Konung Carl den Tolftes Bibel

2 MOSEBOKEN, 1.  CAPITLET

Israel ökas, plågas, barnen skonas.

1. Desse äro namnen af Israels barn, som kommo in uti Egypten med Jacob; hvar och en kom der in med sitt hus:

2. Ruben, Simeon, Levi, Juda,

3. Isaschar, Zebulon, BenJamin,

4. Dan, Naphthali, Gad, Asser.

5. Och alla de själar, som utaf Jacobs länd utgångne voro, voro sjutio. Men Joseph var tillförene uti Egypten.

6. Då nu Joseph död var, och alle hans bröder, och alle de som på den tiden lefvat hade;

7. Växte Israels barn, och födde barn, och förökades, och vordo ganska månge, så att de uppfyllde landet.

8. Då vardt en ny Konung öfver Egypten, hvilken intet visste af Joseph.

9. Han sade till sitt folk: Si, Israels barns folk är mycket, och mera än vi.

10. Nu väl, vi vilje listeliga förlägga dem, att de icke varda så månge. Ty om något örlig påkomme mot oss, måtte de ock gifva sig till våra fiender, och strida emot oss, och draga utu landet.

11. Och han satte öfver dem arbetsfogdar, som dem betvinga skulle med träldom; ty man byggde Pharao de städer Pithom och Raamses till skatthus.

12. Men ju mer de betungade folket, ju mer de förökades och förvidgade sig; derföre voro de Israels barnom hätske.

13. Och de Egyptier tvingade Israels barn med obarmhertighet till att träla;

14. Och gjorde deras lefverne bittert, med svårt arbete på ler och tegel, och med allahanda släpande på markene, och med allahanda arbete, som de kunde dem pålägga med obarmhertighet.

15. Och Konungen i Egypten sade till jordgummorna för de Ebreiska qvinnor; den ena het Siphra, och den andra Pua:

16. När I hjelpen de Ebreiska qvinnor, och de skola föda; är det mankön, så dräper det; är det qvinnkön, så låter det lefva.

17. Men jordgummorna fruktade Gud, och gjorde ej som Konungen i Egypten sade dem; utan läto barnen lefva.

18. Då kallade Konungen i Egypten jordgummorna, och sade till dem: Hvarföre gören I det, att I låten lefva barnen?

19. Jordgummorna svarade Pharao: De Ebreiska qvinnor äro ej som de Egyptiska; förty de äro hårda qvinnor; förr än jordgumman kommer till dem, hafva de födt.

20. Derföre gjorde Gud väl emot jordgummorna; och folket förökades, och vardt ganska mycket.

21. Och efter jordgummorna fruktade Gud, byggde han dem hus.

22. Då böd Pharao allo sino folke, och sade: Allt det mankön, som födt varder, kaster i älfvena, och allt qvinnkön låter lefva.

2 MOSEBOKEN, 2.  CAPITLET

Mose födes, döljes, utkastas, finnes, fostras, dräper, flyr, giftes.

1. Och en man gick bort af Levi hus, och tog ena Levi dotter.

2. Och qvinnan aflade, och födde en son. Och då hon såg att det var ett dägeligt barn, fördolde hon det i tre månader.

3. Och då hon icke längre kunde fördölja det, tog hon ena kisto af rör, och beströk henne med ler och beck, och lade barnet deruti, och hof henne ut i vassen vid strandena af älfvene.

4. Och hans syster stod långt ifrå, på det hon skulle se huru honom skulle varda gångandes.

5. Och Pharaos dotter kom ned, och skulle två sig i älfvene, och hennes jungfrur gingo utmed bräddene af älfvene; och då hon fick se kistona i vassenom, sände hon sina pigo dit, och lät hemta henne;

6. Och då hon upplyckte henne, fick hon se barnet, och si, barnet gret. Då ömkade hon sig deröfver, och sade: Detta är ett af de Ebreiska barnen.

7. Då sade hans syster till Pharaos dotter: Vill du, att jag går och kallar till dig ena Ebreiska qvinno, som dia gifver, att hon ammar dig barnet upp?

8. Pharaos dotter sade till henne: Gack. Pigan gick, och kallade barnsens moder.

9. Då sade Pharaos dotter till henne: Tag detta barnet, och amma mig det upp, jag vill löna dig. Qvinnan tog barnet, och ammade det.

10. Och då barnet var stort vordet, antvardade hon det Pharaos dotter, och hon anammade honom för sin son, och kallade honom Mose, ty hon sade: Utu vattnet hafver jag tagit honom.

11. På den tiden, när Mose var stor vorden, gick han ut till sina bröder, och såg deras tunga; och vardt varse, att en Egyptisk man slog hans broder, en af de Ebreiska.

12. Och han vände sig hit och dit, och då han såg, att der ingen menniska var, slog han den Egyptiska, och begrof honom uti sandenom.

13. I den andra dagen gick han ock ut, och såg två Ebreiska män träta sinsemellan, och sade till den som orätt gjorde: Hvi slår du din nästa?

14. Han svarade: Ho hafver gjort dig till höfvitsman eller domare öfver oss? Vill du ock slå mig ihjäl, såsom du hafver slagit den Egyptiska mannen? Då fruktade Mose, och sade: Huru är detta uppkommet?

15. Och det kom för Pharao, och han sökte efter att dräpa Mose. Men Mose flydde för Pharao, och blef i Midians lande, och bodde vid en brunn.

16. Men Presten i Midian hade sju döttrar; de kommo till att vinda vatten, och de uppfyllde hoar till att vattna sins faders får.

17. Då kommo någre herdar, och drefvo dem ifrå; men Mose gaf sig upp, och halp dem, och vattnade deras får.

18. Och då de kommo till sin fader Reguel, sade han: Hvi kommen I i dag snarare än I plägen?

19. De sade: En Egyptisk man halp oss för herdarna, och vand med oss vatten, och vattnade fåren.

20. Han sade till sina döttrar: Hvar är han? Hvi läten I så blifva mannen, och icke båden honom komma och äta med oss?

21. Och Mose belefvade att blifva när den mannenom; och han gaf Mose sina dotter Zipora.

22. Hon födde honom en son, och han kallade honom Gerson; ty han sade: Jag är en utländning vorden i främmande lande. Och hon födde ännu en son, den kallade han Elieser, och sade: Mins faders Gud är min hjelpare, och hafver frälst mig utu Pharaos händer.

23. Någon tid derefter blef Konungen i Egypten död. Och Israels barn suckade öfver deras arbete, och ropade, och deras rop kom till Gud öfver deras släpan.

24. Och Gud hörde deras klagan, och tänkte på sitt förbund med Abraham, Isaac och Jacob.

25. Och han såg dertill, och lät sig vårda om dem.

2 MOSEBOKEN, 3. CAPITLET

Busken brinner. Mose sändes.

1. Men Mose vaktade sins svärs Jethro får, Prestens i Midian; och han dref fåren bak in i öknena, och kom till Guds berg Horeb.

2. Och HERRANS Ängel syntes honom uti en brinnande låga utu buskanom. Och han såg, att busken brann af elden, och vardt dock icke förtärd.

3. Och sade: Jag vill gå dit, och bese denna stora synena, hvi busken icke uppbrinner.

4. Då HERREN såg, att han gick åstad till att se, kallade Gud honom utu buskanom, och sade: Mose, Mose. Han svarade: Här är jag.

5. Han sade: Träd icke hit, drag dina skor af dina fötter; ty rummet, der du står uppå, är ett heligt land.

6. Och han sade ytterligare: Jag är dins faders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud. Och Mose skylde sitt ansigte; ty han fruktade se uppå Gud.

7. Och HERREN sade: Jag hafver sett mins folks jämmer uti Egypten, och jag hafver hört deras rop öfver dem, som drifva dem; jag hafver förnummit deras vedermödo;

8. Och är nederstigen till att frälsa dem utu de Egyptiers våld; och föra dem utu det landet, in uti ett godt och vidt land, som flytandes är med mjölk och hannog, såsom är på den platsen, som de Cananeer, Hetheer, Amoreer, Phereseer, Heveer och Jebuseer bo.

9. Så efter nu Israels barnas rop är kommet före mig, och jag dertill hafver skådat deras tvång, der de Egyptier dem med betvinga;

10. Så gack nu, jag vill sända dig till Pharao, att du skall föra mitt folk Israels barn utur Egypten.

11. Mose sade till Gud: Ho är jag, att jag gå skulle till Pharao, och föra Israels barn utur Egypten?

12. Han sade: Jag vill vara med dig, och detta skall vara dig för ett tecken, att jag hafver sändt dig; då du hafver fört mitt folk utur Egypten, skolen I offra Gudi på desso bergena.

13. Mose sade till Gud: Si, när jag kommer till Israels barn, och säger till dem: Edra fäders Gud hafver sändt mig till eder; och de säga till mig: Hvad är hans namn? hvad skall jag säga dem?

14. Sade Gud till Mose: Jag skall vara den jag vara skall; och sade: Så skall du säga till Israels barn: Jag skall varat, han hafver sändt mig till eder.

15. Och Gud sade ytterligare till Mose: Så skall du säga till Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud, hafver sändt mig till eder: Detta Namnet är mig evinnerliga; det skall vara min åminnelse ifrå barn och till barnabarn.

16. Derföre gack åstad, och församla de äldsta af Israel, och säg till dem: HERREN, edra fäders Gud, hafver synts mig, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud, och sagt: Jag hafver sökt eder, och sett hvad eder vederfaret är uti Egypten;

17. Och hafver sagt: Jag skall föra eder utu den Egyptiska jämmeren in uti de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Phereseers, Heveers och Jebuseers land, uti det land, der mjölk och hannog uti flyter.

18. Och då de höra dina röst, skall du och de äldste af Israel gå in till Konungen i Egypten, och säga till honom: HERREN, de Ebreers Gud, hafver kallat oss. Så låt oss nu gå tre dagsresor in uti öknena, till att offra HERRANOM vårom Gud.

19. Men jag vet, att Konungen i Egypten icke skall låta eder fara, utan genom stark under.

20. Ty jag skall uträcka mina hand, och slå Egypten med allahanda under, som jag derinne göra skall; sedan skall han låta fara eder.

21. Och jag vill gifva desso folkena nåde för de Egyptier, att när I utfaren, skolen I icke utgå med tomma händer;

22. Utan hvar och en qvinna skall bedas af hennes grannqvinno och värdinno silfver och gyldene tyg, och kläder; dem skolen I lägga på edra söner och döttrar, och blotta de Egyptier.

2 MOSEBOKEN, 4. CAPITLET

Mose under, ursäkt, resa, barn.

1. Mose svarade, och sade: Si, de tro mig intet, ej heller höra mina röst, utan skola säga: HERREN hafver intet synts dig.

2. HERREN sade till honom: Hvad är det som du hafver i dine hand?

3. Han sade: En staf. Han sade: Kasta honom ifrå dig på markena. Och han kastade honom ifrå sig, och han vardt vänd uti en orm; och Mose flydde för honom.

4. Men HERREN sade till honom: Räck dina hand ut, och tag honom om stjerten. Då räckte han sina hand ut, och höll honom; och han vändes uti en staf i hans hand.

5. Derföre skola de tro, att HERREN hafver synts dig, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud.

6. Och HERREN sade ytterligare till honom: Stick dina hand in i din barm. Och han stack henne i sin barm, och då han drog henne ut, si, då var hon spitelsk som en snö.

7. Och han sade: Stick henne åter in i din barm. Och han stack henne åter in i barmen, och drog henne ut igen, si, så vardt hon åter som det andra hans kött.

8. Om de icke vilja tro dig, eller lyda hvad du säger af det ena tecknet, så varda de dock troende, när du säger dem af det andra tecknet.

9. Om de icke tro dessa tu tecknen, icke heller höra dina röst, så tag vattnet utur älfvene, och gjut det ut på torra landet, så skall det samma vattnet, som du utur älfvene tagit hafver, varda blod på torra landet.

10. Då sade Mose till HERRAN: Ack Herre! Jag är en sådan man som icke talande är, allt från i går och förrgår, och ifrå den tid du med din tjenare talat hafver; ty jag hafver ett tungt mål och ena svåra tungo.

11. HERREN sade till honom: Ho hafver skapat menniskone munnen? Eller ho hafver gjort dumban, eller den döfva, eller den seende, eller den blinda? Hafver icke jag HERREN gjort dem?

12. Så gack nu åstad, jag vill vara i dinom mun, och lära dig, hvad du säga skall.

13. Mose sade: Min Herre, sänd hvem du sända vill.

14. Då vardt HERREN mycket vred öfver Mose, och sade: Vet jag icke, att din broder Aaron af Levi slägte är talande? Och si, han skall utgå emot dig, och då han får se dig, skall han glädja sig af hjertat.

15. Du skall tala till honom, och sätta orden i munnen på honom; och jag skall vara i dinom, och i hans munne, och lära eder, hvad I göra skolen.

16. Och han skall tala för dig till folket; han skall vara din mun, och du skall vara hans gud.

17. Och denna staf tag i dina hand, dermed du tecken göra skall.

18. Så gick då Mose dädan, och kom igen till sin svär Jethro, och sade till honom: Käre, låt mig gå, att jag åter må komma till mina bröder, som äro uti Egypten, och se, om de ännu lefva. Jethro sade till honom: Gack i frid.

19. Och sade HERREN till honom i Midian: Gack, och far åter in uti Egypten; förty de äro alle döde, som gingo efter ditt lif.

20. Och så tog Mose sina hustru, och sina söner, och satte dem på en åsna, och for åter in uti Egypti land; och tog Guds staf i sina hand.

21. Och HERREN sade till Mose: Se till, när du åter kommer in uti Egypten, att du gör all de under för Pharao, som jag under dina hand gifvit hafver. Men jag skall förstocka hans hjerta, att han icke skall släppa folket.

22. Och du skall säga till honom: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son.

23. Jag bjuder dig, att du låter min son fara, att han må tjena mig: Förvägrar du mig det, så skall jag dräpa din förstfödda son.

24. Och vid han var på resone uti ett herberge, mötte honom HERREN, och ville dräpa honom.

25. Då tog Zipora en sten, och skar sinom son förhudena af, och tog på hans fötter, och sade: Du äst mig en blodbrudgumme.

26. Och så vände han igen af honom. Men hon sade blodbrudgumme, för omskärelsens skull.

27. Och HERREN sade till Aaron: Gack ut emot Mose i öknena. Och han gick åstad, och mötte honom på Guds berge, och kysste honom.

28. Och Mose sade Aaron all HERRANS ord, den honom sändt hade, och alla de tecken, som han honom befallt hade.

29. Och de gingo åstad, och församlade alla de äldsta af Israels barnom.

30. Och Aaron talade all de ord, som HERREN med Mose talat hade, och gjorde tecknen för folkena.

31. Och folket trodde. Och då de hörde, att HERREN hade sökt Israels barn, och sett uppå deras jämmer, föllo de neder, och tillbådo.

2 MOSEBOKEN, 5.  CAPITLET

Gud föraktas, träldom ökas, Mose klagar.

1. Derefter gingo Mose och Aaron in, och sade till Pharao: Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla mig högtid uti öknene.

2. Pharao svarade: Ho är HERREN, hvilkens röst jag höra skall, och släppa Israel? Jag vet intet af HERRANOM, och vill ej heller släppa Israel.

3. De sade: De Ebreers Gud hafver kallat oss; så låt nu gå oss tre dagsresor in uti öknena, och offra HERRANOM vårom Gud, att oss icke öfvergå skall pestilentie eller svärd.

4. Då sade Konungen i Egypten till dem: Hvi gören I så, du Mose och Aaron, att detta folket öfvergifver sitt arbete? Går bort till edart arbete.

5. Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredo för mycket i landena; och I viljen ännu låta dem hålla upp af arbetena.

6. Derefter böd Pharao på samma dag fogdomen öfver folket, och deras ämbetsmän, och sade:

7. I skolen icke härefter hemta strå tillhopa, och få folkena till att bränna teglet, såsom tillförene; låter dem sjelfva gå bort och hemta sig strå.

8. Och samma talet på teglet skolen I likväl lägga dem uppå, såsom tillförene, och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de, och säga: Vi vilje gå och offra vårom Gud.

9. Man må väl förtunga dem med arbete, att de något hafva till skaffa, och icke akta lögnaktigt tal.

10. Då gingo fogdarne öfver folket och deras ämbetsmän ut, och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder.

11. Går sjelfve bort och hemter eder strå, hvar I det finna kunnen; men af edart arbete skall intet afslås.

12. Då förströdde sig folket kringom hela Egypti land, till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade.

13. Och fogdarne drefvo dem, och sade: Fyller upp edart dagsarbete, lika såsom I haden strå.

14. Och de ämbetsmän af Israels barn, hvilka Pharaos fogdar öfver dem satt hade, vordo slagne, och vardt sagdt till dem: Hvi hafven I icke hvarken i dag eller i går fullkomnat edart förelagda dagsarbete, såsom tillförene?

15. Då gingo de ämbetsmän af Israels barn in, och ropade till Pharao: Hvi far du så med dina tjenare?

16. Dinom tjenarom gifves intet strå, och skola dock göra det tegel, som oss förelagdt är; och si, dine tjenare varda slagne, och syndas uppå ditt folk.

17. Pharao sade: I ären fåfänge, fåfänge ären I; derföre sägen I: Vi viljom gå och offra HERRANOM.

18. Så går nu bort, och görer edor dagsarbete. Strå skall eder intet gifvas; men talet på teglet måsten I leverera ifrån eder.

19. Då sågo ämbetsmännerne af Israels barn, att det vardt intet bättre, efter sagdt vardt: I skolen intet förminska af dagsarbetena på teglet.

20. Och då Mose och Aaron gingo ifrå Pharao, stodo de i vägenom före dem;

21. Och sade till dem: HERREN se uppå eder, och döme det, att I hafven gjort vår lukt illa luktandes för Pharao och hans tjenarom, och fått dem svärdet i händerna till att dräpa oss.

22. Mose kom igen till HERRAN, och sade: Herre, hvi gör du så illa emot detta folket? Hvi hafver du sändt mig?

23. Ty ifrå den tiden jag ingick till att tala med Pharao i ditt Namn, hafver han ännu hårdare plågat folket; och du hafver icke frälst ditt folk.

2 MOSEBOKEN, 6.  CAPITLET

Guds befallning, löfte, Mose slägt.

1. HERREN sade till Mose: Nu skall du se hvad jag skall göra med Pharao; ty genom en väldig hand måste han släppa dem; han måste ännu genom en starka hand drifva dem ifrå sig utu sitt land.

2. Och Gud talade till Mose, och sade till honom: Jag är HERREN;

3. Och hafver synts Abraham, Isaac och Jacob, att jag vill vara deras allsmägtige Gud; men mitt Namn HERRE gjorde jag dem icke kunnigt.

4. Och gjorde jag mitt förbund med dem, att jag skulle gifva dem Canaans land; det land, der de uti vandrat hafva, der de främmande uti varit hafva.

5. Och hafver jag hört Israels barns suckan, hvilka de Egyptier med arbete förtunga; och hafver ihågkommit mitt förbund.

6. Derföre säg Israels barnom: Jag är HERREN, och vill taga eder utur edar tunga i Egypten, och förlossa eder ifrån edar träldom; och vill frälsa eder med uträcktom arme och storom dom;

7. Och vill anamma eder för mitt folk, och vill vara edar Gud; att I förnimma skolen, att jag är HERREN edar Gud, den eder utfört hafver utu de Egyptiers tunga;

8. Och fört eder in uti det land, öfver hvilket jag hafver upphäfvit mina hand, att jag skulle det gifva Abraham, Isaac och Jacob; det vill jag gifva eder till eget, Jag HERREN.

9. Sådant allt sade Mose Israels barnom; men de hörde honom intet, för andans ångests skull, och för hårdt arbetes skull.

10. Då talade HERREN med Mose, och sade:

11. Gack in, och tala med Pharao, Konungenom i Egypten, att han släpper Israels barn ut af sitt land.

12. Men Mose talade för HERRANOM och sade: Si, Israels barn höra mig intet, huru skall då Pharao höra mig? Dertill hafver jag oomskorna läppar.

13. Och så talade då HERREN till Mose och Aaron, och gaf dem befallning till Israels barn, och till Pharao, Konungen i Egypten, att de skulle utföra Israels barn utur Egypten.

14. Desse äro hufvuden till deras fäders hus. Rubens, dens första Israels sons, barn äro desse: Hanoch, Pallu, Hezron, Charmi; det är Rubens slägte.

15. Simeons barn äro desse: Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Zoar och Saul, den Cananeiska qvinnones son; det är Simeons slägte.

16. Desse äro Levi barnas namn i deras slägter: Gerson, Kehat, Merari. Men Levi vardt hundrade tretio och sju år gammal.

17. Gersons barn äro desse: Libni och Simei, i deras slägter.

18. Kehats barn äro desse: Amram, Jizear, Hebron, Usiel. Men Kehat vardt hundrade tretio och tre år gammal.

19. Merari barn äro desse: Maheli och Musi. Det är nu Levi slägte i deras ätter.

20. Och Amram tog sina faders syster Jochebed till hustru; den födde honom Aaron och Mose. Och vardt Amram hundrade tretio och sju år gammal.

