Konung Carl den Tolftes Bibel

2 KUNGABOKEN, 1. CAPITLET

Ahasia regering, krankhet, bådskap, höfvitsmän, död. Joram Konung.

1. Och de Moabiter föllo af ifrån Israel, då Achab död var.

2. Och Ahasia föll genom gallren i sinom sal i Samarien, och vardt krank; och sände ut bådskap, och sade till dem: Går bort, och fråger BaalSebub, den guden i Ekron, om jag skall vederfås af denna krankheten.

3. Men HERRANS Ängel sade till Elia den Thisbiten: Statt upp, och gack emot Konungens bådskap i Samarien, och säg till dem: Är nu ingen Gud i Israel, att I behöfven gå bort, och fråga BaalSebub, Ekrons gud?

4. Derföre, så säger HERREN: Du skall icke komma utaf sängene, der du dig på lagt hafver; utan skall döden dö. Och Elia gick sin väg.

5. Och då båden igenkommo till honom, sade han till dem: Hvi kommen I igen?

6. De sade till honom: En man kom upp emot oss, och sade till oss: Går tillbaka igen till Konungen, som eder utsändt hafver, och säger till honom: Detta säger HERREN: Är nu ingen Gud i Israel, att du skall sända bort, och fråga BaalSebub, Ekrons gud? Derföre skall du icke komma af sängene, der du hafver lagt dig uppå; utan skall döden dö.

7. Han sade till dem: Hurudana var den mannen, som eder mötte, och sade detta till eder?

8. De sade till honom: Mannen var luden, och en lädergjord om hans länder. Han sade: Det är Elia den Thisbiten.

9. Och han sände bort till honom en höfvitsman öfver femtio, med de samma femtio. Och då han kom upp till honom, si, då satt han uppe på bergena; och han sade till honom: Du Guds man, Konungen säger: Du skall komma ned:

10. Elia svarade höfvitsmannen öfver femtio, och sade till honom: Är jag en Guds man, så falle eld af himmelen, och upptäre dig och dina femtio. Då föll eld af himmelen, och upptärde honom och hans femtio.

11. Och han sände åter en: annan höfvitsman öfver femtio till honom, med hans femtio: Han sade till honom: Du Guds man, detta säger Konungen: Kom snarliga ned.

12. Elia svarade, och sade: Är jag en Guds man, så falle eld af himmelen, och upptäre dig och dina femtio. Då föll Guds eld af himmelen, och upptärde honom och hans femtio.

13. Då sände han ännu den tredje höfvitsmannen öfver femtio, med hans femtio. Då han kom upp till honom, böjde han sin knä för Elia, och bad honom, och sade till honom: Du Guds man, låt mina själ, och dina tjenares, dessa femtios själar, något aktade varda för dig.

14. Si, elden är fallen af himmelen, och hafver upptärt de första två höfvitsmän öfver femtio, med deras femtio; men nu låt mina själ något aktad varda för dig.

15. Då sade HERRANS Ängel till Elia: Gack ned med honom, och frukta dig intet för honom. Han stod upp, och gick ned med honom till Konungen.

16. Och han sade till honom: Så säger HERREN: Derföre, att du sände bådskap bort, och lät fråga BaalSebub, Ekrons gud, likasom ingen Gud vore i Israel, hvilkens ord man fråga kunde, så skall du icke komma af sängene, der du hafver lagt dig uppå; utan skall döden dö.

17. Alltså blef han död, efter HERRANS ord, det Elia talat hade. Och Joram vardt Konung i hans stad, i andra årena Jorams, Josaphats sons, Juda Konungs; ty han hade ingen son.

18. Hvad nu mer af Ahasia sägandes är, hvad han gjort hafver, si, det är skrifvet i Israels Konungars Chrönico.

2 KUNGABOKEN, 2. CAPITLET

Elia sista resa, himmelsfärd. Elisa ande, under.

1. Då nu HERREN ville upptaga Elia i vädret till himmelen, gick Elia och Elisa från Gilgal.

2. Och Elia sade till Elisa: Käre, blif här; ty HERREN hafver sändt mig till BethEl; men Elisa sade: Så sant som HERREN lefver, och din själ, jag öfvergifver dig icke. Och de kommo ned till BethEl.

3. Då gingo de Propheters söner, som i BethEl voro, ut till Elisa, och sade till honom: Vetst du ock, att HERREN varder i denna dag tagandes din herra ifrå ditt hufvud? Han sade: Jag vet det ock väl; tiger man stilla.

4. Och Elia sade till honom: Elisa, käre, blif här; ty HERREN hafver sändt mig till Jericho. Han sade: Så sant som HERREN lefver, och din själ, jag öfvergifver dig icke. Och de kommo till Jericho.

5. Då gingo de Propheters söner, som i Jericho voro, till Elisa, och sade till honom: Vetst du ock, att HERREN varder i denna dag tagandes din herra ifrå ditt hufvud? Han sade: Jag vet det ock väl; tiger man stilla.

6. Och Elia sade till honom: Käre, blif här; förty HERREN hafver sändt mig till Jordan. Han sade: Så sant som HERREN lefver, och din själ, jag öfvergifver dig icke. Och de gingo både tillsamman.

7. Men femtio män af Propheternas söner gingo bort, och blefvo ståndande tvärt öfver, långt ifrå dem; men de både stodo vid Jordan.

8. Då tog Elia sin mantel, och svepte honom ihop, och slog i vattnet, och det delade sig på båda sidor; så att de både gingo torre derigenom.

9. Och då de öfver kommo, sade Elia till Elisa: Bed hvad jag dig göra skall, förr än jag varder ifrå dig tagen. Elisa sade: Att din ande varder öfver mig, till att tala dubbelt så mycket.

10. Han sade: Du hafver bedit en svår ting; dock, om du ser mig, när jag varder ifrå dig tagen, så sker det; hvar ock icke, så sker det intet.

11. Och vid de gingo tillsamman och talade, si, då kom en brinnande vagn med brinnande hästar, och skiljde dem båda ifrå hvarannan; och Elia for så upp i vädret till himmelen.

12. Men Elisa såg det, och ropade: Min fader, min fader, Israels vagn, och hans resenärar; och såg honom intet mer. Och han fattade sin kläder, och ref dem i tu stycker;

13. Och tog upp Elia mantel, som ifrå honom fallen var, och vände om, och gick till Jordans strand;

14. Och tog den samma Elia mantel, som ifrå honom fallen var, och slog i vattnet, och sade: Hvar är nu HERREN, Elia Gud? och slog i vattnet; så delade det sig på båda sidor, och Elisa gick derigenom.

15. Och då Propheternas söner, som i Jericho tvärsöfver voro, sågo honom, sade de: Elia ande blifver på Elisa; och gingo emot honom, och tillbådo på jordena;

16. Och sade till honom: Si, ibland dina tjenare äro femtio starke män; låt dem gå och söka din herra; tilläfventyrs HERRANS Ande hafver tagit honom, och kastat honom någorstäds uppå ett berg, eller någorstäds uti en dal. Han sade: Låter intet gå.

17. Men de nödgade honom, tilldess han skämdes, och sade: Låter gå dem. Och de sände åstad femtio män; och de sökte honom i tre dagar, och funno honom intet;

18. Och kommo åter till honom; och han blef i Jericho, och sade till dem: Sade jag icke eder, att I icke skullen gå?

19. Och männerna i stadenom sade till Elisa: Si, det är godt att bo i denna staden, såsom min herre ser; men här är ondt vatten, och landet ofruktsamt.

20. Han sade: Tager mig hit ett nytt kärile, och lägger salt deruti. Och de gjorde så.

21. Då gick han ut till vattukällona, och kastade saltet deruti, och sade: Så säger HERREN: Jag hafver gjort detta vattnet helbregda; ingen död eller ofruktsamhet skall härefter komma deraf.

22. Alltså vardt vattnet helbregda allt intill denna dag, efter Elisa ord, som han talade.

23. Och han gick upp till BethEl; och vid han var på vägen ditåt, kommo små piltar utaf staden, och begabbade honom, och sade till honom: Du skallote, kom upp; du skallote, kom upp.

24. Och han vände sig om; och då han såg dem, bannade han dem i HERRANS Namn. Då kommo två björnar utu skogenom, och refvo två och fyratio piltar ihjäl.

25. Dädan gick han upp på Carmels berg, och vände sedan om dädan till Samarien igen.

2 KUNGABOKEN, 3. CAPITLET

Jorams regering, krig, törst, seger. Moabs Konungs offer.

1. Joram, Achabs son, vardt Konung öfver Israel i Samarien, uti adertonde årena Josaphats, Juda Konungs; och regerade i tolf år;

2. Och gjorde det ondt varför HERRANOM, dock icke såsom hans fader och hans moder; ty han kastade bort Baals stöder, som hans fader hade göra låtit.

3. Men han blef vid Jerobeams, Nebats sons, synder, hvilken kom Israel till att synda; och trädde intet derifrå.

4. Men Mesa, de Moabiters Konung, hade mång får, och han skattade Israels Konunge ull af hundradetusend lamb, och af hundradetusend vädrar.

5. Då nu Achab var död, föll de Moabiters Konung af ifrån Israels Konung.

6. Då drog ut på den tiden Konung Joram af Samarien, och skickade hela Israel;

7. Och sände bort till Josaphat, Juda Konung, och lät säga honom: De Moabiters Konung är affallen ifrå mig. Kom med mig till att strida emot de Moabiter. Han sade: Jag vill uppkomma; jag är såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, och mine hästar såsom dine hästar;

8. Och sade: Hvilken vägen vilje vi draga ditupp? Han sade: Den vägen igenom Edoms öken.

9. Alltså drogo åstad Israels Konung, Juda Konung, och Edoms Konung. Och som de omkringdragit hade sju dagsresor, hade hären, och de öker, som med dem voro, intet vatten.

10. Då sade Israels Konung: Ack, ve! HERREN hafver dessa tre Konungar församlat, på det han skall gifva dem uti de Moabiters händer.

11. Men Josaphat sade: Är här ingen HERRANS Prophet, att vi måge genom honom fråga HERRAN? Då svarade en ibland Israels Konungs tjenare, och sade: Här är Elisa, Saphats son, hvilken göt vatten på Elia händer.

12. Josaphat sade: HERRANS ord är när honom. Alltså drogo neder till honom Israels Konung, och Josaphat, och Edoms Konung.

13. Då sade Elisa till Israels Konung: Hvad hafver du med mig skaffa? Gack bort till dins faders Propheter, och till dine moders Propheter. Israels Konung sade till honom: Nej; ty HERREN hafver församlat dessa tre Konungar, på det han skall gifva dem uti de Moabiters händer.

14. Elisa sade: Så sant som HERREN Zebaoth lefver, för hvilkom jag står, om jag icke ansåge Josaphat, Juda Konung, jag ville icke anse dig eller akta dig.

15. Så låter nu en spelman komma hit. Och då spelmannen spelade på strängerna, kom HERRANS hand öfver honom;

16. Och han sade: Detta säger HERREN: Görer grafver vid denna bäcken här och der.

17. Förty så säger HERREN: I skolen intet väder eller regn se; likväl skall bäcken varda full med vatten, så att I, och edart folk, och edra öker skola få dricka.

18. Dertill är detta en ringa ting för HERRANOM; han skall ock gifva de Moabiter i edra händer;

19. Så att I skolen slå alla fasta städer, och alla utvalda städer, och skolen omkullhugga all god trä, och skolen förstoppa alla vattubrunnar, och skolen förderfva alla goda åkrar med stenar.

20. Om morgonen, då man spisoffer offrade, si, då kom ett vatten på den vägen ifrån Edom, och fyllde landet med vatten.

21. Då nu de Moabiter hörde, att Konungarna drogo upp till att strida emot dem, kallade de tillhopa alla, som vuxne voro att bära vapen, och derutöfver, och drogo intill gränson.

22. Och som de om morgonen bittida uppstode, och solen uppgick öfver vattnet, tyckte de Moabiter, att vattnet emot dem var rödt såsom blod;

23. Och de sade: Det är blod; Konungarna hafva slagits inbördes med svärd, och den ene hafver slagit den andra. Nu Moab, statt upp, och tag byte.

24. Men då de kommo till Israels lägre, reste Israel upp, och slog de Moabiter, och de flydde för dem; men de kommo in, och slogo Moab;

25. Bröto städerna neder, och hvar och en kastade sin sten på alla goda åkrar, och uppfyllde dem, och förstoppade alla vattubrunnar, och fällde all god trä, tilldess att allenast stenarna i tegelmuren qvare blefvo; och de kringhvärfde staden med slungor, och slogo honom.

26. Då de Moabiters Konung såg att striden vardt honom för stark, tog han sjuhundrade män till sig, som svärd utdrogo, till att slå ut emot Edoms Konung; men de kunde icke.

27. Då tog han sin första son, som i hans stad skulle Konung vordit, och offrade honom till ett bränneoffer på muren. Då kom en stor vrede öfver Israel; så att de drogo ifrå honom, och vände till landet igen.

2 KUNGABOKEN, 4. CAPITLET

Elisa under med oljan, hustrun, sonen, den döda, moset, brödet.

1. Och en qvinna utaf de Propheters söners hustrur ropade till Elisa, och sade: Din tjenare, min man, är död blefven; så vetst du, att han din tjenare fruktade HERRAN; nu kommer den han skyldig var, och vill taga båda mina söner till trälar.

2. Elisa sade till henne: Hvad skall jag göra dig? Säg mig, hvad hafver du i huset? Hon sade: Din tjenarinna hafver intet i huset, utan ena kruko med oljo.

3. Han sade: Gack bort, och beds af alla dina grannhustrur tom käril, väl mång;

4. Och gack in, och slut dörrena igen efter dig, med dina söner, och gjut i all kärilen; och när du hafver fyllt dem, så tag bort dem.

5. Hon gick bort, och slöt dörrena igen efter sig, samt med sina söner; de båro kärilen fram till henne, och hon göt uti.

6. Och då kärilen voro full, sade hon till sin son: Hemta mig ännu ett kärile. Han sade till henne: Här är intet kärile mer. Så stadnade oljan.

7. Och hon gick bort, och sade det Guds mannenom. Han sade: Gack bort, sälj oljona, och betala dem du skyldig äst; men du och dine söner, lefver utaf det andra, som öfver är.

8. Och det begaf sig på en tid, att Elisa gick till Sunem. Der var en rik qvinna, och hon höll honom uppe, så att han fick sig der mat. Och som han ofta färdades derigenom, gick han ju in till henne, och åt när henne.

9. Och hon sade till sin man: Si, jag förmärker, att denne Guds mannen är helig, som alltid går här fram.

10. Låt oss göra en liten brädesal, och sätta derin en säng, bord, stol, och ljusastaka; på det att, när han till oss kommer, må han der blifva.

11. Så hände det sig på en tid, att han kom ditin, och lade sig i salen, och sof derinne;

12. Och sade till sin tjenare Gehasi: Kalla den Sunamitiskona. Och då han hade kallat henne, gick hon fram för honom.

13. Han sade till honom; Säg henne: Si, du hafver gjort oss alla denna tjenstena; hvad skall jag göra dig? Hafver du något värf till Konungen, eller till härhöfvitsmannen? Hon sade: Jag bor ibland mitt folk.

14. Han sade: Hvad skall man då göra henne? Gehasi sade: Ack! hon hafver ingen son, och hennes man är gammal.

15. Han sade: Kalla henne. Och då han hade kallat henne, kom hon i dörrena.

16. Och han sade: På denna tiden, när frukten kan lefva, skall du hafva en son i famnen. Hon sade: Ack! nej, min Herre, du Guds man, ljug icke för dine tjenarinno.

17. Och qvinnan vardt hafvandes, och födde en son, på samma tiden då frukten lefva kunde, såsom Elisa hade sagt henne.

18. Då pilten vardt stor, hände sig, att han gick ut till sin fader, till skördemännerna;

19. Och sade till sin fader: Ack! mitt hufvud, mitt hufvud. Han sade till sin tjenare: Haf honom bort till sina moder.

20. Och han tog honom, och hade honom till hans moder. Och hon satte honom i sitt sköte allt intill middagen; då blef han död.

