Konung Carl den Tolftes Bibel

JEREMIA, 1. CAPITLET

Jeremia ätt, tid, kallelse, syn, predikan.

1. Detta är Jeremia ord, Hilkia sons, af de Prester i Anathoth, i BenJamins land;

2. Till hvilken skedde HERRANS ord i Josia tid, Amons sons, Juda Konungs, uti trettonde årena af hans rike;

3. Och sedan intill Jojakims tid, Josia sons, Juda Konungs, allt intill ändan på ellofte årena Zedekia, Josia sons, Juda Konungs, intill Jerusalems fängelse, i femte månadenom.

4. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

5. Jag kände dig, förr än jag tillredde dig i moderlifvet, och utkorade dig, förr än du af modrene född vardt, och satte dig till en Prophet ibland mång folk.

6. Men jag sade: Ack! Herre HERRE, jag doger intet till att predika, ty jag är för ung.

7. Då sade HERREN till mig: Säg icke: Jag är för ung; utan du skall gå dit jag sänder dig, och predika hvad jag befaller dig.

8. Frukta dig intet för dem; ty jag är när dig, och vill frälsa dig, säger HERREN.

9. Och HERREN räckte ut sina hand, och tog uppå min mun; och HERREN sade till mig: Si, jag sätter min ord i din mun.

10. Si, jag sätter dig i dag öfver folk och rike, att du skall upprycka, nederbryta, förstöra och förderfva, och bygga, och plantera.

11. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade: Jeremia, hvad ser du? Jag sade: Jag ser en vakande staf.

12. Och HERREN sade till mig: Rätt hafver du sett; ty jag vill vaka öfver mitt ord, att jag det göra skall.

13. Och HERRANS ord skedde annan gången till mig, och sade: Hvad ser du? Jag sade: Jag ser en het sjudande gryto nordanefter.

14. Och HERREN sade till mig: Nordanefter skall ondt komma öfver alla de som i landena bo.

15. Ty si, jag vill kalla alla Förstar uti de rike norrut, säger HERREN, att de skola komma och sätta sin säte inför portarna i Jerusalem, och allt omkring murarna, och för alla Juda städer.

16. Och jag skall låta rätten gå öfver dem, för alla deras ondskos skull, att de öfvergifva mig, och röka androm gudom, och tillbedja sina händers verk.

17. Så begjorda nu dina länder, och statt upp, och predika dem allt det jag bjuder dig; frukta dig intet för dem, lika som jag skulle afskräcka dig.

18. Ty jag vill i denna dag göra dig till en fast stad, till en jernpelare, och till en kopparmur i hela landena, emot Juda Konungar, emot hans Förstar, emot hans Prester, emot folket i landena;

19. Så att, om de än strida emot dig, skola de likväl intet öfvervinna dig; ty jag är när dig, säger HERREN, att jag skall frälsa dig.

JEREMIA, 2. CAPITLET

Juda affall, hårdhet.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Gack bort, och predika uppenbarliga i Jerusalem, och säg: Så säger HERREN: Jag tänker uppå den välgerning, som dig skedde i dinom ungdom, och den kärlek, som jag dig beviste, då du vast dägelig, då du följde mig i öknene, uti det land der man intet sår;

3. Då Israel HERRANS egen var, och hans första, frukt; den honom fräta ville, han måste få skuld, och olycka öfver honom komma, säger HERREN.

4. Hörer HERRANS ord, I af Jacobs hus, och all slägte af Israels hus.

5. Detta säger HERREN: Hvad hafver edra fäder fattats uppå mig, att de trädde ifrå mig, och föllo intill de onyttiga afgudar, der de dock intet förvärfde;

6. Och tänkte icke ens: Hvar är HERREN, den oss utur Egypti land förde, och ledde oss i öknene, uti en öde vildmark, uti en torro och mörko mark, uti de mark der ingen vistades, eller någor menniska bodde?

7. Och jag hade eder in uti ett godt land, att I dess frukt och dess goda äta skullen; och då I der inkommen, orenaden I mitt land, och gjorden mitt arf till en styggelse.

8. Presterna tänkte intet: Hvar är HERREN? Och de lärde aktade mig intet; och herdarna förde folket ifrå mig, och Propheterna propheterade om Baal, och föllo intill de onyttiga afgudar.

9. Jag måste ju alltid träta med eder, och edrom barnabarnom, säger HERREN.

10. Går bort till Chittims öar, och ser till, och sänder till Kedar, och märker granneliga, och skåder till, om det går så der till;

11. Om Hedningarna omskifta sina gudar, ändock de inga gudar äro, och mitt folk hafver likväl omskift sina härlighet uti en onyttig afgud.

12. Måtte dock himmelen gifva sig dervid, förskräckas och bäfva, säger HERREN.

13. Ty mitt folk gör en dubbel synd: Mig, som är en lefvande källa, öfvergifva de, och göra sig brunnar, ja, usla brunnar; ty de gifva intet vatten.

14. Är då Israel en träl eller lifegen, att han hvars mans rof vara måste?

15. Ty lejonen ryta öfver honom, och ropa, och föröda hans land, och förbränna hans städer, så att der bor ingen uti.

16. De af Noph och Thahpanhes förkrossa dig hufvudet.

17. Detta gör du dig sjelf, i det att du öfvergifver HERRAN din Gud, så ofta han dig den rätta vägen leda vill.

18. Hvad hjelper dig det, att du far in uti Egypten, och vill dricka af det vattnet Sihor? Och hvad hjelper dig det, att du far till Assyrien, och vill dricka af älfvene (Phrath)?

19. Det är dine ondskos skull, att du så plågad varder, och dine olydnos, att du så näpst varder: Alltså, måste du få veta och förfara, hvad jämmer och sorg det med sig hafver, att du öfvergifver HERRAN din Gud, och icke fruktar mig, säger Herren, HERREN Zebaoth.

20. Ty du hafver af ålder sönderbrutit ditt ok, och sönderslitit din band, och sagt: Jag vill icke så undertryckt vara; utan uppå all hög berg och under all grön trä lopp du efter horeri.

21. Men jag hade planterat dig till ett sött vinträ, och till en ganska rättsinnig säd; huru äst du då nu mig vorden till ett bittert vildt vinträ?

22. Och om du än tvådde dig med lut, och toge der mycken såpo till, så synes dock din ondsko dessmer för mig, säger Herren HERREN.

23. Huru tör du då säga: Jag är intet oren: jag håller mig icke intill Baalim? Se till, huru du hafver bedrifvit det i dalenom, och betänk, huru du gjort hafver; du lopp omkring såsom en camelinna uti sinom hetta;

24. Och såsom vildåsnen plägar i öknene, då han af stor hetta så oförvägen löper, att ingen kan stilla honom. Den som det veta vill, han torf icke vida löpa; på vexledagomen ser man det väl.

25. Käre, håll dock stilla, och löp icke så oförvägen; men du sade: Der varder intet af; jag måste bola med de främmande, och löpa efter dem.

26. Lika som en tjuf kommer till skam, då han gripen varder; alltså skall Israels hus på skam komma, samt med deras Konungar, Förstar, Prester och Propheter;

27. Hvilke till trät säga: Du äst min fader; och till stenen: Du hafver födt mig; ty de vände ryggen till mig, och icke ansigtet; men när nöd är på, så säga de: Upp, och hjelp oss.

28. Hvar äro då dine gudar, som du dig gjort hafver? Bed dem stå upp; låt se, om de kunna hjelpa dig i dine nöd; ty så många städer, så många gudar hafver du, Juda.

29. Hvad viljen I ännu gå till rätta med mig? I ären alle ifrå mig fallne, säger HERREN.

30. All hugg äro förgäfves på edor barn, de låta dock intet tukta sig; ty edart svärd uppfräter likväl edra Propheter, såsom ett grymt lejon.

31. Du onda art, gif akt uppå HERRANS ord: Är jag nu vorden Israel till en öken eller ödemark? Hvi säger då mitt folk: Vi äre herrar, och vilje intet löpa efter dig?

32. En jungfru förgäter dock icke sin krans, eller en brud sina hedersgåfvo; men mitt folk förgäter mig evinnerliga.

33. Hvad bepryder du mycket ditt väsende, att jag skall vara dig nådelig? Under sådana sken bedrifver du ju mer och mer ondt.

34. Dertill finner man de fattigas och oskyldigas själars blod när dig i all rum; och det är icke hemligit, utan uppenbart uti de samma rum.

35. Och du säger ännu: Jag är oskyldig; han vände sina vrede ifrå mig; si, jag vill gå till rätta med dig om det du säger: Jag hafver icke syndat.

36. Hvi hvekar du så mycket, och faller nu hit och nu dit? Men du skall till skam varda med Egypten, lika som du med Assyrien till skam vorden äst.

37. Ty du måste ock dädan draga, och slå dina händer tillhopa uppå hufvudet; ty HERREN skall låta ditt hopp fela, och intet skall lyckas dig när dem.

JEREMIA, 3. CAPITLET

Juda straffas, lockas, bekänner.

1. Man säger: När en man skiljer sina hustru ifrå sig, och hon far ifrå honom och tager en annan man, tör han ock taga henne till sig igen? Vorde icke då landet orenadt? Men du hafver bolat med många bolar, dock kom igen till mig, säger HERREN.

2. Lyft din ögon upp i höjdena, och se till, huru du allestäds horeri bedrifver; på vägomen sitter du, och vaktar uppå dem, likasom en röfvare i öknene, och orenar landet med ditt horeri och din ondsko.

3. Derföre måste ock arlaregn borto blifva, och intet serlaregn komma; du hafver ett skökoansigte; du vill icke mer skämmas;

4. Och ropar likväl till mig: Käre fader, du mins ungdoms mästare;

5. Vill du dock vred vara evinnerliga, och icke aflåta af dine grymhet? Si, du lärer och gör det ondt är, och låter intet styra dig.

6. Och HERREN sade till mig, i Konung Josia tid: Hafver du ock sett hvad Israel, den affälliga, gjorde? Hon gick bort uppå all hög berg, och under all grön trä, och bedref der horeri.

7. Och jag sade, då hon detta alltsammans gjort hade: Vänd dig om till mig; men hon vände sig intet; och hennes syster Juda, den förhärda, såg det.

8. Och jag såg, att ändock jag den affälliga Israels horeri straffade, och öfvergaf henne, och gaf henne ett skiljobref, likväl fruktar sig hennes syster, den förhärda Juda, intet; utan går bort, och bedrifver också horeri.

9. Och af hennes horeris rykte är landet orenadt; förty hon bedrifver horeri med stock och sten.

10. Och i allt detta omvänder sig den förhärda Juda, hennes syster, intet till mig af allt hjerta; utan skrymtar, säger HERREN.

11. Och HERREN sade till mig: Den affälliga Israel är from räknandes emot den förhärda Juda.

12. Gack bort, och predika norrut alltså, och säg: Vänd om du affälliga Israel, säger HERREN, så vill jag intet vända mitt ansigte ifrån eder; ty jag är barmhertig, säger HERREN, och vill icke vredgas evinnerliga.

13. Allenast känn dina missgerningar, att du emot HERRAN din Gud syndat hafver, och hit och dit lupit till främmande gudar, under all grön trä, och hafver icke lydt mine röst, säger HERREN.

14. Omvänder eder, I affälliga barn, säger HERREN; ty jag vill trolofva eder mig, och vill hemta eder, så att en skall föra en hel stad, och två ett helt land, och jag skall låta eder komma till Zion;

15. Och skall gifva eder herdar, efter mitt hjerta, de eder föda skola med lärdom och vishet.

16. Och det skall ske, när I växen till, och ären månge vordne i landena, så skall man, säger HERREN, på den tiden intet mer tala om HERRANS förbunds ark, och intet mer komma honom ihåg, eller deraf predika, eller besöka honom, eller något mer offra der;

17. Utan på den tiden skall man kalla Jerusalem HERRANS säte, och alle Hedningar skola församla sig dit, för HERRANS Namns skull i Jerusalem; och skola icke mer vandra efter sins onda hjertas tankar.

18. På den tiden skall Juda hus gå till Israels hus, och skola tillsammans komma nordanefter, in uti det land som jag edra fäder till arfs gifvit hafver.

19. Och jag säger dig till: O! huru mång barn vill jag gifva dig, och det goda landet, det sköna arfvet, nämliga Hedningarnas kärna. Och jag säger dig till: Du skall på den tiden kalla mig käre Fader, och intet vika ifrå mig.

20. Men Israels hus aktar mig intet, likasom en qvinna nu icke mer aktar sin bola, säger HERREN.

21. Derföre skall man få höra en klagelig gråt och jämmer af Israels barn på högarna; derföre, att de illa gjort, och HERRAN sin Gud förgätit hafva.

22. Så vänder nu om, I affällige barn, så vill jag hela eder af edro olydno. Si, vi komme till dig; ty du äst HERREN vår Gud.

23. Sannerliga, det är icke utan bedrägeri med de högar, och med all berg; sannerliga, Israel hafver ingen hjelp, utan allena af HERRANOM vårom Gud.

24. Och våra fäders stiktningar, de vi af ungdom hållit hafva, måste afgå med skam; samt med deras får, fä, söner och döttrar.

25. Ty der vi förläte oss uppå, det är oss nu alltsammans till skam; och der vi tröste uppå, der måste vi nu skämmas vid; ty vi syndadom dermed emot HERRAN vår Gud, både vi och våre fäder, allt ifrå vår ungdom och intill denna dag, och lyddom icke HERRANS vår Guds röst.

JEREMIA, 4. CAPITLET

Juda hotas med förstöring.

1. Vill du omvända dig, Israel, säger HERREN, så vänd dig till mig; och om du bortlägger din styggelse ifrå mitt ansigte, så skall du icke bortdrifven varda.

2. Då skall du svärja, utan skrymteri, rätt och heligt: Så visst som HERREN lefver; och Hedningarna skola i honom välsignade varda, och berömma sig af honom.

3. Ty så säger HERREN till dem i Juda och i Jerusalem: Plöjer på nytt, och sår icke ibland törne.

4. Omskärer eder HERRANOM, och lägger bort edars hjertas förhud, I Juda män, och Jerusalems inbyggare; på det min grymhet icke skall utfara såsom en eld, och brinna så, att henne ingen utsläcka, kan, för edra ondskos skull.

5. Ja, förkunner då i Juda, och roper högt i Jerusalem, och säger: Blåser upp trummeter i landena. Roper med höga röst, och säger: Församler eder, och låter oss draga in uti fasta städer.

6. Uppreser ett baner i Zion, skicker eder i rotar, och töfver icke; ty jag låter komma hit en olycko ifrå nordan, och en stor jämmer.

7. Lejonet kommer utdragandes utu sine kulo, och Hedningarnas förderfvare drager ut ifrå sitt rum; på det han skall föröda ditt land, och uppbränna dina städer, så att der skall ingen bo uti.

8. Derföre drager säcker uppå; gråter, och jämrer eder; ty HERRANS grymma vrede vill icke ifrån oss återvända.

9. På den tiden, säger HERREN, skall Konungens och Förstarnas hjerta förfalla; Presterna skola varda förfärade, och Propheterna förskräckte.

10. Men jag sade: Ack! Herre HERRE, du hafver det desso folke och Jerusalem fast mycket fela låtit, då de sade: Det skall vara frid när eder, ändock svärdet räcker allt intill själena.

11. På den tiden skall man säga till detta folket, och till Jerusalem: Ett torrt väder kommer utöfver bergen, såsom utur öknene, på den vägen till mins folks dotter, icke till att kasta eller rensa;

12. Ja, ett väder kommer, som dem alltför starkt vara skall; så vill jag då ock gå till rätta med dem.

13. Si, han far bortåt såsom en sky, och hans vagnar äro såsom ett stormväder; hans hästar äro snarare än örnar; ve oss, vi måste förderfvade varda.

14. Så två nu, Jerusalem, ditt hjerta ifrå ondskone, på det att dig må hulpet varda; huru länge skola de skadeliga läror när dig blifva?

15. Ty af Dan kommer ett rop, och ett ondt bådskap ifrån Ephraims berg.

16. Förkunner det ibland Hedningarna; si, låter ryktet komma intill Jerusalem, att vaktare komma af fjerran landom, och skola skria emot Juda städer.

17. De skola belägga dem allt omkring, såsom vaktare på markene; ty de hafva förtörnat mig, säger HERREN.

18. Det hafver du till lön för ditt väsende och dina gerningar; då skall ditt hjerta känna, huru stor din ondska är.

19. O! huru är mig så ondt i hjertat; mitt hjerta bultar i kroppen, och hafver ingen ro; ty min själ hörer basunaljud, och en slagtning;

20. Och ett mordskri öfver det andra; ty hela landet varder förhärjadt; med hast varda mina hyddor och min tjäll förstörd.

21. Huru länge skall jag nu se baneren, och höra basunaljudet?

22. Men mitt folk är galet, och tror mig intet; galne äro de, och aktat intet; vise nog äro de till att göra det ondt är; men att göra det godt är, vilja de icke lära.

23. Jag såg uppå jordena, si, hon var tom och öde; och uppå himmelen, och han var mörk.

24. Jag såg uppå bergen, och si, de bäfvade, och alle högar darrade.

25. Jag såg, och si, der var ingen menniska; och alle foglar under himmelen voro bortflogne.

26. Jag såg, och si, åkermarken var öde, och alle städer derinne voro nederbrutne af HERRANOM, och af hans grymma vrede.

27. Ty så säger HERREN: Hela landet skall öde varda, och jag skall platt intet skona.

28. Derföre skall jorden vara bedröfvad, och himmelen ofvantill sörjande; ty jag hafver det sagt; jag hafver beslutit det, och det skall intet ångra mig; jag vill ock intet öfvergifvat.

29. Alle städer skola fly för resenärers och skyttars rop, och löpa uti tjocka skogar, och krypa in uti stenklyftor; alle städer skola stå öde, så att der bor ingen uti.

30. Hvad Till du göra, du förstörda? Om du än prydde dig med purpurkläde, och med gyldene klenodier, och färgade ditt ansigte, så pryder du dig dock fåfängt; ty de som nu hofvera för dig, de skola förakta dig; de skola gå efter ditt lif.

31. Förty jag hörer ett rop, såsom enes den der föder; en ångest, såsom enes den der i första barnsnöd är; ett dottrenes Zions rop, den der klagar och utslår händerna: Ack! ve mig, jag måste nästan förgås för dråps skull.

JEREMIA, 5. CAPITLET

Alle onde; alle förmanas.

1. Går omkring gatorna i Jerusalem, och ser till, och förfarer; och söker på dess gator, om I någon finnen, som rätt gör, och efter trona, så vill jag vara honom nådelig.

2. Och om de än sade: Så sant som HERREN lefver; så svärja de dock falskeliga.

3. HERRE, din ögon se efter trone. Du slår dem, och de kännat intet; du plågar dem, men de bättra sig intet; de hafva ett ansigte hårdare än sten, och vilja icke omvända sig.

4. Men jag tänkte: Må ske, att den arme hopen är oförståndig; vet intet af HERRANS väg, och af sins Guds rätt.

5. Jag vill gå till de väldiga, och tala med dem; de måste ju veta af HERRANS väg, och sins Guds rätt; men de samme hade alle sönderbrutit oket, och sönderslitit banden.

6. Derföre skall ock lejonet, som af skogen kommer, sönderrifva dem, och ulfven af öknene skall förderfva dem, och parden skall vakta på deras städer; alla de som der utgå, skall han uppäta; ty deras synder äro alltför många, och de äro vordne förhärde uti sine olydno.

7. Huru skall jag då vara dig nådelig; efter din barn öfvergifva mig, och svärja vid den som ingen gud är? Och nu, medan jag dem mättat hafver, bedrifva de hor, och löpa uti horohus.

8. Hvar och en vrenskas efter sin nästas hustru, såsom välfodrade stodhästar.

9. Och skulle jag icke för sådant hemsöka dem, säger HERREN; och skulle min själ icke hämnas öfver sådant folk, som detta är?

10. Bestormer hans murar och kaster dem omkull, och skoner intet; förer bort hans vinqvistar; ty de äro icke HERRANS.

11. Utan de förakta mig, både Israels hus, och Juda hus, säger HERREN.

12. De förneka HERRAN, och säga: Det är icke han, och oss varder icke så illa gåendes; svärd och hunger kommer intet öfver oss;

13. Propheterna tala mycket i vädret, och hafva intet Guds ord; det gånge dem så sjelfvom.

14. Derföre säger HERREN Gud Zebaoth: Efter I sådana tal hafven, si, så vill jag göra min ord i dinom mun till en eld, och detta folk till trä, och han skall förtära dem.

15. Si, jag skall låta komma öfver eder af Israels hus, säger HERREN, ett folk fjerranefter; ett mägtigt folk, hvilket det första folk varit hafver; ett folk, hvilkets tungomål du intet förstår, och intet förnimma kan, hvad de säga.

16. Deras koger äro öppna grifter; ja, de äro allesamman hjeltar.

17. De skola förtära din säd och ditt bröd; de skola uppäta dina söner och döttrar; de skola uppsluka din får och ditt fä; de skola förtära din vinträ, och fikonaträ; dina fasta städer, der du förlåter dig uppå, skola de förderfva med svärd.

18. Och jag skall på den tid, säger HERREN, intet skona eder.

19. Och om de varda sägande: Hvi gör HERREN vår Gud oss allt detta? så skall du svara dem: Lika som I hafven öfvergifvit mig, och tjenen främmande gudar, uti edart eget land; alltså skolen I ock tjena främmandom uti ett land, det icke edart är.

20. Detta skolen I förkunna i Jacobs hus, och predika i Juda, och säga:

21. Hörer till, I galna folk, som intet förstånd hafven; I som ögon hafven, och sen intet; öron hafven, och hören intet.

22. Viljen I icke frukta mig, säger HERREN, och intet förskräckas för mig, som sätter hafvena sina strand, derinnan det alltid blifva måste, och der intet öfvergå? Och om det än svaller, så förmår det dock intet; och om dess böljor än fast bullra, så måste de dock icke der öfvergå.

23. Men detta folket hafver ett affälligt och ohörsamt hjerta; blifva affällige, och hållat så allt framåt;

24. Och säga icke en tid i sitt hjerta: Låt oss dock frukta HERRAN vår Gud, den oss arlaregn och serlaregn gifver i rättom tid; och bevarar oss årsväxten troliga och årliga.

25. Men edra missgerningar förhindra detta, och edra synder vända detta goda ifrån eder.

26. Ty man finner ibland mitt folk ogudaktiga, de der ställa snaror och gildre för menniskorna, att de måga fånga dem, lika som foglafångare göra med klofvar.

27. Och deras hus äro full med bedrägeri, lika som en foglabur är full med lockofoglar; deraf varda de väldige, rike och fete.

28. De omgå med ond stycker; de hålla ingen rätt; den faderlösa främja de icke i hans sak, dock går dem väl, och hjelpa icke den fattiga till rätta.

29. Skulle jag det icke hemsöka, säger HERREN; och skulle min själ icke hämnas uppå sådant folk, som detta är?

30. Det står grufveliga och styggeliga till i landena.

31. Propheterna lära falskt, och Presterna äro herrar i deras ämbete, och mitt folk vill gerna så hafvat; huru vill eder gå för sådant på sistone?

JEREMIA, 6. CAPITLET

Orsak till Babels fängelse.

1. Församler eder, I BenJamins barn utu Jerusalem, och blåser i trummeter på Thekoa vakt, och reser upp ett baner på BethCherems vakt; ty en olycka är på färde ifrå nordan, och en stor jämmer.

2. Dottren Zion är såsom en dägelig och lustig äng;

3. Men der skola herdar komma öfver henne med deras hjord; de skola uppslå sin tjäll allt omkring henne, och i bet ligga hvar på sitt rum (och säga):

4. Ruster eder till strid emot henne; upp, låter oss draga upp, medan det ännu bittida dags är; ej! det kommer aftonen, och skuggen varder stor.

5. Nu väl, låt oss nu vara uppe, det vi än skulle draga ditupp om nattena, och förderfva hennes palats.

6. Ty så säger HERREN Zebaoth: Fäller trä, och görer bålverk emot Jerusalem; ty det är en stad, som hemsökt skall varda; är der dock alltsammans orätt inne.

7. Och likasom en källa uppväller sitt vatten, så uppväller ock hans ondska; hans orätt och öfvervåld ropar upp i himmelen; sitt mord och slag bedrifva de dagliga för mig.

8. Bättra dig, Jerusalem, förr än mitt hjerta vänder sig ifrå dig, och jag gör dig till ett öde land, der ingen uti bor.

9. Detta säger HERREN Zebaoth: Hvad qvart blifvet är af Israel, det måste ock efteråt afhemtadt varda, lika som ett vinträ; vinhemtaren skall afhemta uti korgen det ena efter det andra.

10. Ack! med hvem skall jag dock tala och betyga, att dock någor ville hörat? Men deras öron äro oomskorne; de kunna icke hörat; si, de hålla HERRANS ord för gäckeri, och vilja det intet.

11. Derföre är jag så full af HERRANS trugande, att jag icke kan låtat; gjut ut både öfver barnen på gatone, och öfver de män i Rådet allt tillsammans; ty både man och qvinna, både åldrig och utgammal skola fångne varda.

12. Deras hus skola komma främmande tillhanda, samt med åkrar och hustrur; ty jag vill uträcka mina hand, säger HERREN, öfver landsens inbyggare.

13. Ty de fara allesammans efter girighet, både små och store; och både Propheter och Prester lära allesamman falska Gudstjenst;

14. Och trösta mitt folk i deras olycko, att de skola det ringa akta, och säga: Det står väl till, det står väl till; och det står dock intet väl till.

15. Derföre skola de komma på skam, att de sådana styggelse bedrifva; ändock de vilja oskämde vara, och vilja intet skämma sig; derföre måste de falla hvar öfver annan; och när jag varder dem hemsökandes, skola de falla, säger HERREN.

16. Detta säger HERREN: Går uppå vägarna, och ser till, och fråger efter de förra vägar, hvilken den gode vägen är, och vandrer deruppå, så skolen I finna ro för edra själar; men de sade: Vi göre det intet.

17. Jag hafver satt väktare öfver eder; akter uppå trummeternas ljud; men de sade: Vi göret intet.

18. Derföre hörer, I Hedningar, och akter häruppå, samt med edart folk.

19. Du jord, hör till: Si, jag vill låta komma en olycko öfver detta folk, nämliga deras förtjenta lön, att de icke akta min ord, och förkasta min lag.

20. Hvad frågar jag efter rökelse, som kommer af rika Arabien, och efter god canel, som kommer utaf fjerran land? Edor bränneoffer äro mig intet tacknämlig, och edor offer behaga mig intet.

21. Derföre säger HERREN alltså: Si, jag vill sätta desso folkena en förargelse, der både fäder och barn skola sig tillsammans uppå stöta, och skola förgås, den ene grannen med den andra.

22. Detta säger HERREN: Si, ett folk varder kommandes nordanefter, och ett stort folk skall uppresa sig hardt vid vårt land;

23. De der båga och spets föra; det är grufveligit, och utan barmhertighet; de fräsa såsom ett stormande haf, och rida på hästar, rustade såsom krigsfolk, emot dig, du dotter Zion.

24. När vi få höra af dem, så skola oss våra händer nedfalla; oss varder ångest och ve, lika som ene i barnsnöd.

25. Ingen gånge ut på markena, och ingen ut uppå vägarna; ty det är allestäds osäkert för fiendans svärd.

26. O! du mins folks dotter, drag en säck uppå, och lägg dig i asko; haf sorg lika som för enda sonen, och beklaga dig lika som de der högeliga bedröfvade äro; ty förderfvaren kommer öfver oss hasteliga.

27. Jag hafver satt dig till en smältare i mitt folk, det så hårdt är; att du deras väsende förfara och bepröfva skall.

28. De äro allesamman affällige, vandrande förrädeliga; de äro allesamman förderfvad koppar och jern.

29. Blåsbälgen är förbränd, blyet försvinner, smältningen är förgäfves; ty det onda är icke ifråskildt.

30. Derföre heta de ock ett förkastadt silfver; ty HERREN hafver förkastat dem.

JEREMIA, 7. CAPITLET

Falsk förtröstans straff.

1. Detta är det ord, som skedde till Jeremia af HERRANOM, som sade:

2. Gack och statt i portenom åt HERRANS hus, och predika der detta ordet, och säg: Hörer HERRANS ord, I alle af Juda, I som gån genom denna porten, till att tillbedja HERRAN.

3. Så säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Bättrer edart lefverne och väsende, så vill jag bo när eder i desso rumme.

4. Förlåter eder icke uppå lögn, sägande: Här är HERRANS tempel, här är HERRANS tempel, här är HERRANS tempel;

5. Utan bättrer edart lefverne och väsende, att I gören hvarannan rätt;

6. Och görer främlingenom, dem faderlösa och enkone intet öfvervåld; och utgjuter intet oskyldigt blod i desso rumme, och följer icke andra gudar efter, till edar egen skada;

7. Så vill jag evinnerliga bo när eder i desso rumme, i landena som jag edra fäder gifvit hafver.

8. Men nu förlåten I eder på lögn, den intet nyttig är.

9. Dertill ären I tjufvar, mördare, horkarlar, och menedare, och röken inför Baal, och följen främmande gudar efter; de I intet kännen.

10. Sedan kommen I då, och gån fram för mig i desso huse, det efter mitt Namn nämndt är, och sägen: Det hafver ingen nöd med oss, medan vi sådana styggelse görom.

11. Hållen I då detta hus, som efter mitt Namn nämndt är, för ena mördarekulo? Si, jag ser det väl, säger HERREN.

12. Går bort till mitt rum i Silo, der mitt Namn tillförene bott hafver, och ser till, hvad jag der gjort hafver, för mins folks Israels ondskos skull.