21. Jizears barn äro desse: Korah, Nepheg, Sichri.

22. Usiels barn äro desse: Misael, Elzaphan, Sithri.

23. Aaron tog sig hustru, Elizeba, Amminadabs dotter, Nahessons syster; den födde honom Nadab, Abihu, Eleazar, Ithamar.

24. Korahs barn äro desse: Assir, Elkana, Abiassaph. Det äro nu de Korhiters slägter.

25. Men Eleazar, Aarons son, tog sig hustru af Putiels döttrar; den födde honom Pinehas. Desse äro nu hufvuden ibland fäderna till de Levitiska slägterna.

26. Desse äro Aaron och Mose, till hvilka HERREN sade: Förer Israels barn utur Egypti land med deras härar.

27. De samme äro de, som talade med Pharao, Konungenom i Egypten, att de måtte utföra Israels barn utur Egypten, nämliga Mose och Aaron.

28. Och på den dagen talade HERREN med Mose uti Egypti land;

29. Och HERREN sade: Jag är HERREN; tala till Pharao, Konungen i Egypten, allt det jag talar med dig.

30. Och han svarade för HERRANOM: Si, jag hafver oomskorna läppar, huru skall Pharao höra mig?

2 MOSEBOKEN, 7. CAPITLET

Stafven, vattnet förvandlas.

1. HERREN sade till Mose: Si, jag hafver satt dig till en gud öfver Pharao; och Aaron din broder skall vara din Prophet.

2. Du skall tala allt det jag bjuder dig; men Aaron din broder skall tala det för Pharao, att han släpper Israels barn utu sitt land.

3. Men jag vill förhärda Pharaos hjerta, på det jag skall göra min tecken och under mång uti Egypti land.

4. Och Pharao skall intet höra eder, på det jag skall bevisa mina hand uti Egypten; och föra min här, mitt folk Israels barn utur Egypti land genom stora domar.

5. Och de Egyptier skola förnimma att jag är HERREN, när jag nu uträcker mina hand öfver Egypten, och utförer Israels barn ifrå dem.

6. Mose och Aaron gjorde såsom HERREN hade budit dem.

7. Och Mose var åttatio år gammal, och Aaron tre och åttatio år gammal, då de talade med Pharao.

8. Och HERREN talade till Mose, och Aaron:

9. När Pharao säger till eder: Beviser edor under; så skall du säga till Aaron: Tag din staf och kasta honom för Pharao, att han varder en orm.

10. Då gingo Mose och Aaron in till Pharao, och gjorde såsom HERREN hade budit dem. Och Aaron kastade sin staf för Pharao, och för hans tjenare; och han vardt en orm.

11. Då lät Pharao kalla visa och svartkonstiga; och de Egyptiske trollkarlar gjorde ock sammalunda med deras besvärjningar.

12. Och hvardera kastade sin staf ifrå sig, och vordo ormar deraf; men Aarons staf uppslukte deras stafrar.

13. Så vardt Pharaos hjerta förstockadt, och hörde dem intet, såsom HERREN sagt hade.

14. Och HERREN sade till Mose: Pharaos hjerta är hårdt, och vill icke släppa folket.

15. Gack till Pharao bittida om morgonen, si, han varder utgångandes till älfvena; så gack emot honom på strandena af älfvene, och tag stafven i dina hand, den som en orm vardt;

16. Och säg till honom: HERREN, de Ebreers Gud, hafver sändt mig till dig, och låter säga dig: Släpp mitt folk, att de må tjena mig uti öknene; men du hafver härtilldags intet velat höra.

17. Derföre säger HERREN alltså: Deruppå skall du förnimma, att jag är HERREN; si, jag vill med den stafven, som jag hafver i mine hand, slå vattnet, som i älfvene är, och det skall vändas i blod;

18. Så att fiskarne i älfvene skola dö, och älfven lukta; och de Egyptier skola vämja, när de dricka af vattnet i älfvene.

19. Och HERREN sade till Mose: Säg till Aaron: Tag din staf, och räck ut dina hand öfver vattnen i Egypten, öfver deras älfver, och strömmar, och sjöar, och öfver all vattukärr, att de varda blod; och vare blod i hela Egypti land, både i träkar och i stenkar.

20. Mose och Aaron gjorde, såsom HERREN dem budit hade, och hof upp stafven, och slog i vattnet, som i älfvene var, för Pharao och hans tjenare; och allt vattnet i älfvene vardt vändt i blod;

21. Och fiskarne i flodene dogo, och älfven vardt luktandes, så att de Egyptier icke kunde dricka vattnet utur älfvene; och vardt blod i hela Egypti lande.

22. Och de Egyptiske trollkarlar gjorde ock sammalunda med deras besvärjningar; men Pharaos hjerta vardt förstockadt, och han hörde dem intet, såsom HERREN sagt hade.

23. Och Pharao vände om, och gick hem, och lade det ännu intet på hjertat.

24. Men alle Egyptier grofvo efter vatten utmed älfvene till att dricka; ty vattnet af älfvene kunde de icke dricka.

25. Och det varade i sju dagar långt, sedan HERREN slog älfvena.

2 MOSEBOKEN, 8. CAPITLET

Paddor, löss, ohyra.

1. HERREN sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERREN: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

2. Hvar du icke vill, si, så vill jag plåga alla dina landsändar med paddor;

3. Så att älfven skall uppvälla paddor; de skola uppstiga, och komma in i din hus, in i din kammar, in i ditt lägre, in i din säng, och in i dina tjenares hus, ibland ditt folk, in uti dina bakugnar, och uti din deg.

4. Och paddor skola stiga uppå dig, och uppå ditt folk, och uppå alla dina tjenare.

5. Och HERREN sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut dina hand med din staf öfver älfver, och strömmar, och sjöar, och låt paddor komma öfver Egypti land.

6. Och Aaron räckte sina hand öfver vattnen i Egypten; och paddor kommo derut, så att Egypti land vardt öfvertäckt.

7. Då gjorde ock trollkarlarne sammalunda med deras besvärjningar; och läto komma paddor öfver Egypti land.

8. Då kallade Pharao Mose och Aaron, och sade: Beder HERREN för mig, att han tager paddorna ifrå mig, och ifrå mitt folk; så vill jag släppa folket, att de måga offra HERRANOM.

9. Mose sade: Haf du den ärona, och lägg mig före, när jag skall bedja för dig, för dina tjenare, och för ditt folk; att paddorna skola fördrefna varda ifrå dig, och ifrå ditt hus, och allenast blifva i älfvene.

10. Han sade: I morgon. Han sade: Såsom du sagt hafver, på det du skall förnimma, att ingen är såsom HERREN vår Gud;

11. Så skola paddorna varda tagna ifrå dig, ifrå ditt hus, ifrå dina tjenare, ifrå ditt folk, och allena blifva i älfvene.

12. Så gingo Mose och Aaron ifrå Pharao. Och Mose ropade till HERRAN för paddornas skull, såsom han Pharao tillsagt hade.

13. Och HERREN gjorde, som Mose sagt hade. Och paddorna blefvo döda i husen, i gårdarna, och på markene.

14. Och de kastade dem tillsamman, här en hop, och der en hop, och marken luktade derutaf.

15. Då Pharao såg, att han hade fått rolighet, vardt hans hjerta förhärdadt, och hörde dem intet, såsom HERREN sagt hade.

16. Och HERREN sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut din staf, och slå i stoftet på jordene, att löss varda i hela Egypti lande.

17. De gjorde ock så. Och Aaron räckte ut sina hand med sin staf, och slog i stoftet uppå jordene, och der vordo löss på menniskom, och på boskapen. Allt stoft på markene vardt löss i hela Egypti lande.

18. Trollkarlarne gjorde ock sammalunda med deras besvärjningar, att de skulle göra löss, men de kunde icke. Och lössen voro på menniskom, och på boskapen.

19. Då sade trollkarlarne till Pharao: Detta är Guds finger. Men Pharaos hjerta vardt förstockadt, och han hörde dem intet, såsom HERREN sagt hade.

20. Och HERREN sade till Mose: Statt upp bittida om morgonen, och gack för Pharao. Si, han varder utgångandes till vattnet, och säg till honom: Detta säger HERREN: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

21. Hvar icke, si, så vill jag låta komma allehanda ohyra öfver dig, dina tjenare, ditt folk, och ditt hus, så att all de Egyptiers hus, och marken, och hvad deruppå är, skola varda full af ohyro.

22. Och vill jag på den dagen göra ett besynnerligit med den landsändan Gosen, der mitt folk uti är, att der skall ingen ohyra komma, på det du skall förnimma, att jag är HERREN öfver hela jordena;

23. Och vill en förlösning sätta emellan mitt folk och ditt. I morgon skall det tecknet ske.

24. Och HERREN gjorde så. Och der kom mycken ohyra uti Pharaos hus, i hans tjenares hus, och öfver hela Egypti land, och landet vardt förderfvadt af den ohyrone.

25. Då kallade Pharao Mose och Aaron, och sade: Går åstad, och offrer edrom Gud här i landena.

26. Mose sade: Det betämmer sig icke, att vi så göre; förty vi offre HERRANOM vårom Gud de Egyptiers styggelse. Si, när vi nu de Egyptiers styggelse offrade för deras ögon, månde de icke skola stena oss?

27. Tre dagsresor vilje vi gå in uti öknena, och offra HERRANOM vårom Gud, såsom han oss sagt hafver.

28. Pharao sade: Jag vill släppa eder, att I må offra HERRANOM edrom Gud i öknene, allenast att I icke fjerran faren; och bedjen för mig.

29. Mose sade: Si, när jag härut ifrå dig kommer, så vill jag bedja HERRAN, att denna ohyran må blifva borttagen ifrå Pharao, och hans tjenare, och hans folke, i morgon; allenast förhala mig icke länger, att du icke släpper folket till att offra HERRANOM.

30. Och Mose gick ut ifrå Pharao, och bad HERRAN.

31. Och HERREN gjorde, såsom Mose sagt hade, och tog de ohyrona bort ifrå Pharao, ifrå hans tjenare, och ifrå hans folke, så att icke en blef qvar.

32. Men Pharao förhärdade sitt hjerta ännu i denna resone, och ville icke släppa folket.

2 MOSEBOKEN, 9.  CAPITLET

Pest, bölder, hagel.

1. HERREN sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERREN de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

2. Hvar du icke vill, utan förhåller dem länger;

3. Si, så skall HERRANS hand varda utöfver din boskap på markene; öfver hästar, öfver åsnar, öfver camelar, öfver oxar, öfver får, med en ganska stor pestilentie.

4. Och HERREN skall göra ett besynnerligit emellan de Israeliters boskap, och de Egyptiers; så att intet skall dö utaf allt det som Israels barn hafva.

5. Och HERREN lade en tid före, och sade: I morgon skall HERREN göra detta på jordene.

6. Och HERREN gjorde så om morgonen, och allahanda boskap blef död för de Egyptier; men af Israels barns boskap blef icke ett dödt.

7. Och Pharao sände derefter, och si, der var icke ett blifvet dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta vardt förstockadt, och släppte icke folket.

8. Då sade HERREN till Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke det upp åt himmelen för Pharao;

9. Att stoft skall komma öfver hela Egypti land, och bölder och ond sår varda på menniskor, och på boskap i hela Egypti lande.

10. Och de togo sotet utaf skorstenen, och stodo för Pharao, och Mose stänktet upp åt himmelen. Då vordo bölder och ond sår på menniskom, och på boskapen;

11. Så att trollkarlarne icke kunde stå för Mose, för de bölders skull; ty på trollkarlarne voro ock så väl bölder, som på alla Egyptier.

12. Men HERREN förstockade Pharaos hjerta, så att han intet hörde dem, såsom HERREN Mose sagt hade.

13. Då sade HERREN till Mose: Statt bittida upp om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg till honom: Detta säger HERREN de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

14. Annars vill jag i denna resone sända alla mina plågor öfver dig, öfver dina tjenare, och öfver ditt folk; att du skall förnimma, att i all land är ingen min like.

15. Förty nu vill jag uträcka mina hand, och slå dig och ditt folk med pestilentie, att du skall förgås af jordene.

16. Dock fördenskull hafver jag uppväckt dig, att min kraft skall synas på dig, och mitt Namn kunnigt varda i all land.

17. Du förhåller ännu mitt folk, och vill icke släppat.

18. Si, jag vill i morgon på denna tiden låta komma ett mägtigt stort hagel, hvilkets like icke varit hafver i Egypten, ifrå den tid det funderadt vardt, intill nu.

19. Så sänd nu bort, och förvara din boskap, och allt det du på markene hafver; ty alla menniskor och boskap, som på markene funnen varder, och icke inhemtad är i husen, och haglet faller på dem, de blifva döde.

20. Den som nu ibland Pharaos tjenare fruktade HERRANS ord, han lät sina tjenare och boskap fly in i husen;

21. Men hvilkas hjerta intet aktade HERRANS ord, de läto deras tjenare och boskap blifva på markene.

22. Då sade HERREN till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det haglar öfver hela Egypti land; öfver menniskor, öfver boskap, och öfver all gröda på markene i Egypti lande.

23. Så räckte Mose sin staf upp emot himmelen, och HERREN lät dundra och hagla, så att elden flög på jordene. Alltså lät HERREN komma hagel öfver Egypti land;

24. Att hagel och eld foro ibland hvartannat så grufveliga, att dess like icke varit hade i hela Egypti lande, ifrå den tid att det med folk besatt vardt.

25. Och haglet slog i hela Egypti lande allt det på markene var, både menniskor och boskap, och slog allan grödan på markene, och sönderslog all trä på markene;

26. Utan allena i det landet Gosen, der Israels barn voro, der haglade intet.

27. Då sände Pharao bort, och lät kalla Mose och Aaron, och sade till dem: Jag hafver i denna resone syndat; HERREN är rättfärdig, men jag och mitt folk äre ogudaktige.

28. Derföre beder HERRAN, att Guds dunder och hagel återvänder, så vill jag släppa eder, och icke länger förhålla eder.

29. Mose sade till honom: När jag kommer utu stadenom, vill jag uträcka mina händer till HERRAN, så skall dundret återvända, och intet hagel mera vara; på det du skall förnimma, att jorden är HERRANS.

30. Dock vet jag väl, att du och dine tjenare icke ännu frukten för HERRAN Gud.

31. Så vardt då slaget linet och bjugget; ty bjugget var i ax gånget, och linet hade knoppat sig.

32. Men hvetet och rågen vardt icke slaget; förty det var sensäd.

33. Så gick då Mose ifrå Pharao ut af stadenom, och räckte sina händer ut till HERRAN; och dundret och haglet vände igen, och regnet dröp intet mer på jordena.

34. Då nu Pharao såg, att regnet, och dundret, och haglet vände igen, syndade han ändå ytterligare, och förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare.

35. Alltså vardt Pharaos hjerta förstockadt, att han icke släppte Israels barn, såsom HERREN sagt hade genom Mose.

2 MOSEBOKEN, 10. CAPITLET

Gräshoppor, mörker.

1. Och HERREN sade till Mose: Gack in till Pharao; ty jag hafver förhärdat hans och hans tjenares hjerta, på det jag skall göra dessa min tecken ibland dem;

2. Och att du skall förkunna i din barnas öron, och din barnabarnas, hvad jag bedrifvit hafver i Egypten; och huru jag hafver bevisat min tecken ibland dem, att I skolen veta, att jag är HERREN.

3. Så gingo Mose och Aaron in till Pharao, och sade till honom: Detta säger HERREN de Ebreers Gud: Huru länge vill du icke ödmjuka dig för mig, att du släpper mitt folk till att tjena mig?

4. Vill du icke släppa mitt folk, si, så vill jag i morgon låta komma gräshoppor i alla dina landsändar;

5. Så att de skola öfvertäcka landet, så att man icke skall se landet, och de skola uppäta hvad eder qvart blifvet och undsatt är för haglena, och skola uppäta all edor grödande trä på markene;

6. Och skola uppfylla all din hus, och alla dina tjenares hus, och alla Egyptiers hus, hvilkas like dine fäder, och dina fäders fäder icke sett hafva, ifrå den tid de på jordena kommo, intill denna dag. Och han vände sig, och gick ut ifrå Pharao.

7. Då sade Pharaos tjenare till honom: Huru länge skole vi lida dessa plågor? Låt folket gå, att de måga tjena HERRANOM sinom Gud; vetst du icke ännu, att Egypten är förderfvad?

8. Så vordo Mose och Aaron igen kallade till Pharao, och han sade till dem: Går åstad, och tjener HERRANOM edrom Gud. Hvilke äro nu de som gå skola?

9. Mose sade: Vi vilje gå med unga och gamla, med söner och döttrar, med får och fä; ty vi hafve en HERRANS högtid.

10. Han sade till dem: Rätt så, HERREN vare med eder. Skulle jag släppa eder och edor barn dertill? Ser der, om I icke hafven något ondt för händer?

11. Icke så, utan I män går åstad, och tjener HERRANOM; ty det samma hafven I ock begärat. Och de drefvo dem ut ifrå Pharao.

12. Då sade HERREN till Mose: Räck ut dina hand öfver Egypti land om de gräshoppor, att de komma öfver Egypti land, och äta allan grödan upp i landena, med allt det som qvart blifvet är efter haglet.

13. Mose räckte sin staf öfver Egypti land, och HERREN dref ett östanväder i landet i den hela dagenom, och i den hela nattene. Och om morgonen förde det östanvädret gräshopporna fram.

14. Och de kommo öfver hela Egypti land, och gåfvo sig ned allestäds i Egypten, så ganska många, att tillförene deras like intet varit hade ej heller härefter varder.

15. Förty de öfvertäckte landet, och gjorde det svart. Och de åto upp allan grödan i landena, och all frukt på trän, som qvar var blifven efter haglet, och läto intet grönt blifva qvart på trän, och uppå grödan på markene i hela Egypti lande.

16. Då kallade Pharao hasteliga Mose och Aaron, och sade: Jag hafver syndat emot HERRAN edar Gud, och emot eder.

17. Förlåter mig mina synder ännu i denna resone, och beder HERRAN edar Gud, att han dock borttager denna döden ifrå mig.

18. Och han gick ut ifrå Pharao, och bad HERRAN.

19. Då vände HERREN ett ganska starkt vestanväder, och upptog gräshopporna, och förde dem i röda hafvet; så att der icke blef en qvar någorstäds i hela Egypti land.

20. Men HERREN förstockade Pharaos hjerta, att han icke släppte Israels barn.

21. HERREN sade till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det varder så mörkt i Egypti land, att man må taga uppå det.

22. Och Mose räckte sina hand upp åt himmelen; då vardt ett tjockt mörker i hela Egypti lande i tre dagar;

23. Så att ingen såg den andra, ej heller uppstod af det rummet, der han var, i de tre dagar. Men när alla Israels barn var ljust, der de bodde.

24. Då kallade Pharao Mose, och sade: Går åstad, och tjener HERRANOM, allenast låter edor får och fä blifva här; låter ock edor barn gå med eder.

25. Mose sade: Du måste ock låta oss hafva offer och bränneoffer, det vi HERRANOM vårom Gud göra skolom.

26. Vår boskap skall gå med oss, och icke en klöf tillbakablifva; förty af våro skole vi taga HERRANOM vårom Gudi till tjenst; ty vi vete icke, hvarmed vi skole tjena HERRANOM, tilldess vi komme dit.

27. Men HERREN förstockade Pharaos hjerta, att han icke ville släppa dem.

28. Och Pharao sade till honom: Gack ifrå mig, och tag dig vara, att du icke mer kommer för min ögon; ty hvilken dag du för mina ögon kommer, skall du dö.

29. Mose svarade: Såsom du sagt hafver; jag vill ej mer komma för din ögon.

2 MOSEBOKEN, 11.  CAPITLET

Lån befalles. Tionde Plågan hotas.

1. Och HERREN sade till Mose: Jag vill ännu låta komma ena plågo öfver Pharao och Egypten, sedan skall han släppa eder hädan; och skall ej allenast släppa eder, utan ock drifva eder hädan.

2. Så säg nu till folket, att hvar och en man bedes af sin nästa, och hvar och en qvinna af sine nästo, silfver och gyldene tyg;

3. Ty HERREN varder gifvandes folkena nåd för de Egyptier. Och Mose var en ganska myndig man i Egypti land, för Pharaos tjenare, och för folkena.

4. Och Mose sade: Detta säger HERREN: Jag vill på midnattstid utgå i Egypti land.

5. Och allt det förstfödt är i Egypti land skall blifva dödt, ifrå Pharaos förstfödda son, den på hans stol sitter, allt intill tjensteqvinnones förstfödda son, som är vid qvarnena; och allt det förstfödt är ibland boskapen.

6. Och ett stort rop skall vara i hela Egypti lande, hvilkets like icke varit hafver, ej heller varder.

7. Men när Israels barnom skall icke en hund krätta med sine tungo, ifrå menniskom, allt intill boskapen; på det I skolen förnimma, huru HERREN åtskiljer Egypten och Israel.

8. Då skola alle desse dine tjenare gå ned till mig, och falla mig till fota, och säga: Far ut, du och allt folket, som under dig är. Sedan vill jag fara ut. Och han gick ifrå Pharao ganska vreder.

