Konung Carl den Tolftes Bibel

3 MOSEBOKEN, 1.  CAPITLET

Bränneoffers lag.

1. Och HERREN kallade Mose, och talade med honom utu vittnesbördsens tabernakel, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: Hvilken ibland eder vill göra HERRANOM ett offer, han göre det af boskape; af fä och af får.

3. Vill han göra ett bränneoffer af oxar, så offre en stutkalf, den ingen brist hafver, inför dörrene af vittnesbördsens tabernakel, att det skall varda HERRANOM tacknämligit af honom;

4. Och lägge sina hand på bränneoffrets hufvud, så varder det tacknämligit, och försonar honom;

5. Och skall slagta den stuten för HERRANOM. Och Presterna, Aarons söner, skola bära blodet fram och stänka allt omkring på altaret, som är för dörrene af vittnesbördsens tabernakel.

6. Och huden skall bränneoffrena aftagas, och det skall huggas i stycker.

7. Och Prestens Aarons söner skola göra en eld på altaret, och lägga der ved uppå.

8. Och skola lägga stycken, nämliga hufvudet och kroppen uppå veden, som ligger på eldenom på altaret.

9. Men inelfverna och fötterna skall man två med vatten, och Presten skall allt detta uppbränna på altaret till ett bränneoffer. Detta är ett offer, som väl luktar för HERRANOM.

10. Vill han göra bränneoffer af får eller getter, så offre det mankön är, det ingen brist hafver;

11. Och skall slagta det utmed sidone af altaret, som norrut är för HERRANOM. Och Presterna, Aarons söner, skola stänka dess blod på altaret allt omkring.

12. Och man skall hugga det i stycke. Och Presten skall lägga hufvudet och kroppen på veden och elden, som på altaret är.

13. Men inelfverna och fötterna skall man två med vatten. Och Presten skall allt det offra och uppbränna på altaret till bränneoffer. Detta är ett offer, som väl luktar för HERRANOM.

14. Vill han ock göra HERRANOM ett bränneoffer af foglar, så göre det af turturdufvor, eller af unga dufvor.

15. Och Presten skall hafvat fram till altaret, och först vrida thy halsen af, att det må uppbrännas på altaret, och låta utblöda blodet på altarens vägg.

16. Och dess kräfvo med fjädrarna skall man kasta vid altaret österut på askohopen;

17. Och skall bryta dess vingar sönder, men icke rifva dem ifrå. Och alltså skall Presten uppbränna det på altaret, på vedenom och eldenom, till ett bränneoffer. Detta är ett offer, som väl luktar HERRANOM.

3 MOSEBOKEN, 2.  CAPITLET

Spisoffers lag.

1. Vill en själ göra HERRANOM ett spisoffer, så skall det vara af semlomjöl; och skall gjuta der oljo uppå, och lägga rökelse deruppå;

2. Och bära det så till Presterna, Aarons söner. Då skall Presten taga sina hand fulla af det samma semlomjölet och oljone, samt med allt rökelset, och bränna det upp på altaret till en åminnelse. Detta är ett offer, som väl luktar för HERRANOM.

3. Det öfver är af spisoffret, skall höra Aaron och hans söner till. Det skall vara det aldrahelgasta af HERRANS offer.

4. Men vill han göra ett spisoffer af det i ugn bakas, så tage kakor af semlomjöl, osyrade, beblandade med oljo, och osyrade tunnkakor, smorda med oljo.

5. Men är ditt spisoffer af något det som bakadt är i panno, så skall det vara af osyradt semlomjöl, beblandadt med oljo.

6. Och du skall delat i stycker, och gjuta der oljo uppå; så är det ett spisoffer.

7. Är ock ditt spisoffer något det på halster bakadt är, så skall du göra det af semlomjöl med oljo.

8. Och det spisoffer, som du af sådana vill göra HERRANOM, det skall du bära till Presten; han skall hafva det fram till altaret;

9. Och häfoffra det samma spisoffret till en åminnelse, och bränna det upp på altaret. Det är ett offer, som väl luktar för HERRANOM.

10. Det öfver är, skall höra Aaron och hans söner till. Det skall vara det aldrahelgasta af HERRANS offer.

11. Allt spisoffer, som I viljen offra HERRANOM, skolen I göra utan surdeg; ty ingen surdeg eller hannog skall deribland uppbränd varda HERRANOM för offer.

12. Men till en förstling skolen I offra dem HERRANOM; men på intet altare skola de komma till en söt lukt.

13. Allt ditt spisoffer skall du salta. Och ditt spisoffer skall aldrig vara utan dins Guds förbunds salt; ty uti allt ditt offer skall du offra salt.

14. Vill du göra ett spisoffer HERRANOM af första frukterna, skall du torka de gröna axen vid eld, och stöta dem små, och så offra spisoffer af dina första frukter;

15. Och skall låta der oljo uppå, och lägga rökelse deruppå; så är det ett spisoffer.

16. Och Presten skall taga af det stötta, och af oljone med allt rökelset, och uppbränna det till en åminnelse. Det är HERRANOM ett offer.

3 MOSEBOKEN, 3. CAPITLET

Tackoffers lag.

1. Om hans offer är ett tackoffer, af fä, antingen oxe eller ko, skall han offra för HERRANOM det utan vank är;

2. Och skall lägga sina hand på dess hufvud, och slagta det för dörrene af vittnesbördsens tabernakel; och Presterna, Aarons söner, skola stänka blodet på altaret allt omkring;

3. Och skall offra af det tackoffret HERRANOM, nämliga allt det feta på inelfverna;

4. Och båda njurarna med det feta, som derpå är vid länderna, och det nätet öfver lefrena med njurarna.

5. Och Aarons söner skola det uppbränna på altaret för ett bränneoffer på vedenom, som ligger på eldenom. Det är ett offer, som väl luktar för HERRANOM.

6. Men vill han göra HERRANOM ett tackoffer af små boskap, antingen gummar eller gymmer, så skall det vara utan all vank.

7. Är det ett lamb, så skall han hafva det fram för HERRAN;

8. Och skall lägga sina hand på dess hufvud, och slagta det inför vittnesbördsens tabernakel; och Aarons söner skola stänka dess blod på altaret allt omkring;

9. Och alltså offra HERRANOM af tackoffrena, nämliga dess feta; hela stjerten med ryggenom, det feta som är öfver inelfven, samt med allt det feta som invärtes är;

10. Och båda njurarna med allt det feta, som derpå är vid länderna, och det nätet om lefrena och njurarna.

11. Och Presten skall uppbränna det på altaret, till offrens spis HERRANOM.

12. Är hans offer en get, och bär henne fram för HERRAN;

13. Skall han lägga sina hand på hennes hufvud, och slagta henne för vittnesbördsens tabernakel; och Aarons söner skola stänka hennes blod på altaret allt omkring;

14. Och skall deraf offra ett offer HERRANOM, nämliga det feta som är omkring inelfverna, och allt det feta som invärtes är;

15. Båda njurarna med det feta, som derpå är vid länderna, och nätet öfver lefrena med njurarna.

16. Och Presten skall uppbrännat på altaret till offrens spis, till en söt lukt. Allt det feta hörer HERRANOM till.

17. Det vare en evig sed med edra efterkommande uti alla edra boningar, att I intet fett eller blod äten.

3 MOSEBOKEN, 4.  CAPITLET

Syndoffers lag.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg: Om en själ syndar af ovetenhet emot något HERRANS bud, som hon icke göra skulle;

3. Nämliga, om en Prest, som smord är, syndar, så att han förargar folket, han skall för sina synd, som han gjort hafver, bära fram en ung stut, den utan vank är, HERRANOM till ett syndoffer;

4. Och skall hafva stuten fram för HERRAN inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel, och lägga sina hand på hans hufvud, och slagta honom för HERRANOM.

5. Och Presten, som smord är, skall taga af hans blod, och bära in uti vittnesbördsens tabernakel;

6. Och skall doppa sitt finger uti blodet, och stänka dermed sju resor för HERRANOM inför förlåten i det helga;

7. Och skall af samma blod stryka på hornen af rökaltaret, som står för HERRANOM     inuti vittnesbördsens tabernakel, och gjuta allt blodet på bottnen af bränneoffrens altare, som står för dörrene till vittnesbördsens tabernakel.

8. Och allt det feta af syndoffret skall han häfoffra, nämliga det feta, som är öfver inelfverna, och allt det feta, som invärtes är;

9. Båda njurarna med det feta, som derpå är vid länderna, och det nätet öfver lefrena med njurarna;

10. Såsom man häfoffrar i tackoffret af oxanom; och skall uppbrännat på bränneoffrens altare.

11. Men hudena af stuten med allt köttet, samt med hufvudet, och fötterna, och inelfverna, och gåret,

12. Det skall han allt utföra utu lägret, på ett rent rum, dit man slår askona, och skall uppbrännat på ved i elde.

13. Om en hel menighet i Israel försåge sig, och gerningen vore fördold för deras ögon, så att de gjort hade emot något HERRANS bud, det de icke göra skulle, och vorde så brottslige;

14. Och förnumme så sedan sina synd, som de gjort hade; så skola de hafva en ung stut fram till syndoffer, och ställa honom för dörrena af vittnesbördsens tabernakel.

15. Och de äldste af menighetene skola lägga deras händer på hans hufvud för HERRANOM, och slagta den stuten för HERRANOM.

16. Och Presten, som smord är, skall bära bloden af stuten in uti vittnesbördsens tabernakel;

17. Och doppa derin med sitt finger, och sju resor stänka för HERRANOM inför förlåten;

18. Och skall stryka af blodet på hornen af altaret, som står för HERRANOM uti vittnesbördsens tabernakel, och allt det andra blodet gjuta på bottnen af bränneoffersaltaret, som står för dörrene af vittnesbördsens tabernakel.

19. Allt hans feta skall han häfoffra, och uppbränna på altaret;

20. Och skall göra med denna stuten, såsom han gjorde med syndoffersstutenom. Och alltså skall Presten försona dem, och det varder dem förlåtet.

21. Och skall han föra stuten utu lägret och bränna honom upp, såsom han uppbrände den förra stuten. Det skall vara syndoffret för menighetene.

22. Om en Förste syndar, och något gör emot HERRANS sins Guds bud, det han icke göra skulle, och varder brottslig ovetandes;

23. Och förnimmer sina synd, som han gjort hafver; han skall frambära till offers en getabock utan all vank;

24. Och lägga sina hand på bocksens hufvud, och slagta honom på det rum, der man slagtar bränneoffer för HERRANOM; det vare hans syndoffer.

25. Sedan skall då Presten taga af syndoffrens blod med sitt finger, och stryka det på hornen af bränneoffersaltaret, och det andra blodet gjuta på hornen af bränneoffrens altare.

26. Men allt hans feta skall han uppbränna på altaret, lika såsom det feta af tackoffrena; och alltså skall Presten försona hans synd, och det varder honom förlåtet.

27. Om en själ af meniga folket syndar ovetandes, så att hon ovetandes gör emot något HERRANS bud, det hon icke göra skulle, och blifver så brottslig;

28. Eller förnimmer sina synd, som hon gjort hafver; hon skall bära fram för ett offer ena get utan vank, för syndena, som hon gjort hafver;

29. Och skall lägga sina hand på syndoffrens hufvud, och slagta det på bränneoffrens rum.

30. Och Presten skall taga af blodet med sitt finger, och stryka på hornen af bränneoffrens altare, och allt blodet gjuta på bottnen af altaret.

31. Allt hennes feta skall han aftaga, såsom han aftager det feta af tackoffrena, och skall uppbränna på altaret till en söt lukt HERRANOM. Och alltså skall Presten försona henne, och det varder henne förlåtet.

32. Men bär han fram ett får till syndoffer, så bäre en gymmer utan vank;

33. Och lägge sina hand på syndoffrens hufvud, och slagte det till ett syndoffer, på det rummet, der man slagtar bränneoffret.

34. Och Presten skall taga af blodet med sitt finger, och stryka på hornen af bränneoffrets altare, och gjuta allt blodet på bottnen af altaret.

35. Men allt dess feta skall man aftaga, såsom han aftager det feta af tackoffrets fåre, och skall det uppbränna på altaret till ett HERRANS offer. Och alltså skall Presten försona hans synd, den han gjort hafver, och honom varder det förlåtet.

3 MOSEBOKEN, 5.  CAPITLET

Syndoffers lag.

1. Om en själ syndar, så att hon hörer några bannor, och hon är dess vittne, eller det sett eller förfarit hafver, och icke hafver tillsagt, hon är brottslig till en missgerning.

2. Eller om en själ kommer vid något orent, antingen ett as af ett orent djur, eller af boskap, eller af matkar, och visste det icke, hon är oren, och är brottslig.

3. Eller om hon kommer vid ena orena mennisko, i hvad som helst orenhet der menniskan kan med oren varda, och visste det icke, och förnimmer det sedan, den är brottslig.

4. Eller om en själ svär, så att henne går af munnen att göra illa eller väl, såsom ene mennisko väl händer att svärja, och visste det icke, och förnimmer det sedan, den varder brottslig på ett af detta.

5. När nu händer, att hon brottslig är på ettdera, och bekänner att hon derpå syndat hafver;

6. Så skall hon för detta hennes synds brott, som hon gjort hafver, bära fram HERRANOM af hjordenom ett får eller ena get, som foster haft hafver, till syndoffer; så skall Presten försona henne hennes synder.

7. Förmår hon icke ett får, så bäre HERRANOM för sitt brott, som hon brutit hafver, två turturdufvor, eller två unga dufvor; ena till syndoffer, den andra till bränneoffer;

8. Och bäre dem till Presten, han skall den första göra till syndoffer, och vrida halsen sönder af henne, och dock icke rifva hufvudet ifrå;

9. Och stänka med syndoffrets blod på altarens vägg, och låta det blodet, som öfver är, utblöda på altarens botten; det är syndoffret.

10. Den andra skall han göra till bränneoffer efter dess rätt; och alltså skall Presten försona henne hennes synd, som hon gjort hafver, och det varder henne förlåtet.

11. Förmår hon icke två turturdufvor, eller två unga dufvor, så bäre fram sitt offer för sina synd, en tiondedel af ett epha semlomjöl till syndoffer; men ingen oljo skall han låta deruppå, eller rökelse låta komma deruppå; ty det är ett syndoffer.

12. Och han skall bärat fram till Presten, och Presten skall taga deraf en hand full till åminnelse, och bränna det upp på altaret HERRANOM till ett offer; detta är ett syndoffer.

13. Och Presten skall så försona honom hans synd, som han gjort hafver, och det varder honom förlåtet. Och det skall höra Prestenom till, såsom ett spisoffer.

14. Och HERREN talade med Mose och sade:

15. Om en själ förtager sig, så att hon med ovetenhet syndar på något, som HERRANOM vigdt är; skall hon bära HERRANOM skuldoffer, en vädur af hjordenom utan vank, den två siklar silfver är värd, efter helgedomens sikel, till skuldoffer.

16. Dertill, hvad han syndat hafver på det vigda, skall han det igengifva, och ändå gifva femtedelen derutöfver, och skall gifvat Prestenom; han skall försona honom med skuldoffrets vädur, så varder det honom förlåtet.

