly af dem, de måste vara på bergomen, och lika som dufvor i dalomen, hvilke alle tillsammans qvida, hvar och en för sina missgernings skull.

17. Alla händer skola nederfalla, och all knä skola vara ostadig som vatten.

18. Och de skola kläda sig i säcker, och med fruktan öfvergjutne varda, och all ansigte jämmerliga utse, och all hufvud skola kullot varda.

19. De skola kasta sitt silfver ut uppå gatorna, och sitt guld akta såsom träck; ty deras silfver och guld skall intet kunna hjelpa dem, på HERRANS vredes dag; och skola dock intet kunna mätta sina själ deraf, eller fylla sin buk deraf; ty det hafver varit dem en förargelse, till deras missgerningar.

20. Af sin ädla klenodier der de högfärd med bedrefvo, hafva de sin grufvelses och styggelses beläte gjort, derföre skall jag göra dem det till orenlighet;

21. Och skall gifva det främmandom i händer, att de det bortröfva skola, och dem ogudaktigom på jordene till ett byte, att de skola ohelga det.

22. Jag skall vända mitt ansigte derifrå, att de ju min skatt väl ohelga skola; ja röfvare skola komma deröfver, och ohelga det.

23. Gör en gård omkring dem; ty landet är fullt med blodskulder, och staden full med öfvervåld.

24. Så skall jag låta komma de argesta ibland Hedningarna, att de skola taga deras hus in; och skall göra en ända på de väldigas högfärd, och ohelga deras kyrkor.

25. Uppryckaren kommer; så skola de frid söka, och han skall intet vara der.

26. En olycka skall komma efter den andra, ett rykte öfver det andra; så skola de då söka ena syn när Prophetanom; men der skall hvarken lagen mer vara när Prestenom, eller råd när de gamla.

27. Konungen skall vara bedröfvad, och Förstarna skola sorgeliga klädde vara, och folkens händer i landena skola förtviflada vara: Jag skall så ställa mig med dem, såsom de lefvat hafva, och skall döma dem, såsom de förtjent hafva, att de skola förnimma, att jag är HERREN.

HESEKIEL, 8. CAPITLET

Fyra styggelser. Deras straff.

1. Och det begaf sig uti sjette årena, på femte dagen i sjette månadenom, att jag satt i mino huse, och de äldste af Juda såta för mig; der föll Herrans HERRANS hand öfver mig.

2. Och si, jag såg, att hvad som nedanför hans länder var, det var lika som en eld, men ofvan hans länder var det ganska klart.

3. Och han räckte ut lika som ena hand, och fattade mig i mitt hufvudhår; så upptog mig ett väder emellan himmel och jord, och förde mig till Jerusalem uti ene Guds syn, till den innersta dörrena, som norrut är, der ett beläte stod, husherranom till förtret.

4. Och si, der var Israels Guds härlighet, lika som jag henne tillförene sett hade i markene.

5. Och han sade till mig: Du menniskobarn, lyft din ögon upp norrut. Och då jag upplyfte min ögon norrut, si, då stod det förtretliga belätet norrut vid altareporten, der man ingår.

6. Och han sade till mig: Du menniskobarn, ser du ock hvad desse göra; nämliga den stora styggelsen, som Israels hus här gör, att de ju skola drifva mig långt ifrå minom helgedom? Men du skall ännu se större styggelser.

7. Och han hade mig intill gårdsens port, och jag såg, och si, der var ett hål på väggene.

8. Och han sade till mig: Du menniskobarn, bryt igenom väggena. Och som jag bröt igenom väggena, si, då var der en dörr.

9. Och han sade till mig: Gack derin, och se de slemma styggelser, som de här göra.

10. Och då jag kom in, och såg till, si, då voro der allahanda beläte, matkars och djurs, alltsammans styggelse, och allahanda Israels hus afgudar, allestäds omkring väggarna gjorda;

11. För hvilkom stodo sjutio män af de äldsta i Israels hus. och Jaasanja, Saphans son, stod också ibland dem; och hvardera hade sitt rökverk i handene, och ett tjockt damb gick upp af rökverket.

12. Och han sade till mig: Du menniskobarn, ser du hvad de äldste af Israels hus göra i mörkrena, hvar och en i sin skönasta kammar? Ty de säga: HERREN ser oss intet, utan HERREN hafver öfvergifvit landet.

13. Och han sade till mig: Du skall ännu se större styggelser, som de göra.

14. Och han hade mig intill den porten på HERRANS hus, som nordantill är, och si, der såta qvinnor, som begreto Thammus.

15. Och han sade till mig: Du menniskobarn, ser du detta? Men du skall ännu större styggelser se, än desse äro.

16. Och han hade mig in uti inra gården åt HERRANS hus; och si, för dörrene åt HERRANS tempel, emellan förhuset och altaret, voro fem och tjugu män, som hade vändt sin rygg åt HERRANS tempel, och ansigtet österut, och tillbådo emot solenes uppgång.

17. Och han sade till mig: Du menniskobarn, ser du detta? Är detta Juda huse en ringa ting, att de här all sådana styggelser göra, efter de dock eljest öfver allt landet öfvervåld och orätt bedrifva, och fara till och reta mig; och si, de hålla en löfqvist för näsone.

18. Derföre skall jag ock handla emot dem med grymhet, och mitt öga skall hvarken skona dem, eller öfverse med dem; och om de än ropa med höga röst för min öron, så vill jag dock intet höra dem.

HESEKIEL, 9.  CAPITLET

Gudfruktiga tecknas. Ogudaktiga dräpas.

1. Och han ropade med höga röst för min öron, och sade: Det är för handene, att staden skall hemsökt varda, och hvar och en hafve ett mordvapen i sine hand.

2. Och si, der kommo sex män på vägen ifrå öfra portenom, som norrut är, och hvar och en hade ett skadeligit vapen i sine hand; men der var en ibland dem, som hade linnkläder uppå, och ett skriftyg vid sina sido, och de gingo in, och trädde intill kopparaltaret.

3. Och Israels Guds härlighet steg upp ifrå Cherub, öfver hvilkom hon var, intill huströskelen, och ropade till honom, som linnkläden på hade, och skriftyget vid sina sido.

4. Och HERREN sade till honom: Gack igenom Jerusalems stad, och teckna de män i ännet med ett tecken, som sucka och jämra sig öfver den styggelse, som derinne sker.

5. Men till de andra sade han, mig åhörande: Går efter dessom igenom staden, och slår derinne; edor ögon skola ingen skona, eller med någon öfverse.

6. Slår både gamla, ynglingar, jungfrur, barn och qvinnor, till döds; men de som tecknet hafva på sig, ingen af dem skolen I vederkomma; begynner först uppå minom helgedom. Och de begynte på de gamla män, som för husena voro.

7. Och han sade till dem: Ohelger huset och görer gårdarna fulla med döda kroppar; går här ut. Och de gingo ut, och slogo i stadenom.

8. Och då de utslagit hade, var jag ännu qvar blifven, och jag föll på mitt ansigte, ropade och sade: Ack! Herre HERRE, vill du då förgöra alla de qvarlefda i Israel, att du så utgjuter dina vrede öfver Jerusalem?

9. Och han sade till mig: Israels hus och Juda hus missgerning är allt för stor; det är icke annat än öfvervåld och orätt i landena och i stadenom; ty de säga: HERREN hafver öfvergifvit landet, och HERREN ser oss intet.

10. Derföre skall mitt öga ock intet skona, och ingen nåd bevisa; utan jag skall göra med dem, som de förtjent hafva.

11. Och si, den mannen, som linnkläden uppå hade, och skriftyget vid sina sido, svarade, och sade: Jag hafver gjort såsom du mig budit hafver.

HESEKIEL, 10. CAPITLET

Glöd strös. Herrans härlighet.

1. Och jag såg, och si, på himmelen, ofvan Cherubims hufvud, var lika som en saphir, och ofvanpå honom var lika som en stol.

2. Och han sade till den mannen i linnkläden: Gack in emellan hjulen under Cherub, och tag händerna fulla med glödande kol, som emellan Cherubim äro, och strö dem öfver staden; och han gick in, så att jag såg då han der ingick.

3. Men Cherubim stod på högra sidone i husena och gården vardt innantill full med töckno.

4. Och HERRANS härlighet reste sig upp af Cherub, allt intill huströskelen, och huset vardt fullt med töckno, och gården full med sken af HERRANS härlighet.

5. Och man hörde vingarna af Cherubim döna, allt ut uppå gården, lika som allsmägtigs Guds röst, då han talar.

6. Och då han hade budit mannenom i de linna kläden, och sagt: Tag eld emellan hjulen under Cherubim; gick han derin, och trädde intill hjulet.

7. Och Cherub räckte ut sina hand emellan Cherubim till elden, som var emellan Cherubim, tog deraf, och fick mannenom i linnklädomen i händerna; han tog dervid, och gick ut.

8. Och det syntes på Cherubim, lika som ens menniskos hand under deras vingar.

9. Och jag såg, och si, fyra hjul stodo när Cherubim, vid hvar Cherub ett hjul; och hjulen voro uppåseende lika som en turkos;

10. Och voro alla fyra, det ena såsom det andra, lika som ett hjul hade varit uti de andro.

11. När ett af dem gick så gingo de alla fyra, och de behöfde icke vända sig, när de gingo; utan hvart det främsta gick, dit gingo de efter, och behöfde intet vända sig;

12. Samt med deras hela kropp, rygg, händer och vingar; och hjulen voro full med ögon allt omkring på alla fyra hjulen.

13. Och han kallade hjulen klot, så att jag det hörde.

14. Så voro der ock fyra ansigte; det första ansigtet var en Cherub, det andra var en menniska, det tredje ett lejon, det fjerde en örn;

15. Och Cherubim sväfde i höjdene; det är rätt detsamma djuret, som jag såg vid den älfvena Chebar.

16. När Cherubim gingo, så gingo ock hjulen när dem; och då Cherubim fläktade med vingarna, att de skulle lyfta sig upp ifrå jordene, så gingo ock hjulen intet ifrå dem.

17. När de stodo, så stodo desse ock; upplyfte de sig, så upplyfte ock desse sig; ty ett starkt väder var i dem.

18. Och HERRANS härlighet gick återigen ifrå huströskelen, och satte sig ofvanpå Cherubim.

19. Då fläktade Cherubim med sina vingar, och upplyfte sig ifrå jordene för min ögon; och då de utgingo, gingo hjulen när dem, och de trädde uti dörrena af HERRANS hus östantill, och Israels Guds härlighet var ofvanuppå dem.

20. Detta är det djuret, som jag såg under Israels Gud, vid den älfvena Chebar, och förmärkte att det voro Cherubim.

21. Och hvartdera hade ju fyra ansigten, och fyra vingar, och under vingomen lika som menniskohänder.

22. Deras ansigte var lika som jag dem såg vid älfvena Chebar; och de gingo rätt framåt.

HESEKIEL, 11. CAPITLET

Tjugu fem Förstar dömde. Nytt hjerta lofvadt.

1. Och ett väder lyfte mig upp, och förde mig inför porten åt HERRANS hus, hvilken österut är; och si, i den porten voro fem och tjugu män; och jag såg ibland dem Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benaja son, som Förstar voro i folkena.

2. Och han sade till mig: Du menniskobarn, desse män hafva de tankar som vilja illa lyktas, och de anslag som denna stadenom skada skola.

3. Ty de säga: Det är intet så när, låt oss man bygga hus; han är grytan, vi äre köttet.

4. Derföre skall du menniskobarn prophetera emot dem.

5. Och HERRANS Ande föll öfver mig, och sade till mig: Säg, detta säger HERREN; I af Israels hus hafven talat rätt, edra tankar känner jag väl;

6. I hafven dräpit alltför många i denna stadenom, och hans gator ligga fulla med döda.

7. Derföre säger Herren HERREN alltså: De som I derinne dräpit hafven, de äro köttet, och han är grytan; men I måsten härut.

8. Svärdet, som I frukten, det skall jag låta komma öfver eder, säger Herren HERREN.

9. Jag skall drifva eder derut, och gifva eder främmandom i händer, och skall göra eder edran rätt.

10. I skolen falla genom svärd; i Israels gränsor skall jag döma eder, och I skolen förnimma, att jag är HERREN.

11. Men staden skall intet vara edor gryta, ej heller I köttet derinne; utan i Israels gränsor skall jag döma eder.

12. Och I skolen förnimma, att jag är HERREN; ty I hafven icke vandrat efter min bud, och intet hållit mina rätter; utan gjort efter Hedningarnas sätt, som omkring eder äro.

13. Och då jag så propheterade, blef Pelatja, Benaja son, död. Och jag föll uppå mitt ansigte, och ropade med höga röst, och sade: Ack! Herre HERRE, du gör platt en ända med de igenlefda af Israel.

14. Då skedde HERRANS ord till mig, och sade:

15. Du menniskobarn, dine bröder och närskylde fränder, och hela Israels hus, som ännu i Jerusalem bo, säga väl emellan sig: De andre äro långt bortflydde ifrå HERRANOM; men vi hafve landet inne.

16. Derföre säg du: Detta säger Herren HERREN: Ja, jag hafver låtit drifva dem långt bort ibland Hedningarna, och förstrött dem i landen; så vill jag dock snarliga vara deras hjelp i de land, dit de komne äro.

17. Derföre säg du: Detta säger Herren HERREN: Jag skall församla eder ifrå folken utu de land, dit I förströdde ären, och gifva eder Israels land.

18. Dit skola de komma, och taga derut all styggelse och vämjelse.

19. Och jag vill gifva eder ett endrägtigt hjerta, och en ny Ända ingifva uti eder, och skall borttaga det stenhjertat utur edar kropp, och gifva eder ett kötthjerta;

20. På det de skola vandra i min bud, och hålla mina rätter, och göra derefter; och de skola vara mitt folk, så vill jag vara deras Gud.

21. Men dem som vandra efter sin hjertas styggelse och grufvelse, dem skall jag lägga deras väsende uppå deras hufvud, säger Herren HERREN.

22. Då fläktade Cherubim med sinom vingom, och hjulen gingo bredovid dem, och Israels Guds härlighet var ofvanuppå dem.

23. Och HERRANS härlighet uppfor utu staden, och satte sig uppå det berget, som ligger östan för stadenom.

24. Och ett väder upptog mig, och förde mig, i ene syn och i Guds Anda, in uti Chaldee land, till fångarna; och den synen, som jag sett hade, försvann för mig.

25. Och jag sade fångamen all HERRANS ord, som han mig vist hade.

HESEKIEL, 12. CAPITLET

Propheten färdas. Juda nöd.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, du bor ibland ett ohörsamt folk, hvilke väl ögon hafva, att de se måtte, och vilja dock intet se; öron, att de höra måtte, och vilja dock intet höra; utan äro ett ohörsamt folk.

3. Derföre, du menniskobarn, skicka dig som du ville färdas, och drag din väg om ljusa dagen för deras ögon; du skall bortfara ifrå ditt rum till ett annat rum för deras ögon; om de tilläfventyrs märka vilja, att de ett ohörsamt folk äro.

4. Och du skall hafva din tyg framme, lika som du färdas ville om ljusa dagen för deras ögon; och du skall draga din väg om aftonen för deras ögon, lika som man bortfar, då man vandra vill.

5. Och du skall bryta dig genom väggena för deras ögon, och gack der ut igenom.

6. Och du skall tagat uppå dina skuldror, för deras ögon, och när mörkt ordet är, din väg draga; du skall binda om ditt ansigte, att du icke skall se landet; ty jag hafver satt dig Israels hus till ett vidunder.

7. Och jag gjorde såsom mig befaldt var, och bar min tyg fram, lika som jag färdas skulle om ljusan dag, och om aftonen bröt jag genom väggena med handene; och som det var mörkt vordet, tog jag det på skuldrorna, och bar det ut för deras ögon.

8. Och om morgonen bittida skedde HERRANS ord till mig, och sade:

9. Du menniskobarn, hafver Israels hus, det ohörsamma folket, icke sagt till dig: Hvad gör du?

10. Så säg till dem: Detta säger Herren HERREN: Denne tungen gäller Förstan uppå i Jerusalem, och hela Israels hus, som der är.

11. Säg: Jag är edart vidunder; lika som jag gjort hafver, alltså skall eder ske, att I måsten färdas och fångne förde varda.

12. Deras Förste skall bortförd varda på skuldrom i mörkrena, och måste gå ut igenom väggena, den de bryta skola, att de skola draga derigenom; hans ansigte skall förskylas, att han icke med något öga ser landet.

13. Jag skall ock kasta mitt nät öfver honom, att han i mine jagt fången varda skall; och jag vill låta honom komma till Babel uti de Chaldeers land, det han dock intet se skall och der måste han dö.

14. Och alle de som omkring honom äro, hans hjelpare och hans anhang, skall jag förströ i all väder, och draga ut svärdet efter dem.

15. Alltså skola de förnimma, att jag är HERREN, när jag bortdrifver dem ibland Hedningarna, och förstör dem i landen.

16. Men jag skall låta några få af dem igenblifva för svärdena, hungern och pestilentien, att de skola förtälja deras styggelse, ibland Hedningarna, dit de kommande varda, och skola förnimma, att jag är HERREN.

17. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

18. Du menniskobarn, du skall äta ditt bröd med bäfvande, och dricka ditt vatten med darrande och sorg.

19. Och säg till folket i landena: Detta säger HERREN om inbyggarena i Jerusalem i Israels land: De skola äta sitt bröd i sorg, och dricka sitt vatten i elände: ty landet skall öde varda ifrån allt det deruti är, för alla inbyggarenas ondskas skull.

20. Och de städer, som väl besatte äro, skola tomme, och landet öde varda. Alltså skolen I förnimma, att jag är HERREN.

21. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

22. Du menniskobarn hvad hafven I för ett ordspråk uti Israels land, och sägen: Efter det dröjes så länge, så blifver nu intet mer af edra Prophetier?

23. Derföre säg till dem: Detta säger Herren HERREN: Jag skall lägga det ordspråket neder, att man det intet mer bruka skall i Israel; och säg till dem: Tiden är hardt när, och allt det som propheteradt är.

24. Ty I skolen nu härefter förnimma, att ingen syn fela skall, eller någon Prophetie ljuga emot Israels hus.

25. Ty Jag är HERREN; hvad jag talar, det skall ske, och intet länger fördröjdt varda; utan i edor tid, I ohörsamma folk, skall jag göra det jag talar, säger Herren HERREN.

26. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

27. Du menniskobarn, si, Israels hus säger: Den synen, som denne ser, dit är ännu långt, och propheterar om den tid, som ännu långt borto är.

28. Derföre säg till dem: Så säger Herren HERREN: Det jag talar, det skall icke länger fördröjdt varda; utan skall ske, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 13. CAPITLET

Falske Propheter. Deras ve.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, prophetera emot Israels Propheter, och säg till dem som utaf sitt eget hjerta prophetera: Hörer HERRANS ord.

3. Detta säger Herren HERREN: Ve dem galna Prophetomen, som sin egen anda följa, och hafva dock ingen syn.

4. O Israel! dine Propheter äro lika som räfvar i öknene.

5. De träda icke framför gapet, och göra sig icke till en mur omkring Israels hus, och stå intet i stridene på HERRANS dag.

6. Deras syner äro intet, och deras Prophetie är icke utan lögn; de säga: HERREN hafver det sagt; ändock HERREN hafver intet sändt dem, och vinnlägga sig, att de kunna hålla sin ord vid magt.

7. Äro icke edra syner intet, och edor Prophetie alltsammans lögn? Och I sägen likväl: HERREN hafver det sagt; ändock jag det intet sagt hafver.

8. Derföre säger Herren HERREN alltså: Efter I prediken det, der intet af varder, och propheteren lögn, så vill jag till eder, säger Herren HERREN.

9. Och min hand skall komma öfver de Propheter, som predika det, der intet utaf varder, och prophetera lögn; de skola intet vara uti mins folks församling, och uti Israels hus tal icke beskrefne varda, eller komma uti Israels land; och I skolen förnimma, att jag är Herren HERREN;

10. Derföre, att de förföra mitt folk, och säga: Frid, ändock der är ingen frid; folket bygger upp väggena; men de bestryka henne med lös kalk.

11. Säg till de bestrykare, som med lösom kalk bestryka, att det varder affallandes; ty ett slagregn varder kommandes, och stort hagel fallandes, och en väderhvirfvel skall storma deruppå.

12. Si, så skall väggen falla; hvad gäller, man varder då till eder sägandes: Hvar är nu den bestrykningen, som I strukit hafven?

13. Detta säger Herren HERREN: Jag skall låta storma en väderhvirfvel i mine grymhet, och ett slagregn i mine vrede, och stora hagelstenar i barm, de skola allt omkullslå.

14. Och så skall jag omkullslå väggena, den I med lös kalk bestrukit hafven, och kasta henne till jordena, så att man skall se hennes grundval, att hon nedre ligger; och I skolen också derinne förgås, och förnimma att jag är HERREN.

15. Alltså skall jag fullkomna mina grymhet på väggene, och uppå dem som henne med lösom kalk bestryka, och säga till eder: Här är hvarken vägg eller bestrykare.

16. Detta äro Israels Propheter, som till Jerusalem prophetera, och predika om frid, ändock der ingen frid är, säger Herren HERREN.

17. Och du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot döttrarna i ditt folk, hvilka prophetera utaf sitt hjerta; och prophetera emot dem,

18. Och säg: Detta säger Herren HERREN: Ve eder, som gören menniskomen hyende under armarna, och örnagott under hufvuden, både ungom och gamlom, till att fånga själar; när I nu hafven fångat själarna i mitt folk, så sägen I dem lif till;

19. Och ohelgen mig i mitt folk, för en hand full med bjugg, och för en beta bröd, dermed att I dömen de själar till döds, som dock intet dö skulle, och dömen dem till lifs, som dock icke lefva skulle, genom edra lögn ibland mitt folk, som lögn gerna hörer.

20. Derföre säger Herren HERREN: Si, jag vill till edor hyende, der I själarna med gripen och förtrösten, och skall rycka dem bort undan edra armar, och de själar, som I gripen och förtrösten, lösa göra;

21. Och skall sönderrifva edor örnagott, och fria mitt folk utur edra hand, att I intet mer skolen gripa dem; och I skolen förnimma, att jag; är HERREN;

22. Derföre, att I falskeliga bedröfven de rättfärdigas hjerta, hvilka jag intet bedröfvat hafver, och hafven styrkt de ogudaktigas händer, så att de intet omvända sig ifrå sitt onda väsende, på det de måtte lefvande blifva.

23. Derföre skolen I intet mer predika onyttiga läro, eller prophetera; utan jag skall fria mitt folk utur edra händer, och I skolen förnimma, att jag är HERREN.

HESEKIEL, 14. CAPITLET

Skrymtares fråga, bön, straff.

1. Och till mig komma någre af de äldsta i Israel, och satte sig när mig.

2. Då skedde HERRANS ord till mig, och sade:

3. Du menniskobarn, desse männerna hänga med sitt hjerta intill sina afgudar, och hålla fast uppå sins horeris förargelse; skulle jag då svara dem, när de fråga mig?