21. Och hon gick upp, och lade honom på Guds mansens säng, slöt till, och gick ut;

22. Och kallade sin man, och sade: Sänd mig en af tjenarena, och ena åsninno; jag vill till Guds mannen, och komma igen.

23. Han sade: Hvi vill du till honom? Är dock i dag icke nymånad eller Sabbath. Hon sade: Väl.

24. Och hon sadlade åsninnona, och sade till tjenaren: Drif uppå, och låt oss icke töfva med ridandet, såsom jag säger dig.

25. Alltså drog hon åstad, och kom till Guds mannen på Carmels berg. Som nu Guds mannen såg henne komma, sade han till sin tjenare Gehasi: Si, den Sunamitiskan är der;

26. Så löp nu emot henne, och fråga henne, om henne, och hennes man, och son väl går. Hon sade: Väl.

27. Men då hon uppkom till Guds mannen på berget, fick hon honom om hans fötter. Och Gehasi gick fram, och ville drifva henne bort; men Guds mannen sade: Låt blifva henne; förty hennes själ är bedröfvad; och HERREN hafver mig det fördolt, och icke låtit mig det förstå.

28. Hon sade: När hafver jag bedts en son af min herra? Sade jag icke, att du icke skulle bespotta mig?

29. Han sade till Gehasi: Begjorda dina länder, och tag min staf i dina hand, och gack åstad; om någor möter dig, så helsa honom intet; och om någor helsar dig, så svara honom intet; och lägg min staf på piltens anlete.

30. Men piltens moder sade: Så sant som HERREN lefver, och din själ, jag släpper dig icke. Då stod han upp, och följde henne.

31. Men Gehasi var allaredo gången framför dem, och lade stafven på piltens anlete; men der var hvarken röst eller sinne. Och han gick tillbaka igen emot honom, och bådade honom, och sade: Pilten är icke uppväckt.

32. Och då Elisa kom i huset, si, då låg pilten död på hans säng.

33. Och han gick in, och slöt igen dörrena om sig båda, och bad till HERRAN;

34. Och steg upp, och lade sig öfver pilten, och lade sin mun på piltens mun, och sin ögon på hans ögon, och sina händer på hans händer, och räckte sig så ut öfver honom, så att piltens kropp vardt varm.

35. Men han stod åter upp, och gick en gång hit och dit i huset, och steg upp, och räckte sig ut öfver honom. Då prustade pilten sju resor; sedan lät pilten ögonen upp.

36. Och han kallade Gehasi, och sade: Kalla Sunamitiskona. Och då han hade kallat henne, kom hon in till honom. Han sade: Tag här din son.

37. Då kom hon, och föll till hans fötter, och tillbad på jordena; och tog sin son, och gick ut.

38. Då Elisa kom igen till Gilgal, vardt dyr tid i landena, och de Propheters söner bodde för honom. Och han sade till sin tjenare: Sätt fram en stor gryto, och koka ett mos för Propheternas söner.

39. Så gick en ut på markena till att hemta krydde; och han fann en kurbitsstjelk, och hemte deraf vildkurbits sitt kläde fullt. Och då han kom, skar han det i grytona till moset; förty de kände det icke.

40. Och då de gåfvo det upp för männerna till att äta, och de åto af moset, ropade de, och sade: O! Guds man, döden i grytone; ty de kunde icke ätat.

41. Han sade: Hafver hit mjöl; och han kastade det i grytona, och sade: Gif upp för folket, att de måga äta. Så var det intet bittert i grytone.

42. Och en man kom ifrå BaalSalisa, och bar Guds mannenom förstlingsbröd, nämliga tjugu bjuggbröd, och ny säd i sin kjortel. Men han sade: Gif det folkena, att de äta.

43. Hans tjenare sade: Hvad kan det slå framför hundrade män? Han sade: Gif det folkena, att de måga äta; förty så säger HERREN: De skola äta, och skall ändå öfverblifva.

44. Och han lade det fram för dem, så att de åto; och blef ändå öfver, efter HERRANS ord.

2 KUNGABOKEN, 5. CAPITLET

Naaman renas. Gehasi smittas.

1. Naaman, Konungens härhöfvitsman af Syrien, var en härlig man för sin herra, och mycket aktad; förty genom honom hade HERREN gifvit salighet i Syrien; och han var en mägtig man, dock spitelsk.

2. Och krigsmännerna i Syrien voro utfallne, och hade bortfört en liten pigo utur Israels land; och hon var i tjenst när Naamans hustru.

3. Hon sade till sina fru: Ack! att min herre vore när den Propheten i Samarien, den skulle väl göra honom fri ifrå hans spitelsko.

4. Då gick hon in till sin herra, och gaf honom det tillkänna, och sade: Så och så hafver den pigan af Israels land sagt.

5. Konungen i Syrien sade: Så far dit, och jag vill skrifva Israels Konung ett bref till. Och han drog dit, och tog med sig tio centener silfver, och sextusend gylden, och tio högtidskläder;

6. Och förde brefvet till Israels Konung, och det lydde alltså: När detta bref kommer till dig, si, så vet att jag hafver sändt min tjenare Naaman till dig, att du gör honom fri ifrån hans spitelsko.

7. När Israels Konung las brefvet, ref han sin kläder sönder, och sade: Är jag då Gud, att jag skulle kunna döda och lif gifva, efter han sänder till mig, att jag skall göra den mannen fri ifrå hans spitelsko? Märker och ser, huru han söker tillfälle emot mig.

8. Då Elisa den Guds mannen det hörde, att Israels Konung hade rifvit sin kläder sönder, sände han till honom, och lät säga honom: Hvi hafver du rifvit din kläder? Låt honom komma till mig, att han må förnimma att en Prophet är i Israel.

9. Alltså kom Naaman med hästar och vagnar, och höll för Elisa husdörr.

10. Då sände Elisa ett båd till honom, och lät säga honom: Gack bort, och två dig sju resor i Jordan; och ditt kött skall komma sig till igen, och varda rent.

11. Då vardt Naaman vred, och drog sina färde, och sade: Jag mente han skulle komma hitut till mig, och gå fram, och åkalla HERRANS sins Guds Namn, och med sine hand taga på rummet, och så bota spitelskona.

12. Äro icke Abana och Pharphars vatten i Damascon bättre än all vatten i Israel, att jag må två mig deruti, och varda ren? Och vände sig, och for sin väg med vrede.

13. Då gingo hans tjenare till honom, och talade till honom, och sade: Min fader, om Propheten hade sagt dig något dråpeligit före, skulle du icke hafva gjort det? Huru mycket mer, medan han säger till dig: Två dig, så varder du ren?

14. Då steg han af, och doppade sig i Jordan sju resor, såsom Guds mannen sagt hade; och hans kött kom till sig igen, såsom en ung drängs kött, och vardt ren.

15. Och han vände om igen till Guds mannen, med all sin skara. Och då han kom in, gick han fram för honom, och sade: Si, jag vet, att ingen Gud är i all land, utan i Israel; så tag nu välsignelse af dinom tjenare.

16. Men han sade: Så sant som HERREN lefver, för hvilkom jag står, jag tager det icke. Och han nödgade honom, att han skulle tågat; men han ville icke.

17. Då sade Naaman: Må då icke dinom tjenare varda gifvet en börda af denna jordene, så mycket som två mular orka bära? ty din tjenare vill icke mer androm gudom offra, och bränneoffer göra, utan HERRANOM;

18. Att HERREN ville derutinnan vara dinom tjenare nådelig, när jag tillbeder i Rimmons hus, när min herre går uti Rimmons hus till att tillbedja der, och han stödjer sig vid mina hand.

19. Han sade till honom: Far i frid. Och han for ifrå honom ett litet stycke vägs på markene.

20. Då tänkte Gehasi, Gudsmannens Elisa tjenare: Si, min herre hafver spart denna Syren Naaman, så att han intet hafver tagit af honom, det han hit hade; så sant som HERREN lefver, jag vill löpa efter honom, och taga något af honom.

21. Alltså jagade Gehasi efter Naaman; och då Naaman såg, att han lopp efter honom, steg han af vagnen emot honom, och sade: Går det väl till?

22. Han sade: Ja; men min herre hafver sändt mig, och låter dig säga: Si, nu på stundene äro till mig komne ifrå Ephraims berg två unga män utaf de Propheters söner. Gif dem en centener silfver, och tu högtidskläder.

23. Naaman sade: Gerna; tag två centener. Och han nödgade honom, och band två centener silfver i två säcker, och tu högtidskläder, och fick det två sina tjenare; och de båro det med honom.

24. Och då han kom till mörkt rum, tog han det utaf deras händer, och lade det öfver en sido i huset, och lät männerna gå; och de gingo bort.

25. Då gick han fram för sin herra. Och Elisa sade till honom: Hvadan kommer du, Gehasi? Han sade: Din tjenare hafver hvarken hit eller dit gångit.

26. Han sade till honom: Månde icke mitt hjerta vandra med dig, då mannen vände om igen ifrå sin vagn emot dig? Nu, du hafver tagit silfver och kläder, oljogårdar, vingårdar, får, oxar, tjenare och tjenarinnor.

27. Men Naamans spitelska skall låda vid dig, och dina säd, till evig tid. Så gick han ut ifrå honom spitelsker såsom en snö.

2 KUNGABOKEN, 6. CAPITLET

Jernet flyter. De Syrers blindhet. Samarie belägring, hunger.

1. De Propheters söner sade till Elisa: Si, rummet, der vi för dig bo, är oss för trångt.

2. Låt oss gå till Jordan; och hvar och en hemte der timber, att vi måge bygga oss der ett rum till att bo uti. Han sade: Går åstad.

3. Och en sade: Kom ock du, och gack med dina tjenare. Han sade: Jag vill gå med.

4. Och han gick med dem. Och då de kommo till Jordan, höggo de trä neder.

5. Och som en af dem fällde ett trä, föll yxen i vattnet; och han ropade, och sade: Ack! ve, min herre; och hon är mig lånt.

6. Men Guds mannen sade: Hvar är hon fallen? Och då han viste honom rummet, skar han ett trä af, och kastade det dit; och yxen flöt uppe.

7. Och han sade: Tag henne upp. Han räckte ut sina hand, och tog henne.

8. Och Konungen i Syrien förde örlig emot Israel. Och han rådfrågade med sina tjenare, och sade: Vi vilje lägra oss der och der.

9. Men Guds mannen sände till Israels Konung, och lät säga honom: Tag dig till vara, att du icke drager till det rummet; förty de Syrer ligga der.

10. Så sände då Israels Konung bort till det rummet, som Guds mannen om sade, förvarade det, och höll der vakt; och gjorde det icke en gång eller två gångor allena.

11. Då vardt Konungens hjerta i Syrien illa tillfreds deröfver, och kallade sina tjenare, och sade till dem: Viljen I då icke säga mig, hvilken af våra är flydd till Israels Konung?

12. Då sade en af hans tjenare: Icke så, min herre Konung; utan Elisa, den Propheten i Israel, säger Konungenom i Israel allt det du talar i kammaren, der din säng är.

13. Han sade: Så går bort, och ser till hvar han är, att jag må sända bort och låta hemta honom. Och de underviste honom, och sade: Si, i Dothan är han.

14. Då sände han dit hästar och vagnar, och en stor magt. Och som de ditkommo om nattena, belade de staden.

15. Och Guds mansens tjenare stod bittida upp, att han skulle gå ut; och si, då låg en här om staden, med hästar och vagnar. Då sade hans tjenare till honom: Ack! ve, min Herre, hvad vilje vi nu göra?

16. Han sade: Frukta dig intet; förty de äro flere som med oss äro, än de som med dem äro.

17. Och Elisa bad, och sade: HERRE, öppna honom ögonen, att han må se. Då öppnade HERREN tjenarenom hans ögon, att han fick se. Och si, då var berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.

18. Och då de kommo ditneder till honom, bad Elisa, och sade: HERRE, slå detta folket med blindhet Och han slog dem med blindhet, efter Elisa ord.

19. Och Elisa sade till dem: Detta är icke den vägen, eller den staden; följer mig efter, jag vill föra eder till den man, som I söken; och förde dem till Samarien.

20. Som de kommo till Samarien, sade Elisa: HERRE, öppna dessom ögonen, att de måga se. Och HERREN öppnade dem ögonen, att de sågo. Och si, då voro de midt i Samarien.

21. Och Israels Konung, då han såg dem, sade han till Elisa: Min fader, skall jag slå dem?

22. Han sade: Du skall icke slå dem; de som du får med ditt svärd och båga, dem slå. Sätt dem vatten och bröd före, att de måga äta och dricka; och lät dem fara till sin herra.

23. Så vardt dem tillredd en stor måltid. Och när de hade ätit och druckit, lät han dem gå, så att de drogo till sin herra. Och sedan kom icke mer krigsfolk af Syrien i Israels land.

24. Derefter begaf sig, att Benhadad, Konungen i Syrien, församlade all sin här, och drog upp, och belade Samarien.

25. Och en hård tid var i Samarien; men de belade staden, intilldess ett åsnahufvud galt åttatio silfpenningar; och en fjerdedel af ett kab dufvoträck fem silfpenningar.

26. Och då Israels Konung gick på murenom, ropade en qvinna till honom, och sade: Hjelp mig, min herre Konung.

27. Han sade: Hjelper icke HERREN dig, hvadan skulle jag hjelpa dig? Af loganom, eller af pressenom?

28. Och Konungen sade till henne: Hvad är dig? Hon sade: Denna qvinnan sade till mig: Få hit din son, att vi måge äta honom, i dag; i morgon vilje vi äta min son.

29. Så hafve vi kokat min son, och ätit. Och jag sade till henne den andra dagen: Få hit din son, och låt oss äta; men hon undstack sin son.

30. Då Konungen hörde qvinnones ord, ref han sin kläder sönder, vid han gick på murenom. Då såg allt folket, att han hade en säck på kroppenom, innan under.

31. Och han sade: Gud göre mig det och det, om Elisa, Saphats sons, hufvud skall i dag blifva ståndandes på honom.

32. Och Elisa satt i sitt hus. Och de äldste såto när honom. Och han sände en man framför sig. Men förr än bådet kom till honom sade han till de äldsta: Hafven I sett, huru denne mördaren hafver hitsändt, att taga mitt hufvud af? Ser till, när bådet kommer, att I lycken dörrena igen, och klämmer honom med dörrene; si, dönen af hans herras fötter följer efter honom.

33. Vid han ännu med dem talade, si, då kom bådet ned till honom, och sade: Si, detta onda kommer af HERRANOM; hvad skall jag mer vänta af HERRANOM?

2 KUNGABOKEN, 7. CAPITLET

Samaria frälsas. Hungern stillas. Riddaren förtrampas.

1. Men Elisa sade: Hörer HERRANS ord; så säger HERREN: I morgon på denna tiden skall en skäppa semlomjöl gälla en sikel, och två skeppor bjugg en sikel, i Samarie port.

2. Då svarade en riddare, vid hvilkens hand Konungen sig stödde, Guds mannenom, och sade: Om HERREN än gjorde fenster på himmelen, huru kunde detta ske? Han sade: Si, du skall få se det med din ögon; men intet skall du äta deraf.

3. Och fyra spitelske män voro utan porten, och den ene sade till den andra: Hvad vilje vi blifva här tilldess vi dö?

4. Det vi än ville gå in i staden, så är hård tid i stadenom, att vi måste dock der dö; blifve vi ock här, så måste vi ock dö. Så låt oss nu gå bort, och gifva oss till de Syrers här; låta de oss lefva, så lefve vi; dräpa de oss, så äre vi döde.

5. Och de voro bittida uppe om morgonen, på det de skulle gå till de Syrers här. Och som de kommo till det främsta på lägret, si, då var der ingen.