17. Om en själ syndar, och gör emot något HERRANS bud, det hon icke göra skulle, och visste det icke, hon är brottslig, och är skyldig åt den missgerningene;

18. Och skall bära en vädur af hjordenom utan vank, den ett skuldoffer värd är, till Presten. Han skall försona honom hans ovetenhet, den han gjort hafver, och visste det icke, så varder det honom förlåtet.

19. Det är skuldoffret, till hvilket han HERRANOM brottslig är.

3 MOSEBOKEN, 6. CAPITLET

Bränne-, Spis-, Vigelse- och Synd-offer.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Om en själ syndar, och förtager sig för HERRANOM, så att han nekar sinom nästa det han honom befallt hafver, eller det han honom i godo tro handfått hafver, eller det han med våld tagit eller med orätt under sig slagit hafver;

3. Eller det tappadt var funnit hafver, och säger der nej till med en falsk ed, och hvad det helst kan vara, det en menniska emot sin nästa bryter;

4. När nu sker, att han så syndar, och sig förbryter, så skall han igengifva, hvad han så med våld tagit hafver, eller med orätt under sig slagit, eller det honom befaldt var, eller det han funnit hafver;

5. Eller der han den falska eden öfver gjort hafver; det skall han alltsammans igengifva, och ändå gifva femtedelen deröfver, honom som det tillhörde, på den dagen han sitt skuldoffer gifver.

6. Men för sina skuld skall han bära HERRANOM till Presten en vädur af hjorden utan vank, den ett skuldoffer värd är.

7. Så skall Presten försona honom för HERRANOM; så varder honom förlåtet allt det han gjorde, der han sig med förbröt.

8. Och HERREN talade med Mose, och sade:

9. Bjud Aaron och hans söner, och säg: Detta är bränneoffrets lag. Bränneoffret skall brinna på altarens eldstad, och alla nattena intill morgonen; och allena altarens eld skall derpå brinna.

10. Och Presten skall kläda på sig sin linna kjortel, och det linna nederklädet på sin kropp; och skall upptaga askona, som af bränneoffrets eld kommer uppå altaret, och lägga den jemte vid altaret;

11. Och skall kläda sig af, och kläda sig i annor kläde, och bära askona utom lägret på ett rent rum.

12. Elden på altaret skall brinna, och aldrig utsläckas. Presten skall hvar morgon upptända veden deruppå, och ställa bränneoffret deruppå, och bränna deruppå det feta af tackoffret.

13. Alltid skall elden brinna på altaret, och aldrig utsläckas.

14. Och detta är spisoffrens lag, det Aarons söner offra skola för HERRANOM på altaret.

15. Man skall häfoffra sin hand full af semlomjöl, af spisoffret och dess oljo, och allt rökelset, som ligger på spisoffret, och skall upptändat på altarena till en söt lukt, HERRANOM till åminnelse.

16. Det öfver är, skall Aaron och hans söner förtära, och skola ätat osyradt på heligt rum, i gårdenom till vittnesbördsens tabernakel.

17. De skola intet baka med surdeg; ty det är deras del, den jag dem af mitt offer gifvit hafver; det skall vara dem det aldrahelgasta, lika såsom syndoffret och skuldoffret.

18. Det mankön är ibland Aarons barn, skola det äta. Det vare edrom efterkommandom en evig rätt om HERRANS offer. Ingen skall komma dervid, utan han är vigd.

19. Och HERREN talade med Mose, och sade:

20. Detta skall vara Aarons och hans söners offer, som de skola offra HERRANOM på deras vigelsedag: Tiondedelen af ett epha semlomjöl till evigt spisoffer, hälftena om morgonen, och hälftena om aftonen.

21. Uti panno skall du göra det med oljo, och bära det bakadt fram, och i stycker skall du det offra HERRANOM till en söt lukt.

22. Och Presten, som af hans söner i hans stad smord varder, han skall göra det. Detta är en evig rätt HERRANOM. Det skall allt uppbrändt varda;

23. Ty allt spisoffer, som för en Prest sker, skall förtäras af eld, och icke ätas.

24. Och HERREN talade med Mose, och sade:

25. Tala till Aaron och hans söner, och säg: Detta är syndoffrens lag: På den staden, der du slagtar bränneoffret, der skall du ock slagta syndoffret för HERRANOM; det är det aldrahelgasta.

26. Presten, som syndoffret offrar, skall det äta på heligt rum, uti gårdenom till vittnesbördsens tabernakel.

27. Ingen skall komma vid dess kött, utan han är vigd. Och den som en klädnad stänker af dess blod, han skall två sig på heligt rum.

28. Och krukan, der det uti kokadt är, skall sönderslås. Är det en koppargryta, så skall man skura henne, och skölja med vatten.

29. Det mankön är ibland Presterna, de skola äta deraf; ty det är det aldrahelgasta.

30. Men allt det syndoffer, hvars blod buret varder in uti vittnesbördsens tabernakel till försoning i thy helga, det skall man icke äta, utan uppbränna det med eld.

3 MOSEBOKEN, 7. CAPITLET

Prestens del af skuldoffer och annor offer. Fett, blod.

1. Och detta är skuldoffrens lag, och det är det aldrahelgasta.

2. På det rummet, der man slagtar bränneoffret, skall man ock slagta skuldoffret, och stänka dess blod på altaret allt omkring.

3. Och allt dess feta skall man offra, stjerten och det feta, som är på inelfverna;

4. Båda njurarna med det feta, som derpå är vid länderna, och nätet öfver lefrena med njurarna.

5. Och Presten skall uppbränna det på altaret HERRANOM till ett offer; det är ett skuldoffer.

6. Det mankön är ibland Presterna, skola det äta på heligt rum; ty det är det aldrahelgasta.

7. Såsom syndoffret, så skall ock skuldoffret vara; begges deras skall en lag vara; och skall höra Prestenom till, som derigenom försonar.

8. Den Prest något bränneoffer offrar, honom skall tillhöra huden af bränneoffret, som han offrat hafver.

9. Och allt spisoffer, som i ugn, eller på halster, eller uti panno bakadt varder, skall höra Prestenom till, som det offrar.

10. Och allt spisoffer, som med oljo blandadt eller torrt är, det skall allom Aarons barnom tillhöra, så thy eno som thy andro.

11. Och detta är tackoffers lag, det man HERRANOM offrar.

12. Vilja de göra ett lofoffer, så skola de offra osyrade kakor, blandade med oljo, och osyrade tunnkakor, bestrukna med oljo, och i panno bakade semlokakor, blandade med oljo.

13. Och sådana offer skola de göra på en kako af syradt bröd till sitt tackoffers lofoffer.

14. Och ett af thy allo skall offras HERRANOM till häfoffer, och skall höra Prestenom till, som stänker tackoffrens blod.

15. Och lofoffrens kött, i sitt tackoffer, skall ätas på samma dagen, som det offradt varder, och intet låtas qvart intill morgonen.

16. Och ehvad det är ett löfte eller friviljogt offer, så skall det på samma dagen ätet varda, som det offradt är; om något qvart blifver till den andra dagen, skall man ändå ätat.

17. Men hvad qvart blifver af offradt kött intill tredje dagen, det skall uppbrännas i elde.

18. Och om någor äter på tredje dagen af det offrade köttet af hans tackoffer, så blifver han icke tacknämlig, som det offrat hafver, det skall icke heller varda honom tillräknadt, utan det blifver en styggelse. Och hvad själ som deraf äter, hon är brottslig till en missgerning.

19. Och det kött, som kommer vid något orent, det skall icke varda ätet, utan uppbrändt i elde. Den der ren är till lekamen, han skall äta det köttet.

20. Och den själ, som äter af tackoffrens kött, det HERRANOM tillhörer, hennes orenhet vare öfver henne, och hon skall varda utrotad utu sitt folk.

21. Och om en själ kommer vid något det orent är, vare sig oren menniska, boskap, eller hvad eljest styggeligit är, eller ock äter af tackoffrens kött, det HERRANOM tillhörer, den skall utrotad varda utu sitt folk.

22. Och HERREN talade med Mose, och sade:

23. Tala med Israels barn, och säg: I skolen intet fett äta af fä, lambom och getom.

24. Men det feta af ett as, och hvad af vilddjur rifvet är, bruker eder till allahanda nytto; men icke skolen I ätat.

25. Ty den som äter det feta af den boskap, som HERRANOM till offer gifven är, den samma själen skall utrotad varda utu sitt folk.

26. I skolen ock intet blod äta, antingen af boskap, eller af foglar, der I bon.

27. Hvilken själ, som äter något blod, hon skall utrotad varda utu sitt folk.

28. Och HERREN talade med Mose, och sade:

29. Tala med Israels barn, och säg: Den som HERRANOM sitt tackoffer göra vill, han skall ock bära med hvad som HERRANOM till ett tackoffer tillhörer.

30. Han skall med sine hand bärat fram till HERRANS offer, nämliga det feta på bröstena skall han frambära, samt med bröstet, att de skola varda ett veftoffer för HERRANOM.

31. Och Presten skall uppbränna det feta på altaret. Och bröstet skall höra Aaron till, och hans söner.

32. Och den högra bogen skola de gifva Prestenom till häfoffer af deras tackoffer.

33. Och hvilken ibland Aarons söner offrar blodet af tackoffret, och det feta, han skall ock hafva den högra bogen på sin del.

34. Ty veftebröstet och häfvebogen hafver jag tagit af Israels barn, af deras tackoffer, och hafver gifvit det Prestenom Aaron och hans söner, till en evig rätt.

35. Detta är Aarons och hans söners vigelse af HERRANS offer, på den dagen då de öfverantvardade vordo till att vara HERRANOM Prester;

36. Då HERREN böd, på den dagen, då han dem vigde, hvad dem af Israels barnom gifvas skulle, till en evig rätt, allom deras efterkommandom.

37. Och detta är bränneoffrens lag, spisoffrens, syndoffrens, skuldoffrens, fyllooffrens och tackoffrens;

38. Det HERREN på Sinai berg Mose böd, den dagen då han böd honom till Israels barn, att de skulle offra deras offer HERRANOM uti den öknene Sinai.

3 MOSEBOKEN, 8.  CAPITLET

Presterna och tabernaklet smörjas, vigas.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Tag Aaron och hans söner med honom, samt med deras kläder, och smörjooljon, och en stut till syndoffer; två vädrar, och en korg med osyradt bröd;

3. Och församla alla menighetena inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel.

4. Mose gjorde såsom HERREN honom böd, och församlade menighetena inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel;

5. Och sade till dem: Detta är det som HERREN budit hafver att göra;

6. Och tog Aaron och hans söner, och tvådde dem med vatten;

7. Och drog honom den linna kjortelen uppå, och band bältet omkring honom, och klädde på honom den gula silkeskjortelen, och fick honom lifkjortelen uppå, och gjordade honom öfver lifkjortelen;

8. Och satte på honom skölden, och i skölden Ljus och Fullkomlighet;

9. Och satte honom hatten på hans hufvud, och satte på hatten ofvanför hans änne, ett gyldene spann på den helga kronona; såsom HERREN Mose budit hade.

10. Och Mose tog smörjooljon, och smorde tabernaklet med allt det deruti var, och vigde det;

11. Och stänkte dermed sju resor på altaret, och smorde altaret med all sin redskap, tvättekaret med sinom fot, att det skulle varda vigdt;

12. Och göt af smörjooljone på Aarons hufvud, och smorde honom, att han skulle varda vigd;

13. Och hade Aarons söner fram, och drog dem linna kjortlar uppå, och gjordade dem med bälter, och band dem hufvor uppå; såsom HERREN honom budit hade;

14. Och lät hafva fram till sig en stut till syndoffer. Och Aaron och hans söner lade sina händer på hans hufvud.

15. Sedan slagtades han. Och Mose tog af blodet, och strök med fingret på hornen af altaret allt omkring, och skärde altaret, och göt blodet på altarens botten, och vigde det, att han skulle försonat;

16. Och tog allt det feta af inelfverna; nätet öfver lefrena, och båda njurarna dem det feta derpå är, och uppbrände det på altaret.

17. Men stuten med hans hud, kött och träck, brände han upp i elde utanför lägret; såsom HERREN honom budit hade.

18. Och hade en vädur fram till bränneoffer; och Aaron med hans söner lade sina händer på hans hufvud.

19. Sedan slagtades han. Och Mose stänkte af blodet på altaret allt omkring;

20. Högg väduren i stycker, och brände upp hufvudet och stycken;

21. Och tvådde inelfverna och fötterna med vatten, och brände så hela väduren upp på altarena. Det var ett bränneoffer till en söt lukt, ett offer HERRANOM; såsom HERREN honom budit hade.

22. Han hade ock fram den andra väduren, som är fyllooffrens. Och Aaron med hans söner lade sina händer på hans hufvud.

23. Sedan slagtades han. Och Mose tog af hans blod, och strök på högra örnatimpen af Aaron, och uppå tumman af högra handene, och på den största tåna af hans högra fot;

24. Och hade fram Aarons söner, och strök af blodet på deras högra örnatimp, och på tumman af deras högra hand, och på största tåna af deras högra fot; och stänkte blodet på altaret rundt omkring;

25. Och tog det feta och stjerten, och allt det feta på inelfverna, och nätet på lefrena, båda njurarna med det feta deruppå är, och den högra bogen.

26. Dertill tog han utaf korgenom, der det osyrade brödet uti var för HERRANOM, ena osyrada kako, och ena kako af det oljade brödet, och ena tunnkako, och lade det på det feta, och på högra bogen;

27. Och fick allt detta Aaron och hans söner på händerna, och veftade det för ett veftoffer för HERRANOM;

28. Och tog det allt igen af deras händer, och brände det upp på altaret ofvanuppå bränneoffret; ty det är fyllooffer till en söt lukt, ett offer HERRANOM.

29. Och Mose tog bröstet, och veftade det till ett veftoffer för HERRANOM af fyllooffrens vädur, den kom Mose på hans del; såsom HERREN honom budit hade.

30. Och Mose tog af smörjooljone, och af blodet på altaret, och stänkte på Aaron och hans kläder, på hans söner och deras kläder, och vigde så Aaron och hans kläder, hans söner och deras kläder med honom;

31. Och sade till Aaron och hans söner: Koker köttet för dörrene af vittnesbördsens tabernakel; och äter det der, dertill med brödet i fyllooffrens korg, såsom mig budet är och sagdt, att Aaron och hans söner skulle ätat.

32. Hvad öfver blifver af köttet och brödet, det skolen I uppbränna på elde.

33. Och I skolen icke utgå i sju dagar ifrå dörrene af vittnesbördsens tabernakel, allt intill den dagen, då edra fyllooffers dagar äro ute; ty i sju dagar äro edra händer fyllda;

34. Såsom det på denna dag skedt är: HERREN hafver så budit att göra, på det I skolen vara försonade.

35. Och I skolen blifva för dörrene af vittnesbördsens tabernakel dag och natt i sju dagar långt; och skolen taga vara på HERRANS vakt, att I icke dön; ty så är mig budet.

36. Och Aaron med hans söner gjorde allt det HERREN genom Mose budit hade.

3 MOSEBOKEN, 9. CAPITLET

Aarons första offer, Eld af himmelen.