4. Derföre tala med dem, och säg till dem: Detta säger Herren HERREN: Hvilken menniska af Israels hus hänger med sitt hjerta intill sina afgudar, och håller fast uppå sins afguderis förargelse, och kommer till Propheten, så vill jag, HERREN, svara honom, såsom han förtjent hafver med sitt stora afguderi;

5. På det Israels hus skall bedraget varda i sitt hjerta, derföre att de ifrå mig trädt hafva, genom mångahanda, afguderi.

6. Derföre skall du säga till Israels hus: Detta säger Herren HERREN: Vänder eder om, och träder ifrån edart afguderi, och vänder edor ansigte ifrån all edor styggelse.

7. Ty hvilken menniska af Israels hus, eller någor främling, som i Israel bor, viker ifrå mig, och med sitt hjerta hänger till sina afgudar, och fast håller uppå sins afguderis förargelse, och kommer till Propheten, på det han skall fråga mig genom honom; honom vill jag, HERREN, sjelfver svara;

8. Och skall sätta mitt ansigte emot honom, och göra honom till ett tecken och ordspråk, och skall rycka honom utu mitt folk, att I förnimma skolen, att jag är HERREN.

9. Men om en förförder Prophet något predikar, honom vill ock jag, HERREN, låta förförd varda, och skall uträcka mina hand öfver honom, och utrota honom utu mitt folk Israel.

10. Alltså skola de både umgälla sina missgerning; lika som frågarens missgerning, så skall ock Prophetens missgerning vara;

11. På det de icke mer skola förföra Israels hus ifrå mig, och icke mer orena sig uti allehanda, sin öfverträdelse; utan skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud, säger Herren HERREN.

12. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

13. Du menniskobarn, när landet syndar emot mig, och dertill försmädar mig, så skall jag räcka mina hand öfver det, och borttaga bröds uppehälle, och sända der hunger in, att jag skall förgöra der både folk och fä.

14. Och om än de tre männerna Noah, Daniel, och Job, derinne voro, så skulle de allenast kunna fria sina egna själar, genom sina rättfärdighet, säger Herren HERREN.

15. Och om jag läte komma ond djur in uti landet, hvilke folket bortjagade, och förödde det, så att der ingen kunde inne vandra för djurens skull;

16. Och om desse tre männerna voro derinne; så, sant som jag lefver, säger Herren HERREN, de skulle hvarken kunna fria söner eller döttrar, utan allena sig sjelfva, och landet måste öde varda.

17. Eller om jag läte komma svärd uppå landet, och sade: Svärd, far igenom landet; och vorde alltså både folk och fä förgjordt;

18. Och om de tre män voro derinne; så sant som jag lefver, säger Herren HERREN, de skulle hvarken kunna fria söner eller döttrar; utan de allena skulle friade varda.

19. Eller om jag sände pestilentie uti landet, och utgöte mina grymhet deröfver, och det blod kostade, så att jag förgjorde både folk och fä;

20. Och om Noah, Daniel, och Job, voro derinne; så sant som jag lefver, säger Herren HERREN, de skulle icke, igenom sina rättfärdighet, hvarken kunna undsätta söner eller döttrar, utan allena sina egna själar.

21. Ty så säger Herren HERREN: Om jag sände mina fyra onda plågor, som är svärd, hunger, ond djur och pestilentie, öfver Jerusalem, så att jag derinne förgjorde både folk och fä;

22. Si, så skola någre derinne igenlefvas och undslippa, hvilke söner och döttrar der utföra skola, och komma hit till eder, att I se skolen, huru dem går, och trösta eder öfver den olycko, som jag öfver Jerusalem hafver komma låtit, samt med allt annat, det jag öfver dem hafver komma låtit.

23. De skola vara edor tröst, då I fån se huru dem går, och kunnen besinna, att jag icke utan sak gjort hafver, hvad jag derinne gjort hafver, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 15. CAPITLET

Juda en torr vinqvist.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, hvad är ett torrt vinträ för annat trä, eller en vinqvist för annat trä i skogen?

3. Tager man dem och gör der något utaf? Eller är man der en nagla utaf, der man något på hänga kan (såsom man gör af annat trä)?

4. Si, man kastar det i elden, att det förtärdt varder, så att båda dess ändar förtärer elden, och dess medelsta brinner upp. Hvartill skulle det nu doga, doger det ock till någors?

5. Si, då det ännu helt var, kunde man intet göra deraf; huru mycket mindre kan man nu härefter göra deraf, då elden det förtärt och uppbränt hafver?

6. Derföre säger Herren HERREN: Lika som jag gifver de torra vinqvistar eldenom, till att förtära för annat trä, så skall jag ock göra med Jerusalems inbyggare;

7. Och skall sätta mitt ansigte emot dem, att de icke skola undkomma elden, utan elden skall uppfräta dem; och I skolen förnimma, att jag är HERREN, när jag sätter mitt ansigte emot dem;

8. Och gör landet öde; efter de hafva försmädat mig, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 16. CAPITLET

Juda ynnest, otacksamhet, straff.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, uppenbara Jerusalems stad sin styggelse;

3. Och säg: Detta säger Herren HERREN till Jerusalem: Ditt fädernesland och ditt slägte är utaf de Cananeers land; din fader af de Amoreer, och din moder af de Hetheer.

4. Ditt slägte hafver icke skorit dig naflan bort, då du född vardt; så hafver man ej heller badat dig med vatten, att du måtte ren vordit, ej heller bestrukit med salt, ej heller bebundit med linda.

5. Ty ingen ömkade sig öfver dig, att han måtte förbarmat sig öfver dig, och bevist dig något af denna stycken; utan du vardt kastad ut på markena; så föraktad var din själ, då du född vardt.

6. Men jag gick framom dig, och såg dig liggande i ditt blod, och sade till dig: Du skall lefva, då du så uti ditt blod lågst; ja, till dig sade jag, då du så i ditt blod lågst: Du skall lefva.

7. Och jag hafver uppfödt dig, och låtit dig stor varda, lika som en frukt på markene, och vast nu uppvuxen, och stor och dägelig vorden; din bröst voro växt, och du hade fått skönt långt hår; men du vast ännu nakot och blygelig.

8. Och jag gick framom dig, och såg uppå dig, och si, du vast manväxt: Då bredde jag mina kjortels flik öfver dig, och öfvertäckte dina blygd; och jag trolofvade dig, och gaf mig uti förbund med dig, säger Herren HERREN, att du skulle vara min.

9. Och jag tvådde dig med vatten, och utvaskade dig af ditt blod, och smorde dig med balsam;

10. Och klädde dig med stickad kläder, och drog sköna skor uppå dig; jag gaf dig skön kläder, och gaf dig silkesdok;

11. Och beprydde dig med klenodier, och lade smide på dina armar, och kedjor uppå din hals;

12. Och gaf dig, ett ännespann i ditt änne, och örnaringar i din öron, och en skön krono uppå ditt hufvud;

13. Summa, du blefst beprydd med guld, och med silfver, och beklädd med bästa linnkläde, silke och stickad verk; du åt ock semlobröd, hannog och oljo, och vast öfvermåtton dägelig, och fick ett rike.

14. Och ditt rykte gick vida ut ibland Hedningarna, för dina fägrings skull, den ganska fullkomlig var, genom sådana prydning, som jag uppå dig hängt hade, säger Herren HERREN.

15. Men du förlätst dig uppå dina fägring; och efter du så beprisad vast, bedref du horeri, så att du gjorde dig menliga hvarjom och enom, som framom gick, och gjorde hans vilja.

16. Och du tog af din kläder, och gjorde dig brokot altare deraf, och bedraf ditt horeri deruppå, såsom aldrig någon tid skedt är, eller ske skall.

17. Och du tog ock din sköna tyg, som jag dig af mitt guld och silfver gifvit hade, och gjorde dig mansbeläte deraf, och bedref ditt horeri med dem.

18. Och tog din stickade kläder, och betäckte dem dermed; och mina oljo och rökverk lade du fram för dem.

19. Min mat, som jag dig gaf till att äta, semlor, oljo och hannog, lade du för dem till en söt rök; ja det kom dertill, säger Herren HERREN.

20. Du togst dina söner och döttrar, som du mig födt hade, och offrade dem, dem till spis; menar du nu, att det en ringa ting är med ditt horeri;

21. Att du slagtar min barn, och låter dem för dem uppbränna?

22. Likväl hafver du, i all din styggelse och horeri, icke ens tänkt uppå dins ungdoms tid, huru blott och nakot du vast, och lågst i ditt blod.

23. Öfver alla dessa dina ondsko, ack ve! ve dig, säger Herren HERREN;

24. Byggde du dig bergkyrkor, och gjorde dig bergaltare på alla gator;

25. Och främst på alla vägar byggde du dig bergaltare, och gjorde dina fägring till en styggelse; du neg med din ben för alla de der framgingo, och bedref stort boleri.

26. Först bedraf du boleri med dinom grannom, Egypti barnom, hvilke stort kött hade, och brukade stort boleri, till att reta mig.

27. Men jag räckte mina hand ut emot dig, och styrde sådana ditt sätt, och öfvergaf dig uti dina fiendars vilja, de Philisteers döttrars, hvilke skämdes för ditt skamlösa väsende.

28. Sedan bedref du boleri med Assurs barnom, och kunde dess icke mätt varda; ja, då du hade bedrifvit boleri med dem, och dess icke mätt varda kunde,

29. Förökade du ändå ditt boleri med köpmän af Chaldeen; så kunde du ändå der, med icke mätt varda.

30. Huru skall jag dock omskära ditt hjerta? säger Herren HERREN, efter du sådana enes arga horos gerningar gör,

31. Dermed att du byggde dine bergkyrkor främst på alla vägar, och gjorde din altare på alla gator; dertill vast du icke såsom en annor sköka, den man med penningar köpa måste;

32. Eller som en horkona, som uti sins mans stad, tillåter en annan.

33. Ty allom androm skökom gifver man penningar, men du gifver allom dinom bolarom penningar till, och begåfvar dem; att de allstädes till dig komma skola, till att bedrifva boleri med dig.

34. Och man finner i dig, i ditt horeri, tvärtemot det vandt är med andra qvinnor; efter man intet löper efter dig; utan du gifver ock penningar till, och man gifver dig inga penningar, alltså gör du då tvärtom.

35. Derföre, du sköka, hör HERRANS ord.

36. Detta säger Herren HERREN: Efter du så gerna gifver penningar till, och upptäcker dina skam igenom ditt boleri emot dina bolar, och emot alla dins styggelses afgudar, och utgjuter dina barnas blod, hvilka du dem offrar;

37. Derföre, si, jag skall församla alla dina bolar, med hvilkom du hafver vällust bedrifvit, samt med allom dem som du för vänner håller, till dina fiendar, och jag skall församla dem båda emot dig allestäds, och skall upptäcka dina skam, att de alla dina skam se skola;

38. Och skall låta gå ene horos och blodsutgjuterskos rätt öfver dig, och skall utgjuta ditt blod med grymhet och nit;

39. Och skall gifva dig uti deras händer, att de skola afbryta dina bergkyrkor, och din bergaltare nederrifva, och afkläda dig din kläder, och borttaga dig din sköna tyg, och låta dig sitta nakota och blotta.

40. Och de skola låta komma emot dig stora hopar med folk, hvilka dig stena skola, och hugga dig alla sönder med sin svärd;

41. Och uppbränna din hus med eld, och göra dig din rätt för många qvinnors ögon; alltså skall jag göra en ända med ditt horeri, att du icke mer skall gifva penningar till;

42. Och skall släcka min harm uppå dig, och mätta mitt nit uppå dig, att jag må tillfrids varda, och icke mer behöfva vredgas;

43. Derföre, att du icke ihågkom dins ungdoms tid; utan rette mig med allt detta; derföre vill jag ock lägga alla dina vägar uppå ditt hufvud, säger Herren HERREN; ty du frågar der intet efter, att du så öfverdådeliga allehanda styggelse bedrifver.

44. Si, alle de som ordspråk pläga bruka, de skola detta ordspråket säga om dig: Dottren är såsom modren.

45. Du äst dine moders dotter, hvilken ifrå sin man och barn lopp; och äst dina systrars syster, hvilka ifrå sina män och barn lupo; edor moder är Hetheisk, och edar fader en Amoreer.

46. Samarien är din äldre syster, med sina döttrar, som bo på venstra sidone vid dig, och Sodom är din yngre syster, med sina döttrar, som bo på högra sidone vid dig.

47. Ändock du likväl icke lefvat hafver efter deras väsende, eller gjort efter deras styggelse, der fattas icke mycket uti, att du icke slemmare ting gjort hafver än de, i allt ditt väsende.

48. Så sant som jag lefver, säger Herren HERREN; Sodom din syster, samt med sina döttrar, hafver så icke gjort, som du och dina döttrar.

49. Si, det var dine systers Sodoms missgerning: högmod och all tings öfverflödighet, och god frid, den hon och hennes döttrar hade; men dem fattiga och torftiga gjorde de icke (gerna) hjelp;

50. Utan voro stolta, och gjorde styggelse för mig; derföre hafver jag ock bortkastat dem, då jag begynte se dertill.

51. Så hafver ock Samarien icke gjort hälftena af dina synder; utan du hafver så mycket mer gjort dina styggelser än hon, att du hafver gjort dina systrar fromma emot all din styggelser, som du gjort hafver.

52. Så bär ock nu dina skam, du som dina systrar fromma gör genom dina synder, i hvilkom du större styggelser, än de, gjort hafver, och hafver gjort dem frommare än du äst; så skäm dig nu, och bär din skam, att du dina systrar fromma gjort hafver.

53. Men jag skall omvända deras fängelse, nämliga desse Sodoms fängelse, och hennes döttrars, och desse Samaries fängelse, och hennes döttrars, och desse dins fängelses fångar, samt med dem;

54. Så att du måste bära dina skam och hån, för allt det du gjort hafver, och I ändå likväl tröstade varda.

55. Och din syster, denna Sodom, och hennes döttrar, skola omvända varda, lika som de tillförene varit hafva, och Samarien och hennes döttrar skola omvända varda, lika som de tillförene varit hafva; du också med dina döttrar skolen omvända varda, lika som I tillförene varit hafven.

56. Och du skall icke mer prisa den samma dina syster Sodom, såsom på dins högmods tid;

57. Då din ondska ännu icke upptäckt var, såsom på den tiden då Syrie döttrar och de Philisteers döttrar allestäds skämde dig, och föraktade dig allt omkring;

58. Då I måsten bära edra laster och styggelser, säger HERREN.

59. Ty så säger Herren HERREN: Jag skall göra dig lika som du gjort hafver, att du föraktade eden och bröt förbundet.

60. Men jag vill tänka uppå, mitt förbund, som jag med dig gjort hafver i dins ungdoms tid; och skall göra ett evigt förbund med dig.

61. Så skall du komma dina vägar ihåg, och skämmas; då du dina äldre och yngre systrar till dig tagandes varder, de jag dig till döttrar gifva skall, dock icke af ditt förbund;

62. Utan jag vill göra mitt förbund med dig, att du förnimma skall, att jag är HERREN;

63. På det du skall tänka deruppå och skämmas, och för skams skull icke djerfvas upplåta din mun, när jag dig förlåtandes varder allt det du gjort hafver, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 17. CAPITLET

Edens brott. Christi rike.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, gif Israels huse ena gåto och liknelse före;

3. Och säg: Detta säger Herren HERREN: En stor örn, med stora flygt och långa vingar, och full med fjädrar och brokot, kom uppå Libanon, och tog qvistarna bort af cedreträn;

4. Och bröt den öfversta skatan af, och förde honom in uti krämarelandet, och satte honom uti den staden, der handlingen var.

5. Han tog ock frö af de landena, och sådde det uti det samma goda landet, der mycket vatten var, och satte det såsom ett pilträ.

6. Och det växte, och vardt ett stort vinträ, dock ganska lågt; ty dess qvistar böjde sig neder emot sina rot, och var alltså ett vinträ, det qvistar och löf fick.

7. Och der var en annar stor örn, med stora vingar och många fjädrar; och si, detta vinträt hade en längtan i sina rötter till denna örnen, och uträckte sina qvistar emot honom, att det måtte vattnadt varda af hans dike;

8. Och var dock på eno gode lande vid mycket vatten planteradt, så att det väl hade mått fått qvistar, frukt burit, och ett stort vinträ, vordit.

9. Så säg nu: Alltså säger Herren HERREN: Skulle det trifvas? Ja, man skall upprycka dess fötter, och afrifva dess frukt, och man skall förtorka alla dess uppväxta qvistar, att de förfalna; och det skall icke ske genom en stor arm eller mycket folk, att man må föra honom af dess rötter bort.

10. Si, det är planteradt; men skulle det trifvas? Ja, så snart der kommer ett östanväder till, så skall det förtorkas på sin dike.

11. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

12. Käre, säg till det ohörsamma folket: Veten I icke hvad detta är? Och säg: Si, Konungen af Babel kom till Jerusalem, och tog hans Konung och hans Förstar, och förde dem bort till sig uti Babel;

13. Och tog en, af Konungsligo säd, och gjorde ett förbund med honom, och tog en ed af honom; men de väldiga i landens tog han bort;

14. På det att riket skulle ödmjukadt blifva, och icke upphäfva sig, att förbundet måtte hållet varda och ståndande blifva.

15. Men den, samma säden föll af ifrå honom, och sände sitt bådskap uti Egypten, att man skulle sända honom hästar och mycket folk; skulle det lycka sig med honom? Eller skulle han komma der väl af med, som sådant gör? Och den som förbund bryter, skulle han slippa?

16. Så sant, som jag lefver, säger Herren HERREN, uti den Konungens rum, som honom till Konung satte, hvilkens ed han föraktade, och hvilkens förbund han bröt, der skall han dö, nämliga i Babel.

17. Och skall Pharao intet blifva ståndandes med honom i örligena, med storom här och mycket folk; då man torfvallar uppkasta, och bålverk uppbygga skall, på det att mycket folk skall slaget blifva.

18. Ty efter han hafver föraktat eden, och brutit förbundet, der han sina hand uppå räckt hafver, ock allt sådant bedrifver, skall han intet kunna undslippa.

19. Derföre säger Herren HERREN alltså: Så sant som jag lefver, skall jag låta min ed, den han föraktat hafver, och mitt förbund, som han brutit hafver, komma öfver hans hufvud.

20. Ty jag skall kasta mitt nät öfver honom, och han måste i min garn fången varda, och jag skall låta honom komma till Babel, och der vill jag vara i rätta med honom; derföre, att han sig så emot mig förgripit hafver.

21. Och alle hans flyktige, som till honom hålla sig, skola falla genom svärd, och de, som af dem slippa, skola i all väder förströdde varda: och I skolen förnimma, att jag, HERREN, hafver detta talat.

22. Detta säger Herren HERREN: Jag skall också taga en telning af ett högt cedreträ, och bryta honom af, öfverst uppå dess qvistom, och skall plantera honom uppå ett högt berg;

23. Nämliga på det höga berget Israel vill jag plantera honom, på det han skall gro och bära frukt, och varda ett stort cedreträ, så att allehanda foglar skola kunna bo och blifva under honom, och under hans qvistars skugga.

24. Och all trä på markene skola förnimma att jag, HERREN, hafver det höga trät förnedrat, och det låga trät upphöjt, och det gröna trät förtorkat, och det torra trät grönskande gjort; jag, HERREN, talar det, och gör de också.

HESEKIEL, 18. CAPITLET

From, botfärdig. Gudlös, affällig.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Hvad drifven I ibland eder, uti Israels land, detta ordspråket, och sägen: Fäderna hafva ätit sura vindrufvor, men barnomen äro tänderna deraf ömma vordna?

3. Så sant som jag lefver; säger Herren HERREN, sådant ordspråk skall intet mer gå ibland eder i Israel;

4. Ty si, alla själar äro mina; fadrens själ är så väl min, som, sonens själ; hvilken själ som syndar, hon skall dö.

5. Om nu en menniska är from, den der rätt och väl gör;

6. Den på bergomen icke äter, den sin ögon icke upphäfver till Israels hus afgudar; och sina nästas hustru icke besmittar, och icke ligger när qvinno uti hennes krankhet;

7. Den ingom skada gör; den gäldenäromen sin pant igengifver; den ingom något ifråtager med våld; den sitt bröd delar med dem hungroga, och kläder den nakota;

8. Den intet ockrar; den ingen slem vinning tager; den icke hjelper till att göra orätt; den emellan menniskorna rätt dömer;

9. Den efter mina rätter vandrar, och min bud håller, så att han allvarliga gör derefter; det är en from man, han skall få lefva, säger Herren HERREN.

10. Men om han föder en son, och den samme varder en mördare, den der blod utgjuter, eller något af dessa stycke gör;

11. Och intet af de andra stycken gör; utan äter på bergom, och besmittar sins nästas hustru;

12. Gör dem fattiga och elända skada; tager något med våld; icke igengifver pant; upphäfver sin ögon till afgudar, dermed han en styggelse bedrifver;

13. Får ut på ocker; tager vinning; skulle han lefva? Han skall icke lefva; utan efter han sådana styggelse gjort hafver, så skall han döden dö; hans blod skall vara öfver honom.

14. Men om han föder en son, den der alla sådana synder ser, som hans fader gör, och han fruktar sig, och så icke gör;

15. Äter icke på bergom; upphäfver icke sin ögon till Israels hus afgudar; besmittar icke sins nästas hustru;

16. Gör ingom skada; behåller icke pant; tager intet med våld; delar sitt bröd med dem hungroga, och kläder den nakota;

17. Hjelper icke emot den elända; tager intet ocker eller slem vinning; utan håller min bud, och lefver efter mina rätter; han skall intet dö för sins faders missgernings skull, utan lefva.

18. Men hans fader, den våld och orätt brukat hafver, och ibland sitt folk; det som intet doger, gjort hafver: si, han skall dö för sina missgernings skull.

19. Så sägen I: Hvi skall sonen icke bära sins faders missgerning? Derföre, att han hafver gjort rätt och väl, och hållit och gjort alla mina rätter, skall han lefva.

20. Ty hvilken själ som syndar, hon skall dö; sonen skall icke bära fadrens missgerning; och fadren skall icke bära sonens missgerning, utan dens rättfärdigas fromhet skall vara öfver honom, och dens orättfärdigas arghet skall vara öfver honom.

21. Men om en ogudaktig omvänder sig ifrån alla sina synder, som han gjort hafver, och håller alla mina rätter, och gör rätt och väl, så skall han lefva, och icke dö.

22. Men på all hans öfverträdelse, som han gjort hafver, skall intet tänkt varda; utan skall lefva, för den rättfärdighets skull, som han gör.

23. Menar du, att jag lust hafver öfver dens ogudaktigas död, säger Herren HERREN, och icke mycket mer, att han omvänder sig ifrå sitt onda väsende, och lefver?

24. Och om den rättfärdige vänder sig ifrå sine rättfärdighet, och gör det ondt är, och lefver efter all den styggelse som en ogudaktig gör, skulle han lefva? Ja, all hans rättfärdighet, som han gjort hafver, skall intet ihågkommen varda; utan han skall dö uti sin öfverträdelse och syndom, som han gjort hafver.