6. Ty Herren hade låtit de Syrer höra en gny af hästar och vagnar, och af en mägtig här, så att de sade till hvarannan: Si, Israels Konung hafver besoldat emot oss de Hetheers Konungar, och de Egyptiers Konungar, att de skola komma öfver oss;

7. Och stodo upp, och flydde bittida om morgonen, och läto blifva sina hyddor, hästar, åsnar och lägret, såsom det stod, och flydde med deras lif derifrå.

8. Som nu de spitelske kommo till det främsta af lägret, gingo de in uti ena hyddo; åto och drucko, och togo silfver och guld, och kläder, och gingo bort, och förgömde det; och kommo igen, och gingo in uti en annor hyddo, och togo derut, och gingo bort, och förgömde det.

9. Men de sade till hvarannan: Låt oss icke så göra; denne dagen är ett godt bådskaps dag; om vi detta förtige, och bide intill ljus morgon, så varder vår missgerning funnen. Så låt oss nu gå bort och bebåda det i Konungshuset;

10. Och då de kommo, ropade de vid stadsporten, och underviste dem och sade: Vi kommo uti de Syrers lägre, och si, der är ingen, ej heller någor menniskos röst; utan hästar och åsnar bundne, och hyddorna såsom de stå.

11. Då ropade man till porthållarena, att de skulle det derinne säga i Konungshuset.

12. Och Konungen stod upp om nattena, och sade till sina tjenare: Jag vill säga eder, huru de Syrer bära sig åt med oss; de veta att vi lide hunger, och äro utu lägret gångne, och hafva fördolt sig i markene, och tänka: När de gå utu staden, vilje vi gripa dem lefvande, och komma så i staden.

13. Då svarade en af hans tjenare, och sade: Man må taga de fem hästar, som ännu igenblefne äro härinne; si, de äro härinne igenblefne af hela hopen i Israel, de andre äro åtgångne; låt oss dem sända och beset.

14. Då togo de två vagnhästar; och Konungen sände dem till i de Syrers lägre, och sade: Farer, och ser till.

15. Och de drogo efter dem allt intill Jordan, si, då låg vägen full med kläder och tyg, som de Syrer hade ifrå sig kastat, då de hastade sig. Båden kommo igen, och underviste det Konungenom,

16. Då gick folket ut, och skinnade de Syrers lägre. Och så galt en skäppa semlomjöl en sikel, och desslikes två skäppor bjugg ock en sikel, efter HERRANS ord.

17. Men Konungen skickade den riddaren, vid hvilkens hand han stödde sig, i porten; och folket förtrampade honom i portenom, så att han blef död, såsom Guds mannen sagt hade, då Konungen hade gångit ned till honom.

18. Och skedde såsom Guds mannen med Konungenom talat hade, då han sade: I morgon på denna tiden skola två skäppor bjugg gälla en sikel, och en skäppa semlomjöl en sikel, i Samarie port.

19. Och riddaren svarade Guds mannenom, och sade: Si, om HERREN än gjorde fenster på himmelen, huru kunde detta ske? Men han sade: Si, med din ögon skall du se det, och intet äta deraf.

20. Och det gick honom ock så; ty folket förtrampade honom i portenom, så att han blef död.

2 KUNGABOKEN, 8. CAPITLET

Sju års hunger. Benhadads död. Hasael, Joram, Ahasia strida.

1. Elisa talade med den qvinnone, hvilkens son han hade lefvande gjort, och sade: Statt upp och gack dina färde med ditt hus, och var främmande hvar du kan; ty HERREN varder kallandes en hunger, och han skall komma öfver landet i sju år.

2. Qvinnan stod upp, och gjorde såsom Guds mannen sade: och drog åstad med sitt hus, och var främmande uti de Philisteers land i sju år.

3. Då de sju åren förlidne voro, kom qvinnan åter utu de Philisteers land; och hon gick ut till att ropa till Konungen om sitt hus och åker.

4. Då talade Konungen med Gehasi, den Guds mansens tjenare, och sade: Förtälj mig all de stora ting, som Elisa gjort hafver.

5. Och som han förtäljde Konungenom, huru han hade gjort en dödan lefvande, si, i det samma kom qvinnan dertill, hvilkens son han hade lefvande gjort, och ropade till Konungen om sitt hus och åker. Då sade Gehasi: Min herre Konung, detta är qvinnan, och detta är hennes son, som Elisa hafver lefvande gjort.

6. Och Konungen frågade qvinnona, och hon förtäljde honom det. Då fick Konungen henne en kamererare, och sade: Fly henne igen allt det hennes är; dertill allt afgället af åkrenom, ifrå den tid hon öfvergaf landet intill nu.

7. Och Elisa kom till Damascon; då låg Benhadad, Konungen i Syrien, krank; och honom vardt bådadt och sagdt: Den Guds mannen är kommen här.

8. Då sade Konungen till Hasael: Tag skänker med dig, och gack emot den Guds mannen, och fråga genom honom HERRAN, och säg: Månn jag vederfås af denna krankheten?

9. Hasael gick emot honom, och tog skänker med sig, och allahanda ägodelar i Damascon, fyratio camelers bördor. Och då han kom, gick han fram för honom, och sade: Din son Benhadad, Konungen i Syrien, hafver sändt mig till dig, och låter säga dig: Kan jag ock vederfås af denna krankheten?

10. Elisa sade till honom: Gack bort, och säg honom: Du skall vederfås; men HERREN hafver undervist mig, att han skall döden dö.

11. Och Guds mannen begynte se skarpt ut, och hade sig ömkeliga, och gret.

12. Då sade Hasael: Hvi gråter min herre? Han sade: Jag vet hvad ondt du skall göra Israels barnom; du skall uppbränna deras fasta städer med eld, och deras unga män dräpa med svärd, och döda deras unga barn, och deras hafvande qvinnor sönderrifva.

13. Hasael sade: Hvad är din tjenare, den hunden, att han sådana stor ting göra skall? Elisa sade: HERREN hafver tett mig, att, du skall varda Konung i Syrien.

14. Och han gick sin väg ifrån Elisa, och kom till sin herra. Han sade till honom: Hvad sade dig Elisa? Han svarade: Han sade mig: Du skall vederfås.

15. Men på den andra dagen tog han täckenet, och stack det i vatten, och bredde öfver sig; då blef han död. Och Hasael vardt Konung i hans stad.

16. Uti femte årena Jorams, Achabs sons, Israels Konungs, i Josaphats, Juda Konungs, tid, vardt Joram, Josaphats son, regerande i Juda.

17. Tu och tretio år gammal var han, då han vardt Konung, och regerade åtta år i Jerusalem;

18. Och vandrade på Israels Konungars väg, såsom Achabs hus gjorde; ty Achabs dotter var hans hustru; och han gjorde det ondt var för HERRANOM.

19. Men HERREN ville icke förderfva Juda, för sin tjenare Davids skull, såsom han honom sagt hade, att gifva honom en lykto ibland hans barn i evig tid.

20. Uti hans tid föllo de Edomeer af ifrå Juda, och gjorde en Konung öfver sig.

21. Förty Joram var dragen genom Zair, och alla vagnarna med honom, och hade ståndit upp om nattena, och slagit de Edomeer, som omkring honom voro; dertill ock de öfversta öfver vagnarna, så att folket flydde i sina hyddor.

22. Derföre föllo de Edomeer af ifrå Juda, allt intill denna dag. Föll ock desslikes Libna af på samma tid.

23. Hvad nu mer af Joram sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet i Juda Konungars Chrönico.

24. Och Joram afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven med sina fäder uti Davids stad; och Ahasia hans son vardt Konung i hans stad.

25. Uti tolfte årena Jorams, Achabs sons, Israels Konungs, vardt Ahasia, Jorams son, Konung i Juda.

26. Tu och tjugu år gammal var Ahasia, då han Konung vardt, och regerade ett år i Jerusalem; hans moder het Athalja, Amri dotter, Israels Konungs.

27. Och han vandrade på Achabs hus väg, och gjorde det ondt var för HERRANOM, såsom Achabs hus; ty han var Achabs hus svåger.

28. Och han drog med Joram, Achabs son, i strid emot Hasael, Konungen i Syrien, till Ramoth i Gilead; men de Syrer slogo Joram.

29. Då vände Konung Joram tillbaka, att låta läka sig i Jisreel, för de sårs skull, som de Syrer honom slagit hade i Rama, då han stridde med Hasael, Konungenom i Syrien. Och Ahasia, Jorams son, Juda Konung, kom neder till att bese Joram, Achabs son i Jisreel; ty han låg krank.

2 KUNGABOKEN, 9. CAPITLET

Jehu smord till Konung i Israel. Joram, Ahasia, Isebel dräpas.

1. Elisa kallade en af de Propheters söner, och sade till honom: Gjorda dina länder, och tag denna oljokrukona med dig, och gack till Ramoth i Gilead.

2. Och då du kommer dit, får du der se Jehu, Josaphats son, Nimsi sons, och gack in, och bed honom stå upp ibland sina bröder, och haf honom in uti den innersta kammaren;

3. Och tag oljokrukona, och gjut den ut på hans hufvud, och säg: Detta säger HERREN: Jag hafver smort dig till Konung öfver Israel. Och du skall låta upp dörrena, och fly, och icke förtöfva.

4. Och Prophet ens tjenare, den unge mannen, gick åstad till Ramoth i Gilead.

5. Och då han inkom, si, då såto der höfvitsmännerna för hären. Och han sade: Höfvitsman, jag hafver något säga dig. Jehu sade: Hvilkom af oss alla? Han sade: Dig, höfvitsman.

6. Då stod han upp, och gick in; men han göt oljona på hans hufvud, och sade till honom: Detta säger HERREN Israels Gud: Jag hafver smort dig till Konung öfver HERRANS folk Israel;

7. Och du skall slå dins herras Achabs hus, att jag skall hämnas mina tjenares Propheternas blod, och alla HERRANS tjenares lod, utur Isebels hand;

8. Så att hela Achabs hus skall förgås; och jag skall af Achab utrota den som på väggena pissar, och den innelyckta, och den igenlefda i Israel;

9. Och skall göra Achabs hus, såsom Jerobeams hus, Nebats sons, och såsom Baesa hus, Ahia sons;

10. Och hundar skola uppäta Isebel på åkren i Jisreel; och ingen skall begrafva henne. Och han lät upp dörrena, och flydde.

11. Och då Jehu gick ut till sins herras tjenare, sade de till honom: Går det allt väl till? Hvar efter är denne rasaren kommen till dig? Han sade till dem: I kännen dock mannen väl, och hvad han säger.

12. De sade: Det är icke sant, säg du oss det. Han sade: Så och så hafver han talat med mig, och sagt: Detta säger HERREN, jag hafver smort dig till. Konung öfver Israel.

13. Då hastade de sig, och hvar och en tog sin kläder, och lade under honom invid säjaren, och blåste med basuner, och sade: Jehu är Konung vorden.

14. Alltså gjorde Jehu, Josaphats son, Nimsi sons, ett förbund emot Joram; men Joram låg för Ramoth i Gilead med hela Israel, emot Hasael, Konungen i Syrien.

15. Men Konung Joram var igenkommen, till att låta sig läka i Jisreel, af de sår som de Syrer honom slagit hade, då han stridde med Hasael, Konungenom i Syrien. Och Jehu sade: Är det så eder i sinnet, så skall ingen slippa utaf staden, att han går bort, och bådar det i Jisreel.

16. Och han for upp, och drog till Jisreel; förty Joram låg der. Så var Ahasia, Juda Konung, nederdragen till att bese Joram.

17. Men väktaren, som på tornet i Jisreel stod, fick se Jehu hop komma, och sade: Jag ser en hop. Då sade Joram: Tag en vagn, och sänd emot dem, och säg: Är allt fridsamt?

18. Och foromannen for emot honom, och sade: Detta säger Konungen: Är allt fridsamt? Jehu sade: Hvad kommer friden dig vid? Far här bakefter mig. Väktaren förkunnade, och sade: Bådet är kommet till dem, och kommer intet igen.

19. Då sände han en annan foroman. Då han kom till dem, sade han: Detta säger Konungen: Är allt fridsamt? Jehu sade: Hvad kommer friden dig vid? Far här bakefter mig.

20. Det förkunnade väktaren, och sade: Han är kommen till dem, och kommer intet igen; och det är ett körande, såsom Jehu körande, Nimsi sons; ty han körer lika som han vore rasande.

21. Då sade Joram: Sätter före. Och de satte före hans vagn. Och de drogo ut, Joram, Israels Konung, och Ahasia, Juda Konung, hvardera på sin vagn, att de skulle komma emot honom. Och de råkade honom på Naboths åker, den Jisreelitens.

22. Och då Joram såg Jehu, sade han: Jehu, är allt fridsamt? Han sade: Hvad, frid? Dine moders Isebels horeri och trolldom hafver icke ännu ända.

23. Då vände Joram sina hand om, och flydde, och sade till Ahasia: Här är förräderi, Ahasia.

24. Men Jehu fattade bågan, och sköt Joram emellan härderna, så att pilen gick ut igenom hjertat, och han föll uti sin vagn.

25. Och Jehu sade till höfvitsmannen Bidkar: Tag och kasta honom uppå åkrastycket, Naboths den Jisreelitens; förty jag kommer ihåg, att du med mig forom efter hans fader på enom vagn, att HERREN lade denna tungan uppå honom.

26. Hvad gäller, sade HERREN, jag skall vedergälla dig på denna åkren Naboths blod, och hans söners blod, det jag i går såg. Så tag honom nu, och kasta honom på åkren, efter HERRANS ord.

27. Då Ahasia, Juda Konung, det såg, flydde han på den vägen till örtagårdshuset; men Jehu jagade efter honom, och böd desslikes slå honom på vagnenom in mot Gur, som ligger vid Jibleam; och han flydde till Megiddo, och blef der död.

28. Och hans tjenare läto föra honom till Jerusalem; och begrofvo honom i hans graf med sina fäder uti Davids, stad.

29. Men Ahasia regerade öfver Juda i ellofte årena Jorams, Achabs sons.

30. Och då Jehu kom till Jisreel, och Isebel det fick veta, färgade hon sitt ansigte, och beprydde sitt hufvud, och såg ut genom fenstret.

31. Och då Jehu kom in igenom porten, sade hon: Är det Simri väl afgånget, som drap sin herra?

32. Och han hof sitt ansigte upp till fenstret, och sade: Ho är här när mig? Då vände sig två eller tre kamererare till honom.

33. Han sade: Störter henne utföre. Och de störte henne utföre, så att väggen och hästarna vordo stänkte med hennes blod; och hon vardt förtrampad.

34. Och då han var inkommen, och hade ätit och druckit, sade han: Beser dock den förbannada, och begrafver henne; ty hon är en Konungs dotter.

35. Då de nu gingo bort till att begrafva henne, funno de intet af henne, utan hufvudskallen och fötterna och flata händerna;

36. Och kommo igen, och sade honom det. Han sade: Detta är nu det, som HERREN genom sin tjenare Elia, den Thisbiten, talade, och sade: På Jisreels åker skola hundar äta Isebels kött.

37. Alltså vardt Isebels as såsom en träck på markene uppå Jisreels åker, så att man intet säga kunde: Detta är Isebel.

2 KUNGABOKEN, 10. CAPITLET

Achabs söner, Ahasia bröder, Baals Prester dräpas. Jehu lön.

1. Och Achab hade sjutio söner i Samarien; och Jehu skref bref, och sände till Samarien till de öfversta i Israels stad, till de äldsta, och Achabs förmyndare, hvilket så lydde:

2. När detta bref kommer till eder, när hvilkom edars herras söner äro, hans vagnar, hästar, faste städer och rustning;

3. Så ser till, hvilken bäst och likast är ibland edars herras söner, och sätter honom på hans faders stol, och strider för edars herras hus.

4. Men de fruktade sig ganska fast, och sade: Si, två Konungar hafva icke blifvit ståndande för honom; huru skulle vi då stå?

5. Och de som voro öfver huset, och öfver staden, och de äldste, och förmyndarena, sände bort till Jehu, och läto säga honom: Vi äre dine tjenare, vi vilje göra allt det du säger oss; vi vilje ingen göra till Konung; gör hvad dig täckes.