1. Och på åttonde dagen kallade Mose Aaron och hans söner, och de äldsta i Israel.

2. Och sade till Aaron: Tag till dig en ung kalf till syndoffer, och en vädur till bränneoffer, båda utan vank, och haf dem fram för HERRAN.

3. Och tala med Israels barn, och säg: Tager en getabock till syndoffer, och en kalf, och ett får, båda årsgamla, och utan vank, till bränneoffer;

4. Och en oxa och en vädur till tackoffer, att vi offre för HERRANOM; och ett spisoffer blandadt med oljo; förty i dag skall HERREN låta eder se sig.

5. Och de togo det Mose budit hade inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel; och hela menigheten gick fram och stod för HERRANOM.

6. Då sade Mose: Detta är det HERREN budit hafver, att I göra skolen; så varder HERRANS härlighet sig se låtandes.

7. Och Mose sade till Aaron: Gack fram till altaret, och gör ditt syndoffer, och ditt bränneoffer, och försona dig och folket. Derefter gör folkens offer, och försona desslikes dem; såsom HERREN budit hafver.

8. Och Aaron gick fram till altaret, och slagtade kalfven till sitt syndoffer.

9. Och hans söner båro blodet till honom, och han doppade med sitt finger i blodet, och strök på hornen af altaret, och göt blodet på bottnen af altaret.

10. Men det feta, och njurarna, och det nätet på lefrene af syndoffrena brände han upp på altaret; såsom HERREN hade budit Mose.

11. Och köttet och skinnet brände han upp på elde utanför lägret.

12. Sedan slagtade han bränneoffret, och Aarons söner båro blodet till honom, och han stänkte det på altaret allt omkring.

13. Och de båro bränneoffret till honom styckadt, och hufvudet; och han brände det upp på altaret.

14. Och han tvådde inelfverna och fötterna, och brände det upp ofvanpå bränneoffret på altaret.

15. Derefter bar han fram folkens offer, och tog bocken, folkens syndoffer, och slagtade honom, och gjorde ett syndoffer deraf, såsom det förra;

16. Och bar bränneoffret fram, och gjorde såsom det sig borde;

17. Och bar fram spisoffret dertill, och tog sina hand full, och brände det upp på altaret, förutan morgonens bränneoffer.

18. Sedan slagtade han oxan och väduren till folkens tackoffer; och hans söner båro honom blodet, det stänkte han på altaret allt omkring.

19. Men det feta af oxanom och vädrenom, stjerten, och det feta som var öfver inelfverna, och njurarna, och nätet öfver lefrena;

20. Allt detta feta lade de på bröstet, och brände det feta upp på altaret.

21. Men bröstet och den högra bogen veftade Aaron till ett veftoffer för HERRANOM; såsom Mose budit hade.

22. Och Aaron hof sina hand upp till folket, och välsignade dem; och gick neder, sedan han syndoffret, bränneoffret och tackoffret gjort hade.

23. Och Mose och Aaron gingo in uti vittnesbördsens tabernakel. Och då de gingo åter ut igen, välsignade de folket. Då lät HERRANS härlighet se sig allo folkena.

24. Ty eld kom ut ifrå HERRANOM, och förtärde bränneoffret, och det feta på altaret. Då allt folket såg detta, fröjdade de sig, och föllo på deras anlete.

3 MOSEBOKEN, 10. CAPITLET

Nadabs, Abihu död. Folkets klagan. Vin förbjudes. Prestens del.

1. Och Aarons söner, Nadab och Abihu, togo hvar sitt rökelsekar, och lade eld deruti, och lade rökverk deruppå, och båro främmande eld fram för HERRAN, det han dem icke budit hade.

2. Då kom en eld ut ifrå HERRANOM, och förtärde dem, så att de blefvo döde för HERRANOM.

3. Då sade Mose till Aaron: Detta är det HERREN sagt hafver: Jag skall varda helgader på dem som nalkas mig, och för allo folke skall jag härlig hållen varda. Och Aaron tigde stilla.

4. Men Mose kallade till sig Misael och Elzaphan, Usiels söner, Aarons faderbroders, och sade till dem: Går fram, och bärer edra bröder härut af helgedomenom, ut för lägret.

5. Och de gingo fram, och båro dem med deras linnekjortlar ut för lägret; såsom Mose sagt hade.

6. Då sade Mose till Aaron och hans söner, Eleazar och Ithamar: I skolen icke blotta edor hufvud, icke eller rifva edor kläder, att I icke dön, och vrede kommer öfver hela menighetena; låter edra bröder af hela Israels hus gråta öfver denna branden, som HERREN gjort hafver.

7. Men I skolen intet gå ut igenom dörrena af vittnesbördsens tabernakel; annars kunden I dö; ty HERRANS smörjoolja är på eder. Och de gjorde såsom Mose sade.

8. Men HERREN talade med Aaron, och sade:

9. Du och dine söner med dig skolen icke dricka vin eller starka drycker, när I gån in uti vittnesbördsens tabernakel, att I icke skolen dö. Det vare en evig rätt allom edrom efterkommandom;

10. Att I mågen åtskilja hvad heligt och oheligt, hvad rent och orent är;

11. Och att I mågen lära Israels barn alla rätter, som HERREN till eder genom Mose sagt hafver.

12. Och Mose talade med Aaron, och med hans återlefda söner, Eleazar och Ithamar: Tager det öfverblifvet är af spisoffret och af HERRANS offer, och äter det osyradt vid altaret; ty det är det aldrahelgasta.

13. Och I skolen ätat på ett heligt rum, ty det är din rätt, och dina söners rätt af HERRANS offer; ty så är mig budet.

14. Veftebröstet och häfvebogen skall du och dine söner, och dina döttrar med dig, äta på rent rum; ty denne rätten är dig och dina söner gifven till Israels barnas tackoffer.

15. Ty häfvebogen och veftebröstet, med dess fetas offer, skola inbäras, att de skola varda veftad till veftoffer för HERRANOM. Derföre är det ditt och dina barnas till en evig rätt; såsom HERREN budit hafver.

16. Och Mose sökte efter syndoffrens bock; och fann honom vara uppbrändan. Och han vardt vred öfver Eleazar och Ithamar, Aarons söner, de ännu igenlefde voro; och sade:

17. Hvi hafven I icke ätit syndoffret på heligt rum, efter det är det aldrahelgasta, och han hafver gifvit eder det, på det I skolen bära menighetenes missgerningar, och försona dem för HERRANOM?

18. Si, hans blod är icke kommen in uti det helga; I skullen hafva ätit det in i det helga, såsom mig budet är.

19. Men Aaron sade till Mose: Si, i dag hafva de offrat deras syndoffer, och deras bränneoffer för HERRANOM, och mig är så gånget som du ser. Skulle jag i dag äta af syndoffer, och vara vid godt mod för HERRANOM?

20. Då Mose det hörde, var han tillfrids.

3 MOSEBOKEN, 11. CAPITLET

Ren och oren djur.

1. Och HERREN talade med Mose och Aaron, och sade till dem:

2. Taler med Israels barn, och säger: Dessa äro de djur, som I äta skolen, ibland all djur på jordene.

3. Allt det som ibland djuren tveklöfvadt är, och idislar, det skolen I äta.

4. Men det som idislar, och är klöfvadt, dock icke tveklöfvadt, såsom camelen, det är eder orent, och I skolen icke ätat.

5. Cuniler idisla väl, men de äro icke tveklöfvade; derföre äro de orene.

6. Haren idislar ock, men han är icke tveklöfvad; derföre är han eder oren.

7. Och svinet är väl klöfvadt, men det idislar icke; derföre är det eder orent.

8. Af desses kött skolen I icke äta, och icke komma vid deras as; ty de äro eder oren.

9. Detta skolen I äta ibland det som i vattnena är: allt det som spol och fjäll hafver i floder, i hafvena, och i bäckom, det skolen I äta.

10. Men allt det som icke hafver spol och fjäll i hafvena och i bäckom, ibland allt det som röres i vattnen, och allt det som lefver i vattne, det skall vara eder en vederstyggelse;

11. Att I icke äten af dess kött, och skyr vid deras as;

12. Ty allt det som icke hafver spol och fjäll i vattnena, der skolen I sky veder.

13. Och detta skolen I sky veder ibland foglarna, att I icke äten dem: örnen, höken, falken,

14. Gamen, gladona, och det af deras art är,

15. Och alle korpar med deras art,

16. Strutsfoglen, ugglona, göken, sparfhöken med sine art,

17. Stenugglona, svanen, ufven,

18. Flädermusena, rördrommen,

19. Storken, hägren, skrikona med sine art, vidhöfden och svalona.

 20. Och allt det sig rörer ibland foglarna, och går på fyra fötter, det skall vara eder en vederstyggelse.

21. Dock detta skolen I äta af foglom, det sig rörer och går på fyra fötter, hvilkas knä stå tillbaka, der det med hoppar på jordene;

22. Deraf mån I äta, såsom är Arbe med sin art, och Saleam med sin art, och Hargol med sin art, och Hagab med sin art.

23. Allt det eljest hafver fyra fötter ibland foglarna, det skall vara eder en vederstyggelse;

24. Och I skolen räkna dem oren. Den som kommer vid deras as, han skall vara oren allt intill aftonen.

25. Och den som någorsderas as bär, han skall två sin kläder, och skall blifva oren allt intill aftonen.

26. Derföre, allt det djur, som klöfvadt är, och icke tveklöfvadt, och idislar icke, det skall vara eder orent; den som kommer dervid, han blifver oren.

27. Och allt det som går på händer ibland djuren, som gå på fyra fötter, det skall vara eder orent; den som kommer vid deras as, han skall vara oren allt intill aftonen.

28. Och den som deras as bär, han skall två sin kläder, och vara oren allt intill aftonen; ty allt sådant är eder orent.

29. Desse skola ock vara eder oren ibland de djur, som krypa på jordene: lekatten, musen, paddan, hvart efter sitt slag,

30. Igelkotten, molken, ödlan, stellion, mullvaden;

31. De äro eder oren ibland allt det som kryper; den som kommer vid deras as, han skall vara oren intill aftonen.

32. Och allt det som ett sådant dödt as på faller, det varder orent; vare sig allahanda träkäril, eller kläder, eller skinn, eller säck, och all sådana redskap, der man något med gör, skall man låta i vatten, och det blifver orent intill aftonen; så varder det rent.

33. Allahanda lerkäril, om ett sådant as deruti faller, varder allt orent, som deruti är, och skall sönderslås.

34. All mat, som man äter, om det vattnet kommer deruti, den är oren; och all dryck, som man dricker af allahanda sådana kärile, är oren.

35. Och allt det som ett sådant as på faller, det blifver orent, vare sig ugn eller kettlar, det skall man slå sönder; ty det är orent, och skall vara eder orent.

36. Dock brunnar, källor och dammar äro rene; den som kommer vid deras as, han är oren.

37. Och om ett sådant as fölle på säd, som man sått hafver, så är hon dock ren.

38. Men gjuter man vatten på sädena, och sedan fölle sådant as deruppå, så vorde hon eder oren.

39. Om ett djur dör, det I äta mågen, den som kommer vid det aset, den är oren intill aftonen.

40. Den som äter af sådant as, han skall två sin kläder och skall blifva oren intill aftonen; så ock den som bär ett sådant as, han skall två sin kläder, och blifva oren intill aftonen.

41. Det som kräker på jordene, skall vara eder en vederstyggelse, och man skall icke ätat.

42. Och allt det som går på bukenom, och allt det som går på fyra eller flere fötter, af allo thy som kräker på jordene, det skolen I icke äta; ty det skall vara eder en vederstyggelse.

43. Görer edra själar icke till styggelse, och besmitter eder icke deruppå, så att I blifven orene.

44. Ty jag är HERREN edar Gud; derföre skolen I helga eder, att I blifven helige, ty jag är helig; och I skolen icke orena edra själar på något kräkande djur, som på jordene kräker.

45. Ty jag är HERREN, som hafver fört eder utur Egypti land, att jag skall vara edar Gud; derföre skolen I vara helige, ty jag är helig.

46. Detta är lagen öfver djur, och foglar, och allahanda kräkande djur i vattnena, och allahanda djur, som kräka på jordene;

47. Att I skolen veta åtskilnad på hvad orent och rent är, och hvad djur man äta, och hvad man icke äta skall.

3 MOSEBOKEN, 12. CAPITLET

Barnaföderskors renselse.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg: När en qvinna undfår säd, och föder piltabarn, då skall hon vara oren i sju dagar, så länge hon lider sina krankhet.

3. Och på åttonde dagen skall man omskära hans förhuds kött.

4. Och hon skall hemma blifva tre och trettio dagar uti hennes renselseblod. Intet heligt skall hon komma vid, och till helgedomen skall hon icke komma, till dess hennes renselsedagar äro ute.

5. Föder hon pigobarn, så skall hon vara oren i två veckor, så länge hon lider sina krankhet, och skall sex och sextio dagar hemma blifva i hennes renselseblod.

6. Och när hennes renselsedagar äro ute, efter son eller dotter, skall hon bära fram ett årsgammalt lamb till bränneoffer, och en ung dufvo, eller turturdufvo, till syndoffer Prestenom, för dörrena af vittnesbördsens tabernakel.

7. Der skall han offrat för HERRANOM, och försona henne, så varder hon ren af sinom blodgång. Detta är lagen för den som föder piltabarn eller pigobarn.

8. Om hennes hand icke förmå ett får, så tage två turturdufvor, eller två unga dufvor, den ena till bränneoffer, den andra till syndoffer; så skall Presten försona henne, att hon skall varda ren.

3 MOSEBOKEN, 13. CAPITLET

Spitelskans art, tecken.

1. Och HERREN talade med Mose och Aaron, och sade:

2. Om ene mennisko något kommer på hennes kötts hud, eller varder skabbot, eller etterhvit, såsom der ville spitelska komma på hans kötts hud, skall man hafva honom till Presten Aaron, eller till en af hans söner ibland Presterna.

3. Och när Presten ser sårnaden på köttsens hud, att håren äro förvandlade till hvitnad, och rummet är så påseende som det djupare är än den andra huden af hans kött, så är det förvisso spitelska; ty skall Presten bese honom, och döma honom oren.

4. Om något etterhvitt är på hans kötts hud, och är dock icke rummet så påseendes, att det djupare är än den andra huden på köttet, och håren äro icke förvandlade till hvitnad, så skall Presten lycka honom inne i sju dagar;

5. Och på sjunde dagen bese honom, om sårnaden synes för hans ögon såsom tillförene, och hafver intet vidare ätit sig ut på hudene, så skall Presten åter sluta honom inne i sju dagar.

6. Och när han beser honom annan gången, på sjunde dagen, och finner då, att sårnaden är försvunnen, och hafver intet vidare ätit sig på hudene, så skall han döma honom renan; ty det är en skabb. Och han skall två sin kläder, och så är han ren.

7. Om nu skabben vidare äter sig på hudene, sedan han af Prestenom besedd och ren sagd vardt, och varder nu annan tid besedd af Prestenom;

8. Ser då Presten, att skabben hafver vidare ätit sig i hudena, skall han döma honom oren; ty det är visserliga spitelska.