25. Och ändå sägen I: Herren handlar icke rätt. Derföre hörer nu, I af Israels hus: Hafver jag icke rätt, och I orätt?

26. Ty när den rättfärdige vänder sig ifrå sine rättfärdighet, och gör det ondt är, så måste han dö; men han måste dö för sina ondskos skull, som han gjort hafver.

27. Tvärtom, när den ogudaktige vänder sig ifrå sine orättfärdighet, som han gjort hafver, och gör nu rätt och väl, han varder behållandes sina själ lefvande.

28. Ty efter han fruktar sig, och vänder åter af sine ondsko, så skall han lefva, och icke dö.

29. Och ännu säga de af Israels hus: Herren handlar icke rätt. Skulle jag hafva orätt? I af Israels hus hafven orätt.

30. Derföre vill jag döma eder, I af Israels hus, hvar och en efter hans väsende, säger Herren HERREN. Derföre vänder eder om, och låter eder omvända, på det I icke skolen falla för missgerningenes skull.

31. Kaster ifrån eder all edor öfverträdelse, der I med öfverträdt hafven, och görer eder ett nytt hjerta, och ny anda; ty hvi vill du så dö, du Israels hus?

32. Ty jag hafver ingen lust till hans död, som dör, säger Herren HERREN; derföre omvänder eder, så fån I lefva.

HESEKIEL, 19. CAPITLET

Joahas, Jojachin, Zedekia.

1. Men gör en klagogråt öfver Israels Förstar;

2. Och säg: Hvi ligger din moder lejinnan ibland lejinnorna, och uppföder sina ungar ibland de unga lejon?

3. En af dem födde hon upp, och der vardt ett ungt lejon utaf, det vande sig till att rifva och uppäta menniskor.

4. Då Hedningarna hörde sådant om det, grepo de det uti deras kulor, och förde det i kedjor in uti Egypti land.

5. Då nu modren såg, sedan hon hade länge hoppats, att hennes hopp var borto, tog hon en annan af sina ungar, och gjorde der ett ungt lejon af.

6. Då det vandrade ibland lejinnorna, vardt det ett ungt lejon, det också vandes till att rifva och uppäta menniskor.

7. Det förderfvade deras hus och deras städer, så att landet, och hvad deruti var, grufvade sig för dess rytandes röst.

8. Då lade Hedningarna sig af all land kringom det, och kastade ett nät öfver det, och grepo det i dess kulor;

9. Och satte det uti ett galler, och förde det i kedjor till Konungen i Babel; och man lät förvara det, att dess röst intet mer skulle hörd varda på Israels bergom.

10. Din moder var lika som ett vinträ, som vid vatten planteradt var, och dess frukt och qvistar vuxo af det myckna vattnet;

11. Att dess qvistar så starke vordo, att de till herraspiror dogde, och det vardt högt ibland vinträn. Och då man såg, att det så högt var och många qvistar hade,

12. Vardt det i grymhet rifvet neder till jordena och förkastadt; östanväder förtorkade dess frukt, och dess starke qvistar vordo sönderbrutne, så att de borttorkades, och uppbrände vordo.

13. Men nu är det planteradt i öknene, uti eno torro och törstigo lande.

14. Och en eld gick utaf dess starka qvistar, den förtärde dess frukt, så att der inge starka qvistar mer uppå äro till några herraspiro; det är en klagelig och jämmerlig ting.

HESEKIEL, 20. CAPITLET

Juda förvitas. Svar nekas.

1. Och det begaf sig i sjunde årena, på tionde dagen i femte månadenom, kommo någre af de äldsta i Israel till att fråga HERRAN, och satte sig neder för mig.

2. Då skedde HERRANS ord till mig, och sade:

3. Du menniskobarn, tala med Israels äldsta, och säg till dem: Detta säger Herren HERREN: Ären I komne till att fråga mig? Så sant som jag lefver, jag vill intet svar gifva eder, säger Herren HERREN.

4. Men vill du menniskobarn straffa dem, så må du straffa dem alltså: Håll dem före deras fäders styggelse;

5. Och säg till dem: Detta säger Herren HERREN: På den tid jag utvalde Israel, upphof jag mina hand till Jacobs hus säd, och lät dem känna mig uti Egypti land; ja, jag upphof mina hand till dem, och sade: Jag är HERREN edar Gud.

6. Men jag upphof på samma tid mina hand, att jag skulle föra, dem utur Egypti land, in uti ett land som jag dem försett hade, det med mjölk och hannog flyter; ett ädla land för all land;

7. Och sade till dem: Hvar och en kaste bort styggelsen för sin ögon, och orener icke eder på Egypti afgudar; ty jag är HERREN edar Gud.

8. Men de voro mig ohörsamme, och ville intet höra mig, och ingen af dem kastade sin styggelse bort för sin ögon, och öfvergåfvo icke Egypti afgudar; då tänkte jag utgjuta mina grymhet öfver dem, och låta alla mina vrede gå öfver dem, midt uti Egypti land;

9. Men jag lät det tillbaka, för mitt Namns skull, att det icke skulle ohelgadt varda för Hedningomen, ibland hvilka de voro, och för hvilkom jag hade gifvit mig dem tillkänna, att jag dem utur Egypti land föra ville.

10. Och då jag; dem utur Egypti land fört hade, och låtit dem komma in uti öknena;

11. Gaf jag dem min bud, och lärde dem mina rätter, genom hvilka menniskan lefver, den dem håller.

12. Jag gaf dem ock min Sabbath, till ett tecken emellan mig och dem, på det de skulle lära, att jag är HERREN, som dem helgar.

13. Men Israels hus var mig också ohörsamt uti öknene, och lefde intet efter min bud, och föraktade mina rätter, genom hvilka menniskan lefver, som dem håller, och ohelgade min Sabbath ganska svårliga; då tänkte jag utgjuta mina grymhet öfver dem uti öknene, och platt förgöra dem;

14. Men jag lät det tillbaka, för mitt Namns skull, att det icke skulle ohelgadt varda ibland Hedningarna, för hvilkom jag dem utfört hade.

15. Ock hof jag mina hand upp emot dem i öknene, att jag icke ville låta dem komma in uti det land, som jag dem gifvit hade, det med mjölk och hannog flyter; ett ädla land för alla land;

16. Derföre, att de föraktade mina rätter, och lefde icke efter min bud, och mina Sabbather ohelgade; ty de vandrade efter deras hjertas afgudar.

17. Men mitt öga skonade dem, att jag icke förderfvade eller platt förgjorde dem i öknene.

18. Och jag sade till deras barn i öknene: I skolen icke lefva efter edra fäders bud, och icke hålla deras rätter, och icke orena eder uppå deras afgudar.

19. Ty jag är HERREN edar Gud; efter min bud skolen I lefva, och mina rätter skolen I hålla, och göra derefter;

20. Och mina Sabbather skolen I helga, att de skola vara ett tecken emellan mig och eder, på det I veta skolen att jag, HERREN, är edar Gud.

21. Men barnen voro mig ock ohörsam, lefde icke efter min bud, höllo ock icke mina rätter, så att de gjorde derefter, genom hvilka menniskan lefver, den dem håller, och ohelgade mina Sabbather; då tänkte jag utgjuta mina grymhet öfver dem, och låta alla mina vrede gå öfver dem i öknene;

22. Men jag vände mina hand, och lät det tillbaka, för mitt Namns skull, att det icke skulle ohelgadt varda för Hedningomen, för hvilkom jag dem utfört hade.

23. Jag hof ock mina hand upp emot dem i öknene, att jag skulle förströ dem ibland Hedningarna, och förskingra dem i landen;

24. Derföre, att de icke höllo min bud, och föraktade mina rätter, och ohelgade mina Sabbather, och sågo efter deras fäders afgudar.

25. Derföre gaf jag dem den lära, som intet god är; och de rätter, uti hvilka de intet lif hafva kunna;

26. Och förkastade dem med deras offer då de uppbrände i eld all förstföding; på det jag skulle bedröfva dem, och de lära skulle, att jag är HERREN.

27. Derföre tala, du menniskobarn, med Israels hus, och säg till dem: Detta säger Herren HERREN: Edra fäder hafva ännu mer försmädat och trotsat mig.

28. Ty då jag hade låtit dem komma in uti landet, öfver hvilket jag mina hand upphäfvit hade, att jag skulle det gifva dem; hvar de någorstäds sågo en hög backa, eller tjockqvistadt trä, der offrade de sitt offer, och båro dit sina obehageliga gåfvor, och rökte der sin söta rök, och utgöto der sitt drickoffer.

29. Men jag sade till dem: Hvad skall dock den höjden, dit I gån? Och så kallades det en höjd, allt intill denna dag.

30. Derföre säg till Israels hus: Detta säger Herren HERREN: I orenen eder uti edra fäders väsende, och bedrifven horeri med edor styggelse;

31. Och besmitten eder på edra afgudar, hvilkom I offren edra gåfvor, och uppbrännen edra söner och döttrar i eld, allt intill denna dag; och jag skulle gifva eder af Israels hus svar? Så sant som jag lefver, säger Herren HERREN, jag skall intet svar gifva eder.

32. Dertill, då I tänken: Vi vilje göra lika som Hedningarna, och såsom annor folk i landen, och tillbedja stockar och stenar, skall det fela eder.

33. Så sant som jag lefver, säger Herren HERREN, jag skall råda öfver eder med starka hand och uträcktom arm, och med utgjuten grymhet;

34. Och skall föra eder ifrå folken, och församla eder utu de land, dit I förströdde ären, med starka hand, med uträcktom arm, och med utgjuten grymhet;

35. Och skall låta eder komma uti folks öken, och der vara i rätta med eder, ansigte emot ansigte.

36. Lika som jag med edra fäder uti öknene vid Egypten i rätta var, rätt så skall jag vara i rätta med eder, säger Herren HERREN.

37. Jag skall låta komma eder under riset, och tvinga eder uti förbundsens bandom.

38. Och jag skall utfäja de affälliga, och de som emot mig öfverträda, ibland eder; ja, jag skall föra dem utu det land, der I nu bon, och intet låta dem komma in uti Israels land, att I lära skolen, att jag är HERREN.

39. Derföre, I af Israels hus, detta säger Herren HERREN: Efter I ju intet viljen höra mig, så görer som eder täckes, och hvar edra tjene sinom afgud; men mitt helga Namn låter härefter oskämdt vara, med edor offer och afgudar.

40. Ty detta säger Herren HERREN: På mino heligo berge, på de höga bergena Israel, der skall hela Israels hus, och alle de som i landet äro, tjena mig; der skola de vara mig tacknämlige, och der skall jag äska uppå edor häfoffer och edars offers förstling, med allt det I mig helgen.

41. I skolen varda mig tacknämlige med sötom rök, när jag låter eder komma ifrå folken, och varder eder församlande utu landen, dit I förströdde ären, och jag skull varda helgad i eder för Hedningomen.

42. Och I skolen förnimma, att jag är HERREN, när jag hafver låtit eder komma in uti Israels land, uti det land, om hvilket jag upphof mina hand, att jag det edra fäder gifva skulle.

43. Der skolen I tänka uppå edart väsende, och uppå all edar handel, der I utinnan orenade ären, och skolen hafva ett misshag till all edor ondsko, som I bedrifvit hafven;

44. Och skolen förnimma, att jag är HERREN, när jag gör med eder för mitt Namns skull, och icke efter edart onda väsende och skadeliga handel, du Israels hus, säger Herren HERREN.

45. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

46. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Theman, och tala söderut, och prophetera emot den skogen i den markene söderut.

47. Och säg till den skogen söderut: Hör HERRANS ord. Detta säger Herren HERREN: Si, jag skall upptända i dig en eld, han skall förtära både färsk trä och torr, så att man icke skall kunna utsläcka hans låga; utan allt det som ifrå sunnan norråt står, det skall uppbrändt varda.

48. Och allt kött skall se att jag, HERREN, det upptändt hafver, och ingen det utsläcka kan.

49. Och jag sade: Ack Herre HERRE! de säga om mig: Denne talar icke annat än förtäckt ord:

HESEKIEL, 21. CAPITLET

Svärdet följadt. Kronan fallen.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Jerusalem, och tala emot helgedomen, och prophetera emot Israels land;

3. Och säg till Israels land: Detta säger HERREN: Si, jag vill till dig, jag skall draga mitt svärd utu skidone, och skall dräpa i dig både rättfärdiga och orättfärdiga.

4. Efter jag nu i dig både rättfärdiga och orättfärdiga dräpa vill, så skall mitt svärd fara utu skidone öfver allt kött, ifrå sunnan intill norr.

5. Och allt kött skall förnimma, att jag, HERREN, hafver dragit mitt svärd utu skidone, och det skall icke igen instunget varda.

6. Och du menniskobarn skall sucka, intilldess att länderna värka uppå dig; ja, bitterliga skall du sucka så att de se det.

7. Och när de så säga till dig: Hvi suckar du? så skall du säga: För det ryktets skull, som kommer, för hvilko all hjerta förskräckas, och alla händer falla neder, allt mod faller, och all knä flyta såsom vatten; si, det kommer, och det skall ske, säger Herren HERREN.

8. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

9. Du menniskobarn, prophetera, och säg: Detta säger Herren: Svärdet, ja, svärdet är skärpt och uppfäjadt;

10. Det är skärpt, att det slagta skall; det är fäjadt, att det blänka skall. O huru glade vilje vi vara, om han än gjorde all trä till ris öfver de onda barn;

11. Men han hafver utfått ett svärd till att fäja, att man det taga skall; det är skärpt och fäjadt, att man det uti dråparens händer gifva skall.

12. Ropa och jämra dig, du menniskobarn; ty det går öfver mitt folk, och öfver alla de der rådande äro i Israel, hvilke till svärdet, samt med mino folke, församlade äro; derföre slå uppå dina länder.

13. Ty han hafver ofta näpst dem; hvad hafver det hulpit? De onda barnas ris vill intet hjelpa, säger Herren HERREN.

14. Och du menniskobarn, prophetera, och slå dina händer tillsamman; ty svärdet skall komma tvefaldt, ja trefaldt; ett mordsvärd, en stor slagtnings svärd, så att det drabba skall i kamrarna, dit de fly.

15. Jag skall låta klinga svärdet, så att hjertan skola förskräckas, och månge falla skola i alla deras portar; ack! huru blänker det, och hugger åstad till slagtning;

16. Och säga: Hugg, både på högra sidone och den venstra, hvad som förekommer.

17. Så vill jag då med mina händer vara glad deröfver, och låta mina vrede gå; jag, HERREN, hafver det sagt.

18. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

19. Du menniskobarn, gör två vägar, på hvilka komma skall Konungens svärd af Babel; men de skola både gå ifrån ett land; och sätt ett tecken främst på vägen åt stadenom, att det dit visa skall.

20. Och gör vägen, så att svärdet må, komma till Rabbath, Ammons barnas, och i Juda, till den fasta staden Jerusalem.

21. Ty Konungen i Babel skall sätta sig i vägaskälet, främst på båda vägarna, att han skall låta spå för sig, skjuta med pilar om lott, fråga sina afgudar, och skåda lefrar.

22. Och spåmen skall visa på högra sidona inåt Jerusalem; att han skall låta föra dit bockar, och stöta der hål uppå, och öfverfalla honom med stort rop och mord, och att han skall låta föra bockar inför portarna, och göra der en vall, och bygga der bålverk.

23. Men den spådomen skall honom tycka falsk vara, han svärje så högt som han vill; men han skall tänka uppå missgerningarna, att han skall vinna honom.

24. Derföre säger Herren HERREN alltså: Derföre, att uppå eder tänkt varder för edra missgerningars skull, och eder ohörighet är uppenbar, att man ser edra synder, i allt det I hafven för händer; ja, derföre, att uppå eder tänkt varder, skolen I med våld fångne varda.

25. Och du ogudaktige och fördömde Förste i Israel, hvilkens dag komma skall när missgerningen till ända kommen är;

26. Detta säger Herren HERREN: Lägg bort hatten, och tag af kronona; ty der skall hvarken hatt eller krona blifva; utan den sig upphöjt hafver, han skall förnedrad varda, och den sig förnedrat hafver, han skall upphöjd varda.

27. Jag skall göra den kronona till intet, till intet, till intet; tilldess han kommer, som henne hafva skall; honom vill jag gifva henne.

28. Och du menniskobarn, prophetera, och säg: Detta säger Herren HERREN om Ammons barn, och om deras försmädande, och säg: Svärdet, svärdet är utdraget, att det slagta skall; det är uppfäjadt, att det dräpa skall, och skall blänka;

29. Derföre, att du lät säga dig falska syner och lögnspådom, på det du ock skall öfvergifven varda ibland de ogudaktiga slagna, hvilkom dagen kom, då missgerningen till ända kommen var.

30. Och om det än uti skidona igen instunget vorde, så vill jag dock döma dig, på det rum der du skapad äst, och i det land der du född äst;

31. Och vill utgjuta mina vrede öfver dig; jag skall uppblåsa mine grymhets eld, och öfverantvarda dig sådana menniskom i händer, som bränna och förderfva kunna.

32. Du måste varda eldenom till spis, och ditt blod måste i landena utgjutet varda, och man skall icke mer tänka uppå dig; ty jag, HERREN, hafver det talat.

HESEKIEL, 22. CAPITLET

Juda syndalista, straff.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, vill du icke straffa den mordiska staden, och hålla honom före all hans styggelse?

3. Säg: Så säger Herren HERREN: O du stad, som utgjuter dinas blod, på det din tid skall komma, och du, som afgudar gör när dig, på det du skall orena dig.

4. Du förbryter dig på det blod, som du utgjuter, och orenar dig uppå de afgudar, som du gör, dermed du låter dina dagar nalkas, och beställer att din år komma måste; derföre skull jag göra dig till spott ibland Hedningarna, och till hån i all land.

5. Både när och fjerran skola de bespotta dig, så att du måste hafva ett skändeligit rykte, och stor jämmer lida.

6. Si, Förstarna i Israel hvar och en är mägtig när dig, till att utgjuta blod.

7. Fader och moder förakta de; främlinganom göra de våld och orätt; enkor och faderlös barn förtrycka de.

8. Du föraktar min helgedom, och ohelgar mina Sabbather.

9. Förrädare äro uti dig, på det de skola utgjuta blod; de äta på bergomen, och handla vrångvisliga i dig.

10. De blotta fädernas blygd, och nödga qvinnorna i deras krankhet;

11. Och bedrifva styggelig ting, hvar och en med sin skyldmans hustru; de skämma sina egna söners hustrur öfverdådeliga; de göra sina egna systrar, sina fäders döttrar, skam.

12. De taga gåfvor, till att utgjuta blod; de ockra och vinna på hvarannan, och bruka girighet emot sin nästa, och öfverfalla hvarannan, och förgäta mig, säger Herren HERREN.

13. Si, jag slår mina händer tillsamman öfver den girighet, som du bedrifver, och öfver det blod, som i dig utgjutet är.

14. Men menar du, att ditt hjerta kan det lida, eller dina händer det fördraga, på den tid, när jag det med dig görandes varder? Jag, HERREN, hafver det sagt, och vill också görat;

15. Och skall förströ dig ibland Hedningarna, och bortdrifva dig i landena; och skall göra en ända på dina slemhet;

16. Så, att du skall ibland Hedningarna aktad varda, såsom en förbannad, och förnimma att jag är HERREN.

17. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

18. Du menniskobarn, Israels hus är vordet mig till slagg; all deras koppar, tenn, jern och bly, är i ugnenom vordet till slagg.

19. Derföre säger Herren HERREN alltså: Efter I nu alle ären slagg vordne, si, så skall jag samka eder tillhopa i Jerusalem.

20. Lika som man tillhopasamkar silfver, koppar, jern, bly och tenn, in uti en ugn, att man må, uppblåsa der en eld under, och smälta det; alltså vill jag ock, i mine vrede och grymhet, sammansamka, inlägga och smälta eder.

21. Ja, jag skall sammansamka eder, och uppblåsa mine vredes eld under eder, att I deruti försmälta skolen.

22. Lika som silfret smälter i ugnenom, så skolen I ock derinne smälta, och förnimma att jag, HERREN, hafver utgjutit mina grymhet öfver eder.

23. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

24. Du menniskobarn, säg till dem: Du äst ett land, som intet står till rensande, såsom ett, der intet regn uppå kommer på vredenes tid.

25. De Propheter, som derinne äro, hafva sig tillhopagaddat, att de skola uppfräta själar, lika som ett rytande lejon, då det röfvar; de rifva till sig gods och penningar, och göra der många enkor inne.

26. Dess Prester drifva orätt under lagsens namn, och ohelga min helgedom; de hålla ingen åtskilnad, emellan heligt och oheligt, och akta intet hvad rent eller orent är, och sköta intet om mina Sabbather, och jag varder ohelgad ibland dem.

27. Dess Förstar derinne äro lika som glupande ulfvar, till att utgjuta blod, och förgöra själar för sina girighets skull.

28. Och dess Propheter bestryka dem med obrukad kalk, predika fåfängelighet, och prophetera dem lögn, och säga: Detta säger Herren HERREN; ändock att HERREN hafver det intet sagt.

29. Folket i landena brukar våld, och röfva fritt, och öfverfalla de fattiga och elända, och göra främlingomen öfvervåld och orätt.

30. Jag sökte ibland dem, om någor ville förtaga och stilla vredena för mig, att jag icke skulle förderfva landet; men jag fann ingen.

31. Derföre utgöt jag mina vrede öfver dem, och med mine grymhets eld gjorde jag en ända med dem, och gaf dem deras förtjenst uppå deras hufvud, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 23. CAPITLET

Israel och Juda två skökor.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, det voro två qvinnor, ene moders döttrar.

3. Dessa bedrefvo horeri uti Egypten, allt ifrå sin ungdom; der läto de handtera sin bröst, och i ungdomenom krama sina spenar.

4. Den äldre het Ahala, och hennes syster Ahaliba; och jag tog dem till ägta, och de födde mig söner och döttrar; och Ahala het Samarien, och Ahaliba Jerusalem.

5. Ahala bedrat horeri, då jag hade tagit henne, och var brinnande till sina bolar, nämliga till de Assyrier, som till henne kommo;

6. Till herrar och Förstar, som med silke beklädde voro, och till alla unga lustiga karlar, till resenärar (och vagnar);

7. Och bolade med alla dägeliga karlar i Assyrien, och orenade sig men allom deras afgudom, ehvar hon till någon upptänd vardt.

8. Dertill öfvergaf hon icke sitt horeri med dem uti Egypten, hvilke när henne legat hade ifrå hennes ungdom, och hennes bröst i hennes ungdom kramat, och stort horeri med henne bedrifvit hade.

9. Då öfvergaf jag henne uti hennes bolars, Assurs barnas, hand, till hvilka hon i lust brinnandes var.

10. De upptäckte hennes skam, och togo hennes söner och döttrar bort, men henne dråpo de med svärd; och ryktet kom ut, att denna qvinnan straffad var.

11. Då nu hennes syster Ahaliba det såg, brann hon i lusta mycket värre än den andra, och bedref horeri mer än hennes syster;

12. Och var upptänd till Assurs barn, till herrar och Förstar, som till henne välklädde kommo, till resenärar (och vagnar), och till alla unga lustiga karlar.