6. Då skref han ett annat bref till dem; det lydde alltså: Ären I mine, och lyden mine röst, så tager hufvuden af de män edars herras söner, och förer dem i morgon bittida till mig i Jisreel. Och Konungssönerna voro sjutio män, och de ypperste i staden uppfödde dem.

7. Då nu brefvet kom till dem, togo de Konungssönerna, och dråpo sjutio män, och lade deras hufvud i korgar, och sände dem till honom i Jisreel.

8. Och då bådet kom, och bådade honom det, och sade: De hafva fört hit Konungssönernas hufvud; sade han: Lägger dem i två hopar för stadsporten, intill morgons.

9. Och om morgonen, när han utgick, trädde han dit, och sade till allt folket: Ären I rättvise? Si, hafver jag gjort ett förbund emot min herra, och dräpit honom; ho hafver då slagit alla dessa?

10. Så må I ju se, att intet HERRANS ord är på jordena fallet, som HERREN talat hafver emot Achabs hus; och HERREN hafver gjort såsom han talat hafver genom sin tjenare Elia.

11. Alltså slog Jehu alla dem som qvare voro af Achabs hus i Jisreel, alla hans yppersta, hans vänner, och hans Prester, tilldess icke en var qvar;

12. Och stod upp, och drog bort till Samarien. Men i vägen var ett herdahus.

13. Der råkade Jehu vid Ahasia, Juda Konungs, bröder, och sade: Ho ären I? De sade: Vi äre Ahasia bröder, och drage ned till att helsa Konungens barn, och Drottningenes barn.

14. Han sade: Griper dem lefvande. Och de grepo dem lefvande, och dråpo dem vid brunnen när herdahuset, två och fyratio män; och lät icke en af dem slippa.

15. Och då han drog dädan, fann han Jonadab, Rechabs son, den honom mötte, och helsade honom, och sade till honom: Är ditt hjerta rätt, såsom mitt hjerta med dino hjerta? Jonadab sade: Ja. Är det så, sade han, så räck mig dina hand. Och han räckte honom sina hand; och han lät honom sitta uppe när sig på vagnen;

16. Och sade: Kom med mig, och se mitt nit om HERRAN. Och de förde honom med honom på hans vagn.

17. Då han kom till Samarien, slog han allt det som qvart var af Achab i Samarien, tilldess han förgjorde honom, efter HERRANS ord, som han till Elia talat hade.

18. Och Jehu församlade allt folket, och lät säga till dem: Achab hafver fögo tjent Baal; Jehu vill bättre tjena honom.

19. Så låt nu kalla alla Baals Propheter, alla hans tjenare, och alla hans Prester, till mig, så att ingen är borto; förty jag hafver ett stort offer till att göra Baal; hvilken borto är, den skall icke lefva. Men Jehu gjorde detta med listighet, att han måtte förgöra Baals tjenare.

20. Och Jehu sade: Helger Baal ena högtid, och låter den utropa.

21. Och sände Jehu i hela Israel, och lät komma alla Baals tjenare, så att ingen qvar var, som icke kom. Och de kommo i Baals hus; så att Baals hus vardt fullt i all rum.

22. Då sade han till dem, som voro öfver klädehuset: Bärer ut kläder för alla Baals tjenare. Och de båro kläder ut.

23. Och Jehu gick in uti Baals hus med Jonadab, Rechabs son, och sade till Baals tjenare: Ransaker, och ser till, att ingen HERRANS tjenare är ibland eder, utan Baals tjenare allena.

24. Och som de kommo in till att göra offer och bränneoffer, beställde Jehu sig åttatio män utanföre, och sade: Ho som släpper någon af männerna, som jag får under edra händer, hans själ skall vara för hans själ.

25. När nu bränneoffret fullkomnadt var, sade Jehu till drabanterna och höfvitsmännerna: Går in, och slår dem allasamman; låter ingen komma derut. Och de slogo dem med svärdsegg, och drabanterna och höfvitsmännerna hofvo dem bort. Och de gingo till Baals hus stad;

26. Och togo ut de stodar i Baals hus, och brände dem upp;

27. Och slogo sönder Baals stodar, samt med Baals hus; och gjorde der ett hemligt hus af, allt intill denna dag.

28. Alltså förgjorde Jehu Baal utur Israel.

29. Men ifrå Jerobeams, Nebats sons, synder, den Israel kom till att synda, gick Jehu icke, och öfvergaf icke de guldkalfvar i BethEl och i Dan.

30. Och HERREN sade till Jehu: Derföre, att du hafver viljog varit till att göra min vilja, och hafver gjort på Achabs hus allt det i mino hjerta var, skola dina söner sitta dig på Israel stol intill fjerde led.

31. Dock höll icke Jehu, att han i HERRANS Israels Guds lag vandrade af allo hjerta; ty han trädde icke ifrå Jerobeams synder, som kom Israel till att synda.

32. På den tiden begynte HERREN ledas vid Israel; ty Hasael slog dem i alla Israels gränsor;

33. Ifrå Jordan österut, och hela Gilead, de Gaditers, Rubeniters, och Manassiters land, ifrån Aroer, som ligger när den bäcken vid Arnon; och Gilead, och Basan.

34. Hvad nu mer af Jehu sägande är, och allt det han gjort hafver, och all hans magt, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

35. Och Jehu afsomnade med sina fäder; och de begrofvo honom i Samarien; och Joahas hans son vardt Konung i hans stad.

36. Men tiden, som Jehu öfver Israel regerade i Samarien, är åtta och tjugu år.

2 KUNGABOKEN, 11. CAPITLET

Athalia mördar. Joas Konung. Athalja dräpes. Gudstjensten renas.

1. Men Athalja, Ahasia moder, då hon såg, att hennes son var död, stod hon upp, och förgjorde all Konungslig säd.

2. Men Joseba, Konung Jorams dotter, Ahasia syster, tog Joas, Ahasia son, och stal honom ifrå Konungsbarnen, som dräpne vordo, med hans ammo i sängkammarenom, och hon förgömde honom för Athalja, så att han icke vardt dräpen.

3. Och han vardt undstungen med henne i HERRANS hus i sex år; och Athalja var rådandes i landena.

4. Uti sjunde årena sände Presten Jojada bort, och tog till sig de öfversta öfver hundrade, med höfvitsmännerna och drabanterna, och lät komma dem till sig i HERRANS hus, och gjorde ett förbund med dem, och tog en ed af dem i HERRANS hus, och viste dem Konungens son;

5. Och böd dem, och sade: Detta är det I göra skolen; tredjeparten af eder, hvilkens skifte om Sabbathsdagen uppå går, skolen hålla vakt i Konungshusena;

6. Och en tredjepart skall vara vid den porten Sur; och en tredjepart skall vara vid den porten, som är bak drabanterna; och skolen hålla vakt för Massa hus.

7. Men två parter af eder allom, I som om Sabbathsdagen afgån, skolen vakta i HERRANS hus när Konungen;

8. Och skolen ställa eder rundt omkring Konungen, och hvar och en med sine värjo i handene; och ho som kommer in emellan väggarna, han skall dö; så att I ären när Konungen, då han ut och in går.

9. Och de öfverste öfver hundrade gjorde allt det Presten Jojada dem budit hade; och togo sina män till sig, som på Sabbathsdagen uppå gingo, med de som på Sabbathsdagen af gingo, och kommo till Presten Jojada.

10. Och Presten fick höfvitsmännerna spetsar, och sköldar, som hade varit Konung Davids, och voro i HERRANS hus.

11. Och drabanterna stodo omkring Konungen, hvar och en med sine värjo i handene; ifrå husens hörn på högra sidone, allt intill det hörnet på den venstra, intill altaret, och till huset.

12. Och han lät Konungens son komma fram, och satte ena krono på honom, och tog vittnesbördet, och gjorde honom till Konung, och voro glade, och klappade händerna tillhopa, och sade: Lycka ske Konungenom!

13. Och då Athalja fick höra ropet af folket, som lopp dertill, kom hon ut till folket i HERRANS hus;

14. Och såg till, si, då stod Konungen invid stodena, såsom sedvänja var, och sångare och trummetare när Konungenom; och allt folket i landena var gladt, och blåste med trummeter. Då ref Athalja sin kläder, och sade: Uppror, uppror.

15. Men Presten Jojada böd de öfversta öfver hundrade, som voro satte öfver hären, och sade till dem: Hafver henne utu huset i gården; och om någor följer henne, han dräpes med svärd; ty Presten hade sagt, att hon icke skulle dö i HERRANS hus.

16. Och de båro händerna på henne, och hon gick in på den vägen, som hästarna till Konungshuset gå, och vardt der dräpen.

17. Så gjorde Jojada ett förbund emellan HERRAN, och Konungen, och folket, att de skulle vara HERRANS folk; desslikes ock emellan Konungen och folket.

18. Då gick allt folket i landena in uti Baals hus, och bröto hans altare ned; och sönderslogo hans beläte allt grant, och Matthan, Baals Prest, slogo de ihjäl inför altaret; och Presten beställde ämbeten uti HERRANS hus;

19. Och tog de öfversta öfver hundrade, och de höfvitsmän och de drabanter, och allt folket i landena, och förde Konungen ned ifrå HERRANS hus, och kommo den vägen ifrå drabantaporten intill Konungshuset; och han satte sig på Konungsstolen.

20. Och allt folket i landet var gladt, och staden vardt stilla. Men Athalja dråpo de med svärd i Konungshuset.

21. Och Joas var sju år gammal, då han vardt Konung.

2 KUNGABOKEN, 12. CAPITLET

Joas regerar, botar templet, försonar Hasael, dräpes.

1. Uti sjunde årena Jehu vardt Joas Konung, och regerade i fyratio år i Jerusalem; hans moder het Zibja, af BerSeba.

2. Och Joas gjorde det rätt var, och det HERRANOM väl behagade, så länge Presten Jojada lärde honom;

3. Undantagno, att han icke bortlade höjderna; ty folket offrade och rökte ännu på höjderna.

4. Och Joas sade till Presterna: Alla de penningar, som dertill helgade varda, att de skola läggas till HERRANS hus, nämliga de penningar, som hvar och en gifver i skatt, och de penningar, som hvar och en löser sina själ med, och alla de penningar, som hvar och en offrar af fritt hjerta, dertill att det skall läggas till HERRANS hus;

5. Det låter Presterna taga till sig, hvardera sin del; dermed skola de bota hvad som förfaller på (Herrans) hus, ehvar de finna att det förfallet är.

6. Då nu Presterna, allt intill tredje och tjugonde året Konungs Joas, icke botade hvad som förfallet var i husena,

7. Kallade Konung Joas Presten Jojada, samt med Presterna, och sade till dem: Hvi boten I icke hvad som förfaller i husena? Så skolen I nu icke taga de penningar till eder, hvar och en sin del; utan skolen låta kommat till det, som förfallet är i husena.

8. Och Presterna samtyckte inga penningar vilja taga af folkena, till att bota det förfallet var af huset.

9. Då tog Presten Jojada ena kisto, och gjorde der ett hål ofvanuppå, och satte henne på högra sidon vid altaret, der man ingår i HERRANS hus. Och Presterna, som vakt höllo för dörrene, läto komma alla penningar deruti, som till HERRANS hus fördes.

10. När de nu sågo, att många penningar voro i kistone, så kom Konungens skrifvare upp, och öfverste Presten, och bundo penningarna tillhopa, och räknade hvad till HERRANS hus funnet vardt.

11. Och man gaf penningarna redo i handena dem som arbetade, och skickade voro till HERRANS hus; och de gåfvo dem ut timbermannom, som byggde och arbetade på HERRANS huse;

12. Nämliga murmästarom, och stenhuggarom, och dem som trä och huggna stenar köpte: på det att det förfallna på HERRANS hus måtte botadt varda, och hvad som helst de funno af nödene vara att botas skulle på huset.

13. Dock lät man icke göra silfskålar, bägare, bäcken, trummeter, eller något gyldene eller silfvertyg i HERRANS hus, af de penningar, som till HERRANS hus förde voro;

14. Utan man gaf dem arbetarena, att de dermed botade det förfallna på HERRANS hus.

15. Och behöfde de män ingen räkenskap göra, som man fick penningarna, till att utgifva dem arbetarena; utan de handlade på sina tro.

16. Men de penningar af skuldoffer och syndoffer vordo icke förde uti HERRANS hus; förty de voro Presternas.

17. På den tiden drog Hasael, Konungen i Syrien, upp, och stridde emot Gath, och vann det. Och då Hasael ställde sitt ansigte till att draga upp till Jerusalem,

18. Tog Joas, Juda Konung, allt det helgada, som hans fader; Josaphat, Joram och Ahasia, Juda Konungar, helgat hade, och det han helgat hade; dertill allt det guld, som man fann i HERRANS hus skatt, och i Konungshusena, och sände det till Hasael, Konungen i Syrien. Sedan drog han sina färde ifrå Jerusalem.

19. Hvad nu mer af Joas sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet i Juda Konungars Chrönico.

20. Och hans tjenare hofvo sig upp, och gjorde ett förbund, och slogo honom i Millo hus, der man nedergår till Silla.

21. Ty Josachar, Simeaths son, och Josabad, Somers son, hans tjenare, slogo honom ihjäl; och man begrof honom med hans fäder uti Davids stad. Och Amazia hans son vardt Konung i hans stad.

2 KUNGABOKEN, 13. CAPITLET

Joahas, Joas, Israels Konungar. Elisa välsignande, död, ben. Hasael slagen.

1. Uti tredje och tjugonde årena Joas, Ahasia sons, Juda Konungs, vardt Joahas, Jehu son, Konung öfver Israel i Samarien, sjutton år.

2. Och han gjorde det ondt var för HERRANOM, och vandrade efter Jerobeams synder, Nebats sons, hvilken Israel kom till att synda; och öfvergaf det icke.

3. Och HERRANS vrede förgrymmade sig öfver Israel, och gaf dem under Hasaels hand, Konungens i Syrien, och i Benhadads, Hasaels sons, hand, i deras lifsdagar.

4. Men Joahas bad HERRANS ansigte, och HERREN hörde honom; ty han såg på Israels jämmer, som Konungen i Syrien dem gjorde.

5. Och HERREN gaf Israel en frälsare, som dem förde utu de Syrers våld; så att Israels barn bodde uti sina hyddor, såsom tillförene.

6. Dock öfvergåfvo de icke Jerobeams hus synder, hvilken Israel kom till att synda, utan vandrade derutinnan; och den lunden i Samarien blef ståndandes.

7. Förty af Joahas folk var icke mer qvart blifvet, än femtio resenärer, tio vagnar, och tiotusend fotfolk; ty Konungen i Syrien hade slagit dem ihjäl, och gjort dem såsom tröskestoft.

8. Hvad nu mer af Joahas sägandes är, och allt det han gjort hafver, och hans magt, si, det är skrifvet i Israels Konungars Chrönico.

9. Och Joahas afsomnade med sina fäder, och man begrof honom i Samarien; och hans son Joas vardt Konung i hans stad.

10. Uti sjunde och tretionde årena Joas, Juda Konungs, vardt Joas, Joahas son, Konung öfver Israel i Samarien, sexton år;

11. Och gjorde det ondt var för HERRANOM, och öfvergaf icke alla Jerobeams, Nebats sons, synder, den Israel kom till att synda; utan vandrade derutinnan.

12. Hvad nu mer af Joas sägandes är, och hvad han gjort hafver, och hans magt, huru han med Amazia, Juda Konung, stridt hafver, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

13. Och Joas afsomnade med sina fader; och Jerobeam satt på hans stol. Men Joas vardt begrafven i Samarien när de Israels Konungar.

14. Då vardt Elisa krank, der han ock af död blef; och Joas, Israels Konung, kom ned till honom, och gret för honom, och sade: Min fader, min fader, Israels vagn, och hans resenärer.