9. Om någon spitelskosårnad varder på ene mennisko, den skall man hafva till Presten.

10. När han ser och finner, att en hvitnad är kommen på hudena, och håren äro hvit vordne, och rått kött är i sårena;

11. Så är det visserliga en gammal spitelska på hans kötts hud; derföre skall Presten döma honom oren, och icke sluta honom inne; ty han är allaredo oren.

12. Om spitelskan förvidgas på hudene, och går utöfver hela hudena, ifrå hufvudet ned till fötterna, allt det Prestenom för ögonen vara kan;

13. När nu Presten beser det, och finner att spitelskan är gången öfver hela köttet, så skall han döma honom ren, efter det allt på honom förvandladt är till hvitnad; ty han är ren.

14. Men är det rått kött den dagen då han besedd varder, så är han oren.

15. Och när Presten ser det rå köttet, skall han döma honom oren; ty han är oren, och är visserliga spitelsk.

16. Om det rå köttet förvänder sig igen, och förvandlas till hvitnad, så skall han komma till Presten.

17. Och när Presten ser och finner, att den sårnaden är förvandlad till hvitnad, skall han döma honom renan; ty han är ren.

18. Om någrom kommer på hans kötts hud en böld, och läkes åter igen;

19. Och derefter på samma rummet uppkommer något hvitt, eller rödligit etterhvitt varder, skall han varda besedd af Prestenom.

20. När Presten ser, att det rummet är lägre än den andra huden, och håret är förvandladt till hvitnad, så skall han döma honom oren; ty det är visserliga vordet en spitelskosårnad af den böldene.

21. Men ser Presten och finner, att håren icke äro hvit, och är icke lägre än den andra huden, och är försvunnet, så skall han sluta honom inne i sju dagar.

22. Äter det sig vidare i hudena, så skall han döma honom oren; ty det är visserliga en spitelskosårnad.

23. Men blifver den etterhvitnaden så ståndandes, och äter sig icke vidare, så är det ärret efter böldene; och Presten skall döma honom ren.

24. Om någors mans kött varder sårt på hudene af eldbränning, och brännesårnaden är rödlig eller hvit;

25. Och Presten beser honom, och finner håret förvandladt till hvitnad, der bränningen var, och är lägre till anseende än den andra huden; så är visserliga spitelska vorden af den bränningene; derföre skall Presten döma honom oren; ty det är en spitelskosårnad.

26. Men ser Presten och finner, att håret på bränningene icke är förvandladt till hvitnad, och icke lägre än den andra huden, och är dertill försvunnet; skall han sluta honom inne i sju dagar.

27. Och på sjunde dagen skall han bese honom. Hafver det vidare ätit sig ut på hudene, så skall han döma honom oren; ty det är spitelska.

28. Men är det blifvet ståndande på bränningene, och icke hafver vidare ätit sig ut på hudene, och är dertill försvunnet, så är det ett sår efter bränningene, och Presten skall döma honom ren; ty det är ett ärr efter bränningen.

29. Om en man eller qvinna varder skabbot på hufvudet eller på skägget;

30. Och Presten beser sårnaden, och finner att det är lägre till anseende än den andra huden, och håret dersammastäds varder gulaktigt och tunnt, så skall han döma honom oren; ty det är en spitelskoskabb på hufvudet eller skäggena.

31. Men ser Presten, att skabben icke är lägre till anseende än den andra huden, och håret icke är blackt; skall han sluta honom inne i sju dagar.

32. Och när han på sjunde dagen ser och finner, att skabben icke hafver ätit sig vidare, och intet gult hår på färde är, och skabben är icke lägre till anseende än den andra huden;

33. Skall han raka sig, dock att han icke rakar skabben; och Presten skall åter sluta honom inne i sju dagar.

34. Och när han på sjunde dagen beser honom, och finner att skabben hafver icke vidare ätit sig i hudene, och är icke lägre till anseende än den andra huden, så skall Presten säga honom ren, och han skall två sin kläder; ty han är ren.

35. Om skabben äter sig vidare i hudena, sedan han ren sagd var;

36. Och Presten ser och finner, att skabben hafver ätit sig vidare på hudene, så skall han icke mer fråga efter, om håren äro gulaktig; ty han är oren.

37. Är det ock för ögonen, att skabben hafver ståndit stilla, och der äro black hår uppgångne, så är skabben läkt, och han är ren; ty skall Presten säga honom renan.

38. Om enom manne eller qvinno något etterhvitt kommer på hans kötts hud;

39. Och Presten ser, att det etterhvita något försvinner, så är det en hvit skabb, uppkommen på hudena; och han är ren.

40. Om enom manne hufvudhåret affaller, så att han varder skallot, han är ren.

41. Faller det honom framman af hufvudet, så är det en framskallot; och han är ren.

42. Men varder der någor hvit eller rödlig sårnad uppå det skallota eller framskallota, så är det spitelska uppgången på samma skallota eller framskallota.

43. Derföre skall Presten bese honom, och när han finner den hvita eller rödliga sårnaden upplupen på hans skallota eller framskallota, att det synes såsom eljest spitelska på hudene;

44. Så är han spitelsk och oren; och Presten skall säga honom oren för sådana sårnads skull på hans hufvud.

45. Den som spitelsk är, hans kläder skola vara rifven, och hufvudet blott, munnen skylder; och skall allstinges oren kallas.

46. Och så länge den sårnaden på honom är, skall han vara oren, bo allena, och hans boning skall vara utan lägret.

47. Om på ett kläde kommer en spitelskosårnad, vare sig ullet eller linnet;

48. På varp eller väft, ehvad det är, linnet eller ullet, eller på ett skinn, eller på allt det af skinn gjordt är;

49. Och när den sårnaden varder blek eller rödlig, på kläde eller på skinne, eller på varpe eller väfte, eller på något ting som af skinn gjordt är, det är visst en spitelskosårnad.

50. Derföre skall Presten bese det, och när han ser sårnaden, skall han sluta det inne i sju dagar.

51. Och om han på sjunde dagen ser, att sårnaden hafver vidare ätit sig på klädet, på varpenom eller väftena, på skinne, eller hvad af skinne gjordt är; så är det en inbiten spitelskosårnad, och det är orent.

52. Och klädet skall brännas upp, eller varpen, eller väftet, ehvad det är ullet eller linnet, eller allahanda skinnverk, der sådana sårnad uppå är; ty det är en spitelskosårnad, och skall brännas upp på elde.

53. Om Presten ser att sårnaden icke hafver vidare ätit sig på klädet eller på varpenom, eller väftena, eller allahanda skinnverk;

54. Så skall han bjuda, att man tvår der sårnaden är, och skall sluta det inne i andra sju dagar.

55. Och när Presten ser, sedan sårnaden tvagen är, att sårnaden intet förvandlad är för hans ögon, och ej heller hafver vidare ätit sig, så är det orent, och skall uppbrännas på elde; ty det är djupt inätet, och hafver befrätit det.

56. Om Presten ser, att sårnaden något försvunnen är, sedan han vardt tvagen; så skall han rifva det af klädena, af skinnena, af varpenom eller väftena.

57. Synes det ändå sedan på klädena, på varpenom, på väftena, eller allahanda skinnverk; så är det en fläck, och skall det uppbrännas med elde, der den sårnaden uti är.

58. Men klädet eller varpen, eller väftet, eller allahanda skinnverk, som tvaget är, och sårnaden afgången är, skall man på nytt två, och så är det rent.

59. Detta är lagen om spitelskosårnad på kläder, ehvad de äro ullen eller linnen; på varp eller väft, och allahanda skinnverk, till att säga dem ren eller oren.

3 MOSEBOKEN, 14. CAPITLET

Om de spitelskas rening, försoning.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Detta är lagen om den spitelska, när han skall rensad varda: Han skall komma till Presten;

3. Och Presten skall gå utu lägret, och bese huru spitelskosårnaden är på dem spitelsko hel vorden;

4. Och skall bjuda honom, som rensas skall, att han tager två lefvande foglar, de som rene äro, och cederträ, och rosenfärgoull, och isop;

5. Och skall bjuda att slagta den ena foglen uti ett lerkärile vid rinnande vatten;

6. Och skall taga den lefvande foglen med cederträt, rosenfärgoullen, och isopen, och doppa uti den slagtade foglens blod vid rinnande vatten;

7. Och stänka på honom, som af spitelskone rensas skall, sju resor; och rensa honom alltså, och låta den lefvande foglen flyga i fria markena.

8. Men den rensade skall två sin kläder, och raka allt sitt hår af, och bada sig i vattne, och så är han ren; sedan gånge han in i lägret, dock skall han blifva utan sitt tjäll i sju dagar.

9. Och på sjunde dagen skall han raka allt sitt hår af hufvudet, skägget och ögonbrynen, så att allt hår blifver afrakadt; och skall två sin kläder, och bada sitt kött i vattne, och så är han ren.

10. Och på åttonde dagen skall han taga tu lamb, de utan vank äro, och ett årsgammalt får utan vank, och tre tiungar semlomjöl till spisoffer, blandadt med oljo, och en log oljo.

11. Då skall Presten ställa den rensada och dessa ting fram för HERRAN, för dörrena af vittnesbördsens tabernakel;

12. Och skall taga det ena lambet, och offra det till ett skuldoffer med den log oljo, och skall sådant veftoffra för HERRANOM;

13. Och sedan slagta lambet, der man slagtar syndoffret och bränneoffret, som är på heligt rum; ty såsom syndoffret, så hörer ock skuldoffret Prestenom till; ty det är det aldrahelgasta.

14. Och Presten skall taga af skuldoffrens blod, och stryka på högra örnatimpen af den rensada, och på tumman af hans högra hand, och på största tåna af hans högra fot.

15. Sedan skall han taga af oljone utu logen, och gjuta den i sin venstra hand;

16. Och doppa med sitt högra finger i oljona, den i hans venstra hand är, och stänka oljona med sitt finger sju resor för HERRANOM.

17. Men det öfver blifver af oljone i hans hand, skall han gjuta på den högra örnatimpen af honom, som rensad är, och på den högra tumman, och på den stora tåna af hans högra fot, ofvanuppå skuldoffrens blod.

18. Det qvart är af oljone i hans hand, skall han slå på hans hufvud, som rensader är, och försona honom för HERRANOM;

19. Och skall göra syndoffer, och försona den rensada för hans orenlighets skull; och skall sedan slagta bränneoffret;

20. Och skall offra det på altaret samt med spisoffret, och försona honom, så är han ren.

21. Är han fattig, och icke så mycket förvärfvar med sine hand, så tage ett lamb för sitt skuldoffer, till att veftoffra, till att försona honom, och en tiung af semlomjöl, blandad med oljo till spisoffer, och en log oljo;

22. Och två turturdufvor, eller två unga dufvor, de han med sine hand förvärfva kan; den ena vare till ett syndoffer, den andra till ett bränneoffer;

23. Och bäre dem till Presten, på åttonde dagen efter hans renselse, inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel för HERRANOM.

24. Då skall Presten taga skuldoffrens lamb, och den log oljo, och skall det allt veftoffra för HERRANOM;

25. Och slagta skuldoffrens lamb, och taga af samma skuldoffers blod, och stryka den rensada på hans högra örnatimp, och på tumman af hans högra hand, och på den stora tåna af hans högra fot;

26. Och gjuta oljona i sina venstra hand;

27. Och stänka med sitt högra finger oljona, som i hans venstra hand är, sju resor för HERRANOM.

28. Det qvart blifver i hans hand, skall han låta på högra örnatimpen af den rensada, och på tumman af hans högra hand, och på stora tåna af hans högra fot, ofvanuppå skuldoffrens blod.

29. Det qvart är i hans hand af oljone, skall han låta på hufvudet af den rensada, till att försona honom för HERRANOM;

30. Och sedan göra ett syndoffer utaf den ena turturdufvone, eller unga dufvone, såsom hans hand hafver kunnat förvärfva;

31. Utaf den andra ett bränneoffer, samt med spisoffret. Och alltså skall Presten försona den rensada för HERRANOM.

32. Detta vare lagen för den spitelska, som icke kan med sine hand förvärfva det till hans renselse hörer.

33. Och HERREN talade med Mose och Aaron, och sade:

34. När I kommen in uti Canaans land, det jag eder till besittning gifva skall, och jag der i någro edor besittninges huse en spitelskosårnad gifver;

35. Så skall han, som huset tillhörer, komma, undervisa det Prestenom, och säga: Det synes såsom en spitelskosårnad är i mino huse.

36. Då skall Presten säga dem, att de skola rymma utu huset förra än Presten går derin, till att bese sårnaden; på det att allt, det i huset är, icke skall varda orent. Sedan skall Presten gå in till att bese huset.

37. När han nu ser sårnaden, och finner att på husens väggar gula eller rödletta gropar äro, och deras anseende djupare in är än väggen eljest är;

38. Så skall han gå utu huset genom dörrena, och igenlycka huset i sju dagar.

39. Och när han på sjunde dagen igenkommer, och ser att sårnaden hafver ätit sig vidare på väggene af huset;

40. Så skall han bjuda dem utbryta stenarna, der den sårnaden uti är, och kasta det ut för staden på ett orent rum.

41. Och huset skall man skrapa innantill allt omkring, och kasta det afskrapade stoftet ut för staden på ett orent rum;

42. Och taga andra stenar, och sätta dem i samma staden; och taga annan kalk, och bestryka huset med.

43. Om då sårnaden igenkommer, och brister ut på huset, sedan man hafver uttagit stenarna, skrapat huset, och bestrukit det på nytt;

44. Så skall Presten gå derin. Och när han ser att sårnaden hafver vidare ätit sig på husena, så är det visserliga en frätande spitelska på huset; och är orent.

45. Derföre skall man bryta huset ned, både sten och trä, och allt stoftet af husena föra ut för staden på ett orent rum.

46. Och den som går in i huset, så länge det tillslutet är, han är oren intill aftonen.

47. Och den derinne ligger, eller äter derinne, han skall två sin kläder.

48. Hvar nu Presten ser, då han går derin, att sårnaden icke vidare hafver ätit sig på huset, sedan huset bestruket är; så skall han säga det rent; ty sårnaden är hel vorden;

49. Och skall taga till syndoffer för huset, två foglar, cedreträ, och rosenfärgad ull, och isop;

50. Och slagta den ena foglen uti ett lerkäril vid rinnande vatten;

51. Och skall taga det cederträt, rosenfärgada ullen, isopen och den lefvande foglen, och doppa honom uti den slagtada foglens blod vid rinnande vatten, och stänka huset sju resor;

52. Och skall alltså skära huset med foglens blod, och med det rinnande vattnet, med den lefvande foglen, med cedreträt, med isopen, och med rosenfärgada ullen;

53. Och skall låta den lefvande foglen flyga ut för staden i fria markena, och försona huset; så är det rent.

54. Detta är lagen om all spitelskos och skabbs sårnad;

55. Om kläders spitelsko, och huses;

56. Om blemmor, skabb och etterhvitt;

57. På det man skall veta, när något orent eller rent är. Detta är lagen om spitelsko.

3 MOSEBOKEN, 15. CAPITLET

Säds, blods flöd, rening,

1. Och HERREN talade med Mose och Aaron, och sade:

2. Taler med Israels barn, och säger till dem:

3. Om enom manne flyter hans kötts flöd, han är oren. Och då är han oren af denna flödene, när hans kött förrötes, eller bortfrätes af det flytandet.