13. Då såg jag, att de båda hade i lika måtto orenat sig.

14. Dock dessa bedref sitt horeri mer; ty då hon såg målade män på väggene i röd färgo, de Chaldeers beläte.

15. Begjordade om deras länder, och spetsota, brokota hattar på deras hufvud, och alle anseende voro såsom väldige män, efter den drägt, som Babels och de Chaldeers barn i deras land hade;

16. Brann hon i lusta till dem, så snart hon dem varse vardt, och sände bådskap till dem in uti Chaldeen.

17. Då nu Babels barn till henne kommo, till att sofva när henne, vardt hon genom dem orenad uti sitt horeri, och vardt så orenad, att hon leddes vid dem.

18. Och då hennes horeri och skam så allstinges uppenbar var, leddes jag ock vid henne, lika som jag vid hennes syster var ledse vorden.

19. Men hon bedref sitt horeri, ju mer och mer, och tänkte uppå sins ungdoms tid, då hon sitt horeri bedreref uti Egypti land;

20. Och brann i lusta till sina bolar, hvilkas luste var lika som åsnars och hästars.

21. Och du bedref dina otukt, lika som i dinom ungdom, då de uti Egypten handterade din bröst, och dina spenar kramade vordo.

22. Derföre, o Ahaliba, detta säger Herren HERREN: Si, dina bolar, hvilka du leddes vid, skall jag uppväcka emot dig, och skall låta dem komma allt omkring dig.

23. Nämliga Babels barn, och alla Chaldeer, med höfvitsmän, Förstar och herrar, och alla Assyrier med dem, dägeliga unga män, alla Förstar och herrar, riddare och ädlingar, och allahanda resenärer.

24. Och de skola komma öfver dig med resigtyg, och med en stor hop folk, och skola belägga dig med spetsar, sköldar och hjelmar, allt omkring; dem vill jag befalla rätten, att de skola döma öfver dig, efter sin rätt.

25. Jag skall låta mitt nit gå öfver dig, så att de skola handla obarmherteliga med dig; de skola skära dig näsa och öron af, och hvad qvart blifver, det skall falla genom svärd; de skola taga dina söner och döttrar bort, och uppbränna det qvart är i eld.

26. De skola draga dig din kläder utaf, och borttaga din prydning.

27. Alltså skall jag göra en ända uppå dine otukt, och ditt horeri med Egypti land, att du icke mer skall upphäfva din ögon efter dem, och icke mer tänka uppå Egypten.

28. Ty så säger Herren HERREN: Si, jag skall öfverantvarda dig dem i händer, hvilkas fiende du äst, och på hvilka du hafver släckt din lusta.

29. De skola hafva sig med dig såsom fiender, och taga bort allt det du hafver sammandragit, och låta dig nakota och blotta, att din skam skall upptäckt varda, samt med dine otukt och horeri.

30. Detta skall dig ske för ditt horeris skull, som du med Hedningomen bedrifvit hafver, och orenat dig på deras afgudom.

31. Du hafver gångit på dine systers väg; derföre gifver jag dig ock hennes kalk uti dina hand.

32. Detta säger Herren HERREN: Du måste dricka dine systers kalk, så djup och så vid som han är; du skall varda till så stort spott och hån, att det skall vara olideligit.

33. Du måste dig drucken dricka af den starka drycken och jämren; ty dine systers Samarie kalk är en jämmers och sorgekalk.

34. Den samma måste du slätt utdricka, och slå honom i stycker sönder, och sönderrifva din bröst; ty jag hafver det sagt, säger Herren HERREN.

35. Derföre säger Herren HERREN alltså: Derföre, att du hafver förgätit mig, och kastat mig bakom din rygg, så bär ock nu dina otukt och ditt horeri.

36. Och HERREN sade till mig: Du menniskobarn, vill du icke straffa Ahala och Ahaliba, och hålla dem före deras styggelse;

37. Huru de hafva bedrifvit horeri, och utgjutit blod, och bedrifvit horeri med afgudom? Dertill uppbrände de sin barn, som de mig födt hade, dem till offer.

38. Derutöfver hafva de gjort mig detta: De orenade min helgedom på den tiden, och ohelgade mina Sabbather.

39. Ty då de slagtade af gudomen sin barn, gingo de på samma dagen in uti min helgedom, till att ohelga honom: si, sådant hafva de begått uti mino huse.

40. De hafva ock sändt båd efter män som utu fjerran land komma skulle; och si, när de kommo, badade du dig, och färgade dig, och prydde dig med smide, dem till äro;

41. Och satt på ena sköna säng, för hvilko stod ett bord tillredt; der rökte du uppå, och offrade min oljo deruppå.

42. Der var ett stort glädjerop; och mannomen, som vida vägna ifrå mycket folk och af öknene komne voro, gåfvo de smide uppå deras armar, och sköna kransar på deras hufvud.

43. Men jag tänkte: Hon är van med hor af ålder; hon kan intet återvända af boleri.

44. Ty man går till henne in, lika som man till ena sköko ingår; rätt så går man till Ahala och Ahaliba, de otuktiga qvinnor, in.

45. Derföre skola de män, som rätten fullfölja, straffa dem, lika som man horkonor och blodsutgjuterskor straffa skall; ty de äro horkonor, och deras händer äro fulla med blod.

46. Alltså säger Herren HERREN: För upp öfver dem en stor hop, och gif dem till sköfvels och rof;

47. Att de måga stena dem, och stinga dem igenom med sin svärd, och dräpa deras söner och döttrar, och bränna deras hus upp med eld.

48. Alltså skall jag göra en ända på otuktena i landena, så att alla qvinnor skola se dervid, och icke göra efter slika otukt.

49. Och man skall lägga edra otukt uppå eder, och I skolen bära edra afgudars synder, på det I skolen förnimma, att jag är Herren HERREN.

HESEKIEL, 24. CAPITLET

Juda en vidbränd gryta. Prophetens hustru.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, i nionde årena, på tionde dagen i tionde månadenom, och sade:

2. Du menniskobarn, skrif denna dagen upp, ja rätt denna dagen; ty Konungen i Babel hafver rätt på denna dagen rustat sig emot Jerusalem.

3. Och gif de ohörsammo folkena en liknelse före, och säg till dem: Detta säger Herren HERREN: Sätt till ena gryto, sätt henne till, och gjut der vatten in.

4. Lägg stycken tillsammans deruti, de derin skola, och de bästa stycken, låret och bogen; och fyll henne med bästa märgstycken.

5. Tag det bästa af hjordenom, och gör en eld derunder, till att koka märgstycken, och låt det flux sjuda, och låt märgstycken väl kokas deruti.

6. Derföre säger Herren HERREN alltså: O den mordiska staden, den en sådana gryta är, i hvilko de vederbrända vederläder, och vill intet afgå; tag derut det ena stycket efter det andra, och du torf icke kasta lott om, hvilket först ut skall.

7. Ty hang blod är derinne, den han på ena bara häll, och icke på jordena utgjutit hafver, der man dock hade kunnat betäckt det med jord.

8. Och jag hafver också fördenskull samma blod låtit utgjuta uppå ena bara häll, att det icke skulle kunna förskylas; på det grymheten skulle komma öfver dem, och det måtte hämnadt varda.

9. Derföre säger Herren HERREN alltså: O du mordiska stad, den jag till en stor eld göra vill:

10. Bär hit mycken ved; tänd upp elden, att köttet må sudet varda, och bekrydda det väl, att märgstycken vederbrinna.

11. Sätt ock grytona tomma uppå elden, på det hon må varda het, och hennes koppar förbrinna, om hennes orenhet bortsmältas, och hennes vederbränna afgå kunde.

12. Men den vederbrännan, ehuru fast det ock brinner, vill likväl intet afgå; ty det är allt för mycket vederbrändt, och måste försmälta i eldenom.

13. Din orenhet är så förhärd, att om jag än gerna ville rensa dig, så, vill du dock intet låta rensa dig ifrå dine orenhet; derföre kan du nu härefter intet mer ren varda igen, tilldess min grymhet hafver släckt sig uppå dig.

14. Jag, HERREN, hafver det talat; det skall komma, jag skall görat, och intet försummat; jag vill intet skona, eller låta mig det ångra; utan de skola döma dig, efter som du lefvat och gjort hafver, säger Herren HERREN.

15. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

16. Du menniskobarn, si, jag skall, genom ena plågo, taga dig bort dins ögons lust; men du skall intet beklaga dig, eller gråta, eller fälla några tårar.

17. Hemliga må du sucka, men ingen dödsklagan föra; utan skall lägga din skrud uppå, och draga dina skor uppå; du skall icke skyla din mun och icke äta sorgebröd.

18. Och då jag om morgonen bittida med folkena talat hade, blef mig om aftonen min hustru död; och jag gjorde i den andra morgonen såsom mig befaldt var.

19. Och folket sade till mig: Vill du icke kungöra oss, hvad det betyder, som du gör?

20. Och jag sade till dem: HERREN hafver talat med mig, och sagt:

21. Säg Israels huse, att Herren HERREN säger alltså: Si, jag skall ohelga min helgedom, den edor högsta tröst, edor ögons lust, och edor hjertas önskan är; och edra söner och döttrar, dem I öfvergifva måsten, skola falla genom svärd.

22. Och I måsten göra, lika som jag gjort hafver; edar mun måsten I intet skyla, och intet sorgebröd äta;

23. Utan skolen sätta edar skrud uppå edor hufvud, och draga edra skor uppå; I skolen intet beklaga eder, eller gråta; utan försmäkta öfver edra synder, och sucka hvar med annar.

24. Och Hesekiel skall allstå vara eder ett tecken, att I göra måsten lika som han gjort hafver, när det så kommer; på det I förnimma skolen, att jag är Herren HERREN.

25. Och du menniskobarn, på den tiden, då jag ifrå dem tager deras magt och tröst, deras ögons lust, och deras hjertas önsko, deras söner och döttrar;

26. Ja, på den samma tiden skall en, den der undsluppen är, komma till dig, och förkunna dig det.

27. På den tiden skall din mun, emot den som undsluppen är, upplåten varda, att du skall tala, och icke mer tiga; ty då måste vara dem ett tecken, på det de skola förnimma att jag är HERREN.

HESEKIEL, 25. CAPITLET

Ammon. Moab. Edom. Philistea.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Ammons barn, och prophetera emot dem;

3. Och säg till Ammons barn: Hörer Herrans HERRANS ord: Så säger Herren HERREN: Derföre, att I om min helgedom sägen: Hej, det är ohelgadt, och om Israels land: Det är förödt, och om Juda, hus: Det är i fängelse bortfördt;

4. Derföre, si, jag skall öfvergifva dig dem österländska barnomen, att de skola bygga der sina borger, och göra der sina boning; de skola äta dina frukt, och dricka dina mjölk.

5. Och jag skall göra Rabbach till camelastall, och Ammons barn till fårastall; och I skolen förnimma att jag är HERREN.

6. Ty så säger Herren HERREN: Derföre, att du klappade med dina händer, och stampade med dina fötter, och så hånliga gladde dig af att hjerta öfver Israels land;

7. Derföre, si, jag skall uträcka mina hand öfver dig, och gifva dig Hedningomen till spis, och utrota dig ifrå folken, och förgöra dig utu landen, och nederlägga dig, och du skall förnimma att jag är HERREN.

8. Detta säger Herren HERREN: Derföre, att Moab och Seir sagt hafva: Si, Juda hus är lika som andra Hedningar;

9. Si, så skall jag öppna Moab sidona i hans städer, och i hans gränsom, dess kosteliga landsens, BethJesimoth, Baal Meon och Kiriathaim;

10. Dem österländska barnomen, samt med Ammons barnom, och skall gifva dem dem till arfs, så att man uppå Ammons barn intet mer tänka skall ibland Hedningarna.

11. Och skall jag låta gå rätten öfver Moab, att de skola förnimma att jag är HERREN.

12. Så säger Herren HERREN: Derföre att Edom hafver hämnat sig öfver Juda hus, och är med sine hämnd brottslig vorden;

13. Derföre säger Herren HERREN alltså: Jag skall uträcka mina hand öfver Edom, och utrota der både folk och fä, och göra det öde, allt ifrå Theman intill Dedan, och fälla dem genom svärd.

14. Och skall åter hämnas öfver Edom, genom mitt folk Israel, och de skola göra med Edom efter mina vrede och grymhet, att de skola förnimma mina hämnd, säger Herren HERREN.

15. Detta säger Herren HERREN: Derföre att de Philisteer hafva hämnats, och släckt sitt gamla hat, efter all sin vilja, med mins folks skada;

16. Derföre säger Herren HERREN alltså: Si, jag skall uträcka mina hand öfver de Philisteer, och förgöra de dräpare, och förstöra dem, som igenlefvas vid hafshamnena;

17. Och göra en stor hämnd uppå dem, och näpsa dem med grymhet; att de förnimma skola att jag är HERREN, när jag hafver mina hämnd öfver dem gå låtit.

HESEKIEL, 26. CAPITLET

Tyri synd, straff.

1. Och det begaf sig i ellofte årena, på första dagen i (första) månadenom, skedde HERRANS ord till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, derföre att Tyrus säger om Jerusalem: Hej, de folks portar äro sönderbrutne; hon måste draga in till mig, jag måste herberga den förstörda;

3. Derföre säger Herren HERREN alltså: Si, jag vill till dig, du Tyrus, och skall låta många Hedningar utkomma öfver dig, lika som hafvet upplyfter sig med sina böljor.

4. De skola förderfva murarna i Tyro, och afbryta hans torn; ja, jag skall ock bortsopa stoftet derut, och göra ena bara klippo af honom;

5. Och ett skär i hafvena, der man uppå utsträcker fiskagarn; ty jag hafver det talat, säger Herren HERREN; och han skall varda Hedningomen till rof;

6. Och hans döttrar, som i markene ligga, skola genom svärd dräpna varda, och skola förnimma att jag är HERREN.

7. Ty så säger Herren HERREN: Si, jag skall låta komma öfver Tyro NebucadNezar, Konungen i Babel, nordanefter, den en Konung är öfver alla Konungar, med hästar, vagnar, resenärar, och med en stor hop folk.

8. Han skall dräpa med svärd dina döttrar, som i markene ligga; men emot dig skall han bygga bålverk, och göra en torfvall, och upphäfva sköldar emot dig.

9. Han skall med bockar omkullstöta dina murar, och med sin vapen nederrifva din torn.

10. Stoftet af hans många hästar skall betäcka dig; så skola ock dine murar bäfva af dönen af hans hästar, vagnar och resenärar, när han indrager genom dina portar, såsom man plägar indraga uti den stad, som nederrifven är.

11. Han skall med sina hästars fötter förtrampa alla dina gator; ditt folk skall han dräpa med svärd, och rifva dina starka stodar neder till jordena.

12. De skola röfva ditt gods bort, och sköfla din handel; dina murar skola de afbryta, och rifva din sköna hus omkull, och skola kasta dina stenar, trä och stoft, i vattnet.

13. Alltså skall jag göra en ända uppå dins sångs ljud, att man intet mer höra skall klanget af dina harpor.

14. Och jag skall göra ena bara klippo af dig, och ett skär, der man fiskagarn uppå, utsträcker, så att du skall der öde ligga; ty jag är HERREN, den detta talar, säger Herren HERREN.

15. Detta säger Herren HERREN emot Tyrus: Hvad gäller, att öarna skola bäfva, när du så grufveliga förfaller, och dine sargade sucka, hvilke uti dig skola dräpne varda.

16. Alle Förstar vid hafvet skola stiga ned af deras säte, och lägga sina kjortlar ifrå sig, och draga af sig sin stickada kläder och skola gå i sorgekläder, och sitta på jordene, och skola förskräckas och häpne varda öfver ditt hastiga fall.

17. De skola beklaga sig öfver dig, och säga om dig: Ack! huru äst du så platt öde vorden, du namnkunnige stad, du som vid hafvet lågst, och så mägtig vast i hafvena, samt med dina inbyggare, att hela landet måste frukta för dig.

18. Ack! huru gifva sig öarna öfver ditt fall, ja, öarna i hafvena förskräcka sig för dine ofärd.

19. Så säger Herren HERREN; Jag skall göra dig till en öde stad, lika som andra städer der ingen uti bor, och låta komma en stor flod öfver dig, att stor vatten skola öfvertäcka dig.

20. Och jag skall störta dig neder till dem som fara uti kulona, till de döda, och skall störta dig neder under jordena, och göra dig lika som ett evigt öde, med dem som uti kulona fara; på det att ingen skall bo uti dig, och du icke mer så pråla skall ibland de lefvande.

21. Ty hasteliga skall jag göra en ända med dig, att du icke mer skall vara till: så att, när man frågar efter dig, skall då ingen mer kunna finna dig, till evig tid, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 27. CAPITLET

Tyri högmod, handel, öde.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, gör klagogråt öfver Tyrus;

3. Och säg till Tyrus, som ligger vid hafvet, och handlar med många öars folk: Detta säger Herren HERREN: O Tyrus, du hafver sagt: Jag är den aldraskönaste.

4. Dina gränsor äro midt i hafvena, och dina byggningsmän hafva tillpyntat dig som aldraskönast.

5. Allt ditt brädeverk hafva de gjort af furoträ af Senir, och låtit föra cedreträ ifrå Libanon, och gjort din mastträ derutaf;

6. Och dina åror af eketrä ifrå Basan, och dina bänkar af elphenben, och stolar af Chittims öar.

7. Ditt segel var af stickadt silke, utaf Egypten, och ditt märke stickadt deruti, och ditt täckelse af gult silke och purpur, ifrå de öar Elisa.

8. De af Zidon och Arvad voro dine båtsmän, och du hade skickeliga män i Tyro till skeppare.

9. De äldste och kloke af Gebal måste bygga din skepp; all skepp i hafvena och skeppfolk fann man när dig, de hade sin handel när dig.

10. De utaf Persien, Lydien och Libyen voro ditt krigsfolk, hvilke sina sköldar och hjelmar uti dig upphängde, och dermed beprydde dig.

11. De af Arvad voro i dinom här, allt omkring på dina murar, och väktare på din torn; de hängde allestäds sina sköldar på murarna allt omkring, och gjorde dig så dägeligan.

12. Du hade din handel på hafvens, och lät komma allahanda varor, silfver, jern, tenn och bly, in uppå din marknad.

13. Javan, Thubal och Mesech handlade med dig, och förde trälar och koppar in uppå din marknad.

14. De af Thogarma förde dig hästar, och vagnar, och mular, in på din marknad.

15. De af Dedan voro dine köpmän, och du handlade allestäds på öomen; de sålde dig elphenben och hebenträ.

16. De Syrer hemtade ifrå dig ditt arbete, som du gjorde, och förde rubin, purpur, tapeter, silke och fogel, och christall, in på din marknad.

17. Juda och Israels land handlade ock med dig, och förde dig till din marknad hvete af Minnith, och balsam, och hannog, och oljo, och mastix.

18. Hemtade ock Damascus ditt arbete ifrå dig, och allahanda varo, för starkt vin och kosteliga ull.

19. Dan och Javan, och Meussal förde ock på din marknad jernverk, casia och calmus, att du dermed handla skulle.

20. Dedan handlade med dig med täcken, der man uppå sitter.

21. Arabien, och alle Förstar af Kedar, handlade med dig, med får, vädrar och bockar.

22. De köpmän af Seba och Raema handlade med dig, och förde till din marknad allahanda kosteligit speceri, och ädla stenar och guld.

23. Haran, och Canne, och Eden, samt med de köpmän af Seba, Assur och Chilmad, voro ock dine köpmän.

24. Alle handlade de med dig, med kosteligit kläde, med silkes och stickade mantlar, hvilka de uti kosteliga cedrekistor och väl förvarad, till din marknad förde.

25. Men skeppen utaf hafvet voro de yppersta i dinom marknad; alltså äst du mycket rik och härlig vorden midt i hafvena;

26. Och dine skeppmän förde till dig på stort vatten. Men ett östanväder skall sönderbråka dig midt uppå hafvena;

27. Så att dina varor, köpmän, handlare, skaffare, skeppare och skeppbyggare, och dine handterare, och alle dine örligsmän, och allt folket i dig, skola förgås midt uppå hafvena, på den tiden du nederlägges;

28. Så att ock hamnerna varda bäfvande, för dina skeppares rops skull.

29. Och alle de som med årom ro, samt med båtsmän och styromän, skola stiga utu skeppen upp på landet;

30. Och högt ropa öfver dig, bitterliga klaga, och kasta stoft uppå sitt hufvud, och besöla sig i asko.

31. De skola raka sig håret af öfver dig, och draga säcker uppå sig, och af hjertat bitterliga gråta öfver dig och sörja.

32. Och skola deras barn begråta dig: Ack! ho är någon tid så stilla vorden på hafvena, som du Tyrus?

33. Då du dref din handel på hafvena, gjorde du mång land rik; ja, med dina många varor, och dinom köpenskap, gjorde du Konungarna på jordena rika.

34. Men nu äst du af hafvena stört uti det rätta djupa vattnet, så att din handel och allt ditt folk i dig förgånget är.

35. Alle de, som på öarna bo, förskräckas öfver dig, och deras Konungar grufva sig, och se ömkeliga ut.

36. De köpmän i landena hvissla till dig, att du så hastigt förgången äst, och kan intet mer uppkomma.

HESEKIEL, 28. CAPITLET

Tyri Konung. Sidons böld, Israels löfte.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, säg Förstanom Tyrus: Detta säger Herren HERREN: Derföre, att ditt hjerta upphäfver sig, och säger: Jag är Gud; jag sitter på enom stol, såsom en Gud midt uppå hafvena; ändock du äst en menniska, och icke Gud, likväl förhäfver sig ditt hjerta, lika som du vore Gud.

3. Si, du håller dig klokare än Daniel, så att dig skall intet fördoldt vara;

4. Och hafver, genom dina klokhet och förstånd, kommit sådana magt åstad, och församlat rikedomar af guld och silfver;

5. Och hafver, genom dina stora vishet och handtering, till så stora magt kommit; deraf äst du så stolt vorden, att du så mägtig äst.

6. Derföre säger Herren HERREN alltså: Efter ditt hjerta förhäfver sig, lika som du vore Gud;

7. Derföre, si, jag skall sända främmande öfver dig, nämliga Hedningarnas tyranner; de skola utdraga sin svärd öfver dina sköna vishet, och göra dina stora äro till skam.

8. De skola störta dig neder i kulona, så att du skall dö midt i hafvena, lika som de slagne.

9. Hvad gäller, om du då för dina dråpare säga skall: Jag är Gud; ändock du ingen Gud äst, utan en menniska, och äst uti dina dråpares hand.

10. Du skall dö, lika som de oomskorne, af de främmandes hand; ty jag hafver det sagt, säger Herren HERREN.

11. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

12. Du menniskobarn, gör en klagogråt öfver Konungen i Tyrus, och säg till honom: Detta säger Herren HERREN: Du äst det aldrahärligasta af ett skönt verk, full med vishet, och öfvermåtton dägelig.

13. Du äst en Guds lustgård, och beprydd med allahanda ädla stenar, nämliga med sarder, topatser, diamanter, turkos, omchin, jaspis, saphir, rubin, smaragder och guld, och hafver af begynnelsen, sedan du Konung vardt, prålat med pipo och trummo.