13. Efter I nu alle sådana stycke bedrifven, säger HERREN, och jag eder tidt och ofta predika låter, och I viljen icke hörat; jag ropar, och I viljen intet svara;

14. Så vill jag sammalunda göra med de hus, som efter mitt Namn nämndt är, der I eder uppå förlåten, och med det rum, som jag edra fäder gifvit hafver, likasom jag med Silo gjort hafver;

15. Och skall kasta eder bort ifrå mitt ansigte, likasom jag bortkastat hafver alla edra bröder, alla Ephrahims säd.

16. Och skall du intet bedja för detta folk, ej heller någon klagan eller bön förebära, eller lägga dig ut för dem inför mig; ty jag vill intet höra dig.

17. Ty ser du icke hvad de göra i Juda städer, och på gatomen i Jerusalem?

18. Barnen hemta veden, och fäderna göra upp elden, och qvinnorna göra degen, att de skola baka himmelens Drottning kakor, och gifva främmande gudar drickoffer, på det de skola förtörna mig;

19. Men de skola icke göra mig der ondt med, säger HERREN, utan sig sjelfvom, och skola till skam varda.

20. Derföre säger Herren HERREN: Si, min vrede och min grymhet är utgjuten öfver detta rum, både öfver folk och fä, öfver trän på markene, och öfver fruktena på jordene; och skall brinna, så att ingen skall kunna släckat.

21. Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Görer edor bränneoffer och annor offer tillhopa, och äter kött.

22. Ty på den dagen, då jag förde edra fäder utur Egypti land, hafver jag intet sagt eller budit dem om bränneoffer och annat offer;

23. Utan detta böd jag dem, och sade: Lyder min ord, så vill jag vara edar Gud, och I skolen vara mitt folk; och vandrer på alla de vägar, som jag bjuder eder, på det eder skall väl gå.

24. Men de ville intet höra, eller böja sin öron härtill, utan vandrade efter sitt eget råd, och efter sin onda hjertas tycko, och gingo tillbaka, och icke framåt.

25. Ja, ifrå den dagen att jag edra fäder utu Egypti land förde, och intill denna dag, hafver jag dagliga sändt till eder alla mina tjenare Propheterna.

26. Men de ville intet höra, eller böja sin öron, utan äro halsstyfve, och görat än värre än deras fäder.

27. Och om du än allt detta säger dem, så höra de dock intet; ropar du, så svara de dock intet.

28. Derföre säg till dem: Detta är det folk, som HERRAN sin Gud icke hörer, eller sig bättra vill; den rätta läran är platt borto, och de predika der nu intet mer af.

29. Skär ditt hår af, och kasta det ifrå dig, och jämra dig klageliga på högomen; ty HERREN hafver förkastat och bortdrifvit detta slägtet, der han öfver förtörnad är.

30. Förty Juda barn göra det ondt är för min ögon, säger HERREN; de sätta sina styggelser uti det hus, som efter mitt Namn nämndt är, på det de skola orena det;

31. Och bygga de altare Thopheth uti Hinnoms sons dal, att de skola uppbränna deras söner och döttrar i eld, hvilket jag aldrig budit, eller någor tid i sinnet fått hafver.

32. Derföre, si, den tiden kommer, säger HERREN, att man intet mer skall kalla det Thopheth, och Hinnoms sons dal, utan dråpodal; och Thopheth skall varda fullt med dödas grifter, derföre, att der intet annat rum på färde är.

33. Och detta folks kroppar skola himmelens foglom, och djuromen på jordene, till spis varda, och ingen skall drifva dem derifrå.

34. Och jag skall uti Juda städer, och på gatorna i Jerusalem, borttaga glädjes och fröjds rop, och brudgummes och bruds röst; ty landet skall öde vara.

JEREMIA, 8. CAPITLET

Falsk lära, girighet.

1. På den samma tiden, säger HERREN, skall man kasta Juda Konungars ben, Förstarnas ben, Presternas ben, Propheternas ben, borgarenas ben i Jerusalem, utu deras grifter;

2. Och man skall förskingra dem under solene, månan, och alla himmelens här, hvilka de älskat, och dem tjent, och dem efterföljt, och sökt, och tillbedit hafva; de skola intet mer upphemtade och begrafne varda, utan vara träck på jordene.

3. Och alle de qvarlefde af desso onde folke, på ehvad rum de äro, dit jag dem bortdrifvit hafver, skola heldre vilja vara döde än lefvande, säger HERREN Zebaoth.

4. Derföre säg till dem: Detta säger HERREN: Hvar är någor, om han faller, den icke gerna står upp igen? Hvar är någor, som villo går, den icke gerna kommer uppå rätta vägen igen?

5. Likväl vill ju detta folket i Jerusalem gå villo, utan återvändo; de stå så hårdt på den falska Gudstjenstene, att de intet vilja låta sig derifrån afvända.

6. Jag ser och hörer, att de lära icke rätt; ingen är den som ångrar sina ondsko, och säger: Hvad gör jag dock? De löpa alle sitt lopp, lika, som en grym häst i stridene.

7. En stork under himmelen vet sin tid; en turturdufva, trana och svala, märka sin tid, när de igenkomma skola; men mitt folk vill icke veta HERRANS rätt.

8. Huru kunnen I dock säga: Vi vete hvad rätt är, och hafvom HERRANS lag för oss? Är det dock icke utan lögn, hvad de Skriftlärde gifva oss före.

9. Derföre måste sådane lärare komma på skam, förskräckte och fångne varda; ty hvad godt kunna de lära, då de HERRANS ord förkasta?

10. Derföre skall jag gifva deras hustrur främmandom, och deras åker dem som dem förjaga skola; ty de fara efter girighet, den ene med den andra, både små och store; och både Prester och Propheter lära falska Gudstjenst;

11. Och trösta mitt folk uti deras olycko, att de skola det ringa akta, och säga: Det står väl till, det står väl till; och det står dock intet väl till.

12. Derföre skola de komma på skam, att de sådana styggelse bedrifva; ändock de vilja oskämde vara, och vilja intet skämma sig; derföre måste de falla hvar öfver annan; och när jag varder dem hemsökandes, skola de falla, säger HERREN.

13. Jag vill så afhemta dem, säger HERREN, att inga drufvor skola blifva qvara på vinträt, och ingen fikon på fikonaträt; ja, löfven skola ock affalla, och det jag dem gifvit hafver, det skall dem ifråtaget varda.

14. Hvar skole vi då bo? Ja, församler eder då, och låt oss draga in uti de fasta städer, och vänta der efter hjelp; ty HERREN, vår Gud, varder oss hjelpandes med en bitter dryck att vi så synde emot HERRAN.

15. Ja, förlåter eder deruppå, att det skall ingen nöd hafva, ändock intet godt för handene är; och att I skolen helade varda, ändock icke annat än ond sår för handene är.

16. Man hörer allaredo ifrå Dan gnyn af deras hästar, och deras hingstar skria, så att hela landet bäfvar derföre; och de komma, och skola uppfräta landet med allt det deruti är, staden samt med alla de som deruti bo.

17. Ty si, jag skall sända ormar och basilisker ibland eder, de intet besvorne äro; de skola stinga eder, säger HERREN.

18. Så skall jag hugsvala mig af mine ångest och hjertans sorg.

19. Si, mins folks dotter skall ropa ifrå fjerran land: Vill nu HERREN icke mer vara (Gud) i Zion? Eller skall det ingen Konung mer hafva? Ja, hvi hafva de så förtörnat mig med sin beläte, och främmande fåfänga Gudstjenst?

20. Skördetiden är framliden, sommaren är sin väg; och oss är ingen hjelp kommen.

21. Mig ömkar svårliga, att mitt folk så förderfvadt är; jag grämer mig, och hafver ganska ondt.

22. Är då nu ingen salva, i Gilead? Eller är der ingen läkare? Hvarföre är då mins folks dotter icke helad?

JEREMIA, 9. CAPITLET

Juda laster straffas.

1. Ack! det jag vatten nog hade i mitt hufvud, och min ögon voro en tårekälla, att jag natt och dag begråta måtte de slagna i mitt folk.

2. Ack! det jag ett herberge hade i öknene, så ville jag öfvergifva mitt folk, och draga ifrå dem; ty de äro allesammans horkarlar, och en arg hop.

3. De skjuta med sina tungor allesammans lögn, och ingen sanning, och fara allt med våld i landena, och gå ifrå den ena ondskone till den andra, och akta mig intet, säger HERREN.

4. Hvar och en tage sig vara för sinom nästa, och tro icke heller sinom broder; ty en broder undertrycker den andra, och en vän förråder den andra.

5. En vän gäckar den andra, och tala icke ett sant ord; de vinnlägga sig derom, huru den ene skall bedraga den andra, och dem tycker illa vara, att de ännu icke kunna görat värre.

6. Der är allestäds bedrägeri ibland dem, och för bedrägeris skull vilja de icke känna mig, säger HERREN.

7. Derföre säger HERREN Zebaoth alltså: Si, jag vill smälta och probera dem; ty hvad skall jag annars göra, medan mitt folk så ställer sig?

8. Deras falska tungor äro mordskott; med sin mun tala de vänliga med sinom nästa; men i hjertat vakta de efter honom.

9. Skulle jag nu icke sådant hemsöka uppå dem, säger HERREN, och skulle min själ icke hämnas öfver sådant folk, som detta är.

10. Jag måste gråta och jämra mig på bergen, och beklaga mig vid de fäbodar i öknene; ty de äro så platt förhärjade, att der bor ingen mer, och man hörer der nu intet färop mer; både himmelens foglar och djuren äro alle borto.

11. Och jag skall göra Jerusalem till en stenhop, och till en drakaboning; och skall ödelägga Juda städer, att der ingen inne bo skall.

12. Ack! att nu någor vis vore, och lade det uppå hjertat, och förkunnade hvad HERRANS mun till honom säger: Hvarföre dock landet så förderfvadt och härjadt varder, likasom en ödemark, der ingen vistas?

13. Och HERREN sade: Derföre, att de öfvergifva min lag, som jag dem föregifvit hafver, och lyda intet min ord, och lefva der ej heller efter;

14. Utan följa sins hjertas tycko, och Baalim, såsom deras fäder dem lärt hafva.

15. Derföre säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Si, jag skall spisa detta folket med malört, och gifva dem galla dricka.

16. Jag skall förskingra dem ibland Hedningarna, hvilka hvarken de eller deras fäder känna, och skall sända svärd efter dem, tilldess det blifver ute med dem.

17. Så säger HERREN Zebaoth: Skaffer och beställer gråterskor, att de komma; och sänder efter de som det väl kunna;

18. Och begråta oss med hast, att vår ögon måga rinna med tårar, och var ögnahvarf flyta med vatten;

19. Att man må höra en klagogråt i Zion, nämliga alltså: Ack! huru äre vi så platt förstörde och till skam vordne? Vi måste rymma landet; ty våra boningar äro nederslagna.

20. Så hörer nu, I qvinnor, HERRANS ord, och edor öron fatte hans muns tal; lärer edra döttrar gråta, och den ena läre den andra klagogråt, nämliga alltså:

21. Döden är igenom vår fenster infallen, och uti vår palats kommen, till att dräpa barnen på gatone, och ynglingarna i gränderna.

22. Säg: Så säger HERREN: Menniskors kroppar skola ligga såsom träck på markene, och såsom kärfvar efter skördomannen, de ingen upptager.

23. Detta säger HERREN: En vis berömme sig intet af sine vishet; an stark berömme sig intet af sin starkhet; en rik berömme sig intet af sin rikedom;

24. Utan den som sig berömma vill, han berömme sig deraf, att han vet och känner mig, att jag är HERREN, som gör barmhertighet, rätt och rättfärdighet på jordene; ty sådant behagar mig, säger HERREN.

25. Si, den tid kommer, säger HERREN, att jag hemsöka skall alla de omskorna med de oomskorna;

26. Nämliga Egypten, Juda, Edom, Ammons barn, Moab, och alla de som bo uti de rum i öknene; ty alle Hedningar hafva oomskoren förhud; men hela Israels hus hafver oomskoret hjerta.

JEREMIA, 10. CAPITLET

Icke afgud, utan Herren.

1. Hörer hvad HERREN säger till eder, I af Israels hus.

2. Detta säger HERREN: I skolen icke lära Hedningarnas sätt, och skolen intet frukta eder för himmelens tecken, såsom Hedningarna frukta.

3. Ty Hedningarnas gudar äro icke utan fåfängelighet; de hugga ett trä i skogenom, och mästaren gör det till med en yxa;

4. Och pryder det med silf och guld, och fäster det vid, med naglar och hamrar, att det icke omkullfalla skall.

5. Sådant är nu intet annat, än öfverdragna stodar; de kunna intet tala; så måste man ock bära dem; ty de kunna intet gå. Derföre skolen I intet frukta eder för dem; förty de kunna hvarken hjelpa eller stjelpa.

6. Men dig, HERRE, är ingen lik; du äst stor, och ditt Namn är stort, och du kan det bevisa med gerningarna.

7. Ho skulle icke frukta dig, du Hedningarnas Konung? Dig skall man ju lyda; ty ibland alla Hedningarnas visa, och i all Konungarike, är ingen din like.

8. De äro allesamman dårar och galne; ty ett trä måste ju vara en platt fåfäng Gudstjenst.

9. Silfskifvor förer man till på hafvet; guld ifrån Uphas, af mästare och guldsmeder beredt; gult silke och purpur kläder man uppå dem, och äro alltsammans slöga, mäns verk.

10. Men HERREN är en rätt Gud, en lefvandes Gud, en evig Konung; för hans vrede bäfvar jorden, och Hedningarna kunna icke fördraga hans trug.

11. Så säger nu alltså till dem: De gudar, som himmel och jord icke gjort hafva, förgånge af jorden, och under himmelen.

12. Men han hafver gjort jordena genom sina kraft, och verldenes krets beredt genom sina vishet; och utsträckt himmelen genom sitt förstånd.

13. Då han dundrar, så är mycket vatten under himmelen, och drager upp dimbona ifrå jordenes anda; han gör ljungelden i regnet, och låter vädret kommer ifrå hemlig rum.

14. Alla menniskor äro dårar med sine konst, och alle guldsmeder stå med skam med sin beläte; ty deras beläte äro bedrägeri, och hafva intet lif.

15. Det är alltsammans ett fåfängt och bedrägeligit verk; de måste förgås, då de hemsökte varda.

16. Men sådan är icke han, som Jacobs lott är; utan han är den som all ting skapat hafver, och Israel är hans arfvedel; han heter HERREN Zebaoth.

17. Tag din handel bort utu landena, du som bor i den fasta (staden).

18. Ty så säger HERREN: Si, jag skall i denna resone bortslunga landsens inbyggare, och så plåga dem, att de det känna skola.

19. Ack! min jämmer och hjertans sorg; men jag tänker, att det är min plåga; jag måste lida henne.

20. Mitt tjäll är förstördt, och all min tåg äro sönder; min barn äro borto, och icke mer för handene; ingen upprättar min hyddo igen, och mitt tjäll slår ingen upp igen.

21. Ty herdarna äro till dårar vordne, och fråga intet efter HERRAN; derföre kunna de ock intet rätt lära, utan förskingra hjorden.

22. Si, ett rykte kommer, och ett stort bäfvande af det landet norrut, att Juda städer skola ödeläggas, och till drakaboningar varda.

23. Jag vet, HERRE, att menniskones väg står icke till henne; och det står i ingens mans magt, huru han vandra eller sin gång styra skall.

24. Näps mig, HERRE, dock med måttelighet, och icke uti dine grymhet; på det du icke skall platt göra mig till intet.

25. Men gjut dina vrede ut öfver Hedningarna som intet känna dig, och öfver de slägte som intet åkalla ditt Namn: ty de hafva uppfrätit och uppsvulgit Jacob; de hafva gjort en ända med honom, och hans boning förödt.

JEREMIA, 11. CAPITLET

Förbund brytes. Jeremia fara.

1. Detta är det ord som till Jeremia skedde af HERRANOM, som sade:

2. Hörer detta förbunds ord, att I mågen säga dem till Juda och Jerusalems inbyggare;

3. Och säg till dem: Så säger HERREN Israels Gud: Förbannad vare den som icke lyder detta förbunds ord,

4. Som jag edra fäder böd på den dag jag dem utur Egypti land förde, utur jernugnen, och sade: Hörer mina röst, och görer som jag eder budit hafver; så skolen I vara mitt folk, och jag vill vara edar Gud;

5. På det jag må hålla den ed, som jag edra fäder svorit hafver till att gifva dem ett land, der mjölk och hannog uti flyter, såsom det i denna dag för ögon är. Jag svarade, och sade: Ja, HERRE, det ske alltså.

6. Och HERREN sade till mig: Predika alla dessa orden uti Juda städer, och uppå gatorna i Jerusalem, och säg: Hörer detta förbunds ord, och görer derefter.

7. Ty jag hafver betygat edra fäder, ifrå den dagen jag dem utur Egypti land förde, intill denna dag, och betygade städse, och sade: Hörer mina röst.

8. Men de hörde intet, och böjde ej heller sin öron härtill, utan hvar och en gick efter sins onda hjertas tycko; derföre vill jag ock öfver dem gå låta, all detta förbunds ord, det jag dem böd att de göra skulle, och de dock derefter icke gjort hafva.

9. Herren sade till mig: Jag vet väl, huru de i Juda och Jerusalem gadda sig tillhopa.

10. De vända sig till sina förfäders synder, hvilke min ord ej heller höra ville, utan följde också andra gudar efter, och tjente dem; alltså hafver Israel hus och Juda hus nu (allstädes) brutit mitt förbund, det jag med deras fäder gjort hafver.

11. Derföre, si, säger HERREN: Jag vill låta en olycko gå öfver dem, den de icke undkomma skola; och när de ropa till mig, så vill jag intet höra dem.

12. Så låt då Juda städer och Jerusalems inbyggare gå bort, och ropa till de gudar, hvilkom de rökt hafva; men de skola intet hjelpa dem i deras nöd.

13. Ty så många städer, så många gudar hafver du, Juda, och så många gator som i Jerusalem äro, så mång blygdealtare hafven I uppsatt, till att röka för Baal.

14. Så bed nu du intet för detta folk, och haf ingen åkallan eller bön för dem; ty jag vill intet höra dem, när de ropa till mig i sine nöd.

15. Hvad hafva mine vänner till att skaffa i mitt hus? De bedrifva alla falskhet, och mena det heliga köttet skall taga det bort af dem; och när de illa göra, så äro de glade deröfver.

16. HERREN kallade dig ett grönt, skönt, fruktsamt oljoträ; men nu hafver han med ett stort mordskri, upptändt en eld deromkring, så att dess qvistar måste förderfvade varda.

17. Ty HERREN Zebaoth, som dig planterat hafver, hafver lofvat dig ondt, för Israels hus, och Juda hus ondskos skull, den de bedrifva, så att de förtörna mig, i det de röka för Baal.

18. HERREN hafver mig det uppenbarat, så att jag det vet; och viste mig hvad de hafva för händer;

19. Nämliga att de vilja slagta mig, likasom ett armt får; ty jag visste icke, att de emot mig rådslagit hade, och sagt: Låt oss förderfva trät med sine frukt, och utrota honom utu de lefvandes land, att på hans namn skall aldrig mer tänkt varda.

20. Men du, HERRE Zebaoth, du rättvise domare, du som bepröfvar njurar och hjerta, låt mig se dina hämnd öfver dem; ty jag hafver befallt dig mina sak.

21. Derföre säger HERREN alltså emot dem i Anathoth, hvilke efter ditt lif stå, och säga: Spå oss intet i HERRANS Namn, om du annars icke dö vill af våra händer.

22. Derföre säger HERREN Zebaoth alltså: Si, jag vill hemsöka dem; deras unge män skola med svärd dräpne varda, och deras söner och döttrar af hunger dö;

23. Så att intet af dem skall qvart blifva; ty jag skall låta en olycko gå öfver dem i Anathoth, på det året då de skola hemsökte varda.

JEREMIA, 12. CAPITLET

Ondas lycka snart ändad.

1. HERRE, om jag än med dig ville till rätta gå, så behåller du dock rätten; likväl måste jag tala med dig om rätten: Hvi går dem ogudaktigom så väl, och de föraktare hafva allahanda nog?

2. Du planterar dem, att de rota sig, och växa, och bära frukt; du låter dem mycket tala om dig, och du näpser dem intet.

3. Men mig, HERRE, känner du, och ser mig, och pröfvar mitt hjerta för dig; men dem låter du gå fri, likasom får, att de skola slagtade varda; och skonar dem, på det de skola dräpne varda.

4. Huru länge skall dock landet stå så jämmerliga, och gräset på markene allestäds borttorkas för inbyggarenas ondskos skull, att både djur och foglar der intet mer äro? Ty de säga: Ja, han vet mycket huru oss gå skall.

5. Om de göra dig plats, som till fot gå, huru vill dig gå, då du med resenärer löpa skall? Och om du söker efter säkerhet uti de lande der frid är, hvad vill då med dig varda vid den högmodiga Jordanen?

6. Ty dine bröder, och dins faders hus förakta dig ock, och ropa Jadut öfver dig; derföre tro du dem intet, om de än tala vänliga med dig.

7. Derföre hafver jag måst öfvergifva mitt hus, och fly mitt arf, och gifva mina älskeliga själ uti fiendahand.

8. Mitt arf är mig vordet såsom ett lejon i skogenom, och ryter emot mig; derföre är jag thy harmse vorden.

9. Mitt arf är såsom en spräklot fogel, om hvilken foglarna församla sig; upp, och församler eder, all djur på markene; kommer och äter.

10. Månge herdar hafva förderfvat min vingård, och förtrampat min åker; de hafva gjort min sköna åker till en öken; de hafva gjort honom öde.

11. Jag ser allaredo, huru jämmerliga han förödd är; ja, hela landet är öde; men ingen vill läggat uppå hjertat.

12. Ty de förderfvare komma öfver alla högar i öknene, och HERRANS frätande svärd ifrå den ena landsens ända intill den andra; och intet kött skall frid hafva.

13. De så hvete, men tistel skola de uppskära; de göra sig omak nog, men de skola intet nyttjat; de skola icke glädjas af sinom årsväxt, för HERRANS grymma vredes skull.

14. Detta säger HERREN emot alla mina onda grannar, som antasta den arfvedel som jag mino folke Israel utskift hafver; si, jag skall rycka dem utu deras land, och taga Juda hus midt ut ifrå dem.

15. Och när jag hafver uttagit dem, skall jag åter förbarma mig öfver dem, och skall låta hvar och en komma till sin arfvedel, och till sitt land igen.

16. Och det skall ske, om de lära af mitt folk, att de svärja vid mitt Namn: Så visst som HERREN lefver; lika som de tillförene hafva lärt mitt folk svärja vid Baal, så skola de uppbyggas ibland mitt folk.

17. Men om de icke höra vilja, så skall jag det folket utrycka, och förgöra det, säger HERREN.

JEREMIA, 13. CAPITLET

Jeremia gördel, hot, klagan.

1. Detta, säger HERREN till mig: Gack bort, och köp dig en linnen gjording, och gjorda dina länder dermed, och gör honom icke våtan.

2. Och jag köpte en gjording, efter HERRANS befallning, och band honom kringom mina länder.

3. Så skedde HERRANS ord annan gången till mig, och sade:

4. Tag den gjordingen, som du köpt, och om dina länder bundit hafver, och statt upp, och gack bort till Phrath, och göm honom der uti ena stenklyfto.

5. Jag gick åstad, och gömde honom invid Phrath, som HERREN mig budit hade.

6. Men en lång tid derefter sade HERREN till mig: Statt upp, och gack bort till Phrath, och tag den gjordingen igen, som jag bad dig der bortgömma.

7. Jag gick bort till Phrath, och grof honom upp, och tog gjordingen af det rum, der jag honom lagt hade; och si, gjordingen var förderfvad, så att han intet mer dogde.

8. Då skedde HERRANS ord till mig, och sade:

9. Detta säger HERREN: Lika så skall jag förderfva den stora högfärden i Juda och Jerusalem.

10. Det onda folket, som min ord icke höra vilja, utan gå efter sin hjertas tycko, och följa andra gudar, till att tjena och tillbedja dem, de skola varda lika som gjordingen, den intet mer doger.

11. Ty lika som en man binder gjordingen om sina länder, alltså hafver jag, säger HERREN, omgjordat mig hela Israels hus, och hela Juda hus, att de skulle vara mitt folk, till ett namn, lof och äro; men de ville icke höra.

12. Så säg dem nu detta ordet: Detta säger HERREN Israels Gud: Alle läglar skola med vin fyllde varda; så skola de säga till dig: Ho vet det icke, att man skall fylla läglarna med vin?

13. Så säg till dem: Detta säger HERREN: Si, jag skall fylla alla de som i detta land bo; Konungarna, som på Davids stol sitta, Presterna och Propheterna, och alla Jerusalems inbyggare, så att de druckne varda;

14. Och skall förströ dem, den ena med den andra, fäderna samt med barnen, säger HERREN; och skall hvarken skona eller öfverse, eller barmhertig vara öfver deras förderf.

15. Så hörer nu, och märker till, och trotser icke; ty HERREN hafver det sagt.

16. Gifver HERRANOM edrom Gudi ärona, förr än det mörkt varder, och förr än edre fötter stöta sig på de mörka berg; så att I vänten efter ljuset, och han skall dock görat allt till mörker och skugga;

17. Men viljen I detta icke höra, så måste dock min själ hemliga gråta öfver sådana stolthet; mina ögon måste med tårar flyta, att HERRANS hjord fången varder.

18. Säg Konungenom och Drottningene: Sätter eder neder; ty härlighetenes krona är eder af hufvudet fallen.

19. De städer söderut äro tillslutne, och ingen är som dem upplåter; hela Juda är allsamman bortförd.

20. Upplyfter edor ögon, och ser huru de nordanefter komma; hvar är nu hjorden, som dig befallen var, din härliga hjord?

21. Hvad vill du säga, då han dig så hemsökandes varder? du hafver så vant dem emot dig, att de Förstar och höfdingar vara vilja; hvad gäller, dig varder ångest uppåkommandes, lika som ene qvinno i barnsnöd.

22. Och om du i dino hjerta säga ville: Hvarföre vederfars mig dock sådant? för dina många missgerningars skull är din blygd upptäckt, och din ben blottad.

23. Kan ock en Ethioper förvandla sina hud, eller en parde sina fläckar? Så kunnen I ock något godt göra, efter I ondt vane ären.

24. Derföre vill jag; förskingra dem likasom strå, det för vädrena uti öknene drifvet varder.

25. Det skall vara din lön och din del, som jag dig tillmätit hafver, säger HERREN; derföre, att du mig förgätit hafver, och förtröste uppå lögn.

26. Så vill jag ock högt upptäcka dina blygd, att man dina skam väl se skall.

27. Förty jag hafver sett ditt horeri, dina kättjo, ditt oförskämda boleri: ja, din styggelse både på högom och på åkrom; ve dig, Jerusalem; när vill du dock någon tid renad varda?

JEREMIA, 14. CAPITLET

Juda hunger. Jeremia förbön.

1. Detta är det ord, som HERREN till Jeremia sade, om den dyra tiden:

2. Juda ligger jämmerliga, hans portar stå i en ömkelig måtto; det står klageliga till i landena, och i Jerusalem är ett stort rop.

3. De store sända de små efter vatten; men då de komma till brunnen, så finna de intet vatten, och bära sina käril tom hem igen; de gå sorgse och bedröfvade, och omsvepa sin hufvud;

4. Derföre, att jorden refnar, efter intet regnar på jordena; åkermännerna, gå sorgse, och omsvepa sin hufvud.

5. Ty ock hinderna, som på markena kalfva, öfvergifva sina kalfvar, efter intet gräs växer.

6. Vildåsnarna stå på bergen, och lukta efter vädret, lika som drakar, och försmäkta, efter ingen ört växer.

7. Ack! HERRE, våra missgerningar hafva det ju förtjent; men hjelp dock för ditt Namns skull; ty vår ohörighet är stor, der vi emot dig med syndat hafve.

8. Du äst Israels tröst, och hans nödhjelpare; hvi skickar du dig, lika som du vore främmande i landena, och såsom en gäst, den icke mer än ena natt derinne ligger?

9. Hvi hafver du dig såsom en hjelte, som förtviflad är; och som en kämpe, den intet hjelpa kan? Du äst ju dock ibland oss, HERRE, och vi nämnes efter ditt Namn; öfvergif oss icke.

10. Så säger HERREN om detta folket: De löpa gerna hit och dit, och blifva icke gerna hemma; derföre hafver HERREN ingen vilja till dem; utan han tänker nu uppå deras missgerningar, och vill hemsöka deras synder.

11. Och HERREN sade till mig: Du skall intet bedja för detta folk om nåde.

12. Ty om de än fastade, så vill jag dock intet höra deras bön; och om de än hade bränneoffer och spisoffer fram, så behaga de mig dock intet; utan jag vill göra en ända uppå dem med svärd, hunger och pestilentie.

13. Då sade jag: Ack Herre HERRE! Si, Propheterna säga dem: I skolen intet svärd se, och ingen dyr tid få när eder; men jag skall gifva eder en god frid i detta rummet.

14. Och HERREN sade till mig: Propheterna, spå lögn i mitt Namn; jag hafver intet sändt dem, och intet befallt dem, och intet talat med dem; de predika eder falska syner, spådom, afguderi, och sins hjertans bedrägeri.

15. Derföre säger HERREN om de Propheter, som i mitt Namn prophetera, ändock jag dem intet sändt hafver, och de likväl predika, att intet svärd eller dyr tid skall komma i detta land: Sådana Propheter skola dö genom svärd och hunger.

16. Och folket, hvilko de prophetera, skola af svärd och hunger ligga här och der på gatomen i Jerusalem, att ingen skall begrafva dem; sammalunda ock deras hustrur, söner och döttrar; och jag skall gjuta deras ondsko uppå dem.