15. Elisa sade till honom: Tag bågan och pilarna. Och då han tog bågan och pilarna,

16. Sade han till Israels Konung: Bänd bågan med dine hand. Och han bände med sine hand. Och Elisa lade sina hand på Konungens hand;

17. Och sade: Låt upp fenstret österut; och han lät det upp. Och Elisa sade: Skjut; och han sköt. Han sade: En salighetspil af HERRANOM, en salighetspil emot de Syrer; och du skall slå de Syrer i Aphek, tilldess de blifva ändade.

18. Och han sade: Tag pilarna. Och då han tog dem, sade han till Israels Konung: Slå på jordena. Och han slog tre gånger, och höll upp.

19. Då vardt Guds mannen vred på honom, och sade: Hade du slagit fem eller sex gånger, så skulle du hafva slagit de Syrer, tilldess du hade gjort en ända på dem; men nu skall du slå dem tre gånger.

20. Då nu Elisa var död, och man hade begrafvit honom, föllo de Moabiters krigsfolk in uti landet på samma året.

21. Och det begaf sig, att de begrofvo en man; och som de fingo se krigsfolket, kastade de mannen uti Elisa graf; och då han kom vid Elisa ben, vardt han lefvandes, och stod upp på sina fötter.

22. Alltså tvingade nu Hasael, Konungen i Syrien, Israel, så länge Joahas lefde.

23. Men HERREN gjorde nåd med dem, och förbarmade sig öfver dem, och vände sig till dem för sitt förbunds skull med Abraham, Isaac och Jacob, och ville, icke förderfva dem; och förkastade dem icke heller ifrå sitt ansigte allt härtill.

24. Och Hasael, Konungen i Syrien, blef död; och hans son Benhadad vardt Konung i hans stad.

25. Men Joas vände om, och tog de städer igen utu Benhadads, Hasaels sons, hand, som han utu hans faders Joahas hand med strid tagit hade. Tre gånger slog Joas honom, och fick Israels städer igen.

2 KUNGABOKEN, 14. CAPITLET

Amazia nit, seger, högmod, fängelse, dråp. Jerobeam Israels Konung.

1. Uti andro årena Joas, Joahas sons, Israels Konungs, vardt Amazia Konung, Joas, Juda. Konungs, son.

2. Fem och tjugu åra gammal var han, då han vardt Konung; och regerade nio och tjugu år i Jerusalem; hans moder het Joaddan af Jerusalem.

3. Och han gjorde det HERRANOM väl behagade; dock icke såsom hans fader David, utan såsom hans fader Joas gjort hade, så gjorde han ock.

4. Ty höjderna vordo icke aflagda; utan folket offrade och rökte ännu på höjderna.

5. Då han nu var mägtig vorden i riket, slog han sina tjenare, som Konungen hans fader dräpit hade.

6. Men dråparenas barn drap han icke; såsom ock skrifvet är i Mose lagbok, der HERREN budit hade, och sagt: Fäderna skola icke dö för barnens skull, och barnen skola icke dö för fädernas skull; utan hvar och en skall dö för sina synd.

7. Han slog desslikes de Edomeer i saltdalenom, tiotusend, och vann den staden Sela med strid; och kallade honom Joktheel, allt intill denna dag.

8. Då sände Amazia båd till Joas, Joahas son, Jehu sons, Israels Konung, och lät säga honom: Kom hit, och låt oss se hvarannan.

9. Men Joas, Israels Konung, sände till Amazia, Juda Konung, och lät säga honom: Törnebusken, som i Libanon är, sände till cedreträt i Libanon, och sade: Gif dina dotter minom son till hustru; men vilddjuret på markene i Libanon lopp öfver törnebuskan, och förtrampade honom,

10. Du hafver slagit de Edomeer, deraf förhäfver sig ditt hjerta; behåll den prisen, och blif hemma; hvi söker du efter olycko, att du må falla, och Juda med dig?

11. Men Amazia hörde honom intet. Så drog Joas, Israels Konung, upp; och de besågo hvarannan, han och Amazia, Juda Konung, i BethSemes, som i Juda ligger.

12. Men Juda vardt slagen för Israel, så att hvar och en flydde i sina hyddo.

13. Och Joas, Israels Konung, grep Amazia, Juda Konung, Joas son, Ahasia sons, i BethSemes; och kom till Jerusalem, och ref omkull, murarna i, Jerusalem, ifrån Ephraims port, allt intill hörnporten, fyrahundrad alnar långt.

14. Och tog allt det guld och silfver, och tyg, som funnet vardt i HERRANS hus, och i Konungshusens fatebur, dertill barnen, till pant; och drog åter till Samarien.

15. Hvad nu mer af Joas sägande är, det han gjort hafver, och hans magt, och huru han med Amazia, Juda Konung, stridde, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

16. Och Joas afsomnade med sina fader, och vardt begrafven i Samarien ibland Israels Konungar; och hans son Jerobeam vardt Konung i hans stad.

17. Men Amazia. Joas son, Juda Konungs, lefde efter Joas död, Joahas sons, Israels Konungs, i femton år.

18. Hvad nu mer af Amazia sägandes är, det är skrifvet uti Juda Konungars Chrönico.

19. Och de gjorde ett förbund emot honom i Jerusalem; men han flydde till Lachis. Och de sände efter honom till Lachis, och dråpo honom der.

20. Och de förde honom dädan på hästar; och han vardt begrafven i Jerusalem, när sina fäder uti Davids stad.

21. Och hela Juda folk togo Asaria, uti lians sextonde äre, och gjorde honom till Konung i hans faders Amazia stad.

22. Han byggde Elath, och fick det igen under Juda, sedan Konungen med hans fäder afsomnad var.

23. Uti femtonde årena Amazia, Joas sons, Juda Konungs, vardt Jerobeam, Joas son, Konung öfver Israel i Samarien, ett och fyratio år,

24. Och gjorde det ondt varför HERRANOM, och öfvergaf icke alla Jerobeams, Nebats sons, synder, den Israel kom till att synda.

25. Men han tog igen Israels gränsor, ifrå Hamath allt intill hafvet, som ligger i hedmarkene, efter HERRANS Israels Guds ord, som han sagt hade genom, sin tjenare Propheten Jona, Amitthai son, som var af GathHepher.

26. Ty HERREN såg till Israels svåra jämmer, så att ock de innelyckte och igenlefde förgingos; och ingen hjelpare var i Israel.

27. Och HERREN hade icke sagt, att han ville utskrapa Israels namn under himmelen; utan halp dem genom Jerobeam, Joas son.

28. Hvad nu mer af Jerobeam sägandes är, och allt det han gjort hafver, och hans magt, huru han stridt hafver, och huru han igenfick Damascon och Hamath till Juda i Israel, si, det är skrifvet i Israels Konungars Chrönico.

29. Och Jerobeam afsomnade med sina fäder, Israels Konungar; och hans son Zacharia vardt Konung i hans stad.

2 KUNGABOKEN, 15. CAPITLET

Asaria. Zacharia. Sallum. Menahem. Pekahia. Pekah. Jotham.

1. Uti sjunde och tjugonde årena Jerobeams, Israels Konungs, vardt Asaria Konung, Amazia son, Juda Konungs;

2. Och var sexton åra gammal, då han Konung vardt, och regerade tu och femtio år i Jerusalem; hans moder het Jecholia af Jerusalem.

3. Och han gjorde det HERRANOM väl behagade, alldeles såsom hans fader Amazia;

4. Undantagno, att de icke bortlade höjderna; ty folket offrade och rökte ännu på höjderna.

5. Men HERREN plågade Konungen, så att han var spitelsk allt intill döden, och bodde uti ett fritt hus; men Jotham, Konungens son, regerade huset, och dömde folket i landena.

6. Hvad nu mer af Asaria sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet i Juda Konungars Chrönico.

7. Och Asaria afsomnade med sina fäder, och man begrof honom när sina fäder uti Davids stad; och hans son Jotham vardt Konung i hans stad.

8. Uti åttonde och tretionde årena Asaria, Juda Konungs, vardt Zacharia, Jerobeams son, Konung öfver Israel i Samarien, i sex månader;

9. Och gjorde det ondt var för HERRANOM, såsom hans fäder gjort hade. Han vände icke igen ifrå Jerobeams synder, Nebats sons, den Israel kom till att synda.

10. Och Sallum, Jabes son, gjorde ett förbund emot honom, och slog honom för folkena, och drap honom; och vardt Konung i hans stad.

11. Hvad mer af Zacharia sägandes är, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

12. Och det är det som HERREN till Jehu talat hade, sägandes: Din barn skola sitta på Israels stol, allt intill fjerde led. Och det skedde så.

13. Sallum, Jabes son, vardt Konung uti nionde och tretionde årena Usia, Juda Konungs, och regerade en månad i Samarien.

14. Ty Menahem, Gadi son, drog upp ifrå Thirza, och kom till Samarien, och slog Sallum, Jabes son, i Samarien, och drap honom; och vardt Konung i hans stad.

15. Hvad nu mer af Sallum sägandes är, och om hans förbund, som han gjorde, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

16. På den tiden slog Menahem Thiphsah, med alla de som derinne voro, och dess gränsor, allt ifrå Thirza; derföre att de icke ville låta honom in; och slog alla deras hafvande qvinnor, och sönderref dem.

17. Uti nionde och tretionde årena Asaria, Juda Konungs, vardt Menahem, Gadi son, Konung öfver Israel i tio år, i Samarien;

18. Och gjorde det ondt var för HERRANOM, och öfvergaf icke i sin lifstid Jerobeams synder, Nebats sons, den Israel kom till att synda.

19. Och Phul, Konungen i Assyrien, kom i landet; och Menahem gaf Phul tusende centener silfver, på det han skulle hålla med honom, och befästa honom i rikena.

20. Och Menahem lade en skatt i Israel uppå de rikesta, femtio siklar silfver på hvar man, att han skulle gifva det Konungenom i Assyrien. Alltså drog Konungen af Assyrien hem igen, och blef icke i landena.

21. Hvad nu mer af Menahem sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet i Israels Konungars Chrönico.

22. Och Menahem afsomnade med sina fader; och Pekahia hans son vardt Konung i hans stad.

23. Uti femtionde årena Asaria, Juda Konungs, vardt Pekahia, Menahems son, Konung öfver Israel i Samarien, i tu år;

24. Och gjorde det ondt var för HERRANOM; ty han vände icke åter af Jerobeams, Nebats sons, synder, den Israel kom till att synda.

25. Och Pekah, Remalia son, hans riddare, gjorde ett förbund emot honom, och slog honom i Samarien, uti Konungshusets palats, med Argob, och Arie, och femtio män med honom af Gileads barn; och drap honom, och vardt Konung i hans stad.

26. Hvad mer af Pekahia; sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

27. Uti andra och femtionde årena Asaria, Juda Konungs, vardt Pekah, Remalia son, Konung öfver Israel i Samarien i tjugu år;

28. Och gjorde det ondt var för HERRANOM; ty han vände icke åter af Jerobeams synder, Nebats sons, den Israel kom till att synda.

29. Uti Pekah, Israels Konungs, tid kom ThiglathPileser, Konungen i Assyrien, och tog Ijon, AbelBethMaacha, Janoha, Kedes, Hazor, Gilead, Galilea och hela Naphthali land, och förde dem bort i Assyrien.

30. Och Hosea, Ela son, gjorde ett förbund emot Pekah, Remalia son, och slog honom ihjäl, och vardt Konung i hans stad, uti tjugonde årena Jothams, Usia sons.

31. Hvad nu mer af Pekah sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

32. Uti andra årena Pekah, Remalia sons, Israels Konungs, vardt Jotham Konung, Usia son, Juda Konungs;

33. Och var fem och tjugu åra gammal, då han Konung vardt, och regerade i sexton år i Jerusalem; hans moder het Jerusa, Zadoks dotter;

34. Och gjorde det HERRANOM väl behagade, alldeles såsom hans fader Usia gjort hade;

35. Undantagno, att han icke bortlade höjderna; ty folket offrade och rökte ännu på höjderna. Han byggde den höga porten på HERRANS hus.

36. Hvad nu mer af Jotham sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet i Juda Konungars Chrönico.

37. I den tiden begynte HERREN sända till Juda Rezin, Konungen i Syrien, och Pekah, Remalia son.

38. Och Jotham afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven när sina fäder, uti sins faders Davids stad; och Ahas hans son vardt Konung i hans stad.

2 KUNGABOKEN, 16. CAPITLET

Ahas. Rezin. Thiglath. Ahas altar, offer, död. Hiskia.

1. Uti sjuttonde årena Pekah, Remalia sons, vardt Ahas Konung, Jothams, Juda Konungs, son.

2. Tjugu åra gammal var Ahas, då han vardt Konung, och regerade sexton år i Jerusalem, och gjorde intet det HERRANOM hans Gud behagade, såsom hans fader David.

3. Ty han vandrade på Israels Konungars väg; dertill lät han sin son gå igenom eld, efter de Hedningars styggelse, hvilka HERREN för Israels barn fördrifvit hade.

4. Och han gjorde offer, och rökte på höjderna, och på alla backar, och under all grön trä.

5. På den tiden drog Rezin, Konungen i Syrien, och Pekah, Remalia son, Israels Konung, upp till Jerusalem till att strida, och belade Ahas; men de kunde icke vinna det.

6. På samma tiden fick Rezin, Konungen i Syrien, Elath igen till Syrien, och dref Judarna utur Elath. Och de Syrier kommo, och bodde deruti, allt intill denna dag.

7. Men Ahas sände båd till Thiglath Pileser, Konungen i Assyrien, och lät säga honom: Jag är din tjenare, och din son. Kom hitupp, och hjelp mig utu Konungens hand i Syrien, och Israels Konungs, hvilka sig emot mig upprest hafva.

8. Och Ahas tog det silfver och guld, som i HERRANS huse och uti Konungshusens fatebur funnet vardt, och sände Konungenom i Assyrien skänker.

9. Och Konungen i Assyrien hörde honom; och drog upp till Damascon, och vann det; och förde dem bort till Kir, och drap Rezin.

10. Och Konung Ahas drog emot ThiglathPileser, Konungen i Assyrien, till Damascon. Och då han såg ett altare, som i Damascon var, sände Konung Ahas ett mönster och en efterliknelse till Presten Uria, såsom det gjordt var.

11. Och Uria Presten byggde ett altare, och gjorde det efter det, som Konung Ahas honom sändt hade ifrå Damascon, tilldess Konung Ahas kom ifrå Damascon.

12. Och då Konungen kom ifrå Damascon och såg altaret, offrade han deruppå;

13. Och upptände deruppå sitt bränneoffer, och spisoffer, och göt deruppå sitt drickoffer; och blodet af tackoffrena, som han offrade, lät han stänka på altaret.

14. Men det kopparaltaret, som för HERRANOM stod, tog han bort, så att det icke skulle stå emellan altaret och HERRANS hus; utan satte det utmed sidona vid altaret norrut.

15. Och Konung Ahas böd Prestenom Uria, och sade: På det stora altaret skall du upptända bränneoffer om morgonen, och spisoffer om aftonen, och Konungens bränneoffer, och hans spisoffer, och allt folkens bränneoffer i landena, samt med deras spisoffer, och drickoffer; och allt blodet af bränneoffret, och af allo andro offer skall du stänka deruppå; men om kopparaltaret vill jag vara förtänkt hvad jag göra skall.

16. Presten Uria gjorde allt det Konung Ahas befallde honom.

17. Och Konung Ahas bröt bort sidorna af stolarna, och hof bort kettlarna deraf, och hafvet hof han utaf de kopparoxar, som voro derunder, och satte det uppå stengolfvet;

18. Dertill Sabbathspredikostolen, den de i husena byggt hade. Och Konungsgången utantill vände han i HERRANS hus, för Konungens skull i Assyrien.

19. Hvad nu mer af Ahas sägandes är? hvad han gjort hafver, si, det är skrifvet i Juda Konungars Chrönico.

20. Och Ahas afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven när sina fäder uti Davids stad; och Hiskia hans son vardt Konung i hans stad.

2 KUNGABOKEN, 17. CAPITLET

Israel bortförd af Salmanasser. De Samariters gudstjenst.

