HÖGA VISAN, 1. CAPITLET
Brudens längtan efter Brudgummen.
1. Salomos Höga Visa.
2. Han kysse mig med sins muns kyssande; ty din bröst äro ljufligare än vin;
3. Att man må lukta din goda salvo; ditt Namn är en utgjuten salva; derföre hafva pigorna dig kär.
4. Drag mig efter dig, så löpe vi; Konungen förde mig in uti sin kammar: Vi fröjde oss, och äre glade öfver dig; vi tänke uppå din bröst mer än uppå vin; de fromme älska dig.
5. Jag är svart, men ganska täck, I Jerusalems döttrar, såsom Kedars hyddor, såsom Salomos tapeter.
6. Ser icke derefter, att jag så svart är; ty solen hafver bränt mig; mins moders barn vredgas emot mig. Man hafver satt mig till vingårdsvaktersko; men min vingård, den jag hade, bevarade jag icke.
7. Säg mig du, den min själ älskar, hvar du beter, hvar du hvilar om middagen; att jag icke skall gå hit och dit, till dina stallbröders hjordar.
8. Känner du dig icke, du dägeligasta ibland qvinnor, så gack uppå fårens fotspår, och bet din kid vid herdahusen.
9. Jag liknar dig, min kära, vid mitt resigtyg, vid Pharaos vagnar.
10. Dina kinder stå ljufliga i spann, och din hals i kedjo.
11. Vi vilje göra dig gyldene spann med silfdoppor.
12. Då Konungen vände sig hit, gaf min nardus sina lukt.
13. Min vän är mig ett knippe af myrrham, det emellan min bröst hänger.
14. Min vän är mig en drufva Copher, uti de vingårdar i EnGedi.
15. Si, min kära, du äst dägelig; dägelig äst du, din ögon äro såsom dufvoögon.
16. Si, min vän, du äst dägelig och ljuflig; vår säng grönskas.
17. Vår hus bjelkar äro cedreträ; våre sparrar äro cypress.
HÖGA VISAN, 2. CAPITLET
Lust och nöd gå Christo och bruden lika an.
1. Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
2. Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
3. Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
4. Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
5. Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
6. Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
7. Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
8. Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
9. Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
10. Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11. Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
12. Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
13. Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
14. Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
15. Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
16. Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
17. Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.
HÖGA VISAN, 3. CAPITLET
Christus, brudens beskydd.
1. Jag sökte om nattena i mine säng den min själ kär hade; jag sökte, men jag fann honom intet.
2. Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gator och gränder, och söka den min själ kär hafver; jag sökte, men jag fann honom intet.
3. Mig funno väktarena, som kringom i staden gå: Hafven I icke sett den min själ kär hafver?
4. Då jag kom litet framom dem, så fann jag den min själ kär hafver; jag håller honom, och vill icke öfvergifva honom, tilldess jag hafver honom in uti mins moders hus, uti mins moders kammar.
5. Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid rår och hinder på markene, att I icke uppväcken mina käro, eller omaken henne, tilldess henne sjelf lyster.
6. Ho är denna, som uppgår utur öknene, såsom en rök af myrrham, rökelse och allahanda apothekares pulver?
7. Si, omkring Salomos säng stå sextio starke, utaf de starka i Israel;
8. Alle hålla de svärd, och äro behändige till strids; hvardera hafver sitt svärd vid sina sido, för fruktans skull, om nattena.
9. Konung Salomo lät göra sig ett sängerum af Libanons trä;
10. Dess stodar voro af silfver, täckelsen af guld, sätet af purpur, bottnen deruti var lusteliga lagd för Jerusalems döttrars skull.
11. Går ut, I Zions döttrar, och skåder Konung Salomo, i den krono, der hans moder honom med krönt hafver, på hans bröllopsdag, och på hans hjertas fröjds dag.
HÖGA VISAN, 4. CAPITLET
Brudens dägelighet. Christi kärlek.
1. Si, min kära, du äst dägelig, si, dägelig äst du; din ögon äro såsom dufvoögon, emellan dina lockar; ditt hår är såsom getahjordar, som klippte äro på det berget Gilead.
2. Dina tänder äro såsom hjordar med afklippta ull, som tvagne komma utu vattnet, hvilke allesamman äro hafvande med tvillingar, och ingen af dem är ofruktsam.
3. Dine läppar äro såsom ett rosenfärgadt snöre, och ditt tal ljufligit; dine kinder såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.