17. Och du skall säga till dem detta ordet: Min ögon flyta med tårar dag och natt, och vända intet åter; ty jungfrun, mins folks dotter, är grufveliga plågad, och jämmerliga slagen.

18. Går jag ut på markena, si, så ligga der de slagne med svärd; kommer jag in uti staden, så ligga der de försmäktade af hunger; ty ock Propheterna och Presterna måste bortdraga uti ett land, det de intet känna.

19. Hafver du då förkastat Juda? Eller hafver din själ en vämjelse till Zion? Hvi hafver du så slagit oss, att oss ingen hela kan? Vi hoppades, att det skulle frid varda, men här kommer intet godt; vi hoppades, att vi skulle helade varda, och si, här är nu mera vedermöda.

20. HERRE, vi kännom vårt ogudaktiga väsende, och våra fäders missgerningar; ty vi hafve syndat emot dig.

21. Men, för ditt Namns skull, låt oss icke skämde varda; låt dine härlighets säte icke begabbadt varda; kom dock ihåg, och låt icke ditt förbund med oss återvända.

22. Det är dock ingen ibland Hedningarnas afgudar, som regn gifva kan; himmelen kan ock icke regna. Du äst ju HERREN vår Gud, uppå hvilken vi hoppas; ty du kan alltsammans detta göra.

JEREMIA, 15. CAPITLET

Jeremia bön. Herrans svar.

1. Och HERREN sade till mig: Det än Mose och Samuel före mig stode, så hafver jag dock intet hjerta till detta folket, drif dem bort ifrå mig, och låt dem fara.

2. Och om de säga, till dig: Hvart skole vi? så säg nu till dem: Detta säger HERREN: Hvem döden drabbar, uppå honom drabbe han; hvem svärdet drabbar, uppå honom drabbe det; hvem hungren drabbar, uppå honom drabbe han; hvem fängelse drabbar, uppå honom drabbe det.

3. Ty jag vill hemsöka dem med fyrahanda plågor, säger HERREN; med svärd, att de skola slagne varda; med hundar, som dem bortsläpa skola; med himmelens foglar, och med djuren på jordene, att de skola uppätne varda, och förgås.

4. Och jag skall låta drifva dem hit och dit, i all rike på jordene, för Manasse skull, Jehiskia sons, Juda Konungs, för det han i Jerusalem bedrifvit hafver.

5. Ho vill då förbarma sig öfver dig, Jerusalem? Ho vill då medlidande med dig hafva? Ho skall då gå bort och förvärfva dig frid?

6. Du hafver öfvergifvit mig, säger HERREN, och äst affällig vorden ifrå mig; derföre hafver jag uträckt mina hand emot dig, att jag skall förderfva dig; mig ledes vid att förbarma mig.

7. Jag skall kasta dem med en kastoskofvel bort utu landet; och mitt folk, som sig icke ifrå sitt väsende omvända vilja, dem skall jag allasamman faderlösa göra och förderfva.

8. Mig skola ibland dem flera enkor varda, än sanden i hafvet är; jag skall låta komma öfver de unga mäns moder en uppenbara förderfvare; och dermed låta öfverfalla staden hasteliga och oförseendes;

9. Så att den som sju barn hafver, hon skall elända varda, och af hjertat sucka; ty deras sol skall bittida på dagenom nedergå, att deras berömmelse och glädje skall en ända hafva, och de som qvare blifva, skall jag gifva uti svärd för deras fiendar, säger HERREN.

10. Ack! min moder, att du mig födt hafver, öfver hvilken hvar man Jadut ropar i hela landena; hafver jag dock uppå ocker hvarken lånt eller tagit, likväl bannar mig hvar man.

11. HERREN sade: Nu väl, jag skall somliga af eder igen behålla; ty det skall åter väl gå, och jag skall komma eder till hjelp i nöd och ångest, ibland fienderna.

12. Menar du, att icke någorstäds något jern är, som kan sönderslå det jern och koppar nordanefter?

13. Men jag skall tillförene gifva edart gods och ägodelar till sköfvels, så att I skolen få der intet före, och det för alla edra synders skull, som I uti alla edra gränsor bedrifvit hafven;

14. Och skall låta eder komma bort till edra fiendar, uti ett land det I intet kännen; ty elden i mine vrede är öfver eder uppågången.

15. Ack! HERRE, du vetst det, kom oss ihåg, och låt dig om oss vårda, och hämnas oss uppå våra förföljare. Anamma oss, och fördröj icke dina vrede öfver dem; ty du vetst, att vi för dina skull försmädde varde.

16. Emedan håller oss ditt ord uppe, då vi det få; och det samma ditt ord är vår hjertas fröjd och tröst; ty vi äre ju nämnde efter ditt Namn, HERRE Gud Zebaoth.

17. Vi gifve oss icke i sällskap till de begabbare, eller fröjdom oss med dem; utan blifve ensamme, för dine hands fruktans skull; tv du vredgas svårliga öfver oss.

18. Hvi varar då vår vedermöda så länge, och vår sår äro så ganska ond, att dem ingen hela kan? Du äst oss vorden lika som en källa, den intet mer rinna vill.

19. Derföre säger HERREN alltså: Om du håller dig intill mig, så vill jag hålla mig till dig, och du skall blifva min Predikare; och om du lärer de fromma skilja sig ifrå de onda, så, skall du vara min lärare, och förr än du skulle falla intill dem, skola de falla till dig.

20. Ty jag hafver gjort dig till en fast kopparmur emot detta folket; om de emot dig strida, så skola de dock intet förmå emot dig; ty jag är när dig, till att hjelpa dig och frälsa dig, säger HERREN;

21. Och skall frälsa dig utu de högmodigas hand, och förlossa dig utu de tyranners hand.

JEREMIA, 16.  CAPITLET

Juda fängelse, förlossning.

1. Och HERRANS ord skedde till mig, och sade:

2. Du skall ingen hustru taga dig, eller föda några söner eller döttrar i desso rumme.

3. Ty så säger HERREN om de söner och döttrar, som i detta rummet födde varda, och om mödrarna som dem föda, och om deras fäder som dem föda i desso lande:

4. De skola dö af krankheter, och hvarken begråtne eller begrafne varda; utan skola till träck varda på markene; dertill skola de ock genom svärd och hunger förgås, och deras kroppar skola foglom under himmelen och djurom på markene till spis varda.

5. Ty så säger HERREN: Du skall icke gå till begängelse, och skall ej heller någorstäds gå till begråtning, eller medlidande öfver dem hafva; ty jag hafver tagit min frid ifrå desso folke, säger HERREN, samt med mine nåd och barmhertighet;

6. Att både store och små skola dö i desso lande, och intet begrafne, eller begråtne varda; och ingen skall rifva sig, eller raka sitt hår öfver dem.

7. Och man skall ej heller utskifta bröd i den begråtning, till att hugsvala dem öfver liket; och ej heller gifva dem dricka af tröstebägarenom öfver fader och moder.

8. Derföre skall du intet gå in uti något dryckohus, till att sitta när dem; eller till att äta, eller till att dricka.

9. Ty så säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Si, jag skall borttaga af desso rummena för edor ögon, och medan I än lefven, fröjds och glädjes röst, brudgummes och bruds röst.

10. Och när du allt detta desso folkena sagt hafver, och de säga till dig: Hvi talar HERREN öfver oss alla denna stora olyckona? Hvilken är den missgerning eller synd, der vi med emot HERRAN vår Gud syndat hafve?

11. Så skall du säga dem: Derföre att edra fäder, säger HERREN, hafva öfvergifvit mig, och följt andra gudar, tjent dem, och tillbedit dem; men mig hafva de förlåtit, och intet hållit min lag;

12. Och I ännu värre gören, än edre fäder; ty si, hvar och en lefver efter sins ondas hjertas tycko, på, det han icke skall lyda mig.

13. Derföre skall jag drifva eder utu detta landet, in uti ett land der hvarken I eller edre fäder af veten; der skolen I tjena andra gudar, dag och natt; och der skall jag ingen nåde bevisa eder.

14. Derföre, si, den tiden kommer, säger HERREN, att man intet mer skall säga: Så sant som HERREN lefver, som Israels barn utur Egypti land fört hafver;

15. Utan, så sant som HERREN lefver, som Israels barn fört hafver utu nordlanden, och utur all land, dit han dem utdrifvit hafver; ty jag skall låta dem igen komma uti det land, som jag deras fäder gifvit hafver.

16. Si, jag skall utsända många fiskare, säger HERREN, de skola fiska dem; och derefter skall jag utsända många jägare, de skola fånga dem på all berg, på alla högar, och i alla stenklyftor.

17. Ty min ögon se uppå alla deras vägar, att de icke skola kunna gömma sig för mig; och deras missgerning är för min ögon fördold.

18. Men tillförene skall jag dubbelt betala deras missgerning och synd; derföre, att de hafva orenat mitt land med deras afguderis lik, och gjort mitt land fullt med sin styggelse.

19. HERRE, du äst min starkhet och kraft, och min tillflykt uti nödene. Hedningarna skola komma till dig af verldenes ändar, och säga: Våre fäder hafva haft falska och fåfänga gudar, som intet hjelpa kunna.

20. Huru kan en menniska göra dem till gudar, som inge gudar äro?

21. Derföre si, nu vill jag lära dem, och göra dem mina hand och mitt välde kunnigt, att de skola förnimma att jag heter HERREN.

JEREMIA, 17. CAPITLET

Rätt förtröstan. Sabbathsbrott.

1. Juda synd är med jernstyl och med skarp diamant skrifven, och uti deras hjertas taflor grafven, och uppå hornen af deras altare;

2. Att deras barn skola ihågkomma de samma altare och lundar, vid de gröna trä, på de höga berg.

3. Men jag skall gifva dina höjder till sköfvels, både på berg och slätter, samt med dina håfvor, och alla dina ägodelar, för syndernas skull, i alla dina gränsor bedrefna.

4. Och du skall varda utdrifven utu ditt arf, som jag dig gifvit hafver, och jag skall göra dig till dina fiendars träl, uti ett land det du intet känner; ty I hafven upptändt mine vredes eld, den evinnerliga brinna skall.

5. Detta säger HERREN: Förbannad är den man som förlåter sig uppå mennisko, och sätter kött sig till arm, och viker med sitt hjerta ifrå HERRANOM.

6. Han skall varda såsom ljung i öknene, och skall intet få se den tillkommande tröstena; utan skall blifva uti det torra i öknene, uti en ofruktsam och öde mark.

7. Men välsignad är den man, som förlåter sig uppå HERRAN, och HERREN hans tröst är.

8. Han är lika som ett trä, det vid vatten planteradt och vid en bäck berotadt är; ty om än en hette kommer, så fruktar det sig dock intet, utan dess löf blifva grön; och sörjer intet, när ett torrt år kommer, men det bär frukt utan upphåll.

9. Ett argt, illfundigt ting öfver all ting är hjertat; ho kan utransakat?

10. Jag HERREN kan utransaka hjertat, och pröfva njurarna, och gifver hvarjom och enom efter hans vägar, och efter hans gerningars frukt.

11. Ty lika som en fogel, som lägger sig uppå ägg, och utkläcker dem icke, alltså är den som orätt gods församlar; ty han måste derifrå, då han det aldraminst tänker; och måste dock på sistone hafva spott dertill.

12. Men vår helgedoms rum, nämliga Guds härlighets säte, är alltid fast blifvet.

13. Ty, HERRE, du äst Israels hopp; alle de som dig förlåta, måste till skam varda, och de affällige måste på jordene skrefne varda; ty de öfvergifva HERRAN, som är en lefvandes vattens källa.

14. Hela du mig, HERRE, så varder jag hel; hjelp du mig, så är mig hulpet; ty du äst min berömmelse.

15. Si, de säga till mig: Hvar är då HERRANS ord? Käre, låt kommat.

16. Men jag hafver fördenskull icke flytt ifrå dig, min herde; så hafver jag ock intet begärat menniskors ros, det vetst du; hvad jag predikat hafver, det är rätt inför dig.

17. Var icke du mig förskräckelig, min tröst i nödene.

18. Låt dem till skam komma, som mig förfölja, och icke mig; låt dem förskräckas, och icke mig; låt olyckones dag öfver dem gå, och sönderslå dem dubbelt.

19. Så säger HERREN till mig: Gack, och statt i folkens port, der Juda Konungar ut och in gå, och i alla portar i Jerusalem;

20. Och säg till dem: Hörer HERRANS ord, I Juda Konungar, och hele Juda, och alle Jerusalems inbyggare, som igenom denna porten ingån.

21. Detta säger HERREN: Vakter eder, och bärer ingen bördo om Sabbathsdagen, genom portarna, in i Jerusalem;

22. Och förer ingen klef på Sabbathsdagen utur edor hus, och görer intet arbete; utan helger Sabbathsdagen, såsom jag edra fäder budit hafver.

23. Men de höra intet, och böja intet sin öron, utan blifva halsstyfve, på det de ju icke skola höra, eller ock låta säga sig.

24. Om I hören mig, säger HERREN, så att I ingen bördo bären om Sabbathsdagen genom denna stadsporten, utan helgen honom, och gören intet arbete på dem dagenom;

25. Så skola ock igenom denna stadsporten ut och in gå Konungar och Förstar, som på Davids stol sitta, och rida, och fara både med vagn och hästar, de och deras Förstar, samt med alla de som i Juda och Jerusalem bo; och denna staden skall evinnerliga besutten varda;

26. Och skola komma utaf Juda städer, och de omkring Jerusalem ligga, och utaf BenJamins land, af dalom och bergom, och sunnanefter, de der framföra skola bränneoffer, offer, spisoffer, och tackoffer, till HERRANS hus.

27. Men om I icke hören mig, så att I helgen Sabbathsdagen, och ingen bördo bären in genom de portar i Jerusalem på Sabbathsdagenom, skall jag upptända en eld i dess portar, den husen i Jerusalem förtära skall, och intet utsläckt varda.

JEREMIA, 18. CAPITLET

Sann bot. Obotfärdighet.

1. Detta är det ord, som skedde af HERRANOM till Jeremia, och sade:

2. Statt upp, och gack ned uti krukomakarens hus; der vill jag låta dig höra min ord.

3. Och jag gick ned i krukomakarens hus, och si, han arbetade på skifvone.

4. Och krukan, som han utaf lerena gjorde, gick honom sönder i händerna; då gjorde han åter ena andra kruko, såsom honom täcktes.

5. Då skedde HERRANS ord till mig, och sade:

6. Kan jag ock icke skicka mig, såsom denne krukomakaren, med eder af Israels huse, säger HERREN? Si, såsom leret är i krukomakarens hand, så ären ock I af Israels hus i mine hand.

7. Hasteliga talar jag emot ett folk och rike, att jag det utrota, förhärja, och förderfva vill;

8. Men om det omvänder sig ifrå sine ondsko, den jag emot talar, så skall jag ock låta mig ångra det onda, som jag tänkte göra dem.

9. Och hasteliga talar jag om ett folk och rike, att jag det uppbygga och plantera vill;

10. Men gör det illa för min ögon, så att det icke hörer mina röst, så skall jag ock låta mig ångra det goda, som jag dem lofvat hafver, att jag dem göra skulle.

11. Så säg nu till dem i Juda, och till Jerusalems inbyggare: Detta säger HERREN: Si, jag bereder eder ena olycko, och tänker något emot eder; derföre vände sig hvar och en ifrå sitt onda väsende, och bättrer edart väsende och anslag.

12. Men de sade: Der varder intet utaf; vi vilje vandra efter våra tankar, och göra hvar och en efter sins onda hjertas tycko.

13. Derföre säger HERREN: Fråger dock ibland Hedningarna: Ho hafver någon tid sådant hört, att jungfrun Israel så ganska grufveliga ting gör?

14. Blifver dock snön längre på stenomen i markene, då det snögar ned af Libanon; och regnvattnet förlöper icke så snart,

15. Som mitt folk mig förgäter. De röka gudom, och komma förargelse åstad, utan återvändo, på sinom stigom, och gånga på otrampadom vägom;

16. På det deras land skall till öde varda, dem till evig skam, så att den der framom går, skall sig förundra, och rista hufvudet.

17. Ty jag skall, genom ett östanväder, förskingra dem för deras fiendar; jag skall visa dem ryggen, och icke anletet, då de förderfvas.

18. Men de sade: Kommer, och låter oss gå till råds emot Jeremia; ty Presterna kunna icke fara ville i lagen, och de gamlas råd icke fela, och Propheterna kunna icke lära orätt. Kommer, och låter oss slå honom ihjäl med tungone, och passa intet uppå hvad han säger.

19. HERRE, akta uppå mig, och hör mina motståndares röst.

20. Är det rätt, att man vedergäller ondt för godt? Ty de hafva grafvit mine själ ena grop. Kom dock ihåg, huru jag för dig stått hafver, så att jag talade deras bästa, och vände dina grymhet ifrå dem.

21. Så straffa nu deras barn med hunger, och låt dem i svärd falla, att deras hustrur och enkor utan barn blifva, och deras män ihjälslagne, och deras unga män i strid genom svärd dräpne varda;

22. Att ett rop utaf deras husom må hördt varda, huru du med hast hafver låtit krigsfolk komma öfver dem; ty de hafva grafvit ena grop till att fånga mig, och lagt ena snaro för mina fötter.

23. Och efter du, HERRE, vetst all deras anslag emot mig, att de vilja dräpa mig; så förlåt dem icke deras missgerning, och låt deras synder icke utstrukna varda för dig; låt dem störta inför dig, och handla med dem efter dina vrede.

JEREMIA, 19.  CAPITLET

Juda liknas vid en kruka.

1. Så sade HERREN: Gack bort, och köp dig ena lerkruko af krukomakarenom, samt med några af de äldsta i folket, och de äldsta för Presterna;

2. Och gack bort uti Hinnoms sons dal, som ligger för tegelportenom, och predika der de ord, som jag säger dig;

3. Och säg: Hörer HERRANS ord, I Juda Konungar, och Jerusalems inbyggare: Så säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Si, jag vill låta en sådana olycko komma öfver detta rummet, att den det hörer, honom skall gälla i öronen;

4. Derföre, att de hafva öfvergifvit mig, och gifvit detta rummet enom främmande gud, och rökt deruti androm gudom, hvilka hvarken de, eller deras fäder, eller Juda Konungar känt hafva, och hafva gjort detta rummet fullt med oskyldigt blod.

5. Ty de hafva byggt höjder till Baal, till att uppbränna sin barn Baal, till bränneoffer, hvilket jag dem hvarken budit eller derom talat hafver, och ej heller någon tid uti mitt hjerta kommet är.

6. Derföre si, den tid varder kommandes, säger HERREN, att man detta rummet inte mer kalla skall Thopheth, eller Hinnoms sons dal, utan dråpodal.

7. Ty jag skall förstöra Juda och Jerusalems Gudstjenst i desso rummena, och skall låta dem falla genom svärd för deras fiendar, och deras hand, som efter deras lif stå; och skall gifva deras kroppar foglarna under himmelen, och djuren på markene till mat;

8. Och skall göra denna staden öde, och till spott, så att alle de, som gå der fram, skola förundra uppå alla hans plågor, och bespotta honom.

9. Jag skall låta dem äta sina söners och döttrars kött, och en skall äta dens andras kött, uti den nöd och ångest, dermed deras fiender, och de, som efter deras lif stå, dem tränga skola.

10. Och du skall sönderslå krukona för de män, som med dig gångne äro.

11. Och säg till dem: Detta säger HERREN Zebaoth: Rätt så som man sönderslår en krukomakares käril, så att det icke kan igen helt varda, så skall jag ock sönderkrossa detta folk och denna stad, och skola i Thopheth begrafne varda, derföre, att der skall eljest intet rum vara till begrafning.

12. Så vill jag göra med desso rummena, och dess inbyggare, säger HERREN, att denne staden skall varda lika som Thopheth.

13. Dertill skola de hus i Jerusalem, och Juda Konungars hus, ju så oren varda, som det rummet Thopheth, ja, all hus, der de på, taken allom himmelens här rökt hafva, och androm gudom drickoffer offrat hafva.

14. Och då Jeremia, igenkom ifrå Thopheth, dit HERREN honom sändt hade, till att prophetera, gick han in i gården åt HERRANS hus, och sade till allt folket:

15. Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Si, jag skall låta komma öfver denna staden, och öfver alla hans städer, all den olycko, som jag emot dem talat hafver; derföre, att de äro halsstyfve, och min ord intet höra vilja.

JEREMIA, 20. CAPITLET

Jeremia fängelse, otålighet.

1. Men då Pashur, Immers son, Prestens, den för en öfversta i HERRANS hus satt var, hörde Jeremia prophetera dessa orden,

2. Slog han Propheten Jeremia, och kastade honom i fängelse, i den öfra portenom BenJamins, hvilken på HERRANS huse är.

3. Och då morgonen kom, tog Pashur Jeremia åter utu fängelset. Då sade Jeremia till honom: HERREN kallar dig icke Pashur, utan Magor allt omkring.

4. Ty så säger HERREN: Si, jag skall gifva dig, samt med alla dina vänner, uti en fruktan, och de skola falla genom dina fiendars svärd; det skall du se med din ögon; och jag skall öfvergifva hela Juda uti Konungens hand af Babel; han skall föra dem bort till Babel, och dräpa dem med svärd.

5. Och jag skall gifva allt godset i denna staden, samt med allt hans arbete och alla klenodier, alla Juda Konungars håfvor, uti deras fiendars hand, så att de skola dem skinna, borttaga och till Babel föra.

6. Och du, Pashur, skall med allt ditt husfolk gå fången, och till Babel komma; der skall du dö, och begrafven varda, samt med alla dina vänner, hvilkom du lögn predikar.

7. HERRE, du hafver dragit mig, och jag hafver mig draga låtit; du hafver varit mig för stark, och hafver vunnit; men jag är deröfver kommen till spott dagliga, och hvar man gör gäck af mig.

8. Ty sedan jag talat, ropat och predikat hafver om den plågan och förderfvet, är mig HERRANS ord vordet till hån och spott dagliga.

9. Då föll mig i sinnet: Jag vill intet mer tänka uppå honom, och intet mer predika i hans Namn; men i mino hjerta och minom benom vardt lika som en brinnande eld insluten, så att jag icke förmådde det lida, och var hardt när förgången.

10. Ty jag hörer, huru månge banna mig, och jag måste allestäds vara rädder. Anklager, vi vilje anklaga honom, säga alle mine vänner och stallbröder; om vi kunne blifva honom öfvermägtige, och komma åt honom, och hämnas öfver honom.

11. Men HERREN är med mig, såsom en stark hjelte; derföre skola mine förföljare falla, och icke vinna, utan skola på stor skam komma, derföre att de så dårliga handla; evig skall den skammen vara, och skall icke förgäten varda.

12. Och nu, HERRE Zebaoth, du som pröfvar de rättfärdiga, och ser njurar och hjerta, låt mig se dina hämnd öfver dem; ty jag hafver befallt dig min sak.

13. Sjunger HERRANOM, lofver HERRAN, som hjelper dens fattigas lif utu de ondas händer.

14. Förbannad vare den dag, der jag uti född var; den dagen vare osignad, på hvilkom min moder mig födt hafver.

15. Förbannad vare den som minom fader god tidende bar, och sade: Du hafver fått en ungan son, på det han skulle glädja honom.

16. Den mannen vare såsom de städer som HERREN omvände, och honom det intet ångrade; han höre ett skriande om morgonen, och om middagen ett jämrande.

17. Att du dock icke hafver dräpit mig i moderlifvena; att min moder måtte varit min graf, och hennes lif måtte evinnerliga hafvandes varit!

18. Hvi är jag dock utu moderlifvena framkommen, att jag sådana jämmer och hjertans sorg se måste, och slita mina dagar med skam?

JEREMIA, 21. CAPITLET

Emot Jerusalem och Zedekia.

1. Detta är det ord, som af HERRANOM skedde till Jeremia, då Konung Zedekia sände till honom Pashur, Malchia son, och Zephanja, Maaseja Prestens son, och lät säga honom:

2. Fråga dock HERRAN för oss; ty NebucadNezar, Konungen i Babel, örligar emot oss; att HERREN dock ville göra med oss efter all sin under, på det han må draga ifrån oss.

3. Jeremia sade till dem: Detta säger till Zedekia:

4. Så säger HERREN Israels Gud: Si, jag skall vända de vapen tillbaka, som I uti edra händer hafven, der I med striden emot Konungen i Babel, och emot de Chaldeer, som eder omkring murarna belagt hafva; och skall församla dem i en hop midt i stadenom.

5. Och jag skall strida emot eder med uträckto hand, med starkom arm, med stor vrede, grymhet och obarmhertighet;

6. Och skall slå inbyggarena i denna stadenom, både folk och fä, så att de skola dö i en stor pestilentie.

7. Och derefter, säger HERREN, skall jag gifva Zedekia, Juda Konung, samt med hans tjenare, och folkena, som i denna stadenom af pestilentie, svärd och hunger qvarlefde äro, uti NebucadNezars händer, Konungens i Babel, och uti deras fiendars händer, och uti deras händer som efter deras lif stå, att han så skall slå dem med svärdsegg, att der ingen skonan, eller nåde, eller barmhertighet med skall vara.

8. Och säg desso folkena: Så säger HERREN: Si, jag sätter eder före vägen till lifvet, och vägen till döden.

9. Hvilken som blifver i denna stadenom, han måste dö igenom svärd, hunger och pestilentie; men den som gifver sig ut till de Chaldeer, som eder belägga, han skall blifva lefvandes, och skall behålla sitt lif, likasom ett byte.

10. Ty jag hafver ställt mitt ansigte öfver denna staden till olycko, och till intet godt, säger HERREN; han skall Konungenom i Babel öfvergifven varda, att han skall uppbränna honom med eld.

11. Och hörer HERRANS ord, I af Juda Konungs huse.

12. Du Davids hus, detta säger HERREN: Håller domen om morgonen, och hjelper den beröfvada utu våldsverkarens hand, på det min grymhet icke skall utfara lika som en eld, och brinna så, att det ingen utsläcka kan, för edart onda väsendes skull.

13. Si, säger HERREN: Jag säger dig, du som bor i dalenom, på bergen och på jemna markene, och säger: Ho vill öfverfalla oss, eller komma in uti vårt fäste?

14. Jag vill hemsöka eder, säger HERREN, efter edra gerningars frukt; jag skall upptända en eld uti edar skog, han skall förtära allt det deromkring är.

JEREMIA, 22. CAPITLET

Regenters pligt. Emot Joahas, Jojakim, Jechonia.

1. Detta säger HERREN: Gack ned i Juda Konungs hus, och tala der detta ordet:

2. Och säg: Hör HERRANS ord, du Juda Konung, som på Davids stol sitter, både du, och dine tjenare, och ditt folk, som igenom dessa portarna ingån;

3. Så säger HERREN: Håller rätt och rättviso, Och hjelper den beröfvada utu våldsverkarens hand; och oförrätter icke främlingen, den faderlösa och enkona, och görer ingom öfvervåld, och utgjuter icke oskyldigt; blod i detta rummet.

4. Om I detta gören, så skola Konungarna, som på Davids stol sitta, infara genom desses hus portar, både till vagn och till häst, samt med deras tjenare och folk.

5. Men om I detta, icke hören, så hafver jag svorit vid mig sjelf, säger HERREN: Detta hus skall förstördt varda.

6. Ty så säger HERREN om Juda Konungs hus: Gilead, du äst mig hufvudet i Libanon; hvad gäller, jag skall göra dig till öde, och städerna utan inbyggare?

7. Ty jag hafver beställt förderfvare öfver dig, hvar och en med sin vapen; de skola omkullhugga, din utvalda cedreträ, och kasta dem i elden.

8. Så skola månge Hedningar gå framom denna staden, och säga emellan sig: Hvi hafver HERREN alltså, handlat med denna stora stadenom?

9. Och man skall svara: Derföre, att de HERRANS sins Guds förbund öfvergifvit hafva, och tillbedit andra gudar, och tjent dem.

10. Gråter icke öfver de döda, och grämer eder icke öfver dem; men gråter öfver den der bortfar, och skall aldrig igenkomma, att han sitt fädernesland mer se må.

11. Ty så säger HERREN om Sallum, Josia son, Juda Konungs, som Konung är uti sins faders Josia stad, som utfaren är af detta rum: Han skall intet komma här igen;

12. Utan måste dö uti det rum, dit han för en fånga förd är, och skall detta land intet mer se.

13. Ve honom, som uppbygger sitt hus med synd, och sin mak med orätt; den sin nästa för intet arbeta låter, och icke gifver honom sin lön;

14. Och tänker: Nu väl, jag vill bygga mig ett stort hus, och ett vidt palats; och låter hugga sig fenster deruppå, och panelar det med cedreträ, och målar det rödt.

15. Menar du, att du vill vara Konung, efter du prålar med cedreträ? Hafver din fader ock icke ätit och druckit, och blef ändock likväl vid rätt och rättfärdighet; och honom gick väl?

16. Han halp dem elända och fattiga till rätt, och det gick honom väl af. Är icke detta rättsliga känna mig? säger HERREN.

17. Men din ögon och ditt hjerta stå intet alltså, utan på din girighet, på att utgjuta oskyldigt blod, till att göra öfvervåld och orätt.

18. Derföre säger HERREN om Jojakim, Josia son, Juda Konung: Man skall intet begråta honom (sägandes): Ack broder, ack syster! Man skall intet begråta honom (sägandes): Ack herre, ack ädling!

19. Han skall likasom en åsne begrafven varda, försläpad och utkastad i porten i Jerusalem.

20. Ja, gack ock nu upp på Libanon, och ropa, och låt dig höra i Basan, och ropa af Abarim; ty alle dine älskare äro ömkelige.