9. Men HERREN sade till Mose: Pharao hörer eder intet, på det mycken under skola ske i Egypti lande.

10. Och Mose och Aaron gjorde all dessa under inför Pharao; men HERREN förstockade honom hans hjerta, att han icke ville släppa Israels barn utu sitt land.

2 MOSEBOKEN, 12.  CAPITLET

Påskalambet. Sötebrödshögtiden. Mordängelen. Israels utgång.

1. HERREN sade till Mose och Aaron i Egypti lande:

2. Denne månaden skall vara när eder den förste månaden; och af honom skolen I begynna månaderna om året.

3. Taler till hela Israels menighet, och säger: På tionde dagen i denna månadenom tage hvar och en ett får, den en husfader är, ju ett får till huset.

4. Men der ett hus är för klent till ett får, så tage sin nästa granna vid sitt hus efter själarnas tal, som nog kunde vara till att förtära fåret.

5. Och det skall vara ett får, som ingen vank hafver, en gummar och årsgammal. Af lambom eller kidom skolen I tagat.

6. Och I skolen behållat intill fjortonde dagen i denna månadenom. Och hvar hopen i hela Israel skall slagtat till aftonen;

7. Och skolen taga af dess blod och stryka på båda sidoträn åt dörrene, och öfra dörrträt i husen, der de äta det uti;

8. Och skolen så äta köttet i den samma nattene, stekt vid eld, och osyradt bröd, och skolen ätat med bitter salso.

9. I skolen icke ätat rått, eller med vattne sudet; utan allena stekt vid eld, dess hufvud med dess fötter och inelfver.

10. Och I skolen intet låta qvart blifva till morgonen; om något blifver qvart till morgonen, skolen I det uppbränna med elde.

11. Men så skolen I ätat: I skolen vara gjordade kringom edra länder, och hafva edra skor på edra fötter, och stafrar i edra händer; och I skolen ätat såsom de der hasta till vägs; ty det är HERRANS Passah.

12. Förty jag vill i den samma nattene gå genom Egypti land, och slå allt det förstfödt är i Egypti lande, både af menniskor och boskap, och bevisa mitt straff på alla de Egyptiers gudar, Jag HERREN.

13. Och blodet skall vara eder ett tecken på husen, der I uti ären, att, när jag ser blodet, skall jag gå framom eder; och eder icke vederfaras skall den plåga, som eder förderfva må, när jag slår Egypti land.

14. Och I skolen hafva denna dagen till åminnelse; och I skolen hålla honom högtideligan HERRANOM till en fest; I och alle edra efterkommande i en evig brukning.

15. I sju dagar skolen I äta osyradt bröd, nämliga, på första dagenom skolen I upphålla med syradt bröd uti edor hus. Den som syradt bröd äter, ifrå första dagen, allt intill den sjunde, hans själ skall förgöras af Israel.

16. Den förste dagen skall vara helig, att I sammankommen, och den sjunde skall ock vara helig, att I sammankommen; intet arbete skolen I göra på dem, utan det som till maten hörer för allahanda själar, det allena mågen I göra för eder.

17. Och håller eder vid osyradt bröd; förty på den samma dagen hafver jag utfört edra härar utur Egypti land; derföre skolen I, och alle edre efterkommande, hålla denna dagen i en evig brukning.

18. På fjortonde dagen i första månadenom, om aftonen, skolen I äta osyradt bröd, intill en och tjugonde dagen i samma månadenom om aftonen;

19. Så att man i sju dagar intet syradt bröd finner i edor hus; ty den som syradt bröd äter, hans själ skall förgöras utur Israels menighet, ehvad han är utländsk eller inländsk.

20. Derföre äter intet syradt bröd, utan allenast osyradt bröd uti alla edra boningar.

21. Och Mose kallade alla de äldsta i Israel, och sade till dem: Leter ut och tager får, hvar och en för sitt husfolk, och slagter Passah.

22. Och tager ett knippe isop, och dopper i blodet i bäckenet, och stryker dermed på öfra dörrträt, och båda sidoträn; och ingen menniska gånge ut genom sins hus dörr intill morgonen.

23. Förty HERREN varder gångandes der framom, och skall plåga de Egyptier. Och när han får se blodet på öfra dörrträt och på de tu sidoträn, går HERREN framom dörrena, och icke låter förderfvaren komma uti edor hus till att plåga.

24. Derföre håll denna seden för dig och din barn till evig tid.

25. Och när I kommen in uti landet, det HERREN eder gifvandes varder, såsom han sagt hafver, så håller denna tjenstena.

26. Och när edor barn säga till eder: Hvad hafven I der för en tjenst?

27. Skolen I säga: Det är HERRANS Passahoffer, den der gick framom Israels barn i Egypten, då han plågade de Egyptier, och frälste vår hus. Då bugade sig folket, och tillbad.

28. Och Israels barn gingo bort, och gjorde såsom HERREN Mose och Aaron budit hade.

29. Och om midnattstid slog HERREN allt det förstfödt var i Egypti lande, ifrå Pharaos förstfödda son, den på hans stol satt, allt intill dens förstfödda son, som fången satt i fängelset, och allt förstfödt af boskapenom.

30. Då stod Pharao upp, och alle hans tjenare på den nattene, och alle Egyptier, och ett stort rop vardt uti Egypten; ty der var intet hus, der icke en döder inne låg.

31. Och han kallade Mose och Aaron om nattene, och sade: Görer eder redo, och farer ut ifrå mitt folk, I och Israels barn; går åstad, och tjener HERRANOM, såsom I sagt hafven.

32. Tager ock med eder edor får och fä, såsom I sagt hafven; går åstad, och välsigner mig med.

33. Och de Egyptier trängde fast uppå folket, att de måste med hast drifva dem ut af landet; ty de sade: Vi dö hvar och en.

34. Och folket bar råan deg, förra än han försyrad vardt, till deras mat, bundnan i deras kläder, på deras axlar.

35. Och Israels barn hade gjort såsom Mose sagt hade; och hade bedts af de Egyptier silfver, och gyldene tyg, och kläder.

36. Och HERREN hade gifvit folkena nåd för de Egyptier, så att de lånte dem; och de blottade de Egyptier.

37. Så drogo Israels barn ut ifrå Rameses till Succoth, sexhundradetusend män till fot, förutan barn.

38. Och mycket gement folk drog också med dem; och får och fä, och ganska mycken boskap.

39. Och de bakade af den råa degen, som de utur Egypten förde, osyrade kakor; ty han var icke syrad, efter de vordo utdrefne utur Egypten, och kunde icke förtöfva, och hade eljest ingen kost beredt sig.

40. Tiden, i hvilkom Israels barn bodde i Egypten, är fyrahundrade och tretio år.

41. Då de förlidne voro, gick hela HERRANS här på en dag utur Egypti land.

42. Derföre varder denna natten hållen HERRANOM, att han hafver fört dem utur Egypti land. Och Israels barn skola hålla henne HERRANOM, de och deras efterkommande.

43. Och HERREN sade till Mose och Aaron: Detta är sättet till att hålla Passah; ingen främling skall äta deraf.

44. Den som en köpter träl är, den skall man omskära, och sedan äte han deraf.

45. En husman, och en dagakarl, skola intet äta deraf.

46. Uti eno huse skall man ätat. I skolen intet af dess kött bära ut för huset, och I skolen intet ben sönderslå af thy.

47. Hela menigheten i Israel skall så göra.

48. Om någon främling bor när dig, och vill hålla HERRANOM Passah, han omskäre allt det mankön är, sedan gånge härtill, att han detta gör, och vare såsom en inländsker; ty ingen oomskoren skall äta deraf.

49. Samma lagen vare dem inländska, och utländska, som bor ibland eder.

50. Och all Israels barn gjorde såsom HERREN hade budit Mose och Aaron.

51. Och så förde HERREN på en dag Israels barn utur Egypti land, med deras härar.

2 MOSEBOKEN, 13. CAPITLET

Förstfödt helgas. Sötbröd bjudes. Joseph ben. Israels läger.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Helga mig allt förstfödt; det som allehanda moderlif öppnar när Israels barnom, både ibland menniskor och boskap; ty de äro min.

3. Då sade Mose till folket: Tänker uppå denna dagen, på hvilken I utgångne ären af Egypten, utu träldomsens huse; att HERREN hafver eder hädan utfört med väldiga hand; derföre skall du icke äta surdeg.

4. I dag ären I utgångne i den månadenom Abib.

5. När nu HERREN låter komma dig in uti de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Heveers och Jebuseers land, hvilket han dina fäder svorit hafver, att han ville gifva dig ett land, der mjölk och hannog uti flyter; så skall du denna tjenstena hålla i denna månadenom.

6. I sju dagar skall du äta osyradt bröd, och på sjunde dagenom är HERRANS högtid.

7. Derföre skall du i sju dagar äta osyradt bröd; så att när dig ingen surdeg, ej heller syradt bröd skall finnas i alla dina landsändar.

8. Och du skall säga dinom son på den tiden: Sådant hålle vi fördenskull, att HERREN så hafver gjort med oss, då vi drogom utur Egypten.

9. Derföre skall dig vara ett tecken i dine hand, och en åminnelse för din ögon; på det att HERRANS lag skall vara i dinom mun, att HERREN hafver utfört dig af Egypten med väldiga hand.

10. Derföre håll denna seden i sinom tid årliga.

11. När nu HERREN hafver låtit dig komma in uti de Cananeers land, såsom han dig och dina fäder svorit hafver, och hafver dig det gifvit;

12. Så skall du afskilja HERRANOM allt det som öppnar moderlifvet, och förstfödt är ibland boskapen; det som mankön är, skall höra HERRANOM till.

13. Det förstfödda af åsnanom skall du lösa med ett får; om du icke löser det, så bryt halsen sönder på thy; men allt förstfödt af mennisko ibland din barn skall du lösa.

14. Och när ditt barn frågar dig i dag eller i morgon: Hvad är detta? skall du säga thy: HERREN hafver fört oss med väldiga hand utur Egypten, ifrå träldomsens huse.

15. Ty då Pharao var trög till att släppa oss, slog HERREN allt det förstfödt var i Egypti lande, ifrå menniskones förstfödda, intill boskapens förstfödda; derföre offrar jag HERRANOM allt det som moderlifvet öppnar, det mankön är; och det, som förstfödt är af min barn, löser jag.

16. Och det skall vara dig för ett tecken i dine hand, och en åminnelse för din ögon, att HERREN hafver fört oss med väldiga hand utur Egypten.

17. Då nu Pharao hade släppt folket, förde icke Gud dem på den vägen genom de Philisteers land, den genast var; ty han tänkte att folket måtte ångra sig, när de sågo örlig emot sig, och så omvända igen till Egypten.

18. Derföre förde han folket omkring på den vägen genom öknena åt röda hafvet; och Israels barn foro väpnade utur Egypti land.

19. Och Mose tog med sig Josephs ben; ty han hade tagit en ed af Israels barnom, och sagt: Gud varder eder sökandes, så förer min ben hädan med eder.

20. Så drogo de ut ifrå Succoth, och slogo deras lägre i Etam, närmast vid öknena.

21. Och HERREN gick före dem om dagen uti en molnstod, på det han skulle föra dem den rätta vägen; och om nattene uti en eldstod, på det han skulle lysa dem; till att vandra både dag och natt.

22. Den molnstoden och eldstoden skiljdes intet ifrå folket.

2 MOSEBOKEN, 14. CAPITLET

Pharao jagar efter. Folket bäfvar. Stoden skyddar. Hafvet delas.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Tala med Israels barn, och säg att de vända om, och slå deras lägre tvärtemot den dalen Hyroth, emellan Migdol och hafvet, emot BaalZephon, och der tvärt öfver slå lägret vid hafvet.

3. Förty Pharao varder sägandes om Israels barn: De fara ville i landena; öknen hafver beslutit dem.

4. Och jag vill förstocka hans hjerta, att han skall jaga efter dem, och vill vinna pris på Pharao och alla hans magt; och de Egyptier skola förnimma, att jag är HERREN. Och de gjorde så.

5. Och då det vardt sagdt för Konungenom i Egypten, att folket flydde, vardt hans och hans tjenares hjerta förvandladt emot folket, och sade: Hvi hafvom vi så gjort, att vi hafvom släppt Israel, att de icke skola tjena oss?

6. Och han gjorde redo sin vagn, och tog sitt folk med sig;

7. Och tog sexhundrade utvalda vagnar, och hvad der eljest var för vagnar i Egypten, och höfvitsmän öfver allan sin här.

8. Ty HERREN förstockade Pharaos hjerta, Konungens i Egypten, att han jagade efter Israels barn, hvilke dock voro genom höga hand utgångne.

9. Och de Egyptier jagade efter dem, och hinde dem der de sig lägrat hade vid hafvet, med hästar och vagnar och resenärer, och med all Pharaos här, uti den dalenom Hyroth, tvärt emot BaalZephon.

10. Och då Pharao nalkades dem, hofvo Israels barn sin ögon upp, och si, de Egyptier kommo efter dem; och de fruktade sig storliga, och ropade till HERRAN;

11. Och sade till Mose: Voro icke grafvar i Egypten, att du måste bortföra oss, att vi skulle dö i öknene? Hvi hafver du så gjort oss, att du hafver fört oss utur Egypten?

12. Är icke nu detta det, som vi sade dig i Egypten: Låt blifva oss, att vi må tjena de Egyptier? Ty det vore oss ju bättre tjena de Egyptier, än dö i öknene.

13. Mose sade till folket: Frukter eder intet, står och ser till, hvilken en salighet HERREN varder görandes i dag med eder; ty dessa Egyptier, som I sen i dag, dem skolen I aldrig mera se i evig tid.

14. HERREN varder stridandes för eder, och I skolen stå stilla dertill.

15. HERREN sade till Mose: Hvad ropar du till mig? Säg Israels barnom, att de draga fram.

16. Men du häf din staf upp, och räck dina hand öfver hafvet, och skilj det åt, att Israels barn måga gå der midt igenom på det torra.

17. Si, jag vill förstocka de Egyptiers hjerta, att de skola följa efter eder; så vill jag vinna pris på Pharao, och alla hans magt, uppå hans vagnar och resenärer.

18. Och de Egyptier skola förnimma, att jag är HERREN; när jag hafver pris vunnit på Pharao, och hans vagnar och resenärer.

19. Då upphof sig Guds Ängel, den som för Israels lägre gick, och gaf sig bakom dem; och molnstoden gaf sig ock utu deras ansigte, och gick bakom dem;

20. Och kom emellan de Egyptiers och Israels lägre; och det var ett mörkt moln, och upplyste nattena, så att desse och hine i den hela nattene icke kunde komma tillsamman.

21. Då nu Mose räckte sin hand öfver hafvet, lät HERREN drifva det bort genom ett starkt östanväder i den hela nattene, och gjorde hafvet torrt; och vattnet skiljdes åt.

22. Och Israels barn gingo derin, midt i hafvet på det torra; och vattnet var dem för en mur på den högra sidone, och den venstra.

23. Och de Egyptier följde, och gingo in efter dem, alle Pharaos hästar och vagnar och resenärer, midt in i hafvet.

24. Som nu morgonväkten kom, såg HERREN uppå de Egyptiers lägre utur eldstodene och molnena; och gjorde en förskräckelse i deras lägre;

25. Och stötte hjulen ifrå deras vagnar, och störte dem väldeliga omkull. Då sade de Egyptier: Låt oss fly ifrån Israel; HERREN strider för dem emot de Egyptier.

26. Men HERREN sade till Mose: Räck ut dina hand öfver hafvet, att vattnet igenfaller öfver de Egyptier; öfver deras vagnar och resenärer.

27. Då räckte Mose sina hand ut öfver hafvet, och hafvet kom åter för morgonen i sin ström igen; och då de Egyptier flydde, mötte dem vattnet; och HERREN inhvärfde dem midt i hafvena;

28. Så att vattnet kom igen, och gick utöfver vagnar och resenärer, och alla Pharaos magt, som dem efterföljt hade in i hafvet; så att icke en af dem blef igen.

29. Men Israels barn gingo torre midt igenom hafvet; och vattnet var dem för en mur på högra sidone, och den venstra.

30. Och så halp HERREN Israel på den dagenom ifrå de Egyptiers hand; och de sågo de Egyptier döda på hafsstrandene;

31. Och den stora hand, som HERREN hade bevisat på de Egyptier. Och folket fruktade HERRAN, och trodde HERRANOM, och hans tjenare Mose.

2 MOSEBOKEN, 15. CAPITLET

Mose sång. Folkets första knorr. Vattnet sött. Guds löfte.

1. Då söng Mose och Israels barn HERRANOM denna visona, och sade: Jag vill sjunga HERRANOM; ty han hafver ena härliga gerning gjort; häst och man hafver han stört i hafvet.

2. HERREN är min starkhet och lofsång, och är min salighet; han är min Gud, jag vill ära honom; han är mins faders Gud, och jag vill upphöja honom;

3. HERREN är den rätte krigsmannen; HERRE är hans namn.

4. Pharaos vagnar och hans magt kastade han i hafvet; hans utkorade höfvitsmän äro fördränkte i röda hafvena.

5. Djupet hafver öfvertäckt dem; och de föllo åt bottnen såsom stenar.

6. HERRE, din högra hand gör stor under; HERRE, din högra hand hafver slagit fiendan.

7. Och med dine stora härlighet hafver du förstört dina motståndare; ty när du lät utgå dina grymhet, förtärde hon dem såsom strå.

8. Genom ditt blåsande gåfvo sig vattnen upp, flytande vattnet stod ihop; djupen svallade ifrå hvartannat midt i hafvena.

9. Fienden sade: Jag vill jaga efter dem, och gripa dem, och byta rof, och släcka mitt mod på dem; jag vill draga ut mitt svärd, och min hand skall förgöra dem.

10. Då blåste ditt väder, och hafvet öfvertäckte dem; och de sönko ned såsom bly uti mägtig vatten.

11. HERRE, ho är din like ibland gudarna? Ho är dig lik, som är så härlig och helig, förfärlig, prislig och under görandes?

12. Då du uträckte dina hand, uppsvalg dem jorden.

13. Du hafver i barmhertighet varit ledsagare åt dino folke, det du förlossat hafver; och hafver fört dem uti dine starkhet till dina helga boning.

14. Då folken det hörde, bäfvade de; på de Philisteer kom ångest;

15. Då förfärades de Förstar i Edom, bäfvan kom öfver de mägtiga i Moab; alle Canaans inbyggare gåfvo sig.

16. Låt kalla förskräckelse öfver dem, och fruktan, genom din stora arm, att de blifva orörlige såsom stenar; tilldess, HERRE, ditt folk kommer igenom; tilldess ditt folk igenomkommer, det du förvärfvat hafver.

17. Led dem in, och plantera dem på dins arfvedels berge, hvilket du, HERRE, till dina boning gjort hafver; till din helgedom, Herre, det din hand beredt hafver.

18. HERREN varder rådandes i evighet och utan ända.

19. Ty Pharao for in i hafvet med hästar och vagnar och resenärer, och HERREN lät hafvet igenfalla öfver dem; men Israels barn gingo torre midt igenom hafvet.

20. Och MirJam den Prophetissan, Aarons syster, tog ena trummo uti sina hand; och alla qvinnor följde henne efter i dans med trummor.

21. Och MirJam söng före dem: Låt oss sjunga HERRANOM, han hafver gjort ena härliga gerning; man och häst hafver han stört i hafvet.

22. Så lät Mose Israels barn draga ifrå röda hafvet, ut åt den öknen Sur; och de vandrade tre dagar i öknene, och funno intet vatten.

23. Då kommo de till Mara; men de kunde icke dricka det vattnet i Mara; ty det var mycket bittert; af hvilko det rummet heter Mara.

24. Der knorrade folket emot Mose, och sade: Hvad skole vi dricka?

25. Han ropade till HERRAN; och HERREN viste honom ett trä, det satte han i vattnet, och så vardt det sött. Der satte han dem före lag och rätt, och försökte dem;

26. Och han sade: Vill du höra HERRANS dins Guds röst, och göra hvad som rätt är för honom, och fatta hans bud i din öron, och hålla alla hans lag; så skall jag ingen den krankhet lägga uppå dig, som jag på de Egyptier lagt hafver; ty jag är HERREN din läkare.

27. Och de kommo till Elim, der voro tolf vattubrunnar, och sjutio palmträ; der lägrade de sig vid vattnet.

2 MOSEBOKEN, 16. CAPITLET

Folkets andra knorr. Åkerhöns. Man.

1. Ifrån Elim drogo de, och kom hele hopen Israels barn uti den öknena Sin, hvilken ligger emellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i den andra månadenom, sedan de utur Egypti land gångne voro.

2. Och hela menigheten af Israels barn knorrade emot Mose och Aaron uti öknene;

3. Och sade till dem: Gud gifve, att vi hade dött uti Egypti lande genom HERRANS hand, der vi såto vid köttgrytorna, och hade bröd nog till att äta; ty I hafven fördenskull fört oss i denna öknena, att I skolen låta denna hela hopen dö af hunger.

4. Då sade HERREN till Mose: Si, jag vill låta regna eder bröd neder af himmelen; och folket skall gå ut och församla hvar dag så mycket som behöfves, på det att jag må försöka, om de vilja vandra uti min lag eller ej.