14. Du äst lika som en Cherub, den sig vida uträcker och täcker; och jag hafver satt dig uppå Guds heliga berg, att du ibland carbunkler vandra skulle;

15. Och vast ganska dägelig af begynnelsen, tilldess din ondska funnen är.

16. Ty du äst invärtes full med ondsko vorden, af dine stora handtering, och hafver syndat; derföre skall jag ohelga dig ifrå Guds berg, och skall bortkasta dig, du uträckte Cherub, ifrå de carbunkler.

17. Och efter ditt hjerta förhäfver sig, att du så dägelig äst, och du hafver låtit dina klokhet bedraga dig i ditt prål; derföre skall jag störta dig till jordena, och göra ett vidunder af dig för Konungarna.

18. Ty du hafver förderfvat din helgedom, med dine stora ondsko och orättom handel; derföre skall jag låta en eld utgå af dig, den dig förtära skall, och vill göra dig till asko på jordene, så att hela verlden skall se deruppå.

19. Alle de som känna dig ibland Hedningarna, skola grufva sig öfver dig, att du så hastigt förgången äst, och aldrig mer uppkomma kan.

20. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

21. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Zidon, och prophetera emot honom;

22. Och säg: Detta säger Herren HERREN: Si, jag vill till dig, Zidon, och skall vinna pris uppå dig; att man förnimma skall att jag är HERREN, när jag låter gå rätten öfver honom, och uppå honom beviser att jag är helig.

23. Och jag skall sända ibland honom pestilentie, och blodsutgjutelse uppå hans gator, och de skola dödssåre falla derinne genom svärd, det öfver dem gå skall allt omkring; och de skola förnimma, att jag är HERREN.

24. Och skall sedan allt omkring Israels hus, der deras fiender äro, intet törne blifva, som dem stinga, eller tistel, som dem ondt göra skola; på det de förnimma skola, att jag är Herren HERREN.

25. Detta säger Herren HERREN: När jag Israels hus församlandes varder ifrå folken, dit de förströdde äro, så skall jag uppå, dem bevisa för Hedningomen, att jag är helig; och de skola bo uti sitt land, det jag minom tjenare Jacob gifvit hafver;

26. Och skola bo säkre derinne, och bygga hus, och plantera vingårdar; ja, säkreskola de bo, när jag låter gå rätten öfver alla deras fiendar allt omkring; och de skola förnimma att jag, HERREN, är deras Gud.

HESEKIEL, 29. CAPITLET

Egypti list, straff, löfte.

1. Uti tionde årena, på tolfte dagen i tionde månadenom, skedde HERRANS ord till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Pharao, Konungen i Egypten, och prophetera emot honom, och emot hela Egypti land.

3. Predika, och säg: Detta säger Herren HERREN: Si, jag vill till dig, Pharao, du Konung i Egypten, du store drake, som i vattnena ligger, och säger: Strömmen är min, och jag hafver gjort mig honom.

4. Men jag skall lägga dig ett bett i munnen, och hänga fiskarna i dina floder vid din fjäll, och skall draga dig utu dinom ström, samt med alla fiskar i dina floder, som vid din fjäll hänga.

5. Jag skall kasta dig med fiskarna bort utu din vatten, in uti öknena; du skall falla uppå markene, och intet igen upphemtad eller församlad varda, utan blifva djuromen på markene, och foglomen under himmelen, till ett as.

6. Och alle de, som bo uti Egypten, skola förnimma att jag är HERREN, derföre att de Israels huse en rörstaf voro;

7. Hvilken, då de honom fattade, söndergick, och stack dem genom sidona; när de stödde sig vid honom, gick han sönder, och stack dem i ländena.

8. Derföre säger Herren HERREN alltså: Si, jag vill låta svärdet komma öfver dig, och utrota i dig både folk och fä.

9. Och Egypti land skall varda tomt och öde, och de skola förnimma, att jag är HERREN; derföre, att han säger: Strömmen är min, och jag hafver gjort honom.

10. Derföre, si, jag vill till dig, och till dina strömmar, och skall göra Egypti land tomt och öde, ifrå det tornet i Sevene, allt intill Ethiopiens gränsor.

11. Att deruti hvarken fä eller folk gå eller bo skola, i fyratio år långt.

12. Ty jag vill göra Egypti land öde, såsom dess öde gränsor, och låta dess städer öde ligga, såsom andra öde städer, i fyratio år långt; och skall förströ de Egyptier ibland Hedningarna, och förjaga dem bort i landen.

13. Dock detta säger Herren HERREN: När de fyratio år ute äro, så skall jag åter samka de Egyptier tillhopa ifrå folken, dit de förströdde varda;

14. Och skall omvända Egypti fängelse, och låta dem komma uti Patros land igen, det deras fädernesland är, och skola vara der ett fögo rike.

15. Ty det skall vara litet emot annor rike, och intet mer rådandes vara öfver Hedningarna; och jag skall förminska dem, så att de intet råda skola öfver Hedningarna;

16. Att Israels hus icke skall mer förlåta sig uppå dem, och synda dermed, att de hålla sig intill dem, och skola förnimma, att jag är Herren HERREN.

17. Och det begaf sig uti sjunde och tjugonde årena, på första dagenom i första månadenom, skedde HERRANS ord till mig, och sade:

18. Du menniskobarn, NebucadNezar, Konungen i Babel, hafver fört sin här med stor mödo inför Tyrus, så att all hufvud voro skallot, och alle axlar försletne; och hans arbete är dock ännu honom eller hans här för Tyrus intet lönt vordet.

19. Derföre säger Herren HERREN alltså: Si, jag skall gifva NebucadNezar, Konungen af Babel, Egypti land, att han skall taga bort allt dess gods, och skall skinna och beröfva det, på det han må gifva sinom här sold;

20. Men Egypti land vill jag gifva honom för sitt arbete, som han derpå gjort hafver; ty de hafva tjent mig, säger Herren HERREN.

21. På den tiden skall jag låta växa Israels hus horn, och skall upplåta din mun ibland dem, att de skola, förnimma att jag är HERREN.

HESEKIEL, 30. CAPITLET

Emot Egypten och Pharao.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, prophetera, och säg: Detta säger Herren HERREN: Jämrer eder, och säger: Ack! ve den dagen.

3. Ty dagen är hardt när; ja, HERRANS dag är hardt när, en mörk dag; tiden är för handene, att Hedningarna komma skola;

4. Och svärdet skall komma öfver Egypten, och Ethiopien måste förskräckas, när de slagne uti Egypten falla, och dess folk bortfördt, och dess grundval upprifven varder.

5. Ethiopien, och Libyen, och Lydien, med allahanda folk, och Chub, och de som utaf förbundsens land äro, skola med dem falla genom svärd.

6. Detta säger HERREN: Egypti försvarare måste falla, och dess magts högfärd måste förgås; ifrå tornet i Sevene skola de falla genom svärd, säger Herren HERREN;

7. Och skola öde varda, såsom deras öde gränsor, och deras städer öde ligga ibland andra öde städer;

8. Att de skola förnimma, att jag är HERREN, då jag gör en eld uti Egypten, så att alle de, som dem hjelpa, skola förderfvade varda.

9. På den tiden skola bådskap draga ut ifrå mig till skepps, till att förskräcka Ethiopien, det nu så säkert är, och en förskräckelse skall vara ibland dem, lika som det gick med Egypten, då dess tid kom; ty si, det kommer visserliga.

10. Detta säger Herren HERREN: Jag skall förminska den myckenhet uti Egypten, genom NebucadNezar, Konungen i Babel.

11. Ty han och hans folk med honom, samt med Hedningarnas tyranner, äro dertill kallade, att de skola förderfva landet, och skola utdraga sin svärd emot Egypten, så att landet skall allestäds med slagna fullt ligga.

12. Och jag skall uttorka strömmarna, och sälja landet uti arga menniskors händer, och skall föröda landet, och hvad deruti är, genom främmande; jag, HERREN, hafver talat det.

13. Detta säger Herren HERREN: Jag skall förgöra de beläte i Noph, och göra en ända uppå afgudarna, och Egypten skall ingen Första mer hafva, och skall sända en förskräckelse uti Egypti land.

14. Jag skall göra Patros öde, och upptända en eld i Zoan, och låta rätten gå öfver No;

15. Och skall utgjuta min grymhet öfver Sin, det Egypti fasthet är, och skall utrota den myckenhet i No.

16. Jag skall upptända en eld uti Egypten, och Sin skall ske ångest och nöd, och No skall nederrifvet varda, och Noph dagliga bedröfvas.

17. De unge män i Aven och PhiBeseth skola falla genom svärd, och qvinnorna fångna bortförda varda.

18. Thahpanhes skall hafva en mörkan dag, då jag Egypti ok slåendes varder, så att hans magts högfärd skall derinne en ända hafva; han skall med en sky öfvertäckt varda, och hans döttrar skola fångna bortförda varda.

19. Och jag skall låta rätten gå öfver Egypten, att de skola förnimma att jag är HERREN.

20. Och det begaf sig i ellofte årena, på sjunde dagen i första månadenom, skedde HERRANS ord till mig, och sade:

21. Du menniskobarn, jag skall sönderbryta Pharaos arm, Konungens i Egypten; och si, han skall intet förbunden varda, att han helas må; eller med bandom tillbunden varda, att han må stark blifva, och ett svärd fatta kunna.

22. Derföre säger Herren HERREN alltså: Si, jag vill till Pharao, Konungen i Egypten, och skall bryta hans armar sönder, både den starka och den svaga, att svärdet skall falla honom utu hans hand;

23. Och skall förströ de Egyptier ibland Hedningarna, och förjaga dem i landen.

24. Men Konungens armar af Babel vill jag stärka, och gifva honom mitt svärd i hans hand; och skall bryta Pharaos armar sönder, så att han för honom stånka skall, lika som en den till döds sår är.

25. Ja, jag vill stärka Konungens armar af Babel, på det Pharaos armar skola sönderbråkade varda; att de skola veta att jag är HERREN, när jag gifver Konungenom af Babel svärdet i handena, att han det öfver Egypti land utdraga skall;

26. Och jag förströr de Egyptier ibland Hedningarna, och förjagar dem i landen, att de skola förnimma att jag är HERREN.

HESEKIEL, 31. CAPITLET

Assurs trä och Egyptens.

1. Och det begaf sig i ellofte årena, på första dagen i tredje månadenom, skedde HERRANS ord till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, säg till Pharao, Konungen i Egypten, och till allt hans folk: Huru stor menar du då att du äst?

3. Si, Assur var lika som ett cedreträ på Libanon, med sköna grenar, och tjockt af löf, och ganska högt, så att dess skate stod högt upp ibland stora tjocka qvistar.

4. Det hade vatten nog, att det högt vardt, och många källor, att det starkt vardt; dess strömmar gingo allt omkring dess rot, och dess bäcker till all trä i skogenom.

5. Derföre är det högre vordet än all trä på markene, och fick många grenar och långa qvistar; ty det hade vatten nog till att utbreda sig.

6. Alle himmelens foglar bodde uppå dess qvistar, och all vilddjur hade ungar under dess grenar, och under dess skugga bodde mång och stor folk.

7. Det hade sköna, stora och långa grenar; ty dess rot hade mycket vatten.

8. Och intet cedreträ var desso likt i Guds lustgård; furoträn voro dess grenom intet liknande, och mandelträn voro intet emot dess qvistar; ja, det var så dägeligit, att det öfvergick all trä i Guds lustgård.

9. Jag hafver gjort det så skönt, att det fick så många qvistar, att all lustig trä i Guds lustgård båro afund dervid.

10. Derföre säger Herren HERREN alltså: Efter han så hög vorden är, att hans skate stod ibland stora, höga, tjocka qvistar, och hans hjerta upphof sig, att han så hög var;

11. Derföre hafver jag gifvit honom dem mägtigasta ibland Hedningarna i händer; han skall vara till verka med honom, och fördrifvan, såsom han med sitt ogudaktiga väsende förtjent hafver;

12. Att främmande skola utrota honom, nämliga Hedningarnas tyranner, och förskingra honom, att hans qvistar skola ligga på all berg, och i alla dalar, och hans qvistar sönderbrutne vid alla bäcker i landena, så att all folk på jordene måste bortdraga undan hans skugga, och öfvergifva honom.

13. Och alle himmelens foglar såto på hans kullfallna bål, och all vilddjur lade sig på hans afhuggna qvistar;

14. På det härefter intet trä vid vatten skall förhäfva sig af sine höjd, att dess skate ibland stora, tjocka qvistar står, och att intet trä vid vatten skall förhäfva sig öfver de andra; ty de måste alle under jordena, och dödenom öfvergifne varda, lika som andra menniskor, de der uti kulona fara.

15. Detta säger Herren HERREN: På den tiden, då han nederfor till helvetes, då gjorde jag en klagolåt, att djupet öfvertäckte honom, och hans strömmar måste stilla stå, och de stora vattnen intet löpa kunde; och gjorde det så, att Libanon sörjde öfver honom, och all trä i markene förtorkades öfver honom.

16. Jag förskräckte Hedningarna, då de hörde honom falla, då jag nederstörte honom till helvetes, med dem som uti kulona fara; och all lustig trä under jordene unte honom det väl, de ädlesta och bästa på Libanon, och all de som vid vatten ståndit hade.

17. Ty de måste ock med honom neder åt helvetet, till de slagna med svärd, efter de under hans arms skugga ibland Hedningarna bott hade.

18. Huru stor menar du då att du äst, med ditt prål och härlighet, ibland de lustiga trän? Ty du måste med de lustiga trän fara neder under jordena, och ligga ibland de oomskorna, hvilke med svärd slagne äro; alltså skall det gå dig, Pharao, med allo dino folke, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 32. CAPITLET

Babels svärd öfver Egypten.

1. Och det begaf sig i tolfte årena, på första dagen i tolfte månadenom, skedde HERRANS ord till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, gör en klagogråt öfver Pharao, Konungen i Egypten, och säg till honom: Du äst lika som ett lejon ibland Hedningarna, och såsom en hafsorm, och springer uti dina strömmar, och upprörer vattnet med dina fötter, och gör dess strömmar orena.

3. Detta säger Herren HERREN: Jag skall utkasta mitt nät öfver dig med en stor hop folk, hvilke dig skola jaga in uti min garn.

4. Och jag skall draga dig i land, och kasta dig uppå markena, att alle himmelens foglar skola sitta på dig, och all djur på jordene af dig mätt varda.

5. Och jag skall kasta ditt as uppå bergen, och med dine höjd uppfylla dalar.

6. Landet, der du uti simmar, det skall jag med ditt blod rödt göra, allt intill bergen, så att bäckerna skola af dig fulle varda.

7. Och när det nu med dig allt ute är, så skall jag betäcka himmelen, och förmörkra hans stjernor, och öfverdraga solena med moln, och månen skall icke skina.

8. Allt ljus på himmelen skall jag låta sörja öfver dig, och vill göra ett mörker i ditt land, säger Herren HERREN.

9. Dertill skall jag göra dig mångom till ett förskräckeligit exempel, då jag låter Hedningarna förnimma dina plåga, och mång land, som du intet känner.

10. Mång folk skola grufva sig öfver dig, och deras Konungar förskräckas, när jag låter mitt svärd blänka emot dem, och skola med hast förfäras, att hjertat må gifva sig i dem öfver ditt fall.

11. Ty så säger Herren HERREN: Konungens svärd af Babel skall dräpa dig.

12. Och jag skall fälla ditt folk genom hjeltars svärd, och genom allahanda Hedningars tyranner; de skola förhärja all Egypti härlighet, och nederlägga all dess folk.

13. Och jag skall förgöra all dess djur vid de stora vattnen, att ingens menniskos fot, och ingens djurs klöf skall dem oren göra.

14. Si, då vill jag göra deras vatten klar, att deras strömmar skola flyta såsom olja, säger Herren HERREN;

15. När jag hafver förlagt Egypti land, och allt, det i landena är, öde gjort, och slagit alla de som deruti bo, att de skola veta att jag är HERREN.

16. Det skall vara en jämmer, den man väl begråta må; ja, många Hedningarnas döttrar skola sådana gråt begå öfver Egypten, och allt dess folk skall man begråta, säger Herren HERREN.

17. Och i tolfte årena, på femtonde dagen i samma månadenom, skedde HERRANS ord till mig, och sade:

18. Du menniskobarn, begråt folket uti Egypten, och stört det, samt med de starka Hedningars döttrar, neder under jordena, till dem som uti kulona fara.

19. Hvar är nu ditt prål? Stig neder, och lägg dig när de oomskorna.

20. De skola falla ibland de slagna med svärd; svärdet är allaredo fattadt, och utdraget öfver allt dess folk.

21. Derom skola tala i helvete de starke hjeltar, med deras hjelpare, hvilke alle der nederfarne äro, och ligga der ibland de oomskorna och slagna med svärd.

22. Der ligger Assur med allt sitt folk, allt omkring begrafven, hvilke alle slagne och genom svärd fallne äro.

23. Deras grafver äro djupt i kulone, och hans folk ligger allestäds omkring begrafvet, hvilke alle slagne och genom svärd fallne äro, der hela verlden fruktade sig före.

24. Der ligger ock Elam, med allom sinom hop omkring begrafven, hvilke alle slagne och genom svärd fallne, och dit nederfarne äro, såsom de oomskorne, under jordena; der ock hela verlden för fruktade, och måste bära sina skam med dem som uti kulona fara.

25. Man hafver lagt dem ibland de slagna, samt med allom deras hop, och de ligga omkring begrafne, och äro alle såsom de oomskome och slagne med svärd, för hvilkom ock hela verlden sig frukta måste; och måste bära sina skam med dem som i kulona fara, och blifva ibland de slagna.

26. Der ligger Mesech och Thubal, med all sin hop omkring begrafven, hvilke alle oomskorne och med svärd slagne äro, för hvilkom ock sig hela verlden frukta måste;

27. Och alle andre hjeltar, som ibland de oomskorne fallne och med deras krigsvärjor till helvetes farne äro, och hafva måst lägga sin svärd under sin hufvud, och deras missgerning öfver deras ben kommen är, hvilke dock förfärlige hjeltar voro i hela verldene; alltså måste de ligga.

28. Så skall du ock visserliga ibland de oomskorna sönderkrossad varda, och ligga ibland dem som med svärd slagne äro.

29. Der ligger Edom, med sina Konungar och alla sina Förstar, ibland de slagna med svärd, och ibland de oomskorna, med andra som i kulona fara, hvilke dock mägtige varit hafva.

30. Ja, alle Förstar nordanefter måste ock dit, och alle Zidonier som med de slagna nederfarne äro, och deras förskräckeliga magt är till skam vorden, och de måste ligga ibland de oomskorna, och dem som med svärd slagne äro, och bära sina skam, samt med dem som uti kulona fara.

31. Dessa skall Pharao få se, och hugna sig med allo sino folke, som under honom med svärd slagne äro, och med sinom hela här, säger Herren HERREN.

32. Ty hela verlden skall dock en dag frukta sig för mig, att Pharao och all hans hop, ibland de oomskorna och med svärd slagna, ligga skall, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 33. CAPITLET

Lärares och åhörares pligt.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, predika emot ditt folk, och säg till dem: Om jag läte komma svärdet öfver landet, och folket i landena toge en man ibland sig, och gjorde honom till sin väktare;

3. Och han såge svärdet komma öfver landet, och blåste uti trummeten, och förvarade folket;

4. Hvilken som nu trummetens ljud hörde, och ville icke taga sig vara, och svärdet komme och toge honom bort, hans blod vare öfver hans hufvud.

5. Ty han hörde trummetens ljud, och tog sig likväl intet till vara; derföre vare hans blod öfver honom; men den som tager sig vara, han, undsätter sitt lif.

6. Men om väktaren såge svärdet komma, och han icke blåste i trummeten, och icke förvarade sitt folk, och svärdet komme och toge några bort, de samme vordo väl för sina synders skull borttagne; men deras blod skall jag kräfva utu väktarens hand.

7. Och nu du menniskobarn, jag hafver satt dig till en väktare öfver Israels hus; när du hörer något utaf minom mun, att du dem på mina vägnar förvara skall.

8. När jag nu säger till den ogudaktiga: Du ogudaktige måste döden dö; och du säger honom det icke, att den ogudaktige må taga sig till vara for sitt väsende; så skall väl den ogudaktige dö för sitt ogudaktiga väsendes skull, men hans blod vill jag kräfva utu dine hand.

9. Men förvarar du den ogudaktiga för hans väsende, att han må vända sig derifrå, och han icke vill vända sig ifrå sitt väsende; så skall han för sina synders skull dö, och du hafver frälst dina själ.

10. Derföre, du menniskobarn, säg Israels huse: Så hafven I sagt: Vår ondska och våra synder ligga på oss, att vi derunder förgås; huru kunne vi då lefva?

11. Så säg nu till dem: Så sant som jag lefver, säger Herren HERREN, jag hafver ingen lust till dens ogudaktigas död, utan att den ogudaktige omvänder sig ifrå sitt väsende och lefver; så omvänder eder dock nu ifrån edart onda väsende; hvi viljen I dö, I af Israels hus?

12. Och du menniskobarn, säg till ditt folk: När en rättfärdig gör något ondt, så skall det intet hjelpa honom, att han from varit hafver; och när en ogudaktig from varder, så skall det intet skada honom, att han ogudaktig varit hafver; så kan ock den rättfärdige icke lefva, om han syndar.

13. Ty då jag säger till den rättfärdiga, han skall lefva, och han förlåter sig på sina rättfärdighet, och gör något ondt, så skall all hans fromhet intet ansedd varda, utan han skall dö i sine ondsko, den han gör.

14. Men om jag säger till den ogudaktiga, att han skall dö, och han omvänder sig ifrå sina synder, och gör det som rätt och godt är;

15. Så att den ogudaktige pant igengifver, och betalar hvad han röfvat hafver, och vandrar efter lifsens ord, så att han intet ondt gör, så skall han lefva, och icke dö.

16. Och alla hans synder, som han gjort hafver, skola förlåtna varda; ty han gör nu det som rätt och godt är, derföre skall han lefva.

17. Så säger ännu ditt folk: Herren dömer icke rätt; ändock de orätt hafva.

18. Ty om den rättfärdige vänder sig ifrå sine rättfärdighet, och gör något ondt, så dör han ju med skäl derföre.

19. Och om den ogudaktige omvänder sig ifrå sitt ogudaktiga väsende, och gör det rätt och godt är, så skall han ju med skäl lefva.

20. Likväl, sägen I: Herren dömer icke rätt; ändock jag dömer eder af Israels hus, hvar och en efter hans väsende.

21. Och det begaf sig i tolfte årena af vårt fängelse, på femte dagen i tionde månadenom, kom till mig en, som undsluppen var ifrå Jerusalem, och sade: Staden är slagen.

22. Och HERRANS hand var öfver mig om aftonen, förr än den undsluppne kom, och upplät mig min mun, tilldess han om morgonen till mig kom; och upplät så min mun, att jag intet mer tiga kunde.

23. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

24. Du menniskobarn, de inbyggare i desso öde, i Israels land, säga alltså: Abraham var icke utan en man, och ärfde detta land; men vi ärom månge, så ärfve vi landet rätteligare.