21. Jag hafver tillförene sagt dig det, då det ännu väl stod med dig; men du sade: Jag vill intet hörat. Alltså hafver du gjort alla dina lifsdagar, att du intet hafver hört mina röst.

22. Vädret drifver alla dina herdar, och dine älskare fara bort fångne; der måste du till spott och skam varda, för alla dina ondskos skull.

23. Du som nu i Libanon bor, och hafver din näste i cedreträ, huru skönliga skall du se ut, när dig värk och sveda uppåkommer, såsom ene i barnsnöd?

24. Så sant som jag lefver, säger HERREN: Om Chonia, Jojakims son, Juda Konung, vore en signetsring på mine högra hand, så skulle jag ändå rifva dig deraf;

25. Och gifva dig dem i händer, som efter ditt lif stå, och för hvilkom du dig fruktar, nämliga uti NebucadNezars händer, Konungens i Babel, och de Chaldeers;

26. Och skall drifva dig, och dina moder, som dig födt hafver, uti ett annat land, der edart fädernesland icke är, och der skolen I dö.

27. Och uti det land, der de af hjertat gerna igen voro, skola de icke igenkomma.

28. Hvilken en elände, föraktad och fördrifven man är dock Chonia! Ett vanvördt och uselt fat! Ack! huru är han dock, samt med sine säd, fördrifven, och uti ett obekant land kastad!

29. O land, land, land, hör HERRANS ord.

30. Detta säger HERREN: Skrifver denna mannen upp för en förderfvad; för en man dem i sina lifsdagar intet lyckas skall; ty han skall icke hafva den lyckona, att någor af hans säd skall sitta på Davids stol, och länger öfver Juda råda.

JEREMIA, 23. CAPITLET

Falske herdar och Propheter.

1. Ve eder, herdar, I som förderfven och förskingren min fosterhjord, säger HERREN.

2. Derföre säger HERREN, Israels Gud, om de herdar, som mitt folk regera: I hafven förskingrat min hjord, och bortdrifvit, och icke besökt honom; si, jag skall hemsöka eder, för edart onda väsendes skull, säger HERREN.

3. Och jag skall församla, det qvart är af minom hjord, utur all land, dit jag dem utdrifvit hafver, och skall hafva dem hem igen till deras hus, att de skola växa och förökas.

4. Och jag skall sätta herdar öfver dem, som dem sköta skola, att de icke mer skola frukta sig eller förskräckas, eller hemsökte varda, säger HERREN.

5. Si, den tiden kommer, säger HERREN, att jag skall uppväcka David rättfärdighetenes frukt; och det skall vara en Konung, den väl regera skall, och skall upprätta rätt och rättfärdighet på jordene.

6. På den tiden skall Juda hulpen varda, och Israel säker bo; och detta skall vara hans namn, det man honom kalla skall: HERREN vår rättfärdighet.

7. Derföre, si, den tid skall komma, säger HERREN, då man nu intet mer skall säga: Så sant som HERREN lefver, som Israels barn utur Egypti land fört hafver;

8. Utan: Så sant som HERREN lefver, som Israels hus säd utförde, och hade af nordlanden, och utur all land, dit jag dem fördrifvit hafver, så att de skola nu bo i sitt land.

9. Emot Propheterna: Mitt hjerta vill mig brista i mino lifve, all min ben darra; mig är lika som enom drucknom manne, och lika som enom den af vin ragar, för HERRANOM, och för hans heliga ordom;

10. Att landet så fullt med horkarlar är, att landet så jämmerliga står, att det så förbannadt är, och ängarna i öknene förtorkas; och deras lefverne är ondt, och deras regemente doger intet.

11. Ty både Propheter och Prester äro skalkar; och jag finner också deras ondska i mino huse, säger HERREN.

12. Derföre är deras väg lika som en slipper väg i mörkrena, der de uppå falla; ty Jag skall låta komma olycko öfver dem, deras hemsökningsår, säger HERREN.

13. Med de Propheter i Samarien hafver jag sett galenskap, att de propheterade i Baal och förförde mitt folk Israel;

14. Men med de Propheter i Jerusalem ser jag en styggelse; huru de bedrifva hor, och fara med lögn, och styrka de onda, på det att ju ingen skall omvända sig af sine ondsko. De äro alle för mig lika som Sodoma, och dess inbyggare lika som Gomorra.

15. Derföre säger HERREN Zebaoth om Propheterna alltså: Si, jag skall spisa dem med malört, och gifva dem galla dricka; ty ifrå Propheterna i Jerusalem kommer ut skrymteri öfver hela landet.

16. Detta säger HERREN Zebaoth: Hörer intet Propheternas ord, de eder prophetera; de bedraga eder, ty de predika sins hjertas syner, och icke utaf HERRANS mun.

17. De säga dem som mig försmäda: HERREN hafver det sagt: Eder varder väl gångandes; och allom dem som vandra efter sins hjertas tycko, säga de: Det kommer ingen olycka öfver eder.

18. Ty ho hafver varit i HERRANS råd, den hans ord sett och hört hafver? Ho hafver förmärkt och hört hans ord?

19. Si, ett HERRANS väder skall komma med grymhet, och ett förskräckeligit oväder falla de ogudaktiga öfver hufvudet.

20. Och HERRANS vrede skall icke upphålla, tilldess han gör och uträttar det han i sinnet hafver. Härefter skolen I väl förvarat.

21. Jag sände intet Propheterna, likväl lupo de; jag talade intet med dem, likväl propheterade de.

22. Ty om de hade blifvit vid mitt råd och hade predikat mino folke min ord, så hade de omvändt dem ifrå deras onda väsende, och ifrå deras onda lefverne.

23. Är jag icke en Gud, den hardt när är, säger HERREN, och icke en Gud, den fjerran är?

24. Menar du, att någor kan så hemliga fördölja sig, att jag icke kan se honom? säger HERREN. Är icke jag den som uppfyller himmel och jord? säger HERREN.

25. Jag hörer väl, att Propheterna predika, och prophetera lögn i mitt Namn, och säga: Mig hafver drömt, mig hafver drömt.

26. När vilja nu Propheterna igenvända? de der lögn prophetera, och prophetera sins hjertas bedrägeri;

27. Och vilja, att mitt folk skall förgäta mitt Namn, för deras drömmars skull, som den ene för den andra predikar, såsom deras fäder förgåto mitt Namn för Baals skull.

28. En Prophet, som drömmar hafver, han predike drömmar; men den som mitt ord hafver, han predike mitt ord rätt. Huru när kommer agnar och hvete tillhopa? säger HERREN.

29. Är icke mitt ord lika som en eld, säger HERREN, och såsom en hammar, den berg sönderslår?

30. Derföre, si: Jag vill till de Propheter, säger HERREN, som min ord stjäla den ene dem andra.

31. Si, jag vill till de Propheter, säger HERREN, som sitt eget ord föra, och säga: Han hafver det sagt.

32. Si, jag vill till de som falska drömmar prophetera, säger HERREN, och predika dem, och förföra mitt folk med sine lögn och lösaktig ting; efter jag dock intet hafver sändt dem, och intet befallt dem, och de ej heller desso folkena nyttige äro, säger HERREN.

33. Om detta folk, eller en Prophet, eller en Prest varder dig frågandes, och säger: Hvilket är HERRANS tunge? så skall du säga till dem, hvad den tungen är: Jag skall bortkasta eder, säger HERREN.

34. Och om en Prophet, eller Prest, eller folk varder sägandes: Det är HERRANS tunge; densamma skall jag hemsöka, och hans hus dertill.

35. Men så skall den ene tala med dem andra, och säga sig emellan: Hvad svarar HERREN? Och hvad säger HERREN?

36. Och kaller det icke mer HERRANS tunga; ty hvarjom och enom skall hans egen ord vara till en tunga, efter I alltså lefvandes Guds, HERRANS Zebaoths, vårs Guds ord förvänden.

37. Derföre skolen I säga till Propheten alltså: Hvad svarar HERREN dig? Och hvad säger HERREN?

38. Nu medan I sägen HERRANS tunge, derföre säger HERREN alltså: Efter I kallen ordet HERRANS tunga, och jag till eder sändt hafver, och hafver säga låtit, att I icke skullen kallat HERRANS tunga;

39. Si, så skall jag taga eder bort, och bortkasta eder samt med stadenom, som jag eder och edra fäder gifvit hafver, ifrå mitt ansigte;

40. Och skall foga eder en evig skam till, och en evig försmädelse, den aldrig förgäten skall varda.

JEREMIA, 24. CAPITLET

Jeremia fikonakorgar.

1. Si, HERREN viste mig två fikonakorgar, satta inför HERRANS tempel, sedan NebucadNezar, Konungen i Babel, hade bortfört Jechonia, Jojakims son, Juda Konung, samt med Juda Förstar, timbermän och smeder, ifrå Jerusalem, och låtit dem komma till Babel.

2. Uti dem ena korgenom voro ganska god fikon, såsom de först mogna fikonen äro; uti dem andra korgenom voro ganska ond fikon, så att man intet kunde äta dem, så ond voro de.

3. Och HERREN sade till mig: Jeremia, hvad ser du? Jag sade: Fikon; de goda fikonen äro ganska god, och de onda äro fast ond, så att man intet kan äta dem, så ond äro de.

4. Då skedde HERRANS ord till mig, och sade:

5. Detta säger HERREN, Israels Gud: Likasom dessa fikonen äro god, alltså skall jag nådeliga upptaga de fångar af Juda, hvilka jag hafver låtit hädanfara in uti de Chaldeers land;

6. Och skall nådeliga se till dem, och skall låta dem komma hit i landet igen, och skall uppbygga dem, och icke nederslå; jag skall plantera dem, och icke upprycka;

7. Och skall gifva dem hjerta till att känna mig, att jag är HERREN, och de skola vara mitt folk, och jag vill vara deras Gud; ty de skola af allt hjerta vända sig till mig.

8. Men lika som de onda fikon så ond äro, att man dem icke äta kan, säger HERREN; alltså vill jag bortgifva Zedekia, Juda Konung, samt med hans Förstar, och hvad qvart blifvet är i Jerusalem; de som äro qvarblefne i detta landet, och de som uti Egypti land bo.

9. Jag skall foga dem olycko till, och icke låta dem blifva i något rike på jordene, så att de skola komma till skam, till ett ordspråk, till en fabel, och till bannor, i all rum, dit jag dem bortdrifvandes varder;

10. Och skall sända svärd, hunger och pestilentie ibland dem, tilldess de skola förgås af landena, som jag dem och deras fäder gifvit hafver.

JEREMIA, 25. CAPITLET

Sjutio års fängelse.

1. Detta är det ord, som till Jeremia skedde, öfver allt Juda folk, uti fjerde årena Jojakims, Josia sons, Juda Konungs, hvilket det första året är NebucadNezars, Konungens i Babel;

2. Hvilket ock Propheten Jeremia talade till allt Juda folk, och till alla Jerusalems inbyggare, och sade:

3. HERRANS ord är skedt till mig, ifrå trettonde årena Josia, Amos sons, Juda Konungs, allt intill denna dag, och jag hafver det nu i tre och tjugu år med flit predikat eder; men I hafven icke velat hörat.

4. Så hafver ock HERREN sändt till eder alla sina tjenare Propheterna ganska fliteliga; men I hafven intet velat höra dem, eller böja edor öron dertill, att I måtten hörat;

5. Då han sade: Omvänder eder hvar och en af sinom onda väg, och ifrån edart onda väsende; så skolen I blifva i landena, som HERREN eder och edra fäder gifvit hafver, i evig tid.

6. Efterföljer icke andra gudar, så att I tjenen och tillbedjen dem, på det I icke skolen förtörna mig, genom edra händers verk, och jag eder olycko tillfoga må.

7. Men I villen intet höra mig, säger HERREN, på det I ju skullen förtörna mig, genom edra händers verk, till edor egen olycko.

8. Derföre så säger HERREN Zebaoth: Efter I icke villen höra min ord,

9. Si, så skall jag utsända och komma låta allt folk af nordan, säger HERREN, och min tjenare NebucadNezar, Konungen i Babel, och skall låta dem komma öfver detta land, och öfver dem som deruti bo, och öfver allt detta folk som häromkring ligger, och skall gifva dem till spillo och förderfvelse, och göra dem till hån och evigt öde;

10. Och skall taga ifrå dem all glädjesång, brudgummes och bruds röst, qvarns röst, och lyktos ljus:

11. Så att allt detta landet skall öde och förstördt ligga; och skola denna folken tjena Konungen i Babel i sjutio år.

12. Men när de sjutio år ute äro, så skall jag hemsöka Konungen i Babel, och allt det folket, säger HERREN, för deras missgerningars skull; dertill ock de Chaldeers land, och skall görat till ett evigt öde.

13. Alltså skall jag låta komma öfver detta land all min ord, som jag emot det talat hafver, nämliga allt det i denna bok skrifvet står, det Jeremia öfver all folk spått hafver.

14. Och de skola också tjena, ändock de mägtig folk och väldige Konungar äro. Alltså skall jag vedergälla dem efter förtjenst, och efter deras händers verk.

15. Ty så säger HERREN, Israels Gud, till mig: Tag denna vinbägaren, fullan med vrede utaf mine hand, och skänk derutaf allom folkom, dem jag sänder dig till;

16. Att de måga dricka, raga och blifva galne, för svärdena som jag ibland dem sända skall.

17. Och jag tog bägaren af HERRANS hand, och skänkte allom folkom, der HERREN sände mig till;

18. Nämliga Jerusalem, Juda städer, hans Konungar och Förstar, att de skola öde och förstörde ligga, och skola vara till hån och bannor, såsom det nu i denna dag tillstår;

19. Desslikes Pharao, Konungenom i Egypten, samt med hans tjenarom, hans Förstar och allt hans folk;

20. All land vesterut; allom Konungom i Uz land, allom Konungom i de Palestiners land, samt med Askelon, Gasa, Ekron, och dem igenlefdom i Asdod;

21. Dem af Edom, dem af Moab, Ammons barnom;

22. Allom Konungom i Tyro; allom Konungom i Zidon; Konungomen i de öar på hinsidone hafvet;

23. Dem af Dedan, dem af Thema, dem af Bus, och allom Förstom i de landsändar;

24. Allom Konungom i Arabien, allom Konungom vesterut, de i öknene bo;

25. Allom Konungom i Simri, allom Konungom i Elam, allom Konungom i Meden;

26. Allom Konungom norrut, både när och fjerran, den ene med den andra; och allom Konungom på jordene, som på jordenes krets äro; och Konung Sesach skall dricka efter dessa.

27. Och säg till dem: Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Dricker, att I druckne varden, spyn och fallen, och icke kunnen uppstå, för svärdet som jag ibland eder sända skall.

28. Och om de icke vilja taga bägaren af dine hand och dricka, så säg till dem: Alltså säger HERREN Zebaoth: I skolen dricka.

29. Ty si, uti dem stadenom, som af mitt Namn nämnd är, begynner jag till att plåga; menen I, att I skolen ostraffade blifva? I skolen intet ostraffade blifva; ty jag kallar svärdet öfver alla de som bo på jordene, säger HERREN Zebaoth.

30. Och du skall prophetera dem all dessa orden, och säg till dem: HERREN skall ryta utu höjdene, och låta höra sin dunder utaf sine heliga boning; han skall ryta öfver sina boning, han skall sjunga ena viso, lika som en vintrampare, öfver alla landsens inbyggare;

31. Hvilkens ljud skall höras intill verldenes ända; ty HERREN hafver till att skaffa i rätta med Hedningomen, och skall hålla en dom med allt kött; de ogudaktiga skall han gifva under svärd, säger HERREN.

32. Detta säger HERREN Zebaoth: Si, en plåga skall komma ifrå det ena folket till det andra, och ett stort väder skall uppväckt varda ifrå landsens sido.

33. Så, skola de slagne af HERRANOM på samma tid ligga, ifrå den ena jordenes ända till den andra ändan. De skola intet varda begråtne, eller upptagne, eller begrafne, utan måste ligga på markene, och till träck blifva.

34. Jämrer eder nu, I herdar, och roper, och välter eder I asko, I väldige öfver hjorden; ty tiden är kommen, att I skolen slagtade och förströdde varda, och skolen sönderfalla, såsom ett kosteligit fat.

35. Och herdarna skola icke kunna fly, och de väldige öfver hjorden skola icke undkomma kunna.

36. Så, skola herdarna ropa, och de väldige öfver hjorden skola jämra sig, att HERREN så hafver ödelagt deras bet.

37. Och deras ängar, der så väl tillstod, äro förderfvada, af HERRANS grymma vrede.

38. Han hafver öfvergifvit sina hyddo, lika som ett ungt lejon; och så är deras land förstördt af tyrannens vrede, och af hans grymma vrede.

JEREMIA, 26. CAPITLET

Jeremia predikar, anklagas.

1. Uti Jojakims rikes begynnelse, Josia sons, Juda Konungs, skedde detta ord af HERRANOM, och sade:

2. Detta säger HERREN: Gack in uti gården, åt HERRANS hus, och predika för alla Juda städer, som der ingå till att tillbedja i HERRANS hus, all de ord som jag dig befallt hafver att säga dem, och lägg der inte bort af;

3. Om de tilläfventyrs höra kunna och omvända sig, hvar och en ifrå sitt onda väsende, på det jag ock måtte ångra mig det onda, som jag tänker att göra dem, för deras onda väsendes skull.

4. Och säg till dem: Detta säger HERREN: Om I icke hören mig, så att I vandren uti min lag, som jag eder föresatt hafver;

5. Att I hören mina tjenares Propheternas ord, de jag städse till eder sändt hafver, och I dock intet höra villen;

6. Så skall jag göra med desso huse likasom med Silo, och göra denna staden allom Hedningom på jordene till bannor.

7. Då nu Presterna, Propheterna och allt folket hörde Jeremia, att han sådana ord talade i HERRANS hus;

8. Och Jeremia nu uttalat hade allt det HERREN honom befallt hade att säga allo folkena, grepo honom Presterna, Propheterna och allt folket, och sade: Du måste dö.

9. Hvi djerfves du prophetera i HERRANS Namn, och säga: Det skall så gå med desso husena likasom med Silo, och denne staden skall så öde varda, att der ingen mer inne bor? Och allt folket församlade sig i HERRANS hus emot Jeremia.

10. Då nu Juda Förstar det hörde, gingo de utu Konungshuset upp i HERRANS hus, och satte sig för HERRANS nya port.

11. Och Presterna och Propheterna talade inför Förstarna och allo folkena, och sade: Denne är döden värd; ty han hafver predikat emot denna staden, såsom I med eder öron hört hafven.

12. Men Jeremia sade till alla Förstarna, och till allt folket: HERREN hafver sändt mig, att jag detta allt, som I hört hafven, predika skulle, emot detta huset, och emot denna staden.

13. Så bättrer nu edart väsende, och handel, och hörer HERRANS edars Guds röst, så skall ock HERREN låta sig ångra det onda, som han emot eder talat hafver.

14. Si, jag är i edra händer: I mågen göra med mig, såsom eder godt och rätt tyckes.

15. Dock skolen I veta, att om I dräpen mig, så läggen I oskyldigt blod uppå eder sjelfva, uppå denna staden och hans inbyggare; ty i sanningene hafver HERREN sändt mig till eder, att jag allt detta för edor öron tala skulle.

16. Då sade Förstarna, och allt folket, till Presterna och Propheterna: Denne är icke saker till döds; ty han hafver talat till oss i HERRANS vår Guds Namn.

17. Och någre af de äldsta i landena stodo upp, och talade till hela hopen af folket, och sade:

18. Uti Hiskia, Juda Konungs, tid var en Prophet benämnd Micha af Moresa; han talade till allt Juda folk, och sade: Detta säger HERREN Zebaoth: Zion skall upplöjd varda såsom en åker, och Jerusalem skall blifva till en stenhop, och (Herrans) hus berg till en vildan skog.

19. Likväl lät Hiskia, Juda Konung, och hela Juda icke fördenskull döda honom; ja, de fruktade heldre HERRAN, och bådo inför HERRANOM; då ångrade ock HERREN det onda, som han emot dem talat hade. Derföre göre vi ganska illa emot våra själar.

20. Var också en, den der propheterade i HERRANS Namn, Uria, Semaja son, af Kiriath Jearim; den samme propheterade emot denna staden, och emot detta landet, lika som Jeremia.

21. Men då Konung Jojakim, och alle hans väldige och Förstar, hans ord hörde, ville Konungen låta döda honom. Och Uria förnam det, fruktade sig, och flydde, och for in uti Egypten;

22. Men Konung Jojakim sände några män in uti Egypten, ElNathan, Achbors son, och andra med honom.

23. De förde honom utur Egypten, och hade honom in till Konung Jojakim; han lät då dräpa honom med svärd, och lät begrafva hans kropp snöpliga.

24. Alltså var Ahikams, Saphans sons, hand med Jeremia, att han icke kom i folkens händer, att de hade mått dräpit honom.

JEREMIA, 27. CAPITLET

Oket sändes till Juda, etc.

1. Uti Jojakims rikes begynnelse, Josia sons, Juda Konungs, skedde detta ordet af HERRANOM till Jeremia, och sade:

2. Detta säger HERREN till mig: Gör dig ett ok, och häng det på din hals;

3. Och sänd det till Konungen i Edom, till Konungen i Moab, till Konungen öfver Ammons barn, till Konungen i Tyro, och till Konungen i Zidon, med de sändningabåd, som till Zedekia, Juda Konung, till Jerusalem komne äro;

4. Och befall dem, att de säga sina herrar: Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Så skolen I säga edra herrar:

5. Jag hafvet gjort jordena, och menniskona, och djuren, som på jordene äro, genom mina stora kraft och uträcktom arm, och gifver henne hvem jag vill.

6. Men nu hafver jag gifvit all denna landen uti mins tjenares hand, NebucadNezars, Konungens i Babel, och hafver desslikes gifvit honom de vilddjur på markene, att de honom tjena skola.

7. Och all folk skola tjena honom, hans sone, och hans sonasone, tilldess hans lands tid ock kommer; då mång folk och stora Konungar skola låta tjena sig af honom.

8. Men hvilket folk och rike icke vill tjena Konungenom af Babel, NebucadNezar, och hvilken som icke gifver sin hals under Konungens ok af Babel, det folket skall jag hemsöka med svärd, hunger och pestilentie, säger HERREN, tilldess jag förgör dem genom hans hand.

9. Derföre hörer intet edra Propheter, spåmän, drömtydare, dagsväljare och trollkarlar, som säga eder: I varden intet tjenande Konungenom af Babel.

10. Förty de spå eder lögn, på det de skola draga eder långt bort utur edart land, och jag då utdrifver eder, och I förgåns.

11. Ty hvilket folk, som böjer sin hals under Konungens ok i Babel, och tjenar honom, dem skall jag låta blifva uti sitt land, att de måga der bygga och bo, säger HERREN.

12. Och jag talade allt detta, till Zedekia, Juda Konung, och sade: Böjer edar hals under Konungens ok i Babel, och tjener honom och hans folke, så skolen I blifva lefvande.

13. Hvi viljen I dö, du och ditt folk, genom svärd, hunger och pestilentie; såsom HERREN sagt hafver öfver det folk, som Konungenom i Babel icke tjena, vill?

14. Derföre hörer de Propheters ord intet, som säga eder: I varden intet tjenande Konungenom af Babel; ty de prophetera eder lögn.

15. Och jag hafver intet sändt dem, säger HERREN, utan de prophetera lögn i mitt Namn på det jag skall utdrifva eder, och I förgås samt med Propheterna, som eder prophetera.

16. Och till Presterna, och till allt detta folket talade jag, och sade: Detta säger HERREN: Hörer edra Propheters ord intet, som eder prophetera, och säga: Si, de kärile af HERRANS hus komma nu snart ifrå Babel hem igen; förty de prophetera eder lögn.

17. Hörer dem intet; utan tjener Konungenom af Babel, så blifven I lefvande. Hvi skulle dock denna staden varda till ett öde?

18. Äro de Propheter, och hafva HERRANS ord, så låt dem det HERRANOM Zebaoth afbedja, att de qvarblefne kärilen i HERRANS hus och Juda Konungs hus, och i Jerusalem, icke också till Babel förde varda.

19. Ty så säger HERREN Zebaoth om stodarna, och om hafvet, och om stolarna, och om de tyg, som ännu qvarblefna äro i denna staden,

20. De NebucadNezar, Konungen i Babel, icke borttog, då han bortförde Jechonia, Jojakims son, Juda Konung, ifrå Jerusalem till Babel, samt med alla Förstarna i Juda och Jerusalem;

21. Ty så säger HERREN Zebaoth, Israels Gud, om de tyg som ännu qvarblefne äro i HERRANS hus, och i Juda Konungs hus, och i Jerusalem:

22. De skola till Babel förde varda, och der blifva intill den dagen, jag söker dem, säger HERREN; och jag låter dem åter här uppkomma till detta rummet igen.

JEREMIA, 28. CAPITLET

Jeremia jernok. Hanania död.

1. Och i det samma året, uti Zedekia, Juda Konungs, rikes begynnelse, i femte månadenom af fjerde årena, talade Hanania, Assurs son, en Prophet af Gibeon, till mig uti HERRANS hus, i Presternas och allt folkens närvaro, och sade:

2. Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Jag hafver sönderbrutit Konungens ok i Babel.

3. Och förr än tu år förlidna äro, skall jag låta åter igenkomma till detta rummet alla HERRANS hus kärile, hvilka NebucadNezar, Konungen i Babel, hädantagit och till Babel fört hafver.

4. Dertill skall jag ock låta Jechonia, Jojakims son, Juda Konung, samt med alla fångar af Juda, som till Babel förde äro, komma till detta rummet igen, säger HERREN; ty jag skall sönderbryta Konungens ok i Babel.

5. Då svarade Propheten Jeremia till den Propheten Hanania, uti Presternas och allt folkens närvaro, som i HERRANS hus stodo;

6. Och sade: Amen! HERREN göre alltså; HERREN stadfäste din ord, som du spått hafver, att han låter HERRANS hus kärile, samt med alla fångna, komma till detta rummet igen.

7. Men hör dock likväl detta ordet, som jag för din öron, och allt folkens öron, talar:

8. De Propheter, som för mig och för dig varit hafva af ålder, de hafva propheterat emot mång land och stor rike, om örlig, om olycko, och om pestilentie.

9. Men när en Prophet propheterar om frid, så varder man kännandes, om HERREN honom i sanningene sändt hafver, då hans ord fullkomnad varda.

10. Då tog Hanania oket af Prophetens Jeremia hals, och sönderbröt det.

11. Och Hanania sade, i allt folkens närvaro: Detta säger HERREN: Likaså skall jag sönderbryta NebucadNezars ok, Konungens i Babel, af all folks hals, förr än tu år förlidna äro. Och Propheten Jeremia gick sin väg.

12. Men HERRANS ord skedde till Jeremia, sedan den Propheten Hanania hade sönderbrutit oket af Jeremia Prophetens hals, och sade:

13. Gack bort, och säg Hanania: Detta säger HERREN: Du hafver sönderbrutit träoket, så gör nu ett jernok i samma staden.

14. Ty detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Ett jernok hafver jag hängt allo desso folkena på halsen, der de med tjena skola NebucadNezar, Konungen i Babel, och de måste tjena honom; ty jag hafver ock gifvit honom vilddjuren på markene.

15. Och Propheten Jeremia sade till den Propheten Hanania: Hör dock, Hanania; HERREN hafver intet sändt dig, och du hafver åstadkommit, att detta folket förlåter sig uppå lögn.

16. Derföre säger HERREN alltså: Si, jag skall taga dig bort utaf jordene; i detta året skall du dö: ty du hafver med ditt tal afvändt dem ifrå HERRANOM.

17. Och så blef den Propheten Hanania död, på det samma året, i sjunde månadenom.

JEREMIA, 29. CAPITLET

Jeremia bref till Babel.

1. Detta äro de ord, i de brefvena, som Propheten Jeremia sände af Jerusalem, till de igenlefda äldsta som bortförde voro, och till Presterna, och Propheterna, och till allt folket, som NebucadNezar ifrå Jerusalem till Babel bortfört hade;

2. Sedan Konung Jechonia och Drottningen, med kamererarena, och Förstarna i Juda och Jerusalem, samt med timbermän och smeder i Jerusalem, borto voro;

3. Genom Elasa, Saphans son, och Gemaria, Hilkia son, hvilka Zedekia, Juda Konung, sände till Babel, till NebucadNezar, Konungen i Babel, och sade:

4. Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud, till alla fångar, som jag hafver låtit bortföra ifrå Jerusalem till Babel:

5. Bygger hus, der I uti bo kunnen; planterer trädgårdar, der I frukt af äta mågen.

6. Tager eder hustrur, och föder söner och döttrar; gifver edra söner hustrur, och gifver edra döttrar män, att de måga föda söner och döttrar; föröker eder der, så att I icke ären få.

7. Söker stadsens bästa, dit jag hafver låtit bortföra eder, och beder för honom till HERRAN; ty då honom väl går, så går eder ock väl.

8. Ty detta, säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Låter icke de Propheter, som när eder äro, och de spåmän bedraga eder, och sköter intet edra drömmar som I drömmen;

9. Ty de spå eder lögn i mitt Namn; jag hafver intet sändt dem, säger HERREN.

10. Ty så säger HERREN; När i Babel sjutio år ute äro, så skall jag besöka eder, och skall uppväcka mitt nådeliga ord öfver eder, att jag skall låta eder komma till detta rum igen.

11. Ty jag vet väl, hvad tankar jag hafver om eder, säger HERREN, nämliga fridsens tankar, och icke bedröfvelsens, att jag skall gifva eder den ända, som I vänten efter.