4. Din hals är såsom Davids torn, gjord med bröstvärn, der tusende sköldar uppå hänga, och allahanda de starkas vapen.
5. Din tu bröst äro såsom två unga råtvillingar, hvilke ibland roser i bet gå;
6. Tilldess dagen sval varder, och skuggorna afvika; jag vill gå till myrrhamsberget, och rökelsehögen.
7. Du äst med allone dägelig, min kära, och ingen fläck är på dig.
8. Kom, min brud, ifrå Libanon, kom ifrå Libanon; gack in, träd hit ifrån Amana kulle, ifrå Senir och Hermons kulle, ifrå lejonens boning, ifrå de leoparders berg.
9. Du hafver tagit mig hjertat bort, min syster, kära brud, med ett ditt öga, och med ene dine halskedjo.
10. Huru dägelig äro din bröst, min syster, kära brud; din bröst äro lustigare än vin, och din salvos lukt öfvergår alla örter.
11. Dine läppar, min brud, äro såsom drypande hannogskaka; hannog och mjölk är under dine tungo, och din kläders lukt är såsom lukt af Libanon.
12. Min syster, kära brud, du äst en tillsluten örtagård; en tillsluten källa, en förseglad brunn.
13. Din frukt är såsom en lustgård af granatäple med ädla frukter, cyper med nardus;
14. Nardus med saffran, calmus och canel, med allahanda Libanons trä; myrrham och aloes med alla bästa örter;
15. Såsom en örtegårds brunn, såsom en brunn af lefvande vatten, det af Libanon flyter.
16. Statt upp, nordanväder, och kom, sunnanväder, och blås igenom min örtegård, att hans örter måga drypa. Min vän komme uti sin örtegård, och äte sina ädla frukter.
HÖGA VISAN, 5. CAPITLET
Christus bjudes. Hans skönhet.
1. Jag kom, min syster, kära brud, uti min örtegård; jag hafver mitt myrrham, samt med mina örter, uppskurit; jag hafver ätit mina hannogskako, samt med minom hannog; jag hafver druckit mitt vin med mine mjölk; äter, mine käre, och dricker, mine vänner, och varder druckne.
2. Jag sofver, och mitt hjerta vakar; der är mins väns röst, som klappar; låt mig upp, min kära, min syster, min dufva, min fromma; ty mitt hufvud är fullt med dagg, och mine lockar fulle med nattenes droppar.
3. Jag hafver afklädt min kjortel; huru skulle jag åter kläda honom uppå igen? Jag hafver tvagit mina fötter; huru skulle jag besmitta dem igen?
4. Men min vän stack sina hand in genom ett hål, och mitt lif darrade dervid.
5. Då stod jag upp, att jag skulle låta minom vän upp; mina händer drupo af myrrham, och myrrham lopp öfver mina finger på stängelen åt låset.
6. Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borto, och sin väg gången. Då gick min själ ut efter hans ord; jag sökte honom, men jag fann honom intet; jag ropade, men han svarade mig intet.
7. Väktarena, som omkringgå i stadenom, funno mig, de slogo mig till sårs; väktarena på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde.
8. Jag besvär eder, Jerusalems döttrar; finnen I min vän, så säger honom, att jag för älskog krank ligger.
9. Hvad är din vän för andra vänner, o du aldradägeligasta ibland qvinnor? Hvad är din vän för andra vänner, att du så hafver besvorit oss?
10. Min vän är hvit och röd, utkorad ibland mång tusend.
11. Hans hufvud är det bästa guld; hans hår är krusadt, svart såsom en korp.
12. Hans ögon äro såsom dufvoögon vid vattubäcker, tvagne med mjölk, och stå full.
13. Hans kinder äro såsom apothekares växande örtesängar; hans läppar äro såsom roser, de der drypa af flytande myrrham.
14. Hans händer äro såsom guldringar, fulle med turkoser; hans lif är såsom rent elphenben, besatt med saphirer.
15. Hans ben äro såsom marmors pelare, grundade uppå gyldene fötter; hans skapnad är såsom Libanon, utkorad såsom cedreträ.
16. Hans hals är söt och ganska lustig: En sådana är min vän; min vän är sådana, I Jerusalems döttrar.
17. Hvart är då din vän gången, o du dägeligasta ibland qvinnor? Hvart hafver din vän vändt sig, så vilje vi honom söka med dig.
HÖGA VISAN, 6. CAPITLET
Brudens dägelighet. Christi kärlek.
1. Min vän är nedergången uti sin örtagård, till örtasängarna, att han sig der förlusta skall i örtagårdarna, och hemta roser.
2. Min vän är min, och jag är hans, den sig ibland roser förlustar.
3. Du äst dägelig, min kära, såsom Thirza; lustig såsom Jerusalem, förskräckelig såsom en härordan.
4. Vänd din ögon ifrå mig, förty de göra mig brinnande; ditt hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippte äro.
5. Dine tänder äro såsom en fårahjord, de der tvagne komma utu vatten, hvilke allesammans äro med tvillingar hafvande, och ingen ibland dem är ofruktsam.