25. Derföre säg till dem: Detta säger Herren HERREN: I hafven ätit blod, och upplyft edor ögon till afgudar, och utgjutit blod; och I menen, att I viljen besitta landet?

26. Ja, I hållen fast på att mörda, och gören styggelse, och den ene skämmer den andras hustru; och menen, att I viljen besitta landet?

27. Så säg till dem: Detta säger Herren HERREN: Så sant som jag lefver, alle de som i öknene bo, de skola falla genom svärd, och hvad på markene är, det vill jag gifva djuromen till att uppäta, och de som i fäste och i kulom äro, de skola dö af pestilentie;

28. Ty jag vill platt föröda landet, och göra en ända uppå dess högmod och magt, att Israels berg så öde skola varda, att ingen skall der framgå.

29. Och de skola förnimma, att jag är HERREN, när jag hafver platt förödt, landet, för all deras styggelses skull, som de göra.

30. Och du menniskobarn, ditt folk talar emot dig här och der på gatomen, och för portarna, och den ene säger till den andra: Käre, kommer och låter oss höra, hvad dock HERRANS ord är, som han säger.

31. Och de skola komma till dig uti församlingene, och sitta för dig såsom mitt folk, och skola höra din ord; men intet göra derefter, utan skola hvissla åt dig, och likväl lefva framgent efter sina girighet.

32. Och si, du måste vara deras visa, den de gerna sjunga och spela skola; alltså skola de höra din ord, och intet göra derefter.

33. Men när det kommer, som komma skall, si, så skola de förnimma, att en Prophet ibland dem varit hafver.

HESEKIEL, 34. CAPITLET

En rätt herdes ämbete.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, prophetera emot Israels herdar; prophetera, och säg till dem: Detta säger Herren HERREN: Ve Israels herdom, hvilke föda sig sjelfva; skulle icke herdarna föda hjorden?

3. Men I åten det feta, och klädden eder med ullene, och slagtaden det gödda; men fåren villen I intet föda.

4. De svaga stärkten I intet, och de sjuka heladen I intet, det såra förbunden I intet, det förvillda hemtaden I icke igen, och det borttappada uppsökten I icke; utan strängeliga och hårdeliga hafven I rådit öfver dem.

5. Och min får äro förskingrade, lika som de der ingen herdan hafva, och äro allom vilddjurom till spis vordne, och platt förskingrade;

6. Och gå ville här och der på bergen, och på allom högom backom, och äro förströdd öfver hela landet; och ingen är, som efter dem frågar, eller något sköter om dem.

7. Derföre hörer, I herdar, HERRANS ord.

8. Så sant som jag lefver, säger Herren HERREN: Efter I låten min får till rofs, och min hjord allom vilddjurom till spis varda, medan de ingen herdan hafva, och mine herdar intet fråga efter min hjord, utan äro sådana herdar, som föda sig sjelfva, men min får vilja de intet föda;

9. Derföre, I herdar, hörer HERRANS ord.

10. Detta säger Herren HERREN: Si, jag vill till de herdar, och skall kräfva min hjord utu deras händer, och skall göra en ända med dem, att de skola intet mer herdar vara, och skola intet mer föda sig sjelfva; jag skall frälsa min får utu deras mun, att de intet mer skola uppäta dem.

11. Ty så säger Herren HERREN: Si, jag skall sjelf taga min hjord till mig, och besöka dem.

12. Lika som en herde besöker sin får, då de ifrå sinom hjord förvillde äro; alltså skall jag besöka min får, och skall förlossa dem ifrån all rum, dit de hafva förströdde varit, på den tiden då mulet och mörkt var.

13. Jag skall utföra dem ifrån all folk, och församla dem utur all land, och skall föra dem uti deras land, och skall föda dem på Israels bergom, och i allom dalom, och på alla lustiga platser i landena.

14. Jag skall låta dem komma på de bästa betena, och deras hyddor skola stå på de höga berg i Israel; der skola de ligga uti roliga hyddor, och hafva feta ben på Israels bergom.

15. Jag vill sjelf föda min får, och skall låta dem lägra sig, säger Herren HERREN.

16. Jag skall uppsöka det borttappada, och igenhemta det förvillda, och förbinda det sargada, och stärka det svaga; och hvad fett och starkt är, skall jag bevara; och skall sköta dem såsom de betorfvat.

17. Men till eder, min hjord, säger Herren HERREN alltså: Si, jag vill döma emellan får och får, och emellan vädrar och bockar.

18. Är det icke nog, att I så goda bet hafven, och så öfverflödeliga, att I förtrampen det med fötterna; och så sköna källor, till att dricka så öfverflödeliga, att I träden deruti med fötterna, och gören dem orena;

19. Så att min får äta måste det I förtrampat hafven, och dricka det I med edra fötter orent gjort hafven?

20. Derföre, Så säger Herren HERREN till dem: Si, jag skall döma emellan de feta och magra fåren;

21. Derföre, att I springen till med fötterna, och stöten de svaga ifrån eder med edrom hornom, tilldess I förskingren dem all bort ifrån eder;

22. Och skall hjelpa minom hjord, att de intet mer skola till rof varda, och skall döma emellan får och får.

23. Och jag skall uppväcka dem en enig Herda, den dem föda skall, nämliga min tjenare David; han skall föda dem, och skall vara deras herde.

24. Och jag, HERREN, skall vara deras Gud; men min tjenare David skall vara Försten ibland dem, det säger jag, HERREN.

25. Och jag vill göra ett fridsförbund med dem, och borttaga all ond djur utu landena, att de skola säkre bo i öknene, och i skogomen sofva.

26. Jag skall välsigna dem och alla mina högar allt omkring, och låta regna uppå dem i rättom tid; det skall vara ett nådeligit regn;

27. Så att trän på markene skola bära sina frukt, och jorden gifva sin växt, och de skola bo säkre i landena, och skola förnimma att jag är HERREN, när jag hafver sönderbrutit deras ok, och hulpit dem ifrå deras hand, som de tjena måste.

28. Och de skola icke mer varda Hedningomen till rof, och ingen djur på jordene skola mer uppäta dem; utan skola bo säkre utan all fruktan.

29. Och jag skall uppväcka dem ena berömda planto, att de icke mer skola lida hunger i landena, och ingen försmädelse mer lida ibland Hedningarna;

30. Och skola veta att jag, HERREN deras Gud, när dem är, och att de af Israels hus äro mitt folk, säger Herren HERREN.

31. Ja, I menniskor skolen vara min fosterfår, och jag vill vara edar Gud, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 35. CAPITLET

Edoms trots och öde.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade;

2. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Seirs berg, och prophetera deremot;

3. Och säg till det: Detta säger Herren HERREN: Si, jag vill till dig, du Seirs berg, och utsträcka mina hand emot dig, och göra dig slätt öde.

4. Jag skall förlägga dina städer, att du skall varda till ett öde, och förnimma att jag är HERREN;

5. Derföre, att I ju alltid ären Israels barnas fiender, och jagen dem uti svärd, då dem missgår, och deras synder straffade varda.

6. Derföre, så sant som jag lefver, säger Herren HERREN, vill jag ock göra dig blödande, och skall det blödandet icke undslippa; efter du hafver lust till blod, skall du blödandet icke undslippa.

7. Och jag skall göra Seirs berg tomt och öde, så att ingen skall deruppå vandra eller gå;

8. Och skall göra dess berg och alla högar, dalar och alla bäcker, fulla med döda, som med svärd skola slagne varda.

9. Ja, till ett evigt öde vill jag göra dig, att ingen uti dina städer bo skall, och I skolen förnimma, att jag är HERREN.

10. Och derföre, att du säger: Dessa båda folken, med deras land, måste varda min, och vi vilje taga dem in, bodde än HERREN deruti;

11. Derföre, så sant som jag lefver, säger Herren HERREN, skall jag göra med dig efter dine vrede och hat, lika som du med dem gjort hafver af blott hat, och skall varda känd när dem, när jag dig straffat hafver.

12. Och du skall förnimma, att jag, HERREN, all din försmädelse hört hafver, som du emot Israels berg talat hafver, och sagt: Huj, de äro förödde, och oss gifne till att förderfva;

13. Och hafven berömt eder emot mig, och talat högmodeliga emot mig; det hafver jag hört.

14. Så säger nu Herren HERREN: Efter du hafver allestäds fröjdat dig i ditt land, så skall jag göra dig till ett öde.

15. Och lika som du hafver fröjdat dig, och ment att du skulle intaga Israels hus, derföre att det öde var, rätt så vill jag göra med dig, att Seirs berg måste öde varda, samt med hela Edom; och de skola förnimma, att jag är HERREN.

HESEKIEL, 36. CAPITLET

Juda lekamliga och andeliga upprättelse.

1. Och du menniskobarn, prophetera Israels bergom, och säg: Hörer HERRANS ord, I Israels berg.

2. Detta säger Herren HERREN: Derföre, att fienden säger om eder: Hej, de fasta bergen äro nu vår;

3. Derföre prophetera, och säg: Detta säger Herren HERREN: Efter man allestäds föröder och förlägger eder, och I ären dem igenblefna Hedningomen till lott, hvilke allestäds bespotta eder;

4. Derföre hörer, I Israels berg, Herrans HERRANS ord: Så säger Herren HERREN både till berg och högar, till bäcker och dalar, till det förlagda öde, och dess öfvergifna städer, som dem igenlefda Hedningomen allt omkring till rof och spott vordne äro;

5. Ja, så säger Herren HERREN: Jag hafver i mitt brinnande nit talat emot de qvarblefna Hedningarna, och emot hela Edom, som mitt land intagit hafva med stor berömmelse och högmod, till att förhärja och förlägga det.

6. Derföre prophetera om Israels land, och säg till berg och högar, till bäcker och dalar: Detta säger Herren HERREN: Si, jag hafver talat i mitt nit och grymhet, efter I sådana försmädelse af Hedningomen lida måsten;

7. Derföre säger Herren HERREN alltså: Jag upphäfver mina hand, att edra grannar, Hedningarna allt omkring skola åter bära sina skam;

8. Men I, Israels berg, skolen grönskas igen, och bära edra frukt mino folke Israel, och det skall ske snarliga.

9. Ty si, jag vill vända mig till eder igen, och se till eder, på det I skolen brukade och sådde varda.

10. Och jag vill göra, att I månge varden, ja, hela Israels hus och städerna skola åter besatte, och öden byggd varda;

11. Ja, jag skall gifva eder folk och fä nog, att I skolen föröka eder, och växa till; och jag skall sätta eder derin igen, der tillförene bodden, och skall göra eder mer till godo, än någon tid tillförene, och I skolen förnimma, att jag är HERREN.

12. Jag skall låta komma folk till eder, hvilke mitt folk Israel vara skola; de skola besitta dig, och du skall vara deras arfvedel, och skall icke mer arfvingalös varda.

13. Detta säger Herren HERREN: Efter man detta säger om eder: Du hafver många menniskor uppätit, och hafver gjort ditt folk arfvingalöst;

14. Derföre skall du nu intet mer uppäta menniskor, eller göra ditt folk arfvingalöst, säger Herren HERREN.

15. Och Hedningarna skola icke mer bespotta dig, eller försmäda dig ibland folk, och du skall intet mer förtappa ditt folk, säger Herren HERREN.

16. Och HERRANS ord skedde ytterligare till mig:

17. Du menniskobarn, då Israels hus i sitt land bodde, och orenade det med sitt väsende och gerningom, så att deras väsende var för mig, såsom ene qvinnos orenhet uti hennes krankhet;

18. Då utgöt jag mina grymhet öfver dem, för det blods skull som de i landena utgjutit, och det genom sina afgudar orenat hade;

19. Och jag förströdde dem ibland Hedningarna, och förjagade dem uti landen, och dömde dem efter deras väsende och gerningar;

20. Och höllo sig lika som Hedningarna, dit de kommo, och ohelgade mitt helga Namn, så att man sade om dem: Är detta HERRANS folk, som utu sitt land draga måste?

21. Men jag förskonade, för mitt helga Namns skull, hvilket Israels hus ohelgade ibland Hedningarna, dit de kommo.

22. Derföre skall du säga till Israels hus: Detta säger Herren HERREN: Jag gör det icke för edra skull, I af Israels hus, utan för mitt helga Namns skull, det I ohelgat hafven ibland Hedningarna, till hvilka I komne ären.

23. Ty jag vill helga och stort göra mitt Namn, det genom eder för Hedningomen ohelgadt är, det I ibland dem ohelgat hafven; och Hedningarna skola förnimma, att jag är HERREN, säger Herren HERREN, när jag bevisar mig för dem uppå eder, att jag är helig.

24. Ty jag vill hemta eder ifrå Hedningarna, och församla eder utur all land, och låta eder komma uti edart land igen;

25. Och vill gjuta rent vatten uppå eder, att I skolen rene varda ifrån all edor orenhet; och ifrån alla edra afgudar skall jag rensa eder.

26. Och jag skall gifva eder ett nytt hjerta, och en ny Anda uti eder, och taga bort utur edart kött det stenhjertat, och gifva eder ett hjerta af kött.

27. Jag skall gifva min Anda i eder, och göra ett sådana folk af eder, som i min bud vandra, och mina rätter hålla, och derefter göra.

28. Och I skolen bo uti det land, som jag edra fäder gifvit hafver, och skolen vara mitt folk, och jag skall vara edar Gud.

29. Jag skall göra eder lös ifrån all edor orenhet, och skall säga till sädena, att hon väl trifvas skall, och skall låta eder ingen hunger lida.

30. Jag vill föröka fruktena på trän, och växten på markene, på det Hedningarna icke mer skola bespotta eder med hunger.

31. Si, då skolen I tänka uppå edart onda väsende, och edra gerningar, de icke goda voro, och eder skall ångra edra synder och afguderi.

32. Detta vill jag göra, icke för edra skull, säger Herren HERREN, att I det veta skolen; utan I måsten då skola skämma eder och blygas, I af Israels hus, öfver edart väsende.

33. Detta säger Herren HERREN: På, den tiden, då jag eder rensandes varder ifrån alla edra synder, så vill jag åter besätta dessa städer, och de öde skola åter byggde varda.

34. Och det förstörda landet skall igen plöjdt varda, derföre att det förhärjat var, att alle, de der framgå, skola det se;

35. Och säga: Detta landet var färderfvadt, och nu är det lika som en lustgård, och dessa städerna voro förstörde, nederrefne och öde, och stå nu väl uppbyggde, och äro fulle med folk.

36. Och de qvarblefne Hedningarna allt omkring eder skola förnimma, att jag är HERREN, den der uppbygger hvad nederrifvet är, och planterar det förhärjadt är; jag, HERREN, säger det, och gör det ock.

37. Detta säger Herren HERREN: Israels hus skall finna mig igen, att jag bevisar mig emot dem, och jag skall föröka dem, lika som en menniskohjord.

38. Såsom en helig hjord, såsom en hjord i Jerusalem, på deras högtider, så skola de förhärjade städer varda fulle med menniskohjordar, och skola förnimma att jag är HERREN.

HESEKIEL, 37. CAPITLET

Döde uppstå. Juda och Israels herde.

1. Och HERRANS hand fattade mig, och förde mig ut i HERRANS Anda, och satte mig på en slättmark, den full låg med (dödas) ben.

2. Och han ledde mig derigenom allt omkring, och si, benen lågo der ganska mång på markene, och si, de voro platt förtorkade.

3. Och han sade till mig: Du menniskobarn, menar du ock, att dessa benen åter måga lefvande varda? Och jag sade: Du vetst det, Herre HERRE.

4. Och han sade till mig: Prophetera om dessa benen, och säg till dem: I förtorkade ben, hörer HERRANS ord.

5. Detta säger Herren HERREN om dessa benen: Si, jag skall låta komma anda uti eder, att I skolen lefvande varda.

6. Jag skall gifva eder senor, och låta kött växa öfver eder, och draga öfver eder hud, och skall gifva eder anda, att I åter Iefvande varden, och skolen förnimma att jag är HERREN.

7. Och jag propheterade, såsom mig befaldt var; och der vardt en stor gny, då jag propheterade, och si, benen rörde sig, och kommo åter tillhopa, hvart och ett till sitt ben.

8. Och jag såg, och si, der växte senor och kött uppå; och han öfverdrog dem med hud; men der var ännu ingen ande uti dem.

9. Och han sade till mig: Prophetera till andan; prophetera, du menniskobarn, och säg till andan: Detta säger Herren HERREN: Du ande, kom härtill ifrå de fyra väder, och blås uppå dessa döda, att de varda lefvande igen.

10. Och jag propheterade, såsom han mig befallt hade; då kom ande uti dem, och de vordo lefvande igen, och reste sig upp på sina fötter, och de voro en ganska stor hop.

11. Och han sade till mig: Du menniskobarn, dessa benen äro hela Israels hus; si, de säga nu: Vi äre torr ben, och vårt hopp är ute, och vi äre förtappade.

12. Derföre prophetera, och säg till dem: Detta säger Herren HERREN: Si, jag skall upplåta edra grifter, och vill hemta eder, mitt folk, derut, och låta komma eder uti Israels land.

13. Och I skolen förnimma, att jag är HERREN, då jag hafver öppnat edra grifter, och haft eder, mitt folk, derut.

14. Och jag skall gifva min anda uti eder, att I skolen få lif igen, och jag skall sätta eder uti edart land igen, och I skolen förnimma, att jag är HERREN; jag talar det, och jag gör det ock, säger HERREN.

15. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

16. Du menniskobarn, gör dig en taflo, och skrif deruppå om Juda och deras medbröder, Israels barn; och gör ändå en taflo, och skrif deruppå om Josephs och Ephraims slägte, och om hela Israels hus, deras medbröder;

17. Och fatta dem båda tillsammans uti dina hand, så att det varder allt en tafla.

18. Om nu ditt folk talar till dig, och säger: Vill du icke kungöra oss, hvad du dermed menar?

19. Så säg till dem: Detta säger Herren HERREN: Si, jag vill taga Josephs slägt, den när Ephraim är, samt med deras medbröder Israels slägte, och skall lägga dem intill Juda slägte och göra en slägt af dem bådom i mine hand.

20. Och du skall alltså hålla de taflor, der du uppå skrifvit hafver, uti dine hand, att de måga det se.

21. Och du skall säga till dem: Detta säger Herren HERREN: Si, jag vill hemta Israels barn ifrå Hedningarna dit de dragne äro, och skall församla dem ifrån alla orter, och skall låta dem komma uti sitt land igen;

22. Och göra allt ett folk utaf dem i landena på Israels bergom; och de skola allesamman hafva en Konung, och skola icke mer tu folk eller uti tu Konungarike delad vara.

23. De skola ej heller mer orena sig med sina afgudar och styggelse, och allahanda synder. Jag skall hjelpa dem utur all rum, der de syndat hafva, och skall rensa dem; och de skola vara mitt folk, och jag vill vara deras Gud.

24. Och min tjenare David skall vara deras Konung, och allas deras enige herde; och skola vandra i minom rättom, och hålla min bud, och göra derefter.

25. Och de skola åter bo i landena, som jag minom tjenare Jacob gifvit hafver, der edra fäder uti bott hafva; de, och deras barn och barnabarn, skola bo deruti evinnerliga, och min tjenare David skall vara deras Förste evinnerliga.

26. Och jag skall göra med dem ett nåds förbund; det skall vara ett evigt förbund med dem; och skall uppehålla dem, och föröka dem, och min helgedom skall vara ibland dem evinnerliga.

27. Och jag skall bo ibland dem, och vara deras Gud, och de skola vara mitt folk;

28. Så att ock Hedningarna skola förnimma, att jag är HERREN, den Israel helig gör, och min helgedom skall vara när dem evinnerliga.

HESEKIEL, 38. CAPITLET

Gog och Magogs tåg, fall.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, vänd dig emot Gog, som i Magogs land är, och en Förste är af de herrar i Mesech och Thubal, och prophetera om honom;

3. Och säg: Detta säger Herren HERREN: Si, jag vill till dig, Gog, du som en Förste äst af de herrar i Mesech och Thubal.

4. Si, jag vill böja dig omkring, och lägga dig ett betsel i munnen, och vill föra dig ut med allom dinom här, hästar och män, hvilke alle väl utredde äro, och utaf dem är en stor hop, som allesammans föra spets, och sköld, och svärd.

5. Du hafver med dig Perser, Ethioper och Libyer, hvilke allesammans föra sköld och hjelm;

6. Dertill Gomer, och all hans här, samt med Thogarma hus, som norrut ligger, med allom hans här; ja, du hafver mycket folk med dig.

7. Nu väl, rusta dig väl, du och alle dine hopar, som med dig äro, och var du deras höfvitsman.

8. Du skall likväl på sistone straffad varda; på yttersta tidenom skall du komma in uti det land, som med svärd igentaget, och utaf mång folk tillsammankommet är, nämliga in på Israels berg, hvilke i lång tid öde varit hafva, och nu utförd äro ifrå mång folk, och bo alle säkre.

9. Du skall uppdraga och komma med en stor storm, och skall vara såsom ett moln, det landet öfvertäcker, du och all din här, och det myckna folket med dig.

10. Detta säger Herren HERREN: På den tiden skall du sådant taga dig före, och skall hafva ondt i sinnet;

11. Och tänka: Jag vill öfverfalla det obevarada landet, och komma öfver dem som säkre och utan sorg bo, såsom de der alle sitta utan murar, och hafva hvarken bommar eller portar;

12. På det du må röfva och skinna, och låta dina hand gå öfver de förstörda, som igenkomne äro, och öfver det folk, som utaf Hedningomen sammanhemtadt är, och skickar sig till att berga sig, och som nogast hafver satt sig, och midt i landena bor.

13. Rika Arabien, Dedan, och de köpmän på hafvena, och alle de väldige, som der äro, de skola säga till dig: Jag menar ju du äst rätt kommen till att röfva, och hafver församlat dina hopar till att sköfla, på det du skall borttaga silfver och guld, och församla boskap och ägodelar, och stort rof drifva.

14. Derföre prophetera, du menniskobarn, och säg till Gog: Detta säger Herren HERREN: Månn du icke märkat, när mitt folk Israel säkert bor?

15. Så kommer du då ifrå ditt rum, nämliga ifrå de ändar norrut, du och mycket folk med dig, alle till häst, en stor hop, och en mägtig här.

16. Och du skall draga upp öfver mitt folk Israel, lika som ett moln, det landet öfvertäcker. Sådant skall ske på yttersta tidenom; men jag vill derföre låta dig komma in uti mitt land, på det att Hedningarna skola lära känna mig, när jag på dig, o Gog, helgad varder för deras ögon.

17. Detta säger Herren HERREN: Du äst den, der jag i förtiden af sagt hafver, genom mina tjenare Propheterna i Israel, hvilke på den tiden propheterade, att jag ville dig öfver dem komma låta.

18. Och det skall ske på den tiden, när Gog komma skall öfver Israels land, säger Herren HERREN, skall min vrede uppstiga uti mine grymhet.

19. Och jag talar detta i mitt nit, och i mine vredes eld; ty på den tiden skall ett stort bäfvande varda i Israels land;

20. Att för mitt ansigte bäfva skola fiskarna i hafvet, foglarna under himmelen, djuren på markene, och allt det som kräker och röres på jordene, och alla menniskor, som på jordene äro, och bergen skola omstört varda, och väggar och alle murar nederfalla.

