Konung Carl den Tolftes Bibel

JOB, 1. CAPITLET

Jobs fromhet, frestelse, tålamod.

1. En man var uti det landet Uz, som het Job; han var from och rättfärdig, gudfruktig, och flydde det onda.

2. Och honom vordo födde sju söner och tre döttrar.

3. Och han ägde sjutusend får, tretusend camelar, femhundrade par oxar, och femhundrade åsninnor, och ganska mycket tjenstefolk; och han var mägtigare än alle de i österlanden bodde.

4. Och hans söner gingo bort, och gjorde gästabåd, hvar sin dag i sitt hus; och sände bort, och läto bjuda sina tre systrar, till att äta och dricka med sig.

5. Och när en gästabådsdagen ute var, sände Job bort och helgade dem; och stod bittida upp om morgonen, och offrade bränneoffer, efter allas deras tal. Förty Job tänkte: Mine söner kunna hafva syndat, och välsignat Gud i sin hjerta. Så gjorde Job hvar dag.

6. Men det hände på en dag, då Guds barn kommo, och trädde fram för HERRAN, kom Satan ock med dem.

7. Men HERREN sade till Satan: Hvadan kommer du? Satan svarade HERRANOM, och sade: Jag hafver farit genom landet allt omkring.

8. Då sade HERREN till Satan: Hafver du icke gifvit akt uppå min tjenare Job? Ty hans like är icke i landena, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda.

9. Satan svarade HERRANOM, och sade: Menar du, att Job fruktar Gud förgäfves?

10. Hafver du dock förvarat honom, hans hus, och allt det han hafver allt omkring. Du hafver välsignat hans handaverk, och hans gods hafver utspridt sig i landena.

11. Men räck ut dina hand, och kom vid allt det han äger; det gäller, han skall välsigna dig i ansigtet.

12. HERREN sade till Satan: Si, allt det han äger vare i dine hand, allena vid honom sjelfvan kom icke dina hand. Då gick Satan ut ifrå HERRANOM.

13. Men den dagen, då hans söner och döttrar åto och drucko vin i deras äldsta broders hus,

14. Kom ett båd till Job, och sade: Man plöjde med oxarna, och åsninnorna gingo der när i bet;

15. Då föllo de af rika Arabien till, och togo dem, och slogo drängerna med svärdsegg; och jag undslapp allena, att jag skulle säga dig det.

16. Medan han ännu talade, kom en annar, och sade: Guds eld föll af himmelen, och brände upp fåren och drängerna, och förtärde dem; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

17. Medan han ännu talade, kom en och sade: De Chaldeer gjorde tre spetsar, föllo till camelarna, och togo dem, och slogo drängerna med svärdsegg; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

18. Medan han ännu talade, kom en och sade: Dine söner och döttrar åto och drucko i deras äldsta broders hus;

19. Och si, der kom ett stort väder utaf öknene, och stötte på husens fyra hörn, och kastade det på piltarna, att de blefvo döde; och jag slapp allena undan, att jag skulle säga dig det.

20. Då stod Job upp, och ref sönder sin kläder, och ref sig i hufvudet, och föll ned på jordena, och tillbad;

21. Och sade: Jag är naken kommen af mine moders lif; naken skall jag åter fara dit; HERREN gaf, och HERREN tog; välsignadt vare HERRANS Namn.

22. I allt detta syndade Job intet, och gjorde intet dårligit emot Gud.

JOB, 2. CAPITLET

Jobs plåga, smälek, vänner.

1. Det begaf sig på en dag, då Guds barn kommo, och trädde fram för HERRAN, att Satan ock kom med dem, och trädde fram för HERRAN.

2. Då sade HERREN till Satan: Hvadan kommer du? Satan svarade HERRANOM, och sade: Jag hafver farit genom landet allt omkring.

3. HERREN sade till Satan: Hafver du icke gifvit akt på min tjenare Job? Ty hans like är icke i landena, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda, och står ännu i sine fromhet; och du eggade mig, att jag utan sak hafver förderfvat honom.

4. Satan svarade HERRANOM, och sade: Hud för hud, och allt det en man hafver, låter han för sitt lif.

5. Men räck ut dina hand, och kom vid hans ben och kött; det gäller, han skall välsigna dig i ansigtet.

6. HERREN sade till, Satan: Si, han vare i dine hand; dock skona hans lif.

7. Då for Satan ut ifrå HERRANS ansigte, och slog Job med ond sår, ifrå hans fotablad upp till hans hjessa.

8. Och han tog ett stycke af en potto, och skrapade af sig dermed, och satt i asko.

9. Och hans hustru sade till honom: Står du ännu i dine fromhet? Välsigna Gud, och dö.

10. Men han sade till henne: Du talar såsom de dåraktiga qvinnor tala. Hafve vi fått godt af Gudi, skole vi ock icke anamma det onda? Uti allt detta syndade Job icke med sina läppar.

11. Då nu tre Jobs vänner hörde all den olycka, som öfver honom kommen var, kommo de hvar af sin stad: Eliphas af Thema, Bildad af Suah, och Zophar af Naema; ty de vordo öfverens, att de skulle komma och ömka sig öfver honom, och trösta honom.

12. Och då de upphofvo sin ögon långt ifrå, kände de honom intet; och upphofvo sina röst, och greto, och hvardera ref sin kläder sönder, och kastade jord på sin hufvud upp åt himmelen;

13. Och såto med honom på jordene i sju dagar och sju nätter, och talade intet med honom; ty de sågo, att hans sveda var ganska stor.

JOB, 3. CAPITLET

Födelsedagen förbannas. Döden önskas.

1. Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;

2. Utbrast, och sade:

3. Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.

4. Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.

5. Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.

6. Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.

7. Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.

8. De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.

9. Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;

10. Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.

11. Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?

12. Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?

13. Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;

14. Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;

15. Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;

16. Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.

17. Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.

18. Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.

19. Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.

20. Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;

21. (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;

22. De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena;)

23. Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?

24. Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.

25. Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.

26. Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.

JOB, 4. CAPITLET

Eliphas om Jobs otålighet och synd.

1. Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2. Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

3. Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

4. Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

5. Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

6. Ja, der är nu din (Guds) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

7. Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

8. Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

9. Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

10. Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

11. Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

12. Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

13. Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

14. Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

15. Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

16. Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

17. Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

18. Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

19. Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

20. Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

21. Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.

JOB, 5. CAPITLET

Gud är rättvis. Dårars lycka, frommas aga.

1. Nämn mig en, hvad gäller, om du någon finner; och se dig om någorstäds efter en helig.

2. Men en dåra dräper väl vreden, och en ovisan dödar nitet.

3. Jag såg en dåra väl rotad, och jag bannade straxt hans huse:

4. Hans barn skola vara fjerran ifrå helsone, och skola varda sönderkrossade i porten, der ingen hjelpare är.

5. Hans säd skall den hungrige uppäta, och de väpnade skola taga henne; och hans gods skola de törstige utsupa.

6. Förty vedermödan går icke upp af jordene, och olyckan växer icke upp af åkrenom;

7. Utan menniskan varder född till olycko, såsom foglarna till att flyga.

8. Dock vill jag nu tala om Gud, och handla om honom;

9. Som gör mägtig ting, de der icke ransakas kunna; och under, som icke räknas kunna;

10. Den der regn gifver på jordena, och låter vatten komma på markena;

11. Den der upphöjer de nedriga, och upphjelper de förtryckta.

12. Han gör deras anslag, som listige äro till intet, att deras hand intet kan uträtta.

13. Han begriper de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap;

14. Att de om dagen löpa i mörkrena, och famla om middagen såsom om nattena.

15. Och han hjelper den fattiga ifrå svärdet, och ifrå deras mun; och utu dens väldigas hand;

16. Och är dens fattigas tröst, att orättfärdigheten måste hålla sin mun till.

17. Si, salig är den menniska, den Gud straffar; derföre förkasta icke dens Allsmägtigas tuktan.

18. Ty han sargar, och läker; han slår, och hans hand helar.

19. Utaf sex bedröfvelser frälsar han dig, och i den sjunde kommer intet ondt vid dig.

20. I dyr tid frälsar han dig ifrå döden, och i stridene ifrå svärdsens hand.

21. Han skall skyla dig för tungones gissel, att du icke skall frukta för förderf, då det kommer.

22. Uti förderf och hunger skall du le, och icke frukta för vilddjuren i landena;

23. Utan ditt förbund skall vara med stenom på markene; och vilddjuren i landena skola hålla frid med dig.

24. Och du skall förnimma, att din hydda hafver frid, och skall försörja dina boning, och icke synda;

25. Och skall förnimma, att din säd skall varda mycken, och dine efterkommande såsom gräs på jordene;

26. Och skall i ålderdomen komma till grafva, såsom en hvetekärfve införd varder, i rättom tid.

27. Si, det hafve vi ransakat, och det är så; hör dertill, och rätta dig derefter.

JOB, 6. CAPITLET

Jobs försvar, bön, klagan.