12. Och I skolen åkalla mig, och gå och bedja mig, och jag skall höra eder.

13. I skolen söka mig, och finna mig; ty om I mig af allt hjerta söken,

14. Så skall jag låta mig finna af eder, säger HERREN; och jag skall vända edart fängelse, och församla eder utur all folk, och utaf all rum, dit jag eder utdrifvit hafver, säger HERREN; och skall låta eder återkomma till detta rum igen, dädan jag eder hafver bortföra låtit.

15. Ty I menen, att HERREN hafver uppväckt eder Propheter i Babel.

16. Ty detta säger HERREN om Konungen, som på Davids stol sitter, och om allt folket, som i denna stadenom bor, nämliga om edra bröder, som med eder uti fängelset icke utdragne äro;

17. Ja, så säger HERREN Zebaoth: Si, jag skall sända ibland dem svärd, hunger och pestilentie, och skall så ställa mig med dem, lika som med de onda fikon, de man vämjar vid att äta;

18. Och skall förfölja dem med svärd, hunger och pestilentie, och skall icke låta dem blifva, uti något rike på jordene, så att de skola varda till bannor, till under, till hån och spott, ibland all folk, dit jag dem utdrifvandes varder;

19. Derföre, att de icke hafva hört min ord, säger HERREN, de jag städse med mina tjenare Propheterna till eder sändt hafver; men I villen intet höra, säger HERREN.

20. Men I alle, som fångne bortförde ären, de jag hafver ifrå Jerusalem till Babel draga låtit, hörer HERRANS ord.

21. Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud, emot Achab, Kolaja son, och emot Zedekia, Maaseja son, hvilke eder lögn spå i mitt Namn: Si, jag skall gifva dem uti NebucadNezars händer, Konungens i Babel; han skall låta slå dem för edor ögon;

22. Så att man skall göra bannor af dem ibland alla fångar af Juda, som i Babel äro, och säga: HERREN göre dig lika som Zedekia och Achab, hvilka Konungen af Babel på eld steka lät;

23. Derföre att de bedrefvo en galenskap i Israel, och bedrefvo hor med annars mans hustrur, och predikade lögn i mitt Namn, det jag dem intet befallt hade. Detta vet jag, och betygar det, säger HERREN.

24. Och emot Semaja af Nehelam skall du säga:

25. Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud; derföre, att du under ditt namn hafver bref sändt till allt folket, som i Jerusalem är, och till Presten Zephanja, Maaseja son, och till alla Presterna, och sagt:

26. HERREN hafver satt dig till en Prest uti Prestens Jehojada stad, att I skolen tillsiare vara uti HERRANS hus öfver alla ursinniga och spåmän, att du skall sätta dem i fångahus och i stock;

27. Och nu, hvi straffar du då icke Jeremia af Anathoth, den eder propheterar?

28. Derföre, att han till oss i Babel sändt hafver, och låtit säga: Det skall ännu länge vara; bygger hus, der I uti bon, och planterer trägårdar, att I äten der frukt af.

29. Och Zephanja Presten hade läsit det samma brefvet, och låtit Jeremia Propheten höra det.

30. Derföre skedde HERRANS ord till Jeremia, och sade:

31. Sänd bort till alla fångarna, och låt säga dem: Detta säger HERREN emot Semaja af Nehelam: Derföre, att Semaja propheterar eder, och jag hafver dock intet sändt honom, och hafver gjort, att I förlåten eder uppå lögn;

32. Derföre säger HERREN alltså: Si, jag skall hemsöka Semaja af Nehelam, samt med hans säd, så att ingen af hans skall blifva ibland detta folket, och skall icke se det goda, som jag desso mino folke göra vill, säger HERREN; ty han hafver med sitt tal afvändt dem ifrå HERRANOM.

JEREMIA, 30. CAPITLET

Förlossning ifrå Babel.

1. Detta är det ord, som af HERRANOM skedde till Jeremia:

2. Detta säger HERREN, Israels Gud: Skrif dig all de orden uti ena bok, de jag talar till dig;

3. Ty si, den tiden kommer, säger HERREN, att jag mins folks fängelse, både Israels och Juda, vända skall, säger HERREN, och skall låta dem igenkomma uti det land, som jag deras fäder gifvit hafver, att de det besitta skola.

4. Och dessa äro de ord, som HERREN talade om Israel och Juda.

5. Ty så säger HERREN: Sant året, det går ju ömkeliga till med eder; det är intet annat än fruktan på färde, och ingen frid.

6. Men fråger dock derefter, och ser till, om en mansperson föda kan? Huru går det då till, att jag ser alla män hålla sina händer uppå sina länder, såsom qvinnor i barnsnöd, och att all ansigte så blek äro?

7. Ack! det är ju en stor dag, och hans like hafver icke varit; och en bedröfvelsetid är i Jacob, likväl skall dem der uthulpet varda.

8. Men det skall ske på den tiden, säger HERREN Zebaoth, att jag hans ok sönderbryta skall af dinom hals, och slita din band sönder, att du deruti dem främmandom intet mer tjena skall;

9. Utan de skola tjena HERRANOM sinom Gud, och sinom Konung David, den jag dem uppväcka skall.

10. Derföre frukta du dig intet, min tjenare Jacob, säger HERREN, och gif dig icke, Israel; ty si, jag vill hjelpa dig utu fjerran land, och dina säd utu sins fängelses land; så att Jacob skall igenkomma, lefva i frid, och nog hafva, och ingen skall förskräcka honom.

11. Ty jag är när dig, säger HERREN, att jag skall hjelpa dig; ty jag skall göra en ända med alla de Hedningar, dit jag dig förskingrat hafver; men med dig vill jag icke ända göra; men jag vill näpsa dig med måttelighet, på det du icke skall hålla dig oskyldig.

12. Ty detta säger HERREN: Din skade är allt för stor, och din sår äro allt för ond.

13. Dina sak handlar ingen, att han måtte förbinda dem; dig kan ingen läka.

14. Alle dine älskare förgäta dig, och fråga der intet efter. Jag hafver slagit dig, lika som jag sloge en fienda, och såsom en obarmhertig stupat dig för dina stora missgerningars skull, och för dina starka synders skull.

15. Hvad ropar du öfver din skada, och öfver din stora värk? Hafver jag dock detta gjort dig för dina stora missgerningar, och för dina starka synders skull.

16. Derföre, alle de som dig frätit hafva, de skola uppfrätne varda, och alle de som dig ångest gjort hafva, skola fångne varda, och de som dig beröfvat hafva, skola beröfvade varda, och alle de som dig skinnat hafva, skola skinnade varda.

17. Men dig vill jag åter helbregda göra, och hela din sår, säger HERREN; derföre, att man kallar dig den fördrefna; och Zion, den der ingen efterfrågar.

18. Detta säger HERREN: Si, jag skall vända Jacobs hyddors fängelse, och förbarma mig öfver hans boning; och staden skall åter utur askone uppbyggd varda, och templet skall stå som det stå skall.

19. Och lof och fröjd skall gå derut: ty jag skall föröka, dem, och icke förminska; Jag skall göra dem stora, och icke mindre.

20. Hans söner skola vara såsom tillförene, och hans menighet skall trifvas för mig; ty jag vill alla dem hemsöka, som honom plåga.

21. Och hans väldige skall utaf honom sjelfvom född varda, och hans Herre komma utaf honom sjelfvom, och jag skall låta honom nalkas mig, och han skall för mig komma; tv hvilken är den eljest, som med så viljogt hjerta nalkas mig? säger HERREN.

22. Och I skolen vara mitt folk, och jag skall vara edar Gud.

23. Si, ett HERRANS väder skall komma med grymhet; ett förskräckeligit oväder skall falla de ogudaktiga öfver hufvudet.

24. Ty HERRANS grymma vrede skall icke upphålla, tilldess han gör och uträttar hvad han i sinnet hafver; på sistone skolen I väl förnimma det.

JEREMIA, 31. CAPITLET

Fängelses ände. Nya Testamentets rike.

1. På den samma tiden, säger HERREN, skall jag vara alla Israels slägters Gud, och de skola vara mitt folk.

2. Så säger HERREN: Det folk, som qvar blifvet är för svärdet, hafver funnit nåde i öknene; Israel drager bort till sina ro.

3. HERREN hafver mig synts i fjerran land. Jag hafver ju alltid och allstädes haft dig kär; derföre hafver jag dragit dig till mig af blotta barmhertighet.

4. Nu väl, jag skall åter uppbygga dig, så att du skall uppbyggd heta, du jungfru Israel; du skall ännu med fröjd slå i trummo, och utgå i dans.

5. Du skall åter plantera vingårdar på Samarie bergom; plantera skall man, och pipa dertill.

6. Ty den tiden skall ännu komma, att vaktare på Ephraims berg ropa skola: Upp, och låter oss gå upp till Zion, till HERRAN vår Gud.

7. Ty så säger HERREN: Roper öfver Jacob med glädje, och fröjder eder öfver hufvudet ibland Hedningarna. Roper högt, priser, och säger: HERRE, hjelp dino folke, dem igenblefnom i Israel.

8. Si, jag skall låta dem komma utu nordlandet, och vill församla dem ifrå jordenes ändar, både blinda, halta, hafvande qvinnor, och dem som nyfödt hafva, så att de skola i en stor hop hit igenkomma.

9. De skola komma gråtande och bedjande, så skall jag leda dem. Jag skall leda dem utmed vattubäcker en slätan väg, att de icke skola stöta sig; ty jag är Israels fader, så är Ephraim min förstfödde son.

10. Hörer, I Hedningar, HERRANS ord, och förkunner det fjerran på öomen, och säger: Den som Israel förskingrat hafver, han varder honom ock igen församlandes, och skall taga vara uppå honom, såsom en herde på sin hjord.

11. HERREN skall förlossa Jacob, och hjelpa honom utu dens mägtigas hand.

12. Och de skola komma och glädjas på Zions höjd, och skola med hopom söka intill HERRANS gåfvor, nämliga till korn, must, oljo, och ung får, och oxar; så att deras själ skall varda lika som en vatturik örtegård, och skola intet mer bekymrade vara.

13. Alltså skola, jungfrurna lustiga vara i dans: dertill unge män och gamle, den ene med den andra; ty jag skall förvandla deras ångest i glädje, och trösta dem, och fröjda dem efter deras bedröfvelse.

14. Och jag skall göra Presternas hjerta fullt med glädje, och mitt folk skall mina gåfvor hafva tillfyllest, säger HERREN.

15. Detta säger HERREN: Man hörer en klagelig röst och bitterlig gråt i höjdene. Rachel begråter sin barn, och vill intet låta sig trösta öfver sin barn; ty det är ute med dem.

16. Men HERREN säger alltså: Låt af ditt ropande och gråtande, och dina ögons tårar; ty ditt arbete är icke förgäfves, säger HERREN. De skola, igenkomma utu fiendaland.

17. Och dine efterkommande hafva mycket godt vänta, säger HERREN; ty dina barn skola komma uti sitt land igen.

18. Jag hafver väl hört, huru Ephraim klagar: Du hafver späkt mig, och jag är ock späkt lika som en kåt kalf. Omvänd du mig, så varder jag omvänd; ty du HERRE, äst min Gud.

19. När jag omvänd vardt, så gjorde jag bättring; ty sedan jag lärde veta, slår jag mig uppå länderna; ty jag är på skam kommen, och blyges; ty jag måste lida det hån, som jag tillförene förtjent hafver.

20. Är icke Ephraim min älskelige son, och mitt kära barn? Ty jag kommer nu väl ihåg, hvad jag med honom talat hafver; derföre brister mig mitt hjerta för hans skull, att jag måste förbarma mig öfver honom, säger HERREN.

21. Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken, och styr ditt hjerta in uppå den rätta vägen, der du på vandra skall. Vänd om, du jungfru Israel, vänd om igen till dessa dina städer.

22. Huru länge vill du vända dig bort, du affälliga dotter, den jag igenhemta vill? Ty HERREN skall något nytt skapa i landena; en qvinna skall omfatta en man.

23. Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Man skall ännu säga detta ordet i Juda land, och i dess städer, då jag deras fängelse vändandes varder: HERREN välsigne dig, du rättvisones boning, du helga berg.

24. Och Juda, samt med alla sina städer, skola bo derinne; dertill åkermän, och de som med hjord omkringfara.

25. Ty jag skall vederqvicka de trötta själar, och mätta de bekymrada själar.

26. Derföre vakade jag upp, och såg mig om, och hade så sött sofvit.

27. Si, den tid kommer, säger HERREN, att jag skall beså Israels hus och Juda hus, både med folk och fä.

28. Och som jag öfver dem vakat hafver, till att upprycka, sönderrifva, omkullslå, förderfva, och till att plåga; så skall jag ock vaka, öfver dem, till att uppbygga och plantera, säger HERREN.

29. På den samma tiden skall man intet mer säga: Fäderna hafva ätit sura vindrufvor, och barnens tänder äro ömma vordna;

30. Utan hvar och en skall dö för sina missgerning; och hvilken menniska, som sura vindrufvor äter, honom skola hans tänder ömma varda.

31. Si, den tid kommer, säger HERREN, då skall jag göra ett nytt förbund med Israels hus, och med Juda hus;

32. Icke sådant, som det förra förbundet var, det jag med deras fäder gjorde, då jag tog dem vid handena, att jag skulle föra dem utur Egypti land; hvilket förbund de intet hållit hafva, och jag måste tvinga dem, säger HERREN;

33. Utan detta skall vara förbundet, som jag skall göra med Israels hus, efter denna tiden, säger HERREN. Jag skall gifva min lag uti deras hjerta, och skrifva dem uti deras sinne; och de skola vara mitt folk, så vill jag vara deras Gud.

34. Och ingen skall lära den andra, icke en broder den andra, och säga: Känn HERRAN; utan de skola alle känna mig, både små och stora, säger HERREN; ty jag vill förlåta dem deras missgerningar, och aldrig komma deras synder mer ihåg.

35. Detta säger HERREN, som gifver solena dagenom till ett ljus, och månan och stjernorna, efter deras lopp, nattene till ljus; den som rörer hafvet, att dess böljor fräsa; HERREN Zebaoth är hans Namn.

36. När denna ordningen afkommer för mig, säger HERREN, så skall ock Israels säd återvända, så att det icke mer skall vara ett folk för mig.

37. Detta säger HERREN: Om man kan mäla himmelen ofvantill, och utransaka jordenes grund, så skall jag ock förkasta hela Israels säd, för allt det som de göra, säger HERREN.

38. Si, den tid kommer, säger HERREN, att HERRANS stad skall uppbyggd varda, ifrå Hananeels torn allt intill hörnaporten.

39. Och rättesnöret skall gå derifrå länger ut, allt intill den högen Gareb, och vända sig inåt Goath.

40. Och hele dödodalen, och askoplatsen, samt med hela dödåkrenom, allt intill Kidrons bäck, intill hörnet af hästaportenom österut, skall varda helig HERRANOM, så att det aldrig mer skall omkullrifvet eller afbrutet varda.

JEREMIA, 32. CAPITLET

Stadens belägring. Jeremia återköp.

1. Detta är det ord, som af HERRANOM skedde till Jeremia i tionde årena Zedekia, Juda Konungs, hvilket det adertonde året är NebucadNezars.

2. Då belade Konungens här af Babel Jerusalem; men Propheten Jeremia låg fången i gården för fångahuset, i Juda Konungs hus,

3. Der Zedekia, Juda Konung, hade låtit inlägga honom, sägandes: Hvi propheterar du, och säger: Detta säger HERREN: Si, jag gifver denna staden uti Konungens händer i Babel, och skall vinna honom;

4. Och Zedekia, Juda Konung, skall icke undkomma de Chaldeer, utan jag skall gifva honom uti Konungens händer af Babel, så att han skall muntliga tala med honom, och med sin ögon se honom;

5. Och han skall föra Zedekia till Babel, der skall han ock blifva, till dess jag söker honom, säger HERREN; ty om I än striden emot de Chaldeer, skall det dock intet lyckas eder.

6. Och Jeremia sade: HERRANS ord är skedt till mig, och säger;

7. Si, Hanameel, Sallums son, dins faderbroders, kommer till dig, och skall säga: Käre, köp du min åker i Anathoth; ty du hafver nästa bördrätten dertill, att du skall köpa honom.

8. Alltså kom Hanameel, min faderbroders son, till mig, såsom HERREN sagt hade, i gården för fångahuset, och sade till mig: Käre, köp min åker i Anathoth, som ligger i BenJamins land; ty du hafver arfrätt dertill, och du äst den näste. Käre, köp honom. Då förmärkte jag, att det var HERRANS ord;

9. Och köpte åkren af Hanameel, mins faderbroders son, i Anathoth, och vog honom penningarna till, sju siklar och tio silfpenningar;

10. Och skref ett bref, och förseglade det, och tog vittne deruppå, och vog upp penningarna på en vågskål;

11. Och tog det förseglade köpbrefvet till mig, efter rätten och sedvänjan, och en öppen utskrift;

12. Och fick köpbrefvet Baruch, Neria sone, Mahaseja sons, uti Hanameels, mins faderbroders sons, och de vittnes, som i köpbrefvena stodo, och alla Judarnas närvaro, som i gården för fångahuset såto;

13. Och befallde Baruch för deras ögon, och sade:

14. Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Tag dessa brefven, det förseglade köpbrefvet, samt med denna öppna utskriftene, och lägg dem uti ett lerkäril, att de måga ligga förvarade i lång tid.

15. Ty så säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Ännu skall man köpa hus, åkrar och vingårdar, i desso landena.

16. Och då jag hade fått Baruch, Neria sone, köpbrefvet, bad jag till HERRAN, och sade:

17. O Herre HERRE, si, du hafver gjort himmel och jord genom dina stora kraft, och genom din uträckta arm, och ingen ting är för dig omöjelig.

18. Du, som mångom tusendom väl gör, och vedergäller fädernas missgerningar uti deras barnas sköte efter dem; du store och starke Gud, HERRE Zebaoth är ditt Namn;

19. Stor i råd och mägtig i gerningom; och din ögon stå öppne öfver alla menniskors barnas vägar, att du skall gifva, hvarjom och enom efter sitt väsende, och efter sins väsendes frukt;

20. Du, som uti Egypti land tecken och under gjorde, allt intill denna dag, både med Israel och med menniskomen, och gjorde dig ett Namn, såsom det i denna dag är;

21. Och förde ditt folk Israel utur Egypti land, genom tecken och under, genom ena mägtiga hand, med enom uträcktom arm, och genom stor förskräckning;

22. Och gaf dem detta landet, hvilket du deras fäder svorit hade att du dem det gifva ville; ett land, der mjölk och hannog uti flöt;

23. Och då de der inkommo och besåto det, hörde de intet dina röst, och vandrade ej heller efter din lag, och allt det du dem budit hade, att de göra skulle, det gjorde de intet; derföre du ock hafver låtit dem alla denna olyckona vederfaras.

24. Si, denne staden är belagd, så att han måste vunnen, och för svärd, hunger och pestilentie, uti de Chaldeers händer, som emot honom strida, gifven varda; och lika som du sagt hafver, så går det nu, det ser du.

25. Och du, Herre HERRE, säger till mig: Köp du en åker för penningar, och tag vittne deruppå; ändock staden skall varde, gifven uti de Chaldeers händer.

26. Och HERRANS ord skedde till Jeremia, och sade:

27. Si, jag HERREN är en Gud öfver allt kött; skulle något vara mig omöjeligit?

28. Derföre säger HERREN alltså: Si, jag gifver denna staden uti de Chaldeers händer, och uti NebucadNezars hand, Konungens i Babel, och han skall vinna honom.

29. Och de Chaldeer, som emot denna staden strida, skola komma härin, och tända här elden uppå, och bränna honom upp, samt med husen, der de Baal på taken rökt, och androm gudom drickoffer offrat hafva, på det de skulle förtörna mig.

30. Ty Israels barn och Juda barn hafva af deras ungdom gjort det mig illa behagar, och Israels barn hafva förtörnat mig genom sina händers verk, säger HERREN.

31. Ty ifrå den tiden, att denne staden byggd var, intill denna dag, hafver han gjort mig vredan och grymman, så att jag måste bortkasta honom ifrå mitt ansigte;

32. För alla Israels barnas och Juda barnas ondskos skull, den de bedrifvit hafva, på det de skulle förtörna mig, de, deras Konungar, Förstar, Prester och Propheter, och de som bo i Juda och Jerusalem.

33. De hafva vändt mig ryggen till, och icke ansigtet, ändock jag lät allstädes lära dem; men de ville intet höra eller bättra sig.

34. Dertill hafva de satt sin styggelse uti det hus, som namn hafver af mig, på det de skulle det orena;

35. Och hafva byggt Baals höjder, i Hinnoms sons dal, på det de skulle uppbränna sina söner och döttrar för Molech, der jag dem intet om befallt hafver, och kom mig icke heller någon tid i sinnet, att de sådana styggelse göra skulle, med hvilko de så kommo Juda till att synda.

36. Och nu fördenskull säger HERREN Israels Gud alltså om denna staden, der I om sägen, att han skall för svärd, hunger och pestilentie, uti Konungens händer af Babel gifven varda:

37. Si, jag skall församla dem utur all land, dit jag dem bortdrifver, genom mina stora vrede, grymhet och obarmhertighet, och skall låta komma dem åter till detta rummet igen, att de skola bo trygge.

38. Och de skola vara mitt folk, så vill jag vara deras Gud;

39. Och skall gifva dem ens hjerta och väsende, att de skola frukta mig i alla sina lifsdagar, på det dem och deras barnom, efter dem, skall väl gå;

40. Och skall göra ett evigt förbund med dem, så att jag icke vill aflåta att göra dem godt; och skall gifva dem min fruktan i hjertat, att de icke skola vika ifrå mig.

41. Och det skall vara min lust, att jag må göra dem godt; och jag skall plantera dem i desso lande troliga, af allt hjerta och af allo själ.

42. Ty så säger HERREN: Likasom jag öfver detta folket hafver komma låtit alla denna stora olyckona, alltså skall jag ock låta komma öfver dem allt det goda, som jag till dem sagt hafver.

43. Och det skola ännu åkrar köpte varda i desso lande, om hvilket I sägen: Det skall öde ligga, så att hvarken folk eller fä deruti blifva skall, och skall varda gifvet uti de Chaldeers händer.

44. Likväl skall man ännu köpa, åkrar för penningar, och bebrefva, försegla och betyga uti BenJamins land, och omkring Jerusalem, och uti Juda städer, uti de städer på bergomen, uti de städer i dalomen, och uti de städer söderut; ty jag skall vända deras fängelse, säger HERREN.

JEREMIA, 33. CAPITLET

Förlossning och Messias lofvas.

1. Och HERRANS ord skedde till Jeremia annan gången, då han ännu innelyckter var i gården för fångahuset, och sade:

2. Detta säger HERREN, som detta gör, HERREN, som detta verkar och uträttar; HERRE är mitt Namn;

3. Ropa till mig, så vill jag svara dig, och skall kungöra dig stor och mägtig ting, de du intet vetst.

4. Ty så säger HERREN, Israels Gud, om denna stadsens hus, och om Juda Konungars hus, som nederbrutna äro, till att göra bålverk till värn;

5. Och om dem som här inkomne äro, på det de skola strida emot de Chaldeer, att de måga uppfylla honom med döda, kroppar, hvilka jag i mine vrede och grymhet slå skall; ty jag hafver förgömt mitt ansigte för denna stadenom, för alla deras ondskos skull.

6. Si, jag vill förbinda, deras sår, och göra dem helbregda, och skall tillåta dem deras bön om frid och trohet.

7. Ty jag vill vända Juda fängelse, och Israels fängelse, och skall uppbygga dem, lika såsom af begynnelsen;

8. Och skall rena dem af all missgerning, der de med emot mig syndat hafva, och skall förlåta dem all missgerning, der de med emot mig syndat och öfverträdt hafva.

9. Och det skall vara mig till ett glädjenamn, berömmelse och pris ibland alla Hedningar på jordene, då de få höra allt det goda, som jag dem gör; och skola förundra sig och förskräckas öfver allt det goda, och öfver all den frid, som jag dem gifva vill.

10. Detta säger HERREN: Uti detta rummet, der I om sägen, det är öde, efter hvarken folk eller fä i Juda städer, och på gatomen i Jerusalem, blifver; de så förödde äro, att der hvarken folk, borgare eller boskap, uti är;

11. Der skall man ännu åter höra rop af fröjd och glädskap, brudgummes och bruds röst, och deras röst, som säga: Tacker HERRANOM Zebaoth, ty HERREN är god, och gör ju alltid väl i evighet, och deras, som tackoffer frambära till HERRANS hus; ty jag skall omvända landsens fängelse, lika som af begynnelsen, säger HERREN.

12. Så säger HERREN Zebaoth: Uti detta rummet, det så öde är, att hvarken folk eller fä deruti är, och i alla dess städer, skola ännu herdars hus vara, som hjordar föda skola;

13. Både i de städer på bergomen, och i de städer i dalomen, och i de städer söderut, i BenJamins land, och omkring Jerusalem, och i Juda städer, der skola ännu ut och in gå räknade hjordar, säger HERREN.

14. Si, den tid kommer, säger HERREN, att jag det goda ordet uppväcka skall, som jag till Israels hus och Juda hus talat hafver.

15. Uti de samma dagar, och i den samma tiden skall jag låta uppgå David rättfärdighetenes frukt (och det skall vara en Konung, som väl regera skall), och skall upprätta rätt och rättfärdighet på jordene.

16. På den samma tiden skall Juda frälst varda, och Jerusalem säker bo, och man skall kalla honom HERREN vår rättfärdighet.

17. Ty så säger HERREN: Det skall icke fela, en af David skall sitta på Israels hus stol.

18. Desslikes skall ej heller någon tid fela, att Prester och Leviter skola vara för mig, som bränneoffer göra, och spisoffer upptända, och offer slagta, i evig tid.

19. Och HERRANS ord skedde till Jeremia, och sade:

20. Detta säger HERREN: Om mitt förbund med dag och natt återvänder, att ingen dag eller natt är i sinom tid;

21. Så skall ock mitt förbund omintet varda med minom tjenare David, att han ingen son skall hafva till en Konung på sinom stol, och med Leviterna och Presterna mina tjenare.

22. Lika som man intet räkna, kan himmelens här, eller mäta sanden i hafvet; alltså skall jag föröka mins tjenares Davids säd, och Leviterna, som mig tjena.

23. Och HERRANS ord skedde till Jeremia, och sade:

24. Hafver du icke sett hvad detta folket talar, och säger: Hafver dock HERREN de två slägterna förkastat, som han utkorat hade? och försmäda mitt folk, lika som de intet mer skulle vara mitt folk.

25. Detta säger HERREN: Håller jag icke mitt förbund med dag och natt, och den ordning med himmel och jord;

26. Så vill jag ock förkasta Jacobs och Davids mina tjenares säd, att jag af deras säd icke tager dem, som råda skola öfver Abrahams, Isaacs och Jacobs säd; ty jag skall omvända deras fängelse, och förbarma mig öfver dem.

JEREMIA, 34. CAPITLET

Friårsbrott.

1. Detta är det ord, som af HERRANOM skedde till Jeremia, då NebucadNezar, Konungen i Babel, samt med allom sinom här, och med all rike på jordene, som under hans välde voro, och med all folk, örligade mot Jerusalem, och alla dess städer, och sade:

2. Detta säger HERREN Israels Gud: Gack bort, och tala med Zedekia, Juda Konung, och säg till honom: Så säger HERREN: Si, jag skall gifva denna staden uti Konungens händer i Babel, och han skall bränna honom upp i eld.

3. Och du skall icke undkomma hans hand, utan varda gripen, och i hans hand gifven, så att du skall se honom med ögonen, och muntliga tala med honom, och till Babel komma.

4. Så hör dock, du Zedekia, Juda Konung, HERRANS ord; detta säger HERREN om dig: Du skall icke dö genom svärd;

5. Utan du skall dö i frid; och lika som man hafver bränt öfver dina fäder, de förra Konungar, som för dig varit hafva, så skall man ock bränna öfver dig, och begråta dig: Ack! herre; ty jag hafver det sagt, säger HERREN.

6. Och Propheten Jeremia talade all dessa, orden till Zedekia, Juda Konung, i Jerusalem;

7. Då Konungens här i Babel allaredo stridde emot Jerusalem, och emot alla qvarlefda Juda städer, nämliga emot Lachis och Aseka; ty desse, såsom de fastaste städer, voro ännu qvarblefne af Juda städer.

8. Detta är det ord, som af HERRANOM skedde till Jeremia, sedan Konung Zedekia ett förbund gjort hade med allo folkena i Jerusalem, till att utropa ett friår;

9. Så att hvar och en skulle gifva sin träl och hvar och en sina trälinno fri, de der Ebreer och Ebreiske voro, att den ene Juden icke skulle vara dens andras träl.

10. Då lydde honom alle Förstarna, och allt folket, som det förbund undergångit hade, att hvar och en skulle gifva sin träl och trälinno fri, och icke mer hålla dem för lifegna, och gåfvo dem lösa.

11. Men något derefter vände de om igen, och togo de trälar och trälinnor åter till sig, som de frigifvit hade, och tvingade dem, att de trälar och trälinnor vara måste.

12. Då skedde HERRANS ord till Jeremia af HERRANOM, och sade:

13. Detta säger HERREN, Israels Gud: Jag hafver gjort ett förbund med edra fäder, då jag förde dem utur Egypti land, utu träldomens hus, och sade:

14. Då sju år förlidne äro, så skall hvar och en låta sin broder, den en Ebreer är, och sig honom sålt, och i sex år tjent hafver, fri och lös; men edra fäder hörde mig intet, och böjde intet sin öron dertill.

