JONA, 1. CAPITLET
Jona kallas, flyr.
1. HERRANS ord skedde till Jona, Amitthai son, och sade:
2. Upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika derinne; förty hans ondska är kommen upp för mig.
3. Men Jona stod upp, och flydde ifrå HERRANOM, och ville ut till hafs, och kom neder till Japho; och då han fann ett skepp, som till hafs fara ville, gaf han skepplön, och steg deruti, på det han skulle fara med dem till hafs, ifrå HERRANOM.
4. Då lät HERREN komma ett stort väder uppå hafvet, och en stor storm upphof sig på hafvet, så att man mente att skeppet skulle söndergå.
5. Och skeppmännerna fruktade sig, och ropade hvar och en till sin gud, och kastade de tyg, som i skeppena voro, uti hafvet, att det skulle lättare varda; men Jona var stigen neder i skeppet, låg och sof.
6. Då gick skepparen till honom, och sade till honom: Hvi sofver du? Statt upp, åkalla din Gud, att Gud tilläfventyrs ville tänka uppå oss, att vi icke förgås.
7. Och den ene sade till den andra: Kommer, vi vilje kasta lott, att vi förfara måge, för hvilkens skull oss så illa går. Och då de kastade lotten, råkade det på Jona.
8. Då sade de till honom: Säg oss, hvarföre går oss så illa? Hvad är din handel, och hvadan äst du kommen? Utaf hvad land äst du, och af hvad folk äst du?
9. Han sade till dem: Jag är en Ebreer, och fruktar HERRAN Gud af himmelen, som hafvet och det torra gjort hafver.
10. Då fruktade männerna storliga, och sade till honom: Hvi hafver du då detta gjort? Ty de visste, att han flydde ifrå HERRANOM; ty han hade sagt dem det.
11. Då sade de till honom: Hvad skole vi då göra med dig, på det hafvet måtte oss stilla varda? Ty hafvet gick fast uppå dem.
12. Han sade till dem: Tager och kaster mig i hafvet, så stillas eder hafvet; ty jag vet, att sådana stor storm öfver eder kommer för mina skull.
13. Och männerna rodde, att de måtte åter komma till lands igen; men de kunde intet: ty hafvet gick svårliga uppå dem.
14. Då ropade de till HERRAN, och sade: Ack! HERRE, låt oss icke förgås för denna mansens själs skull, och räkna oss icke oskyldigt blod till; ty du, HERRE, gör, såsom dig täckes.
15. Och de togo Jona, och kastade honom i hafvet; då vände hafvet igen af sinom storm.
16. Och männerna fruktade HERRAN storliga, och gjorde HERRANOM offer och löfte.
JONA, 2. CAPITLET
Jona uppslukas, beder, utsputas.
1. Och HERREN förskaffade en stor fisk, till att uppsluka Jona; och Jona var i fiskens buk tre dagar och tre nätter.
2. Och Jona bad till HERRAN sin Gud, i fiskens buk;
3. Och han sade: Jag ropade till HERRAN i mine ångest, och han svarade mig; jag ropade utu helvetes buk, och du hörde mina röst.
4. Du kastade mig uti djupet, midt i hafvet, så att floderna kommo omkring mig; alle dine våger och böljor gingo öfver mig.
5. Jag tänkte, att jag bortkastad var ifrå din ögon; men jag skall ännu få se ditt helga tempel.
6. Vattnen omhvärfde mig allt intill mitt lif; djupet omgrep mig, sjövassen öfvertäckte mitt hufvud.
7. Jag sönk neder till bergsgrunden, jorden hade beslutit mig med sina bommar evinnerliga; men du hafver fört mitt lif utu förderfvet, HERRE min Gud.