1. Job svarade, och sade:

2. När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,

3. Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.

4. Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.

5. Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.

6. Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?

7. Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.

8. O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;

9. Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;

10. Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.

11. Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?

12. Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.

13. Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.

14. Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.

15. Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.

16. Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.

17. Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.

18. Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.

19. De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.

20. Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.

21. Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.

22. Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?

23. Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?

24. Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.

25. Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?

26. I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.

27. I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.

28. Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.

29. Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.

30. Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.

JOB, 7. CAPITLET

Lifvets korthet. Ängslans tankar.

1. Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

2. Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

3. Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

4. När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

5. Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

6. Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

7. Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

8. Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

9. Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen;

10. Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

11. Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

12. Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

13. Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

14. När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

15. Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

16. Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

17. Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

18. Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

19. Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

20. Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

21. Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

JOB, 8. CAPITLET

Bildad om straff, bot, skrymtan.

1. Då svarade Bildad af Suah, och sade:

2. Huru länge vill du sådana tala, och låta dins muns tal hafva ett sådant högmod?

3. Menar du, att Gud dömmer orätt; eller den Allsmägtige skall vrida rätten?

4. Om dine söner hafva syndat för honom, så hafver han förkastat dem för deras missgernings skull.

5. Men om du i tid gifver dig in till Gud, och beder den Allsmägtiga;

6. Och om du äst ren och from, så varder han uppvakandes till dig, och varder åter upprättandes boningen för dina rättfärdighets skull;

7. Och der du tillförene hafver haft litet, skall det härefter ganska mycket förökas.

8. Ty fråga de slägter, som i förtiden varit hafva, och tag dig före att fråga deras fäder;

9. Ty vi äre såsom i går komne, och vete intet; vårt lif är en skugge på jordene.

10. De skola lära dig, och säga dig det, och gifva sitt tal före utaf sitt hjerta.

11. Icke kan säfvet växa, utan det står i vätsko; eller gräs växa utan vatten.

12. Eljest, medan det än står i blomster, förr än det afhugget varder, förtorkas det, förr än man hö bergar.

13. Så går allom dem som förgäta Gud, och de skrymtares hopp varder förtappadt;

14. Ty hans tröst blifver omintet, och hans hopp såsom ett dvergsnät.

15. Han förlåter sig på sitt hus, och skall dock icke, bestå; han skall hålla sig derintill, och dock icke beständig blifva.

16. Det grönskas väl förr än solen kommer, och qvistar växa uti dess örtagård;

17. Dess säd står tjock vid källor, och dess hus på stenar.

18. Men när han uppsluker honom af sitt rum, ställer han sig emot honom, såsom han kände honom intet.

19. Si, detta är fröjden i dess väsende; och annor växa upp igen af stoftet.

20. Derföre, si, att Gud icke förkastar de goda, och icke uppehåller de ondas hand;

21. Tilldess din mun varder full med löje, och dine läppar fulle med fröjd.

22. Men de, som dig hata, skola komma på skam, och de ogudaktigas boning skall icke blifva beståndandes.

JOB, 9. CAPITLET

Job om Guds rättvisa, magt, sin smitta.

1. Job svarade och sade:

2. Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.

3. Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.

4. Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?

5. Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.

6. Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.

7. Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.

8. Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.

9. Han gör Karlavagnen (på himmelen) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.

10. Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.

11. Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.

12. Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?

13. Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.

14. Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?

15. Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.

16. Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.

17. Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.

18. Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.

19. Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?

20. Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.

21. Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.

22. Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.

23. När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.

24. Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.

25. Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.

26. De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.

27. När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;

28. Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.

29. Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?

30. Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;

31. Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.

32. Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.

33. Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.

34. Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;

35. Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.

JOB, 10. CAPITLET

Job om Guds stränghet. Bots frist.

1. Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2. Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3. Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4. Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5. Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6. Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7. Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8. Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9. Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10. Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11. Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12. Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13. Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14. Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15. Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16. Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17. Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18. Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19. Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20. Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21. Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22. Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

JOB, 11. CAPITLET

Zophar vredgas, snubbar, råder Job.

1. Då svarade Zophar af Naema, och sade:

2. När en hafver länge talat, måste han ock icke höra? Eller skall en sqvallrare alltid hafva rätt?

3. Måste man tiga för dig allena, att du försmäder, och ingen skall genhöfta dig?

4. Du säger: Min lärdom är ren, och klar är jag för din ögon.

5. Ack! att Gud talade med dig, och uppläte sina läppar;

6. Och tedde dig hvad han ännu hemliga vet; ty han hade ännu väl mer med dig; på det att du måtte veta, att han icke tänker på alla dina synder.

7. Menar du, att du vetst så mycket som Gud vet; och vill alltså fullkomliga råkat, såsom den Allsmägtige?

8. Han är högre än himmelen, hvad vill du göra? djupare än helvetet, huru kan du kännan?

9. Längre än jorden, och bredare än hafvet.

10. Om han all ting omvände eller fördolde, eller kastade dem i en hop, ho vill förmena honom det?

11. Han känner de fåfängeliga män, och ser odygdena, och skulle han icke förståt?

12. En fåfängelig man högmodas, och en född menniska vill vara såsom en ung vildåsne.

13. Hade du ställt ditt hjerta (till Gud), och uppräckt dina händer till honom;

14. Hade du långt ifrå dig bortkastat missgerningena, som är i din hand, att ingen orätt hade bott i dine hyddo;

15. Så måtte du upplyft ditt ansigte utan last, och vorde fast ståndandes, och intet fruktandes.

16. Så vorde du ock förgätandes uselhetena, och såsom det vattnet, som framlupet är, komme du det icke ihåg;

17. Och din lifstid vorde uppgångandes såsom en middag, och vorde skinandes såsom en morgon.

18. Och du måtte förtrösta dig, att hopp vore på färde; och vorde med rolighet kommandes i grafvena.

19. Och du skulle lägga dig, och ingen skulle rädda dig; och månge skulle knekta dig.

20. Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta, och skola icke undkomma kunna; ty deras hopp skall fela deras själ.

JOB, 12. CAPITLET

Job om ondas lycka. Guds magt, råd.

1. Då svarade Job, och sade:

2. Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.

3. Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?

4. Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;

5. Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.

6. Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.

7. Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;

8. Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.

9. Ho är den som allt sådant icke vet, att HERRANS hand hafver det gjort;

10. Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?

11. Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?

12. Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.

13. När honom är vishet och magt, råd och förstånd.

14. Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.

15. Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.

16. Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.

17. Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.

18. Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.

19. Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.

20. Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.

21. Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.

22. Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.

23. Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.

24. Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;

25. Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.

JOB, 13. CAPITLET

Jobs försvar, tröst, bön.

1. Si, allt detta hafver mitt öga sett, och mitt öra hört, och hafver det förstått.

2. Det I veten, det vet jag ock, och är intet ringare än I;

3. Dock vill jag tala om den Allsmägtiga, och hafver vilja till att träta med Gud.

4. Ty I uttyden det falskeliga, och ären alle onyttige läkare.

5. Ack! att I kunden tiga, så vorden I vise.

6. Hörer dock mitt straff, och akter på sakena, der jag talar om.

7. Viljen I försvara Gud med orätt; och för honom bruka svek?

8. Viljen I anse hans person? Viljen I gifva eder i försvar för Gud?

9. Skall det ock blifva eder väl gångandes, då han skall döma eder? Menen I, att I skolen gäcka honom, såsom man gäckar ena mennisko?