5. På sjette dagenom skola de bereda sig till att församla dubbelt, öfver det de dageliga pläga.

6. Mose och Aaron sade till Israels barn: Om aftonen skolen I förnimma, att HERREN hafver fört eder utur Egypti land.

7. Och om morgonen skolen I få se HERRANS härlighet; ty han hafver hört edor knorran emot HERRAN. Hvad äre vi, att I knorren emot oss?

8. Ytterligare sade Mose: HERREN varder eder gifvandes om aftonen kött till att äta, och om morgonen bröd tillfyllest; derföre att HERREN hafver hört edor knorran, der I emot honom knorrat hafven. Ty hvad äre vi? Edart knorrande är icke emot oss, utan emot HERRAN.

9. Och Mose sade till Aaron: Säg till hela menighetena af Israels barn: Går hit fram till HERRAN; ty han hafver hört edar knorran.

10. Och då Aaron så sagt hade till hela menighetena af Israels barn, vände de sig emot öknena; och si, HERRANS härlighet syntes uti en sky.

11. Och HERREN sade till Mose:

12. Jag hafver hört Israels barns knorran; säg dem: Om aftonen skolen I hafva kött till att äta, och om morgonen varda mättade af bröd; och skolen förnimma, att jag är HERREN edar Gud.

13. Och om aftonen kommo åkerhöns upp, och öfvertäckte lägret; och om morgonen låg dagg omkring lägret.

14. Och som daggen fallen var, si, då låg der något i öknene rundt och smått, såsom rimfrost på jordene.

15. Och då Israels barn sågo det, sade de till hvarannan: Detta är Man; ty de visste icke hvad det var. Men Mose sade till dem: Det är det brödet, som HERREN eder gifvit hafver till att äta.

16. Det är det samma, om hvilket HERREN budit hafver: Hvar och en församle deraf så mycket han äter för sig; och tage ett gomer till hvart och ett hufvud, efter själarnas tal i deras tjäll.

17. Och Israels barn gjorde så, och församlade, den ene mycket, den andre litet.

18. Men då man mätte det ut med gomer, vardt dem, som mycket hade, intet öfverlöpse, och dem som litet hade, fattades intet; utan hvar och en hade församlat så mycket, som han åt för sig.

19. Och Mose sade till dem: Ingen låte något qvart blifva deraf till morgonen.

20. Men de hörde Mosen intet, utan somlige läto något qvart blifva deraf intill morgonen; då växte der matkar uti, och vardt luktande; och Mose blef vred uppå dem.

21. Så församlade de deraf hvar morgon så mycket, som hvar och en förmådde äta för sig; men när solen vardt het, så försmälte det.

22. Och på sjette dagenom församlade de dubbelt af det brödet, ju tu gomer för en. Och alle de öfverste för menighetene kommo in, och förkunnade det Mose.

23. Och han sade till dem: Detta är det som HERREN sagt hafver: I morgon är Sabbath, den helga hvilan HERRANOM. Hvad I baka viljen, det baker, och hvad I koka viljen, det koker; men hvad öfver är, det låter blifva, att det varder förvaradt intill morgons.

24. Och de läto blifvat till morgonen, såsom Mose budit hade; då vardt det intet luktande, och ingen matk vardt derutinnan.

25. Då sade Mose: Äter det i dag; ty i dag är HERRANS Sabbath; I varden i dag intet finnande på markene.

26. I sex dagar skolen I församlat; men sjunde dagen är Sabbath, på honom varder det intet.

27. Men på sjunde dagenom gingo somlige ut af folket till att församla, och funno intet.

28. Då sade HERREN till Mose: Huru länge viljen I icke hålla min bud och lag?

29. Si, HERREN hafver gifvit eder Sabbath, och derföre hafver han gifvit eder på sjette dagenom tveggedaga bröd; så blifve nu hvar och en hemma, och ingen gånge ut ifrå sitt rum på sjunde dagenom.

30. Så skonade då folket den sjunde dagen.

31. Och Israels hus kallade det Man; och det var såsom corianderfrö, och hvitt, och hade en smak såsom semla med hannog.

32. Och Mose sade: Detta är det som HERREN budit hafver; uppfyll ett gomer deraf, till att förvara för edra efterkommande; på det man må se det bröd, der jag eder med spisat hafver i öknene, då jag förde eder utur Egypti land.

33. Och Mose sade till Aaron: Tag ett käril och låt der in ett gomer fullt med Man; och förvara det inför HERRANOM till edra efterkommande.

34. Såsom HERREN hade budit Mose, så lät Aaron förvara det der inför vittnesbördet.

35. Och Israels barn åto Man i fyratio år, intilldess de kommo till det land, der de bo skulle; allt intill gränsona på Canaans land åto de Man.

36. Och är gomer tionde parten af ett epha.

2 MOSEBOKEN, 17. CAPITLET

Folkets tredje knorr. Klippans vatten. Amaleks strid.

1. Och hela menigheten af Israels barn drog ut af den öknene Sin deras dagsresor, såsom HERREN befallde dem; och lägrade sig i Rephidim; der hade folket intet vatten till att dricka.

2. Och de kifvade med Mose, och sade: Gifver oss vatten, att vi må dricka. Mose sade till dem: Hvi kifven I med mig? Hvi försöken I HERRAN?

3. Då nu folket dersammastäds törste efter vatten, knorrade de emot Mose, och sade: Hvi hafver du låtit oss fara utur Egypten, på det att du oss, vår barn och boskap, skulle låta dö i törst?

4. Mose ropade till HERRAN, och sade: Huru skall jag göra med detta folket? Det fattas icke mycket, att de varda mig ännu stenande.

5. HERREN sade till honom: Gack för folket, och tag några de äldsta af Israel med dig; och tag din staf i dina hand, med hvilkom du slog vattnet, och gack.

6. Si, jag vill stå der före dig på ett hälleberg i Horeb; der skall du slå hälleberget, och der skall utlöpa vatten, så att folket får dricka. Mose gjorde ock så för de äldsta af Israel.

7. Derföre kallar man det rummet Massa och Meriba; för det Israels barnas kifs skull, och för det, att de försökte HERRAN, och sade: Är HERREN med oss, eller ej?

8. Då kom Amalek, och stridde emot Israel i Rephidim.

9. Och Mose sade till Josua: Utvälj oss män; far ut, och strid emot Amalek; i morgon vill jag stå öfverst på högenom, och hafva Guds staf i mine hand.

10. Och Josua gjorde såsom Mose honom sade, att han stridde emot Amalek. Men Mose, och Aaron, och Hur stego upp öfverst på högen.

11. Och så länge Mose upphöll sina händer, hade Israel öfverhandena; men när han lät händerna ned, hade Amalek öfverhandena.

12. Men Mose händer voro tunga, derföre togo de en sten, och lade under honom, att han satte sig deruppå. Aaron och Hur höllo under hans händer, hvar på sine sido; så vordo hans händer stadiga, intilldess solen gick neder.

13. Och Josua nederlade Amalek, och hans folk, genom svärdsegg.

14. Och HERREN sade till Mose: Skrif detta till en åminnelse uti en bok, och befall det i Josua öron; ty jag skall förgöra Amalek undan himmelen, att man icke mer skall tänka uppå honom.

15. Och Mose byggde ett altare, och kallade det HERREN Nissi;

16. Ty han sade: HERRANS strid skall vara emot Amalek genom ena hand, under GUDS beskärm ifrå barn intill barnabarn.

2 MOSEBOKEN, 18. CAPITLET

Jethro kommer, prisar, råder.

1. Och då Jethro, Presten i Midian, Mose svär, hörde allt det Gud gjort hade med Mose och hans folk Israel, att HERREN hade fört Israel utur Egypten;

2. Tog han Zipora, Mose hustru, den han hade tillbakasändt;

3. Samt med hennes två söner; af hvilkom en het Gersom, ty han sade: Jag är vorden en utländning i främmande lande;

4. Och den andre Elieser, ty han sade: Mins faders Gud hafver varit min hjelp, och hafver frälst mig ifrå Pharaos svärde.

5. Då nu Jethro, Mose svär, och hans söner, och hans hustru kommo till honom i öknene in på Guds berg, der han lägret uppslagit hade;

6. Lät han säga Mose: Jag Jethro, din svär, är kommen till dig; och din hustru, och både hennes söner med henne.

7. Då gick Mose ut emot honom, och böjde sig för honom, och kysste honom. Och då de hade helsat hvarannan, gingo de in i tjället.

8. Då förtäljde Mose sinom svär allt det HERREN hade gjort Pharao och de Egyptier, för Israels skull; och all den mödo, som de på vägenom haft hade, och att HERREN hade hulpit dem.

9. Och Jethro fröjdade sig öfver allt det goda, som HERREN hade gjort Israel; att han hade frälst dem ifrå de Egyptiers hand.

10. Och Jethro sade: Lofvad vare HERREN, den eder frälst hafver ifrå de Egyptiers och Pharaos hand; den der kan frälsa sitt folk ifrå Egypti hand.

11. Nu vet jag, att HERREN är större än alle gudar; derföre att de högmodeliga emot dem handlat hafva.

12. Och Jethro, Mose svär, tog bränneoffer, och offrade det Gudi. Då kom Aaron, och alle de äldste i Israel, till att äta bröd för Gudi med Mose svär.

13. Den andra morgonen satte sig Mose till att döma folket; och folket stod omkring Mose ifrå morgonen intill aftonen.

14. Då hans svär såg allt det han gjorde med folkena, sade han: Hvad är det du gör med folkena? Hvi sitter du allena, och allt folket står omkring dig ifrå morgonen allt intill aftonen?

15. Mose svarade honom: Folket kommer till mig, och frågar Gud om råd;

16. Ty då de hafva något att skaffa, komma de till mig, att jag skall döma emellan hvar och en och hans nästa; och visa dem Guds rätt, och hans lag.

17. Hans svär sade till honom: Det är icke godt som du gör.

18. Du gör ovisliga; så ock folket, som med dig är. Detta ärendet är dig för svårt, du kan icke uträtta det allena.

19. Men hör mina röst; jag vill gifva dig råd, och Gud skall vara med dig. Sköt du folket inför Gud, och framsätt ärenden för Gudi;

20. Och förse dem med rätt och lag, att du visar dem den väg, der de uti vandra skola, och de gerningar, som de göra skola.

21. Men sök dig upp ibland allt folket redeliga män, de som frukta Gud, sannfärdiga, och de som hata girighetena; dem sätt öfver dem, somliga öfver tusende, öfver hundrade, öfver femtio, och öfver tio;

22. De som alltid måga döma folket; men när någon svår sak är, att de må hafva henne inför dig, och de åtskilja alla de ringa saker; så varder det dig lättare, och de dragat med dig.

23. Om du det gör, kan du bestå hvad Gud dig bjuder; och allt detta folket kan gå hem till sitt igen med frid.

24. Mose hörde sins svärs röst, och gjorde allt, såsom han sade honom;

25. Och utvalde redeliga män utaf hela Israel, och gjorde dem till höfdingar öfver folket; somliga öfver tusende, öfver hundrade, öfver femtio, och öfver tio;

26. Att de alltid skulle döma folket; men hvad svåra saker voro, dem sköto de till Mose; och de ringa saker dömde de.

27. Och så lät Mose sin svär fara hem i sitt land igen.

2 MOSEBOKEN, 19. CAPITLET

Förbundsens folk. Sinai brand.

1. Uti tredje månadenom, sedan Israels barn utgångne voro utur Egypti land, kommo de på denna dagen in uti den öknen Sinai;

2. Förty de voro utdragne ifrå Rephidim, och ville in uti den öknen Sinai, och lägrade sig der i öknene, tvärtemot berget.

3. Och Mose steg upp till Gud. Och HERREN ropade till honom af bergena, och sade: Detta skall du säga till Jacobs hus, och förkunna Israels barnom:

4. I hafven sett hvad jag hafver gjort de Egyptier; och huru jag hafver burit eder på örnavingar, och tagit eder till mig.

5. Om I nu hören mina röst, och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom för allt folk; ty hela jorden är min.

6. Och I skolen vara mig ett Presterligit Konungsrike, och ett heligt folk. Desse äro de ord, som du skall säga Israels barnom.

7. Mose kom, och sammankallade de äldsta i folket, och framsatte all dessa orden för dem, såsom HERREN budit hade.

8. Och allt folket svarade tillsammans, och sade: Allt det HERREN sagt hafver, vilje vi göra. Och Mose sade folksens ord HERRANOM igen.

9. Och HERREN sade till Mose: Si, jag vill komma till dig uti en tjock molnsky, att folket skall höra min ord, som jag talar med dig, och tro dig evärdeliga. Och Mose förkunnade HERRANOM folksens ord.

10. HERREN sade till Mose: Gack bort till folket, och helga dem i dag och i morgon, att de två sin kläder;

11. Och äro redo på tredje dagen; ty på tredje dagen varder HERREN nederstigandes uppå Sinai berg för allo folkena.

12. Och uppsätt tecken omkring folket, och säg till dem: Vakter eder, att I icke gån upp på berget, eller kommen vid ändan på thy; ty den som kommer vid berget, han skall döden dö.

13. Ingen hand skall komma vid honom, utan han skall varda stenad, eller med skott genomskjuten; ehvad det är djur eller menniska, skall det icke lefva. När man hörer ett långsamt ljud, skola de gå intill berget.

14. Mose steg ned af berget till folket, och helgade dem, och de tvådde sin kläder.

15. Och han sade till dem: Varer redo på tredje dagen; och ingen komme vid sina hustru.

16. Som nu den tredje dagen kom, och morgonen vardt, då hof sig upp ett dunder och ljungeld, och en tjock molnsky på bergena, och ett ljud af en ganska skarp basun; och folket, som i lägret var, vardt förfäradt.

17. Och Mose förde folket utu lägret emot Gud; och de gingo in under berget.

18. Och hela Sinai berg dambade deraf, att HERREN steg neder uppå det i eld; och dess rök gick upp såsom röken af en ugn, så att hela berget bäfvade svårliga.

19. Och basunens ljud gick, och vardt ju starkare. Mose talade, och Gud svarade honom öfverljudt.

20. Då nu HERREN nederkommen var uppå Sinai berg ofvan uppå kullen, kallade HERREN Mose upp på bergskullen; och Mose steg ditupp.

21. Då sade HERREN till honom: Gack neder, och betyga folkena, att de icke träda fram till HERRAN, att de skola se honom, och månge falla af dem.

22. Desslikes Presterna, som nalkas HERRANOM, de skola ock helga sig, att HERREN icke förgör dem.

23. Mose sade till HERRAN: Folket kan icke stiga upp på berget Sinai; ty du hafver betygat oss, och sagt: Sätt tecken upp omkring berget, och helga det.

24. HERREN sade till honom: Gack, stig ned; du och Aaron med dig skolen uppstiga. Men Presterna, och folket, skola icke träda intill, så att de uppstiga till HERRAN; på det han icke skall förgöra dem.

25. Och Mose steg neder till folket, och sade dem detta.

2 MOSEBOKEN, 20. CAPITLET

Tio Guds Bud. Tu altare.

1. Och Gud talade all dessa orden:

2. Jag är HERREN din Gud, den dig utfört hafver af Egypti lande, utu träldomsens huse.

3. Du skall inga andra gudar hafva jemte mig.

4. Du skall icke göra dig något beläte; ej heller eljest någon liknelse, antingen efter det ofvantill är i himlenom, eller efter det nedre är på jordene; ej heller efter det, som i vattnena är under jordene.

5. Bed icke till dem, och tjena dem icke; ty jag, HERREN din Gud, är en stark hämnare, den som söker fädernas missgerning, inpå barnen, allt intill tredje och fjerde led, de som mig hata;

6. Och gör barmhertighet uppå mång tusende, som mig hafva kär, och hålla min bud.

7. Du skall icke missbruka HERRANS dins Guds Namn; ty HERREN skall icke låta honom blifva ostraffad, som hans namn missbrukar.

8. Tänk uppå Sabbathsdagen, att du helgar honom.

9. Sex dagar skall du arbeta, och göra alla dina gerningar.

10. Men på sjunde dagenom är HERRANS dins Guds Sabbath; då skall du intet arbete göra, ej heller din son, ej heller din dotter, ej heller din tjenare, ej heller din tjenarinna, ej heller din ök, ej heller din främling, som innan din stadsport är.

11. Ty uti sex dagar hafver HERREN gjort himmel och jord, och hafvet, och hvad derinne är, och hvilade på sjunde dagenom. Derföre välsignade HERREN Sabbathsdagen, och helgade honom.

12. Du skall ära din fader och dina moder; på det du skall länge lefva i landena, som HERREN din Gud dig gifva skall.

13. Du skall icke dräpa.

14. Du skall icke göra hor.

15. Du skall icke stjäla.

16. Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa.

17. Du skall icke hafva lust till dins nästas hus. Du skall icke begära dins nästas hustru, ej heller hans tjenare, eller hans tjenarinno, ej heller hans oxa, ej heller hans åsna, ej heller något, det din näste hafver.

18. Och allt folket såg dundret och ljungelden, och basunens ljud, och berget rykandes; och fruktade sig, och flydde, trädandes fjerran;

19. Och sade till Mose: Tala du med oss, vi vilje höra dertill; och låt icke Gud tala med oss, att vi icke skole dö.

20. Mose talade till folket: Frukter eder intet; ty Gud är kommen till att försöka eder; och att hans fruktan skall vara för edor ögon, att I icke synden.

21. Och folket trädde långt ifrå; men Mose gick in till mörkret, der Gud uti var.

22. Och HERREN sade till honom: Så skall du säga Israels barnom: I hafven sett, att jag af himmelen hafver talat med eder.

23. Derföre skolen I ingen ting hålla lika vid mig; silfvergudar och gyldene gudar skolen I icke göra eder.

24. Ett altare af jord gör mig, der du uppå ditt bränneoffer, och tackoffer, din får och fä offra skall; ty på hvad rum jag stiftar mins Namns åminnelse, der vill jag komma till dig, och välsigna dig.

25. Och om du vill göra mig ett stenaltare, skall du icke göra det af huggen sten; förty om du far deråt med din knif, så gör du det oskärdt.

26. Du skall ock icke uppstiga på trappor till mitt altare, att din skam icke skall der blifva upptäckt.

2 MOSEBOKEN, 21. CAPITLET

Trälar, dråp, trätor, oxe, grop, & c.

1. Dessa äro de rätter, som du skall ditt folk föregifva:

2. Om du köper en Ebreisk träl, han skall tjena när dig i sex år; på sjunde årena skall han utgå fri och ledig.

3. Är han allena kommen, så skall han ock allena utgå; är han kommen gifter, så skall hans hustru utgå med honom.

4. Hafver hans herre gifvit honom hustru, och hon hafver födt söner eller döttrar, så skall hustrun och barnen höra herranom till, och han skall gå allena ut.

5. Om trälen säger: Jag hafver min herra, och min hustru, och min barn kär; jag vill icke varda fri;

6. Så hafve hans herra honom bort för gudarna, och hålle honom intill dörrena eller dörraträn; och borre honom igenom örat med en syl; och han vare hans träl evärdeliga.

7. Om någor säljer sina dotter till en trälinno, så skall hon icke utgå såsom trälar.

8. Behagar hon icke sinom herra, och han hafver ingom förlofvat henne, han skall låta henne fri; men till främmande folk hafver han ingen magt att sälja henne, efter han hafver försmått henne.

9. Gifver han henne sinom son, då skall han låta henne njuta dotters rätt.

10. Gifver han honom ena andra, så skall han icke förvägra desso hennes kost, kläder och äktenskapsplikt.

11. Gör han icke denna tre stycken, så skall hon fri utgå, och intet betala.

12. Den som slår ena mennisko, så att hon dör, han skall döden dö.

13. Hafver han det icke gjort med vilja, utan Gud hafver låtit henne oförvarandes falla honom i händer, så skall jag sätta dig ett rum före, dit han fly skall.

14. Om någor går sin nästa efter med arghet, och dräper honom med försåt; den skall du taga ifrå mitt altare, så att man skall dräpa honom.

15. Den som sin fader eller moder slår, han skall döden dö.

16. Den som stjäl ena mennisko, och säljer henne, så att man finner honom dermed, han skall döden dö.

17. Den som bannar fader eller moder, han skall döden dö.

18. Der som någre män kifva tillhopa, och den ene slår den andra med en sten, eller med näfvan, så att han icke dör, utan ligger på sängene;

19. Fås han vid, så att han utgår vid sin staf, så skall han, som slog honom, vara ursaker; undantagno, att han skall betala honom hvad han försummat hafver, och gifva honom hans läkarelön.

20. Den sin träl eller trälinno slår med en staf, så att han dör under hans händer, han skall lida der straff före.

21. Lefver han öfver en eller två dagar, så skall han icke lida der straff före; ty det är hans penningar.

22. Om män kifva tillhopa, och någondera stöter någon qvinno, som hafvandes är, så att henne förgås barn, och henne dock eljest intet skadar; så skall man näpsa honom till penningar, så mycket som qvinnones man honom pålägger; och skall det utgifva efter mäklares känning.