4. All säng, der han på ligger, och allt det han sitter uppå, skall vara orent.

5. Och den som kommer vid hans säng, han skall två sin kläder, och bada sig med vatten, och vara oren intill aftonen.

6. Och den som sätter sig der han sutit hafver, han skall två sin kläder, och bada sig med vatten, och vara oren intill aftonen.

7. Den som kommer vid hans kött, han skall två sin kläder, och bada sig med vatten, och vara oren intill aftonen.

8. Om han spottar på den som ren är, skall han två sin kläder, och bada sig med vatten, och vara oren intill aftonen.

9. Och sadelen, der han rider uppå, skall vara oren.

10. Och den som kommer vid något, som under honom varit hafver, han skall vara oren intill aftonen. Och den sådant bär, han skall två sin kläder, och bada sig med vatten, och vara oren intill aftonen.

11. Och den som han vederkommer, och hafver tillförene icke tvagit sina händer, han skall två sin kläder, och bada sig med vatten, och vara oren intill aftonen.

12. Kommer han vid ett lerkäril, skall man det sönderslå; men träkäril skall man skölja med vatten.

13. Och när han varder ren af hans flytande, skall han räkna sju dagar sedan han vardt ren, och två sin kläder, och bada sitt kött med rinnande vatten, så är han ren.

14. Och på åttonde dagen skall han taga två turturdufvor, eller två unga dufvor, och bära fram för HERRAN inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel, och få Prestenom.

15. Och Presten skall göra af den ena ett syndoffer, och af den andra ett bränneoffer; och försona honom för HERRANOM, för hans flytandes skull.

16. När enom manne hans säd utgår i sömnen, han skall bada sitt hela kött med vatten, och vara oren intill aftonen.

17. Och allt kläde, och allt skinn, som med sådana säd befläckadt är, skall tvås med vatten, och vara orent intill aftonen.

18. En qvinna, när hvilko en sådana ligger, hon skall bada sig i vattne, och vara oren intill aftonen.

19. När en qvinna hafver sins kötts blodflöd, hon skall vara afsides i sju dagar. Och den som kommer vid henne, han skall vara oren intill aftonen.

20. Och allt det hon ligger uppå, så länge hon afsides är, skall vara orent; och det hon sitter uppå, skall vara orent.

21. Och den som kommer vid hennes säng, han skall två sin kläder, och bada sig med vatten, och vara oren intill aftonen.

22. Och den som kommer vid något, der hon hafver sutit uppå, den skall två sin kläder, och bada sig med vatten, och vara oren intill aftonen.

23. Hvad som kommer vid hennes säng, eller det hon sitter på, den det rörer, han skall vara oren intill aftonen.

24. Och om en man ligger när henne, den stund hon afsides satt är, han skall vara oren i sju dagar; och sängen, der han uppå legat hafver, skall vara oren.

25. Om en qvinna hafver sin blodflöd i långan tid, icke allenast i så lång tid som vant är, utan ock utöfver den tiden som vant är, skall hon vara oren så länge hon flyter; såsom hon är i hennes rätta flöds tid, så skall hon ock vara oren i denna tiden.

26. All den säng, der hon uppå ligger, så länge hon då flyter, skall vara såsom den säng i hennes rätta flöds tid. Och allt det hon sitter uppå skall vara orent, såsom i den orenheten i hennes rätta flöds tid.

27. Den som kommer vid något deraf, han skall vara oren, och skall två sin kläder, och bada sig med vatten, och vara oren intill aftonen.

28. Varder hon ren af hennes flöd, så skall hon räkna sju dagar, sedan skall hon vara ren.

29. Och på åttonde dagen skall hon taga två turturdufvor, eller två unga dufvor, och bära dem till Presten inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel.

30. Och Presten skall göra ett syndoffer af den ena; af den andra ett bränneoffer, och försona henne för HERRANOM, öfver hennes orenlighets flöd.

31. Så skolen I förvara Israels barn för deras orenlighet, att de icke dö uti deras orenlighet, om de göra mitt tabernakel orent, det ibland eder är.

32. Detta är lagen om den som hafver en flöd, och den som i sömnen hans säd flyter, så att han varder deraf oren;

33. Och öfver henne som hafver sina blodsflöd, och den som en flöd hafver, ehvad det är man eller qvinna, och när en man ligger när ena oreno.

3 MOSEBOKEN, 16. CAPITLET

Försoningshögtid, bocken.

1. Och HERREN talade med Mose, sedan de två Aarons söner döde voro, då de offrade för HERRANOM.

2. Och HERREN sade: Säg dinom broder Aaron, att han icke i alla tider ingår uti den innersta helgedomen, inom förlåten inför nådastolen, som på arkenom är, att han icke dör; ty jag vill låta se mig uti ett moln på nådastolenom;

3. Utan härmed skall han gå in: Med en ung stut till syndoffer, och med en vädur till bränneoffer;

4. Och skall kläda den helga linna kjortelen uppå, och hafva det linna nederklädet uppå sitt kött, och gjorda sig med ett linnet bälte, och hafva den linna hatten uppå; förty det äro de helga kläden; och skall bada sitt kött med vatten, och lägga dem uppå;

5. Och skall taga utaf menighetene af Israels barnom två getabockar till syndoffer, och en vädur till bränneoffer.

6. Och Aaron skall hafva fram stuten, sitt syndoffer, och försona sig och sitt hus;

7. Och sedan taga de två bockarna, och ställa dem fram för HERRAN, inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel;

8. Och skall kasta lott öfver de två bockarna; den ena lotten HERRANOM, den andra fribockenom;

9. Och skall offra den bocken till ett syndoffer, på hvilken HERRANS lott föll.

10. Men den bocken, öfver hvilken dess frias lott föll, skall han ställa lefvande fram för HERRAN, att han skall försona honom, och släppa den fribocken i öknena.

11. Och så skall han då hafva fram sins syndoffers stut, och försona sig och sitt hus, och skall slagta honom;

12. Och skall taga ena panno, full med glöd af altaret, som står för HERRANOM, och handena fulla med stött rökverk, och bära det inom förlåten;

13. Och lägga rökverket på elden inför HERRANOM, så att dambet af rökverket skyler nådastolen, som är på vittnesbördet, att han icke dör;

14. Och skall taga blodet af stutenom, och stänka med sitt finger upp åt nådastolen, frammantill. Sju resor skall han så stänka af blodet för nådastolenom med hans finger.

15. Sedan skall han slagta bocken, folkens syndoffer, och bära af hans blod derinom förlåten, och skall göra med hans blod såsom han gjorde med stutens blod, och stänka desslikes dermed frammantill, upp åt nådastolen;

16. Och skall alltså försona helgedomen af Israels barnas orenhet, och ifrå deras öfverträdelse i alla deras synder. Sammalunda skall han göra vittnesbördsens tabernakel; ty de äro orene, som omkring ligga.

17. Ingen menniska skall vara inuti vittnesbördsens tabernakel, när han går derin till att försona i helgedomenom, tilldess han går ut igen; och skall alltså försona sig och sitt hus, och hela Israels menighet.

18. Och när han utgår till altaret, som står för HERRANOM, skall han försona det; och skall taga af stutens blod, och af bockens blod, och stryka på altarens horn allt omkring;

19. Och skall stänka af blodet med sitt finger sju resor deruppå, och rensa, och helga det af Israels barnas orenhet.

20. Och när han fullkomnat hafver helgedomens och vittnesbördsens tabernakels och altarens försoning, skall han hafva fram den lefvande bocken;

21. Och skall då Aaron lägga båda sina händer på hans hufvud, och bekänna öfver honom alla Israels barnas missgerningar, och all deras öfverträdelse i alla deras synder, och skall lägga dem på bockens hufvud, och låta honom löpa genom någon mans hjelp, som förhanden är, i öknena;

22. Att bocken skall bortbära alla deras missgerningar på sig uti vildmarkena; och låta honom i öknene.

23. Och Aaron skall gå in uti vittnesbördsens tabernakel, och afkläda sig de linna kläden, som han på sig klädt hade, då han gick in uti helgedomen, och skall der låta blifva dem;

24. Och skall bada sitt kött med vatten på heligt rum, och kläda sin egen kläder uppå, och gå derut, och göra sitt bränneoffer och folkens bränneoffer, och försona både sig och folket;

25. Och bränna upp det feta af syndoffret på altarena.

26. Men den, som förde fribocken ut, skall två sin kläder, och bada sitt kött med vatten, och sedan komma igen i lägret.

27. Syndoffrens stut och syndoffrens bock, hvilkas blod till försoning buret vardt in i helgedomen, skall man föra utom lägret, och uppbränna i elde, både deras hud, kött och träck.

28. Och den som bränner det upp, han skall två sin kläder, och bada sitt kött med vatten, och sedan komma i lägret.

29. Och skall detta vara eder en evig rätt: På tionde dagenom i sjunde månadenom skolen I späka edra kroppar, och ingen gerning göra, vare sig inländsk eller utländsk ibland eder;

30. Förty på den dagen sker eder försoning, så att I varden rengjorde; ifrån alla edra synder varden I rengjorde för HERRANOM.

31. Derföre skall det vara eder den störste Sabbath, och I skolen späka edra kroppar; en evig rätt vare det.

32. Men den försoningen skall en Prest göra, den man vigt hafver, och hvilkens hand man fyllt hafver till en Prest i hans faders stad; och skall kläda på sig de linna kläder, som äro de helga kläden;

33. Och skall alltså försona den helga helgedomen, och vittnesbördsens tabernakel, och altaret, och Presterna, och allt folket af menighetene.

34. Det skall vara eder en evig rätt, att I försonen Israels barn af alla deras synder, ena reso om året. Och Mose gjorde såsom HERREN honom budit hade.

3 MOSEBOKEN, 17. CAPITLET

Hvarest och hvilkom offras bör. Blod, as.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Tala med Aaron och hans söner, och all Israels barn, och säg till dem: Detta är det HERREN budit hafver:

3. Hvilken af Israels hus, som i lägret, eller utanför lägret, slagtar en oxa, eller lamb, eller get;

4. Och intet bär fram för dörrena af vittnesbördsens tabernakel det som HERRANOM för ett offer buret varder inför HERRANS boning, han skall för blod brottslig vara, såsom den som blod utgjutit hafver; och sådana menniska skall utrotad varda utu sitt folk.

5. Derföre skola Israels barn deras offer, som de på fria markene offra vilja, bära fram för HERRAN, inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel till Presten, och der offra deras tackoffer HERRANOM;

6. Och Presten skall stänka blodet på HERRANS altare inför dörrene af vittnesbördsens tabernakel, och bränna upp det feta, HERRANOM till en söt lukt;

7. Och ingalunda mer offra djeflomen deras offer, med hvilkom de hor bedrifva. Det skall dem vara en evig rätt i deras efterkommandom.

8. Derföre skall du säga dem: Hvilken menniska af Israels huse, eller ock en främling, den ibland eder är, som gör ett offer eller bränneoffer,

9. Och bär det icke inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel, att han gör det HERRANOM, den skall utrotad varda utu hans folk.

10. Och hvilken menniska, vare sig af Israels huse, eller en främling ibland eder, äter något blod; emot honom skall jag sätta mitt anlete, och skall utrota honom midt utu hans folk;

11. Ty kroppsens lif är uti blodet, och jag hafver gifvit eder det till altaret, att edra själar skola dermed försonade varda; förty blodet är försoning för lifvet.

12. Derföre hafver jag sagt Israels barnom: Ingen själ ibland eder skall äta blod, och ingen främling, som ibland eder bor.

13. Och hvilken menniska, vare sig af Israels huse, eller en främling ibland eder, som tager ett djur eller fogel i jagt, det man äter, han skall utgjuta dess blod, och öfvertäcka honom med jord;

14. Ty kroppsens lif är i sinom blod. Och jag hafver sagt Israels barnom: I skolen ingen kropps blod äta; ty kroppsens lif är i sinom blod. Den det äter, han skall utrotad varda.

15. Och hvilken själ som äter ett as, eller det af vilddjur rifvet är, vare sig en inländsk eller utländsk, han skall två sin kläder, och bada sig med vatten, och vara oren intill aftonen, så varder han ren.

16. Om han icke tvår sin kläder, eller sig icke badar, skall han bära sina missgerning.

3 MOSEBOKEN, 18. CAPITLET

Förbudna leder och beblandelser.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: Jag är HERREN edar Gud.

3. I skolen icke göra efter som görs i Egypti land, der I bott hafven; och icke efter som görs i Canaans land, der jag dig införa skall; I skolen icke heller hålla eder vid deras sätt;

4. Utan efter mina rätter skolen I göra, och mina stadgar skolen I hålla, att I vandren derutinnan; ty jag är HERREN edar Gud.

5. Derföre skolen I hålla mina stadgar, och mina rätter; ty hvilken menniska dem gör, han skall derigenom lefva; ty jag är HERREN.

6. Ingen skall gå in till sina nästa blodsfränko, till att blotta hennes blygd; ty jag är HERREN.

7. Du skall dins faders och dine moders blygd icke blotta; hon är din moder, derföre skall du icke blotta hennes blygd.

8. Du skall icke blotta dins faders hustrus blygd; ty det är dins faders blygd.

9. Du skall icke blotta dine systers blygd, den dins faders, eller dine moders dotter är, hemma eller ute född.

10. Du skall icke blotta dine sonadotters, eller dine dotterdotters blygd; ty det är din blygd.

11. Du skall icke blotta dins faders hustrus dotters blygd, den dinom fader född är, och din syster är.

12. Du skall icke blotta dins faders systers blygd; ty det är dins faders nästa blodsfränka.

13. Du skall icke blotta dine moders systers blygd; ty hon är dine moders nästa blodsfränka.

14. Du skall icke blotta dins faderbroders blygd, så att du tager hans hustru; ty hon är din svägerska.

15. Du skall icke blotta dine sonahustrus blygd; ty hon är dins sons hustru, derföre skall du icke blotta hennes blygd.

16. Du skall icke blotta dins broders hustrus blygd; ty hon är dins broders blygd.

17. Du skall icke blotta dine hustrus, samt med hennes dotters blygd; ej heller taga hennes sons dotter, eller dotterdotter, till att blotta hennes blygd; ty hon är hennes nästa blodsfränka; och det är en last.

18. Du skall ock icke taga dine hustrus syster, till att blotta hennes blygd, henne emot, medan hon ännu lefver.

19. Du skall icke gå in till qvinnona, så länge hon hafver sina sjuko i sine orenhet, till att blotta hennes blygd.

20. Du skall ock icke ligga när dins nästas hustru, till att beblanda dig med henne, dermed du orenar dig på henne.

21. Du skall ock icke gifva af dine säd, att det skall uppbrännas för Molech, att du icke ohelgar dins Guds Namn; ty jag är HERREN.

22. Du skall icke ligga när dränger, såsom när ena qvinno; ty det är en styggelse.

23. Du skall ock icke ligga när något djur, att du dermed orenar dig; och ingen qvinna skall skaffa hafva med något djur; ty det är en styggelse.

24. I skolen uti intet af detta orena eder; förty uti allt detta hafva Hedningarna orenat sig, hvilka jag skall här utdrifva för eder.

25. Och landet är derigenom orenadt; och jag skall söka deras missgerningar på dem, så att landet skall utspy sina inbyggare.