10. Han varder eder straffandes, om I hemliga ansen personen.

11. Månn han icke förskräcka eder, när han kommer fram? Och hans fruktan varder fallandes öfver eder.

12. Edor åminnelse varder liknad vid asko, och edra rygger skola vara såsom en lerhop.

13. Tiger för mig, att jag må tala; det skall icke fela för mig.

14. Hvi skall jag bita mitt kött med mina tänder, och sätta mina själ i mina händer?

15. Si, han varder mig dock dräpandes, och jag kan icke afbidat; dock vill jag straffa mina vägar för honom.

16. Han blifver ju min helsa; ty ingen skrymtare kommer för honom.

17. Hörer mitt tal, och min uttydelse för edor öron.

18. Si, jag hafver allaredo sagt domen af; jag vet, att jag varder rättfärdig.

19. Ho är den som vill gå till rätta med mig? Men nu måste jag tiga, och förgås.

20. Tveggehanda gör mig icke; så vill jag icke gömma mig bort för dig.

21. Låt dina hand vara långt ifrå mig, och din förskräckelse förskräcke mig icke.

22. Kalla mig, och jag vill svara dig; eller jag vill tala, och svara du mig.

23. Huru många äro mina missgerningar och synder? Låt mig få veta min öfverträdelse och synder.

24. Hvi fördöljer du ditt ansigte, och håller mig för din fienda?

25. Vill du så hård vara emot ett flygande löf; och förfölja ett torrt halmstrå?

26. Ty du tillskrifver mig bedröfvelse, och vill förderfva mig för mins ungdoms synders skull.

27. Du hafver satt min fot i en stock, och gifver akt på alla mina stigar, och ser på all min fotspår;

28. Jag, som dock förgås som ett ruttet as, och som ett kläde, det ätet varder af mal.

JOB, 14. CAPITLET

Lifvets korthet, uppståndelse, hopp.

1. Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2. Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3. Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4. Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5. Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6. Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7. Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8. Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9. Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10. Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11. Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12. Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13. Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig.

14. Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15. Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16. Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17. Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18. Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19. Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20. Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21. Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22. Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.

JOB, 15. CAPITLET

Eliphas om Jobs skrymtan. De ogudaktigas ofärd.

1. Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2. Skall en vis man tala så i vädret, och uppfylla sin buk med väder?

3. Du straffar med onyttigom ordom, och ditt tal kommer intet till gagns.

4. Du hafver bortkastat räddhågan, och talar förakteliga för Gudi;

5. Ty så lärer din ondska din mun, och du hafver utvalt ena skalkatungo.

6. Din mun skall fördöma dig, och icke jag; dina läppar skola svara dig.

7. Äst du den första menniska, som född är? Äst du för all berg aflader?

8. Hafver du hört Guds hemliga råd? Och är sjelfva visdomen ringare än du?

9. Hvad vetst du, det vi icke vete? Hvad förstår du, det som icke är när oss?

10. Gråhårote och gamle äro när oss, som länger hafva lefvat än dine fäder.

11. Skulle Guds hugsvalelse så ringa aktas för dig? Men du hafver något hemligit stycke när dig.

12. Hvad tager ditt hjerta före? Hvi ser du så stolt ut?

13. Hvi sätter ditt sinne sig emot Gud, att du låter sådana ord gå af dinom mun?

14. Hvad är en menniska, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som af qvinno född är?

15. Si, ibland hans helga är ingen ostraffelig, och himlarna äro icke rene för honom.

16. Huru mycket mer menniskan, som är stygg och ond; den der orättfärdighetena dricker såsom vatten?

17. Jag vill visa dig det, hör mig; jag vill förtälja dig, hvad jag sett hafver;

18. Hvad de vise sagt hafva, och för deras fader icke hafver fördoldt varit;

19. Hvilkom allena landet gifvet är, så att ingen främmande må gå ibland dem.

20. En ogudaktig bäfvar i alla sina lifsdagar, och enom tyrann är hans åratal fördoldt.

21. Hvad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så hafver han dock den sorg, att han skall förderfvas.

22. Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckona, och förmodar sig alltid svärdet.

23. När han far ut hit och dit efter sin näring, så tycker honom att hans olyckos tid är för handene.

24. Ångest och nöd förskräcka honom, och slå honom ned, såsom en Konung med enom här;

25. Ty han hafver utsträckt sina hand emot Gud, och emot den Allsmägtiga förstärkt sig.

26. Han löper med hufvudet emot honom, och står halsstyf emot honom.

27. Han hafver upphäfvit sig emot honom, och satt sig hårdt emot honom.

28. Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i enom hop.

29. Han skall icke varda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landena.

30. Han skall icke undfly olycko; eldslågen skall förtorka hans grenar; och skall varda borttagen af hans muns anda.

31. Han är så bedragen, att han icke tror att det skall varda värre med honom.

32. Han får en ända, när honom obeqvämt är; och hans gren skall icke grönskas.

33. Han varder afhemtad såsom en omogen drufva af vinträt, och såsom ett oljoträ bortfaller sitt blomster.

34. Ty de skrymtares församling skall blifva ensam, och elden skall förtära hans hus, som gåfvor tager.

35. Han anar olycko, och föder vedermödo; och deras buk bär list fram.

JOB, 16. CAPITLET

Jobs hugsvalare, oskuld, tröst.

1. Job svarade, och sade:

2. Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.

3. När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?

4. Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.

5. Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.

6. Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.

7. Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.

8. Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.

9. Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.

10. De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.

11. Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.

12. Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.

13. Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.

14. Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.

15. Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.

16. Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;

17. Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.

18. Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.

19. Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.

20. Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.

21. Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.

22. Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.

JOB, 17. CAPITLET

Jobs jämmer, knorr, förakt, förlösning.

1. Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.

2. Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.

3. Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?

4. Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.

5. Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.

6. Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.

7. Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.

8. Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.

9. Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.

10. Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.

11. Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;

12. Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.

13. Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord.

14. Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.

15. Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?

16. Neder i helvetet varder det farandes, och varder med mig liggandes i mullene.

JOB, 18. CAPITLET

Bildad om ogudaktigas ofärd.

1. Då svarade Bildad af Suah, och sade:

2. När viljen I göra en ända på att tala? Akter dock till; sedan vilje vi tala.

3. Hvi varde vi aktade (för dig) såsom oskälig djur, och äre så orene för edor ögon?

4. Vill du brista för hätskhets skull? Menar du, att för dina skull skall jorden öfvergifven varda, och hälleberget utaf sitt rum försatt varda?

5. Och skall dens ogudaktigas ljus utslockna, och gnistan af hans eld skall intet lysa.

6. Ljuset i hans hyddo skall varda till mörker, och hans lykta öfver honom skall utsläckt varda.

7. Hans håfvors tillgångar skola varda trånga, och hans anslag skall fela honom;

8. Ty han är med sina fötter förd i snarona, och vandrar i nätet.

9. En snara skall hålla hans häl, och de törstige skola få fatt på honom.

10. Hans snara är lagd på jordene, och hans gildre på hans stig.

11. På alla sidor skola hastig förfärelse förskräcka honom, så att han icke skall veta hvartut han skall.

12. Hunger skall blifva hans håfvor, och uselhet skall blifva honom tillredd, och hänga vid honom.

13. Hans huds starkhet skall förtärd varda, och hans starkhet skall dödsens Förste förtära.

14. Hans tröst skall utrotas utu hans hyddo, och de skola drifva honom till förskräckelsens Konung.

15. Uti hans hyddo skall intet blifva; öfver hans palats skall svafvel strödt varda.

16. Nedantill skola hans rötter förtorkas, och ofvanuppå afskäras hans säd.

17. Hans åminnelse skall förgås i landena, och skall intet namn hafva på gatone.

18. Han skall fördrifven varda ifrå ljusena i mörkret, och af jordene bortkastad varda.

19. Han skall ingen barn hafva, och ingen barnabarn i sin folk; honom skall ingen qvar blifva i hans slägt.

20. De som efter honom komma, skola gifva sig öfver hans dag; och dem, som för honom äro, skall fruktan uppå komma.

21. Detta är dens orättfärdigas boning; och detta är rummet till honom, som intet vet af Gudi.

JOB, 19. CAPITLET

Job klagar sig förlåten; tröstas af uppståndelsen.

1. Job svarade, och sade:

2. Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

3. I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

4. Far jag vill, så far jag mig vill.

5. Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

6. Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

7. Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

8. Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

9. Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

10. Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

11. Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

12. Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

13. Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

14. Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

15. Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

16. Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

17. Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

18. Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

19. Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

20. Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

21. Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

22. Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

23. Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

24. Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

25. Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

26. Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

27. Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

28. Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

29. Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.

JOB, 20. CAPITLET

Zophar om ogudaktigas lycka, arghet.