1. Uti tolfte årena Ahas, Juda Konungs, vardt Hosea, Ela son, Konung öfver Israel i Samarien, i nio år;

2. Och gjorde det ondt var för HERRANOM, dock icke såsom de Israels Konungar, som för honom voro.

3. Emot honom drog upp Salmanasser, Konungen i Assyrien och Hosea vardt honom undergifven, så att han gaf honom skänker.

4. Då Konungen i Assyrien fick veta, att Hosea hade ett förbund för händer, och hade sändt båd till So, Konungen i Egypten, och icke utgifva ville årliga skänkerna Konungenom i Assyrien; belade han honom, och kastade honom i fängelse.

5. Och Konungen i Assyrien drog in i hela landet, och till Samarien, och belade det i tre år.

6. Och uti nionde årena Hosea vann Konungen i Assyrien Samarien, och förde Israel bort i Assyrien, och satte dem i Halah, och i Habor vid den älfven Gosan, och uti de Meders städer.

7. Ty då Israels barn syndade emot HERRAN deras Gud, den dem utur Egypti land fört hade, utu Pharaos hand, Konungens i Egypten, och fruktade andra gudar;

8. Och vandrade efter Hedningarnas seder, hvilka HERREN för Israels barn fördrifvit hade, och såsom Israels Konungar gjort hade;

9. Och skickade sig icke tillbörliga för HERRANOM sinom Gud; och byggde sig höjder i alla städer, både på slott och i fasta städer;

10. Och uppreste stodar och lundar på alla backar, och under all grön trä;

11. Och rökte der på alla höjder, lika såsom Hedningarna, hvilka HERREN för dem fördrifvit hade; och bedrefvo slem stycke, dermed de förtörnade HERRAN;

12. Och tjente afgudar, om hvilka HERREN dem sagt hade: Detta skolen I icke göra.

13. Och då HERREN betygade i Israel och Juda, genom alla Propheter och Siare, och lät säga dem: Vänder om utaf edra onda vägar, och håller min bud och rätter, efter all de lag som jag edra fäder budit hafver, och jag genom mina tjenare Propheterna till eder sändt hafver.

14. Men de lydde intet, utan gjorde sig hårdnackade, såsom ock deras fäder gjort hade, hvilke icke trodde på HERRAN deras Gud.

15. Dertill föraktade de hans bud, och hans förbund som han med deras fäder gjort hade, och hans vittnesbörd som han ibland dem gjort hade, och vandrade efter deras fåfängelighet, och vordo fåfängelige såsom Hedningarna, som omkring dem voro, om hvilka HERREN dem budit hade, att de icke skulle göra såsom de.

16. Men de öfvergåfvo all HERRANS deras Guds bud, och gjorde sig två gjutna kalfvar, och lundar; och tillbådo allan himmelens här, och tjente Baal;

17. Och läto sina söner och döttrar gå igenom eld, och foro med spådom och trolldom; och gåfvo sig till att göra det ondt var för HERRANOM, till att förtörna honom.

18. Så vardt HERREN ganska vred på Israel, och kastade dem bort ifrå sitt ansigte; så att intet blef qvart, utan Juda slägt allena.

19. Dertill höll icke heller Juda HERRANS sins Guds bud, utan vandrade efter Israels seder, som de gjort hade.

20. Derföre förkastade HERREN all Israels säd, och plågade dem; och gaf dem i röfvarehänder, tilldess han kastade dem ifrå sitt ansigte.

21. Förty Israel vardt söndrad ifrå Davids hus, och hade gjort sig Jerobeam, Nebats son, till Konung. Han vände Israel ifrå HERRANOM, och gjorde det så, att de svårliga syndade.

22. Alltså vandrade Israels barn uti alla Jerobeams synder, som han hade åstadkommit, och icke återvände deraf;

23. Intilldess HERREN kastade Israel ifrå sitt ansigte, såsom han igenom alla sina tjenare Propheterna sagt hade. Så vardt då Israel bortförd utu sitt land in uti Assyrien, allt intill denna dag.

24. Och Konungen af Assyrien lät komma folk af Babel, af Cutha, af Ava, af Hamath och Sepharvaim, och besatte de städer i Samarien uti Israels barnas stad; och de togo Samarien in, och bodde uti dess städer.

25. Men som de då begynte att bo der, och fruktade intet HERRAN, sände HERREN lejon ibland dem, som slogo dem ihjäl.

26. Och de läto säga Konungenom i Assyrien: De Hedningar, som du hafver låtit komma hit, och besatt med de städer i Samarien, veta intet af landsens Guds seder; derföre hafver han sändt lejon ibland dem, och si, de dräpa dem, efter de icke veta utaf landsens Guds seder.

27. Konungen i Assyrien böd, och sade: Förer dit en af Presterna, som dädan bortförde äro; han fare dit, och bo der; och han läre dem landsens Guds seder.

28. Så kom en af Presterna, som af Samarien bortförde voro, och satte sig i BethEl, och lärde dem, huru de skulle frukta HERRAN.

29. Men hvart och ett folk gjorde sig sin gud, och satte dem uti de höjders hus, som de Samariter gjorde, hvart och ett folk uti sina städer, der de bodde.

30. De af Babel gjorde SuccothBenoth; de af Cuth gjorde Nergal; de af Hamath gjorde Asima;

31. De af Ava gjorde Nibhas och Thartak; de af Sepharvaim brände upp sina söner Adrammelech och Anammelech, Sepharvaims gudom.

32. Och efter de ock fruktade HERRAN, gjorde de honom Prester på höjderna utaf de ringesta ibland dem, och satte dem i höjdernas hus.

33. Alltså fruktade de HERRAN, och tjente likväl af gudomen, efter hvars folkens sed, dädan de förde voro.

34. Och intill denna dag göra de efter det gamla sättet, att de hvarken frukta HERRAN, eller göra hans seder och rätter, efter de lag och bud, som HERREN Jacobs barn budit hafver, hvilkom han det namnet Israel gaf.

35. Och gjorde HERREN ett förbund med dem, och böd dem, och sade: Frukter inga andra gudar, och tillbeder dem icke, och tjener dem icke, och offrer dem icke;

36. Utan HERRANOM, som eder utur Egypti land fört hafver, med stora magt och uträcktom arm, honom frukter, honom tillbeder, och offrer honom;

37. Och håller de seder, rätter, lag och bud, som han eder hafver skrifva låtit; att I alltid gören derefter, och icke frukten andra gudar;

38. Och förgäter icke det förbund, som han med eder gjort hafver, att I icke frukten andra gudar;

39. Utan frukter HERRAN edar Gud; han varder eder hjelpandes ifrån alla edra fiendar.

40. Men desse lydde icke, utan gjorde efter sin förra sed.

41. Alltså fruktade desse Hedningarna HERRAN, och tjente likväl sina gudar. Sammalunda gjorde ock deras barn och barnabarn, såsom deras fäder gjort hade, allt intill denna dag.

2 KUNGABOKEN, 18. CAPITLET

Hiskia nit. Israel fången. Sanheribs, RabSake trots.

1. Uti tredje årena Hosea, Ela sons, Israels Konungs, vardt Hiskia Konung, Ahas son, Juda Konungs;

2. Och var fem och tjugu åra gammal, då han vardt Konung, och regerade nio och tjugu år i Jerusalem; hans moder het Abi, Zacharia dotter.

3. Och han gjorde det godt var för HERRANOM, såsom hans fader David.

4. Han lade bort de höjder, och bröt omkull stodarna, och utrotade lundarna, och slog sönder den kopparormen, som Mose gjort hade; ty allt intill den tiden hade Israels barn rökt för honom, och han kallade honom Nehusthan.

5. Han förtröste på HERRAN Israels Gud, så att ingen hans like var efter honom, ej heller för honom, ibland alla Juda Konungar.

6. Han höll sig intill HERRAN, och trädde icke ifrå honom, och höll hans bud, som HERREN hade budit Mose.

7. Och HERREN var med honom, och hvart han utdrog, handlade han visliga. Dertill föll han af ifrå Konungen i Assyrien, och var honom icke underdånig.

8. Han slog ock de Philisteer, allt intill Gasa, och deras gränsor, både slott och fasta städer.

9. Uti fjerde årena Hiskia, Juda Konungs, det var sjunde året Hosea, Ela sons, Israels Konungs, då drog Salmanasser, Konungen i Assyrien, upp emot Samarien, och belade det;

10. Och vann det efter tre år, uti sjette Hiskia åre, det är, uti nionde årena Hosea, Israels Konungs, så vardt Samarien vunnet.

11. Och Konungen af Assyrien förde Israel bort till Assyrien, och satte dem i Halah och Habor, vid den älfven Gosan, och uti de Meders städer;

12. Derföre, att de icke lydt hade HERRANS sins Guds röst, och hade öfverträdt hans förbund; och allt det Mose HERRANS tjenare budit hade, det hade de intet lydt, eller gjort.

13. Men uti fjortonde årena Konungs Hiskia, drog upp Sanherib, Konungen i Assyrien, emot alla fasta städer i Juda, och tog dem in.

14. Då sände Hiskia, Juda Konung, till Konungen af Assyrien i Lachis, och lät säga honom: Jag hafver syndat, vänd om ifrå mig; hvad du lägger mig uppå, det vill jag draga. Så lade Konungen af Assyrien på Hiskia, Juda Konung, trehundrad centener silfver, och tretio centener guld.

15. Alltså gaf Hiskia ut allt det silfver, som i HERRANS hus, och i Konungshusets drätsel funnet vardt.

16. På den samma tiden slog Hiskia, Juda Konung, sönder dörrarna af HERRANS tempel, och de skifvor, som han sjelf hade låtit bedraga dem med, och fick dem Konungenom af Assyrien.

17. Och Konungen af Assyrien sände Tharthan, och öfversta kamereraren, och RabSake ifrå Lachis, till Konung Hiskia med stora magt till Jerusalem, och de drogo upp; och då de kommo, höllo de vid vattugrafvena af öfversta dammen, som ligger vid den vägen på valkareåkrenom;

18. Och de kallade Konungen. Då kom ut till dem Eliakim, Hilkia son, hofmästaren, och Sebna skrifvaren, och Joah, Asaphs son, cancelleren.

19. Och RabSake sade till dem: Käre, säger Konung Hiskia: Så säger den store Konungen, Konungen af Assyrien: Hvad är detta för en tröst, der du förlåter dig uppå?

20. Menar du, att du hafver ännu råd och magt till att strida? Hvaruppå förlåter då du dig nu, att du äst affallen ifrå mig?

21. Si, förlåter du dig uppå den sönderbråkade rörstafven Egypten? Hvilken som stöder sig vid honom, honom varder han gångandes upp i handena, och genomstinger henne; alltså är Pharao, Konungen i Egypten, allom dem som förlåta sig på honom.

22. Om I ock viljen säga till mig: Vi förlåte oss på HERRAN vår Gud; är icke han den, hvilkens höjder och altare Hiskia hafver aflagt, och sagt till Juda och Jerusalem: För detta altaret, som i Jerusalem är, skolen I tillbedja?

23. Så gör nu samman en hop minom herra, Konungenom af Assyrien, så vill jag få dig tutusend hästar; lät se, om du kan åstadkomma dem, som deruppå rida måga.

24. Huru vill du då blifva ståndandes för en den minsta höfdingan, mins herras underdåna, om du förlåter dig uppå Egypten, för vagnars och resenärars skull?

25. Menar du, att jag utan HERRANS vilja är hit uppdragen, till att förderfva denna staden? HERREN hafver mig det befallt: Drag upp i detta landet, och förderfva det.

26. Då sade Eliakim, Hilkia son, och Sebna, och Joah, till RabSake: Tala med dina tjenare på Syrisko, ty vi förstå det, och tala icke med oss på Judisko, för folkens öron, som på muren är.

27. Men RabSake sade till dem: Hafver nu min herre sändt mig till din herra, eller till dig, att jag dessa orden säga skulle? Ja, till de män som sitta på muren, att de skulle äta sin egen träck med eder, och dricka sitt piss.

28. Alltså stod RabSake, och ropade med höga röst på Judisko, talade, och sade: Hörer den stora Konungens röst, Konungens af Assyrien.

29. Detta säger Konungen: Låter icke Hiskia bedraga eder; ty han förmår icke fria eder utu mine hand;

30. Och låter icke Hiskia förtrösta eder på HERRAN, så att han säger: HERREN skall fria oss, och denne stad skall icke gifven varda i Konungens händer af Assyrien.

31. Hörer icke Hiskia; ty så säger Konungen af Assyrien: Görer mig till vilja, och kommer ut till mig, så skall hvar och en äta af sitt vinträ, och af sitt fikonaträ, och dricka af sin brunn:

32. Intilldess jag kommer, och hemtar eder uti ett land, det edro lande likt är, der korn, must, bröd, vingårdar, oljoträ, olja och hannog uti är, så fån I lefva, och icke dö; hörer intet Hiskia, ty han förförer eder, då han säger: HERREN varder oss hjelpandes.

33. Hafva ock Hedningarnas gudar hvar och en hulpit sitt land ifrå Konungens hand i Assyrien?

34. Hvar äro de gudar i Hamath och Arphad? Hvar äro de gudar i Sepharvaim, Hena och Iva? Hafva de ock hulpit Samarien utu mine hand?

35. Hvar är en gud ibland alla lands gudar, som sitt land friat hafver utu mina hand, att HERREN nu skall fria Jerusalem utu mina hand?

36. Då tigde folket, och svarade honom intet; ty Konungen hade budit, och sagt: Svarer honom intet.

37. Så kom då Eliakim, Hilkia son, hofmästaren, och Sebna skrifvaren, och Joah, Asaphs son, cancelleren, till Hiskia med rifven kläder, och gåfvo honom tillkänna RabSake ord.

2 KUNGABOKEN, 19. CAPITLET

Hiskia ängslan, tröst. Sanheribs bref, flykt, dråp.

1. Då Konung Hiskia det hörde, ref han sin kläder, och drog en säck uppå sig, och gick in uti HERRANS hus;

2. Och sände Eliakim hofmästaren, och Sebna skrifvaren, samt med de äldsta Presterna, klädda i säcker, till Propheten Esaia, Amos son.

3. Och de sade till honom: Så säger Hiskia: Denne dagen är en bedröfvelses, bannors och förhädelses dag; barnen äro komne till födslon; men ingen magt är till att föda.

4. Om tilläfventyrs HERREN din Gud ville höra all RabSake ord, hvilken hans Herre, Konungen i Assyrien, utsändt hafver, till att tala förhädelse emot lefvandes Gud; och till att bannas med de ord, som HERREN din Gud hört hafver; så upphäf nu din bön för dem som ännu igenlefde äro.

5. Och Konungens Hiskia tjenare kommo till Esaia.

6. Då sade Esaia till dem: Så säger edrom herra: Detta säger HERREN: Frukta dig intet för de ord, som du hört hafver, der Konungens tjenare af Assyrien mig med förhädt hafva.

7. Si, jag vill gifva honom en anda, att han skall få höra ett rykte, och draga tillbaka igen i sitt land; och jag vill fälla honom med svärd i hans land.

8. Och då RabSake kom igen, fann han Konungen af Assyrien stridandes emot Libna; förty han hade hört, att han var dragen ifrå Lachis.

9. Och han fick höra om Thirhaka, Konungen i Ethiopien: Si, han är utdragen till att strida emot dig. Då vände han om, och sände båd till Hiskia, och lät säga honom:

10. Detta säger Hiskia, Juda Konung: Låt icke din Gud bedraga dig, på hvilken du dig förlåter, och säger: Jerusalem varder icke gifvet uti Konungens hand i Assyrien.

11. Si, du hafver hört, hvad Konungarna i Assyrien gjort hafva allom landom, och gifvit dem tillspillo; och du skulle nu friad varda?

12. Hafva ock Hedningarnas gudar friat dem, hvilka mine fäder förderfvat hafva; Gosan, Haran, Reseph, och Edens barn, som i Thelassar voro?