26. Derföre håller mina stadgar och rätter, och görer intet af denna styggelsen, antingen inländske eller utländske ibland eder;

27. Ty all sådana styggelse hafva landsens folk gjort, som för eder voro, och hafva orenat landet;

28. På det att landet ock icke utspyr eder, då I det orenen, lika som det hafver utspytt Hedningarna, som för eder voro.

29. Förty de som göra denna styggelsen, deras själar skola utrotade varda utu deras folk.

30. Derföre håller mina stadgar, att I icke gören efter de styggeliga seder, som för eder voro, att I icke dermed orenade varden; ty jag är HERREN edar Gud.

3 MOSEBOKEN, 19. CAPITLET

Helighetsreglor.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Tala med hela menighetene af Israels barn, och säg till dem: I skolen vara helige; ty jag är helig, HERREN edar Gud.

3. Hvar och en frukte sina moder, och sin fader. Håller mina helgedagar; ty jag är HERREN edar Gud.

4. I skolen icke vända eder till afgudar, och skolen icke göra eder gjutna gudar; ty jag är HERREN edar Gud.

5. Och när I viljen göra HERRANOM tackoffer, så skolen I offra det, att det må vara honom täckt;

6. Och skolen det äta på samma dagen, då I offren det, och på den andra dagen. Hvad qvart blifver till tredje dagen, det skall man bränna upp i eld.

7. Äter der någor af på tredje dagen, så är han en styggelse, och varder icke tacknämlig;

8. Och den samme ätaren skall bära sin missgerning, att han HERRANS helgedom hafver ohelgat; och den själen skall utrotad varda utu sitt folk.

9. När du uppskär af ditt land, skall du icke skära intill ändan allt omkring, och icke noga allt afhemta.

10. Sammalunda skall du ej heller noga berga din vingård, eller upphemta de affallna bären; utan skall det blifva låta för de fattiga och främlingar: ty jag är HERREN edar Gud.

11. I skolen icke stjäla eller ljuga, eller handla falskeliga den ene med den andra.

12. I skolen icke svärja falskt vid mitt Namn, och ohelga dins Guds Namn; ty jag är HERREN.

13. Du skall icke göra dinom nästa orätt, eller röfva honom. Din dagakarls lön skall icke blifva när dig intill morgonen.

14. Du skall icke banna dem döfva. Du skall icke sätta för den blinda något der han kan stöta sig uppå; utan du skall frukta din Gud; ty jag är HERREN.

15. I skolen icke handla orätt i dome, och skall icke skona dem ringa, och icke ära den mägtiga; utan skall döma dinom nästa rätt.

16. Du skall icke vara en bakdantare ibland ditt folk. Du skall ock icke stå emot dins nästas blod; ty jag är HERREN.

17. Du skall icke hata din broder i dino hjerta; utan du skall straffa din nästa, på det du icke skall lida skuld för hans skull.

18. Du skall icke hämnas, och icke behålla någon ovilja emot dins folks barn. Du skall älska din nästa såsom dig sjelfvan; ty jag är HERREN.

19. Mina stadgar skolen I hålla, att du icke låter din boskap hafva beblandning med annor djur; och icke sår din åker med blandad säd; och att ingen klädnad kommer på dig, som af ull och lin tillhopa kommen är.

20. Om en man ligger när ena qvinno, och beblandar sig med henne, och hon är en trälinna, och är af enom androm kränkt, dock är icke löst, eller frihet fått hafver, det skall straffadt varda; men icke skola de dö; ty hon hafver icke varit fri.

21. Men han skall frambära HERRANOM för sina skuld en vädur till skuldoffer, inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel.

22. Och Presten skall försona honom med skuldoffret för HERRANOM, för den synd, som han gjort hafver; så varder honom Gud nådelig öfver hans synd, som han gjort hafver.

23. När I kommen i landet, och planteren allahanda trä, der man af äter, skolen I afskära deras förhud med deras frukt; i tre år skolen I hålla dem för oomskorna, så att I icke äten dem.

24. Men i fjerde årena skall all deras frukt vara helgad och prisad HERRANOM.

25. I femte årena skolen I äta fruktena, och samla henne in; ty jag är HERREN edar Gud.

26. I skolen intet äta med blod. I skolen icke akte på foglarop; eller välja några dagar.

27. I skolen icke skära någon plätt på edart hufvud, och icke allstinges raka edart skägg af.

28. I skolen icke skära något märke på edar kropp öfver en dödan; eller skrifva bokstäfver på eder; ty jag är HERREN.

29. Du skall icke hålla dina dotter till boleri; på det att landet icke skall bedrifva boleri, och varda fullt med laster.

30. Håller mina helgedagar, och frukter för min helgedom; ty Jag är HERREN.

31. I skolen icke vända eder till spåmän, och fråger intet af de tecknatydare, att I icke varden orenade på dem; ty jag är HERREN edar Gud.

32. För ett grått hufvud skall du uppstå, och ära de gamla; ty du skall frukta din Gud; ty jag är HERREN.

33. Om en främling varder boendes när eder i edro lande, den skolen I icke öfverfalla.

34. Han skall bo när eder såsom en inländsk ibland eder; och du skall älskan såsom dig sjelfvan; förty I voren ock främlingar i Egypti lande. Jag är HERREN edar Gud.

35. I skolen intet olika handla, i dom, med aln, med vigt, med mått.

36. Rätt våg, rätt pund, rätt skäppa, rätt kanna skall vara när eder; ty jag är HERREN edar Gud, som hafver fört eder utur Egypti land;

37. Att I skolen hålla och göra alla mina stadgar, och alla mina rätter; ty jag är HERREN.

3 MOSEBOKEN, 20. CAPITLET

Molechs offer. Spåmäns, blodskams straff.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Säg Israels barnom: Hvilken af Israels barn, eller en främling, som bor i Israel, gifver af sine säd Molech, han skall döden dö; folket i landena skall stena honom.

3. Och jag skall sätta mitt anlete emot sådana mennisko, och skall utrota honom utu hans folk; derföre, att han af sine säd gifvit hafver Molech, och orenat min helgedom, och ohelgat mitt helga Namn.

4. Och om folket i landet se genom finger med de menniskone, som af sine säd hafver gifvit Molech, så att de icke dräpa honom;

5. Så vill jag dock sätta mitt anlete emot den menniskon och emot hans slägt, och skall utrota honom, och alla de som efter honom med Molech hor bedrifvit hafva, utu deras folk.

6. Om en själ vänder sig till spåmän och tecknatydare, så att hon hor bedrifver efter dem; så vill jag sätta mitt anlete emot den samma själen, och vill utrota henne utu hennes folk.

7. Derföre helger eder, och varer helige; ty jag är HERREN edar Gud.

8. Och håller mina stadgar, och görer dem; ty jag är HERREN, den eder helgar.

9. Den som bannar sin fader eller sina moder, han skall döden dö; hans blod vare öfver honom, att han sin fader eller moder bannat hafver.

10. Den som hor bedrifver med någors mans hustru, den skall döden dö, både horkarlen och horkonan; derföre, att han med sins nästas hustru hor bedrifvit hafver.

11. Om någor ligger när sins faders hustru, så att han sins faders blygd blottat hafver, de skola både döden dö; deras blod vare öfver dem.

12. Om någor ligger när sina sonahustru, så skola de både döden dö; förty de hafva gjort ena skam; deras blod vare öfver dem.

13. Om någor ligger när en dräng, såsom när ena qvinno, de hafva gjort en stygghet, och skola både döden dö; deras blod vare öfver dem.

14. Om någor tager en hustru, och hennes moder dertill, han hafver gjort en last; man skall bränna honom upp i elde, och de båda med, att ingen last blifver ibland eder.

15. Om någor hafver skaffa med oskälig djur, han skall döden dö; och djuret skall man dräpa.

16. Om en qvinna låter sig in till något oskäligt djur, så att hon dermed hafver skaffa, den skall du dräpa, och djuret desslikes, Döden skola de dö; deras blod vare öfver dem.

17. Om någor tager sina syster, sins faders dotter, eller sine moders dotter, och skådar hennes blygd, och hon åter hans blygd, det är en skam; de skola förgöras inför deras slägtes folk; ty han hafver blottat sine systers blygd. Han skall bära sina skuld.

18. Om en man ligger när ena qvinno i hennes krankhets tid, och blottar hennes blygd, och upplåter hennes brunn, och hon blottar sins blods brunn; de skola både förgjorde varda utu deras folk.

19. Dine modersysters blygd, och dine fadersysters blygd skall du icke blotta; ty en sådana hafver sina nästa blodsfränko blottat; och de skola bära deras skuld.

20. Om någor ligger när sins faderbroders hustru, den hafver sins faderbroders blygd blottat; de skola bära deras synd; utan barn skola de dö.

21. Om någor tager sins broders hustru, det är en skamlig gerning; de skola vara utan barn, derföre att han hafver sins broders blygd blottat.

22. Så håller nu alla mina stadgar och mina rätter, och görer dem, på det landet icke utspyr eder, der jag eder införer, att I deruti bo skolen.

23. Och vandrer icke uti Hedningarnas stadgar, hvilka jag skall utdrifva för eder; ty allt sådant hafva de gjort, och jag hafver haft en styggelse vid dem.

24. Men eder säger jag: I skolen besitta deras land; ty jag skall gifva eder ett land i arf, der mjölk och hannog uti flyter. Jag är HERREN edar Gud, den eder afskiljt hafver ifrån annat folk;

25. Att I ock skilja skolen den rena boskapen ifrå den orena; och orena foglar ifrå de rena; och icke orena edra själar på boskap, och foglar, och på allt det på jordene kryper, det jag eder afskiljt hafver, att det skall vara orent.

26. Derföre skolen I vara mig helige; ty jag HERREN är helig, den eder afskiljt hafver ifrån annat folk, att I skolen höra mig till.

27. Om någor man eller qvinna varda en spåman, eller en tecknatydare, de skola döden dö. Man skall stena dem; deras blod vare öfver dem.

3 MOSEBOKEN, 21. CAPITLET

Prestareglor.

1. Och HERREN sade till Mose: Tala till Presterna, Aarons söner, och säg till dem: En Prest skall icke orena sig på någon dödan af sitt folk;

2. Utan på sin skyldman, den honom näst tillkommer, såsom på sin moder, på sin fader, på sin son, på sin dotter, på sin broder;

3. Och på sin syster, den ännu en jungfru och ingens mans hustru varit hafver; den hans nästa skyldman är, på dem må han orena sig.

4. Eljest skall han icke orena sig på någon, som honom är vederkommande ibland hans folk, så att han sig ohelgar.

5. Han skall ock ingen plätt göra på sitt hufvud, eller afraka sitt skägg, och på hans kropp intet märke skära.

6. De skola sinom Gudi helige vara, och icke ohelga sins Guds Namn; förty de offra HERRANS offer, deras Guds bröd; derföre skola de vara helige.

7. Han skall icke taga någon sköko, eller ena förkränkta, eller den som af sin man bortdrifven är; ty han är helig sinom Gudi.

8. Derföre skall du räkna honom helig; ty han offrar dins Guds bröd. Han skall vara dig helig; ty jag är helig, HERREN, som eder helgar.

9. Om ens Prests dotter begynner till att bola, den skall man uppbränna i elde; ty hon hafver skämt sin fader.

10. Hvilken öfverste Prest är ibland hans bröder, på hvilkens hufvud smörjooljan gjuten är, och hans hand fylld är, så att han med kläden iklädd varder, den skall icke blotta sitt hufvud, och icke skära sin kläder sönder;

11. Och skall till ingen dödan komma, och skall icke orena sig, hvarken öfver fader eller moder.

12. Utu helgedomenom skall han icke gå, att han icke ohelgar sins Guds helgedom; ty vigelsen, hans Guds smörjoolja, är på honom. Jag är HERREN.

13. Ena jungfru skall han taga sig till hustru;

14. Men inga enko, eller bortdrefna, eller förkränkta, eller sköko; utan ena jungfru, af sitt folk, skall han taga till hustru;

15. På det han icke skall ohelga sina säd ibland sitt folk; ty jag är HERREN, som honom helgar.

16. Och HERREN talade med Mose, och sade:

17. Tala med Aaron, och säg: Om någor vank är på någrom af dine säd uti edart slägte, den skall icke gå fram, att han offrar sins Guds bröd;

18. Förty hvar och en, den någon vank hafver, skall icke gå fram, vare sig blind, halt, med ene stygga näso, med oskickeliga lemmar.

19. Eller den som hafver en sönderbruten fot eller hand,

20. Eller kroppog är, eller hinno på ögonen hafver, eller vindögd, eller maslog, eller skabbog, eller förbråken är.

21. Den som nu af Prestens Aarons säd hafver en vank uppå sig, han skall icke gå fram till att offra HERRANS offer; ty han hafver en vank, derföre skall han intet nalkas intill sins Guds bröd, att han dem offrar.

22. Dock skall han äta af sins Guds bröde, både af de helgo, så ock af de aldrahelgasto.

23. Men dock skall han icke komma in till förlåten, ej heller nalkas altarena, så länge sådana vank på honom är, att han icke ohelgar min helgedom; ty jag är HERREN, som helgar dem.

24. Och Mose sade detta till Aaron, och till hans söner, och till all Israels barn.

3 MOSEBOKEN, 22. CAPITLET

Lag om offers ätande och art.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Säg Aaron och hans söner, att de hålla sig ifrån Israels barnas helgo, hvilket de mig helga, och icke ohelga mitt helga Namn; ty jag är HERREN.

3. Säg dem nu till, och deras efterkommandom: Hvilken af edor säd går till det helga, som Israels barn helga HERRANOM, och orenar sig så på det, hans själ skall utrotad varda för mitt anlete; ty jag är HERREN.

4. Hvilken af Aarons säd är spitelsk, eller hafver ena flöd, den skall icke äta af de helgo, tilldess han varder ren. Den som kommer vid någon oren kropp, eller den som hans säd afgår i sömnen;

5. Eller den som kommer vid en matk, den honom oren är, eller en mennisko, som honom oren är, och allt det honom orenar;

6. Hvilken själ kommer vid något deraf, den är oren intill aftonen, och skall icke äta af de helgo; utan skall först bada sin kropp med vatten.

7. Och när solen är nedergången, och han ren vorden är, då må han äta deraf; ty det är hans spis.

8. Ett as, och hvad af vilddjur rifvet är, skolen I icke äta, att I icke skolen varda orene deruppå; ty jag är HERREN.

9. Derföre skola de hålla mina stadgar, att de icke skola lägga synd uppå sig, och dö deröfver, när de ohelga sig; ty jag är HERREN, som dem helgar.

10. Ingen annar skall äta af de helgo, ej heller Prestens husman, ej heller någon dagakarl.

11. När Presten köper ena själ för sina penningar, den må äta deraf. Och det i hans huse födt är, det må ock äta af hans bröd.

12. Om Prestens dotter varder ens främmandes hustru, skall hon icke äta af dess helgas häfoffer.

13. Varder hon en enka, eller utdrifven, och hafver ingen säd, och kommer igen till sins faders hus, så skall hon äta af sins faders bröd, såsom då hon ännu piga var; men ingen främmande skall äta deraf.