1. Då svarade Zophar af Naema, och sade:

2. Deruppå måste jag svara, och kan icke bida;

3. Och vill gerna höra, ho mig det straffa och lasta skall; ty mins förstånds ande skall svara för mig.

4. Vetst du icke, att alltid så tillgånget är, ifrå den tiden menniskorna på jordene varit hafva;

5. Att de ogudaktigas berömmelse står icke länge, och skrymtares glädje varar ett ögnablick?

6. Om hans höjd än räckte upp i himmelen, och hans hufvud komme intill skyn,

7. Så måste han dock på sistone förgås såsom träck; så att de, som se uppå honom, skola säga: Hvar är han?

8. Såsom en dröm förgår, så skall han ej heller funnen varda; och såsom en syn, den om nattena försvinner.

9. Det öga, som honom sett hafver, det ser honom intet mer; och hans rum skall icke mer se honom.

10. Hans barn skola tigga gå, och hans hand skall gifva honom vedermödo till löna.

11. Hans ben skola umgälla hans ungdoms synder; och skola lägga sig i jordene med honom.

12. Om än ondskan smakar honom väl uti hans mun, skall hon dock fela honom på hans tungo.

13. Hon skall varda förhållen, och icke tillåten; och skall varda honom förtagen i hans hals.

14. Hans mat skall förvända sig i hans buk uti ormagalla.

15. De ägodelar, som han uppsvulgit hafver, måste han åter utspy; och Gud skall drifva dem utu hans buk.

16. Han skall suga huggormagalla, och ormatunga skall dräpa honom.

17. Han skall icke få se de strömmar eller vattubäckar, som med hannog och smör flyta.

18. Han skall arbeta, och intet nyttjat; och hans ägodelar skola varda annars mans, så att han icke skall hafva hugnad utaf dem.

19. Förty han hafver undertryckt och förlåtit den fattiga; han hafver rifvit till sig hus, de han intet byggt hafver;

20. Ty hans buk kunde icke full varda; och skall icke igenom sina kosteliga ägodelar undkomma.

21. Af hans mat skall intet qvart vara; derföre skola hans goda dagar intet varaktige blifva.

22. Om han än öfverflödar, och hafver nog, skall honom dock likväl ångest ske; alla händers möda skall öfver honom komma.

23. Hans buk skall honom en gång full varda; och han skall sända sina vredes grymhet öfver honom; han skall öfver honom regna låta sina strid.

24. Han skall fly för jernharnesk, och kopparbågen skall förjaga honom.

25. Ett draget svärd skall gå igenom honom, och svärds blänkande, som honom skall bittert varda, skall med förskräckelse gå öfver honom.

26. Intet mörker är, som honom skyla må; en eld skall förtära honom, den intet uppblåst är; och den som qvar blifver i hans hyddo, honom skall illa gå.

27. Himmelen skall uppenbara hans ondsko, och jorden skall sätta sig upp emot honom.

28. Hans säd i hans huse skall bortförd varda, förspilld uti hans vredes dag.

29. Detta är en ogudaktigs menniskos lön när Gudi, och hans ords arf när Gudi.

JOB, 21. CAPITLET

Job om ogudaktigas timliga lycka, eviga straff.

1. Job svarade och sade:

2. Hörer dock till min ord, och låter säga eder;

3. Hafver tålamod med mig, att jag ock må tala; och görer sedan spott af mig.

4. Månn jag handla med en mennisko, att min ande icke skulle härutinnan ångse varda?

5. Vänder eder hit till mig; I skolen förundra eder, och måsten lägga handena på munnen.

6. När jag tänker deruppå, så förskräckes jag; och ett bäfvande kommer uppå mitt kött.

7. Hvi lefva då de ogudaktige, varda gamle, och växa till i ägodelar?

8. Deras säd är säker omkring dem, och deras afföda är när dem.

9. Deras hus hafver frid för räddhåga, och Guds ris är icke öfver dem.

10. Deras oxa släpper man till, ock missgår icke; deras ko kalfvar, och är icke ofruktsam.

11. Deras unga barn gå ut såsom en hjord, och deras barn springa.

12. De fröjda sig med trummor och harpor, och äro glade med pipande;

13. De varda gamle med göda dagar, och förskräckas som nogast ett ögnablick för helvetet;

14. De dock säga till Gud: Gack bort ifrån oss; vi vilje intet veta af dina vägar;

15. Ho är den Allsmägtige, att vi honom tjena skole? Eller hvad kan det båta oss, om vi löpe emot honom?

16. Men si, deras ägodelar stå icke uti deras händer; derföre skall de ogudaktigas sinne vara långt ifrå mig.

17. Huru varder de ogudaktigas lykta utsläckt; och deras förderf kommer öfver dem? Han skall utskifta jämmer i sine vrede.

18. De skola varda såsom strå för vädret, och såsom agnar, hvilka stormen bortförer.

19. Gud förvarar hans barnom bedröfvelse; när han skall löna honom, då skall man förnimmat,

20. Hans ögon skola se hans förderf, och af dens Allsmägtigas vrede skall han dricka.

21. Ty ho skall hafva behag till hans hus efter honom? Och hans månaders tal skall näppliga halft blifva.

22. Ho vill lära Gud, den ock dömer de höga?

23. Denne dör frisk och helbregda, rik och säll.

24. Hans mjölkekar äro full med mjölk, och hans ben varda full med märg.

25. Men en annan dör med bedröfvada själ, och hafver aldrig ätit i glädje.

26. Och de ligga tillhopa med hvarannan i jordene, och matkar öfvertäcka dem.

27. Si, jag känner väl edra tankar, och edor vrånga anslag emot mig.

28. Ty I sägen: Hvar är Förstans hus? Och hvar äro hyddorna, der de ogudaktige bodde?

29. Talen I dock derom såsom meniga folket; och veten icke hvad de andras väsende betyder?

30. Ty den onde varder behållen intill förderfvelsens dag, och intill vredenes dag blifver han.

31. Ho vill säga hvad han förtjenar, när man det utvärtes anser? Ho vill vedergälla honom hvad han gör?

32. Men han varder bortdragen till grafvena, och man vaktar efter honom i högomen.

33. Bäckaslem behagar honom väl, och alla menniskor varda dragna efter honom; och uppå dem, som för honom varit hafva, är intet tal.

34. Huru trösten I mig så fåfängt, och edor svar finnas dock orätt?

JOB, 22. CAPITLET

Eliphas förviter, förmanar Job.

1. Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2. Menar du att en man kan liknas vid Gud; eller någor är så klok, att han kan likna sig vid honom?

3. Menar du att dem Allsmägtiga behagar, att du räknar dig så from? Eller hvad hjelper det honom, om än dine vägar utan brist voro?

4. Menar du han fruktar att straffa dig, och gå till rätta med dig?

5. Ja, din ondska är fast stor, och uppå din orättfärdighet är ingen ände.

6. Du hafver tagit af dinom broder pant utan sak; du hafver dragit kläden af dem nakna.

7. Du hafver icke gifvit dem trötta vatten dricka; du hafver nekat dem hungroga ditt bröd.

8. Du hafver brukat våld i landena, och bott deruti med stort prål.

9. Enkor hafver du låtit gå ohulpna, och sönderbrutit de faderlösas armar.

10. Derföre äst du omvefvad med snaro, och fruktan hafver dig hasteliga förskräckt.

11. Skulle du då icke se mörkret, och vattufloden icke öfvertäcka dig?

12. Si, Gud är hög i himmelen, och ser stjernorna uppe i höjdene;

13. Och du säger: Hvad vet Gud? Skulle han kunna döma det i mörkret är?

14. Skyn skyler för honom, och han ser intet; han vandrar i himmelens omgång.

15. Vill du akta på verldenes lopp, der de orättfärdige uti gångne äro?

16. Hvilke förgångne äro, förr än tid var, och vattnet hafver bortsköljt deras grund;

17. De som till Gud sade: Far ifrån oss; hvad skulle den Allsmägtige kunna göra dem?

18. Ändock han uppfyllde deras hus med ägodelar; men de ogudaktigas råd vare långt ifrå mig.

19. De rättfärdige skola få det se, och glädja sig; och den oskyldige skall bespotta dem.

20. Deras väsende skall försvinna, och det qvart är af dem, skall elden förtära.

21. Så förlika dig nu med honom, och haf frid; derutaf skall du hafva mycket godt.

22. Hör lagen utaf hans mun, och fatta hans tal uti ditt hjerta.

23. Om du omvänder dig till den Allsmägtiga, så skall du uppbyggd varda; och kasta det orätt är långt ifrå dine hyddo;

24. Så skall han gifva guld igen för stoft, och för sten gyldene bäcker.

25. Och du skall hafva guld nog, och silfver skall dig med hopom tillfalla.

26. Då skall du hafva din lust i dem Allsmägtiga, och upplyfta ditt anlete till Gud.

27. Du skall bedja honom, och han skall höra dig; och ditt löfte skall du betala.

28. Ehvad du tager dig före, det skall han låta dig väl af gå; och ljus skall skina på dina vägar.

29. Förty de som sig ödmjuka, dem upphöjer han; och den som sin ögon nederslår, han skall blifva frälst;

30. Och den oskyldige skall hulpen varda; för sina händers renhets skull skall han hulpen varda.

JOB, 23. CAPITLET

Job flyr till Guds dom, är otålig.