23. Skader henne något, då skall han gifva själ för själ,

24. Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,

25. Brännande för brännande, sår för sår, blånad för blånad.

26. Den som slår sin träl eller trälinno i ögat, och förderfvar det, han skall låta dem fri lös för ögat.

27. Sammalunda, om han slår sin träl eller trälinno en tand ut, skall han dem fri lös låta för tandena.

28. Om en oxe stångar en man eller qvinna, så att han dör, så skall man den oxan stena, och icke äta hans kött; och så är oxans herre ursaker.

29. Var oxen tillförene van att stångas, och hans herre är derom tillsagd, och han icke bevarade honom, och deröfver dräper en man eller qvinno; så skall man stena den oxan, och hans herre skall dö.

30. Varda honom penningar pålagde, så skall han gifva till att lösa sitt lif så mycket, som honom pålagdt varder.

31. Sammalunda skall man ock med honom handla, om han en son eller dotter stångar.

32. Stångar han en träl eller trälinno, så skall han gifva deras herra tretio silfversiklar, och oxan skall man stena.

33. Om någor öppnar ena grop, eller gräfver ena grop, och täcker henne icke till, och en oxe eller åsne faller så deruti;

34. Då skall gropenes herre lösa det med penningar, och gifva dem dess herra igen; men kroppen skall vara hans.

35. Om någors mans oxe stångar ens annars oxa, så att han dör; då skola de sälja den lefvande oxan, och byta penningarna, och desslikes byta kroppen.

36. Var det vetterligit, att oxen var tillförene van att stångas, och hans herre icke bevarade honom; då skall han gifva en oxa för den andra, och behålla kroppen.

2 MOSEBOKEN, 22. CAPITLET

Tjufnad, handfång, lån, mökränkning, trolldom, enkor, panter, & c.

1. Om någor stjäl en oxa eller ett får, och slagtar det, eller säljer, han skall igengifva fem oxar för en oxa, och fyra får för ett får.

2. Om en tjuf beslagen varder, att han bryter sig in, och får hugg till döds; så skall ingen blodsrätt gå öfver dråparen.

3. Men är solen öfver honom uppgången, då skall man blodsrätten gå låta. En tjuf skall igen betala. Hafver han intet, så skall man sälja honom för hans tjufnad.

4. Finner man tjufnaden när honom lefvande, det vare sig oxe, åsne eller får, så skall han gifva dubbelt igen.

5. Om någor gör skada på åker eller vingård, så att han låter sin boskap skada göra uti ens annars åker; han skall af det bästa i sin åker och vingård igen betala.

6. Om en eld uppkommer, och fånger i törne, så att skylarne eller säden, som ännu står, eller åkren uppbränd varder; det skall han betala igen, som elden släppt hafver.

7. Om någor får sinom nästa penningar, eller tyg till att gömma, och dem samma varder det stulet utu huset; finner man tjufven, då skall han gifva det tvefaldt igen.

8. Finner man icke tjufven, så skall man hafva husvärden fram för gudarna; om han icke hafver kommit sina hand vid sins nästas ting.

9. Och om en den andra skyller för någon orätt, vare sig om oxa, eller åsna, eller får, eller kläder, eller hvad som helst bortkommet är, då skall begges deras sak komma inför gudarna; hvilken gudarne fördöma, han skall betala sinom nästa dubbelt igen.

10. Om någor sätter neder när sin nästa, åsna, eller oxa, eller får, eller hvad boskap det kan vara, och det dör, eller eljest får skada, eller varder honom bortdrifvet, så att ingen ser det;

11. Så skall det komma till en ed dem emellan vid HERRAN, att han icke hafver låtit komma sina hand vid hans nästas ting. Och äganden skall den anamma, att hin icke skall gifvat igen.

12. Om en tjuf stjäl honom det ifrå, skall han då betala det ägandenom igen.

13. Varder det rifvet, skall han hafva fram vittne deruppå, och så intet igengifva.

14. Om någor lånar af sin nästa, och det varder förderfvadt, eller dör, så att dess herre der icke när är, då skall han gifva det igen.

15. Är dess herre der när, då skall han icke gifva det igen; medan han det för sina penningar lejt hafver.

16. Om någor lockar ena jungfru, den ännu icke förlofvad är, och lägrar henne; han skall gifva henne hennes morgongåfvor, och hafva henne till hustru.

17. Om hennes fader försön honom henne, skall han då utgifva penningar, så mycket som jungfruers morgongåfvor tillhörer.

18. En trollkona skall du icke låta lefva.

19. Den som hafver värdskap med någon boskap, han skall döden dö.

20. Den som offrar gudom, utan HERRANOM allena, han vare förbannad.

21. Främlingar skall du icke beröfva eller undertrycka; förty I hafven ock varit främlingar i Egypti lande.

22. I skolen ingen enko och faderlös barn bedröfva.

23. Bedröfvar du dem, så varda de ropande till mig, och jag skall höra deras rop;

24. Och min vrede skall förgrymma sig, så att jag dräper eder med svärd, och edra hustrur skola varda enkor, och edor barn faderlös.

25. När du lånar mino folke penningar, det fattigt är när dig, skall du icke hafva dig så med honom som en ockrare, och intet ocker på honom bedrifva.

26. När du tager en klädnad till pant af din nästa, skall du få honom det igen, förra än solen går ned.

27. Förty hans klädnad är hans huds endesta öfvertäckelse, der han uti sofver. Ropar han till mig, så vill jag höra honom; ty jag är barmhertig.

28. Gudarna skall du icke banna, och den öfversta i ditt folk skall du icke lasta.

29. Din fyllelse och tårar skall du icke fördröja. Din första son skall du gifva mig.

30. Så skall du ock göra med dinom oxa och får; i sju dagar låt det blifva när sine moder; på åttonde dagenom skall du gifva mig det.

31. I skolen vara ett heligt folk för mig; derföre skolen I intet kött äta, det som på markene af djurom rifvet är, utan kasta det för hundarna.

2 MOSEBOKEN, 23. CAPITLET

Lögn, ovän, mutor, hviloår, högtider, landsens gränsor.

1. Du skall icke tro lögnaktigt tal, så att du gör enom ogudaktigom bistånd, och varder ett vrångt vittne.

2. Du skall icke följa hopen efter till det ondt är; och icke svara för rätten, så att du efter hopen viker ifrå det rätt är.

3. Du skall icke bepryda den fattiga i hans sak.

4. När du finner dins oväns oxa eller åsna, att han far vill, så skall du ledan hem till honom igen.

5. När du finner hans åsna, som dig hatar, ligga under bördone, skall du icke låta honom ligga, utan hjelpa honom upp.

6. Du skall icke böja dins fattigas rätt i hans sak.

7. Var fjerran ifrå falska saker. Den oskyldiga och rättfärdiga skall du icke dräpa; ty jag gifver ingom ogudaktigom rätt.

8. Du skall icke taga mutor; förty mutor förblinda de seende, och förvända de rättfärdigas saker.

9. Du skall icke undertrycka främlingar; ty I veten huru de främlingar i hjertat likar, efter I hafven ock främlingar varit i Egypti lande.

10. I sex år skall du så ditt land, och insamla dess frukt.

11. På sjunde årena skall du låta det hvilas och ligga, att de fattige af ditt folk måga äta deraf; och hvad öfver blifver, låt vilddjuren på markene äta det. Så skall du ock göra med dinom vingård och oljoberge.

12. I sex dagar skall du göra ditt arbete, men den sjunde dagen skall du skona; på det din oxe och åsne måga hvila sig, och dine tjenarinnos son, och främlingen vederqvicka sig.

13. Allt det jag eder sagt hafver, det håller. Och andra gudars namn skolen I icke ihågkomma; och af edar mun skola de icke hörde varda.

14. I tre resor om året skolen I hålla mig högtid;

15. Nämliga de osyrade bröds högtid skall du hålla, att du i sju dagar osyradt bröd äter, såsom jag dig budit hafver, i den tiden i Abibs månad; förty uti honom äst du utfaren utur Egypten; men kom icke med tomma händer fram för mig;

16. Och den högtiden, när du först begynner berga det du på markene sått hafver; och insamlingens högtid i årsens utgång, när du ditt arbete utaf markene insamlat hafver.

17. Tre resor om året skall allt det mankön är komma fram för Herran GUD.

18. Du skall icke offra mitt offers blod med surdeg; och mins högtides feta skall icke blifva qvart intill morgonen.

19. Förstlingen af första frukten på dine mark skall du föra in uti HERRANS dins Guds hus; och skall icke koka kidet, så länge det på sine moders mjölk är.

20. Si, jag sänder en Ängel framföre dig, den dig skall bevara på vägen, och föra dig till det rum, som jag beredt hafver.

21. Derföre tag dig vara för hans ansigte, och hör hans röst, och förbittra honom icke; ty han skall icke skona eder, när I brottslige ären; och mitt Namn är i honom.

22. Hörer du hans röst, och gör allt det jag säger dig, så skall jag vara dina fiendars fiende, och dina motståndares motståndare.

23. När nu min Ängel går framföre dig, och förer dig till de Amoreer, Hetheer, Phereseer, Cananeer, Heveer, och Jebuseer, och jag förgör dem;

24. Då skall du icke tillbedja deras gudar, ej heller tjena dem, och icke göra såsom de göra; utan skall deras afgudar bortkasta, och sönderslå dem.

25. Men HERRANOM edrom Gud skolen I tjena, så skall han välsigna ditt bröd och ditt vatten; och skall alla krankhet taga dig ifrå.

26. Ingen ensam eller ofruktsam skall vara i dino lande; och jag skall låta dig blifva gamlan.

27. Jag skall sända min förskräckelse framföre dig, och göra allt folk förtvifladt, dit du kommer; och skall låta alla dina fiendar komma på flyktena för dig.

28. Jag skall sända getingar framföre dig, som skola för dig utjaga de Heveer, Cananeer och Hetheer.

29. Jag skall icke utdrifva dem på ett år för dig, att landet icke skall öde varda, och vilddjur föröka sig emot dig.

30. Tågliga skall jag drifva dem ut för dig, intilldess du må växa till, och besitta landet.

31. Och skall jag sätta ditt landamäre, det röda hafvet, till de Philisteers haf, och ifrån öknene allt intill älfvena; ty jag skall gifva landsens inbyggare i dina hand, att du skall utdrifva dem före dig.

32. Du skall intet förbund göra med dem; eller med deras gudar;

33. Utan låt icke bo dem i dino lande, att de icke komma dig till att synda emot mig; förty, om du tjenar deras gudar, kommer det dig till förargelse.

2 MOSEBOKEN, 24. CAPITLET

Förbundsens bok, blod. Mose på Sinai.

1. Och till Mose sade han: Stig upp till HERRAN, du och Aaron, Nadab och Abihu, och de sjutio äldste i Israel, och tillbeder fjerran.

2. Och Mose nalke sig allena intill HERRAN, och låt de andra intet nalkas; och folket komme ej heller med honom upp.

3. Mose kom, och förtäljde folkena all HERRANS ord, och alla rätter. Då svarade allt folket med ena röst, och sade: All de ord, som HERREN sagt hafver, vilje vi göra.

4. Då skref Mose all HERRANS ord, och stod om morgonen bittida upp, och byggde ett altare nedan vid berget, med tolf stodar, efter de tolf Israels slägter;

5. Och sände dit unga män af Israels barnom, att de skulle offra deruppå bränneoffer och tackoffer HERRANOM af stutar.

6. Och Mose tog hälftena af blodet, och lät det uti ett bäcken; den andra hälftena stänkte han uppå altaret.

7. Och tog förbundsens bok, och las henne för folksens öron. Och då de sade: Allt det HERREN sagt hafver, vilje vi göra och efterlyda;

8. Då tog Mose blodet, och stänkte folket dermed, och sade: Si, detta är förbundsens blod, hvilket HERREN med eder gör öfver all dessa orden.

9. Då stego Mose, Aaron, Nadab och Abihu, och de sjutio äldste af Israel upp;

10. Och sågo Israels Gud. Under hans fötter var såsom en skön saphir, och såsom en himmel, då han klar är.

11. Och han lät icke sina hand komma öfver de yppersta af Israel. Och då de hade skådat Gud, åto de och drucko.

12. Och HERREN sade till Mose: Kom upp till mig på berget, och blif der, att jag gifver dig stentaflor, och lag, och budord, de jag skrifvit hafver, hvilka du dem lära skall.

13. Då stod Mose upp och hans tjenare Josua, och steg upp på Guds berg.

14. Och sade till de äldsta: Blifver här, tilldess vi komme igen till eder; si, Aaron och Hur äro när eder; kommer någon sak på färde, den må I hafva inför dem.

15. Då nu Mose kom på berget, öfvertäckte en molnsky berget;

16. Och HERRANS härlighet bodde uppå bergena Sinai, och öfvertäckte det med molnskyn i sex dagar. Och han kallade Mose på sjunde dagenom utu skynom.

17. Och HERRANS härlighets anseende var såsom en förtärande eld öfverst på bergena, för Israels barnom.

18. Och Mose gick midt in i skyn, och steg på berget; och blef uppå bergena i fyratio dagar, och fyratio nätter.

2 MOSEBOKEN, 25. CAPITLET

Tabernaklets häoffer, ark, nådastol, bord, ljusastaka.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Säg Israels barnom, att de gifva mig ett häfoffer; och tager det af hvar man, den som dertill ett frivilligt hjerta hafver.

3. Och detta är häfoffret, som I skolen taga af dem: Guld, silfver, koppar;

4. Gult silke, skarlakan, rosenrödt, hvitt tvinnadt silke, getahår;

5. Rödlett vädurskinn, tackskinn, furoträ;

6. Oljo till lampor, speceri till smörjelse, och godt rökverk;

7. Onichsten, och infattade stenar till lifkjortelen, och till skölden.

8. Och de skola göra mig en helgedom, att jag må bo ibland dem.

9. Efter som jag vill visa dig en eftersyn till tabernaklet, och till allt det som dertill hörer, så skolen I göra det.

10. Görer en ark af furoträ; halftredje aln skall vara längden, halfannor aln bredden, och halfannor aln höjden.

11. Och du skall bedraga honom med godt guld, innan och utan; och gör en gyldene krans ofvan omkring.

12. Och gjut fyra ringar af guld; dem skall du sätta i alla fyra hörnen, så att två ringar äro på den ena sidone, och två på den andra sidone.

13. Och gör stänger af furoträ, och bedrag dem med guld;

14. Och stick dem in i ringarna på sidone af arken, att man må bära honom dermed.

15. Och skola de blifva i ringomen, och icke varda utdragna;

16. Och du skall lägga uti arken det vittnesbörd, som jag skall få dig.

17. Du skall ock göra en nådastol af klart guld; halftredje aln skall vara längden på honom, och halfannor aln bredden.

18. Och du skall göra två Cherubim af tätt guld, på båda ändarna af nådastolenom;

19. Så att en Cherub är på denna ändanom, den andra på den andra ändanom; och alltså äro två Cherubim på nådastolens ändom.

20. Och de Cherubim skola uträcka sina vingar ofvan öfver, så att de öfvertäcka nådastolen med sina vingar, och hvarsannars anlete stå emot hvartannat; och deras anlete skola se uppå nådastolen.

21. Och du skall sätta nådastolen ofvanuppå arken; och lägga i arken det vittnesbörd, som jag skall få dig.

22. Och dädan vill jag betyga dig, och tala med dig, nämliga utaf nådastolenom, emellan de två Cherubim, som äro uppå vittnesbördsens ark, allt det som jag vill befalla dig till Israels barn.

23. Du skall ock göra ett bord af furoträ; två alnar skall dess längd vara, och en aln bredden, och halfannor aln höjden.

24. Och du skall bedraga det med klart guld, och göra en gyldene krans omkring det;

25. Och ena listo omkring, en hand bredt hög, och en gyldene krans omkring listona.

26. Och du skall göra der fyra gyldene ringar till, uppå de fyra hörnen på dess fyra fötter.

27. Hardt under listone skola ringarna vara, att man må stinga stänger derin, och bära bordet.

28. Och du skall göra stängerna af furoträ, och bedraga dem med guld, att bordet må dermed varda buret.

29. Du skall ock göra dess fat, skedar, kannor, skålar, af klart guld, att man dermed ut och in skänker.

30. Och skall du alltid lägga skådobröd fram för mig på bordet.

31. Du skall ock göra en ljusastaka af klart tätt guld; läggen deruppå skall vara med rör, skålar, knöpar och blommor.

32. Sex rör skola utgå på sidorna af ljusastakan, af hvarjo tre rör.

33. Hvar och en rör skall hafva tre skålar, såsom mandelnötter, knöpar och blommor. Detta skola vara de sex rör, som utgå af ljusastakanom.

34. Men läggen af ljusastakanom skall hafva fyra skålar, och dertill knöpar och blommor;

35. Och ju en knöp under två rör af de sex, som gå utaf ljusastakanom.

36. Ty både knöpar och rör skola gå derutaf; och alltsamman klart tätt guld.

37. Och du skall göra sju lampor ofvanuppå, så att de lysa emot hvarandra;

38. Och ljusanäpor, och släcketyg, allt af klart guld.

39. Utaf en centener klart guld skall du göra honom, med all desse tyg.

40. Och se till, att du allt gör efter den eftersyn, som du på bergena sett hafver.

2 MOSEBOKEN, 26. CAPITLET

Tabernaklet byggnad och delar.

1. Tabernaklet skall du göra af tio tapeter, af hvitt tvinnadt silke, af gult silke, af skarlakan och rosenrödt; Cherubim skall du göra deruppå konsteliga.

2. Längden på hvart tapetet skall vara åtta och tjugu alnar, bredden fyra alnar; och skola alla tio vara ens;

3. Och skola ju vara fem tillhopafogd, det ena vid det andra.

4. Och du skall göra lyckor af gult silke, allestädes på stadet på tapeten, att de måga tillhopafogas, att ju tu och tu på sitt stad kunna tillsammanfästas;

5. Femtio lyckor på hvart tapetet, att det ena må fästas vid det andra.

6. Och du skall göra femtio gyldene häkte, der man de tapeter med tillsammanknäpper, det ena vid det andra, tilldess det blifver ett tabernakel.

7. Du skall ock göra ellofva tapeter af getahår, till öfvertäckelse öfver tabernaklet.

8. Längden af hvart tapetet skall vara tretio alnar, bredden fyra alnar; och skola alla ellofva vara lika stor.

9. Fem skall du med hvartannat tillhopafoga, och sedan sex tillhopa med hvartannat, så att du gör det sjette tapetet dubbelt frammanför tabernaklet.

10. Och du skall göra femtio lyckor på stadet, af hvart tapetet, att de måga tillhopaknäppas med hvartannat.

11. Och skall du göra femtio kopparhäkte, och knäppa häkten in uti lyckorna, att tapeten tillsammanfogas, och varda en täckelse.

12. Men det öfver är, i längdene af tapeten på tabernaklet, skall du hälftena låta hänga utöfver tabernaklet,

13. På båda sidor en aln långt; så att det öfver är, blifver på sidomen af tabernaklet, och betäcker det på båda sidor.

14. Utöfver denna täckelse skall du göra en annor öfvertäckelse af rödlett vädurskinn; och dertill en öfvertäckelse af tackskinn.

15. Du skall ock göra bräder till tabernaklet, af furoträ, hvilka stå skola.

16. Tio alnar långt skall hvart brädet vara, och halfannor aln bredt.

17. Två nåckor skall hvart brädet hafva, så att det ena må sättas vid det andra; alltså skall du göra all bräden till tabernaklet.

18. Tjugu af dem skola stå söder.

19. De skola hafva fyratio silfverfötter nedan under, ju två fötter under hvart brädet på sina två nåckor.

20. Sammalunda på den andra sidone, norrut, skola ock stå tjugu bräder;

21. Och fyratio silfverfötter, ju två fötter under hvart brädet.

22. Men bak i tabernaklet, vesterut, skall du göra sex bräder;

23. Dertill tu bräder bak i de tu hörnen af tabernaklet;

24. Så att hvartdera af de tu bräden lagar sig med sitt hörnebräde ifrå nedan allt uppåt, och komma ofvan tillika tillhopa med en krampo;

25. Så att det äro åtta bräder med deras silfverfötter, hvilke skola vara sexton; ju två under ett bräde.

26. Och du skall göra skottstänger af furoträ, fem till de bräden, som äro på den ena sidone i tabernaklet;

27. Och fem till de bräden, som äro på den andra sidone i tabernaklet; och fem till de bräden bak i tabernaklet, vesterut.

28. Och du skall skjuta medelstången midt öfver bräden utåt, och fatta dem alla tillhopa ifrå den ena ändan till den andra.

29. Och skall du bedraga bräden med guld, och ringarna på dem göra af guld, att man skjuter stängerna derin; och stängerna skall du bedraga med guld.

30. Och så skall du nu göra tabernaklet, efter det sättet, som du sett hafver på bergena.

31. Och du skall göra en förlåt af gult silke, skarlakan, och rosenrödt, och tvinnadt hvitt silke; och du skall göra Cherubim deruppå konsteliga.

32. Och du skall hänga det på fyra stolpar af furoträ, de som bedragne äro med guld, och hafva gyldene knappar, och fyra silfverfötter.

33. Och skall du knäppa förlåten derintill med häkter, och sätta vittnesbördsens ark innanför förlåten, att han är eder en åtskilnad emellan det helga och det aldrahelgasta.