6. Dine kinder äro såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.
7. Sextio äro Drottningarna, och åttatio frillorna, och på jungfrurna är intet tal;
8. Men en är min dufva, min fromma; en är sine moder kärast, och sine moders utkorada. Då döttrarna sågo henne, prisade de henne saliga; Drottningarna och frillorna lofvade henne.
9. Ho är denna, som uppgår såsom en morgonrodne, dägelig såsom månen, utkorad såsom solen, förskräckelig såsom en härordan?
10. Jag är nedergången i nöttagården, till att skåda telningarna vid bäcken; till att skåda, om vinträt blomstrades, om granatäplen grönskades.
11. Min själ visste icke, att han mig intill AmmiNadibs vagnar satt hade.
12. Vänd om, vänd om, o Sulamith; vänd om, vänd om, att vi måge skåda dig; hvad sen I på Sulamith annat, än dans i Mahanaim?
HÖGA VISAN, 7. CAPITLET
Brudens lof. Christi godhet.
1. Huru dägelig är din gång i skorna, du Förstas dotter! Dina länder stå lika vid hvarandra, såsom tu spann, de ens mästares hand gjort hafver.
2. Din nafle är såsom en rund skål, den aldrig dryck fattas; din buk är såsom en hvetehop, omsatt med roser.
3. Din tu bröst äro såsom två unge råtvillingar;
4. Din hals är såsom ett elphenbenstorn, din ögon äro såsom de dammar i Hesbon vid den porten Bathrabbim; din näsa är såsom tornet af Libanon, hvilket sig vänder emot Damascon;
5. Ditt hufvud står på dig såsom Carmel; håret på ditt hufvud är såsom Konungens purpur i fållar bunden.
6. Huru dägelig och huru ljuflig äst du, kära, i vällust!
7. Din längd är lik vid ett palmträ; och din bröst vid vindrufvor.
8. Jag sade: Jag måste stiga upp i palmträt, och fatta dess qvistar; låt din bröst vara såsom drufvor på vinträ, och lukten af dine näso såsom äple;
9. Och din hals såsom godt vin, det minom vän lätteliga ingår; och tala om gammal ärende.
10. Min vän är min, och han håller sig ock till mig.
11. Kom, min vän, låt oss gå ut på markena, och vistas i landsbyarna;
12. Att vi måge bittida uppstå till vingårdarna, och få se, om vinträt blomstras, och hafver fått knoppar; om de granatäple utgångne äro; der vill jag gifva dig min bröst.
13. Liljorna gifva sin lukt, och för våra dörr allahanda ädla frukter; min vän, jag hafver bevarat åt dig både nytt och gammalt.
HÖGA VISAN, 8. CAPITLET
Brudens och Christi sista samtal.
1. O! att jag måtte finna dig ute, min broder, du, som mins moders bröst suger, och måtte få kyssa dig; att ock ingen föraktade mig.
2. Jag ville taga dig, och hafva dig uti mine moders hus, der du mig lära skulle; der ville jag skänka dig kryddadt vin, och must af min granatäple.
3. Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
4. Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, att I icke uppväcken mina käro, eller omaken henne, tilldess henne sjelf lyster.
5. Ho är denna, som uppkommer ifrån öknene, och stöder sig in uppå sin vän? Under äpleträt väcker jag dig, der din moder dig födt hafver; der hon, som dig födde, med dig legat hafver.
6. Sätt mig såsom ett insegel på ditt hjerta, och såsom ett insegel uppå din arm; ty kärleken är stark såsom döden, och nitälskan är fast såsom helvetet; dess glöd är brinnande, och en HERRANS låge;
7. Så att ock mycket vatten icke förmå utsläcka kärleken, eller strömmar fördränka honom; om en ville gifva alla ägodelar i sino huse för kärleken, så gulle det alltsammans intet.
8. Vår syster är liten, och hafver ingen bröst; hvad skole vi göra till vår syster, när man nu skall tala henne till?
9. Är hon en mur, så vilje vi göra silfverbålverk deruppå; är hon en dörr, så vilje vi befästa henne med cedrebräde.
10. Jag är en mur, och min bröst äro såsom torn, deraf är jag vorden för hans ögon såsom den der frid finner.
11. Salomo hafver en vingård i BaalHamon; den vingården fick han vaktarom, att hvardera skulle gifva, för hans frukt, tusende silfpenningar.
12. Min vingård är för mig. Dig Salomo bör tusende; men vaktaromen öfver hans frukter, tuhundrad.
13. Du, som bor i örtagårdarna, sällskapen akta deruppå; låt mig höra dina röst.
14. Fly, min vän, och var lik ene rå, eller enom ungom hjort, in på örtabergen.