15. Så hafven I nu i dag omvändt eder, och gjort det mig väl behagade, att I låten utropa ett friår, hvar och en sinom nästa, och hafven deruppå gjort ett förbund inför mig uti de huse, som efter mitt Namn nämndt är;

16. Men I hafven åter sedan trädt derifrå, och ohelgat mitt Namn, och hvar och en igentagit sin träl och trälinno, de I haden frigifvit, att de skulle vara sine egne, och tvingen dem nu att de edre trälar och trälinnor vara måste.

17. Derföre säger HERREN alltså: I hörden icke mig, att I måtten utropat ett friår, hvar och en sinom broder, och sinom nästa. Si, så ropar jag, säger HERREN, eder ett friår ut, till svärd, till pestilentie, till hunger; och skall icke låta eder bliva uti något rike på jordene.

18. Och de som öfverträda mitt förbund, och icke hålla dess förbunds ord, som de för mig gjort hafva, dem skall jag så göra, lika som dem kalfvenom, den de i tu stycke höggo, och emellan båda stycken gingo;

19. Nämliga Juda Förstar, Jerusalems Förstar, de kamererare, Presterna, och allt folket i landena, som emellan stycken af kalfven gångne äro;

20. Och skall gifva dem uti deras fiendars hand, och deras som efter deras lif stå, att deras kroppar skola foglomen under himmelen och djuromen på jordene till spis varda.

21. Och Zedekia, Juda Konung, och hans Förstar, skall jag gifva uti deras fiendars händer, och i deras som efter deras lif stå, och i Konungens härs händer af Babel, hvilken nu ifrån eder afdragen är.

22. Ty si, jag vill befalla dem, säger HERREN, och skall åter låta dem komma inför denna staden, och de skola strida emot honom, och vinna honom, och uppbränna honom i eld; och jag skall föröda Juda städer, så att der ingen mer bo skall.

JEREMIA, 35.  CAPITLET

De Rechabiters ståndaktighet.

1. Detta är det ord, som af HERRANOM skedde till Jeremia, i Jojakims, Josia sons, Juda Konungs, tid, och sade:

2. Gack bort uti de Rechabiters hus, och tala med dem, och haf dem in uti HERRANS hus uti en kammar, och skänk dem vin.

3. Då tog jag Jaasanja, Jeremia son, Habazinia sons, samt med hans bröder, och alla hans söner, och hela de Rechabiters hus;

4. Och hade dem in uti HERRANS hus, uti Hanans barnas, Jigdalja sons, den Guds mansens, kammar, hvilken vid Förstarnas kammar är, ofvanför Maaseja, Sallums sons, dörravaktarens kammar.

5. Och jag satte de Rechabiters hus barnom kannor före, fulla med vin, och skålar, och sade till dem: Dricker vin.

6. Men de svarade: Vi dricke intet vin; ty vår fader Jonadab, Rechabs son, hafver budit oss, och sagt: I och edor barn skolen aldrig något vin dricka;

7. Och intet hus bygga, ingen säd så, ingen vingård plantera, eller hafva; utan skolen bo i tjäll i alla edra lifsdagar; på det I mågen länge lefva i landena, der I uti vandren.

8. Alltså lydom vi vår faders röst, Jonadabs, Rechabs sons, i allt det han oss budit hafver, så att vi intet vin dricke i våra lifsdagar, hvarken vi eller våra hustrur, eller söner, eller döttrar;

9. Och byggom ej heller någor hus, der vi uti bo, och hafvom hvarken vingårdar, eller åkrar, eller säd;

10. Utan bom uti tjäll, och lydom, och görom all ting, såsom vår fader Jonadab oss budit hafver.

11. Men då NebuchadNezar, Konungen i Babel, drog hitupp i landet, sade vi: Kommer, låter oss draga till Jerusalem, för de Chaldeers och Syrers här; och så hafve vi sedan blifvit här i Jerusalem.

12. Då skedde HERRANS ord till Jeremia, och sade:

13. Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Gack bort, och säg till dem i Juda, och till de inbyggare i Jerusalem: Viljen I då icke bättra eder, så att I lyden min ord? säger HERREN.

14. Jonadabs ord, Rechabs sons, som han sinom barnom budit hafver, att de intet vin dricka skulle, de varda hållen, så att de dricka intet vin intill denna dag, derföre att de lyda deras faders bud; men jag hafver tidigt låtit predika eder, likväl hören I mig intet.

15. Så hafver jag ock tidigt sändt till eder alla mina tjenare Propheterna, och låtit säga: Vänder eder om, hvar och en ifrå sitt onda väsende, och bättrer edart lefverne, och efterföljer icke andra gudar, till att tjena dem, så skolen I blifva i landena, som jag eder och edra fäder gifvit hafver; men I villen icke böja edor öron dertill, eller höra mig;

16. Ändock Jonadabs barn, Rechabs sons, sins faders bud hållit hafva, som han dem budit hafver; men detta, folket hörer mig Intet.

17. Derföre så säger HERREN Gud Zebaoth, och Israels Gud: Si, jag skall låta komma öfver Juda, och alla Jerusalems inbyggare, all den olycko, som jag emot dem talat hafver; derföre, att jag hafver talat till dem, och de ville intet höra; jag hafver ropat, men de ville intet svara mig.

18. Och till de Rechabiters hus sade Jeremia: Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud; derföre att I edars faders Jonadabs bud lydt hafven, och hållit all hans bud, och allt det gjort, som han eder budit hafver;

19. Derföre säger HERREN Zebaoth, Israels Gud, alltså: Det skall aldrig fela Jonadab, Rechabs sone, att ju någor af hans säd alltid för mig stå skall.

JEREMIA, 36. CAPITLET

Predikan skrifves, läses, brännes.

1. Uti fjerde årena Jojakims, Josia sons, Juda Konungs, skedde detta ordet till Jeremia af HERRANOM, och sade:

2. Tag ena bok, och skrif deruti allt det tal, som jag till dig talat hafver öfver Israel, öfver Juda, och all folk, ifrå den tiden, då jag till dig talat hafver, nämliga ifrå Josia tid, allt intill denna dag;

3. Om tilläfventyrs Juda hus, när de höra all den olycko, som jag hafver i sinnet att göra dem, sig omvända måga, hvar och en ifrå sitt onda väsende, på det jag måtte förlåta dem deras missgerningar och synder.

4. Då kallade Jeremia Baruch, Neria son. Den samme Baruch skref uti ena bok af Jeremia mun all HERRANS ord, som han till honom talat hade.

5. Och Jeremia böd Baruch, och sade: Jag är fången, så att jag icke kan gå uti HERRANS hus;

6. Men gack du derin, och läs bokena, der du HERRANS ord af minom mun uti skrifvit hafver, för folkena i HERRANS hus, på fastodagomen; och skall desslikes läsa dem för hela Juda öron, som uti deras städer inkomma;

7. Om de tilläfventyrs måtte ödmjuka sig med bedjande inför HERRANOM, och omvända sig, hvar och en ifrå sitt onda väsende; ty vreden och grymheten är stor, der HERREN emot detta folket om talat hafver.

8. Och Baruch, Neria son, gjorde allt det Propheten Jeremia honom befallt hade, och las HERRANS ord utu bokene, i HERRANS hus.

9. Men det begaf sig uti femte årena Jojakims, Josia, sons, Juda Konungs, uti nionde månadenom, att man förkunnade ena fasto för HERRANOM allo folkena i Jerusalem, och allo folkena, som utaf Juda städer till Jerusalem kommo.

10. Och Baruch las utu bokene Jeremia ord i HERRANS hus, uti Gemaria kammar, Saphans sons, cancellerens, i öfra gårdenom, inför den nya porten åt HERRANS hus, för allo folkena.

11. Då nu Michaja, Gemaria son, Saphans sons, all HERRANS ord utu bokene hört hade,

12. Gick han ned uti Konungshuset, uti cancelliet; och si, der såto alle Förstarna, Elisama cancelleren, Delaja, Semaja son, ElNathan, Achbors son, Gemaria, Saphans son, och Zedekia, Hanania son, samt med alla Förstarna.

13. Och Michaja förkunnade dem all de ord, som han hört hade, då Baruch las utu bokene för folkens öron.

14. Då sände alle Förstarna Judi, Nethania son, Selemia sons, Cusi sons, efter Baruch, och läto säga honom: Tag den bokena med dig, der du utu för folkena läsit hafver, och kom hit. Och Baruch, Neria son, tog bokena med sig, och kom till dem.

15. Och de sade till honom: Sätt dig, och läs, att vi måge hörat. Och Baruch las för deras öron.

16. Och då de all orden hört hade, förskräcktes de hvar emot den andra, och sade till Baruch: Vi vilje förkunna Konungenom all dessa orden.

17. Och sporde de Baruch: Säg oss, huru hafver du skrifvit all dessa orden utu hans mun?

18. Baruch sade till dem: Han las mig all dessa orden till, utaf sinom mun, och jag skref dem med bläck uti bokena.

19. Då sade Förstarna till Baruch: Gack bort, och förgöm dig med Jeremia, så att ingen vet hvar I ären.

20. Men de gingo in till Konungen i förpalatset, och läto bokena blifva qvara i Elisama cancellerens kammar, och sade för Konungenom all dessa orden.

21. Då sände Konungen Judi åstad, till att hemta bokena. Han tog henne utur Elisama cancellerens kammar, och Judi las henne för Konungenom, och allom Förstomen, som för Konungenom stodo.

22. Men Konungen satt i vinterhusena, för skorstenen, i nionde månadenom.

23. Som nu Judi tre eller fyra blad läsit hade, skar han henne sönder med enom skrifknif, och kastade i elden, som i skorstenenom var, tilldess boken platt uppbrändes i eldenom.

24. Och ingen förskräckte sig eller sönderref sin kläder, hvarken Konungen, eller hans tjenare, hvilke dock all dessa orden hört hade;

25. Ändock ElNathan, Delaja och Gemaria bådo Konungen, att han dock icke ville uppbränna bokena; men han hörde dem intet.

26. Dertill böd ändå Konungen Jerahmeel, Hammelechs sone, och Seraja, Asriels sone, och Selemja, Abdeels sone, att de skulle gripa Baruch skrifvaren, och Jeremia Propheten; men HERREN hade förgömt dem.

27. Då skedde HERRANS ord till Jeremia, sedan Konungen hade uppbränt bokena, och de ord, som Baruch utaf Jeremia mun skrifvit hade, och sade:

28. Tag dig åter en annor bok, och skrif all de förra orden deruti, som i den första bokene stodo, den Jojakim, Juda Konung, uppbränt hafver;

29. Och säg till Jojakim, Juda Konung: Detta säger HERREN: Du hafver uppbränt bokena, och sagt: Hvi hafver du deruti skrifvit, att Konungen af Babel komma skall och förderfva detta landet, och görat så att hvarken folk eller fä mer derinne blifva skall?

30. Derföre säger HERREN om Jojakim, Juda Konung: Det skall ingen af hans säd sitta på Davids stol, och hans kropp skall utkastad varda, och ligga i hetta om dagen, och i frost om nattena.

31. Och jag skall hemsöka honom, och hans säd, och hans tjenare, för deras missgerningars skull, och jag skall låta komma öfver dem, och öfver Jerusalems inbyggare, och öfver dem i Juda, alla den olycko, som jag till dem talat hafver, och de dock intet höra ville.

32. Så tog Jeremia en annan bok, och fick henne Baruch, Neria sone, skrifvarenom: och han skref deruti, af Jeremia mun, all de ord som i bokene stodo, som Jojakim, Juda Konung, hade i eld uppbränna låtit; och till de samma vordo ännu mycket flere ord tillagd, än de förra voro.

JEREMIA, 37. CAPITLET

Jeremia frågas, svarar, fängslas.

1. Och Zedekia, Josia son, vardt Konung uti Chonia stad, Jojakims sons; ty NebucadNezar, Konungen i Babel, gjorde honom till Konung i Juda land.

2. Men han, och hans tjenare, och folket i landena, lydde intet HERRANS ord, som han genom Propheten Jeremia talade.

3. Likväl sände Konung Zedekia Jehuchal, Selemja son, och Zephania, Maaseja son, Presten, till Propheten Jeremia, och lät säga honom: Bed HERRAN vår Gud för oss.

4. Ty Jeremia gick nu ut och in ibland folket, och ingen lade honom nu i fängelse.

5. Så var Pharaos här dragen utur Egypten; och de Chaldeer, som för Jerusalem lågo, då de sådant rykte hörde, voro ifrå Jerusalem afdragne.

6. Och HERRANS ord skedde till Propheten Jeremia, och sade:

7. Detta säger HERREN, Israels Gud: Så säger till Juda Konung, den eder till mig sändt hafver, till att fråga mig: Si, Pharaos här, som eder till hjelp utdragen är, skall åter draga hem igen uti Egypten.

8. Och de Chaldeer skola komma igen, och strida emot denna staden, och vinna honom, och uppbränna honom i eld.

9. Derföre säger HERREN alltså: Bedrager icke edra själar, så att I tänken: De Chaldeer draga väl sin väg; de skola intet draga sin väg.

10. Och om I än slogen hela de Chaldeers här, som emot eder strida, och någre af dem qvare blefve såre, så skulle de ändå resa sig upp, hvar och till i sitt tjäll, och uppbränna denna staden med eld.

11. Som nu de Chaldeers här ifrå Jerusalem afdragen var, för Pharaos härs skull,

12. Gick Jeremia utu Jerusalem, och ville gå uti BenJamins land, till att bestyra der om några ägor ibland folket.

13. Och då han kom uti BenJamins port, så var der en skickad för en portvaktare, benämnd Jirija, Selemja son, Hanania sons; den samme tog fatt uppå Propheten Jeremia, och sade: Du Vill falla till de Chaldeer.

14. Jeremia sade: Det är icke sant; jag vill intet falla till de Chaldeer. Men Jirija ville intet höra honom, utan grep Jeremia, och hade honom bort till Förstarna.

15. Och Förstarna vordo vrede uppå Jeremia, och läto slå honom, och kastade honom i fängelse, uti Jonathans, skrifvarens, hus; den samma satte de till stockmästare.

16. Alltså gick Jeremia in uti kulona och fängelset, och låg der i långan tid.

17. Och Konung Zedekia sände bort, och lät hemta honom, och frågade honom hemliga i sitt hus, och sade: Är ock något ord på färde af HERRANOM? Jeremia sade: Ja, ty du skall Konungenom i Babel i händer gifven varda.

18. Och Jeremia sade till Konungen Zedekia: Hvad hafver jag brutit emot dig, dina tjenare och detta folk, att de hafva kastat mig i fängelse?

19. Hvar äro nu edra Propheter, som eder spådde, och sade: Konungen i Babel varder intet kommandes öfver eder, eller öfver detta landet?

20. Och nu, min Herre Konung, hör mig och låt mina bön något gälla för dig, och låt mig icke återsändas uti Jonathans, skrifvarens, hus, att jag der dör.

21. Då befallde Konung Zedekia, att man skulle bevara Jeremia uti gårdenom för fångahuset, och lät gifva honom om dagen ett bröd af bakarebodene, tilldess allt brödet i stadenom åtgånget var. Alltså, blef då Jeremia uti gårdenom för fångahuset.

JEREMIA, 38.  CAPITLET

Jeremia kastas i en grop.

1. Men Sephatja, Matthans son, och Gedalia, Pashurs son, och Juchal, Selemja son, och Pashur, Malchia son, hörde de orden, som Jeremia till allt folket talade, och sade:

2. Detta säger HERREN: Den som blifver i denna stadenom, han måste dö för svärd, hunger och pestilentie; men den som utgår till de Chaldeer, han skall blifva lefvandes, och gå af med sitt lif, såsom med ett byte.

3. Ty så säger HERREN: Denne staden skall gifven varda Konungens här af Babel, och de skola vinna honom.

4. Då sade Förstarna till Konungen: Låt dock dräpa denna mannen; ty med det sättet afvänder han det krigsfolk, som ännu qvart är i denna stadenom; sammalunda ock allt folket, efter han sådana ord till dem säger; ty den mannen söker icke efter det som folkets bästa är, utan det värsta.

5. Konungen Zedekia sade: Si, han är i edra händer; ty Konungen förmår intet emot eder.

6. Då togo de Jeremia, och kastade honom uti Malchia kulo, Hammelechs sons, den på gården för fångahuset var; och släppte honom med tåg neder i kulona, der intet vatten, utan träck, uti var; och Jeremia sank neder i träcken.

7. Då nu EbedMelech, den Ethiopen, en kamererare i Konungshusena, hörde att de hade kastat Jeremia uti kulona, och Konungen satt uti BenJamins port,

8. Så gick EbedMelech utu Konungshusena, och talade med Konungenom, och sade;

9. Min herre Konung, de män handla illa med Propheten Jeremia, att de hafva kastat honom i kulona, der han må af hunger dö; ty i stadenom är intet bröd mer.

10. Då befallde Konungen EbedMelech den Ethiopen, och sade: Tag tretio män med dig af dessa, och tag Propheten Jeremia upp utu kulone, förr än han dör.

11. Och EbedMelech tog männerna med sig, och gick uti Konungshuset under fataburen, och tog der gamla och utslitna paltor, och lät dem neder med ett rep till Jeremia i kulona.

12. Och EbedMelech, den Ethiopen, sade till Jeremia: Låt denna gamla och utslitna paltorna under dina armar omkring repet. Och Jeremia gjorde så.

13. Och de drogo Jeremia upp med repena utu kulone, och Jeremia blef så i gårdenom för fångahuset.

14. Och Konung Zedekia sände bort, och lät hemta Propheten Jeremia till sig, till den tredje ingången på HERRANS hus; och Konungen sade till Jeremia: Jag vill fråga dig något; käre, fördölj intet för mig.

15. Jeremia sade till Zedekia: Om jag säger dig något, så dräper du mig dock; och om jag gifver dig råd, så lyder du mig intet.

16. Då svor Konung Zedekia Jeremia hemliga, och sade: Så sant som HERREN lefver, den oss denna själena gjort hafver, vill jag icke dräpa dig, eller få dig de män i händer, som efter ditt lif stå.

17. Och Jeremia sade till Zedekia: Detta säger HERREN Gud Zebaoth, Israels Gud: Om du utgår till Konungens Förstar af Babel, så skall du blifva lefvandes, och denne staden skall icke uppbränd varda, utan du och ditt hus skolen vid lif blifva.

18. Men om du icke utgår till Konungens Förstar af Babel, så varder denne staden uti de Chaldeers händer gifven, och de skola uppbränna honom i eld, och du skall ej heller undkomma deras händer.

19. Konung Zedekia sade till Jeremia: Jag befruktar mig, att jag må varda gifven de Judar i händer, som till de Chaldeer fallne äro, att de skola bespotta mig.

20. Jeremia sade: Man varder dig intet gifvandes; käre, hör dock HERRANS röst, den jag dig säger; så skall dig väl gå, och du skall lefvandes blifva.

21. Men om du icke utgår, så är detta det ord, som HERREN mig undervist hafver:

22. Si, alla de qvinnor, som ännu qvara äro uti Juda Konungs hus, de måste ut till Konungens Förstar af Babel; de samma skola då säga: Ack! dine tröstare hafva bedragit och förfört dig, och fört dig neder i träcken, och låta dig nu ligga.

23. Alltså skola då alla dina hustrur och barn utkomma till de Chaldeer, och du sjelf skall icke kunna undkomma deras händer; utan du skall varda gripen af Konungenom i Babel, och denne staden skall med eld uppbränd varda.

24. Och Zedekia sade till Jeremia: Si till, att ingen får dessa orden veta, så varder du icke dödad.

25. Och om Förstarna få veta, att jag hafver talat med dig, och de komma till dig, och säga: Säg, hvad hafver du talat med Konungenom? dölj det icke för oss, så vilje vi icke dräpa dig; och hvad hafver Konungen talat med dig?

26. Så säg till dem: Jag hafver bedit Konungen, att han icke skall låta mig åter komma uti Jonathans hus igen, att jag icke blifver der död.

27. Då kommo alle Förstarna till Jeremia, och frågade honom; och han sade dem, såsom Konungen honom befallt hade. Så öfvergåfvo de honom, efter de intet kunde förfara af honom.

28. Och Jeremia blef uti gårdenom för fångahuset, allt intill den dagen då Jerusalem vunnet vardt; och der var han, då Jerusalem vardt vunnet.

JEREMIA, 39. CAPITLET

Jerusalem intages. Zedekia gripes.

1. Uti nionde årena Zedekia, Juda Konungs, i tionde månadenom, kom NebucadNezar, Konungen i Babel, och all hans här, för Jerusalem, och belade honom.

2. Och i ellofte årena Zedekia, på nionde dagen, i fjerde månadenom, föllo de in i staden.

3. Och alle Konungens Förstar af Babel droga derin, och höllo i medlersta portenom, nämliga NergalSarEzer, Samgar Nebo, Sarsechim, öfverste kamereraren, NergalSarEzer, hofmästaren, och alle andre Konungens Förstar af Babel.

4. Som nu Zedekia, Juda Konung, samt med sitt krigsfolk dem såg, flydde de om nattene utu stadenom vid Konungsörtagården, genom den porten emellan de två murar, och drogo bort åt markene.

5. Men de Chaldeers här jagade efter dem, och fingo fatt på Zedekia, i den markene vid Jericho, och fångade honom, och förde honom till NebucadNezar, Konungen i Babel, till Riblath, hvilket uti de landena Hamath ligger. Han sade en dom öfver honom.

6. Och Konungen i Babel lät dräpa Zedekia barn, för hans ögon, i Riblath, och drap alla Juda Förstar.

7. Men Zedekia lät han stinga ögonen ut, och binda honom med kedjor, att han skulle föra honom till Babel.

8. Och de Chaldeer brände upp både Konungahuset och borgarehusen, och bröto ned murarna i Jerusalem.

9. Men hvad som ännu af folkens qvar i stadenom var, och de som eljest till honom fallne voro, dem förde NebuzarAdan, höfvitsmannen, allasammans fångna till Babel.

10. Men några af det fattiga folket, som intet hade, lät NebuzarAdan, höfvitsmannen, på den tiden qvara blifva i Juda land, och fick dem vingårdar och åkrar.

11. Men NebucadNezar, Konungen i Babel, hade befallt NebuzarAdan, höfvitsmannenom, om Jeremia, och sagt:

12. Tag honom, och rama hans bästa, och gör honom intet ondt, utan såsom han det begärar af dig, så gör med honom.

13. Då sände NebuzarAdan höfvitsmannen, och Nebusasban öfverste kamereraren, NergalSarEzer hofmästaren, och alle Konungens Förstar i Babel bort;

14. Och läto hemta Jeremia utaf gårdenom för fångahuset, och befallde honom Gedalia, Ahikams sone, Saphans sons, att han skulle hafva honom uti sitt hus, och att han skulle blifva när folkena.

15. Var ock HERRANS ord kommet till Jeremia, medan han ännu i gårdenom för fångahuset fången låg, och hade sagt:

16. Gack bort, och säg EbedMelech Ethiopenom: Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Si, jag skall låta komma min ord öfver denna staden, till olycko, och till intet godt, Och du skall det se på den tiden.

17. Men dig vill jag fria på den tiden, säger HERREN, och skall icke gifva dig dem i händer, som du fruktar dig före.

18. Ty jag skall hjelpa dig derut, så att du icke skall falla genom svärd, utan skall gå af med ditt lif, såsom med ett byte; derföre att du hafver satt dina tröst uppå mig, säger HERREN.

JEREMIA, 40. CAPITLET

Jeremia och Gedalia blifva i landet.

1. Detta är det ord, som af HERRANOM skedde till Jeremia, då NebuzarAdan, höfvitsmannen, gaf honom lös i Rama; ty han var ock bunden med kedjor ibland alla dem som i Jerusalem och Juda fångne voro, att man dem till Babel bortföra skulle.

2. Då nu höfvitsmannen hade låtit hemta Jeremia till sig, sade han till honom: HERREN din Gud hafver talat denna olyckona öfver detta rummet;

3. Och HERREN hafver också låtit kommat, och gjort som han det sagt hafver; ty I hafven syndat emot HERRAN, och icke lydt hans röst, derföre är eder sådant vederfaret.

4. Nu si, jag hafver i dag gjort dig lös utu kedjorna, der dina händer med bundna voro; lyster dig draga med mig till Babel, så kom, jag vill veta ditt bästa; lyster dig ock icke draga med mig till Babel, så låt det blifva; Si, der hafver du hela landet för dig; hvar dig tycker godt vara och dig behagar, dit gack.

5. Ty fram länger varder ingen omvändning mer; derföre må du vända om igen till Gedalia, Ahikams son, Saphans sons, den Konungen i Babel öfver Juda städer satt hafver, och blifva när honom ibland folket, eller gå bort, dit dig bäst täckes. Och höfvitsmannen gaf honom täring och skänker, och lät honom gå.

6. Alltså kom Jeremia till Gedalia, Ahikams son, i Mizpa, och blef när honom ibland folket, som ännu i landena qvart blifvet var.

7. Då nu de höfvitsmän, som i markene lågo, samt med deras folk, fingo veta, att Konungen i Babel hade satt Gedalia, Ahikams son, öfver landet, och både öfver män och qvinnor, barn och de ringesta i landena, som till Babel icke förde voro,

8. Kommo de till Gedalia i Mizpa, nämliga: Ismael, Nethanja son, Johanan och Jonathan, Kareahs söner, och Seraja, Thanhumeths son, och Ephai söner af Nethophat, och Jesania, Mahachati son, samt med deras män.

9. Och Gedalia, Ahikams son, Saphans sons, gjorde dem och deras män en ed, och sade: Frukter eder intet att vara de Chaldeer underdånige; blifver i landena, och varer Konungenom i Babel underdånige, så varder eder väl gåendes.

10. Si, jag bor här i Mizpa, på det jag skall tjena de Chaldeer, som till oss komma; derföre församler in vin, och fikon, och oljo, och låter det uti edor fat, och bor uti edra städer, som I fått hafven.

11. Och alle de Judar, som i Moabs land voro, och Ammons barnas, och i Edom, och i all land, då de hörde att Konungen i Babel hade låtit somliga qvara blifva i Juda, och satt Gedalia, Ahikams son, Saphans sons, öfver dem,

12. Kommo de alle igen ifrån all rum, dit de hade fördrefne varit, in uti Juda land, till Gedalia i Mizpa, och församlade in ganska mycket vin och fikon.

13. Men Johanan, Kareahs son, samt med alla höfvitsmännerna, som i markene legat hade, kommo till Gedalia i Mizpa;

14. Och sade till honom: Vetst du ock, att Baalis, Ammons barnas Konung, hafver sändt hit Ismael, Nethanja son, att han skall slå dig ihjäl. Så ville Gedalia, Ahikans son, icke tro dem.

15. Då sade Johanan, Kareahs son, till Gedalia hemliga i Mizpa: Käre, jag vill gå bort, och slå Ismael, Nethanja son, ihjäl, så att ingen skall få vetat; hvi skall han slå dig, att alle de Judar, som till dig församlade äro, skola förströdde varda, och de som ännu af Juda qvare blefne äro, förgås?

16. Men Gedalia, Ahikams son, sade till Johanan, Kareahs son: Det skall du icke göra; det är intet sant, som du om Ismael säger.

JEREMIA, 41. CAPITLET

Gedalia dräpes; dråparen förföljes.

1. Men i sjunde månadenom kom Ismael, Nethanja son, Elisama sons, af Konungsligo slägt, samt med Konungens öfverstar, och tio män med honom, till Gedalia, Ahikams son, i Mizpa, och der åto de tillhopa med hvarannan i Mizpa.

2. Och Ismael, Nethanja son, stod upp, och de tio män som med honom voro, och slogo Gedalia, Ahikams son, Saphans sons, ihjäl med svärd, derföre att Konungen i Babel honom öfver hela landet satt hade.

3. Dertill slog Ismael alla de Judar, som när Gedalia voro i Mizpa, och de Chaldeer som der funnos, och alla krigsmännerna.

4. Den andra dagen derefter, sedan Gedalia son var, och det ännu ingen visste,

5. Kommo åttatio män af Sichem, af Silo, och Samarien, och hade rakat af skägget, och sönderrifvit sin kläder, och sargat sig, och båro spisoffer och rökelse med sig, att de det skulle offra uti HERRANS hus.

6. Och Ismael, Nethanja son, gick ut ifrå Mizpa emot dem; gick och gret. Som han nu kom till dem, sade han till dem: I skolen komma till Gedalia, Ahikams son.

7. Men då de kommo midt in uti staden, drap dem Ismael, Nethanja son, och de män, som med honom voro, vid brunnen.

8. Men der voro tio män ibland, de sade till Ismael: Käre, slå oss icke ihjäl; vi hafve ägodelar i åkrenom, af hvete, bjugg, oljo och hannog. Alltså höll han upp, och drap dem icke med de andra.

9. Men brunnen, der Ismael de dödas kroppar uti kastade, som han slagit hade, samt med Gedalia, är den som Konung Asa göra lät emot Baesa, Israels Konung; honom uppfyllde nu Ismael, Nethanja son, med de slagna.

10. Och det folk, som qvart var i Mizpa, och Konungens döttrar, förde Ismael, Nethanja son, bort för fångar, samt med allt det folk som igenlåtet var i Mizpa, öfver hvilka NebuzarAdan, höfvitsmannen, Gedalia, Ahikams son, satt hade, och drog bort, och ville öfver in till Ammons barn.

11. Men då Johanan, Kareahs son, med alla de höfvitsmän som med honom voro, fingo veta allt det onda, som Ismael, Nethanja son, bedrifvit hade,

12. Togo de allt folket till sig, och drogo bort emot Ismael, Nethanja son, till strids, och kommo till honom vid det stora vattnet i Gibeon.

13. Då nu allt folket, som var med Ismael, sågo Johanan, Kareahs son, och alla de höfvitsmän som när honom voro, vordo de glade.