13. Hvar är Konungen i Hamath, Konungen i Arphad, Konungen i den staden Sepharvaim, Hena och Iva?

14. Då Hiskia hade anammat brefvet af båden, och läsit det, gick han upp i HERRANS hus, och upplät det för HERRANOM;

15. Och bad inför HERRANOM, och sade: HERRE Israels Gud, som sitter öfver Cherubim, du äst allena Gud i all rike på jorden; du hafver gjort himmel och jord.

16. HERRE, böj din öron, och hör; HERRE, upplåt din ögon och se; och hör Sanheribs ord, den hitsändt hafver, till att tala hädelse emot lefvandes Gud.

17. Det är sant, HERRE, Konungarna i Assyrien hafva med svärd förlagt Hedningarna, och deras land;

18. Och hafva kastat deras gudar i elden; ty de voro icke gudar, utan menniskors handaverk, stock och sten; derföre hafva de förlagt dem.

19. Men nu, HERRE vår Gud, hjelp oss utu hans hand, på det all rike på jordene skola förstå, att du, HERRE, allena äst Gud.

20. Så sände Esaia, Amos son, till Hiskia, och lät säga honom: Detta säger HERREN Israels Gud: Hvad du af mig bedit hafver om Sanherib, Konungen i Assyrien, det hafver jag hört.

21. Detta är det HERREN emot honom talat hafver: Jungfrun, dottren Zion, föraktar dig, och bespottar dig; dottren Jerusalem rister hufvudet efter dig.

22. Hvem hafver du försmädat och förhädt? Öfver hvem hafver du upphöjt dina röst? Du hafver upphäfvit dina ögon emot den Heliga i Israel.

23. Du hafver genom din sändningabåd försmädat Herran, och sagt: Jag hafver genom mina många vagnar stigit upp på bergshöjderna, uppå Libanons sido; jag hafver afhuggit dess höga ceder, och utvalda furor, och är kommen intill yttersta herberget, i hans Carmels skog.

24. Jag hafver grafvit, och utdruckit de främmande vatten, och hafver med mitt fotabjelle uttorkat all förvarad vatten.

25. Men hafver du icke hört, att jag detta långt tillförene gjort hafver, och af begynnelsen hafver jag beredt det? Men nu hafver jag det komma låtit, att faste städer skulle förfalla till en öde stenhop.

26. Och de som deruti bodde, skulle varda vanmägtige, och rädas och skämmas, och varda såsom örter på markene, och som gröna gräset till hö på taken, hvilket förtorkas förr än det moget varder.

27. Jag vet din boning, din utgång och ingång; och att du rasar emot mig.

28. Så efter du rasar emot mig, och ditt högmod är uppkommet för min öron, så skall jag sätta en ring i dina näso, och ett bett i din mun, och skall föra dig den vägen hem igen, som du hit kommen äst.

29. Och detta skall vara dig ett tecken: Uti detta år ät hvad som förtrampadt är; uti de andro årena hvad sjelft växer; uti tredje årena sår och uppskärer, och planterer vingårdar, och äter deras frukt.

30. Och Juda hus, som frälst och igenblifvet är, skall ännu rota sig nedantill, och bära frukt ofvantill.

31. Ty utaf Jerusalem varda utgångande de som igenblefne äro; och utaf Zions berg de som undsluppne äro; HERRANS Zebaoths nit varder detta görandes.

32. Derföre säger HERREN om Konungen i Assyrien alltså: Han skall icke komma i denna staden, och ingen pil skjuta der in, och ingen sköld föra der före, och ingen vall uppkasta der omkring;

33. Utan han skall draga den vägen tillbaka igen, som han kommen är, och skall intet komma i denna staden; HERREN hafver det sagt.

34. Och jag skall beskärma denna staden, så att jag honom hjelpa vill för mina skull, och för Davids min tjenares skull.

35. På den samma nattena for HERRANS Ängel ut, och slog i de Assyriers lägre hundradetusend, och fem och åttatio tusend män; och då de om morgonen bittida uppstodo, si, då låg allt fullt med döda kroppar.

36. Alltså bröt Sanherib, Konungen af Assyrien, upp, drog sina färde, och vände om, och blef i Nineve.

37. Och då han tillbad i Nisrochs sins guds hus, slogo honom hans söner med svärd, Adrammelech och SarEzer, och undflydde in uti det landet Ararat; och hans son EsarHaddon vardt Konung i hans stad.

2 KUNGABOKEN, 20. CAPITLET

Hiskia sjukdom, lifslängd, äregirighet, död. Manasse Konung.

1. På den tiden vardt Hiskia dödsjuk; och Propheten Esaia, Amos son, kom till honom, och sade till honom: Så säger HERREN: Skicka om ditt hus; ty du måste dö, och icke blifva lefvandes.

2. Men han vände sitt ansigte till väggena, och bad till HERRAN, och sade:

3. Ack HERRE! Kom dock ihåg, att jag hafver troliga vandrat för dig, och med rättsinnigt hjerta, och gjort det dig hafver ljuft varit. Och Hiskia gret svårliga.

4. Men som Esaia icke ännu halfväges igenom staden utkommen var, kom HERRANS ord till honom, och sade:

5. Vänd om, och säg Hiskia mins folks Första: Detta säger HERREN dins faders Davids Gud: Jag hafver hört dina bön, och sett dina tårar; si, jag vill göra dig helbregda; tredje dagen härefter skall du uppgå i HERRANS hus.

6. Och jag skall förlänga ditt lif till femton år, och fria dig och denna staden utu Konungens hand i Assyrien, och beskärma denna staden för mina skull, och för min tjenares Davids skull.

7. Och Esaia sade: Får mig hit ett stycke fikon. Och när de hade det fått honom, lade han det på böldena, och han vardt helbregda,

8. Hiskia sade till Esaia: Hvad tecken är dertill, att HERREN vill göra mig helbregda, och jag uppgå skall i HERRANS hus tredje dagen härefter?

9. Esaia sade: Detta tecknet skall du hafva af HERRANOM, att HERREN skall så göra med dig, som han sagt hafver; vill du att skuggen skall gå tio streck framåt, eller tio streck tillbaka?

10. Hiskia sade: Det är lätt, att skuggen går framåt tio streck, det vill jag icke; utan att han går tio streck tillbaka.

11. Då åkallade Propheten Esaia HERRAN, och skuggen gick tillbaka tio streck, som han framåt gångit hade på Ahas säjare.

12. På den tiden sände Berodach Baladan, Baladans son, Konungen i Babel, bref och gåfvor till Hiskia; förty han hade hört, att Hiskia hade varit krank.

13. Och Hiskia gjorde sig glad med dem, och viste dem hela örtahuset, silfver, guld, speceri, och den bästa oljon, och harneskhuset, och allt det i hans fatebur för handene var; och var intet i hans hus, och i allt hans våld, det Hiskia dem icke viste.

14. Så kom Propheten Esaia till Konung Hiskia, och sade till honom: Hvad hafva desse männerna sagt? Och hvadan äro de komme till dig? Hiskia sade: De äro utaf fjerran land komne till mig, ifrå Babel.

15. Han sade: Hvad hafva de sett i dino huse? Hiskia sade: De hafva sett allt det i mino huse är; och i mina håfvor är intet, som jag dem icke vist hafver.

16. Då sade Esaia till Hiskia: Hör HERRANS ord:

17. Si, den tid skall komma, att allt skall bortfördt varda utu ditt hus till; Babel, och allt det dine fäder församlat hafva intill denna dag; och skall intet igenlefdt varda, säger HERREN.

18. Dertill de barn, som af dig komma, som du födandes varder, skola varda tagne till att vara kamererare i Konungens palats i Babel.

19. Hiskia sade till Esaia: Det är så godt, som HERREN sagt hafver. Och sade ytterligare: Vare dock frid och sanning i min tid.

20. Hvad nu mer af Hiskia sägandes är, och all hans magt, och hvad han gjort hafver, och om dammen och vatturännorna, dermed han ledde vatten in i staden, si, det är skrifvet uti Juda Konungars Chrönico.

21. Och Hiskia afsomnade med sina fäder; och Manasse hans son vardt Konung i hans stad.

2 KUNGABOKEN, 21. CAPITLET

Manasse styggelse, hot, blod, död. Amon, Josia, Konungar.

1. Manasse var tolf åra gammal, då han vardt Konung, och regerade fem och femtio år i Jerusalem; hans moder het Hephziba.

2. Och han gjorde det ondt var för HERRANOM, efter Hedningarnas styggelse, som HERREN för Israels barn fördrifvit hade.

3. Och han afvände sig, och uppbyggde de höjder, som hans fader Hiskia nederbrutit hade, och uppsatte Baals altare, och gjorde lundar, såsom Achab, Israels Konung, gjort hade; och tillbad all himmelens här, och tjente dem;

4. Och byggde altare i HERRANS hus, der HERREN om sagt hade: Jag skall sätta mitt Namn i Jerusalem.

5. Och han byggde allom himmelens här altare, uti båda gårdarna till HERRANS hus;

6. Och lät sin son gå igenom eld, och aktade på foglarop och tecken, och höll spåmän och tecknatydare, och gjorde mycket det ondt var för HERRANOM, der han honom med förtörnade.

7. Han satte ock en lundagud, den han gjort hade, i huset, om hvilket HERREN till David och hans son Salomo sagt hade: Uti detta hus, och i Jerusalem, det jag utvalt hafver utur alla Israels slägter, vill jag sätta mitt Namn i evig tid.

8. Och skall icke låta Israels fot mer röra sig ifrå det land, som jag deras fader gifvit hafver dock så, om de hålla och göra efter allt det jag budit hafver, och efter all de lag, som min tjenare Mose dem budit hafver.

9. Men de lydde intet; utan Manasse förförde dem, så att de gjorde värre än Hedningarna, som HERREN för Israels barn fördrifvit hade.

10. Då talade HERREN genom sina tjenare Propheterna, och sade:

11. Derföre, att Manasse, Juda Konung, hafver denna styggelsen gjort, som värre är än all den styggelse som de Amoreer gjort hafva, som för honom voro; och hafver desslikes kommit Juda till att synda med sina afgudar;

12. Derföre säger HERREN Israels Gud alltså: Si, jag skall låta komma olycka öfver Jerusalem och Juda, så att hvilken som helst det får höra, honom skall det gälla i båda hans Öron.

13. Och jag skall utsträcka öfver Jerusalem Samarie snöre, och Achabs hus vigt; och skall utskölja Jerusalem, såsom man utsköljer diskar, och skall omstörta det.

14. Och jag skall låta några af minom arfvedel blifva qvara, och gifva dem uti deras fiendars händer, att de skola varda till ett rof och sköfvel allom deras fiendom;

15. Derföre, att de gjort hafva det mig illa behagar, och hafva förtörnat mig, ifrå den dag, då deras fäder foro utur Egypten, allt intill denna dag.

16. Och utgöt Manasse ganska mycket oskyldigt blod, in tilldess Jerusalem på alla sidor fullt vardt; förutan de synder, der han med kom Juda till att synda, att de gjorde det ondt var för HERRANOM.

17. Hvad nu mer af Manasse sägandes är, och allt det han gjort hafver, och om hans synder, som han bedref, si, det är skrifvet uti Juda Konungars Chrönico.

18. Och Manasse afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven i trägårdenom vid lians hus, nämliga i Ussa trägård; och hans son Amon vardt Konung i hans stad.

19. Tu och tjugu åra gammal var Amon, då han vardt Konung, och han regerade i tu år i Jerusalem; hans moder het Mesullemeth, Haruz dotter, af Jotba.

20. Och han gjorde det HERRANOM illa behagade, såsom hans fader Manasse gjort hade;

21. Och vandrade i allan den väg, som hans fader vandrat hade, och tjente de afgudar, som hans fader tjent hade, och tillbad dem;

22. Och öfvergaf HERRAN sina fäders Gud, och vandrade icke på HERRANS väg.

23. Och hans tjenare gjorde ett förbund emot Amon, och dråpo Konungen i hans hus.

24. Men folket i landena slog alla dem, som förbundet emot Konung Amon gjort hade. Och folket i landena gjorde Josia, hans son, till Konung i hans stad.

25. Hvad Amon nu mer gjort hafver, si, det är skrifvet i Juda Konungars Chrönico.

26. Och man begrof honom i hans graf, i Ussa trägärd; och hans son Josia vardt Konung i hans stad.

2 KUNGABOKEN, 22. CAPITLET

Josia botar templet, läser lagen, gråter, skonas.

1. Josia var åtta åra gammal, då han vardt Konung, och regerade ett och tretio år i Jerusalem; hans moder het Jedida, Adaja dotter, af Bozkath.

2. Han gjorde det godt var för HERRANOM, och vandrade i allom sins faders Davids väg, och böjde hvarken på högra sidona, eller på den venstra.

3. Uti adertonde årena Konungs Josia, sände Konungen Saphan, Azalia son, Mesullams sons, skrifvaren, bort uti HERRANS hus, och sade:

4. Gack upp till öfversta Presten Hilkia, att man må få honom de penningar, som till HERRANS hus införde äro, och dörravaktarena församlat hafva af folkena;

5. Att de måga gifva dem arbetarena, som beställde äro i HERRANS hus, och gifva dem som arbeta på HERRANS hus, och bota det som förfallet är i husena;

6. Nämliga timbermannom, byggningsmannom, murmästarom, och dem som trä och huggen sten köpa skola, till husets förbättring;

7. Dock så, att man ingen räkenskap skulle taga af dem för de penningar, som under deras hand antvardade vordo; utan de skulle handla dermed på sina tro.

8. Och öfverste Presten Hilkia sade till skrifvaren Saphan: Jag hafver funnit lagbokena uti HERRANS hus; och Hilkia fick Saphan bokena, att han skulle den läsa.

9. Och skrifvaren Saphan bar henne till Konungen, och bådade honom igen, och sade: Dine tjenare hafva tillhopahemtat de penningar, som i husena funne voro, och hafva utgifvit dem arbetarena, som beställde äro i HERRANS hus.

10. Och förtäljde skrifvaren Saphan Konungenom, och sade: Hilkia Presten fick mig ena bok; och Saphan las henne för Konungenom.

11. Då Konungen hörde orden i lagbokene, ref han sin kläder sönder.

12. Och Konungen böd Hilkia Prestenom, och Ahikam, Saphans sone, och Achbor, Michaja sone, och Saphan skrifvarenom, och Asaja, Konungens tjenare, och sade:

13. Går bort, och fråger HERRAN, för mig, för folket, och för hela Juda, om denna bokenes ord, som funnen är; ty det är en stor HERRANS vrede, som är upptänd öfver oss; derföre, att våre fäder icke lydt hafva denna bokenes ord, att de måtte gjort allt det derutinnan skrifvet är.

14. Då gingo åstad Hilkia Presten, Ahikam, Achbor, Saphan och Asaja, till den Prophetissan Hulda, Sallums hustru, Thikva sons, Harhas sons, klädavaktarens; och hon bodde i Jerusalem i dem andra delenom, och de talade med henne.

15. Men hon sade till dem: Detta säger HERREN Israels Gud: Säger dem månne, som eder till mig sändt hafver:

16. Så säger HERREN: Si, jag skall låta komma olycko öfver detta rum, och dess inbyggare, efter all lagsens ord, som Juda Konung hafver läsa låtit.

17. Derföre, att de hafva öfvergifvit mig, och rökt andra gudar, förtörnande mig med allt deras handaverk; derföre skall min vrede upptändas emot detta rum, och skall icke utsläckt varda.

18. Men Juda Konunge, som eder utsändt hafver till att fråga HERRAN, skolen I så säga: Så säger HERREN Israels Gud:

19. Derföre, att ditt hjerta hafver bevekt sig, af de ord, som, du hört hafver, och hafver ödmjukat dig för HERRANOM, då du hörde hvad jag sagt hade emot detta rum, och dess inbyggare, att de skulle varda till en förödelse och förbannelse, och hafver rifvit din kläder sönder, och hafver gråtit för mig, så hafver jag ock hört det, säger HERREN.

20. Derföre vill jag samka dig till dina fäder, att du skall samkas i grafvena med frid, och din ögon icke se skola alla denna olyckona, som jag öfver detta rum föra skall. Och de sade Konungenom det igen.