34. Och du skall sätta nådastolen på vittnesbördsens ark, uti det aldrahelgasta.

35. Men bordet sätt utanför förlåten, och ljusastakan tvärtöfver emot bordet, söderut i tabernaklet, så att bordet står norrut.

36. Och skall du göra ett kläde i tabernaklets dörr, virkadt med gult silke, rosenrödt, skarlakan, och hvitt tvinnadt silke.

37. Och skall du göra fem stolpar till det samma klädet af furoträ, öfverdragna med guld, med gyldene knappar; och du skall gjuta dem fem kopparfötter.

2 MOSEBOKEN, 27. CAPITLET

Kopparaltaret, gården, lysoljan.

1. Och du skall göra ett altare af furoträ, fem alnar långt och bredt, så att det varder rätt fyrakant, och tre alnar högt.

2. Horn skall du göra på alla fyra hörnen, och du skall öfverdraga det med koppar.

3. Gör ock askokäril, skoflar, bäcken, gafflar, kolpannor; allt det dertill hörer, skall du göra af koppar.

4. Du skall ock göra ett galler, såsom ett nät, af koppar, och fyra kopparringar på dess fyra hörn.

5. Du skall ock görat ifrå nedan uppåt kringom altaret, så att gallret räcker midt uppå altaret.

6. Och skall du göra stänger till altaret af furoträ, öfverdragna med koppar.

7. Och skall du stinga stängerna in i ringarna, så att stängerna äro på båda sidor af altaret, der man må bära det med.

8. Och skall du så görat af bräder, att det blifver ihålt, såsom dig på berget vist är.

9. Du skall ock göra en gård till tabernaklet; en bonad af hvitt tvinnadt silke, på den ena sidon, hundrade alnar lång söderut;

10. Och tjugu stolpar på tjugu kopparfötter; och deras knappar med deras gjordar af silfver.

11. Sammalunda ock norruppå en bonad, hundrade alnar lång; tjugu stolpar på tjugu kopparfötter, och deras knappar med deras gjordar af silfver.

12. Men vesterut öfver gårdsens bredd skall vara en bonad, femtio alnar lång; tio stolpar på tio fötter.

13. Österut öfver gårdsens bredd skall vara femtio alnar;

14. Så att bonaden hafver på ene sidone femton alnar; dertill tre stolpar på tre fötter;

15. Och femton alnar på den andra sidone; dertill tre stolpar på tre fötter.

16. Men i gårdsens ingång skall vara ett kläde, tjugu alnar bredt, stickadt med gult silke, skarlakan, rosenrödt och hvitt tvinnadt silke; dertill fyra stolpar på deras fyra fötter.

17. Alle stolparna kringom gården skola hafva silfvergjordar, och silfverknappar, och kopparfötter.

18. Och längden på gården skall vara hundrade alnar, bredden femtio, höjden fem alnar, af hvitt tvinnadt silke, och deras fötter skola vara af koppar.

19. Och allt det som tabernaklet tillhörer till allahanda ämbete, och alle dess pålar, och alle gårdsens pålar, skola vara af koppar.

20. Bjud Israels barnom, att de bära till dig den aldraklaresta oljo, stött af oljoträ, till lysning; att man alltid deraf låter i lamporna;

21. Uti vittnesbördsens tabernakel utanför förlåten, som hänger för vittnesbördet. Och Aaron med hans söner skola detta sköta, ifrå morgonen allt intill aftonen för HERRANOM. Det skall vara eder en evig sed intill edra efterkommande, ibland Israels barn.

2 MOSEBOKEN, 28. CAPITLET

Aarons och sönernas kläder.

1. Och du skall taga till dig din broder Aaron, och hans söner utaf Israels barnom, att han skall vara min Prest, nämliga Aaron och hans söner, Nadab, Abihu, Eleazar och Ithamar.

2. Och du skall göra dinom broder Aaron helig kläder, som äro härlig och skön.

3. Och du skall tala med allom dem, som ett vist hjerta hafva, de jag med vishetens anda uppfyllt hafver, att de göra kläder åt Aaron till hans vigelse, att han blifver min Prest.

4. Och desse äro kläden, som de göra skola: Sköld, lifkjortel, silkeskjortel, trång kjortel, hatt och bälte; alltså skola de göra dinom broder Aaron, och hans söner, helig kläder, att han skall vara min Prest.

5. Dertill skola de taga guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt och hvitt silke.

6. Lifkjortelen skola de göra af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt och tvinnadt hvitt silke, konsteliga;

7. Att han varder sammanfogd på båda axlar, och tillhopabunden på båda sidor.

8. Och hans bälte deröfver skall vara af samma konst och verk; af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt, och tvinnadt hvitt silke.

9. Och du skall taga två onichinerstenar, och grafva deruppå Israels söners namn;

10. På hvardera sex namn, efter som de äro gamle till.

11. Det skall du beställa med de stensnidare, som grafva insegler, så att de varda infattade i guld.

12. Och du skall fästa dem uppå axlarna på lifkjortelen, att de äro åminnelsestenar för Israels barn, att Aaron drager deras namn på båda sina axlar, till åminnelse för HERRANOM.

13. Och du skall göra gyldene spänne;

14. Och två kedjor af klart guld, som uppåt gå skola, dem skall du fästa uti spännen.

15. Ämbetsskölden skall du göra efter konst, såsom lifkjortelen, af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt, och tvinnadt hvitt silke.

16. Fyrahörnad skall han vara, och tvefald; en hand bredt skall vara hans längd, och en hand bredt hans bredd.

17. Och du skall uppfyllat med fyra rader af stenar. Den första raden skall vara en sardius, topaz, smaragd;

18. Den andra en rubin, saphir, diamant;

19. Den tredje en lyncurer, achat, amethist;

20. Den fjerde en turkos, onich, jaspis. Uti guld skola de satte varda på alla rader;

21. Och skola stå efter de tolf Israels söners namn, utgrafne af stensnidare, hvardera med sitt namn, efter de tolf slägten.

22. Och du skall göra kedjor till skölden, som nederåt gå, af klart guld;

23. Och två gyldene ringar, så att du fäster de två ringar vid de tu hörnen af skölden.

24. Och låt komma de två gyldene kedjorna in uti de två ringarna;

25. Men de två ändarna af de två kedjor skall du låta komma in uti de tu spännen, och fästa dem på axlarna af lifkjortelen emot hvarannat.

26. Och du skall göra två andra gyldene ringar, och fästa dem vid de andra tu hörnen af skölden, nämliga till sina brädd, der de utanpå lifkjortelen med hänga;

27. Och skall åter göra två gyldene ringar, och fästa dem emot hvarannan utantill, nedre på de tu hörnen af lifkjortelen, der som lifkjortelen kommer tillhopa.

28. Och man skall tillhopaknäppa skölden med sina ringar med ett gult snöre intill lifkjortelens ringar, så att han ligger hardt inpå lifkjortelen, och skölden icke lossnar ifrå lifkjortelen.

29. Så skall Aaron bära Israels barnas namn uti ämbetssköldenom på sitt hjerta, när han går in uti det helga; till en åminnelse för HERRANOM alltid.

30. Och du skall låta Ljus och Fullkomlighet i ämbetsskölden, att de blifva på Aarons hjerta, när han ingår för HERRANOM; och bär Israels barnas ämbete på sino hjerta för HERRANOM alltid.

31. Du skall ock göra under lifkjortelen en silkeskjortel, allsamman af gult silke.

32. Och öfverst midt på honom skall vara ett halssmog; och en borda omkring halssmoget tillhopafållad, att det icke söndergår.

33. Och nedanpå hans fåll skall du göra såsom granataäple af gult silke, skarlakan, rosenrödt, allt omkring, och emellan dem gyldene bjellror, ock allt omkring;

34. Så att der är en gyldene bjellra, och dernäst ett granataäple, och åter en gyldene bjellra med ett granataäple, allt omkring på fållen af samma silkeskjortel.

35. Och Aaron skall hafva honom uppå, när han tjenar, så att man hörer klanget af honom, när han ut och in går uti det helga för HERRANOM, på det att han icke skall dö.

36. Du skall ock göra ett ännespann af klart guld, och grafva deruti, efter stensnidarekonst: HERRANS HELIGHET.

37. Och du skall fästa det på hatten, framman i ännet på Aaron, med ett gult snöre.

38. Och det skall vara i Aarons änne, så att Aaron bär dess helgas brist, som Israels barn helga i allom sinom gåfvom och helgedom. Och det skall alltid vara på hans änne, att han skall försona dem HERRANOM.

39. Du skall ock göra en trång kjortel af hvitt silke, och en hatt af hvitt silke, och ett stickadt bälte.

40. Och till Aarons söner skall du göra kjortlar, bälte och hufvor, som äro härlig och skön; och skall kläda dem uppå din broder Aaron med hans söner;

41. Och skall smörja dem, och fylla deras händer, och viga dem, att de blifva mine Prester;

42. Och skall göra dem linnen nederkläder, till att skyla blygdenes kött, ifrå ländene allt ned på låren.

43. Och Aaron med hans söner skola hafva dem uppå, när de gå in uti vittnesbördsens tabernakel, eller fram till altaret, till att tjena uti thy helga, på det att de icke umgälla deras missgerning, och måste dö. Det skall vara honom, och hans säd efter honom, ett evigt sätt.

2 MOSEBOKEN, 29. CAPITLET

Aarons vigning, del. Brännoffers lag. Guds helighet.

1. Detta måste du ock göra dem, att de skola varda mig vigde till Prester. Tag en ungan stut, och två vädrar utan vank;

2. Osyradt bröd och osyrade kakor, blandade med oljo, och osyrade tunnkakor, smorda med oljo; af hvetemjöl skall du allt görat;

3. Och skall läggat uti en korg, och uti korgenom bära det fram, samt med stutenom, och de två vädrarna.

4. Och du skall hafva Aaron och hans söner fram för dörrena af vittnesbördsens tabernakel, och två dem med vatten;

5. Och taga kläden, och kläda uppå Aaron den trånga kjortelen, och den silkeskjortelen, och lifkjortelen, och skölden till lifkjortelen, och skall begjorda honom utanuppå lifkjortelen;

6. Och sätta hatten uppå hans hufvud, och den helga kronona uppå hatten;

7. Och skall taga smörjoolja, och gjuta uppå hans hufvud, och smörja honom.

8. Och hans söner skall du ock hafva fram, och kläda uppå dem den trånga kjortelen;

9. Och begjorda både Aaron och dem med bälter, och binda hufvorna på dem, att de skola hafva Presterskapet till ett evigt sätt. Och du skall fylla händerna uppå Aaron och hans söner;

10. Och skall hafva stuten fram för dörrena af vittnesbördsens tabernakel. Och Aaron med hans söner skola lägga sina händer på hufvudet af stutenom.

11. Och du skall slagta stuten för HERRANOM, inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel;

12. Och skall taga af hans blod, och stryka uppå altarens horn med ditt finger, och allt det andra blodet kasta neder på bottnen till altaret;

13. Och skall taga allt det feta, som är på tarmarna, och det nätet öfver lefrena, och båda njurarna, med det feta som deruppå är, och skall bränna det upp på altarena.

14. Men stutens kött, hudena och gåret, skall du uppbränna med eld utanför lägret; ty det är ett syndoffer.

15. Men den ena väduren skall du taga; och Aaron med hans söner skola lägga deras händer på hans hufvud.

16. Sedan skall du slagta honom, och taga hans blod, och stänka uppå altaret allt omkring.

17. Men väduren skall du hugga i stycker, och två hans inelfver och fötter, och skall lägga det på hans stycker och hufvud;

18. Och bränna upp allan väduren på altaret; ty det är ett bränneoffer HERRANOM, en söt lukt HERRANOM.

19. Den andra väduren skall du taga; och Aaron med hans söner skola lägga sina händer på hans hufvud;

20. Och skall slagtan, och taga af hans blod, och stryka på högra örnatimpen af Aaron och hans söner, och uppå tumman af deras högra hand, och på största tån af deras högra fot, och skall stänka blodet på altaret allt omkring.

21. Och skall taga blodet på altarena, och smörjooljo, och stänka på Aaron och hans kläder, hans söner och deras kläder; så varder han och hans kläder, hans söner och deras kläder vigd.

22. Sedan skall du taga det feta af väduren, stjerten, och det feta som är på inelfven, nätet som är öfver lefrena, och båda njurarna med det feta, som deröfver är, och den högra bogen; ty det är fyllelsens vädur;

23. Och ett bröd, och en oljokako, och en tunnkako, utu korgenom, der det osyrade brödet i är, den för HERRANOM står.

24. Och lägg allt detta på Aarons och hans söners händer; och vefta det HERRANOM.

25. Och så skall du taga det utaf deras händer, och bränn det upp på altarena för ett bränneoffer, till en söt lukt för HERRANOM; ty det är HERRANS offer.

26. Och du skall taga bröstet af fyllelsens vädur Aarons, och skall vefta det för HERRANOM; det skall vara din del.

27. Och skall alltså helga veftebröstet och häfvobogarna, som veftade och häfne äro af fyllelsens vädur, Aarons och hans söners.

28. Och det skall vara Aarons och hans söners, till ett evigt sätt af Israels barnom; ty det är ett häfoffer; och häfoffren skola höra HERRANOM till af Israels barnom i deras tackoffer och häfoffer.

29. Men Aarons helga kläder skola hans söner hafva efter honom, att de derutinnan skola varda smorde, och deras händer fyllda.

30. Hvilken af hans söner varder Prest i hans stad, han skall kläda dem uppå i sju dagar, att han skall gå in uti vittnesbördsens tabernakel, till att tjena uti de helga.

31. Du skall ock taga fyllelsens vädur, och koka hans kött på heligt rum.

32. Och Aaron med hans söner skola äta af samma vädurs kötte, med brödet, som i korgenom är, inför dörrena af vittnesbördsens tabernakel.

33. Ty en försoning är dermed skedd, till att fylla deras händer, att de skola vigde varda. Ingen annar skall ätat; ty det är heligt.

34. Om något öfverblifver af fyllelsens kötte, och af brödena intill morgonen, det skall du uppbränna på elde, och icke låta ätat; ty det är heligt.

35. Och alltså skall du göra med Aaron och hans söner, såsom jag hafver budit dig. I sju dagar skall du fylla deras händer;

36. Och hvar dag slagta en stut, till ett syndoffer till försoning; och skall skära altaren, när du försonar det, och skall smörja det, att det skall blifva vigdt.

37. I sju dagar skall du försona och viga altaret, att det skall vara dess aldrahelgestas altare. Ho som vill komma vid altaret, han skall vara vigd.

38. Och detta skall du göra med altaret; tu lamb årsgammal skall du hvar dag offra deruppå;

39. Ett lamb om morgonen, det andra om aftonen;

40. Och till ett lamb en tiung semlomjöl, blandadt med en fjerding af ett hin stött oljo; och en fjerding af ett hin vin till drickoffer.

41. Med det andra lambet om aftonen skall du göra såsom med morgonens spisoffer och drickoffer, till en söt lukt HERRANOM af offrena.

42. Detta är det dageliga bränneoffret intill edra efterkommande, för dörrene af vittnesbördsens tabernakel för HERRANOM, der jag eder betyga, och med dig tala vill.

43. Der vill jag Israels barnom betygad och helgad varda i mine härlighet;

44. Och vill helga vittnesbördsens tabernakel med altarena, och viga Aaron med hans söner mig till Prester;

45. Och vill bo ibland Israels barn, och vara deras Gud;

46. Att de veta skola, att jag är HERREN deras Gud, som dem förde utur Egypti land, att jag skulle bo ibland dem: Jag HERREN deras Gud.

2 MOSEBOKEN, 30. CAPITLET

Rökaltaret, försoningssikel, tvättekaret, smörjooljan, rökverket.

1. Du skall ock göra ett rökaltare till rökning, af furoträ;

2. En aln långt och bredt, rätt fyrakant, och två alnar högt, med sin horn;

3. Och skall öfverdraga det med klart guld, dess tak, och dess väggar allt omkring, och dess horn; och skall göra en krans af guld deromkring;

4. Och två gyldene ringar under kransen på båda sidor, att man må sätta der stänger uti, och bärat dermed.

5. Stängerna skall du ock göra af furoträ, och med guld öfverdraga dem;

6. Och skall sätta det inför förlåten, som hänger för vittnesbördsens ark, och för nådastolen, som är på vittnesbördet; dädan vill jag betyga dig.

7. Och Aaron skall derpå röka godt rökverk hvar morgon, när han reder lamporna till.

8. Sammalunda när han upptänder lamporna om aftonen, skall han ock röka sådana rök. Det skall vara den dageliga röken för HERRANOM när edra efterkommande.

9. I skolen ingen främmande rök göra deruppå, och intet bränneoffer, ej heller spisoffer, och intet drickoffer offra deruppå.

10. Och Aaron skall på dess horn försona en tid om året, med syndoffrens blod till försoning. Sådana försoning skall ske en gång årliga när edra efterkommande; ty det är HERRANOM det aldrahelgasta.

11. Och HERREN talade med Mose, och sade:

12. När du räknar hufvuden af Israels barn, då skall hvar och en gifva HERRANOM försoning för sina själ, på det dem icke skall vederfaras en plåga, när de räknade varda.

13. Och skall hvar och en, som med är i talet, gifva en half sikel, efter helgedomsens sikel. En sikel gäller tjugu gera. Sådana half sikel skall vara HERRANS häfoffer.

14. Den som i talet är ifrå tjugu år och derutöfver, han skall gifva HERRANOM häfoffer.

15. Den rike skall icke mer gifva, och den fattige icke mindre i dem halfva siklenom, som man gifver HERRANOM till ett häfoffer, för deras själars försoning.

16. Och du skall sådana försonings penningar taga af Israels barnom, och lägga dem till Guds tjenste i vittnesbördsens tabernakel, så att det är Israels barnom en åminnelse för HERRANOM, att han låter försona sig öfver deras själar.

17. Och HERREN talade med Mose, och sade:

18. Du skall ock göra ett tvättekar af koppar med en kopparfot, till att två utaf; och skall sätta det emellan vittnesbördsens tabernakel och altaret, och låta der vatten uti;

19. Att Aaron och hans söner två deras händer och fötter derutur.

20. När de gå in uti vittnesbördsens tabernakel, skola de tvätta sig med vatten, att de icke måga dö; eller då de nalkas till altaret, till att tjena HERRANOM med rökoffer.

21. De skola tvätta sina händer och fötter, på det att de icke skola dö. Det skall dem ett evigt sätt vara, honom och hans säd i deras efterkommandom.

22. Och HERREN talade med Mose, och sade:

23. Tag dig aldrabästa speceri, aldraädlesta myrrham, femhundrade siklar, och canel halft så mycket, femtio och tuhundrad, och calamus desslikes femtio och tuhundrad,

24. Och casia femhundrad, efter helgedomsens sikel; och oljo af oljoträ ett hin;

25. Och gör en helig smörjooljo efter apothekarekonst.

26. Och du skall dermed smörja vittnesbördsens tabernakel; vittnesbördsens ark;

27. Bordet med all sin tyg; ljusastakan med sin tyg; rökaltaret;

28. Bränneoffersaltaret med all sin tyg; och tvättekaret med sin fot;

29. Och skall alltså viga dem, att de blifva det aldrahelgasta; ty den som vill komma dervid, han måste vara vigd.

30. Aaron och hans söner skall du ock smörja, och viga dem mig till Prester.

31. Och du skall tala med Israels barn, och säga: Denna oljan skall vara mig en helig smörjelse när edra efterkommande.

32. På menniskokropp skall hon icke gjuten varda, och skall ej heller någon sådana göras; ty hon är helig, derföre skall hon vara eder helig.

33. Den som gör en sådana eller gifver enom androm deraf, han skall utrotad varda utu sitt folk.

34. Och HERREN sade till Mose: Tag dig speceri, balsam, stacten, galban, och rent rökelse, så mycket af det ena som af det andra;

35. Och gör der rökverk af efter apothekarekonst bemängdt, så att det är klart till helighet.

36. Och stöt det till pulfver, och du skall lägga det inför vittnesbördet, in uti vittnesbördsens tabernakel; dädan jag dig betyga skall. Det skall vara eder det aldrahelgasta.

37. Och ett sådant rökverk skolen I icke göra eder; utan det skall vara dig heligt HERRANOM.

38. Den som ett sådant gör, till att röka dermed, den skall utrotad varda utu sitt folk.

2 MOSEBOKEN, 31. CAPITLET

Bezaleel. Aholiab. Sabbathen. Stentaflorna.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. Si, jag hafver vid namn kallat Bezaleel, Uri son, Hurs sons, af Juda slägte;

3. Och hafver fyllt honom med Guds Anda; med vishet och förstånd, och konst, och med allahanda verk;

4. Konsteliga till att arbeta på guld, silfver, koppar;

5. Konsteliga utskära och insätta stenar, och konsteliga timbra på trä; till att göra allahanda verk.

6. Och si, jag hafver fått honom till hjelp Aholiab, Ahisamachs son, af Dans slägte; och hafver hvarjom och enom visom gifvit visdom i hjertat, att de göra skola allt det jag dig budit hafver:

7. Vittnesbördsens tabernakel, vittnesbördsens ark, nådastolen deruppå, och all tabernaklens tyg;

8. Bordet och dess tyg; den sköna ljusastakan och all hans tyg; rökaltaret;

9. Bränneoffersaltaret med all sin tyg; tvättekaret med sinom fot;

10. Ämbetskläden, och de helga kläden Prestens Aarons, och hans söners kläder, till att tjena i Presterskapena;

11. Smörjooljona och rökverk af speceri till helgedomen. Allt det jag hafver budit dig, skola de göra.

12. Och HERREN talade med Mose, och sade:

13. Tala till Israels barn, och säg: Håller min Sabbath; ty han är ett tecken emellan mig och eder, intill edra efterkommande, att I skolen veta, att jag är HERREN, den eder helgar.