14. Hvilken som eljest äter af de helgo ovetandes, han skall lägga femtedelen dertill, och gifva Prestenom med de helgo;

15. På det att de icke skola ohelga Israels barnas helga, som de häfoffra HERRANOM;

16. Att de icke skola lägga missgerning och skuld på sig, när de äta af deras helgo; ty jag är HERREN, som dem helgar.

17. Och HERREN talade med Mose, och sade:

18. Säg Aaron och hans söner, och all Israels barn: Hvilken Israelit eller främling i Israel vill göra sitt offer, vare sig af löfte, eller af fri vilja, att de vilja göra HERRANOM ett bränneoffer, det honom skall vara tacknämligit af eder;

19. Det skall vara ett mankön, och utan vank, af fä, lambom eller getom.

20. Allt det som något fel hafver, skolen I icke offra; förty det varder icke tacknämligit för eder.

21. Och hvilken ett tackoffer HERRANOM göra vill, ett besynnerligit löfte, eller af fri vilja, af fä eller får, det skall vara utan vank, att det må varda tacknämligit. Det skall hafva ingen vank.

22. Är det blindt, eller brutet, eller sargadt, eller förtvinadt, eller maslogt, eller skabbogt; så skola de icke sådant offra HERRANOM, och intet offer deraf gifva på HERRANS altare.

23. En oxe eller får, som oskickeliga eller lytta lemmar hafver, må du offra af en fri vilja; men icke varder det tacknämligit för ett löfte.

24. Du skall ock icke offra HERRANOM något det förkramadt, eller förstött, eller förslitet, eller utskuret är; och skolen sådant icke göra i edro lande.

25. Du skall ock icke offra något sådant af ens främlings hand, med edars Guds bröd; ty det doger intet, och hafver en vank; derföre varder det icke tacknämligit för eder.

26. Och HERREN talade med Mose, och sade:

27. När en kalf, eller lamb, eller get födt är, så skall det vara när sine moder i sju dagar; på åttonde dagen och derefter må man offra det HERRANOM, så är det tacknämligit.

28. Vare sig nöt eller får, så skall man icke slagta det med sin unga på enom dag.

29. När I viljen göra HERRANOM ett lofoffer, det för eder tacknämligit skall vara;

30. Så skolen I äta det på samma dagen, och skolen intet behålla qvart intill morgonen; ty jag är HERREN.

31. Derföre håller min bud, och görer dem; ty jag är HERREN;

32. Att I icke ohelgen mitt helga Namn, och att jag må helgad varda ibland Israels barn; ty jag är HERREN, den eder helgar;

33. Den eder utur Egypti land fört hafver, att jag skulle vara edar Gud: Jag är HERREN.

3 MOSEBOKEN, 23. CAPITLET

Årliga högtiders lag.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Tala till Israels barn, och säg till dem: Desse äro HERRANS högtider, som I skolen kalla heliga och mina högtider, då I sammankommen.

3. Sex dagar skall du göra ditt arbete; men den sjunde dagen är den store helge Sabbathen, då I tillhopakommen. Intet arbete skolen I göra på honom; förty det är HERRANS Sabbath, ehvar I bon.

4. Desse äro de HERRANS högtider, dem I skolen kalla helga högtider, då I sammankommen:

5. På fjortonde dagen i första månadenom om aftonen är HERRANS Passah;

6. Och på den femtonde i samma månadenom är HERRANS osyrade bröds högtid; då skolen I äta osyradt bröd i sju dagar.

7. Den förste dagen skall kallas helig ibland eder, då I sammankommen; då skolen I intet tjenstearbete göra;

8. Och offra HERRANOM i sju dagar. Den sjunde dagen skall ock helig kallas, då I tillhopakommen; på honom skolen I ock intet tjenstearbete göra.

9. Och HERREN talade med Mose, och sade:

10. Tala till Israels barn, och säg till dem: När I kommen i landet, som jag eder gifva skall, och I skolen uppskära, så skolen I föra till Presten en kärfva, förstlingen af edro säd.

11. Då skall den kärfven varda veftad för HERRANOM, att det skall blifva tacknämligit af eder. Och detta skall Presten göra på den andra dagen näst efter Sabbathen.

12. Och I skolen på den dagen, då edar kärfve veftad varder, göra HERRANOM ett bränneoffer af ett lamb, det utan vank och årsgammalt är;

13. Samt med spisoffret, två tiungar semlomjöl, blandadt med oljo, till en söt lukts offer HERRANOM; dertill dryckoffer, en fjerding af ett hin vin;

14. Och skolen intet äta af det nya, hvarken bröd, torkad ax eller korn, intill den dagen, då I bären edrom Gud offer. Det skall vara en evig rätt till edra efterkommande, ehvar I bon.

15. Sedan skolen I räkna ifrå den andra Sabbathsdagen, då I båren veftekärfvan fram, sju hela Sabbather;

16. Intill den andra dagen efter den sjunde Sabbathen; det är, femtio dagar skolen I räkna och offra HERRANOM nytt spisoffer;

17. Och skolen offra det af alla edra boningar, nämliga tu veftebröd af två tiungar semlomjöl, syradt och bakadt HERRANOM till en förstling;

18. Och skolen frambära med edor bröd sju årsgamla lamb utan vank, och en ung stut, och två vädrar. Det skall vara HERRANS bränneoffer, spisoffer och dryckoffer; det är en söt lukts offer HERRANOM.

19. Dertill skolen I göra en getabock till syndoffer, och tu årsgamla lamb till tackoffer.

20. Och Presten skall vefta det med förstlingsbrödena för HERRANOM till de tu lamben; och skall vara HERRANOM heligt, och höra Presten till.

21. Och I skolen utropa denna dagen; ty han skall kallas helig ibland eder, då I sammankommen; intet tjenstearbete skolen I göra. En evig rätt skall det vara, till edra efterkommande, ehvar I bon.

22. När I uppskären sädena i edro lande, skolen I icke allt uppskära på åkren, och icke alltför noga upphemta; utan skolen det låta dem fattigom, och främlingom. Jag är HERREN edar Gud.

23. Och HERREN talade med Mose, och sade:

24. Tala med Israels barnom, och säg: På första dagen i sjunde månadenom skolen I hålla blåsandens helga Sabbath till åminnelse, då I sammankommen.

25. Då skolen I intet tjenstearbete göra; och skolen göra HERRANOM offer.

26. Och HERREN talade med Mose, och sade:

27. På tionde dagen i denna sjunde månadenom är Försonedagen; den skall ibland eder kallas helig, att I tillhopakommen. Då skolen I späka edra kroppar, och offra HERRANOM.

28. Och skolen intet arbete göra på denna dagen; ty det är en försonedag, att I skolen försonade varda för HERRANOM edrom Gud.

29. Ty hvilken icke späker sin kropp på denna dagen, den skall utrotad varda utu hans folk.

30. Och hvilken på denna dagen något arbete gör, den skall jag förgöra utu hans folk.

31. Derföre skolen I intet arbete göra. Det skall vara en evig rätt till edra efterkommande, ehvar I bon.

32. Det är edar store Sabbath, att I skolen späka edra kroppar. På nionde dagen i månadenom om aftonen skolen I hålla denna Sabbath, ifrån aftonen och åter intill aftonen.

33. Och HERREN talade med Mose, och sade:

34. Tala med Israels barn, och säg: På femtonde dagen i denna sjunde månadenom är löfhyddohögtid i sju dagar HERRANOM.

35. Den förste dagen skall kallas helig, att I sammankommen; intet tjenstearbete skolen I göra.

36. I sju dagar skolen I offra HERRANOM. Den åttonde dagen skall ock kallas helig, att I sammankommen. Och I skolen göra edart offer HERRANOM; ty det är samlingesdag; intet tjenstearbete skolen I göra.

37. Desse äro HERRANS helgedagar, de I skolen heliga hålla, att I sammankommen, och gören HERRANOM offer, bränneoffer, spisoffer, dryckoffer, och annor offer, hvart efter sin dag.

38. Förutan det HERRANS Sabbath, och edra gåfvor och löfte, och friviljoga gåfvor äro, som I gifven HERRANOM;

39. Så skolen I nu på femtonde dagen i sjunde månadenom, när I hafven i hus samlat årsväxten af landena, hålla HERRANS högtid i sju dagar. På första dagenom är Sabbath, och på åttonde dagenom är ock Sabbath.

40. Och I skolen på första dagenom taga frukt af skön trä, palmtelningar, och qvistar af tjockqvistadt trä, och pilträ; och vara glade i sju dagar för HERRANOM edrom Gud;

41. Och skolen alltså hålla HERRANOM den högtiden om året i sju dagar; det skall vara en evig rätt till edra efterkommande, att de så skola hålla helg uti den sjunde månaden.

42. Sju dagar skolen I bo i löfhyddor. Den en inländning är i Israel, han skall bo i löfhyddor;

43. Att edra efterkommande skola veta, huru jag hafver låtit Israels barn bo i hyddor, då jag förde dem utur Egypti land. Jag är HERREN edar Gud.

44. Och Mose sade Israels barnom om denna HERRANS helg.

3 MOSEBOKEN, 24. CAPITLET

Lysolja, skådebröd. Bannors, skadas straff.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Bjud Israels barnom, att de bära till dig klara stötta bomoljo till lysning, hvilken dagliga skall slås upp i lamporna,

3. Utanför vittnesbördsens förlåt i vittnesbördsens tabernakel. Och Aaron skall sköta det både afton och morgon för HERRANOM dagliga. Det skall vara en evig rätt med edra efterkommande.

4. Och skall han pynta till lamporna på den sköna ljusastakanom för HERRANOM dagliga.

5. Och du skall taga semlomjöl, och baka deraf tolf kakor; en kaka skall hålla två tiungar;

6. Och skall lägga dem, ju sex i hvar hop, på det sköna bordet för HERRANOM;

7. Och skall lägga på dem rent rökelse, att det skall vara åminnelsebröd till ett offer HERRANOM.

8. På hvar Sabbathsdag skall han pynta dem till HERRANOM alltid, af Israels barn till ett evigt förbund;

9. Och skola höra Aaron och hans söner till, de skola äta dem på heligt rum; ty det är hans aldrahelgasta af HERRANS offer till en evig rätt.

10. Och en man utgick, enes Israelitiska qvinnos son, den ens Egyptisk mans son var ibland Israels barn, och trätte med en Israelitisk man i lägret;

11. Och nämnde Namnet, och bannades. Då hade de honom fram för Mose. Och hans moder het Selomith, Dibri dotter, af Dans slägte.

12. Och de lade honom i fängelse, tilldess dem vorde viss svar gifven genom HERRANS mun.

13. Och HERREN talade med Mose, och sade:

14. För honom ut för lägret, som bannats hafver, och låt alla dem som det hörde, lägga sina händer på hans hufvud, och låt hela menigheten stena honom.

15. Och säg Israels barnom: Hvilken som bannar sin Gud, han skall bära sina synd.

16. Hvilken som HERRANS Namn nämner, han skall döden dö; hela menigheten skall stena honom. Såsom utländningen, så skall ock inländningen vara; om han nämner det Namnet, så skall han dö.

17. Om någor slår ena mennisko, han skall döden dö;

18. Men den som slår någon boskap, han skall betalat kropp för kropp;

19. Och den som gör sinom nästa skada, honom skall man göra såsom han gjorde:

20. Skada för skada, öga för öga, tand för tand; såsom han hafver gjort ene mennisko skada, så skall man göra honom igen;

21. Så att den som slår någon boskap, den skall betalat; men den som slår ena mennisko, han skall dö.

22. Samma rätten skall vara ibland eder, så för utländningen, som för inländningen; ty jag är HERREN edar Gud.

23. Och Mose sade detta för Israels barnom, och förde honom, som bannats hade, ut för lägret, och stenade honom. Och alltså gjorde Israels barn, såsom HERREN Mose budit hade.

3 MOSEBOKEN, 25. CAPITLET

Helgår, klangår, friår.

1. Och HERREN talade med Mose på Sinai berg, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: När I kommen in uti det land, som jag eder gifvandes varder, skolen I hålla landsens helg HERRANOM;

3. Så att du i sex år sår din åker, och i sex år skär din vingård, och samlar in fruktena;

4. Men på sjunde årena skall landet hålla HERRANOM sina stora helg, i hvilko du icke skall så din åker, eller berga din vingård.

5. Och hvad af sig sjelfvo växer, efter din afbergning, skall du icke berga; och de vindrufvor, som utan ditt arbete växte äro, skall du icke afhemta, efter det är landsens helgår;

6. Utan landsens helgår skall du fördenskull hålla, att du skall äta deraf, din tjenare, din tjenarinna, din dagakarl, din husman, din främling när dig;

7. Din boskap, och djuren i ditt land, allt det der växer skall vara till mats.

8. Och du skall räkna sju sådana helgår, så att sju år skola sju resor tald varda, och den sju helgårs tiden gör nio och fyratio år.

9. Då skall du låta blåsa i basunen öfver allt edart land, på tionde dagen i sjunde månadenom, rätt på Försonedagen.

10. Och I skolen helga det femtionde året, och skolen kalla det ett friår i landena, allom dem som bo derinne; ty det är edart klangår. Så skall hvar och en när eder komma till sina ägor igen, och till sina slägt.

11. Ty det femtionde året är edart klangår. I skolen intet så, ej heller uppskära det af sig sjelfvo växt är, ej heller afhemta i vingårdenom det utan arbete växt är.

12. Förty klangåret skall vara heligt ibland eder. Men I skolen äta allt det som marken bär.

13. Det är klangåret, i hvilko hvar man skall komma till sitt igen.

14. Om du något säljer dinom nästa, eller något köper af honom, skall ingen besnika sin broder;

15. Men efter klangårens tal skall du köpa det af honom, och hvad åren sedan draga kunna, derefter skall han sälja dig det.

16. Efter som åren äro mång till, så skall du låta risa köpet, och efter som de äro få till, skall du låta köpet falla; ty han skall sälja dig det efter som det draga kan.

17. Så besnike nu ingen sin nästa, utan frukta din Gud; ty Jag är HERREN edar Gud.

18. Derföre görer efter mina stadgar, och håller mina rätter, att I dem gören, på det I mågen tryggeliga bo i landena;

19. Ty landet skall gifva eder sina frukt, att I skolen hafva nog till att äta, och bo tryggeliga derinne.

20. Och om du vorde sägandes: Hvad skole vi äta på sjunde årena; ty vi så intet, och församle ingen årsväxten?

21. Så vill jag bjuda min välsignelse i sjette årena öfver eder, så att det skall göra eder treåra växt.

22. Det I sån på de åttonde årena, och af den gamla årsväxten, der äter af intill nionde året, så att I äten af det gamla, intilldess åter ny årsväxt kommer.

23. Derföre skolen I icke sälja landet evinnerliga; ty landet är mitt, och I ären främmande och gäster före mig.

24. Och I skolen i allt edart land låta landet till lösen.

25. Om din broder varder fattig, och säljer dig sina ägor, och hans näste skyldman kommer till honom, och vill lösat, så skall han lösa det hans broder sålt hafver.

26. Om någor vore, som ingen lösare hafver, och kan med sine hand så mycket åstadkomma, att han löser en del;

27. Då skall man räkna åratalet sedan han såldet, och hvad igenstår, gifve honom, som köpt hafver, att han må komma till sina ägor igen.