21. Men jag skall kalla svärdet öfver honom, på allom minom bergom, säger Herren HERREN, så att hvars och ens svärd skall vara emot den andra.

22. Och jag skall döma honom med pestilentie och blod, och skall låta regna slagregn med hagelsten, eld och svafvel, uppå honom och hans här, och uppå det myckna folket, som med honom är.

23. Alltså skall jag då härlig, helig och kunnig varda för många Hedningar, att de förnimma skola att jag är HERREN.

HESEKIEL, 39. CAPITLET

Af Gogs fall och Herrans dom.

1. Och du menniskobarn, prophetera emot Gog, och säg: Detta säger Herren HERREN: Si, jag vill till dig, Gog, du som en Förste äst af de herrar i Mesech och Thubal.

2. Si, jag skall böja dig omkring, och utlocka dig, och hemta dig ifrå de ändar nordanefter, och låta dig komma in på Israels berg;

3. Och skall slå bågan utu dine venstra hand, och bortkasta dina pilar utu dine högra hand.

4. På Israels bergom skall du nederlagd varda, du med allom dinom här, och med det folk som när dig är. Jag skall gifva dig foglom ehvadan de flyga, och djurom på markene till spis.

5. Du skall falla på markene; ty jag, Herren HERREN, hafver det sagt.

6. Och jag skall kasta eld uppå Magog, och uppå dem som i öarna säkre bo, och de skola förnimma, att jag är HERREN.

7. Ty jag vill göra mitt helga Namn kunnigt ibland mitt folk Israel, och skall icke längre låta skämma mitt helga Namn; utan Hedningarne skola förnimma, att jag är HERREN, den Helige i Israel.

8. Si, det är allaredo kommet och skedt, säger Herren HERREN; det är den dagen, der jag om talat hafver.

9. Och borgarena uti Israels städer skola utgå, och göra en eld, och uppbränna vapnen, sköldar, spetsar, bågar, pilar, stafrar och stänger, och skola dermed uppehålla eld i sju år;

10. Så att man intet skall behöfva sammanhemta någon ved på markene, eller hugga i skogenom, utan med de vapen skola de uppehålla eld, och skola skinna dem, af hvilkom de skinnade voro, och sköfla dem, af hvilkom de sköflade voro, säger Herren HERREN.

11. Och det skall på den tiden ske, att jag skall gifva Gog ett rum till begrafning i Israel, nämliga den dalen der man går till hafvet österut; så att de der framgå, skola grufva sig derföre, efter man der hafver begrafvit Gog med sinom hop; och det skall kallas Gogs hops dal;

12. Men Israels hus skall begrafva dem i sju månader långt, att landet skall dermed rensadt varda.

13. Ja, allt folket i landena skall hafva till skaffa med deras begrafning, och skall hafva berömmelse deraf, att jag på den dagen mina härlighet bevisat hafver, säger Herren HERREN.

14. Och de skola utskicka män, som allestäds gå omkring i landena, och med dem dödgrafvare, till att begrafva de igenblefna på landena, att det må rensadt varda; efter sju månader skola de begynna ransaka derefter.

15. Och de som omkring landet gå, och någorstäds ene menniskos ben se, de skola uppresa der ett tecken, tilldess att dödgrafvarena begrafva dem också med uti Gogs hops dal.

16. Så skall ock staden heta der Hamona. Alltså skola de rensa landet.

17. Nu, du menniskobarn, så säger Herren HERREN: Säg allom foglom, ehvadan de flyga, och allom djurom på markene: Församler eder, och kommer hit, kommer tillhopa allt omkring till mitt slagtoffer, det jag slagtar eder till ett stort slagtoffer, på Israels bergom; och äter kött, och dricker blod.

18. De starkas kött skolen I äta, och förstarnas blod på jordene skolen I dricka; vädrars, lambars, bockars, oxars, hvilke allesammans fete och välgödde äro;

19. Och skolen äta det feta, så att i mätte varden, och dricka blodet, att I druckne varden af det slagtoffer, som jag eder slagtar.

20. Mätter eder nu öfver mitt bord, af hästar och resenärar, af starkom och allahanda krigsfolke, säger Herren HERREN.

21. Och jag skall låta komma mina härlighet ibland Hedningarna, att alle Hedningar skola se min dom, som jag hafver gå låtit, och mina hand, den jag uppå dem lagt hafver;

22. Och Israels hus alltså, förnimma skall, att jag, HERREN, är deras Gud, ifrå den dagen och allt framåt;

23. Och desslikes alle Hedningar skola förnimma, att Israels hus för sina missgerningars skull, och för det de emot mig syndat hade, bortförde voro; hvarföre jag fördolde mitt ansigte för dem, och öfvergaf dem uti deras fiendars händer, så att de allesamman genom svärd falla måste.

24. Såsom deras synder och öfverträdelse förtjent hade, gjorde jag dem, och fördolde alltså mitt ansigte för dem.

25. Derföre så säger Herren HERREN: Nu vill jag förlossa Jacobs fångar, och förbarma mig öfver hela Israels hus, och nit hafva om mitt helga Namn.

26. Men de skola gerna bära sin försmädelse och sina synder, der de med emot mig syndat hafva, när de säkre uti sitt land bo måga, så att dem ingen förskräcker;

27. Och jag dem ifrå, folken hem igen hemtat, och utu deras fiendars land församlat hafver, och jag i dem helgad vorden är, inför många Hedningars ögon.

28. Alltså skola de förnimma, att jag, HERREN, är deras Gud, som dem hafver Iåtit bortföra ibland Hedningarna, och åter låtit församla dem uti sitt land igen, och icke en af dem der blifva låtit;

29. Och skall icke mer fördölja mitt ansigte för dem; ty jag hafver utgjutit min Anda öfver Israels hus, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 40. CAPITLET

Nya templets gårdar, förhus.

1. Uti femte och tjugonde årena af vårt fängelse, på tionde dagen i första månadenom, det är det fjortonde året efter att staden förderfvad vardt, rätt på samma dagen kom HERRANS hand öfver mig, och förde mig ditbort,

2. Genom Guds syn, nämliga uti Israels land, och satte mig uppå ett ganska högt berg; der såg jag ena syn uppe, lika som en byggd stad söderut.

3. Och då han mig ditfört hade, si, då var der en man, hvilkens ansigte blänkte lika som koppar; han stod i portenom, och hade ett mätesnöre och ena mälestång i sine hand.

4. Och han sade till mig: Du menniskobarn, se och hör grant till, och tag väl vara uppå hvad jag dig visa vill; ty fördenskull hafver jag haft dig hit, att jag dig det visa skall; på det att du allt det, som du här ser, Israels huse förkunna skall.

5. Och si, der gick en mur utanom huset; allt omkring, och mannen hade mälestångena i handene; den var sex alnar och en tvärhand lång; och han mälte byggningen till vidd och höjd, allt med ene stång.

6. Och han kom till porten, som österut låg, och gick der uppåt hans trappor, och mälte syllena åt porten, hvartdera en stång bred.

7. Och kamrarna, som på båda sidor vid porten voro, mälte han ock, efter längden en stång, och efter bredden en stång; och rummet emellan kamrarna var fem alnar bredt. Och han mälte också syllena under förhuset, innanför porten, en stång.

8. Och han mälte förhuset innan porten; det var en stång;

9. Och mälte förhuset till porten, åtta alnar, och dess hofmäjor deruppå, hvilka voro två alnar; men förhuset stöd innanför portenom.

10. Och kamrarna voro tre på hvarjo sidone vid porten östantill, ju en så vid som den andre; och på båda sidor stodo hofmäjor, hvilka voro lika stora.

11. Sedan mälte han bredden till dörren i porten, nämliga tio alnar, och höjden åt portenom, tretton alnar.

12. Och frammanför kamrarna voro rum på båda sidor, ju en aln brede; men kamrama voro ju sex alnar på båda sidor.

13. Dertill mälte han hela rummet ifrå kammaren på den ena sidone vid porten allt intill kammaren på den andra sidone, det voro fem och tjugu alnar, och den ena dörren stod emot den andra.

14. Han gjorde ock torn, sextio alnar hög, och för hvart tornet en fri plan, vid porten allt omkring.

15. Och intill förhuset åt innersta portenom, der man ingår, voro femtio alnar.

16. Och der voro smal fenster på kamrarna och tornen innantill, vid porten allt omkring; alltså voro ock fenster på förhusen allt omkring, och ofvanuppå tornen allt omkring var ett skönt löfverk.

17. Och han hade mig fram bätter intill den yttra gården; och si, der voro kamrar och golf framför gårdenom allt omkring, och tretio kamrar på golfvena.

18. Och golfvet emellan båda portarna nedantill var så långt, som ifrå den ena porten intill den andra.

19. Och han mälte breddena af den nedra porten för den inra gården utantill, hundrade alnar både emot öster och norr.

20. Alltså mälte han ock porten, som norrut låg, till yttra gården, till längd och bredd.

21. Den hade ock hvarjo sidone tre kamrar; och hade desslikes sin torn och förhus, lika så stor som uppå den förra porten, femtio alnar i längdene, och fem och tjugu alnar i breddene;

22. Och hade sammalunda sin fenster och sina förhus, och löfverk på tornen, lika som den porten östantill, och hade sju trappor, der man uppgick, och hade sin förhus der före.

23. Och han mälte hundrade alnar ifrå den ena porten intill den andra; och porten till det inra förhuset var tvärtemot den porten som var norrut, och östantill.

24. Derefter hade han mig ock ut söderuppå; och si, der var ock en port, och han mälte hans torn och förhus, lika så stor som de andra.

25. De hade ock fenster och förhus omkring, lika som de andra fenster, femtio alnar långt, och fem och tjugu alnar bredt.

26. Och der voro också sju trappor uppföre, och ett förhus der före, och löfverk i hans torn på hvar sido.

27. Och han mälte också den porten åt inra gården söderut, nämliga hundrade alnar ifrå den ena södra porten till den andra.

28. Och han hade mig fram bätter genom den södra porten in uti inra gården, och mälte den samma porten sunnantill, lika så stor som de andra;

29. Med hans kamrar, tom och förhus, och med fenster och förhus deruppå, lika så stor som de andra allt omkring, femtio alnar långt och fem och tjugu alnar bredt.

30. Och der gick ett förhus omkring, fem och tjugu alnar högt, och fem alnar bredt.

31. Det samma stod frammanför den yttra gården, och hade också löfverk på sin torn; men der voro åtta trappor, der man uppgick.

32. Sedan hade han mig ock till den inra porten österut, och mälte honom lika så stor som de andra;

33. Med hans kamrar, torn och förhus, och deras fenster, och förhus allt omkring, lika så stor som de andra, femtio alnar långt, och fem och tjugu alnar bredt;

34. Och hade också ett förhus emot den yttra gården, och löfverk på tornen på båda sidor, och åtta trappor uppföre.

35. Sedan hade han mig ock till den porten norrut; den mälte han lika så stor som de andra;

36. Med hans kamrar, torn och förhus, och deras fenster, och förhus allt omkring, femtio alnar långt, och fem och tjugu alnar bredt;

37. Och hade också ett förhus emot den yttra gården, och löfverk på tornen på båda sidor, och åtta trappor uppföre.

38. Och nedanpå tornen till hvar porten var en kammar med en dörr, der man tvådde bränneoffret inne.

39. Men uti förhusena för portenom stodo på hvar sidon tu bord, der man bränneoffer, syndoffer och skuldoffer uppå slagta skulle.

40. Och utantill vid sidorna, der man uppgår till porten norrut, stodo ock tu bord, och uppå den andra sidone, vid portens förhus, ock tu bord.

41. Alltså stodo på hvar sidon för portenom fyra bord, det äro åtta bord tillsammans, der man uppå slagtade.

42. Och de fyra borden, gjorde till bränneoffer, voro af huggen sten, ju halfannor aln lång och bred, och en aln hög; der man uppå lade allahanda tyg, der man bränneoffer och annor offer med slagtade.

43. Och der gingo listor omkring, inböjda en tvärhand höga; och uppå de borden skulle man lägga offerköttet.

44. Och utanför den inra porten voro kamrar till sångare uti inra gården, en vid sidona åt den porten nordantill; han vände sig söderuppå: den andre vid sidona åt den porten östantill, den vände sig norruppå.

45. Och han sade till mig: Den kammaren söderuppå liggandes hörer dem Prestomen till, som i husena tjena skola;

46. Men den kammaren norruppå hörer dem Prestomen till, som till altaret tjena; det äro Zadoks barn, hvilke allena af Levi barnom skola träda fram för HERRAN, till att tjena honom.

47. Och han mälte planen i husena, nämliga hundrade alnar långt, och hundrade alnar bredt, i fyrkant; och altaret stod rätt frammanför templet.

48. Och han hade mig in uti förhuset åt templet, och mälte porten af förhuset, och väggarna på båda sidor; de voro hvardera fem alnar breda, och hvar dörren på båda sidor var tre alnar bred.

49. Men förhuset var tjugu alnar högt, och ellofva alnar bredt, och hade trappor, der man uppgick; och pelare stodo nedan under tornen, en på hvar sido.

HESEKIEL, 41. CAPITLET

Nya templets inre delar.

1. Och han hade mig in uti templet, och mälte pelarena; de höllo på hvar sidon sex alnars bredd, så bredt som huset var.

2. Och dörren var tio alnar bred; men väggarna på båda sidor vid dörrena voro hvardera fem alnar breda; och han mälte rummet i templena; det höll fyratio alnar i längdene, och tjugu alnar i breddene.

3. Och han gick in uti det inra, och mälte pelaren till porten; den höll två alnar, och porten höll sex alnar, och var hela portens bredd sju alnar.

4. Och han mälte tjugu alnar i längdene, och tjugu alnar i breddene, innantill i templena, och han sade till mig: Detta är det aldrahelgasta.

5. Och han mälte sex alnar högt på väggarna af templet; der voro gånger uppe allestäds omkring, skifte uti kamrar; de voro allestäds fyra alnar vide.

6. Och de samma kamrarna voro på hvar sidan tre och tretio, ju den ene vid den andra; och der stodo pelare nedre utmed väggarna af huset allt omkring, som uppehöllo dem.

7. Och ofvanuppå dessom voro ännu flere gånger omkring, och voro gångerna ofvantill vidare, så att man gick utaf den nedersta upp uti den medlersta, och utaf dem medleresta in uti den öfversta;

8. Och hvar stod i ju sex alnar öfver den andra.

9. Och öfversta gångens bredd var fem alnar, och pelarena båro uppe gångerna på husena.

10. Och det var ju, ifrå den ena väggene i husena intill den andra, tjugu alnar.

11. Och der voro två dörrar upp till vindstenen, en norrut, den andra söderut; och vindstenen var fem alnar vid.

12. Och muren vesterut var fem och sjutio alnar bred, och niotio alnar lång.

13. Och han mälte längdena af huset, den hade öfverallt hundrade alnar mur, och hvad dermed var.

14. Och vidden frammanför huset, östantill, med det som dervid stod, var också hundrade alnar.

15. Och han mälte längdena af byggningene, med allt det dervid stod, ifrå den ena ändan till den andra; det var på hvar sidon hundrade alnar, med det inra templet och förhusen i gårdenom;

16. Samt med dörrar, fenster, hörn och de tre gånger, och brädeverk allt omkring.

17. Han mälte ock huru högt det var ifrå jordene upp till fenstren, och huru bred fenstren vara skulle, och mälte ifrå dörrene allt intill det aldrahelgasta, utantill och innantill allt omkring.

18. Och på hela husena allt omkring ifrå nedan och allt uppåt, på dörrom och väggom, voro Cherubim och löfverk, gjordt emellan Cherub och Cherub, och hvar Cherub hade tu hufvud;

19. På ene sidone såsom ens menniskos hufvud, på den andra sidone såsom ett lejons hufvud; detta var gjordt i hela huset rundtomkring.

20. Frå golfvet allt uppåt öfver dörren voro Cherubim och löfverk gjorde; desslikes på väggena af templet.

21. Och dörren i templet var fyrkant, och all ting var slögliga fogadt in uti det andra.

22. Och träaltaret var tre alnar högt, och två alnar långt och bredt, och dess hörn och alla dess sidor voro af trä. Och han sade till mig: Detta är bordet, som för HERRANOM stå skall.

23. Och dörrarna, både åt templet och åt det aldrahelgasta,

24. Hade två vingar, de man upp och till lät.

25. Och der voro också Cherubim och löfverk uppå, lika som på väggomen, och der voro starke bommar före in mot förhuset.

26. Och voro trång fenster, och mycket löfverk allt omkring, på förhusens, och på väggomen.

HESEKIEL, 42. CAPITLET

Nya templets utanbyggnad.

1. Och han hade mig ut bort uti yttra gården norrut, ibland de kamrar som lågo emot den byggningen, som vid templet stod, och emot templet norrut;

2. Hvilken plan hundrade alnar lång var, ifrå portenom norrut, och femtio alnar bred.

3. Tjugu alnar voro emot den inra gården, och emot golfvet i yttra gårdenom, och tretio alnar ifrå det ena hörnet intill det andra.

4. Och innantill för kamrarna var en plan, tio alnar bred; en väg af en aln, och deras dörrar norrut.

5. Och ofvan denna kamrarna voro andre trängre kamrar; ty rummet i de nedra och medelkamrarna var icke stort;

6. Ty det var tregge bottnar högt, och hade dock inga pelare, såsom gårdarna pelare hade; utan voro satte slätt hvar uppå den andra.

7. Och den yttre gården var omfattad med en mur, der kamrarna vid stodo; den var femtio alnar lång.

8. Och kamrarna stodo hvar efter den andra, och femtio alnar långt vid yttra gården; men rummet för templet var hundrade alnar långt.

9. Och nedanför kamrarna var en plan österut, der man utur yttra gårdenom gick.

10. Och vid muren östantill voro ock kamrar.

11. Och der var också en plan före, lika som för de andra kamrarna nordantill; och all ting var lika, med längd, bredd, och allt det deruppå var, såsom tillförene på de andra.

12. Och sunnantill voro ock lika sådana kamrar, med dörrar, och för planenom var den dörren söderut, der man framkommer ifrå den muren som östantill ligger.

13. Och han sade till mig: De kamrar norrut, och de kamrar söderut emot templet, de höra till helgedomen, der Presterna inne äta, då de offra HERRANOM det aldrahelgasta offret, och de skola der inlägga det aldrahelgasta offret, nämliga spisoffer, syndoffer och skuldoffer; ty det är ett heligt rum.

14. Och då Presterna gå derin, skola de icke gå åter utu helgedomenom igen uti yttra gården; utan skola tillförene aflägga sin kläder, der de uti tjent hafva, in uti samma kammaren; ty de äro helig; och de skola draga sin andra kläder uppå, och sedan utgå ibland folket.

15. Och då han hade mält allt huset innantill, hade han mig ut till den porten österut, och han mälte ifrå honom allt deromkring.

16. Österut mälte han femhundrade stänger långt.

17. Och norrut mälte han ock femhundrade stänger långt;

18. Desslikes söderut, ock femhundrade stänger.

19. Och då han kom vesterut, mälte han ock femhundrade stänger långt.

20. Alltså höll muren, den han mält hade, i fyrkant, på hvar sidon femhundrade stänger, allt omkring, att det helga skulle åtskildt vara ifrå det ohelga.

HESEKIEL, 43. CAPITLET

Herrans härlighet, altare, offer, i nya templet.

1. Och han hade mig åter till den porten österut.

2. Och si, Israels Guds härlighet kom östanefter, och fräste lika som ett stort vatten fräser, och det vardt ganska ljust på jordene af hans härlighet.

3. Och det var rätt såsom den synen, som jag sett hade vid den älfvena Chebar, då jag kom, att staden skulle förstörd varda; då föll jag neder uppå mitt ansigte.

4. Och HERRANS härlighet kom in uti huset genom den porten österut.

5. Då upptog mig ett väder, och förde mig in uti den inra gården; och si, huset var alltsammans ljust af HERRANS härlighet.

6. Och jag hörde ena röst utu huset, och en man stod när mig.

7. Han sade till mig: Du menniskobarn, detta är min stol, der jag uppå sitter, der jag evinnerliga uti bo vill ibland Israels barn; och Israels hus skall icke mer orena mitt helga Namn, hvarken de eller deras Konungar, genom deras horeri, och genom deras höjder och grifter, der deras Konungar uti ligga;

8. Hvilke sin tröskel satte vid min tröskel, och sina dörrar vid mina dörrar, så att der icke var utan en vägg emellan mig och dem; och orenade så mitt helga Namn, genom sin styggelse som de gjorde; hvarföre jag ock förtärde dem i mine vrede.

9. Men nu skola de bortlägga sitt horeri och sina Konungars grifter ifrå mig, så vill jag bo när dem evinnerliga.

10. Och du menniskobarn, visa Israels huse templet, att de måga skämma sig vid sina missgerningar, och låt dem taga sig en fazun deraf.

11. Och när de nu skämma sig vid alla sina gerningar, så visa dem skapnaden och fazunen af huset, dess utgång och ingång, och allt dess sätt, ordning, seder och rätter; och skrif dem det före, att de dess sätt och seder hålla måga, och göra derefter.

12. Men så skall man hållat i husena; på bergshöjdena, så vidt som det begripet är, skall det aldrahelgasta vara; si, så skall det hållas i husena.

13. Men detta är måttet af altaret, efter den aln som en tvärhand längre är, än eljest en aln: dess botten är en aln hög, och en aln bred, och altaret räcker upp till listan, som är allt omkring en spann bred; och detta är höjden af altaret.

14. Ifrå bottnen på jordene intill nedra steget äro två alnar till höjden, och en aln till breddena; men ifrå det mindre steget intill det större äro fyra alnar höjden, och en aln bredden;

15. Och HarEl fyra alnar hög, och ifrå AriEl uppåt fyra horn.

16. Och AriEl var tolf alnar lång, och tolf alnar bred, i fyrkant.

17. Och en skifva var öfver stenenom fjorton alnar lång, och fjorton alnar bred, i fyrkant, och en lista gick der allt omkring, en half aln bred; och dess botten var en aln hög, och dess trappor voro österut.

18. Och han sade till mig: Du menniskobarn, detta säger Herren HERREN: Detta skall vara altarets brukning, när man offrar, att man lägger der bränneoffer uppå, och stänker der blod uppå.

19. Och Prestomen i Levi utaf Zadoks slägt, hvilke framför mig gå till att tjena mig, säger Herren HERREN, skall du få en ung oxa till syndoffer.

20. Och af hans blod skall du taga, och bestänka dermed dess fyra horn, och de fyra hörnen af skifvone, och omkring listona; der skall du skära det med och försonat;

21. Och skall taga syndoffrens oxa, och uppbränna honom enstads i husena, som dertill skickadt är, utanför helgedomen.

22. Men på annan dagen skall du offra en getabock, den utan vank är, till ett syndoffer, och skära altaret dermed, lika som det med oxanom skärdt var.