14. Derföre håller min Sabbath; ty han skall vara eder helig. Den som ohelgar honom, han skall döden dö; den som gör något arbete på honom, hans själ skall utrotad varda utu hans folk.

15. Sex dagar skall man arbeta; men på sjunde dagen är Sabbath, HERRANS helga hvila. Den som något arbete gör på Sabbathsdagen, han skall döden dö.

16. Derföre skola Israels barn hålla Sabbath, att de med deras efterkommande hålla honom till ett evigt förbund.

17. Han är ett evigt tecken emellan mig och Israels barn. Ty i sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen höll han upp, och hvilte sig.

18. Och då han hade uttalat med Mose på Sinai berg, gaf han honom två vittnesbördsens taflor; de voro af sten, och skrifna med Guds finger.

2 MOSEBOKEN, 32. CAPITLET

Aarons kalf. Guds vrede. Mose förbön, ifver. Folkets straff.

1. Då folket såg, att Mose fördröjde komma neder af bergena, församlade de sig emot Aaron, och sade till honom: Upp, och gör oss gudar, de som gå före oss; ty vi vete icke hvad dessom manne Mose vederfaret är, den oss fört hafver utur Egypti land.

2. Aaron sade till dem: Rifver de gyldene örnaringar utur edra hustrurs öron, edra söners och edra döttrars, och bärer dem till mig.

3. Då ref allt folket deras gyldene örnaringar utu deras öron, och båro dem till Aaron.

4. Och han tog dem af deras händer, och utkastade det med en grafstickel, och gjorde en gjuten kalf. Och de sade: Desse äro dine gudar, Israel, som dig utur Egypti land fört hafva.

5. Då Aaron såg det, byggde han ett altare för honom, och lät utropa, och säga: I morgon är HERRANS högtid.

6. Och de stodo om morgonen bittida upp, och offrade bränneoffer, och båro fram tackoffer. Sedan satte sig folket till att äta och dricka, och stodo upp till att leka.

7. Då sade HERREN till Mose: Gack, stig ned; ty ditt folk, som du utur Egypti land fört hafver, hafver förderfvat det.

8. De äro snarliga trädde ifrå de vägar, som jag dem budit hafver. De hafva gjort sig en gjuten kalf; och hafva tillbedit honom, och offrat honom och sagt: Desse äro dina gudar, Israel, som dig hafva fört utur Egypti land.

9. Och HERREN sade till Mose: Jag ser, att det är ett hårdnackadt folk.

10. Och nu låt mig, att min vrede förgrymmar sig öfver dem, och uppfräter dem, så vill jag göra dig till ett stort folk.

11. Men Mose bad allvarliga inför HERRAN sin Gud, och sade: Ack! HERRE, hvi vill din vrede förgrymma sig öfver ditt folk, det du med stora magt och väldiga hand utur Egypti land fört hafver?

12. Hvi skulle de Egyptier tala, och säga: Han hafver fört dem ut till deras ofärd, på det han skulle dräpa dem i bergomen, och utskrapa dem af jordene? Vänd dig ifrå dine vredes grymhet, och var nådelig öfver dins folks ondsko.

13. Tänk uppå dina tjenare Abraham, Isaac och Israel, hvilkom du vid dig sjelf svorit hafver, och sagt dem: Jag skall föröka edra säd, såsom stjernorna i himlenom; och allt det landet, der jag om talat hafver, vill jag gifva edro säd, och de skola besitta det evinnerliga.

14. Så ångrade då HERREN det onda, som han hotade att göra sino folke.

15. Mose vände sig, och steg ned af bergena, och hade två vittnesbördsens taflor i sine hand; de voro skrifna på båda sidor.

16. Och Gud hade sjelf gjort dem, och sjelf skrifvit skriftena deruti.

17. Då nu Josua hörde folkens skri, att de jubilerade, sade han till Mose: Ett krigsskriande är i lägret.

18. Svarade han: Det är icke ett skriande såsom af dem der vinna eller tappa; utan jag hörer ett skriande af qvädedansar.

19. Som han nu kom intill lägret, och fick se kalfven, och dansen, förgrymmade han sig i vrede, och kastade taflorna utu sine hand, och slog dem sönder nedanför bergena;

20. Och tog kalfven, som de gjort hade, och brände honom upp i eld, och gjorde honom till pulfver, och strödde det i vatten, och gaf det Israels barnom till att dricka;

21. Och sade till Aaron: Hvad hafver folket gjort dig, att du hafver kommit dem en så stor synd uppå?

22. Aaron sade: Min herre låte sina vrede icke förgrymma sig; du vetst att detta folket är ondt.

23. De sade till mig: Gör oss gudar, som oss föregå; ty vi vete icke huru denna mannenom Mose går, den oss fört hafver utur Egypti land.

24. Jag sade till dem: Den som guld hafver, han rifve det af, och få mig; och jag kastade det i eld, deraf är denne kalfven vorden.

25. Då nu Mose såg, att folket var fritt (ty Aaron hade gjort dem fri, och dermed han dem förhöja ville, kom han dem på skam),

26. Trädde han in i porten åt lägrena, och sade: Kommer hit till mig hvar och en, som HERRANOM tillhörer. Då församlade sig till honom alle Levi barn.

27. Och han sade till dem: Detta säger HERREN Israels Gud: Binde hvar och en sitt svärd på sina länder; och går igenom lägret fram och åter, ifrå den ena porten till den andra, och dräpe hvar och en sin broder, frända och nästa.

28. Levi barn gjorde såsom Mose dem sade. Och föll i den dagen af folkena vid tretusend män.

29. Då sade Mose: Fyller i dag edra händer HERRANOM, hvar och en på sin son och broder, att i dag må öfver eder välsignelse gifven varda.

30. Om morgonen derefter sade Mose till folket: I hafven gjort en stor synd. Nu, jag vill uppstiga till HERRAN, om jag tilläfventyrs kan försona edra synder.

31. Som nu Mose åter kom till HERRAN, sade han: Ack! detta folket hafver gjort en stor synd, och hafva gjort sig gyldene gudar.

32. Nu förlåt dem deras synd; hvar icke, så skrapa mig ock utu dine bok, som du skrifvit hafver.

33. HERREN sade till Mose: Huru? Den vill jag utskrapa utu mine bok, som syndar emot mig.

34. Så gack nu, och för folket dit, som jag hafver sagt dig; si, min Ängel skall gå före dig. Men på min sökningsdag skall jag söka deras synder öfver dem.

35. Alltså plågade HERREN folket, derföre att de hade gjort kalfven, hvilken Aaron gjorde.

2 MOSEBOKEN, 33.  CAPITLET

Folket straffas. Tabernaklet slås upp. Mose talar med Gud, vill se Guds härlighet.

1. HERREN sade till Mose: Gack, drag hädan, du, och folket, som du utur Egypti land fört hafver, in uti det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob svorit hafver, och sagt: Dine säd vill jag gifva det;

2. Och vill sända min Ängel före dig, och utdrifva de Cananeer, Amoreer, Hetheer, Phereseer, Heveer, och Jebuseer;

3. In uti det land, der mjölk och hannog uti flyter; ty jag vill icke draga upp med dig, förty du äst ett hårdnackadt folk; jag måtte tilläfventyrs i vägenom uppfräta dig.

4. Då folket detta onda talet hörde, vordo de ångse; och ingen drog sin prydning på sig.

5. Och HERREN sade till Mose: Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackadt folk; jag varder en gång kommandes med hast öfver dig, och förgör dig. Och nu lägg dina prydning af dig, att jag må veta hvad jag skall göra dig.

6. Så lade Israels barn deras prydning af sig, inför Horebs berg.

7. Så tog Mose tabernaklet, och slog det upp ute, långt ifrå lägret, och kallade det vittnesbördsens tabernakel. Och hvilken der något ville fråga HERRAN, han måste gå till vittnesbördsens tabernakel ut för lägret.

8. Och när Mose gick ut till tabernaklet, så stod allt folket upp, och hvar och en trädde i sins tjälls dörr, och sågo efter honom, tilldess han kom in uti tabernaklet.

9. Och när Mose kom in uti tabernaklet, så kom molnstoden neder, och stod i tabernaklens dörr, och talade med Mose.

10. Och allt folket såg molnstodena stå uti tabernaklens dörr; och stodo upp, och bugade sig hvar och en i sins tjälls dörr.

11. Och HERREN talade med Mose, ansigte mot ansigte, såsom en man talar med sin vän. Och när han vände om igen till lägret, gick icke hans tjenare, den unge mannen Josua, Nuns son, utu tabernaklet.

12. Och Mose sade till HERRAN: Si, du säger till mig: För mig detta folket upp; och du låter mig icke veta, hvem du vill sända med mig, och besynnerliga efter du sagt hafver: Jag känner dig vid namn, och du hafver funnit nåde för min ögon.

13. Hafver jag då funnit nåde för din ögon, så låt mig veta din väg, der jag af förnimma må, att jag finner nåde för din ögon; och se dock dertill, att detta folket är ditt folk.

14. Han sade: Mitt ansigte varder gåendes, dermed vill jag leda dig.

15. Han sade till honom: Om ditt ansigte icke går, så låt oss intet komma hädan af detta rum.

16. Ty hvarpå skall det dock förnummet varda, att jag och ditt folk hafva funnit nåde för din ögon, utan då du går med oss; på det att jag och ditt folk måga varda något besynnerligit för allt folk, som på jordene är?

17. HERREN sade till Mose: Såsom du nu sade, så vill jag ock göra; ty du hafver funnit nåde för min ögon, och jag känner dig vid namn.

18. Men han sade: Låt mig då se dina härlighet.

19. Och han sade: Jag vill låta allt mitt goda gå framföre ditt ansigte, och vill låta predika HERRANS Namn för dig. Men hvem jag är gunstig, honom är jag gunstig, och öfver hvem jag mig förbarmar, den förbarmar jag mig öfver.

20. Och sade ytterligare: Du kan icke se mitt ansigte; förty ingen menniska, som mig ser, kan lefva.

21. Och HERREN sade ytterligare: Si, här är ett rum när mig; der skall du stiga upp på klippona.

22. När då min härlighet går framom, vill jag sätta dig in i stenklyftona; och min hand skall hålla öfver dig, tilldess jag kommer framom.

23. Och när jag tager mina hand af dig, skall du få se mig på baken; men mitt ansigte kan man icke se.

2 MOSEBOKEN, 34. CAPITLET

Nya taflor. Årliga högtider. Förbundet förnyas. Mose ansigtes sken.

1. Och HERREN sade till Mose: Uthugg dig två stentaflor, sådana som de första voro, att jag skrifver de ord deruti, som i första taflomen voro, som du sönderslog.

2. Och var redo i morgon, att du bittida stiger upp på Sinai berg, och träder der upp till mig öfverst på berget.

3. Och låt ingen stiga ditupp, med dig, att ingen varder sedder kringom hela berget; och låt ingen får eller fä beta in mot detta berget.

4. Och Mose uthögg sig två stentaflor, sådana som de första voro, och stod bittida upp om morgonen, och steg upp på Sinai berg, såsom HERREN honom budit hade, och tog de två stentaflor i sina hand.

5. Då kom HERREN neder uti ett moln. Och han trädde ditfram till honom, och åkallade HERRANS Namn.

6. Och då HERREN gick framom för hans ansigte, ropade han: HERRE, HERRE Gud, barmhertig och nådelig, och långmodig, och af stor nåde, och trofast.

7. Du som bevarar nåde till tusende leder, och förlåter missgerningar, öfverträdelser och synder; och för hvilkom ingen är oskyldig, du som söker fädernas missgerningar på barn och barnabarn, allt intill tredje och fjerde led.

8. Och Mose böjde sig hasteliga neder på jordena, och bad till honom,

9. Och sade: Hafver jag, Herre, funnit nåd för din ögon, så gånge Herren med oss, förty det är ett hårdnackadt folk; att du varder vårom missgerningom och syndom nådelig, och låter oss vara ditt arfgods.

10. Och han sade: Si, jag vill göra ett förbund för allo dino folke, och vill göra undertecken, hvilkas like icke skapade äro i all land, och ibland all folk. Och allt folk, der du ibland äst, skall se HERRANS verk; ty förskräckeligit skall det vara, som jag göra skall med dig.

11. Håll det som jag bjuder dig i dag; si, jag vill utdrifva för dig de Amoreer, Cananeer, Hetheer, Phereseer, Heveer och Jebuseer.

12. Tag dig vara, att du icke gör något förbund med landsens inbyggare, der du inkommer; att de icke varda dig till förargelse ibland dig;

13. Utan deras altare skall du omstörta, och slå sönder deras beläter, och deras lundar hugga ned;

14. Ty du skall icke tillbedja en annan gud; ty HERREN heter en nitälskare, derföre att han är en nitälskande Gud;

15. På det att, om du gör något förbund med landsens inbyggare, och när de i horeri löpa efter sina gudar, och offra sina gudar, att de icke bjuda dig, och du äter af deras offer;

16. Och tager dinom sönom deras döttrar till hustrur, hvilka i horeri löpa efter deras gudar, och komma dina söner ock till att löpa i horeri efter sina gudar.

17. Du skall inga gjutna gudar göra dig.

18. Osyradt bröds högtid skall du hålla; i sju dagar skall du äta osyradt bröd, såsom jag dig budit hafver, i Abibs månads tid; ty uti Abibs månad äst du utdragen utur Egypten.

19. Allt det som först öppnar moderlifvet, är mitt; det mankön är, i dinom boskap, det sitt moderlif öppnar, vare sig oxe eller får.

20. Men åsnans förstföding skall du lösa med ett får; om du icke löser det, så bryt thy halsen sönder. Allt förstfödt af din barn skall du lösa; och att ingen kommer fram för mig med tomma händer.

21. Sex dagar skall du arbeta; på sjunde dagen skall du hålla upp, både med plöjande och skärande.

22. Veckohögtid skall du hålla med förstlingen af hveteskördene; och insamlingshögtid, när året ute är.

23. Tre resor om året skall allt ditt mankön komma fram för den allsmägtiga HERRAN och Israels Gud.

24. När jag utdrifver Hedningarna för dig, och förvidgar dina landsändar, skall ingen åstunda efter ditt land, den stund du uppgår, tre resor om året, till att hafva dig fram för HERRAN din Gud.

25. Du skall icke offra bloden af mitt offer på syradt bröd; och Påskahögtidenes offer skall icke blifva öfver nattena intill morgonen.

26. Förstlingen af den första frukten af dinom åker skall du föra in uti HERRANS dins Guds hus. Du skall icke koka kidet, den stund det ännu på sins moders mjölk är.

27. Och HERREN sade till Mose: Skrif dessa orden; ty efter dessa orden hafver jag gjort ett förbund med dig, och med Israel.

28. Och han var der när HERRANOM fyratio dagar och fyratio nätter, och åt intet bröd, och drack intet vatten; och han skref på taflorna detta förbund, de tio ord.

29. Då nu Mose gick ned af berget Sinai, hade han de två vittnesbördsens taflor i sine hand, och visste icke, att huden af hans ansigte sken, deraf att han hade talat med honom.

30. Och då Aaron och all Israels barn sågo, att hans ansigtes hud sken, fruktade de nalkas honom.

31. Då kallade Mose dem; och till honom vände sig både Aaron, och alle de öfverste för menighetene. Och han talade med dem.

32. Sedan nalkades all Israels barn intill honom; och han böd dem allt det HERREN hade talat med honom på Sinai berg.

33. Och då han talade med dem, lade han ett täckelse på sitt ansigte.

34. Och när han ingick för HERRAN till att tala med honom, lade han täckelset af, tilldess han gick åter ut igen; och när han kom ut, och talade med Israels barn det honom budet var;

35. Så sågo de Israels barn på hans ansigte, huru hans ansigtes hud sken; så drog han åter täckelset öfver ansigtet, tilldess han gick åter in igen till att tala med honom.

2 MOSEBOKEN, 35. CAPITLET

Sabbathsro. Tabernaklets häfoffer, byggmästare.

1. Och Mose församlade hela menighetena af Israels barn, och sade till dem: Detta är det som HERREN budit hafver, att I göra skolen:

2. I sex dagar skolen I arbeta; men den sjunde dagen skolen I hålla heligan, HERRANS hvilos Sabbath. Den som något arbete gör på honom, han skall dö.

3. I skolen ingen eld upptända på Sabbathsdagenom i alla edra boningar.

4. Och Mose sade till alla menighetena af Israels barn: Detta är det HERREN budit hafver:

5. Gifver ibland eder häfoffer HERRANOM, alltså att hvar och en frambär häfoffer HERRANOM af ett fritt hjerta, guld, silfver, koppar;

6. Gult silke, skarlakan, rosenrödt, hvitt silke, och getahår;

7. Rödlett vädurskinn och tackskinn, furoträ;

8. Oljo till lamporna, och speceri till smörjoolja, och till godt rökverk;

9. Onich och infattade stenar till lifkjortelen, och till skölden.

10. Och den ibland eder förståndig är, han komme och göre hvad HERREN budit hafver;

11. Nämliga tabernaklet med dess täckelse och öfvertäckelse; ringar, bräder, skottstänger, stolpar och fötter;

12. Arken med hans stänger; nådastolen och förlåten;

13. Bordet med sina stänger, och all dess tyg och förlåten;

14. Ljusastakan till att lysa, och hans redskap, och hans lampor, och oljo till lysning;

15. Rökaltaret med sina stänger, smörjooljan, och speceri till rökverk; klädet för tabernaklets dörr;

16. Bränneoffersaltaret med dess koppargallrar, stänger och all sin redskap; tvättekaret med sin fot;

17. Bonaden till gården, med sina stolpar och fötter; och klädet till dörrena åt gårdenom;

18. Pålarna till tabernaklet och till gården, med deras tåg;

19. Ämbetskläden till tjensten i det helga; de helga kläder till Presten Aaron, med hans söners kläder till Presterskapet.

20. Då gick hela menigheten af Israels barn ut ifrå Mose.

21. Och alle de som gerna och välviljeliga gåfvo, kommo och båro det fram till ett häfoffer HERRANOM, till vittnesbördsens tabernakels verk, och till all dess tjenste, och till de helga kläden.

22. Både man och qvinna båro fram, hvilken som helst dertill hade vilja, spänner, örnaringar, ringar och spann, och allahanda gyldene redskap; bar ock hvar man fram guld, till veftoffer HERRANOM.

23. Och den som när sig fann gult silke, skarlakan, rosenrödt, hvitt silke, getahår, rödlett vädurskinn och tackskinn, han bar det fram.

24. Och den som silfver eller koppar hof, han bar det fram HERRANOM till häfoffer. Och den som fann furoträ när sig, han bar det fram till allahanda Gudstjenstens verk.

25. Och de der förståndiga qvinnor voro, de virkade med sina händer, och båro sitt verk fram af gult silke, skarlakan, rosenrödt, och hvitt silke.

26. Och de qvinnor, som skickeliga voro, de virkade getahår.

27. Men förstarna båro fram onich, och infattade stenar till lifkjortelen och till skölden;

28. Och speceri och oljo till lysning, och till smörjo, och till godt rökverk.

29. Alltså båro Israels barn fram HERRANOM friviljoge, både män och qvinnor, till allahanda verk, som HERREN budit hade genom Mose, att göras skulle.

30. Och Mose sade till Israels barn: Ser, HERREN hafver kallat Bezaleel vid namn, Uri son, Hurs sons, af Juda slägte;

31. Och hafver uppfyllt honom med Guds Anda, att han är vis, förståndig, och skickelig till allahanda verk;

32. Till att konsteliga arbeta på guld, silfver och koppar;

33. Snida, och insätta ädla stenar; till att timbra af trä; till att göra allt konsteligit arbete;

34. Och hafver gifvit honom undervisning i hans hjerta; samt med Aholiab, Ahisamachs son, af Dans slägte.

35. Han hafver uppfyllt deras hjerta med vishet, till att göra allahanda verk, till att snida, virka och sticka, med gult silke, skarlakan, rosenrödt, och hvitt silke, och med väfvande, så att de göra allahanda verk, och konsteligit arbete påfinna.

2 MOSEBOKEN, 36. CAPITLET

Häfoffer hindras. Tapeter, täcket, bräder, stänger, förlåt göras.

1. Då arbetade Bezaleel och Aholiab, och alle vise män, de som HERREN hade gifvit vishet och förstånd till att veta, huru de allahanda verk göra skulle, till den tjenst, som helgedomen tillhörde, efter allt det som HERREN budit hade.