28. Om hans hand icke kan finna så mycket, att han kan få någon del igen, så skall det, som han sålt hafver, vara i köparens händer intill klangåret; då skall det vara ute, och han komme till sina ägor igen.

29. Ho som säljer bort ett boningahus innan stadsmuren, han hafver ett helt års frist till att lösa det igen; det skall vara tiden, innan hvilken han det lösa må.

30. Om han icke löser det förra än hela året ute är, så skall köparen behålla det evinnerliga, och hans efterkommande; och skall icke löst utgå i klangårena.

31. Men är det ett hus i sådana by, der ingen mur om är, det skall man räkna lika med markene i landena; och skall varda löst, och i klangårena fritt utgå.

32. De Leviters städer, och husen i städerna, der deras ägor inne äro, måga alltid löste varda.

33. Den som något löser ifrå de Leviter, den skall gå derifrån i klangårena; vare sig hus eller stad, som han besutit hafver; förty husen uti de Leviters städer äro deras ägor ibland Israels barn.

34. Men markena för deras städer skall man icke sälja; förty det är deras egendom evinnerliga.

35. Om din broder varder fattig, och afsigkommer när dig, så skall du taga honom till dig, såsom en främling eller husman, att han må lefva när dig.

36. Och du skall icke taga ocker af honom, eller vinning; utan skall frukta din Gud, att din broder må lefva bredevid dig.

37. Ty du skall icke få honom dina penningar på ocker, och icke utfå din spis på fördel.

38. Ty jag är HERREN edar Gud, den eder utur Egypti land fört hafver, att jag skulle gifva eder det landet Canaan, och vara edar Gud.

39. Om din broder varder fattig när dig, och säljer sig dig, så skall du icke låta honom göra trälars arbete;

40. Utan han skall vara när dig, såsom en dagakarl och en husman, och tjena dig intill klangåret.

41. Då skall han gå lös ut ifrå dig, och hans barn med honom; och skall komma till sitt slägte igen, och till sina fäders ägor.

42. Förty de äro mine tjenare, de jag utur Egypti land fört hafver; ty skall man icke sälja dem efter trälars sätt.

43. Och skall du icke med stränghet råda öfver dem, utan frukta din Gud.

44. Men vill du hafva trälar och trälinnor, så skall du köpa dem af Hedningarna, som omkring eder äro;

45. Af husmän, som främlingar ibland eder äro, och af deras afkommandom, som de när eder uti edro lande föda, dem skolen I hafva till egna;

46. Och skolen äga dem, och edor barn efter eder till en evig ägo; dem skolen I låta vara trälar. Men öfver edra bröder, Israels barn, skall ingen öfver den andra råda med stränghet.

47. Om en främling eller en husman växer till när dig, och din broder varder fattig när honom, och säljer sig enom främling, eller husmanne när dig, eller någrom af sine slägt;

48. Så skall han rätt hafva, sedan han såld är, att varda löst igen; och någor af hans bröder må lösa honom;

49. Eller hans faderbroder, eller faderbroders son, eller eljest någor hans när skyldman i hans slägte; eller om hans egen hand kan så mycket åstadkomma, så skall han lösa sig;

50. Och skall räkna med sin köpare ifrå det året, då han sålde sig, intill klangåret. Och penningarna skola räknade varda efter åratalet, sedan han såldes; och skall hans lön med inräknas för hela tiden.

51. Om ännu mång år äro intill klangåret, så skall han derefter desto mer gifva för lösnen, efter som han köpt är.

52. Äro få år qvar intill klangåret, så skall han ock derefter igengifva till sin lösning;

53. Och skall räkna sin lön med honom år från år. Och du skall icke låta råda öfver honom med stränghet för din ögon.

54. Om han icke löser sig i denna måtto, så skall han i klangåret lös utgå, och hans barn med honom.

55. Förty Israels barn äro mine tjenare, de jag utur Egypti land fört hafver. Jag är HERREN edar Gud.

3 MOSEBOKEN, 26.  CAPITLET

Gudsaktighet och ogudaktighets lön.

1. I skolen icke göra eder några afgudar, eller beläte, icke heller uppresa eder några stodar, icke heller någon vårdsten sätta uti edro lande, till att tillbedja derföre; ty jag är HERREN edar Gud.

2. Håller mina Sabbather, och frukter eder för min helgedom. Jag är HERREN.

3. Om I vandren i minom stadgom, och hållen min bud, och gören dem;

4. Så skall jag gifva eder regn i sinom tid; landet skall gifva sin växt, och trän på markene bära sina frukt.

5. Och tröskotiden skall räcka intill vinandena, och vinanden skall räcka intill sädestiden. Och I skolen hafva bröd nog, och skolen tryggeliga bo i edro lande.

6. Jag skall gifva frid i edro lande, att I skolen sofva, och ingen förfära eder. Jag skall låta komma de onda djur utur edro lande, och intet svärd skall gå genom edart land.

7. I skolen jaga edra fiendar, och de skola falla för eder genom svärd.

8. Fem af eder skola jaga hundrade, och hundrade af eder skola jaga tiotusende; ty edra fiender skola falla för eder genom svärd.

9. Och jag skall vända mig till eder; jag skall föröka eder, och låta eder växa till, och jag skall göra mitt förbund fast med eder.

10. Och I skolen äta af det gamla, så att I skolen låta det gamla fara för det nya.

11. Jag skall hafva min boning ibland eder, och min själ skall icke förkasta eder.

12. Och jag skall vandra ibland eder, och skall vara edar Gud, så skolen I vara mitt folk.

13. Ty jag är HERREN edar Gud, den eder utur Egypti land fört hafver, att I icke skullen vara deras trälar; och hafver sönderbrutit edart ok, och hafver låtit eder gå rätta.

14. Men om I icke hören mig, och icke gören dessa buden all;

15. Utan förakten mina stadgar, och edra själar förkasta mina rätter, så att I icke gören all min bud, och låten mitt förbund tillbaka;

16. Så skall jag ock då göra eder detta: Jag skall hemsöka eder med förskräckelse, svullnad, och skälfvo, att edor ansigte förfalla, och edra kroppar försmäkta skola; I skolen fåfängt så edra säd, och edre fiender skola äta henne.

17. Och jag skall ställa mitt anlete emot eder, och I skolen varda slagne för edra fiendar. Och de som hata eder, skola råda öfver eder, och skolen fly, då ingen jagar eder.

18. Om I ändå icke hören mig, så skall jag ännu sju resor mer görat, till att näpsa eder för edra synder;

19. Att jag edra högfärd och genstörtighet nederslå skall. Och jag skall göra edar himmel såsom jern, och edra jord såsom koppar.

20. Och edor möda och arbete skall förtappadt vara, så att edart land icke skall gifva sin växt, och trän i landet icke bära sina frukt.

21. Och om I vandren mig emot, och icke viljen höra mig, så skall jag ändå görat sju resor mer, till att slå eder för edra synders skull;

22. Och skall sända vilddjur ibland eder; de skola uppäta edor barn, och förderfva edar boskap, och förminska eder; och edra vägar skola varda öde.

23. Om I ändå icke dermed låten rätta eder, och vandren mig emot;

24. Så skall jag ock vandra emot eder, och skall ännu slå eder sju resor mer för edra synders skull;

25. Och skall låta komma öfver eder ett hämndesvärd, det mitt förbund hämna skall. Och om I församlen eder uti edra städer, skall jag dock sända pestilentie ibland eder, och skall gifva eder uti edra fiendars händer.

26. Så skall jag ock förderfva edars bröds tillråd, så att tio qvinnor skola baka sitt bröd i enom ugn, och edart bröd skall man utväga med vigt; och när I äten, skolen I icke varda mätte.

27. Om I dermed än icke hören mig, utan vandren mig emot;

28. Så skall jag ock i grymhet vandra emot eder, och skall sjufaldt mer näpsa eder för edra synders skull;

29. Så att I skolen äta edra söners och döttrars kött.

30. Och jag skall borthäfva edra höjder, och edor beläte utrota, och skall kasta edra kroppar uppå edra afgudar, och min själ skall vämja vid eder;

31. Och skall göra edra städer öde, och edra kyrkor förlägga, och skall icke vilja lukta edra söta lukt.

32. Alltså skall jag göra landet öde, att edra fiender, som bo deruti, skola grufva sig derföre.

33. Men eder skall jag förskingra ibland Hedningarna, och draga ut svärdet efter eder, att edart land skall blifva öde, och edra städer omkullslagne.

34. Så skall då landena behaga sin helg, så länge det öde ligger, och I ären i fiendalande. Ja, då skall landet hålla helg, och dess helg thy behaga.

35. Så länge det öde ligger, skall det hålla helg; derföre, att det icke kunde heligt hålla, då I skullen låtat heligt hålla, då I deruti bodden.

36. Och de som återlefvas af eder, dem skall jag göra ett bäfvande hjerta uti deras fiendars lande, så att ett ruskande löf skall jaga dem; och skola fly derföre, lika som ett svärd jagade dem, och falla der som ingen jagar dem.

37. Och den ene skall falla på den andra, lika såsom för svärd, och dock ingen jagar dem. Och I skolen icke töra duka eder upp för edra fiendar.

38. Och I skolen förfaras ibland Hedningarna, och edra fiendars land skall fräta eder upp.

39. De som återlefvas, skola försmäktas i deras missgerningar uti fiendalande; och uti deras fäders missgerningar skola de försmäktas.

40. Så skola de då bekänna sina missgerning, och sina fäders missgerning, i hvilkom de sig förtagit, och emot mig vandrat hafva.

41. Derföre vill jag ock vandra emot dem, och skall drifva dem bort i deras fiendaland. Då varder ju deras oomskorna hjerta sig ödmjukandes. Och då skall dem behaga deras missgerningars straff.

42. Och jag skall ihågkomma mitt förbund med Jacob, och mitt förbund med Isaac, och mitt förbund med Abraham; och skall tänka uppå landet,

43. Som af dem öfvergifvet är, och hafver haft ett behag till sina helg, medan det öde ligger ifrå dem, och dem behagar deras missgerningars straff; derföre, att de hafva föraktat mina rätter, och deras själ hafver haft en vämjelse till mina stadgar.

44. Och om de än i fiendaland äro, hafver jag likväl icke förkastat dem, och icke så vämjat vid dem, att det skulle vara ute med dem, och mitt förbund med dem skulle intet mer gälla; ty jag är HERREN deras Gud.

45. Och jag skall för dem ihågkomma mitt första förbund, då jag förde dem utur Egypti land för Hedningarnas ögon, att jag skulle vara deras Gud: Jag HERREN.

46. Dessa äro de stadgar, och rätter, och lag, som HERREN emellan sig och Israels barn satt hafver, på Sinai berg, genom Mose hand.

3 MOSEBOKEN, 27. CAPITLET

Löften, förstfödt, spillgift, tionde.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg till dem: Om någor gör HERRANOM ett besynnerligit löfte, så att han skattar sig;

3. Så skall detta vara skattningen: en mansperson tjuguåra gammal, intill sextio år, skall du skatta på femtio silfversiklar, efter helgedomens sikel;

4. En qvinnosperson på tretio siklar.

5. Men ifrå fem år in till tjugu år, om det är en mansperson, skall du skatta honom på tjugu siklar; en qvinnosperson på tio siklar.

6. Är det en månad gammalt, intill fem år, om det är en mansperson, skall du skatta det på fem silfversiklar; en qvinno på tre silfversiklar.

7. Men är det sextioåra gammalt, och derutöfver, och är en mansperson, skall du skatta honom på femton silfversiklar; en qvinno på tio siklar.

8. Om han är för fattig till sådana skattning, så skall han gå för Presten, och Presten skall skatta honom; och han skall skatta honom efter som hans hand, som löftet gjort hafver, förvärfva kan.

9. Om det är af boskap, det man HERRANOM offra må, allt det man HERRANOM gifver, det är heligt.

10. Man skall icke vexla det, eller förvandlat, ett godt för ett ondt, eller ett ondt för ett godt. Om någor vexlar det, ett djur för det andra, så skola de båda vara helig.

11. Är det djuret orent, det man icke bör offra HERRANOM, så skall man hafva det fram för Presten;

12. Och Presten skall skatta det, om det är godt eller ondt. Och det skall blifva vid Prestens skattning.

13. Vill någor lösa det, han skall gifva femtedelen utöfver skattningena.

14. Om någor helgar sitt hus, så att det skall vara HERRANOM heligt, så skall Presten skatta det, om det är godt eller ondt. Och efter som Presten skattar det, så skall det blifva.

15. Men om han, som det helgat hafver, vill det lösa, skall han gifva den femte delen i silfver mer än som det skattadt är, och så skall det varda hans.

16. Om någor helgar HERRANOM ett stycke åker af sitt arfvegods, så skall den skattad varda efter som han bär. Bär han en homer korn, så skall han gälla femtio silfversiklar.

17. Men helgar han sin åker straxt ifrå klangåret, så skall han gälla efter hans värde.

18. Hafver han helgat honom efter klangåret, så skall Presten räkna honom efter de åren, som tillbakastå intill klangåret, och derefter skatta honom desto ringare.

19. Vill han, som honom helgat hafver, lösa åkren, så skall han gifva femtedelen i silfver, mer än han skattad är, och så skall han varda hans.

20. Vill han icke lösan, utan säljer honom enom androm, så skall han icke mer lösa honom;

21. Utan den samme åkren, när han i klangåret lös utgår, skall vara helig HERRANOM, såsom en förspilld åker, och skall vara Prestens arfvegods.

22. Om någor helgar HERRANOM en åker, den han köpt hafver, och icke hans arfvegods är;

23. Så skall Presten räkna honom hvad han gälla kan intill klangåret, och han skall på samma dagen gifva den skattningen ut, att hon skall vara HERRANOM helig.

24. Men på klangåret skall han komma till honom igen, som honom sålt hade, att han blifver hans arfvegods i landena.

25. All skattning skall ske efter helgedomens sikel; men en sikel gör tjugu gera.

26. Det förstfödda ibland boskapen, det HERRANOM eljest tillhörer, skall ingen helga, vare sig oxe eller får; ty det är HERRANS.

27. Är något orent på boskapen, så skall man lösa det efter sitt värde, och derutöfver gifva den femte delen. Vill han icke lösa det, så må det säljas efter sitt värde.

28. Man skall intet spillgifvet sälja eller lösa, det någor HERRANOM tillspillogifver, af allt det hans ägodelar är, vare sig menniska, boskap, eller arfåker; ty allt spillgifvet är det aldrahelgasta HERRANOM.

29. Man skall icke lösa någon spillgifven mennisko; utan hon skall döden dö.

30. All tionde i landet, både af landsens säd, och af frukten af trän, höra HERRANOM till, och skola vara helig HERRANOM.

31. Vill någor lösa sin tiond, han skall gifva femtedelen utöfver.

32. Och all tiond af fä och får, och allt det under ris går, det är en helig tiond HERRANOM,

33. Man skall icke fråga, om det är godt eller ondt; man skall icke heller vexlat. Om någor vexlar det, så skall både vara heligt, och icke löst varda.

34. Desse äro de bud, som HERREN böd Mose till Israels barn på Sinai berg.