2 KUNGABOKEN, 23. CAPITLET

Josia nitälskan, död. Joahas, Jojakim, Konungar.

1. Och Konungen sände bort, och till honom församlades alle de äldste i Juda och Jerusalem.

2. Och Konungen gick upp i HERRANS hus, och hvar man af Juda, och alle Jerusalems inbyggare med honom, Prester och Propheter, och allt folket, både små och store; och man las för deras öron all förbundsens boks ord, hvilken i HERRANS hus funnen var.

3. Och Konungen gick in till en stod, och gjorde ett förbund för HERRANOM, att de skulle vandra efter HERRANOM, och hålla hans bud, vittnesbörd och rätter, af allt hjerta, och af allo själ, att de skulle upprätta detta förbunds ord, som skrifne stodo uti desso bok; och allt folket trädde uti förbundet.

4. Och Konungen böd öfversta Prestenom Hilkia, och Prestenom af det andra skiftet, och dörravaktaromen, att de skulle utkasta af HERRANS tempel allahanda tyg, som till Baal och lunden, och all himmelens här gjordt var; och de brände det upp utanför Jerusalem i Kidrons dal, och stoftet deraf vardt buret till BethEl.

5. Och han afsatte de Camarim, hvilka Juda Konungar stiktat hade, till att röka på höjderna uti Juda städer, och omkring Jerusalem; desslikes Baals, solenes, månans, planeternas och all himmelens härs rökare;

6. Och lät föra lunden utu HERRANS hus, ut för Jerusalem, i Kidrons bäck; och brände honom upp i Kidrons bäck, och gjorde honom till stoft, och kastade stoftet uppå det meniga folks grifter.

7. Och han bröt bort de roffarehus, som voro vid HERRANS hus, der qvinnor uti vofvo tapeter till lunden.

8. Och han lät församla alla Presterna utu Juda städer, och orenade de höjder, der Presterna rökte, ifrå Geba allt intill BerSeba; och han bröt bort portaltaren, som voro uti ingångenom i Josua stadsfogdans port, hvilken voro på venstra sidone, der man går till stadsporten.

9. Dock offrade icke höjdernas Prester någon tid på HERRANS altare i Jerusalem, utan åto af de osyrade brödena, ibland sina bröder.

10. Han orenade ock Tophet, uti Hinnoms barnas dal, att ingen skulle låta gå sin son eller sina dotter genom eld för Molech;

11. Och tog bort de hästar, hvilka Juda Konungar solene uppsatt hade, i ingångenom åt HERRANS hus, till NethanMelechs åminnelse, kamererarens, som i Parvarim var; och solenes vagnar brände han upp i eld;

12. Så ock altaren på taken i Ahas sal, den Juda Konungar gjort hade; och de altare, som Manasse gjort hade uti de två gårdar åt HERRANS hus, bröt Konungen bort, och lopp dädan, och kastade deras stoft i Kidrons bäck.

13. Och de höjder, som för Jerusalem voro, på högra sidone, vid berget Mashith, som Salomo Israels Konung byggt hade till Astoreth, Zidons styggelse, och Chemos, Moabs styggelse, och Milcom, Ammons barnas styggelse, orenade Konungen;

14. Och slog sönder stoderna, och utrotade lundarna, och uppfyllde deras rum med menniskoben;

15. Sammalunda ock det altaret i BethEl, höjden, som Jerobeam, Nebats son, gjort hade, den Israel hade kommit till att synda; det samma altaret bröt han neder, och höjdena, och brände upp höjdena, och gjorde henne till stoft, och brände upp lunden.

16. Och Josia vände sig om, och fick se de grifter, som voro på bergena, och sände bort, och lät hemta benen utu grifterna, och uppbrände dem på altarena, och orenade det, efter HERRANS ord, som Guds mannen utropat hade, den detta så föresagt hade,

17. Och han sade: Hvad är detta för en vård, som jag här ser? Och folket i stadenom sade till honom: Det är den Guds mansens grift, som af Juda kom, och detta utropade, som du gjort hafver med altarena i BethEl.

18. Och han sade: Låt honom ligga; ingen röre hans ben. Alltså vordo hans ben friade, med den Prophetens ben, som utaf Samarien kommen var.

19. Han kastade ock bort all höjders hus uti Samarie städer, som Israels Konungar gjort hade, till att förtörna (Herran), och gjorde med dem alldeles såsom han i BethEl gjort hade.

20. Och han offrade alla höjdernas Prester, som der voro, på altaren, och brände så menniskoben deruppå, och kom igen till Jerusalem.

21. Och Konungen böd folkena, och sade: Håller HERRANOM edrom Gud Passah, såsom skrifvet är i denna förbunds bok.

22. Ty intet Passah var så hållet som detta, ifrå de domares tid, som Israel dömde, och i alla Israels Konungars och Juda Konungars tid;

23. Utan i adertonde årena Konungs Josia vardt detta Passah hållet HERRANOM i Jerusalem.

24. Desslikes rensade Josia ut alla spåmän, tecknatydare, beläte och afgudar, och all styggelse, som i Juda land och i Jerusalem sedde vordo; på det han skulle upprätta lagsens ord, som skrifne stodo i bokene, som Presten Hilkia fann i HERRANS hus.

25. Hans like hade ingen Konung varit för honom, den så af allt hjerta, af allo själ, och alla krafter sig till HERRAN vände, efter all Mose lag; och efter honom kom ej heller hans like upp.

26. Dock vände icke HERREN sig ifrå sine stora vredes grymhet, der han med öfver Juda förtörnad var, för all de retelses skull, dermed Manasse honom rett hade.

27. Och HERREN sade: Jag vill ock kasta Juda ifrå mitt ansigte, såsom jag Israel bortkastat hafver; och skall förkasta denna staden, som jag utvalt hafver, nämliga Jerusalem, och det hus, der jag om sagt hafver: Mitt Namn skall vara der.

28. Hvad nu mer af Josia sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet uti Juda Konungars Chrönico.

29. Uti hans tid drog Pharao Necho, Konungen i Egypten, upp emot Konungen af Assyrien, vid den älfvena Phrat; men Konung Josia drog emot honom, och blef död i Megiddo, då han hade sett honom.

30. Och hans tjenare förde honom dödan ifrå Megiddo, och hade honom till Jerusalem, och begrofvo honom i hans graf; och folket i landena togo Joahas, Josia son, och smorde honom, och gjorde honom till Konung i hans faders stad.

31. Tre och tjugu åra gammal var Joahas, då han vardt Konung, och regerade tre månader i Jerusalem; hans moder het Hamutal, Jeremia dotter af Libna.

32. Och han gjorde det ondt var för HERRANOM, såsom hans fäder gjort hade.

33. Men PharaoNecho grep honom i Riblath i Hamaths land, att han icke regera skulle i Jerusalem; och lade en beskattning på landet, hundrade centener silfver, och en centener guld.

34. Och PharaoNecho gjorde Eliakim, Josia son, till Konung uti hans faders Josia stad, och vände hans namn Jojakim. Men Joahas tog han, och förde in uti Egypten; der blef han död.

35. Och Jojakim gaf Pharao silfret och guldet; dock beskattade han landet, att han sådant silfver gifva kunde efter Pharaos befallning; hvar och en, efter sina förmågo, beskattade han till silfver och guld ibland folket i landena, att han det PharaoNecho gifva skulle.

36. Fem och tjugu åra gammal var Jojakim, då han vardt Konung, och regerade ellofva år i Jerusalem; hans moder het Zebuda, Pedaja dotter af Ruma.

37. Och han gjorde det ondt var för HERRANOM, såsom hans fäder gjort hade.

2 KUNGABOKEN, 24. CAPITLET

Jojakim död. Jojachin fångas. Zedekia Konung.

1. Uti hans tid drog NebucadNezar upp, Konungen i Babel, och Jojakim vardt honom underdånig i tre år. Och han vände sig om, och föll ifrå honom.

2. Och HERREN lät komma öfver honom krigsfolk, utu Chaldeen, utu Syrien, utu Moab, och ifrån Ammons barn; och lät komma dem i Juda, att de skulle förderfva honom, efter HERRANS ord, det han talat hade genom sina tjenare Propheterna.

3. Men det skedde Juda alltså, efter HERRANS ord, på det han skulle kasta dem ifrå sitt ansigte för Manasse synds skull, som han gjort hade;

4. Och för det oskyldiga blods skull, som han utgöt, och gjorde Jerusalem fullt med oskyldigt blod; och derföre ville HERREN icke förlåtat.

5. Hvad nu mer af Jojakim sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet uti Juda Konungars Chrönico.

6. Och Jojakim afsomnade med sina fäder, och hans son Jojachin vardt Konung i hans stad.

7. Och Konungen i Egypten drog icke mer utu sitt land; förty Konungen i Babel hade honom borttagit allt det som Konungens i Egypten var, ifrån Egypti bäck allt intill den älfven Phrath.

8. Aderton åra gammal var Jojachin, då han Konung vardt, och regerade tre månader i Jerusalem; hans moder het Nehustha, Elnathans dotter af Jerusalem.

9. Och han gjorde det ondt var för HERRANOM, såsom hans fader gjort hade.

10. På den tiden drogo NebucadNezars Konungens tjenare i Babel upp till Jerusalem, och kringlade staden med bålverk.

11. Och då NebucadNezar kom till staden med sina tjenare, belade han honom.

12. Men Jojachin, Juda Konung, gick ut till Konungen af Babel med sine moder, med sina tjenare, med sina öfverstar och kamererare. Och Konungen af Babel anammade honom i lians rikes åttonde åre;

13. Och tog ut dädan alla håfvor uti HERRANS hus, och i Konungshuset; och slog sönder all gyldene kärile, som Salomo, Israels Konung, gjort hade uti HERRANS tempel, såsom HERREN sagt hade;

14. Och förde bort hela Jerusalem, alla öfverstar, alla väldiga, tiotusend fångar, och alla timbermän, och alla smeder, och lät intet qvart blifva, utan det ringesta folket i landena;

15. Och förde bort Jojachin till Babel, Konungens moder, Konungens hustrur, och hans kamererare; desslikes de myndiga i landena förde han ock fångna bort ifrå Jerusalem till Babel;

16. Och hvad bästa folket var, sjutusend, och de timbermän och smeder, tusende, alle starke krigsmän. Och Konungen af Babel förde dem till Babel.

17. Och Konungen af Babel gjorde Matthania, hans faderbroder, till Konung i hans stad, och förvände hans namn Zedekia.

18. Ett och tjugu år gammal var Zedekia, då han vardt Konung, och regerade ellofva år i Jerusalem; hans moder het Hamital, Jeremia dotter af Libna.

19. Och han gjorde det ondt var för HERRANOM, såsom Jojakim gjort hade.

20. Ty det skedde alltså med Jerusalem och Juda utaf HERRANS vrede, tilldess han kastade dem bort ifrå sitt ansigte. Och Zedekia vardt affällig ifrå Konungenom i Babel.

2 KUNGABOKEN, 25. CAPITLET

Jerusalem belagdt. Zedekia gripen. Templet brändt. Folket bortfördt.

1. Och det begaf sig i nionde årena af hans rike, på tionde dagen i tionde månadenom, kom NebucadNezar, Konungen i Babel, med all sin magt för Jerusalem, och de lägrade sig der före, och byggde skansar allt omkring.

2. Alltså vardt staden belagd, allt intill ellofte året af Konung Zedekia rike.

3. Men i nionde månadenom vardt hungren stark i stadenom, så att folket i landena hade intet äta.

4. Då föll man in i staden, och alle krigsmän flydde om nattena, den vägen ifrå porten, som går emellan de två murar åt Konungsträgården. Och de Chaldeer lågo omkring staden. Och han flydde den vägen åt hedmarkena.

5. Men de Chaldeers magt jagade efter Konungen, och grepo honom på hedmarkene vid Jericho. Och alle krigsmännerna, som när honom voro, vordo förskingrade ifrå honom.

6. Men Konungen grepo de, och förde honom upp till Konungen af Babel till Riblath; och de sade en dom öfver honom.

7. Och de slogo Zedekia barn ihjäl för hans ögon, och stungo Zedekia hans ögon ut, och bundo honom med kedjor, och förde honom till Babel.

8. På sjunde dagen i femte månadenom, det är nittonde året NebucadNezars, Konungens i Babel, kom NebusarAdan hofmästaren, Konungens tjenare i Babel, till Jerusalem;

9. Och uppbrände HERRANS hus, och Konungshuset, och all hus i Jerusalem, och all stor hus brände han upp med eld.

10. Och hela de Chaldeers magt, som med hofmästarenom var, bröt omkull murarna, som omkring Jerusalem voro.

11. Men det andra folket, som qvart var i stadenom, och de som till Konungen af Babel fallne voro, och det andra meniga folket, förde NebusarAdan hofmästaren bort.

12. Och af de ringesta i landena lät hofmästaren blifva till vingårdsmän, och åkermän.

13. Men de kopparstodar i HERRANS hus, och stolarna, och kopparhafvet, som i HERRANS hus var, slogo de Chaldeer sönder, och förde kopparen till Babel.

14. Och grytor, skoflar, knifvar, skedar, och all kopparkärile, dermed man tjente, togo de bort.

15. Dertill tog hofmästaren pannor och bäcken, hvad af guld och silfver var;

16. Två stodar, ett haf, och de stolar, som Salomo hade göra låtit till HERRANS hus; kopparen af all denna tygen stod icke till vägandes.

17. Aderton alnar hög var en stoden, och knappen derpå var ock af koppar, och tre alnar hög; och gjordarne, och granatäplen allt omkring knappen, var ock allt af koppar; vid samma sättet var ock den andre stoden med gjordar.

18. Och hofmästaren tog Presten Seraja af första skiftet, och Presten Zephania af det andra skiftet, och tre dörravaktare,

19. Och en kamerer utu stadenom, som öfver krigsmännerna satt var, och fem män, som allstädes hade ståndit för Konungenom, och i stadenom funne voro, och Sopher, härhöfvitsmannen, som folket i landena strida lärde, och sextio män af landsfolkena, som i stadenom funne voro.

20. Dessa tog NebusarAdan hofmästaren, och förde dem till Konungen af Babel till Riblath.

21. Och Konungen i Babel slog dem ihjäl i Riblath, i de landena Hamath. Alltså vardt Juda bortförd utu sitt land.

22. Men öfver det folk, som qvart blef i Juda land, som NebucadNezar, Konungen i Babel, qvart blifva lät, satte han Gedalja, Ahikams son, Saphans sons.

23. Då nu allt krigsfolkets höfvitsmän och männerna hörde, att Konungen af Babel hade uppsatt Gedalja, kommo de till Gedalja i Mizpa, nämliga Ismael, Nethania son, och Johanan, Kareahs son, och Seraja, Thanhumeths son, den Netophathiten, och Jaesania, Maachati son, samt med deras män.

24. Och Gedalja svor dem, och deras män, och sade till dem: Frukter eder intet att vara de Chaldeers underdånar; blifver i landena, och varer Konungenom af Babel underdånige, så går eder väl.

25. Men i sjunde månadenom kom Ismael, Nethania son, Elisama sons, utaf Konungsliga slägt, och tio män med honom, och slogo Gedalja ihjäl; dertill de Judar och Chaldeer, som med honom voro i Mizpa.

26. Då reste sig upp allt folket, både små och store, och krigsöverstarna, och kommo in uti Egypten; förty de fruktade sig för de Chaldeer.

27. Uti sjunde och tretionde årena, sedan Jojachin, Juda Konung, bortförd var, på sjunde och tjugonde dagen i tolfte månadenom, hof EvilMerodach, Konungen i Babel, uti första årena af sitt rike, Jojachins, Juda Konungs, hufvud upp utu fängslehuset;

28. Och talade vänliga med honom, och satte hans stol utöfver de Konungars stolar, som när honom voro i Babel;

29. Och förvandlade hans fängelsekläder; och han åt alltid inför honom i alla sina lifsdagar;

30. Och satte honom före hans del, den man honom alltid gifva skulle af Konungenom, hvar dag, så länge han lefde.