1. Job svarade, och sade:

2. Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.

3. Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;

4. Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;

5. Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!

6. Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;

7. Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.

8. Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.

9. Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.

10. Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;

11. Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;

12. Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.

13. Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.

14. Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.

15. Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.

16. Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;

17. Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.

JOB, 24. CAPITLET

Ogudaktigas välgång, tankar, straff.

1. Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?

2. De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.

3. De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.

4. De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.

5. Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.

6. De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.

7. De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;

8. Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.

9. De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.

10. Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.

11. De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.

12. De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.

13. Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.

14. I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.

15. Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.

16. I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.

17. Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.

18. Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.

19. Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort.

20. De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.

21. Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;

22. Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.

23. Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.

24. De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.

25. Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?

JOB, 25. CAPITLET

Ingen är ren för Gud.

1. Då svarade Bildad af Suah, och sade:

2. Är icke herrskap och fruktan när honom, hvilken frid gör ibland sina högsta?

3. Ho kan räkna hans krigsmän? Och öfver hvem uppgår icke hans ljus?

4. Och huru kan en menniska rättfärdig varda för Gudi? Eller huru kan ene qvinnos barn rent vara?

5. Si månen skin icke ännu, och stjernorna äro ännu icke rena för hans ögon;

6. Huru mycket mindre en menniska, den malen, och ens menniskos barn, den matken?

JOB, 26. CAPITLET

Bildad straffas. Gud prisas.

1. Job svarade, och sade:

2. Hvem äst du biståndig? Dem som ingen magt hafver? Hjelper du honom, som ingen starkhet hafver i armenom?

3. Hvem gifver du råd? Dem som intet vet? Och du bär fram dina stora gerningar?

4. För hvem talar du? Och inför hvem går anden ifrå dig?

5. De Reser ängslas under vattnen, och de som när dem bo.

6. Helvetet är bart för honom, och förderfvet hafver intet öfvertäckelse.

7. Han sträcker ut nordet på ingo, och hänger jordena uppå intet.

8. Vattnet samkar han i sina skyar, och skyarna remna icke derunder.

9. Han håller sin stol, och utbreder sin sky derföre.

10. Han hafver satt ett mål om vattnet, intilldess ljus och mörker blifver ändadt.

11. Himmelens stodar skälfva, och gifva sig för hans näpst.

12. För hans kraft varder hafvet hasteliga stormande, och för hans klokhet stillar sig hafsens höghet.

13. På himmelen varder det klart igenom hans väder, och hans hand drifver bort hvalfisken.

14. Si, alltså går det till med hans gerningar; men hvad besynnerligit hafve vi derutinnan hört? Ho kan förstå hans magts dunder?

JOB, 27. CAPITLET

Jobs samvete. Skrymtarens hopp.

1. Och Job höll talet fram; hof upp sitt ordspråk, och sade:

2. Så sant som Gud lefver, den mig min rätt förvägrar, och den Allsmägtige, som mina själ bedröfvar;

3. Så länge min ande i mig är, och andedrägten af Gudi i mino näso är;

4. Mine läppar skola intet orätt tala, och min tunga skall intet bedrägeri för händer hafva.

5. Bort det ifrå mig, att jag skulle gifva eder rätt; intilldess min ände kommer, skall jag icke vika ifrå mine fromhet.

6. Ifrå mine rättfärdighet, som jag håller vill jag icke gå; mitt samvet gnager mig intet för alla mina lifsdagar.

7. Men min fiende varder funnen ogudaktig, och min motståndare orättvis.

8. Ty hvad är ens skrymtares hopp, att han så girig är; och Gud rycker dock hans själ bort?

9. Menar du, att Gud skall höra hans röst, när ångest kommer honom uppå?

10. Huru kan han hafva lust till den Allsmägtiga, och något åkalla honom?

11. Jag vill lära eder om Guds hand, och hvad för dem Allsmäktiga gäller, vill jag icke dölja.

12. Si, I hållen eder alle, att I ären vise; hvi gifven I då sådana onyttig ting före?

13. Detta är en ogudaktig menniskos lön när Gudi, och de tyranners arf, som de af dem Allsmägtiga få skola.

14. Om han får mång barn, så skola de höra svärdet till; och hans afföda skall icke af bröd mätt varda.

15. Hans återlefde skola i dödenom begrafne varda, och hans enkor skola intet gråta.

16. Om han samkar penningar tillhopa såsom stoft, och tillreder sig kläder såsom ler,

17. Så skall han väl tillredat; men den rättfärdige skall kläda sig deruti, och den oskyldige skall utskifta penningarna.

18. Han bygger sitt hus såsom en spindel, såsom en väktare gör sig ett skjul.

19. När den rike nedläggs, skall han intet få med sig; han skall upplåta sin ögon, och finna intet.

20. Honom skall öfverfalla förskräckelse såsom vatten; om nattena skall stormväder taga honom bort;

21. Östanväder skall föra honom bort, att han skall förgås; och oväder skall drifva honom af hans rum.

22. Detta skall han låta komma öfver honom, och skall intet skona honom; allt skall det gå honom ifrå hända.

23. Man skall klappa händer tillhopa öfver honom, och hvissla öfver honom, der han varit hafver.

JOB, 28. CAPITLET

Verldslig och Guds vishet.

1. Silfret hafver sin gång, och guldet sitt rum, der det verkas.

2. Jern tager man utaf jordene, och utaf stenar smälter man koppar.

3. På mörkret varder ju en tid ände, och finner ju någor på sistone det fördolda.

4. Det springer ut en sådana bäck, att de, som bo deromkring, icke kunna gå deröfver till fots; han varder menniskomen allt för djup, och flyter sin kos.

5. Man får ock eld nedan utu jordene; der dock ofvantill bröd växer.

6. Man finner saphir på somlig rum, och jordklimpar, der guld är uti.

7. Den stigen hafver ingen fogel kunnat, och intet gamsöga sett;

8. De stolta barn hafva icke trampat honom, och intet lejon gångit deruppå.

9. Bär man också handena på stenen, och grafver bergen omkull.

10. Man grafver bäcker utu hällebergen, och allt det kosteligit är, ser ögat.

11. Man förtager strömmom vattnet, och hafver fram i ljuset det derutinnan fördoldt är.

12. Huru vill man nu vishet finna, och hvar är rummet till förståndighet?

13. Ingen vet hvar hon ligger; och varder icke funnen i de lefvandes lande.

14. Afgrundet säger: Hon är icke i mig; och hafvet säger: När mig är hon icke.

15. Man kan icke gifva der penningar före, ej heller silfver uppväga, till att betala henne med.

16. Hon räknas icke vid Ophiriskt guld, eller vid kostelig onich och saphir;

17. Guld och diamant kan icke liknas dervid, ej heller kan hon tillbytas för gyldene klenodier.

18. Ramoth och Gabis aktar man intet; hon är högre aktad än perlor.

19. Topats af Ethiopien varder icke lika skattad emot henne, och det renaste guld gäller icke deremot.

20. Hvadan kommer då visheten? Och hvar är rummet till förståndigheten?

21. Hon är fördold för allas lefvandes ögon, och öfverskyld för foglarna under himmelen.

22. Fördömelsen och döden säga: Vi hafve med vår öron hört hennes rykte.

23. Gud vet vägen dertill, och känner hennes rum.

24. Förty han ser jordenes ända, och skådar allt det under himmelen är;

25. Så att han gifver vädrena sina vigt, och vattnena sitt matt.

26. Då han satte regnena ett mål före, och tordönenom och ljungeldenom sin väg,

27. Då såg han henne, och räknade henne; tillredde henne, och fann henne;

28. Och sade till menniskona: Si, Herrans fruktan är vishet; och fly det onda är förståndighet.

JOB, 29. CAPITLET

Jobs välstånds gerningar.

1. Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

2. Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

3. Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

4. Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

5. Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

6. Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

7. Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

8. Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

9. Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

10. Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

11. Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

12. Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

13. Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

14. Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

15. Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

16. Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

17. Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

18. Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

19. Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

20. Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

21. De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

22. Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

23. De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

24. Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

25. När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.

JOB, 30. CAPITLET

Jobs föraktare och anfäktning.

1. Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

2. Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

3. De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

4. De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

5. Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

6. Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

7. Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

8. De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

9. Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

10. De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

11. Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

12. På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

13. De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

14. De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

15. Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

16. Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

17. Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

18. Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

19. Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

20. Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

21. Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

22. Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

23. Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

24. Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

25. Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

26. Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

27. Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

28. Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

29. Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

30. Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

31. Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.

JOB, 31. CAPITLET

Job beropar sig på sin vandel.

1. Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

2. Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

3. Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

4. Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

5. Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

6. Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

7. Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

8. Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

9. Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

10. Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

11. Ty det är en last och en missgerning för domarena.

12. Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

13. Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

14. Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

15. Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

16. Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

17. Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

18. Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

19. Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

20. Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

21. Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

22. Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

23. Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

24. Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

25. Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

26. Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

27. Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

28. Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

29. Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

30. Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

31. Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

32. Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

33. Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

34. Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

35. Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

36. Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

37. Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

38. Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

39. Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

40. Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.

JOB, 32. CAPITLET

Elihu inbillade klokhet.

1. Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.

2. Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.

3. Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.

4. Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.

5. Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.

6. Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.

7. Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.

8. Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.

9. Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.

10. Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.

11. Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.

12. Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.

13. I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.

14. Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.

15. Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.

16. Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;

17. Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;

18. Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.

19. Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.

20. Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.

21. Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;

22. Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.

JOB, 33. CAPITLET

Job förmanas att betänka plågors orsak.

1. Hör dock, Job, mitt tal, och gif akt på all min ord.

2. Si, jag låter min mun upp, och min tunga skall tala i minom mun;

3. Mitt hjerta skall tala rätt, och mine läppar skola säga ett rent förstånd.

4. Guds Ande hafver gjort mig, och dens Allsmägtigas Ande hafver gifvit mig lif.

5. Kan du, så svara mig; kom fram jemte mig.

6. Si, jag hörer Gudi till, såsom du säger, och utaf jord är jag också gjord.

7. Dock du torf icke förfäras för mig, och min hand skall icke vara dig för svår.

8. Du hafver talat för min öron; dins ords röst måste jag höra.

9. Jag är ren och utan all last, oskyldig, och hafver ingen synd.

10. Si, han hafver funnit en sak emot mig, derföre håller han mig för sin fienda;

11. Han hafver satt min fot i stocken, och förvarat alla mina vägar.

12. Si, rätt derutaf besluter jag emot dig, att du icke äst rättfärdig; ty Gud är mer än en menniska.

13. Hvi vill du träta med honom, att han icke gör dig räkenskap på allt det han gör?

14. Om Gud en gång något befaller, skall man då icke först se derefter, om det rätt är.

15. Uti synenes dröm om nattene, när sömnen faller uppå menniskorna, när de sofva på sängene;

16. Då öppnar han menniskors öra; och förskräcker dem, och näpser dem;

17. På det han skall vända menniskona ifrån olycko, och förvara henne för öfvermod.

18. Han skonar hennes själ för förderf, och hans lif, att det icke skall falla i svärdet;

19. Och näpser honom med sveda uppå hans säng, och all hans ben mägteliga;

20. Och far så med honom, att honom vämjes vid maten, och hans sjal icke hafver lust till att äta.

21. Hans kött försvinner, så att man intet ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem;

22. Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda.

23. Om nu en Ängel, en af tusende, trädde fram för honom, till att förkunna menniskone Guds rättfärdighet;

24. Då skall han förbarma sig öfver honom, och säga: Han skall förlossad varda, att han icke skall fara neder i förderfvet; ty jag hafver funnit en försoning.

25. Hans kött komme sig till igen, såsom i ungdomen, och låt honom åter varda ung igen.

26. Han skall bedja Gud, den skall bevisa honom nåder; han skall se sitt ansigte med glädje, och skall vedergälla menniskone hennes rättfärdighet.

27. Han skall för menniskomen bekänna, och säga: Jag hafver syndat och illa gjort, och mig är ännu för litet skedt.

28. Han hafver förlossat mina själ, att hon icke skulle komma i förderf; utan mitt lif skulle få se ljuset.

29. Si, allt detta gör Gud två eller tre gångor med hvarjom och enom;

30. På det han skall hemta hans själ igen utu förderfvet; och upplyser honom med de lefvandes ljuse.

31. Gif akt häruppå, Job, och hör härtill, och tig, att jag må tala.

32. Men hafver du något att tala, så svara mig. Säg, äst du rättfärdig; jag vill gerna hörat.

33. Hafver du ock intet, så hör mig, och tig; jag vill lära dig visdom.

JOB, 34. CAPITLET

Guds rättvisa emot goda och onda.

1. Och Elihu svarade, och sade:

2. Hörer, I vise, mitt tal, och I förståndige, akter på mig;

3. Ty örat pröfvar talet, och munnen smakar maten.

4. Låt oss utvälja en dom, att vi måge emellan oss känna hvad godt är.

5. Ty Job hafver sagt: Jag är rättfärdig, och Gud hafver förvägrat mig min rätt.

6. Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag varder plågad af min skott, om jag än det intet förskyllat hade.

7. Ho är en sådana, som Job; som gabberi dricker såsom vatten,

8. Och går på vägenom med illgerningsmän, så att han vandrar med ogudaktiga män?

9. Ty han hafver sagt: Om än någor rätt färdig vore, så gäller han dock intet när Gudi.

10. Hörer mig, I vise män: Bort det, att Gud skulle vara ogudaktig, och den Allsmägtige orättvis;

11. Utan han lönar menniskone, efter som hon hafver förtjent; och drabbar uppå hvar och en efter hans gerningar.

12. Utan tvifvel, Gud fördömer ingen med orätt, och den Allsmägtige böjer icke rätten.

13. Ho hafver skickat det uppå jordene är, och ho hafver satt hela jordenes krets?

14. Om han det toge sig före, kunde han allas anda och lif till sig samla;

15. Allt kött vorde tillhopa förgåendes, och menniskan vorde åter till asko igen.

16. Hafver du förstånd, så hör detta, och gif akt på mins tals röst.

17. Skulle någon fördenskull tvinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt äst, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga?

18. Skulle någor säga till Konungen: Du Belial? och till Förstarna: I ogudaktige?

19. Den dock icke ser på Förstarnas person, och känner icke mer den härliga än den fattiga; förty de äro alle hans handaverk.

20. Med hast måste menniskorna dö, och om midnattstid förskräckas och förgås; de mägtige varda kraftlöse borttagne.

21. Ty hans ögon se uppå hvars och ens vägar, och han skådar alla deras gånger.

22. Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja;

23. Ty det varder ingom tillstadt, att han kommer med Gud till rätta.

24. Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad;

25. Derföre, att han känner deras gerningar; och omstörter dem om nattena, att de skola sönderkrossade varda.

26. Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det;

27. Derföre, att de icke hafva följt honom efter, och förstodo ingen af hans vägar;

28. Att de fattigas rop skulle komma inför honom, och han dens eländas rop höra måtte.

29. Om han frid gifver, ho vill fördöma? Och om han förskyler anletet, ho vill se uppå honom ibland folken och menniskorna?

30. Så låter han nu en skrymtare regera, till att plåga folket.

31. För Guds skull vill jag lida talet, och icke förmenat.

32. Hafver jag icke drabbat rätt, lär du mig bättre; hafver jag orätt handlat, vill jag icke göra så mer.

33. Man vänter nu svar af dig; ty du förkastar all ting, och du hafver begynt det, och icke jag. Vetst du nu något, så tala.

34. Visa män låter jag väl tala, och en vis man hörer mig.

35. Men Job talar ovisliga, och hans ord äro icke vis.

36. Min Fader, låt Job försökt varda allt intill ändan, derföre att han vänder sig till orättfärdiga menniskor.

37. Han hafver utöfver sina synd ännu dertill hädat; derföre låt honom inför oss slagen varda; och träte sedan med sinom ordom inför Gud.

JOB, 35. CAPITLET

Fromhet gagnar, arghet skadar, icke Gud, utan menniskan.