14. Och allt det folk, som Ismael hade bortfört ifrå Mizpa, vände tillbaka, och föllo intill Johanan, Kareahs son.

15. Men Ismael, Nethanja son, undkom Johanan med åtta män, och drog in till Ammons barn.

16. Och Johanan, Kareahs son, samt med alla höfvitsmännerna som med honom voro, toga allt det qvarblefna folket (som de igentagit hade ifrån Ismael, Nethanja son) af Mizpa till sig, efter det Gedalia, Ahikams son, slagen var, nämliga krigsmän, qvinnor och barn, och kamererare, som de af Gibeon igenhemtat hade;

17. Och droga bortåt, och kommo till herberge till Chimham vid BethLehem, och ville draga in uti Egypten,

18. För de Chaldeer; förty de fruktade sig för dem, efter Ismael, Nethanja son, hade dräpit Gedalia, Ahikams son, den Konungen i Babel öfver landet satt hade.

JEREMIA, 42. CAPITLET

Herren råder från Egypten.

1. Då trädde fram alle höfvitsmännerna, Johanan, Kareahs son, Jesanja, Hosaja son, samt med allo folkena, både små och stora;

2. Och sade till Propheten Jeremia: Käre, låt våra bön något gälla för dig, och bed för oss HERRAN din Gud, om alla dessa igenlefda; ty, dess värr! vi äre få igenblefne af mångom, såsom du sjelfver oss ser med din ögon;

3. Att HERREN din Gud ville kungöra oss, hvart vi draga, och hvad vi göra skole.

4. Och Propheten Jeremia sade till dem: Nu väl, jag vill höra eder; och si, jag vill bedja HERRAN edar Gud, såsom I sagt hafven; och allt det HERREN eder svarar, det vill jag kungöra eder, och vill intet dölja undan för eder.

5. Och de sade till Jeremia: HERREN vare ett visst och sant vittne emellan oss, om vi icke göre allt det HERREN din Gud genom dig oss befallandes varder;

6. Vare sig godt eller ondt, så vilje vi lyda HERRANS vår Guds röst, den vi sände dig till; på det oss må väl gå, då vi HERRANS vår Guds röst lyde.

7. Efter tio dagar skedde HERRANS ord till Jeremia.

8. Då kallade han Johanan, Kareahs son, och alla höfvitsmännerna, som när honom voro, och allt folket, både små och stora;

9. Och sade till dem: Detta säger HERREN, Israels Gud, till hvilken I mig sändt hafven, att jag skulle bära edor bön fram för honom:

10. Om I blifven i dessa lande, så vill jag uppbygga och icke omkullslå eder; Jag skall plantera och icke upprycka eder; ty det onda, som jag eder gjort hafver, det ångrar mig allaredo.

11. I skolen väl säkre vara för Konungenom i Babel, den I rädens före, säger HERREN; I skolen intet frukta honom; ty jag vill vara när eder, att jag skall hjelpa och frälsa eder ifrå hans hand.

12. Jag skall bevisa eder barmhertighet, och förbarma mig öfver eder, och föra eder uti edart land igen.

13. Men om I sägen: Vi vilje icke blifva i desso landena; på det I ju icke skolen lyda HERRANS edars Guds röst;

14. Utan sägen: Nej, vi vilje draga in uti Egypti land, på det vi intet örlig se måge, eller höra basuners ljud, och ingen hunger för bröds brists skull lida, der vilje vi blifva;

15. Nu, så hörer HERRANS ord, I qvarblefne af Juda; detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Om I ställen edor ansigte till att draga in uti Egypten, så att I viljen der blifva;

16. Så skall svärdet, der I frukten eder före, drabba på eder uti Egypti land; och hungren, den I rädens före, skall allestädes följa eder uti Egypten, och skolen der dö.

17. Ty vare sig ho de kunna, som sitt ansigte dit ställa, att de vilja draga in uti Egypten, der till att blifva, de skola dö genom svärd, hunger och pestilentie; och ingen skall qvar blifva, eller undslippa det onda, som jag skall öfver dem komma låta.

18. Ty så säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Likasom min vrede och grymhet är gången öfver Jerusalems inbyggare, så skall hon ock gå öfver eder, om I dragen in uti Egypten; på det I skolen varda till bannor, till under, till svärjande, och till skam, och aldrig mer få se detta rummet.

19. HERRANS ord gäller eder till, I qvarblefne af Juda, att I icke dragen in uti Egypten; derföre veter, att jag i dag betygar eder;

20. Eljest sen I edra själar illa före; ty I sänden mig till HERRAN edar Gud, och saden: Bed HERRAN vår Gud för oss; och allt det HERREN vår Gud sägandes varder, det kungör oss, så vilje vi göra derefter.

21. Det hafver jag nu i dag låtit eder få veta; men I hafven intet velat höra HERRANS edars Guds röst, eller allt det han mig till eder befallt hafver.

22. Så skolen I nu veta, att I genom svärd, hunger och pestilentie, dö måsten, uti det rum, dit I akten att draga, att I der bo skolen.

JEREMIA, 43.  CAPITLET

Rådet föraktas. Egypten slagen.

1. Då Jeremia all HERRANS deras Guds ord till allt folket uttalat hade, såsom HERREN deras Gud honom all dessa ord till dem befallt hade,

2. Sade Asaria, Hosaja son, och Johanan, Kareahs son, och alle öfverdådige män till Jeremia: Du ljuger; HERREN vår Gud hafver intet sändt dig till oss, eller sagt: I skolen icke draga in uti Egypten, till att bo der;

3. Men Baruch, Neria son, eggar dig emot oss, på det vi skolom de Chaldeer öfvergifne varda, att de skola döda oss, och bortföra oss till Babel.

4. Alltså ville Johanan, Kareahs son, och alle höfvitsmännerna, samt med allo folkena, intet lyda HERRANS röst, att de måtte blifvit i Juda lande;

5. Utan Johanan, Kareahs son, och alle höfvitsmännerna togo till sig alla qvarlefda af Juda, de som ifrån all folk dit flydde och igenkomne voro, till att bo i Juda lande;

6. Nämliga män, qvinnor och barn; dertill Konungens döttrar, och alla själar som NebuzarAdan, höfvitsmannen när Gedalia, Ahikams sone, Saphans sons, låtit hade, och Propheten Jeremia, och Baruch, Neria son;

7. Och drogo in uti Egypti land; ty de ville intet höra HERRANS röst; och kommo till Thahpanhes.

8. Och HERRANS ord skedde till Jeremia i Thahpanhes, och sade:

9. Tag stora stenar, och graf dem neder uti enom tegelugn, som är vid porten åt Pharaos hus i Thahpanhes, så att de män af Juda se deruppå;

10. Och säg till dem: Så säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Si jag skall sända bort, och låta hemta min tjenare NebucadNezar, Konungen i Babel, och skall sätta hans stol ofvanuppå dessa stenarna, som jag här nedgräfvit hafver, och han skall slå sin tjäll deröfver.

11. Och han skall komma, och slå Egypti land, och dräpa hvem det uppå råkar; för fångar bortföra hvem det uppå råkar; med svärd slå hvem det uppå råkar.

12. Och jag skall tända eld uppå de afgudars hus uti Egypten, att han dem uppbränner och bortförer; och han skall utikläda sig Egypti land, lika som en herde utikläder sig sin mantel, och draga sin väg dädan med frid.

13. Och han skall sönderslå de belätestodar i BethSemes, i Egypti land, och uppbränna de afgudakyrkor uti Egypten med eld.

JEREMIA, 44. CAPITLET

Juda vanart. Egypti frid.

1. Detta är det ord, som till Jeremia, skedde, till alla Judar som uti Egypti land bodde; nämliga i Migdol, i Thahpanhes, i Noph, och de som I det landet Pathros bodde, och sade:

2. Detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: I hafven sett allt det onda, som jag hafver komma låtit öfver Jerusalem, och öfver alla Juda städer, och si, i denna dag äro de öde, och der bor ingen uti;

3. Och det för deras ondskos skull, som de bedrefvo, på det de skulle förtörna mig, och gingo bort, och rökte, och tjente androm gudom, hvilka hvarken de, eller I, eller edre fäder, känden.

4. Och jag sände tidigt till eder alla mina tjenare Propheterna, och lät säga eder: Görer dock icke sådana styggelse, de jag hatar.

5. Men de lydde intet, och böjde ej heller sin öron ifrå sine ondsko, att de måtte omvändt sig, och androm gudom icke rökt.

6. Derföre upptändes ock min vrede och grymhet, och brann öfver Juda städer, och öfver gatorna i Jerusalem, så att de äro förstörde och öde vordne, såsom det i denna dag finnes.

7. Nu, så säger HERREN Gud Zebaoth, Israels Gud: Hvi gören I dock detta stora onda emot edart eget lif? på det ibland eder skall utrotad varda både man och qvinna, både barn och spenabarn af Juda, och intet af eder qvart blifva;

8. Att I så förtörnen mig genom edra händers verk, och röken androm gudom uti Egypti land, dit I dragne ären, till att bo der; på det I skolen utrotade varda, och komma till bannor och försmädelse ibland alla Hedningar på jordene.

9. Hafven I förgätit edra fäders olycko, Juda Konungars olycko, deras hustrurs olycko, dertill edra egna olycko, och edra hustrurs olycko, som vederfaren är uti Juda land, och på gatomen i Jerusalem?

10. Likväl äro de ännu intill denna dag intet ödmjukade, och rädas heller intet; och vandra icke uti min lag och rätter, som jag eder och edra fäder föresatt hafver.

11. Derföre säger HERREN Zebaoth, Israels Gud, alltså: Si, jag skall sätta mitt ansigte emot eder till en olycko, och hela Juda skall utrotad varda.

12. Och jag skall taga de öfverblefna af Juda, som sitt ansigte ställt hafva till att draga in uti Egypti land, och bo der; en ände skall varda med dem allom uti Egypti land; genom svärd skola de falla, och genom hunger skola de förgås, både små och store; de skola dö genom svärd och hunger, och skola varda till ett svärjande, vidunder, bannor och försmädelse.

13. Jag skall också hemsöka Egypti lands inbyggare med svärd, hunger och pestilentie, lika som jag i Jerusalem gjort hafver;

14. Så att ingen af Juda återlefvor skall undkomma eller igenblifva, hvilka dock fördenskull hit i Egypti land dragne äro, till att bo här, att de åter måtte komma uti Juda land igen, dit de gerna igenkomma ville, och bo der; men de skola intet komma dit igen, undantagnom dem allena, som hädan fly.

15. Då svarade alle män, som väl visste att deras hustrur rökte androm gudom, och alla qvinnor, som der i en stor hop stodo, samt med allo folkena, som uti Egypti land och i Pathros bodde, och sade till Jeremia:

16. Efter det ord, som du oss säger i HERRANS Namn, vilje vi intet höra dig;

17. Utan vi vilje göra efter allt det ord, som utaf vårom mun går, och vilje röka himmelens Drottning, och offra henne drickoffer, såsom vi och våre fäder, våre Konungar och Förstar, gjort hafva i Juda städer, och uppå gatomen i Jerusalem; då hade vi ock bröd nog, och oss gick väl, och sågom ingen olycko.

18. Men sedan vi återvände att röka himmelens Drottning, och offra henne drickoffer, hafve vi alla vedermödo lidit, och äre genom svärd och hunger förgångne.

19. Och om vi än röke himmelens Drottning, och drickoffer offre, det göre vi ju icke utan våra mäns vilja, att vi bake henne kakor, och drickoffer offre till hennes tjenst?

20. Då sade Jeremia till allt folket, både män, qvinnor och allt folket, som honom så svarat hade:

21. Ja, jag menar ock, att HERREN hafver tänkt uppå det rökande, som I uti Juda städer och på Jerusalems gator bedrifvit hafven, samt med edra fäder, Konungar, Förstar, och allt folket i landena, och hafver lagt det uppå hjertat;

22. Så att HERREN icke mer lida kunde edart onda väsende och styggelse, som I gjorden; derföre ock edart land är vordet till öde, vidunder, och till bannor, så att der ingen inne bor, såsom det i denna dag tillgår.

23. Derföre att I rökten, och emot HERRAN syndaden, och icke lydden HERRANS röst, och vandraden i hans lag, rätter och vittnesbörder; fördenskull är eder ock sådana olycka vederfaren, såsom det i denna dag befinnes.

24. Och Jeremia sade till allt folket, och till alla qvinnorna: Hörer HERRANS ord, alle I af Juda, som uti Egypti land ären.

25. Detta, säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: I och edra qvinnor hafva med edrom mun talat, och med edra händer fullkomnat det I saden: Vi vilje hålla vår löfte, som vi himmelens Drottning lofvat hafve, att vi henne röke, och drickoffer offre; nu väl, I hafven hållit edart löfte, och fullföljt det med gerningarna.

26. Så hörer nu HERRANS ord, I alle af Juda, I som bon uti Egypti land; si, jag svär vid mitt stora Namn, säger HERREN, att mitt Namn icke mer skall, genom någors mans munn af Juda, uti hela Egypti land nämndt varda, den der säger: Så visst som Herren HERREN lefver.

27. Si, jag vill vaka öfver dem till ondt, och intet godt, så att ho som af Juda uti Egypti land är, han skall genom svärd och hunger förgås, tilldess att det hafver en ända med dem.

28. Men de som svärdet undkomma, de skola likväl komma utur Egypti land in uti Juda. land igen, med en liten hop; och alltså skola då alle de öfverblefne af Juda, som in uti Egypti land dragne voro, till att bo der, förnimma, hvilkens ord sant vordet är, mitt eller deras.

29. Och detta skall vara till ett tecken, säger HERREN, att jag eder i desso rummena hemsöka vill, på det I skolen veta, att min ord skola sann varda öfver eder till olycko.

30. Så säger HERREN: Si, jag skall öfvergifva Pharao Hophra, Konungen i Egypten, uti hans fiendars händer, och deras som efter hans lif stå, likasom jag Zedekia, Juda Konung, öfvergifvit hafver uti NebucadNezars, Konungens i Babel, hans fiendas, hand, och den efter hans lif stod.

JEREMIA, 45. CAPITLET

Jeremia tröstar Baruch.

1. Detta är det ord, som Propheten Jeremia talade till Baruch, Neria son, då han dessa orden skref i ene bok, utaf Jeremia mun, uti fjerde årena Jojakims, Josia sons, Juda Konungs, och sade:

2. Detta säger HERREN, Israels Gud, om dig, Baruch:

3. Du sade: Ve mig, huru hafver HERREN fogat mig jämmer till uppå min värk; jag suckar mig tröttan, och finner ingen ro.

4. Säg honom alltså: Så säger HERREN: Si, det jag uppbyggt hafver, det bryter jag neder, och det jag planterat hafver, det upprycker jag, samt med allt detta mitt eget land.

5. Och du begärar dig stor ting? Begära det intet; ty Si, jag vill låta olycko komma öfver allt kött, säger HERREN; men dina själ vill jag gifva dig till ett byte, ehvart du drager.

JEREMIA, 46. CAPITLET

Egypten förstörd. Juda förlöst.

1. Detta är HERRANS ord, som till Propheten Jeremia skedde emot alla Hedningar.

2. Emot Egypten. Emot Pharao Necho här, Konungens i Egypten, hvilken låg vid den älfven Phrath i Charchemis, den NebucadNezar, Konungen i Babel, slog, uti fjerde årena Jojakims, Josia, sons, Juda Konungs.

3. Reder till sköld och spjut, och drager ut till slags.

4. Spänner hästar före, och låter resenärer stiga till häst; sätter hjelmar uppå, och hvässer spjut, och drager pansare uppå.

5. Men huru kommer det till, jag ser att de äro förtviflade, och gifva flykt, och deras hjeltar slagne äro? De fly, så att de intet se sig om; förskräckelse är på alla sidor, säger HERREN.

6. Den raske kan icke undfly, eller den starke undkomma; norrut vid den älfven Phrath äro de fallne och nederlagde.

7. Hvar är nu den som hit uppdrog såsom en ström, och hans böljor upplyfte sig såsom i älfvene?

8. Egypten drog upp såsom en ström, och hans böljor upplyfte sig såsom i älfvene, och sade: Jag vill draga upp, och öfvertäcka landet, och förderfva staden, samt med dem som bo derinne.

9. Nu väl, sitter upp på hästarna; ruller åstad med vagnarna; låter de hjeltar utdraga; de Ethioper och utaf Libyen, som sköld föra; och de skyttar af Lydien.

10. Ty detta är Herrans HERRANS Zebaoths dag, en hämndadag, att han skall hämnas öfver sina fiendar; svärdet skall fräta, och af deras blod fullt och drucket varda; ty de måste varda Herranom HERRANOM Zebaoth ett slagtoffer, i nordlanden vid den älfvena Phrath.

11. Gack upp till Gilead, och hemta salvo, du jungfru dotter utur Egypten; men det är fåfängt, att du mycken läkedom brukar, du varder dock intet helbregda.

12. Din skam är ibland Hedningarna kunnig vorden; af ditt jämrande är landet fullt; ty den ene hjelten faller öfver den andra, och ligga både tillsammans omkull.

13. Detta är HERRANS ord, som han talade till Propheten Jeremia, då NebucadNezar, Konungen i Babel, åstad drog, till att slå Egypti land:

14. Förkunner det uti Egypten, och säger till uti Migdal; låter hörat i Noph och Thahpanhes, och säger: Ställ dig till värn; ty svärdet skall uppfräta allt det omkring dig är.

15. Huru går det till, att dine väldige falla till markena, och kunna icke blifva ståndande? HERREN hafver så stört dem omkull.

16. Han gör det, att månge af dem falla, att den ene med den andra omkull ligger. Så sade de: Upp, låter oss draga till vårt folk uti vårt fädernesland igen, för tyrannens svärd.

17. Det samma rope man efter dem: Pharao, Konungen i Egypten, ligger; han hafver öfvergifvit sin tjäll.

18. Så sant som jag lefver, säger den Konungen, som HERREN Zebaoth heter: Han skall komma farandes så hög som det berget Thabor ibland bergen är, och lika som Carmel vid hafvet är.

19. Skicka dig till att färdas, du inbyggerska, dotter Egypten; ty Noph skall varda öde, och uppbrändt, så att ingen skall bo deruti.

20. Egypten är en ganska skön kalf; men slagtaren kommer nordanefter.

21. Och de då dagakarlar, som bo derinne, äro ock såsom gödde kalfvar; men de måste dock likväl vända om, varda alle tillsammans flyktige, och skola intet kunna bestå; ty deras o1yckos dag skall öfver dem komma, nämliga deras hemsöknings tid.

22. De komma så att en gny går af harnesket, och komma med härskraft, och föra yxer öfver dem såsom vedahuggare.

23. De samme skola så hugga uti deras skog, säger HERREN, att det skall intet kunna räknas; ty de äro flere än gräshoppor, de ingen räkna kan.

24. Dottren Egypten står med skam; ty hon är thy nordländsko folkena i händer gifven.

25. HERREN Zebaoth, Israels Gud, säger: Si, jag vill hemsöka det ämbetes folk i No, och Pharao och Egypten, samt med sina gudar och Konungar; ja, Pharao, med alla de som förlåta sig uppå honom;

26. Så att jag skall gifva dem i deras händer, som efter deras lif stå, och uti NebucadNezars, Konungens i Babel, och hans tjenares händer; och sedan skall du besitten varda, lika som i förtiden, säger HERREN.

27. Men du, min tjenare Jacob, frukta dig intet, och du Israel, förtvifla intet; ty si, jag skall hjelpa dig fjerranefter, och dina säd utu sins fängelses lande, så att Jacob skall igenkomma, och vara i frid, och hafva nog, och ingen skall förskräcka honom.

28. Derföre frukta dig intet, du Jacob, min tjenare, säger HERREN; ty jag är när dig. Med allom Hedningom, dit jag dig fördrifvit hafver, skall jag en ända göra; men på dig vill jag icke göra en ända, utan skall näpsa dig med måttelighet, på det jag icke skall låta dig blifva ostraffad.

JEREMIA, 47. CAPITLET

Philistea. Tyrus. Sidon.

1. Detta är HERRANS ord, som skedde till Propheten Jeremia, emot de Philisteer, förr än Pharao slog Gaza.

2. Så säger HERREN: Si, vatten skola uppkomma nordanefter, hvilka en flod göra skola, så att både landet och hvad deruppå är, och städerna, med dem som deruti bo, skola sin väg drifva; och menniskorna skola ropa, och alle landsens inbyggare jämra sig;

3. För den gnys skull af deras starka hästar, som der löpa, och för det buller af deras vagnar, och deras hjuls slamrande, så att fäderna icke skola se sig om efter barnen, så förtviflade skola de vara;

4. För den dagen, som kommer till att förstöra, alla Philisteer, och utrota Tyrus och Zidon, samt med andra deras hjelpare; ty HERREN skall förstöra de Philisteer, och de öar Caphtor.

5. Gaza skall skallot varda, och Askelon, samt med de igenlefda, uti deras dalar förderfvas; huru länge vill du örliga?

6. O! du HERRANS svärd, när vill du dock hålla upp? Far dock uti dina skido, och hvila dig, och var stilla.

7. Men huru kan du uppehålla, medan HERREN hafver gifvit dig befallning emot Askelon, och ställt dig emot hamnarna vid hafvet?

JEREMIA, 48. CAPITLET

Moabs synd, straff.

1. Emot Moab. Så säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Ve dem stadenom Nebo; ty han är förstörd, och ligger ömkeliga; Kiriathaim är vunnen, fästet står ömkeliga, och är nederrifvet.

2. Moabs tröst är ute, den han af Hesbon hade; ty man hafver något ondt i tankanom emot honom, nämliga: Kommer, vi vilje utrota honom, att han intet folk mer vara skall; och du, Madmen, måste ock förderfvad varda, svärdet skall efter dig komma.

3. Man hörer ett rop i Horonaim, om förderfvelse och stor jämmer.

4. Moab är nederslagen; man hörer hans unga barn ropa;

5. Ty de gå gråtande den vägen upp åt Luhit, och fienderna höra ett Jämmerrop på den vägen neder ifrå Horonaim;

6. Nämliga: Skynder eder bort, och undsätter edart lif; men du skall vara såsom ljung i öknene.

7. Derföre, att du förlätst dig uppå dina byggning, och uppå dina håfvor, skall du ock vunnen varda. Och Chemos måste ut, och draga sin väg fången, samt med sina Prester och Förstar.

8. Ty förderfvaren skall komma öfver alla städerna, att icke en stad undslippa skall; der skola både dalarna förderfvas, och slättmarken förstörd varda; ty HERREN hafver det sagt.

9. Käre, låter Moab blomstras; han skall utblomstrat hafva, och hans städer skola öde ligga, att der ingen uti bo skall.

10. Förbannad vare den som HERRANS verk gör försummeliga; förbannad vare den som sitt svärd upphåller, att det intet blod utgjuter.

11. Moab hafver af sinom ungdom varit säker, och hafver på sine drägg stilla legat, och hafver icke någon tid varit ugjuten af det ena fatet uti det andra, och icke någon tid bortfarit uti fängelse; derföre är honom hans smak qvarblifven, och hans lukt hafver intet förvandlat sig.

12. Derföre, si, säger HERREN, den tiden kommer, att jag skall sända honom uttappare, som honom uttappa skola, och göra hans fat tom, och sönderslå, hans läglar.

13. Och Moab skall öfver Chemos till skam varda, lika som Israels hus öfver BethEl till skam vordet är, der de dock förläto sig uppå.

14. Huru djerfvens I säga: Vi äre hjeltar och de rätte krigsmän;

15. Ändock Moab måste förstörd varda, och hans städer bestegne, och hans bäste män måste nedergå till att dräpas? säger Konungen, som heter HERREN Zebaoth.

16. Ty Moabs ofärd varder snart kommandes, och hans olycka skall väl hasta sig.

17. Käre, hafver dock medlidande med honom, I som omkring honom bon, och hans namn kännen, och sägen: Huru är det starka riset och den härlige stafven så sönderbruten?

18. Stig neder af härlighetene, du dotter som i Dibon bor, och sätt dig på det torra; ty Moabs föfderfvare skall komma upp till dig, och sönderbryta din fäste.

19. Gack in på vägen, och se till, du inbyggerska i Aroer; fråga dem som flydde och undsluppne äro, och säg: Huru går det?

20. Ack! Moab är förödd och förderfvad; jämrer eder, och roper, förkunner det i Arnon, att Moab förderfvad är.

21. Straffet är gånget öfver slättmarkena, nämliga öfver Holon, Jahza, Mephaath,

22. Dibon, Nebo, BethDiblathaim,

23. Kiriathaim, BethGamul, BethMeon,

24. Kirioth, Bozra, och öfver alla de städer i Moabs land, ehvad de ligga fjerran eller när.

25. Moabs horn är afhugget, och hans arm är sönderbruten, säger HERREN.

26. Gör honom drucknan, ty han hafver upphäfvit sig emot HERRAN, att han må spy sig, och vrida händerna, på det han ock må till spott varda.

27. Ty Israel hafver varit ditt gabberi, lika som han hade varit funnen ibland tjufvar; och efter du sådant emot honom talat hafver, måste du ock bortföras.

28. O! I Moabs inbyggare, öfvergifver städerna, och bor uti bergklippomen, och görer likasom dufvorna, som bo högt upp i hålen.

29. Man hafver ju alltid sagt om den stolta Moab, att han fast stolt är, högfärdig, högmodig, trotsig och storsinnad.

30. Men HERREN säger: Jag känner väl hans vrede, att han icke så mycket förmår, och tager sig före att göra mer än i hans magt är.

31. Derföre måste jag jämra mig öfver Moab, och ropa öfver hela Moab, och sörja öfver det folk i Kirheres.

32. Jag måste gråta öfver dig, Jaeser, du vingård i Sibma; ty dine vinqvistar äro farne öfver hafvet, och komne intill Jaesers haf; förderfvaren är fallen in uti dina säd och vinhemtning.

33. Fröjd och glädje är borto af markene, och af Moabs land, och man skall intet vin mer pressa der, vintramparen skall intet; mer sjunga sina viso,

34. För det ropets skull i Hesbon, allt in till Eleale, hvilket man hörer intill Jahza, ifrå Zoar den treggaårs kona, intill Horonaim; ty Nimrims vatten skola ock uttorkas.

35. Och jag skall, säger HERREN, i Moab dermed en ända göra, att de icke mer skola offra på höjderna, och röka sinom gudom.

36. Derföre ryter mitt hjerta öfver Moab, lika som en trummete, och öfver det folk i Kirheres ryter mitt hjerta, såsom en trummete; ty de hafva fast förtagit sig, derföre måste de förgås.

37. All hufvud skola varda kullot, och allt skägg afrakadt; alla händer skola refna varda, och hvar man skall draga säcker uppå.

38. På all tak och gator allestäds i Moab skall man gråta; ty Jag hafver sönderslagit Moab, likasom ett onyttigt fat, säger HERREN.

39. O! huru är han förderfvad, hum jämrar han sig, huru skamliga hänger han hufvudet; och Moab är vorden till spott och till en förskräckelse allom dem som deromkring bo.

40. Ty så säger HERREN: Si, han flyger bortåt, såsom en örn, och uträcker sina vingar öfver Moab.

41. Kiriath är vunnen, och de fasta städer äro intagne, och de hjeltars hjerta i Moab skall på den tiden vara lika som ene qvinnos hjerta i barnsnöd;

42. Ty Moab måste förderfvad varda, så att han intet folk mer vara skall, derföre att han hafver förhäfvit sig emot HERRAN.

43. Fruktan, kula och snara kommer öfver dig, du inbyggare i Moab, säger HERREN.

44. Den som fruktan undkommer, han skall falla uti kulona, och den utu kulone kommer, han skall varda fången i snarone; då skall jag låta komma öfver Moab hans hemsöknings år, säger HERREN.

45. De som undlöpa utu slagtningene, skola söka tillflykt i Hesbon; men en eld skall gå utaf Hesbon, och en låge utaf Sihon, hvilken de rum i Moab och det stridsamma folket förtära skall.

46. Ve dig, Moab, förloradt är Chemos folk; ty man hafver tagit dina söner och döttrar, och fört dem bort fångna.

47. Men uti tillkommande tid skall jag omvända Moabs fängelse, säger HERREN. Det vare nu sagdt om straffet öfver Moab.

JEREMIA, 49. CAPITLET

Ammon. Edom. Syrer. Araber. Perser.

1. Emot Ammons barn säger HERREN alltså: Hafver nu Israel inga barn, eller hafver han inga arfvingar? Hvi besitter då Malcham Gads land, och hans folk bor i hans städer?

2. Derföre, si; den tiden kommer, säger HERREN, att jag skall låta, höra ett krigsskri öfver Rabbath, Ammons barnas, att det skall öde ligga uti en hop, och dess döttrar med eld uppbrända varda; men Israel skall besitta dem, af hvilkom de hafva besuttne varit, säger HERREN.

3. Jämra dig, o Hesbon, ty Aj är förstörd; roper, I Rabba döttrar, och drager säcker uppå, gråter och löper omkring på murarna; ty Malcham varder fången bortförd, samt med sina Prester och Förstar.

4. Hvad trotsar du uppå dina dalar? Dine dalar äro fördränkte, du ohörsamma dotter, som förlåter dig uppå dina rikedomar, och säger i ditt hjerta: Ho tör komma till mig?

5. Si detta säger Herren HERREN Zebaoth: Jag skall låta komma en fruktan öfver dig, af allom dem som kring dig bo, så att hvar och en skall på sin väg bortdrifven varda, ifrå den andra, och ingen skall vara den som de flyktiga församlar.

6. Men derefter skall jag omvända Ammons barnas fängelse, säger HERREN.

7. Emot Edom. Detta säger HERREN Zebaoth: Är nu ingen vishet mer i Theman? Är nu intet råd mer när barnen? Är deras vishet ute?