8. Då min själ öfvergaf sig, tänkte jag uppå HERRAN, och min bön kom till dig, uti ditt helga tempel.
9. Men de som förlåta sig uppå sina gerningar, hvilka dock intet äro, de akta intet om nådena.
10. Men jag vill offra med tacksägelse. Min löfte vill jag betala HERRANOM, att han mig hulpit hafver.
11. Och HERREN sade till fisken, och han utsputade Jona in uppå landet.
JONA, 3. CAPITLET
Jona sändes, går. De Nineviters bot.
1. Och HERRANS ord skedde annan gång till Jona, och sade:
2. Statt upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika honom den predikan, som jag dig säger.
3. Då stod Jona upp, och gick bort till Nineve, såsom HERREN sagt hade; men Nineve var en Guds stad, tre dagsresor stor;
4. Och då Jona begynte ingå ena dagsreso in i staden, predikade han, och sade: Det är ännu fyratio dagar, och så skall Nineve förgås.
5. Då trodde de Ninevitiske män uppå Gud, och läto predika fasto, och drogo säcker uppå sig, både store och små.
6. Och då det kom för Konungen i Nineve, stod han upp af sitt säte, och lade af sitt purpur, och tog en säck omkring sig, och satte sig i asko;
7. Och lät utropa och säga i Nineve, af Konungens och hans väldigas befallning, alltså: Det skall hvarken menniska eller djur, hvarken fä eller får något smaka; och man skall intet hafva dem i bet, eller låta dem vatten dricka;
8. Och skola taga säcker om sig, både folk och fä, och ropa stadeliga till Gud; och hvar och en vände sig ifrå sinom onda väg, och ifrå sina händers ondsko.
9. Ho vet? Gud måtte omvända sig, och ångra det, och vända sig ifrå sine grymma vrede, att vi icke förgås.
10. Då nu Gud såg deras gerningar, att de omvände sig ifrå sinom onda väg, ångrade Gudi det onda, som han talat hade att han dem göra ville; och gjorde det intet.
JONA, 4. CAPITLET
Jona vrede, kurbits, straff.
1. Det förtröt Jona ganska storliga, och vardt vred;
2. Och bad till HERRAN, och sade: Ack! HERRE, det är det som jag sade, då jag ännu var i mitt land; derföre jag ock ville det förekomma, och fly till hafs; ty jag vet att du äst en nådelig Gud, barmhertig, långmodig, och af stor mildhet, och låter dig ångra det onda.
3. Så tag då nu mina själ ifrå mig, HERRE; ty jag vill heldre vara död, än lefva.
4. Men HERREN sade: Menar du, att du skäliga vredgas?
5. Och Jona gick utu staden, och satte sig östan för staden, och gjorde sig der ena hyddo; der satte han sig neder i skuggan, tilldess han måtte se hvad stadenom vederfaras skulle.
6. Men HERREN Gud förskaffade en kurbits; den växte öfver Jona, att hon skulle skygga öfver hans hufvud, och vederqvicka honom i hans vedermödo; och Jona gladdes fast öfver den kurbitsen.
7. Men Gud förskaffade en matk om morgonen, då morgonrodnen uppgick; han åt kurbitsen, så att hon förtorkades.
8. Men då solen uppgången var, förskaffade Gud ett torrt östanväder, och solen stack Jona uppå hufvudet, så att han vanmägtig vardt. Då önskade han sine själ döden, och sade: Jag ville heldre vara död, än lefvandes.
9. Då sade Gud till Jona: Menar du, att du skäliga vredgas om kurbitsen? Och han sade: Jag må väl vredgas allt intill döden.
10. Och HERREN sade: Du jämrar dig om kurbitsen, der du intet uppå arbetat hafver, och hafver ej heller låtit henne uppväxa, hvilken i ene natt vardt, och i ene natt förgicks;
11. Och jag skulle icke jämra mig öfver Nineve, en sådana stor stad, der mer uti är än hundradetusend och tjugutusend menniskor, som intet veta åtskilja mellan sina högra hand och den venstra; dertill ock mycken djur?