1. Och Elihu svarade, och sade:

2. Håller du det för rätt, att du säger: Jag är rättvisare än Gud?

3. Ty du säger: Ho blifver något räknad för dig? Hvad hjelper det, om jag håller mig ifrå synd?

4. Jag vill svara dig med ordom, och dinom vännom med dig.

5. Se upp till himmelen, och skåda; och se uppå skyarna, att de äro dig för höge.

6. Om du syndar, hvad kan du skaffa emot honom? Och om din ondska är stor, hvad kan du göra honom?

7. Och om du äst rättfärdig, hvad kan du gifva honom, eller hvad kan han taga af dina händer?

8. Ene mennisko, såsom du äst, må din ondska något göra, och ene menniskos barne din rättfärdighet.

9. De samme måga ropa, när dem mycket öfvervåld sker, och ropa öfver de väldigas arm;

10. De der intet säga: Hvar är Gud, min skapare, som sånger gör om nattena;

11. Den oss gör lärdare än djuren på jordene, och visare än foglarna under himmelen?

12. Men de skola der ock ropa öfver de ondas högmod, och han skall intet höra dem;

13. Ty Gud hörer icke fåfängelighetena, och den Allsmägtige ser der intet till.

14. Nu säger du; Du ser honom intet; men en dom är för honom, allenast förbida honom.

15. Om hans vrede icke så hastigt hemsöker, och intet sköter, att der så många laster äro,

16. Derföre hafver Job fåfängt öppnat sin mun; och gifver onyttig ord före med oförnuft.

JOB, 36. CAPITLET

Guds rättvisa, styrelse, magt.

1. Elihu talade ytterligare, och sade:

2. Töfva ännu litet, jag vill visa dig det; ty jag hafver ännu på Guds vägnar något säga.

3. Jag vill hemta mitt förstånd fjerranefter, och bevisa, att min skapare är rättvis.

4. Mitt tal skall utan tvifvel intet falskt vara; mitt förstånd skall utan fel vara för dig.

5. Si, Gud förkastar icke de mägtiga; ty han är ock mägtig af hjertans kraft.

6. Den ogudaktiga bevarar han icke; utan hjelper den arma till rätta.

7. Han vänder icke sin ögon ifrå den rättfärdiga; och Konungarna låter han sitta på stolenom i evig tid, att de höge blifva.

8. Och om fångar ligga i bojor, och bundne med tåg jämmerliga,

9. Så gifver han dem tillkänna hvad de gjort hafva; och deras odygd, att de hafva brukat våld;

10. Och öppnar dem örat till tuktan, och säger dem, att de skola omvända sig ifrå det orätt är.

11. Om de höra och tjena honom, så skola de i godom dagom gamle varda, och lefva med lust.

12. Höra de icke, så skola de falla för svärd, och förgås förr än de varda det varse.

13. De skrymtare, när vreden kommer uppå dem, ropa de intet, när de fångne ligga;

14. Så skall deras själ dö med qval, och deras lif ibland bolare.

15. Men den arma skall han, hjelpa utu hans armod, och öppnar dem arma örat i bedröfvelsen.

16. Han skall taga dig utur ångestens vida mun, den ingen botten hafver, och ditt bord skall hafva ro, uppfyldt med allt godt.

17. Men du gör de ogudaktigas sak godan, så att deras sak och rätt blifver behållen.

18. Se till, om icke otålighet hafver rört dig i qvalena; eller stora gåfvor icke hafva böjt dig.

19. Menar du, att din väldighet skall bestå kunna utan bedröfvelse; eller eljest någon starkhet eller förmåga?

20. Du torf icke begära nattena till att öfverfalla menniskorna i deras rum.

21. Vakta dig, och vänd dig icke till det orätt är, såsom du för jämmers skull dig företagit hafver.

22. Si, Gud är för hög i sine kraft; ho är en lagförare såsom han är?

23. Ho vill hemsöka öfver honom hans väg? Och ho vill säga till honom: Du gör orätt?

24. Tänk uppå, att du intet vetst hans verk, såsom menniskorna sjunga.

25. Ty alla menniskor se det, menniskorna se det fjerran.

26. Si, Gud är stor och okänd; hans åratal kan ingen utfråga.

27. Han gör vattnet till små droppar, och drifver sina skyar samman till regn;

28. Så att skyarna flyta, och drypa fast uppå menniskorna.

29. Då han tager sig före att skingra sina skyar, och tager sitt täckelse bort;

30. Si, så utbreder han sitt ljus öfver dem, och öfvertäcker hafvet, dädan de komma.

31. Ty dermed dömer han folket, och gifver dem mat tillfyllest.

32. Han håller händerna före, och betäcker ljuset, och bjuder thy, att det skall igenkomma.

33. Om det samma förkunnar hans herde, och hans boskap om skyn.

JOB, 37. CAPITLET

Guds obegripelige verk och domar.

1. Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.

2. Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.

3. Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.

4. Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.

5. Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.

6. Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.

7. Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.

8. Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.

9. Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.

10. Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.

11. De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.

12. Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;

13. Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.

14. Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.

15. Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?

16. Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;

17. Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?

18. Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.

19. Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.

20. Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.

21. Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.

22. Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;

23. Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.

24. Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.

JOB, 38. CAPITLET

Gud straffar Job, visar sin magt.

1. Och HERREN svarade Job uti ett väder, och sade:

2. Hvilken är den som i sina tankar så fela vill, och talar så med oförnuft?

3. Gjorda dina länder såsom en man; jag vill fråga dig: Säg, äst du så klok?

4. Hvar vast du, då jag grundade jordena? Säg mig:

5. Vetst du, ho henne hafver satt sitt mått; eller ho hafver dragit något snöre öfver henne?

6. Eller hvaruppå står hennes fotafäste; eller ho hafver henne en hörnsten lagt;

7. Då morgonstjernorna tillsammans lofvade mig, och all Guds barn fröjdade sig?

8. Ho hafver tillslutit hafvet med sina dörrar, då det utbrast såsom utu moderlifve;

9. Då jag klädde det med skyar, och invefvade det i töckno, såsom i lindakläde;

10. Då jag förtog thy dess flod med minom dam, och satte thy bom och dörrar före;

11. Och sade: Allt härintill skall du komma, och icke vidare; här skola dina stolta böljor sätta sig?

12. Hafver du i dinom tid budit morgonen, och vist morgonrodnanom sitt rum;

13. Att jordenes ändar måga fattade varda, och de ogudaktige der utskuddade blifva?

14. Inseglet skall sig förvandla såsom ler, så att de skola blifva såsom ett kläde;

15. Och dem ogudaktigom skall deras ljus förtaget varda, och de högfärdigas arm skall sönderbruten varda.

16. Hafver du kommit uti hafsens grund, och vandrat uti djupsens fjät?

17. Hafva dödsens dörrar någon tid upplåtit sig för dig; eller hafver du sett dörrarna åt mörkret?

18. Hafver du förnummit huru bred jorden är? Låt höra, vetst du allt detta?

19. Hvilken är vägen dit, der ljuset bor, och hvilket är mörkrens rum;

20. Att du måtte aftaga dess gränso, och märka stigen till dess hus?

21. Visste du, att du skulle på den tiden född varda, och huru många dina dagar blifva skulle?

22. Hafver du der varit, dädan snön kommer; eller hafver du sett, hvadan haglet kommer;

23. Hvilka jag bevarat hafver intill bedröfvelsens dag, intill stridenes och örligets dag?

24. Genom hvilken vägen delar sig ljuset, och östanväder uppkommer på jordena?

25. Ho hafver utskift regnskurene sitt lopp, och ljungeldenom och dundrena vägen;

26. Så att det regnar uppå jordena, der ingen är, i öknene, der ingen menniska är;

27. Att det skall uppfylla ödemarken och öknen, och kommer gräset till att växa?

28. Ho är regnets fader? Ho hafver födt daggenes droppar?

29. Utu hvars lif är isen utgången; och ho hafver födt rimfrostet under himmelen;

30. Att vattnet skulle fördoldt varda såsom under stenar, och djupet blifver ofvanuppå ståndandes?

31. Kan du binda tillsammans sjustjärnornas band, eller upplösa Orions band?

32. Kan du hemta morgonstjernorna fram i sin tid, eller föra vagnen på himmelen öfver sin barn?

33. Vetst du, huru himmelen skall regeras; eller kan du sätta ett herradöme öfver honom på jordene?

34. Kan du föra dina dunder högt uppe i skynom, att vattnens myckenhet dig öfvertäcker?

35. Kan du utsläppa ljungeldar, att de fara åstad, och säga: Här äre vi?

36. Ho hafver satt visdomen uti det fördolda? Ho hafver gifvit tankomen förstånd?

37. Ho är så vis, att han skyarna räkna kan? Ho kan förstoppa vattuläglarna i himmelen,

38. När stoftet är vått vordet, så att det tillhopalöper, och klimparne låda tillsammans?

JOB, 39. CAPITLET

Guds vishet, gerningar, regering. Jobs svar.