23. Och när det skärandet skedt är, skall du offra en ung stut, den utan vank är, och en vädur af hjordenom utan vank;

24. Och skall offra dem båda för HERRANOM, och Presterna skola strö salt deruppå, och skola så offra dem HERRANOM till bränneoffer.

25. Alltså skall du i sju dagar, den ena efter den andra, dageliga offra en bock till syndoffer, och de skola offra en ung stut, och en vädur af hjordenom, de både utan vank äro;

26. Och skola alltså försona altaret i sju dagar långt, och rena det, och fylla sina händer.

27. Och efter de sju dagarna skola Presterna på åttonde dagen, och sedan alltid, offra på altarena sitt bränneoffer och tackoffer; så vill jag vara eder nådelig, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 44. CAPITLET

Nya templets Presters art, ordning.

1. Och han hade mig åter intill yttra porten åt helgedomen österut; men han var tillsluten.

2. Och HERREN sade till mig: Denne porten skall blifva tillyckt, och icke upplåten varda, och der skall ingen gå igenom, utan allena HERREN Israels Gud, och skall dock tillyckt blifva;

3. Undantagen Förstan; ty Försten skall sitta deri, till att äta bröd inför HERRANOM; genom förhuset skall han ingå, och genom det samma åter utgå igen.

4. Sedan hade han mig bort till den porten för husena norrut; och jag såg, och si, HERRANS hus vardt fullt med HERRANS härlighet, och jag föll neder på mitt ansigte.

5. Och HERREN sade till mig: Du menniskobarn, märk grant till, och se och hör granneliga på allt det jag dig säga vill, om alla seder och ordningar i HERRANS hus, och gif akt uppå, huru man sig i helgedomenom hålla skall.

6. Och säg de ohörsamma Israels huse: Så säger Herren HERREN: I af Israels hus hafven nog med bedrifvit med all edor styggelse.

7. Ty I läten komma främmande folk, de ett oomskoret hjerta och oomskoret kött hafva, in uti min helgedom, der I med ohelgen mitt hus, när I offren mitt bröd, talg och blod, och bryten alltså mitt förbund med all edor styggelse;

8. Och hållen icke mins helgedoms sätt; utan gören eder sjelfve ett nytt sätt i minom helgedom.

9. Derföre säger Herren HERREN alltså: Ingen främmande af oomskoret hjerta och oomskoret kött skall komma in uti min helgedom, af allom främmandom, som ibland Israels barn äro;

10. Ja, ej heller de Leviter, som ifrå mig trädde, och med Israel efter deras afgudar ville gångne äro; derföre skola de bära sina synd.

11. Men de skola vakta dörrena uppå mins helgedoms hus, och der göra tjenstena, och skola slagta bränneoffer och annat offer, som folket frambär, och stå för Prestomen, att de skola tjena dem.

12. Derföre, att de hafva tjent dem för deras afgudom, och gifvit Israels huse en förargelse till synd; derföre hafver jag räckt ut mina hand öfver dem, säger Herren HERREN, att de måste bära sina synd;

13. Och skola icke offra för mig eller vara mine Prester, ej heller i min helgedom komma till det aldrahelgasta; utan skola bära sina skam och sin styggelse, som de gjort hafva.

14. Derföre hafver jag gjort dem till dörravaktare i husens tjenst, och till allt som der göras skall.

15. Men de Prester af Leviterna, Zadoks slägte, som mins helgedoms sätt hållit hafva, då Israels barn afföllo, de skola gå framför mig, och tjena mig, och stå för mig, att de skola offra mig talg och blod, säger Herren HERREN.

16. Och de skola ingå uti min helgedom, och träda inför mitt bord, till att tjena mig, och hålla mitt sätt.

17. Och då de vilja ingå genom en port åt den inra gården, så skola de draga linnkläder uppå, och hafva intet ullet uppå, så länge de derinne i inra gårdenom tjena;

18. Och skola hafva linna hufvor på sin hufvud, och linna nederkläde om sina länder, och skola icke omgjorda sig allt för hårdt.

19. Och då de gå utu den yttra gårdenom till folket, skola de draga utaf de kläder, som de hafva uti tjent, och lägga dem uti helgedomens sacristie, och åter draga de andra kläden uppå, att folket icke skall synda uppå deras helga kläder.

20. Sitt hufvud skola de icke raka, och skola ej heller låta växa håret långt, utan skola låta om klippa sig.

21. Och der skall ej heller någor Prest dricka vin, då de uti inra gårdenom tjena skola;

22. Och skola icke taga någon enko eller bortdrefna till ägtenskap; utan en jungfru utaf Israels huses säd, eller en Prests efterlefda enko.

23. Och de skola lära mitt folk hålla en åtskilnad emellan heligt och oheligt, och emellan rent och orent.

24. Och när en sak för dem kommer, så skola de stå och döma, och tala efter mina rätter, och hålla min bud och sätt, och hålla mina högtider och Sabbather;

25. Och skola icke gå till någon dödan och orena sig, undantagno allenast till fader och moder, son eller dotter, broder eller syster, den ännu ingen man haft hafver; på dem måga de orena sig;

26. Dock att, sedan de äro renade, skall man räkna dem i sju dagar långt.

27. Och när han åter går in uti helgedomen i inra gården, till att tjena i helgedomenom, så skall han offra sitt syndoffer, säger Herren HERREN.

28. Men den arfvedel, som de hafva skola, den vill jag sjelf vara; derföre skolen I intet eget land gifva dem i Israel; ty jag är deras arfvedel.

29. De skola hafva deras uppehälle af spisoffer, syndoffer och skuldoffer, och allt spillgifvet i Israel skall vara deras.

30. Och all första frukt och förstföding af all häfoffer skall höra Prestomen till; I skolen ock gifva Prestomen förstlingen af allt det man äter, på det att välsignelse må blifva uti ditt hus.

31. Men det som ett as är eller rifvet, ehvad det är af fogel eller djur, det skola Presterna icke äta.

HESEKIEL, 45. CAPITLET

Landet delt. Förstans rätt. Mått, mynt, offer.

1. När I nu utskiften landet genom lott, så skolen I afsöndra ett häfoffer af landena, det HERRANOM heligt vara skall, fem och tjugu tusend (stänger) långt, och tiotusend bredt; den planen skall vara helig, så vid som han är.

2. Och häraf skola komma till helgedomen ju femhundrade (stänger) i fyrkant, och dertill ett fritt rum omkring, femtio alnar.

3. Och på den samma planenom, som fem och tjugutusend (stänger) lång, och tiotusend bred är, skall helgedomen stå, och det aldrahelgasta.

4. Det andra af den helgada markene skall höra Prestomen till, som i helgedomenom tjena, och framför HERRAN träda till att tjena honom, att de skola hafva rum till ljus; det skall också heligt vara.

5. Men Leviterna, som för husena tjena, skola också hafva fem och tjugutusend (stänger) långt, och tiotusend bredt, till sin del, till tjugu kamrar.

6. Och stadenom skolen I också låta en plan för hela Israels hus, femtusend (stänger) bredt, och fem och tjugutusend (stänger) långt, bredovid dem afskilda planenom till helgedomen.

7. Förstanom skolen I ock gifva en plan, på båda sidor, emellan Presternas plan och stadsplanen, östan och vestan; och skall vara lika lång både östan och yestan.

8. Det skall vara hans egen del i Israel, på det att mine Förstar icke mer skola taga mino folke bort det dem tillhörer; utan skola låta landet Israels huse för deras slägter.

9. Ty detta säger Herren HERREN: Är det icke ännu nog, I Israels Förstar? Låter af all oskäl och våld, och görer det rätt och godt är, och betungar icke så mitt folk mer, säger Herren HERREN.

10. I skolen hafva rätt vigt, och rätta skäppo, och rätt mått.

11. Epha och bath skola all lika vara, så att ett bath skall hålla tiondedelen af ett homer, och epha sammalunda tiondedelen af ett homer; ty efter homer skall man mäta dem båda.

12. Men en sikel skall hålla tjugu gera, och en mina gör tjugu siklar, fem och tjugu siklar, och femton siklar.

13. Detta skall nu vara häfoffret, som I gifva skolen, nämliga sjettedelen af ett epha, af ett homer hvete, och sjettedelen af ett epha, af ett homer bjugg;

14. Och af oljo skolen I gifva ett bath, nämliga ju hvart tionde bath af en cor, och det tionde af homer; ty tio bath göra ett homer;

15. Och ju ett lamb af tuhundrad får af hjordenom utaf Israels hjordemark till spisoffer, och bränneoffer, och tackoffer, till försoning för dem, säger Herren HERREN.

16. Allt folket i landena skall bära sådana häfoffer till Förstan i Israel.

17. Och Försten skall offra sin bränneoffer, spisoffer och drickoffer, på högtiderna, nymånadom och Sabbather, och uppå alla Israels hus stora högtidom; dertill göra syndoffer och spisoffer, bränneoffer och tackoffer, till försoning för Israels hus.

18. Detta säger Herren HERREN: På första dagen i första månadenom skall du taga en ung stut, den utan vank är, och skära helgedomen.

19. Och Presten skall taga af syndoffrens blod, och bestänka dermed dörrträn af huset, och all fyra hörnen af altaret, samt med dörrträn till porten åt inre gårdenom.

20. Alltså skall du ock göra på sjunde dagen i månadenom, om någrom hände vara förledd, och förtaga sig af ovetenhet; på det I mågen skära huset.

21. På fjortonde dagen i första månadenom skolen I hålla Passah, och heligt hålla i sju dagar, och äta osyradt bröd.

22. Och på samma dagen skall Försten offra för sig, och för allt folket i landena, en stut till syndoffer.

23. Men i de sju dagar af högtidene skall han hvar dag göra HERRANOM bränneoffer, ju sju stutar och sju vädrar, de der utan vank äro, och ju en getabock till syndoffer.

24. Men till spisoffer skall han ju offra ett epha till hvar stut, och ett epha till hvar vädur, och ju ett hin oljo till hvart epha.

25. På femtonde dagen i sjunde månadenom skall han hålla heligt i sju dagar efter hvarannan, lika som de andra sju dagar, och rätt så hållat med syndoffer, bränneoffer, spisoffer, och med oljo.

HESEKIEL, 46. CAPITLET

Offrens tid, art, rum.

1. Detta säger Herren HERREN: Den porten på inra gården, som österut ligger, skall i de sex söknadagar tillsluten vara; men om Sabbathsdagen, och i nymånadenom, skall man upplåta honom.

2. Och Försten skall träda utantill under portens förhus, och blifva ståndandes utantill vid porten afsides; och Presterna skola offra hans bränneoffer och tackoffer; men han skall tillbedja vid portens tröskel, och sedan gå ut igen; men porten skall öppen blifva, allt intill aftonen.

3. Sammalunda ock folket i landena skola tillbedja för HERRANOM, i dörrene åt samma port, på Sabbatherna och nymånaderna.

4. Men bränneoffret, som Försten för HERRANOM  offra skall, på Sabbathsdagenom, skall vara sex lamb, de utan vank äro, och en vädur utan vank;

5. Och ju ett epha till väduren, till spisoffer men till lamben, så myckt som han förmår, till spisoffer, och ju ett hin oljo till ett epha.

6. Men i nymånadenom skall man offra en ung oxa, den utan vank är, och sex lamb, och en vädur utan vank;

7. Och ju ett epha till oxan, och ett epha till väduren, till spisoffer; men till lamben så mång epha som han förmår, och ju ett hin oljo till ett epha.

8. Och när Försten går derin, så skall han gå in genom portens förhus, och åter gå der ut igen.

9. Men folket i landena, som för HERRAN kommer på de stora högtider, och ingår genom den porten norrut till att tillbedja, det skall åter utgå genom den porten sunnantill; och de som ingå genom den porten sunnantill, de skola utgå genom den porten nordantill; och skola icke gå ut igen genom porten, der de igenom ingångne äro, utan gå rätt framåt ut.

10. Men Försten skall både ingå och utgå med dem.

11. Och på helgadagomen, och högtidomen, skall man offra till spisoffer, ju till en stut ett epha, och ju till en vädur ett epha, och till lamben så mycket en förmår, och ju ett hin oljo till ett epha.

12. Men då Försten vill göra ett friviljogt bränneoffer eller tackoffer HERRANOM, så skall man upplåta honom den porten östantill, att han må offra sitt bränneoffer och tackoffer, lika som han det eljest på Sabbathen offra plägar; och när han går åter ut, så skall man sluta porten igen efter honom.

13. Och han skall göra HERRANOM dagliga ett bränneoffer, nämlige ett årsgammalt lamb utan vank; det samma skall han offra hvar morgon;

14. Och skall hvar morgon lägga deruppå sjettedelen af ett epha till spisoffer, och tredjedelen af ett hin oljo, beblandadt med semlomjöl, till spisoffer HERRANOM. Det skall vara en evig rätt om det dagliga offret.

15. Och alltså skola de offra lambet, samt med spisoffrena och oljone, hvar morgon till ett dagligit bränneoffer.

16. Detta säger Herren HERREN: När Försten gifver enom sinom son en skänk af sitt arf, det samma skall höra hans sönom till, och de skola besitta det för ett arf.

17. Men om han något skänker enom af sina tjenare af sitt arf, det skola de besitta allt intill friåret, och sedan skall det falla intill Förstan igen; ty hans del skall allena komma hans söner till.

18. Och skall Försten intet taga ifrå sino folke af deras arfvedel, eller drifva dem ifrå deras ägor; utan skall låta sinom barnom sina egna ägor; på det att hvar slägten må vid sig blifva åtskiljeliga, och hvar behålla det honom tillhörer.

19. Och han hade mig in i ingången vid sidon åt porten nordantill, till helgedomens kamrar, hvilke Prestomen tillhörde; och si, der var ett rum uti ett hörn vesterut.

20. Och han sade till mig: Detta är det rummet, der Presterna skuldoffer och syndoffer koka skola, och baka spisoffer, att de icke skola behöfva bära det ut i yttra gården; på det folket icke skall synda på det helga.

21. Sedan hade han mig ut i den yttra gården, och befallde mig gå uti gårdsens fyra hörn; och si, der var ett rum uti hvart gårdsens hörn.

22. Och i de fyra gårdsens hörn voro rum till att röka, fyratio alnar långa och tretio alnar breda, ju den ene så vid som den andre.

23. Och der gick en liten mur om dem alla fyra; der voro eldstäder gjorde nedre utmed muren allt omkring.

24. Och han sade till mig: Detta år kokorummet, der tjenarena i husens uti koka skola det som folket offrar.

HESEKIEL, 47. CAPITLET

Templets vatten. Landets gränsor.

1. Och han hade mig åter inför tempeldörrena; och si, der utflöt ett vatten, under templets tröskel östantill; ty tempeldörren var ock östantill; och vattnet lopp på templets högra sido, utmed altaret; sunnantill.

2. Och han hade mig ut till den norra porten, ifrån yttra portenom östantill; och si, vattnet sprang derut af högra sidone.

3. Och mannen gick ut österut, och hade mätesnöret i handene, och han mälte tusende alnar, och förde mig uti vattnet, till dess att det gick mig upp öfver foten;

4. Och mälte ännu en gång tusende alnar, och förde mig uti vattnet, tilldess det gick mig upp till knän; och mälte åter tusende alnar, och lät mig gå deruti, tilldess det gick mig upp till länderna.

5. Så mälte han ändå tusende alnar, och det vardt så djupt, att jag icke mer kunde räcka bottnen; ty vattnet var så djupt, att man deröfver simma måste, och kunde icke räcka bottnen.

6. Och han sade till mig: Du menniskobarn, detta hafver du ju sett? Och han hade mig åter tillbaka åt strandena till bäcken.

7. Och si, der stodo ganska mång trä i strandene på båda sidor.

8. Och han sade till mig: Detta vattnet, som österut flyter, skall flyta igenom slättmarkena uti hafvet, och ifrå det ena hafvet ut i det andra, och när det kommer uti hafvet, så skola de vattnen sund varda;

9. Ja, allt det deruti lefver och röres, dit denne strömmen kommer, det skall lefva, och skall hafva ganska många fiskar, och all ting skall helbregda varda och lefva, dit denne strömmen kommer.

10. Der skola fiskare vara; ifrån EnGedi allt intill EnEglaim skall man upphänga fiskagarn; ty ganska många fiskar skola der vara, likasom i stora hafvena.

11. Men dammar och kärr skola intet helbregda varda, utan salta blifva.

12. Och utmed den samma bäcken i strandene, på båda sidor, skola växa allahanda fruktsam trä, och deras löf skola intet förvissna, eller deras frukt förruttna, och skola alla månader bära ny frukt; ty deras vatten flyter utu helgedomenom; deras frukt skall tjena till spis, och deras löf till läkedom.

13. Detta säger Herren HERREN: Dessa äro de gränsor, der I efter skolen utskifta landet dem tolf Israels slägtom; ty två delar höra Josephs slägte till.

14. Och I skolen utskifta det lika, så dem ena som dem andra; ty jag hafver svorit, att jag ville gifva edra fäder och eder landet till arfs.

15. Detta är nu landets gränsa norrut, ifrå stora hafvet, ifrå Hethlon allt intill Zedad;

16. Nämliga: Hamath, Berotha, Sibraim, hvilke till Damascus och Hamath gränsa; och HazarTicon, det till Havran gränsar.

17. Detta skall vara gränsan ifrå hafvet allt intill HazarEnon; och Damascus och Hamath skola vara änden norrut.

18. Men den gränsan österut skolen I mäla emellan Havran och Damascus, och emellan Gilead, och emellan Israels land, vid Jordan nederåt, allt intill döda hafvet; det skall vara gränsan österut.

19. Men den gränsan söderut är ifrå Thamar allt intill det vattnet Meriba i Kades, och in mot älfvena vid stora hafvet; det skall vara gränsan söderut.

20. Och den gränsan vesterut är ifrå stora hafvet rätt fram, allt intill Hamath; det vare gränsan vesterut.

21. Alltså, skolen I utdela landet ibland Israels slägter.

22. Och när I kasten lotten, till att skifta landet emellan eder, så skolen I hålla främlingarna, som bo när eder, och föda barn ibland eder, lika som de ibland Israels barn infödde voro;

23. Och skola desslikes hafva sin del af landena, hvar och en ibland den slägt der han när bor, säger Herren HERREN.

HESEKIEL, 48. CAPITLET

Slägternas delar. Stadens vidd.

1. Detta äro namnen af slägterna: norrut, ifrån Hethlon intill Hamuth och HazarEnon, och ifrå Damasco intill Hamath, det skall Dan hafva för sin del, både öster och vester.

2. Näst Dan skall Asser hafva sin del, både öster och vester.

3. Näst Asser skall Naphthali hafva sin del, öster och vester.

4. Näst Naphthali gränso skall Manasse hafva sin del, öster och vester.

5. Näst Manasse gränso skall Ephraim hafva sin del, öster och vester.

6. Vid Ephraims gränso skall Ruben hafva sin del, öster och vester.

7. Vid Rubens gränso skall Juda hafva sin del, öster och vester.

8. Men vid Juda gränso skolen I afskilja en del ifrån öster och intill vester, den fem och tjugu tusend stänger lång och bred är, lika som eljest en del är ifrån öster och intill vester; der skall helgedomen stå uppå.

9. Och derifrå skolen I afskilja HERRANOM en del, fem och tjugu tusend stänger lång, och tiotusend stänger bred.

10. Och den samme helige delen skall höra Presterna till; nämliga fem och tjugu tusend stänger långt, norrut och söderut, och tiotusend bredt, österut och vesterut; och HERRANS helgedom skall stå der midt uti.

11. Det skall höra Prestema till, som af Zadoks slägte äro, hvilke mitt sätt hållit hafva, och voro icke affällige med Israels barnom, såsom Leviterna affällige voro.

12. Och skola de alltså hafva en egen del af den afskilda markene, der det aldrahelgasta uti är, vid de Leviters gränso.

13. Men Leviterna skola ock hafva fem och tjugu tusend stänger i längdene, och tiotusend i breddene, invid Presternas gränso; all längd skall hafve, fem och tjugu tusend, och bredden tiotusend stänger;

14. Och skola intet deraf bortsälja, eller bortbyta, att landsens förstling, icke skall bortkomma; ty det är helgadt HERRANOM.

15. Men de femtusend stänger, som öfver äro i breddene, emot de fem och tjugu tusend stänger i längdene, det skall vara allmänningen för stadenom, att bo derpå, och för förstadenom; och staden skall stå der midt uppå.

16. Och det skall vara vidden åt honom, fyratusend och femhundrad stänger, norrut och söderut; sammalunda österut och vesterut, ock fyratusend och femhundrad.

17. Men förstaden skall hålla tuhundrade och femtio stänger, norrut och söderut; desslikes ock österut och vesterut, tuhundrade och femtio stänger.

18. Men det öfver är af dess längd vid den afsöndrade och helgade marken, nämliga tiotusend stänger, österut och vesterut, det hörer till deras uppehälle som stadenom tjena.

19. Och de som stadenom tjena, de skola, bruka det, ehvad slägt de af äro uti Israel.

20. Och af all denna afskilda delenom, den på båda sidor hafver, i längdene och breddene, fem och tjugu tusend stänger, skolen I afskilja fjerdedelen; det skall vara stadsens eget.

21. Men hvad ännu öfver är på båda sidor vid den afskilda helga delen och vid stadsdelen, nämliga fem och tjugu tusend stänger, österut och vesterut, vid slägternas delar, det skall alltsammans höra Förstanom till; men den afsöndrade helgade marken och helgedomens hus skall vara der midt uti.

22. Men hvad deremellan ligger, emellan Levitemas del, och emellan stadsdelen; summa, hvad som öfver är, emellan Juda gränso och BenJamins gränso, det skall höra Förstanom till.

23. Och dernäst skola de slägterna vara, som öfver äro: BenJamin skall hafva sin del, öster och vester.

24. Men vid BenJamins gränso skall Simeon hafva sin del, öster och vester.

25. Vid Simeons gränso skall Isaschar hafva sin del, öster och vester.

26. Vid Isaschars gränso skall Sebulon hafva sin del, öster och vester.

27. Vid Sebulons gränso skall Gad hafva sin del, öster och vester.

28. Men näst Gad är den gränsan söderut, bortemot Theman, ifrå Thamar intill det vattnet Meriba i Kades, och in mot älfvena, allt intill stora hafvet.

29. Alltså skall landet utdelt varda till arfs ibland Israels slägter, och det skall vara deras arf, säger Herren HERREN.

30. Och så vid skall staden vara, fyratusend och femhundrad stänger nordantill.

31. Och stadsportarna skola nämnde varda efter Israels slägters namn, tre portar norrut; den förste porten Rubens, den andre Juda, den tredje Levi.

32. Alltså ock östantill, fyratusend och femhundrad stänger, och sammalunda tre portar; nämliga den förste porten Joseph, den andre BenJamin, den tredje Dan.

33. Sunnantill ock sammalunda, fyratusend och femhundrad stänger, och desslikes tre portar; den förste porten Simeon, den andre Isaschar, den tredje Sebulon.

34. Alltså ock vestantill, fyratusend och femhundrad stänger, och tre portar; den förste porten Gad, den andre Asser, den tredje Naphthali.

35. Alltså skall det hafva allt omkring adertontusend stänger: och sedan skall då staden kallad varda: Här är HERREN.