2. Och Mose kallade Bezaleel och Aholiab, och alla visa män, dem HERREN hade gifvit vishet i deras hjerta; nämliga alla de som välviljeliga tillbödo sig, och gingo dertill, till att arbeta på verket.

3. Och de togo till sig af Mose alla häfningar, som Israels barn frambåro, till den tjenst, som helgedomen tillkrafde, att det skulle blifva gjordt; ty de båro hvar morgon deras viljoga hjelp till honom.

4. Då kommo alle de vise, som arbetade på helgedomens verk, hvar och en af sitt verk, som de gjorde;

5. Och sade till Mose: Folket bär allt för mycket till, mer än till denna tjenstenes verk behöfves, som HERREN budit hafver att göra.

6. Då böd Mose, att utropas skulle i lägren: Ingen gifve mer till helgedomens häfning. Så vände folket igen att frambära.

7. Ty der var allaredo nog till allahanda verk, som görandes var, och ändå utöfver.

8. Och så gjorde alle vise män ibland arbetarena på verket, tabernaklet, tio tapeter, af hvitt tvinnadt silke, gult silke, skarlakan, rosenrödt, Cherubim konsteliga.

9. Längden af hvart tapetet var åtta och tjugu alnar, och bredden fyra alnar, och de voro all vid ena måtto.

10. Och han häktade tillhopa ju fem tapeter, det ena vid det andra;

11. Och gjorde gula lyckor på hvart tapetens stad, der de vordo tillhopafogde;

12. Ju femtio lyckor på hvart tapetet, der det ena det andra med fattade;

13. Och gjorde femtio gyldene häkte, och tillhopafogade det ena tapetet med det andra med häkten; så att det vardt ett tabernakel.

14. Och han gjorde ellofva tapeter af getahår till öfvertäckelse öfver tabernaklet;

15. Tretio alnar lång, och fyra alnar bred; all vid ena måtto;

16. Och fogde fem af dem tillhopa på en del;

17. Och sex tillhopa på den andra delen; och gjorde ju femtio lyckor på hvart tapetet vid stadet, dermed de vordo tillsammanknäppte;

18. Och gjorde ju femtio kopparhäkte, der samma tapeter med tillhopafogdes;

19. Och gjorde ett täckelse öfver detta täckelset af rödlett vädurskinn; och öfver det ännu ett täckelse af tackskinn;

20. Och gjorde bräder till tabernaklet af furoträ, som stå skulle;

21. Hvartdera tio alnar långt, och halfannor aln bredt;

22. Och uppå hvartdera två nåckor, der de med vordo tillhopasatte; så gjorde han all bräden till tabernaklet,

23. Att tjugu af dem stodo på södra sidone;

24. Och gjorde fyratio silfverfötter derunder; under hvart brädet två fötter, till två sina nåckor.

25. På den andra sidone af tabernaklet, som var nordantill, gjorde han ock tjugu bräder,

26. Med fyratio silfverfötter; under hvart brädet två fötter.

27. Men bak i tabernaklet på vestra sidone gjorde han sex bräder;

28. Och tu annor på de tu hörnen af tabernaklet baktill;

29. Så att hvartdera af de båda parade sig med sitt hörnebräde ifrå nedan uppåt, och kommo tillhopa ofvantill med en krampo;

30. Så att bräden vordo åtta, och silfverfötterna sexton; under hvart två fötter.

31. Och gjorde han skottstänger af furoträ; fem till bräden på den ena sidone af tabernaklet;

32. Och fem på den andra sidone; och fem bak vestantill;

33. Och gjorde skottstångena, så att hon öfver bräden allt bortåt skjuten vardt, ifrå den ena ändan till den andra;

34. Och öfverdrog bräden med guld. Men deras ringar gjorde han af guld till skottstängerna, och öfverdrog stängerna med guld;

35. Och gjorde Cherubim på förlåten konsteliga af gult silke, skarlakan, rosenrödt, och hvitt tvinnadt silke;

36. Och gjorde till den samma fyra stolpar af furoträ, och öfverdrog dem med guld, och deras knappar af guld, och göt dertill fyra silfverfötter;

37. Och gjorde ett kläde uti tabernaklets dörr, stickadt af gult silke, skarlakan, rosenrödt, och hvitt tvinnadt silke;

38. Och fem stolpar dertill med deras knappar, och öfverdrog deras knappar och gjordar med guld; och fem kopparfötter dertill.

2 MOSEBOKEN, 37. CAPITLET

Arken, nådastolen, bordet, stakan, rökaltaret, oljan.

1. Och Bezaleel gjorde arken af furoträ, halftredje aln lång, halfannor aln bred och hög;

2. Och öfverdrog honom med klart guld innan och utan; och gjorde honom en gyldene krans omkring;

3. Och göt fyra gyldene ringar till hans fyra hörner; på hvarje sidone två;

4. Och gjorde stänger af furoträ, och öfverdrog dem med guld;

5. Och satte dem uti ringarna på sidone af arken, så att man kunde bära honom.

6. Och han gjorde nådastolen af klart guld, halftredje aln lång, och halfannor aln bred;

7. Och gjorde två Cherubim af tätt guld, på båda ändarna af nådastolenom;

8. En Cherub på denna ändan; en annan på den andra ändan.

9. Och de Cherubim uträckte sina vingar ofvan öfver, och öfverskylde dermed nådastolen, och deras anlete stodo tvärtemot hvarsannars; och sågo på nådastolen.

10. Och han gjorde bordet af furoträ, två alnar långt, en aln bredt, och halfannor aln högt;

11. Och öfverdrog det med klart guld, och gjorde der en gyldene krans omkring.

12. Och gjorde der ena listo omkring; ena hand bredt hög, och gjorde en gyldene krans omkring listona;

13. Och göt dertill fyra gyldene ringar; och satte dem på de fyra hörnen uppå dess fyra fötter;

14. Hardt under listone, så att stängerna voro deruti, der man bordet med bar;

15. Och gjorde stängerna af furoträ, och öfverdrog dem med guld, att man skulle bära bordet dermed;

16. Och gjorde desslikes, af klart guld, redskapen på bordet, fat, skedar, kannor och skålar, der man med ut och in skänkte;

17. Och gjorde ljusastakan af klart tätt guld; derpå voro läggen, rör, skålar, knöpar och blommor;

18. Sex rör gingo ut af sidorna, på hvarjo sidone tre rör;

19. Tre skålar, såsom mandelnötter, voro på hvar rör, med knöpar och blommor;

20. Men på ljusastakanom voro fyra skålar med knöpar och blommor;

21. Inunder två rör en knöp, så att sex rör gingo ut af honom;

22. Och hans knöpar och rör deruppå; och var allt klart tätt guld;

23. Och gjorde de sju lampor, med deras ljusanäpor och släcketyg, af klart guld.

24. Af en centner guld gjorde han honom, och all hans tyg.

25. Han gjorde ock rökaltaret af furoträ, en aln långt och bredt, rätt fyrakant, och två alnar högt med sin horn;

26. Och öfverdrog det med klart guld, dess tak och väggar allt omkring, och dess horn, och gjorde der en krans omkring af klart guld;

27. Och två gyldene ringar under kransen på båda sidor, så att man satte stängerna deruti, och bar det dermed.

28. Men stängerna gjorde han af furoträ, och öfverdrog dem med guld;

29. Och gjorde den helga smörjooljan, och rökverk af rent speceri, efter apothekarekonst.

2 MOSEBOKEN, 38. CAPITLET

Bränneoffersaltaret, tvättekaret, gården, byggningskostnaden.

1. Och han gjorde bränneoffersaltaret af furoträ, fem alnar långt och bredt, rätt fyrakant, och tre alnar högt;

2. Och gjorde fyra horn, som utgingo af fyra hörnen, och öfverdrog dem med koppar;

3. Och gjorde allahanda redskap till altaret, tråg, skoflar, bäcken, eldgafflar, kolpannor; allt af koppar;

4. Och gjorde på altaret ett galler, såsom ett nät omkring, af koppar, ifrå nedan uppåt, intill halfväges på altaret;

5. Och göt fyra ringar på de fyra hörnen af koppargallret till stängerna.

6. Dem gjorde han af furoträ, och öfverdrog dem med koppar;

7. Och satte dem in uti ringarna på sidone af altaret, att man bar det dermed; och gjorde det ihålt;

8. Och gjorde tvättekaret af koppar, och dess fot ock af koppar, tvärtemot härarna, som för dörrene af vittnesbördsens tabernakel lågo.

9. Och gjorde han en gård, på södra sidone en bonad, hundrade alnar lång, af tvinnadt hvitt silke;

10. Med hans tjugu stolpar och tjugu fötter af koppar; men deras knappar och gjordar af silfver;

11. Sammalunda ock på norra sidone hundrade alnar, med tjugu stolpar och tjugu fötter af koppar; men deras knappar och gjordar af silfver;

12. På vestra sidone femtio alnar, med tio stolpar och tio fötter; men deras knappar och gjordar af silfver;

13. På östra sidone femtio alnar;

14. Femton alnar på hvarjo sidone vid porten af gårdenom; ju med tre stolpar, och tre fötter;

15. Så att aller bonaden till gården var af tvinnadt hvitt silke;

16. Och fötterna till stolparna af koppar, och deras knappar och gjordar af silfver; så att deras knappar voro öfverdragne med silfver.

17. Men deras gjordar voro af silfver på alla stolparna i gården.

18. Och klädet till ingången på gårdenom gjorde han stickadt af gult silke, skarlakan, rosenrödt, och tvinnadt hvitt silke; tjugu alnar långt, och fem alnar högt, efter det mått, som bonaden var till gården;

19. Dertill fyra stolpar och fyra fötter af koppar; och deras knappar af silfver, och deras knöpar öfverdragne; och deras gjordar af silfver.

20. Och alla pålarna till tabernaklet, och till gården allt omkring, voro af koppar.

21. Detta är nu summan af det, som vittnesbördsens tabernakel tillhörde, det förtäljdt är, såsom Mose sagt hade, till Leviternas Gudstjenst under Ithamars hand, som var Prestens Aarons son;

22. Hvilket Bezaleel, Uri son, Hurs sons, af Juda slägte, gjorde, allt såsom HERREN hade budit Mose;

23. Och med honom Aholiab, Ahisamachs son, af Dans slägte, en mästare till snida, till virka och till sticka med gult silke, skarlakan, rosenrödt, och hvitt silke.

24. Allt det guld, som förarbetadt vardt i detta hela helgedomens verk, det till veftoffer gifvet vardt, var nio och tjugu centener, sjuhundrade och tretio siklar, efter helgedomens sikel.

25. Men silfret, som kom ifrå menighetene, var hundrade centener; tusende, sjuhundrade fem och sjutio siklar, efter helgedomens sikel.

26. Så mång hufvud, så många halfva siklar, efter helgedomens sikel, af alla dem som räknade vordo, ifrå tjugu år och deröfver, sexhundradetusend, tretusend, femhundrade och femtio.

27. Utaf de hundrade centener silfver göt man fötterna till helgedomen, och fötterna till förlåten; hundrade fötter utaf hundrade centener, ju en centener till foten.

28. Men utaf de tusend, sjuhundrade och fem och sjutio siklar, vordo gjorde knapparna till stolparna; och deras knöpar öfverdragne, och deras gjordar.

29. Veftoffret af koppar var sjutio centener; tutusend och fyrahundrade siklar.

30. Deraf vordo gjorde fötterna uti dörrene till vittnesbördsens tabernakel, och kopparaltaret, och koppargallret dertill; och all redskapen till altaret;

31. Dertill fötterna till gården allt omkring, och fötterna i ingången på gårdenom; alle pålarna till tabernaklet, och alle pålarna till gården allt omkring.

2 MOSEBOKEN, 39. CAPITLET

Presternas kläder. Tabernaklets tyg.

1. Men af det gula silket, skarlakanet och rosenrödt, gjorde de Aaron ämbetskläder, till att tjena i helgedomenom; såsom HERREN hade budit Mose.

2. Och han gjorde lifkjortelen af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt, och tvinnadt hvitt silke;

3. Och utslog guldet, och skar det i trådar, så att man kunde konsteliga virka det in med det gula silket, skarlakan, rosenrödt, och hvita silket;

4. Och gjorde så, att man sammanfogade honom på båda axlar, och band honom tillhopa på båda sidor.

5. Och bältet var af samma konst och verk, af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt, och tvinnadt hvitt silke; såsom HERREN hade budit Mose.

6. Och de tillredde två onichinerstenar, omfattade i guld; utgrafna af stensnidare med Israels barnas namn;

7. Och fäste dem på axlarna af lifkjortelen, att de skulle vara åminnelsestenar till Israels barn; såsom HERREN Mose budit hade.

8. Och de gjorde skölden efter den konst och verk, som lifkjortelen var, af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt, och tvinnadt hvitt silke;

9. Så att han var fyrakant och tvefald, en hand lång och bred;

10. Och fyllde honom med fyra radar stenar. Den första raden var en sarder, topaz och smaragd;

11. Den andra, en rubin, saphir och diamant;

12. Den tredje, en lyncurer, achat och amethist;

13. Den fjerde, en turkos, onicher och jaspis; omfattade i guld i alla radarna.

14. Och stenarna stodo grafne af stensnidarena, efter de tolf Israels barnas namn; hvardera af sitt namn, efter de tolf slägten.

15. Och de gjorde till skölden kedjor uppåt af klart guld;

16. Och tu gyldene spänner, och två gyldene ringar; och fäste de två ringar vid tu hörnen af skölden.

17. Och de två gyldene kedjorna satte de uti de två ringar på hörnen af skölden.

18. Men de två ändar af de gyldene kedjor läto de komma intill de tu spännen; och hakade dem intill hörnen af lifkjortelen tvärtemot hvartannat;

19. Och gjorde två andra gyldene ringar, och knäppte dem vid de andra tu hörnen af skölden nedantill, så att han låg hardt inpå lifkjortelen;

20. Och gjorde två andra gyldene ringar; dem gjorde de på tu hörnen nedantill på lifkjortelen, tvärtemot hvarannan, der lifkjortelen nedantill sammangår.

21. Och vardt skölden med sina ringar knäppt intill lifkjortelens ringar med ett gult snöre, så att det låg hardt intill lifkjortelen, och icke for löst ifrå lifkjortelen; såsom HERREN hade budit Mose.

22. Och han gjorde silkeskjortelen under lifkjortelen, den all virkad var med gult silke;

23. Och hans hufvudsmog midt ofvanuppå, och en borda omkring hufvudsmoget fållad, att det icke skulle gå sönder.

24. Och de gjorde på hans fåll granatäple af gult silke, skarlakan, rosenrödt, och tvinnadt hvitt silke:

25. Och gjorde bjellror af klart guld; dem satte de emellan de granatäplen allt omkring på fållen af den silkeskjortelen;

26. Ju ett granatäple, och en bjellra allt omkring, till att tjena deruti; såsom HERREN hade budit Mose;

27. Och gjorde desslikes den trånga kjortelen, virkad af hvitt silke, till Aaron och hans söner;

28. Och hatten af hvitt silke, och sköna hufvor af hvitt silke, och nederklädet af tvinnadt hvitt linne;

29. Och det stickade bältet af tvinnadt hvitt silke, gult silke, skarlakan, rosenrödt; såsom HERREN hade budit Mose.

30. De gjorde ock ännespannet på den helga kronona af klart guld, och grofvo skrift deruppå: HERRANS HELIGHET;

31. Och bundo ett gult snöre dervid, att det måtte knäppas ofvanpå hatten; såsom HERREN hade budit Mose.

32. Alltså vardt fullbordadt hela verket till vittnesbördsens tabernakels boning. Och Israels barn gjorde allt det HERREN hade budit Mose;

33. Och hade boningen till Mose, tabernaklet och all dess redskap, spänner, bräder, skottstänger, stolpar, fötter;

34. Täckelset af rödlett vädurskinn; täckelset af tackskinn, och förlåten;

35. Vittnesbördsens ark med sina stänger; nådastolen;

36. Bordet med all dess redskap, och skådobröden;

37. Den sköna ljusastakan, tillreddan med lamporna, och all sin redskap, och oljo till lysning;

38. Gyldene altaret och smörjelsen, och godt rökverk; klädet i tabernaklets dörr;

39. Kopparaltaret och dess koppargallrar, med sina stänger, och all sin redskap; tvättekaret med sin fot;

40. Bonaden till gården med sina stolpar och fötter, klädet till ingången åt gårdenom med sin tåg och pålar, och all redskap som behöfdes till boningenes tjenst, vittnesbördsens tabernakels;

41. Aarons Prestens ämbetskläder till att tjena i helgedomenom; och hans söners kläder, till att de skulle göra Prestaämbetet.

42. All ting, såsom HERREN hade budit Mose, gjorde Israels barn till alla denna tjenstena.

43. Och Mose såg på allt detta verket, att de gjorde såsom HERREN budit hade, och välsignade dem.

2 MOSEBOKEN, 40. CAPITLET

Tabernaklet reses, helgas, fylles.

1. Och HERREN talade med Mose, och sade:

2. På första dagen i den första månaden skall du uppsätta vittnesbördsens tabernakel;

3. Och skall deruti sätta vittnesbördsens ark, och hänga förlåten för arken;

4. Och skall bära bordet dit, och reda det till, och ställa der ljusastakan, och lamporna sätta deruppå;

5. Och skall sätta det gyldene rökaltaret för vittnesbördsens ark, och upphänga klädet i dörrene af tabernaklet.

6. Och bränneoffersaltaret skall du sätta inför dörrene af vittnesbördsens tabernakel;

7. Och tvättekaret emellan vittnesbördsens tabernakel och altaret, och låta der vatten in;

8. Och göra gården omkring, och upphänga klädet i ingången på gårdenom;

9. Och skall taga smörjooljo, och smörja tabernaklet, och allt det derinne är; och skall viga det med all dess redskap, att det skall vara heligt;

10. Och skall smörja bränneoffersaltaret med all sin redskap, och vigat, att det skall vara aldrahelgast.

11. Skall du också smörja och viga tvättekaret med dess fot.

12. Och du skall hafva Aaron och hans söner fram för dörrena af vittnesbördsens tabernakel, och två dem med vatten;

13. Och kläda på Aaron de helga kläden, och smörja och viga honom, att han skall vara min Prest;

14. Och hafva desslikes hans söner fram, och kläda uppå dem de trånga kjortlarna;

15. Och smörja dem, såsom du hafver smort deras fader, att de skola vara mine Prester. Och denna smörjelsen skola de hafva till ett evigt Presterskap när deras efterkommande.

16. Och Mose gjorde allt det HERREN honom budit hade.

17. Så vardt tabernaklet uppsatt i de andra årena på första dagenom i den första månaden.

18. Och då Mose uppsatte det, satte han fötterna och bräden, och skottstängerna, och reste upp stolparna;

19. Och sträckte ut öfvertäckelset till ett tabernakel, och lade dess täckelse ofvanuppå, såsom HERREN honom budit hade;

20. Och tog vittnesbördet, och lade det in i arken, och satte stängerna på arken, och satte nådastolen ofvanpå arken;

21. Och bar arken in i tabernaklet, och hängde förlåten för vittnesbördsens ark, såsom HERREN honom budit hade;

22. Och satte bordet in uti vittnesbördsens tabernakel, på den sidon i tabernaklet norrut, utanför förlåten;

23. Och gjorde bröd redo deruppå för HERRANOM, såsom HERREN honom budit hade;

24. Och satte desslikes ljusastakan derin tvärtöfver ifrå bordet, på den sidon i tabernaklet söderut;

25. Och lät komma lamporna deruppå för HERRANOM, såsom HERREN honom budit hade;

26. Och satte gyldene altaret derin för förlåten;

27. Och rökte deruppå med godt rökverk, såsom HERREN honom budit hade;

28. Och hängde klädet in i dörrena af tabernaklet.

29. Men bränneoffersaltaret satte han för dörrena af vittnesbördsens tabernakel, och offrade deruppå bränneoffer och spisoffer, såsom HERREN honom budit hade.

30. Och tvättekaret satte han emellan vittnesbördsens tabernakel och altaret, och lät vatten derin, till att två sig med.

31. Och Mose, Aaron och hans söner tvådde deras händer och fötter derutur.

32. Förty de måste två sig, när de gingo in uti vittnesbördsens tabernakel, eller framträdde till altaret, såsom HERREN dem budit hade.

33. Och gjorde han gården redo, kringom tabernaklet, och omkring altaret, och hängde klädet i ingången på gårdenom. Och alltså fullkomnade Mose det hela verket.

34. Och så öfvertäckte en molnsky vittnesbördsens tabernakel; och HERRANS härlighet uppfyllde tabernaklet.

35. Och Mose kunde icke gå in uti vittnesbördsens tabernakel, så länge som molnskyn blef deröfver, och HERRANS härlighet uppfyllde tabernaklet.

36. Och när molnskyn gaf sig upp ifrå tabernaklet, så foro Israels barn, så ofta som de reste.

37. När molnskyn icke gaf sig upp, då foro de intet, allt intill den dagen han sig uppgaf.

38. Förty HERRANS molnsky var om dagen öfver tabernaklet, och om natten var eld derinne, för hela Israels hus ögon, så länge de reste.