1. Kan du gifva lejinnone hennes rof i jagtene; och mätta de unga lejonen;

2. Så att de lägga sig uti sitt rum, och stilla ligga i kulone på vakt?

3. Ho reder korpenom mat, när hans ungar ropa till Gud, och veta icke hvar deras mat är?

4. Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?

5. Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?

6. De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.

7. Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.

8. Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;

9. Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?

10. Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.

11. Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.

12. Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?

13. Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?

14. Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?

15. Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?

16. Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;

17. Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.

18. Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.

19. Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;

20. Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.

21. På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.

22. Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?

23. Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.

24. Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.

25. Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;

26. Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.

27. Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.

28. När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.

29. Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?

30. Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?

31. I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.

32. Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.

33. Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.

34. Och HERREN svarade Job, och sade:

35. Den som vill träta med den Allsmägtiga, skulle han draga sig undan? Och den som vill straffa Gud, måste han icke svara?

36. Job svarade HERRANOM, och sade:

37. Si, jag hafver bannats, hvad skall jag svara? Jag vill lägga mina hand uppå min mun.

38. Jag hafver en gång talat, derföre vill jag icke mer svara; på en annan tid vill jag icke göra det mer.

JOB, 40. CAPITLET

Behemoth, Guds magts prof.

1. Och HERREN svarade Job utur ett väder, och sade:

2. Gjorda dina länder som en man. Jag vill fråga dig, och säg du mig:

3. Skulle du göra min dom omintet, och fördöma mig, på det du skall vara rättfärdig?

4. Och hafver du en arm såsom Gud, och kan du med lika röst dundra, såsom han gör?

5. Bepryd dig med härlighet, och upphäf dig; kläd dig med lof och äro.

6. Strö ut dins grymhets vrede; se uppå alla högmodiga, och böj dem;

7. Och förtryck de ogudaktiga, der de äro;

8. Begraf dem tillsammans i jordene, och försänk deras prål uti det fördolda;

9. Så vill jag ock bekänna dig, att din högra hand dig hjelpa kan.

10. Si, Behemoth, den jag bredovid dig gjort hafver, han skall äta hö såsom en oxe.

11. Si, hans kraft är uti hans länder, och hans förmåga i hans buks nafla.

12. Hans stjert sträcker sig ut såsom ett ceder; hans hemlig tings senor äro förvecklada.

13. Hans ben äro såsom kopparrör; hans benlägger såsom jernstafrar.

14. Han är begynnelsen af Guds vägar, den honom gjort hafver, han öfverfaller honom med sitt svärd.

15. Bergen bära honom gräs, och all vilddjur spela der.

16. Han ligger i skuggan fördold, i rör och i träck.

17. Busken öfvertäcker honom med sin skugga, och pilträ vid bäcker öfvertäcka honom.

18. Si, han uppsluker strömmen, och grufvar sig intet; han låter sig tycka, att han vill uttömma Jordanen med sin mun.

19. Likväl griper man honom med sin egen ögon, och med snöre igenomborrar man honom hans näso.

20. Kan du draga Leviathan med en krok, och fatta hans tungo med ett snöre?

21. Kan du sätta honom en ring i näsona, och borra honom hans kindben igenom med en syl?

22. Menar du, att han skall mycket bedjas före, eller smeka dig?

23. Menar du, att du kan göra ett förbund med honom, att du må hafva honom till en träl evinnerliga?

24. Kan du spela med honom såsom med en fogel; eller binda honom dinom pigom?

25. Menar du, att sällskapet skola skära honom sönder, att han blifver utdelad ibland köpmännerna?

26. Kan du fylla ena not med hans hud, och någon fiskaryssjo med hans hufvud?

27. När du kommer dina hand vid honom, så kom ihåg, att det en strid är, den du icke uthålla kan.

28. Si, hans hopp skall fela honom, och han skall uppenbarligen fördrifven varda.

JOB, 41. CAPITLET

Leviathan beskrifves.

1. Ingen är så dristig, att han honom uppväcka tör. Ho är då den, som för mig bestå kan?

2. Ho hafver något gifvit mig tillförene, att jag må honom det vedergälla? Mitt är allt det under hela himmelen är.

3. Jag vill icke förtiga hans kraft; ej heller hans magt, eller huru välskapad han är.

4. Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör vågat, att fatta honom i tänderna?

5. Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckeliga stå hans tänder allt omkring.

6. Hans fjäll äro lika som sköldar, sammanfäste hvar i annan.

7. Det ena hänger in i det andra, så att vädret icke går deremellan;

8. Det hänger hvar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt.

9. Hans njusande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnans ögnahvarf.

10. Utaf hans mun fara bloss och eldbrandar.

11. Utaf hans näso går rök, såsom utaf heta grytor och kettlar.

12. Hans ande är glödande kol, och utu hans mun går låge.

13. Han hafver en starkan hals, och det är honom lust, då han något förderfvar.

14. Hans kötts ledamot hänga vid hvartannat; de äro faste i honom, att han icke rörd varder.

15. Hans hjerta är hårdt såsom sten, och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene.

16. När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåde.

17. Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet; eller med spets, skott och harnesk.

18. Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom ruttet trä.

19. Ingen skytte förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar.

20. Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfvande spetsar.

21. Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på dyngo.

22. Han gör, att djupa hafvet sjuder såsom en gryta, och rörer det ihop, såsom man blandar ena salvo.

23. Efter honom är vägen ljus; djupet aktar han såsom en gamlan gråhårotan.

24. På jordene kan ingen liknas honom; han är gjord till att vara utan fruktan.

25. Han föraktar allt det högt är; han är Konung öfver alla högmodiga.

JOB, 42. CAPITLET

Job bekänner, beder, välsignas.

1. Och Job svarade HERRANOM, och sade:

2. Jag vet, att du all ting förmår; och ingen tanke är för dig fördold.

3. Det är en fåvitsk man, som menar fördölja sitt råd; derföre hafver jag ovisliga talat det mig för högt är, och det jag icke förstår.

4. Så hör nu, låt mig tala; jag vill fråga dig, lär mig.

5. Jag hafver hört dig med öronen, och min ögon se dig ock nu.

6. Derföre gifver jag mig skuld, och gör bot i stoft och asko.

7. Då nu HERREN dessa orden med Job talat hade, sade HERREN till Eliphas af Thema: Min vrede är förgrymmad öfver dig, och öfver dina två vänner; förty I hafven icke rätteliga talat om mig, såsom min tjenare Job.

8. Så tager nu sju stutar, och sju vädrar, och går bort till min tjenare Job, och offrer bränneoffer för eder, och låter min tjenare Job bedja för eder; förty honom vill jag anse, så att jag icke skall låta eder se, huru I hafven bedrifvit ena dårhet; förty I hafven icke rätt talat, såsom min tjenare Job.

9. Då gingo bort Eliphas af Thema, Bildad af Suah, och Sophar af Naema, och gjorde såsom HERREN dem sagt hade; och HERREN såg till Jobs person;

10. Och HERREN vände Jobs fängelse, då han bad för sina vänner; och HERREN gaf Job dubbelt så mycket, som han tillförene haft hade.

11. Och till honom kommo alle hans bröder, och alla hans systrar, och alle de honom tillförene kände, och åto med honom i hans hus, och vände sig till honom, och hugsvalade honom öfver allt det onda, som HERREN hade låtit komma öfver honom; och hvardera gaf honom ett stycke penningar, och ett gyldene klenodium.

12. Och HERREN välsignade Job mer än tillförene; så att han fick fjortontusend får, och sextusend camelar, och tusende par oxar, och tusende åsnar;

13. Och fick sju söner och tre döttrar;

14. Och kallade den första Jemima, den andra Kezia, och den tredje KerenHappuch.

15. Och vordo icke funna så dägeliga qvinnor i all land, såsom Jobs döttrar; och deras fader gaf dem arfvedel med deras bröder.

16. Och Job lefde derefter hundrade och fyratio år, så att han fick se sin barn och barnabarn, allt intill fjerde led.

17. Och Job blef död, gammal och mätt af lefvande.