8. Flyr, vänder eder om, och gömmer eder djupt neder, I borgare i Dedan; ty jag låter en ofärd komma öfver Esau, hans hemsöknings tid.

9. Vinhemtare skola komma öfver dig, de der intet skola lefva dig efter sig, och tjufvar om nattena skola komma öfver dig, de skola stjäla sig nog.

10. Ty jag hafver blottat Esau, och uppenbarat hans hemlig rum, så att han kan icke undstinga sig; hans säd, hans bröder, och hans grannar äro förstörde, att ingen af dem mer för handene är.

11. Dock hvad der qvart blifver af dina faderlösa, dem vill jag lifvet unna, och dina enkor skola hoppas uppå mig.

12. Ty så säger HERREN: Si, de som intet förskyllt hafva att dricka kalken, de måste drickan, och du skulle ostraffad blifva? Du skall intet ostraffad blifva; utan du måste ock drickan.

13. Ty jag hafver svorit vid mig sjelf, säger HERREN, att Bozra skall vara till ett vidunder, försmädelse, förödning och bannor, och alle hans städer till ett evigt öde.

14. Jag hafver hört af HERRANOM, att ett bådskap är sändt till Hedningarna: Församler eder, och kommer hit emot honom, och strider.

15. Ty si, jag hafver förnedrat dig ibland Hedningarna, och förakteligan gjort ibland menniskorna.

16. Din öfverdådighet och dins hjertans högmod hafver bedragit dig, efter du bor i bergklyftor, ock hafver hög berg inne; om du ditt näste så högt gjorde som en örn, så skall jag ändå likväl störta dig der neder, säger HERREN.

17. Alltså skall Edom öde varda, att allo de der framom gå, skola förundra sig, och hvissla öfver alla hans plågor;

18. Likasom Sodoma och Gomorra, samt med sina grannar, omstört är, säger HERREN, så att ingen bor der, eller någor menniska derinne blifva kan.

19. Ty si, han kommer upp lika som ett lejon ifrå den stolta Jordan, emot de fasta hyddor; ty jag vill låta honom snarliga löpa dit; och ho vet, hvilken den ynglingen är, den jag emot dem rusta skall? Ty ho är mig lik, ho vill lära mig? Och hvilken är den herden, som mig emotstå kan?

20. Så hörer nu HERRANS rådslag, som han öfver Edom hafver, och hans tankar, som han öfver Themans inbyggare hafver: Hvad gäller, att vallebarnen skola bortsläpa dem, och förstöra deras boning;

21. Så att jorden skall bäfva i deras fall, och deras rop skall man höra på röda hafvet.

22. Si, han flyger upp såsom en örn, och skall uträcka sina vingar öfver Bozra; på den tiden skall de hjeltars hjerta i Edom vara lika som ene qvinnos hjerta i barnsnöd.

23. Emot Damascon. Hamath och Arpad stå jämmerliga, de äro förtviflade; ty de höra ond tidende: De som vid hafvet bo äro förskräckte, så att de kunna ingen ro hafva.

24. Damascus är förtviflad, och gifver flyktena; han darrar, och är i ångest och värk, likasom en qvinna i barnsnöd.

25. Huru? Är han nu icke öfvergifven, den beprisade och säkre staden?

26. Derföre skola hans unge män ligga på hans gator, och alle hans krigsmän falla på den tiden, säger HERREN Zebaoth.

27. Och jag skall sticka eld på murarna i Damascon, att han Benhadads palats upptära skall.

28. Emot Kedar och Hazors riken, hvilka NebucadNezar, Konungen i Babel, slog. Detta säger HERREN: Upp, drager upp till Kedar, och förstörer de barn österut.

29. Man skall taga dem deras hyddor och hjordar bort, deras tjäll och all deras tyg; och cameler skola de bortföra, och man skall förskräckeliga ropa öfver dem allt omkring.

30. Flyr, låter lida eder dädan, gömmer eder djupt neder, I inbyggare i Hazor, säger HERREN; ty NebucadNezar, Konungen i Babel, hafver rådslagit om eder, och hafver något i sinnet emot eder.

31. Nu upp, drager upp emot ett folk, som nog hafver, och bor säkert, säger HERREN; de hafva hvarken portar eller bommar, och de bo allena för sig,

32. Deras cameler skola bortröfvade varda, och deras myckna boskap borttagen; och jag skall förströ dem i alla väder, de der i vråar bo; och på alla sidor skall jag låta deras olycka komma öfver dem, säger HERREN.

33. Och Hazor skall varda till en drakaboning, och till ett evigt öde, så att der ingen bo skall, och ingen menniska deruti vistas.

34. Detta är HERRANS ord, som skedde till Jeremia Propheten, emot Elam, uti Zedekia, Juda Konungs rikes begynnelse, och sade:

35. Så säger HERREN Zebaoth: Si, jag skall sönderbryta Elams båga, deras yppersta magt;

36. Och skall låta komma öfver dem de fyra väder, utaf fyra himmelens ändar, och skall förströ dem uti all de vädren, att intet folk vara skall, dit icke ju någre fördrefne af Elam komma skola.

37. Och jag skall göra Elam förtviflad för deras fiendar, och för dem som stå efter deras lif, och låta olycko komma öfver dem med mine grymma vrede, säger HERREN; och skall sända svärdet efter dem, tilldess jag gör en ända uppå dem.

38. Min stol skall jag sätta i Elam, och skall förgöra der både Konung och Förstar, säger HERREN.

39. Men i tillkommande tid skall jag vända Elams fängelse om igen, säger HERREN.

JEREMIA, 50. CAPITLET

Babel förstördt. Juda förlöst.

1. Detta är det ord som HERREN, genom Propheten Jeremia, talat hafver emot Babel, och de Chaldeers land.

2. Förkunner ibland Hedningarna, och låter det kunnigt varda; reser ett baner upp, utroper det, och fördöljer det icke, och säger: Babel är vunnen, Bel står med skam, Merodach är sönderkrossad, hans afgudar äro till skam vordne, och hans gudar äro sönderslagne.

3. Ty nordanefter skall uppkomma ett folk emot dem; det skall göra deras land öde, så att ingen skall bo deruti, utan både folk och fä, dädan fly.

4. Uti de dagar, och i den tiden, säger HERREN, skola Israels barn, samt med Juda barn, komma, och skola gå och gråta, och söka HERRAN sin Gud.

5. De skola fråga efter den vägen åt Zion, och vända sig dit: Kommer, och vi vilje hålla oss intill HERRAN med ett evigt förbund, det aldrig skall förgätet varda.

6. Ty mitt folk är vordet likasom en borttappad hjord; deras herdar hafva förfört dem, och låtit dem villo gå på bergomen, så att de ifrå berg till högar gångne äro, och hafva förgätit sina hyddor.

7. Allt det som till dem kom, det uppåt dem; och deras fiender sade: Vi göre intet orätt; ty de hafva syndat emot HERRAN, uti rättfärdighetenes boning, och emot HERRAN, som deras fäders hopp är.

8. Flyr utu Babel, och drager utu Chaldee land, och skicker eder såsom bockar framför hjorden.

9. Ty si, jag skall uppväcka stor folk med hopom utu nordlandet, och låta dem uppkomma inför Babel; de skola rusta sig emot honom, och skola vinna honom; deras pilar äro likasom en god krigsmans, den intet misto skjuter.

10. Och Chaldee land skall varda till ett rof, så att alle de, som röfva det, skola der nog af hafva, säger HERREN;

11. Derföre, att I glädjens deraf och berömmen eder, att I min arfvedel skinnat hafven, och springen likasom kåta kalfvar, och vrenskens likasom starka hästar.

12. Edor moder står med stor skam, och den eder födt hafver, är till spott vorden; si, ibland Hedningarna är hon den aldraringasta, öfvergifven, torr och öde.

13. Ty för HERRANS vredes skull måste han obyggd och allstinges öde ligga, så att alle de, som framgå om Babel, skola förundra sig, och hvissla öfver alla hans plågor.

14. Ruster eder emot Babel allt omkring, alle skyttar; skjuter till honom, sparar icke pilarna; ty han hafver syndat emot HERRAN.

15. Skrier öfver honom allt omkring; han måste gifva sig; hans grundvalar äro fallne, hans murar äro afbrutne; ty det är HERRANS hämnd. Hämnens öfver honom, görer honom lika som han gjort hafver.

16. Utroter af Babel både den der sår, och den der uppskär, att hvar och en för tyrannens svärd vänder sig till sitt folk, och hvar och en flyr uti sitt land.

17. Israel hafver måst vara en förströdd hjord, hvilken lejonen förskingrat hafva: Först uppåt honom Konungen i Assyrien; sedan förderfvade honom NebucadNezar, Konungen i Babel.

18. Derföre säger HERREN Zebaoth, Israels Gud, alltså: Si, jag skall hemsöka Konungen af Babel, och hans land, likasom jag Konungen af Assyrien hemsökt hafver.

19. Men Israel skall jag låta komma hem till sin boning igen, att han skall föds sig i Carmel och Basan; och på Ephraims berg och Gilead skall hans själ mättad varda.

20. I den tiden och i de dagar skall man söka efter Israels missgerning, säger HERREN, men man skall ingen finna; och Juda synd, och der skall ingen funnen varda; ty jag skall se utöfver med dem som jag igenblifva låter.

21. Drag upp emot det land, som hela verldena trugat hafver, drag ditupp, och hemsök inbyggarena; förhärja och förspill deras efterkommande, säger HERREN, och gör allt det jag dig befallt hafver.

22. Det är ett krigsrop i landena, och stor jämmer.

23. Huru går det till, att alla verldenes hammar sönderbruten och sönderslagen är? Huru går det till, att Babel ett öde vorden är ibland alla Hedningar?

24. Jag hafver gildrat för dig, Babel, derföre äst du ock fången, förr än du dess försåg dig; man hafver råkat uppå dig, och du äst gripen; ty du hafver rett HERRAN.

25. HERREN hafver upplåtit sin fatabur, och haft fram sine vredes vapen; ty sådant hafver Herren, HERREN Zebaoth uti de Chaldeers land beställt.

26. Kommer hit emot honom, I ifrån ändanom, öppner hans kornhus; kaster honom uti en hop, och gifver honom till spillo, så att der intet qvart blifver.

27. Dräper all hans barn, hafver dem ned till att slagtas; ve dem, ty dagen är kommen, deras hemsöknings tid.

28. Man hörer ett rop af de flyktiga, och af de som undsluppne äro utu Babels land; på det de skola förkunna i Zion HERRANS vår Guds hämnd, och hans tempels hämnd.

29. Kaller många emot Babel; belägger honom allt omkring, alle bågaskyttar, och låter ingen undslippa; vedergäller honom såsom han förtjent hafver; lika som han gjort hafver, så görer honom igen; ty han hafver högmodeliga handlat emot HERRAN, den Heliga i Israel.

30. Derföre skola hans unge män falla uppå hans gator, och alle hans krigsmän förgås på den tiden, säger HERREN.

31. Si, du stolte, jag vill till dig, säger Herren, HERREN Zebaoth; ty din dag är kommen, dine hemsöknings tid.

32. Då skall den stolte störta och falla, så att ingen skall upprätta honom; jag skall upptända hans städer med eld, den upptära skall allt det deromkring är.

33. Detta säger HERREN Zebaoth: Si, Israels barn, samt med Juda barn, måste våld och orätt lida; alle de som dem för fångar bortfört hafva, de hålla dem, och vilja icke gifva dem lös.

34. Men deras förlossare är stark, han heter HERREN Zebaoth, han skall så uträtta deras sak, att han skall göra landet bäfvande, och inbyggarena i Babel darrande.

35. Svärdet skall komma, säger HERREN, öfver de Chaldeer, och öfver de inbyggare i Babel, och öfver hans Förstar, och öfver hans visa.

36. Svärdet skall komma öfver hans spåmän, att de skola till dårar varda; svärdet skall komma öfver hans starka, att de skola förtvifla.

37. Svärdet skall komma öfver hans hästar och vagnar, och till alla menighetena, som derinne är, så att de skola varda såsom qvinnor; svärdet skall komma öfver hans fatabur, att han skall sköflad varda.

38. Torka skall komma öfver hans vatten, att det skall uttorkas; ty det är ett afgudaland, och de trotsa uppå sina stygga afgudar.

39. Derföre skola odjur och stygge foglar bo derinne, och unge strutser; och skall aldrig mer besutten varda, eller någon derinne vistas i evig tid.

40. Likasom Gud Sodom och Gomorra, samt med deras grannar, omstört hafver, säger HERREN, att der ingen uti bo skall, eller någor menniska derinne vistas.

41. Si, ett folk kommer nordanefter; månge Hedningar och månge Konungar skola uppresa sig ifrå landsens sido.

42. De hafva båga och sköld, de äro grufvelige och obarmhertige; deras rop är såsom en dön af hafvet; de rida på hästar, rustade såsom krigsmän, emot dig, du dotter Babel.

43. När Konungen i Babel deras rykte hörandes varder, då skall honom händer nederfalla; ångest och sorg skall honom uppåkomma, likasom ene qvinno uti barnsnöd.

44. Si, han kommer upp, såsom ett lejon, ifrå den stolta Jordan, emot de fasta hyddor; ty jag skall låta honom hasteliga löpa dit, och ho vet hvilken den ynglingen är, den jag emot dem rusta skall? Ty ho är min like, ho vill lära mig? Och hvilken är den herden, som emot mig stå kan?

45. Så hörer nu HERRANS rådslag, det han öfver Babel hafver, och hans tankar, som han öfver de inbyggare uti de Chaldeers land hafver: Hvad gäller, att vallebarnen skola bortsläpa dem, och förstöra deras boning;

46. Och jorden skall bäfva af det skriet, och skall ibland Hedningarna spordt varda, då Babel vunnen varder.

JEREMIA, 51. CAPITLET

Babel förstördt. Prophetian sändes till Babel.

1. Detta säger HERREN: Si, jag skall uppväcka ett skarpt väder emot Babel, och emot hans inbyggare, som sig emot mig satt hafva.

2. Jag skall sända kastare till Babel, hvilka honom kasta skola, och utsopa hans land; desse skola vara allstädes omkring honom, på hans olyckos dag.

3. Ty hans skyttar skola intet kunna skjuta, och hans väpnade skola intet kunna värja sig; så skoner nu intet hans unga män, gifver all hans här till spillo;

4. Så att de slagne ligga uti de Chaldeers land, och de genomstungne på hans gator.

5. Ty Israel och Juda skola icke öfvergifne varda af HERRANOM Zebaoth, deras Gud, såsom enkor; ändock deras land hafver högeliga förbrutit sig uppå den Heliga i Israel.

6. Flyr utaf Babel, på det hvar och en må undsätta sina själ, att I icke förgås uti hans ondsko; ty detta är HERRANS hämndatid, och han vill betala honom.

7. Den gyldene kalken i Babel, som alla verldena hafver druckna gjort, är uti HERRANS hand; alle Hedningar hafva druckit af hans vin, derföre äro Hedningarna så galne vordne.

8. Huru hasteliga är Babel fallen och sönderslagen; jämrer eder öfver honom; tager ock salvo till hans sår, om han tilläfventyrs måtte helad varda.

9. Vi läke Babel; men han vill intet läkt varda; så låter nu fara honom, och låt oss hvar och en draga uti sitt land; ty hans straff räcker allt upp till himmelen, och sträcker sig upp till skyn.

10. HERREN hafver framhaft våra rättfärdighet; kommer och låter oss förtälja HERRANS vår Guds verk i Zion.

11. Ja, hvässer nu pilarna väl, och tillreder sköldarna. HERREN hafver uppväckt Konungarnas mod i Meden; ty hans tankar stå emot Babel, att han skall förderfva honom; ty detta är HERRANS hämnd, hans tempels hämnd.

12. Ja, reser nu baner upp på murarna i Babel, skicker vakt, sätter väktare, beställer håll; ty HERREN tänker något, och skall desslikes fullfölja det han emot Babels inbyggare talat hafver.

13. Du som vill stor vatten bor, och stora rikedomar hafver, din ände är kommen, och din girighet är ute;

14. HERREN Zebaoth hafver svorit vid sina själ: Jag skall uppfylla dig med menniskor, likasom med gräsmatkar, de skola sjunga dig ena viso.

15. Den som jordena, genom sin kraft, gjort hafver, och beredde verldenes krets genom sina vishet, och himmelen skickeliga utsträckte;

16. Då han dundrar, så varder under himmelen mycket vatten, han uppdrager moln ifrå jordenes ända; han gör ljungeld i regnena, och låter vädret komma utu hemlig rum.

17. Alla menniskor äro dårar med sine konst, och alle guldsmeder bestå med skam med sin beläte; ty deras beläte äro bedrägeri, och hafva intet lif.

18. De äro icke annat än fåfängelighet och förförisk verk; de måste förgås, då de hemsökte varda.

19. Men så är icke han, som Jacobs del är, utan han, som all ting gör, den äret, och Israel är hans arfs staf; HERREN Zebaoth är hans Namn.

20. Du äst min hammar och krigsvapen, genom dig skall jag slå folk och förderfva riken.

21. Jag skall slå dina hästar och resenärer, jag skall sönderslå dina vagnar och deras foromän;

22. Jag skall slå dina män och qvinnor; jag skall slå dina gamla och dina ynglingar; jag skall slå dräng och pigo;

23. Jag skall slå din herda och hjord; jag skall slå dina åkermän och ok; jag skall slå dina Förstar och herrar.

24. Ty jag vill vedergälla Babel, och allom Chaldeers inbyggarom, alla deras ondsko, som de uppå Zion bedrifvit hafva, för edor ögon, säger HERREN.

25. Si, jag skall till dig, du skadeliga berg, som hela verldena förderfvar, säger HERREN; jag skall sträcka mina hand öfver dig, och välta dig neder af bergena, och göra ett förbrändt berg af dig;

26. Att man af dig hvarken hörnstenar eller grundstenar taga kan; utan ett evigt öde skall du vara, säger HERREN.

27. Reser upp baner i landena, blåser med basun ibland Hedningarna, ruster Hedningarna emot honom, kaller emot honom de Konungarike Ararat, Minni och Ascenas, beställer höfvitsmän emot honom, hafver hästar fram, likasom snorrande bromser.

28. Ruster Hedningarna emot honom, nämliga Konungarna af Meden, samt med deras Förstar och herrar, och allt deras väldes land.

29. Och landet skall bäfva och förskräckas; förty HERRANS tankar vilja fullkomnade varda emot Babel, att han gör Babels land till ett öde, der ingen uti bo skall.

30. De hjeltar i Babel skola icke töra draga ut till strids, utan blifva på fästen; deras starkhet är borto, och äro vordne såsom qvinnor; hans boningar äro upptände, och hans bommar sönderbrutne.

31. Här löper den ene om den andra, och det ena bådskapet möter thy andro, till att kungöra Konungenom i Babel, att hans stad vunnen är allt intill ändan;

32. Och hamnarna intagna, och sjöarna utbrände, och krigsfolket blödigt vordet.

33. Ty detta säger HERREN Zebaoth, Israels Gud: Dottren Babel är såsom en tröskeloge, när man derpå tröskar; hennes skördeand varder snart kommandes.

34. NebucadNezar, Konungen i Babel, hafver uppfrätit mig, och omstört mig; han hafver gjort ett tomt käril af mig; han hafver uppslukat mig likasom en drake; han hafver fyllt sin buk af mine kräselighet; han hafver bortdrifvit mig.

35. Men nu finner sig öfver Babel den arghet, som uppå mig och mitt kött bedrifven är, säger inbyggerskan i Zion; och mitt blod, öfver de inbyggare i Chaldeen, säger Jerusalem.

36. Derföre säger HERREN alltså: Si, jag skall uträtta dig dina sak, och hämnas dig; jag skall uttorka hans haf, och förtorka låta hans brunnar.

37. Och Babel skall varda till en stenhop, och till en drakaboning, till ett vidunder, och till ett hvisslande, att der ingen uti bo skall.

38. De skola allesamman ryta såsom lejon, och ropa likasom de unga lejon.

39. Jag skall sätta dem med deras drickande uti hetta, och göra dem druckna, att de skola glade varda, och sofva en evig sömn, af hvilkom de aldrig uppvakna skola, säger HERREN.

40. Jag skall nederföra dem likasom lamb, till att slagtas, såsom vädrar och bockar.

41. Huru är Sesach så vunnen, och den beprisade i allo verldene så intagen? Huru är Babel så till ett under vorden ibland Hedningarna?

42. Ett haf är gånget öfver Babel, och med dess många böljor är han öfvertäckt.

43. Hans städer äro öfvergifne, och till ett torrt ödeland vordne; till ett land, der ingen uti bor, och der ingen menniska uti vandrar.

44. Ty jag hafver hemsökt Bel i Babel, och rifvit utu hans hals det han uppsvulgit hade, och Hedningarna skola intet mer löpa till honom; ty murarna i Babel äro också nederfallne.

45. Drager derut, mitt folk; hvar och en undsätte sina själ för HERRANS grymma vrede.

46. Edor hjerta måtte eljest vek varda, och uppgifvas för det rykte, som man i landena höra skall; ty uti eno årena skall ett rykte gå, och sedan i andra årena också ett rykte om våld i landena, och en Förste skall vara emot den andra.

47. Derföre si, den tid kommer, att jag de afgudar i Babel hemsöka skall, och deras hela land till skam varda skall, och hans slagne derinne ligga skola.

48. Himmel och jord, och hvad deruti är, skola glädja sig öfver Babel, att hans förstörare nordanefter komne äro, säger HERREN.

49. Och lika som Babel i Israel de slagna fällt hafver, alltså skola de slagne i Babel fällde varda uti hela landena.

50. Så drager nu edar väg, I som svärdet undflytt hafven, och töfver icke länge; tänker uppå HERRAN uti fjerran land, och låter Jerusalem ligga eder i hjertat.

51. Vi vorom till skam komne, då vi den försmädelse höra måste, och skammen betäckte vår ansigte, då de främmande kommo öfver HERRANS hus helgedom.

52. Derföre, si, den tid kommer, säger HERREN att jag hans afgudar hemsöka skall, och i hela landena skola de dödssåre sucka.

53. Och om Babel uppstege i himmelen och satte sina magt uti de höga fäste, så skola dock förstörare ifrå mig komma öfver honom, säger HERREN.

54. Man hörer ena röst i Babel, och en stor jämmer i de Chaldeers land;

55. Ty HERREN förderfvar Babel; han förderfvar honom med så stort skri och rumor, att hans böljor fräsa likasom stor vatten.

56. Ty förstöraren är kommen öfver Babel, hans hjeltar varda grepne, deras bågar varda sönderbrutne; ty hämndenes Gud, HERREN, betalar honom.

57. Jag skall göra hans Förstar, visa, herrar och höfvitsmän, och krigsmän druckna, så att de skola sofva en evig sömn, der de icke mer af uppvakna skola, säger Konungen, som heter HERREN Zebaoth.

58. Detta säger HERREN Zebaoth: Murarna om den stora Babel skola undergrafne varda, och hans höga portar uppbrännas med eld, att Hedningarnas arbete skall fåfängt vara, och uppbrännas hvad folken med mödo uppbyggt hafva.

59. Detta är det ord, som Propheten Jeremia befallde SeraJa, Neria sone, Mahsea sons, då han med Zedekia, Juda Konung, drog till Babel, uti fjerde årena hans rikes. Och SeraJa var en fridsam Förste.

60. Och Jeremia skref all den olycko, som öfver Babel komma skulle, uti ene bok, nämliga all denna orden, som emot Babel skrifne äro.

61. Och Jeremia sade till SeraJa: Då du kommer till Babel, så se till och läs alla dessa orden;

62. Och säg: HERRE, du hafver talat emot detta rummet, att du ville förderfva det, så att ingen skulle bo häruti, hvarken folk eller fä, utan vara till ett evigt öde.

63. Och när du hafver utläsit bokena, så bind en sten dervid, och kasta henne uti Phrath;

64. Och säg: Alltså skall Babel försänkt varda, och icke uppkomma igen, för den olycko, som jag skall öfver honom komma låta, utan förgås. Allt härtill hafver Jeremia talat.

JEREMIA, 52. CAPITLET

Jerusalem och templet skinnade, brände. Folket dräpet, fånget. Jojakim uppsatt.

1. Zedekia var ett och tjugu åra gammal, då han Konung vardt, och regerade i ellofva år i Jerusalem; hans moder het Hamutal, Jeremia dotter i Libna;

2. Och gjorde det HERRANOM illa behagade, likasom Jojakim gjort hade.

3. Ty HERRANS vrede gick öfver Jerusalem och Juda, tilldess han förkastade dem ifrå sitt ansigte; och Zedekia föll af ifrå Konungen i Babel.

4. Men i nionde årena af hans rike, på tionde dagen i tionde månadenom, kom NebucadNezar, Konungen i Babel, med all sin här emot Jerusalem, och belade honom, och beskansade honom allt omkring.

5. Och staden var så belagd, allt intill ellofte året Konungs Zedekia.

6. Men på nionde dagen i fjerde månadenom fick hungren öfverhandena i stadenom, och landsfolket hade intet mer till att äta.

7. Då föll man in i staden, och allt krigsfolket gåfvo flyktena, och drogo utu staden om nattene, på den vägen åt den porten emellan de två murar, ut vid Konungsörtagården; men de Chaldeer lågo kringom staden; och desse drogo sin väg bortåt i markene.

8. Då jagade de Chaldeers här efter Konungen, och fingo Zedekia fatt, uti den markene vid Jericho; då, förströdde sig all hans här ifrå honom.

9. Och de togo Konungen till fånga, och förde honom upp till Konungen af Babel, till Riblath, det i Hamaths land ligger; han sade en dom öfver honom.

10. Der lät Konungen af Babel dräpa Zedekia barn för hans ögon, och drap alla Juda Förstar i Riblath.

11. Men Zedekia lät han stinga ögonen ut, och lät binda honom med två kedjor; och Konungen af Babel förde honom alltså till Babel, och lade honom uti fängelse, intilldess han blef död.

12. På tionde dagen i femte månadenom, hvilket det nittonde året var NebucadNezars, Konungens i Babel, kom NebuzarAdan, höfvitsmannen, den alltid var när Konungenom i Babel, till Jerusalem;

13. Och uppbrände HERRANS hus, och Konungshuset, och all hus i Jerusalem; all stor hus uppbrände han i eld.

14. Och all de Chaldeers bär, som med höfvitsmannenom var, refvo ned alla murarna i Jerusalem allt omkring.

15. Men det fattiga folk, och annat folk, som ännu qvart var i stadenom, och de som till Konungen af Babel fallne voro, och det qvarblefna handtverksfolket, förde NebuzarAdan, höfvitsmannen, fångna bort.

16. Och af det fattiga folket i landena lät NebuzarAdan, höfvitsmannen, några blifva qvara, till vingårdsfolk och åkerfolk.

17. Men de kopparstodar, som voro i HERRANS hus, och stolarna, och kopparhafvet i HERRANS hus, slogo de Chaldeer sönder, och förde allan kopparen deraf till Babel.

18. Och kettlar, skoflar, knifvar, bäcken, skålar och all koppartyg, de man uti Gudstjenst plägade bruka, togo de bort.

19. Dertill tog höfvitsmannen bort allt det af guld och silfver var, i kannor, rökpannor, bäcken, kettlar, ljusastakar, skedar, och skålar;

20. De två stodarna, det ena hafvet, de tolf kopparoxar, som under foten stodo, hvilka Konung Salomo hade göra låtit till HERRANS hus; kopparen af all denna tygen var öfvermåtton mycken.

21. Men båda stoderna voro hvardera aderton alnar hög, och ett tolfalna snöre var måttet omkring henne, och var fyra finger tjock, och var ihål;

22. Och stod på hvardera en kopparknapp fem alnar hög, och gjordar och granatäple voro på hvar knappen allt omkring, alltsammans af koppar; och den ena stoden var såsom den andra; granatäplen också.

23. Och voro granatäplen deruppå sex och niotio; all granatäplen voro hundrade på ene gjord allt omkring.

24. Och höfvitsmannen tog den Presten SeraJa, utaf första ordningen, och den Presten Zephanja, utaf den andra ordningen, och tre dörravaktare;

25. Och en kamererare utaf stadenom, som öfver krigsfolket satt var, och sju män, som när Konungenom vara måste, hvilka i stadenom funne vordo; dertill Sopher, den härförstan, den landsfolket mönstra plägade; dertill sextio män af landsfolket, som i stadenom funne vordo.

26. Dessa tog NebuzarAdan, höfvitsmannen, och förde dem till Konungen i Babel, i Riblath.

27. Och Konungen i Babel slog dem ihjäl i Riblath, det i Hamath lande ligger. Alltså vardt Juda bortförd utu sitt land.

28. Detta är det folk, som NebucadNezar bortförde, nämliga, uti sjunde årena, tretusend och tre och tjugu Judar;

29. Men uti adertonde årena NebucadNezars, åttahundrad och två och tretio själar utaf Jerusalem.

30. Och i tredje och tjugonde årena NebucadNezars förde NebuzarAdan, höfvitsmannen, bort sjuhundrad och fem och fyratio själar af Juda; alla själarna äro fyratusend och sexhundrad.

31. Men uti sjunde och tretionde årena derefter att Jojachin, Juda Konung, bortförd var; på femte och tjugonde dagen i tolfte månadenom, upphof EvilMerodach, Konungen i Babel, uti de årena då han Konung vardt, Jojachins, Juda Konungs, hufvud, och lät honom utu fängelset;

32. Och talade med honom vänliga; och satte hans stol utöfver de Konungars stolar, som när honom voro i Babel;

33. Och förvandlade honom hans fängelses kläder; och han åt inför honom alltid i sina lifsdagar.

34. Och honom vardt alltid gifvet af Konungenom i Babel hans uppehälle, såsom honom förskickadt var i all hans lifstid, allt intill hans ända.