Konung Carl den Tolftes Bibel

1 SAMUELSBOKEN, 1. CAPITLET

Hannas sorg, bön. Samuel född.

1. Det var en man af Ramathaim Zophim, af Ephraims berg; han het ElKana, Jerohams son, Elihu sons, Thohu sons, Zuphs sons, hvilken en Ephrateer var.

2. Och han hade två hustrur, den ena het Hanna, den andra Peninna; men Peninna hade barn, och Hanna hade inga barn.

3. Den samme mannen gick upp ifrå sin stad i sinom tid, att han skulle tillbedja och offra HERRANOM Zebaoth i Silo: och dersammastäds voro HERRANS Prester Hophni och Pinehas, både Eli söner.

4. Då nu en dag kom, att ElKana offrade, gaf han sine hustru Peninna, och alla hennes söner och döttrar, stycker;

5. Men Hanna gaf han ett stycke sörjandes; ty han hade Hanna kär; men HERREN hade igenlyckt hennes lif.

6. Och hennes haterska gjorde henne harmt, och kastade henne före hennes ofruktsamhet, att HERREN hade igenlyckt hennes lif.

7. Så gjorde hon hvart år, när de gingo upp till HERRANS hus, och gjorde henne alltså harmt; men hon gret, och åt intet.

8. Och ElKana hennes man sade till henne: Hanna, hvi gråter du? Och hvi äter du icke? Och för hvad sak är ditt hjerta så illa tillfrids? Är jag dig icke bättre än tio söner?

9. Då stod Hanna upp, sedan hon ätit och druckit hade i Silo; och Presten Eli satt på en stol utanför dörrene af HERRANS tempel.

10. Och hon var full med hjertans bedröfvelse; och hon bad till HERRAN, och gret;

11. Och lofvade ett löfte, och sade: HERRE Zebaoth, om du ville se till dina tjenarinnos jämmer, och tänka på mig, och icke förgäta dina tjenarinno, utan gifva dina tjenarinno en son, så vill jag gifva honom HERRANOM, så länge han lefver, och ingen rakoknif skall komma på hans hufvud.

12. Och som hon länge bad för HERRANOM, gaf Eli akt på hennes mun.

13. Ty Hanna talade i sitt hjerta, allenast hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes intet. Då mente Eli, att hon var drucken;

14. Och sade till henne: Huru länge vill du vara drucken? Låt vinet gå af dig.

15. Men Hanna svarade och sade: Nej, min Herre, jag är en bedröfvad qvinna; vin och starka drycker hafver jag icke druckit, utan hafver utgjutit mitt hjerta för HERRANOM.

16. Räkna dock icke dina tjenarinno såsom en Belials dotter; ty jag hafver utaf mitt svåra bekymmer och sorg talat allt härtill.

17. Eli svarade, och sade: Gack i frid; Israels Gud gifve dig dina bön, den du af honom bedit hafver.

18. Hon sade: Låt dina tjenarinno finna nåd för din ögon. Så gick qvinnan sin väg och åt, och såg icke mer så sorgeliga ut.

19. Och om morgonen voro de bittida uppe; och då de tillbedit hade för HERRANOM, vände de om, och gingo hem igen till Ramath. Och ElKana kände sina hustru Hanna. Och HERREN tänkte på henne.

20. Och då någre dagar voro framlidne, vardt hon hafvandes, och födde en son, och kallade honom Samuel, sägandes: Ty jag hafver bedit honom af HERRANOM.

21. Och då mannen ElKana for upp med hela sitt hus, till att offra HERRANOM offer efter sedvänjon och sitt löfte;

22. For Hanna intet med upp; utan sade till sin man: Jag vill icke fara upp, tilldess barnet är afvanat; då vill jag hafva honom med, att han må hafvas fram för HERRAN, och blifva der sedan evigliga.

23. ElKana hennes man sade till henne: Gör såsom dig täckes; blif, tilldess du hafver afvant honom; HERREN stadfäste det han sagt hafver. Så blef då qvinnan, och däggde sin son, intilldess hon vande honom af.

24. Och så hade hon honom upp, sedan hon honom afvant hade, med tre stutar, med ett epha mjöl, och med en flasko vin, och hade honom in i HERRANS hus i Silo; och pilten var ännu ung.

25. Och de slagtade stuten, och hade pilten fram för Eli.

26. Och hon sade: Ack! min Herre, så visst som din själ lefver, min Herre, jag är den qvinnan, som här när dig stod, och bad HERRAN;

27. Då jag bad om denna pilten. Nu hafver HERREN gifvit mig den bönena, som jag bad af honom.

28. Derföre gifver jag honom HERRANOM igen evigliga, efter han af HERRANOM beden är. Och de tillbådo der HERRAN.

1 SAMUELSBOKEN, 2. CAPITLET

Hannas lofsång. Samuels växt. Eli söner, flathet, straff.

1. Och Hanna bad, och sade: Mitt hjerta fröjdar sig i HERRANOM; mitt horn är upphöjdt i HERRANOM; min mun hafver vidt öppnat sig öfver mina fiendar; ty jag fröjdar mig af dine salighet.

2. Ingen är helig såsom HERREN. Utan dig är ingen; och ingen tröst är såsom vår Gud.

3. Låter af att berömma eder och tala stor ord. Låter det gamla utur edar mun: ty HERREN är en Gud, som vet det, och låter icke sådana anslag hafva framgång.

4. De starkas båge är sönderbruten, och de svage äro omgjordade med starkhet.

5. De som mätte voro, de vordo sålde för bröd; och de som hunger ledo, hungra intet mer; tilldess den ofruktsamma födde sju, och den som mång barn hade, vardt försvagad.

6. HERREN dödar, och gifver lif; förer till helvete, och derut igen.

7. HERREN gör fattigan; han gör ock rikan han förnedrar och upphöjer.

8. Han uppreser den torftiga utu stoftet, och upphäfver den fattiga utu träcken, att han skall sätta honom ibland Förstar, och låtan ärfva ärones stol; ty verldenes ändar äro HERRANS, och jordenes krets hafver han satt deruppå.

9. Han varder bevarandes sina heligas fötter; men de ogudaktige skola vara tyste i mörkrena; ty ingen förmår något af sin egen kraft.

10. För HERRANOM skola förskräckas hans fiender; öfver dem skall han dundra i himmelen. HERREN skall döma verldenes ändar, och skall gifva sinom Konung magt, och upphöja sins Smordas horn.

11. Och ElKana gick hem igen till Hamath uti sitt hus, och pilten var HERRANS tjenare inför Presten Eli.

12. Men Eli söner voro Belials barn, och visste intet af HERRANOM;

13. Ej heller hvad deras Prestaämbete var till folket. Då någor ville något offra, så kom Prestens dräng, medan köttet kokades, och hade en treuddad gaffel i sine hand:

14. Och stack i grytona eller kettilen, eller pannona, eller krukona, och hvad han drog ut med gaffelen, det tog Presten till sig. Så gjorde de allom Israel, som ditkommo till Silo.

15. Sammalunda, förra än de uppbrände det feta, kom Prestens dräng, och sade till honom, som offret frambar: Få mig kött, att jag må steka det åt Prestenom; ty han vill icke taga kokadt kött af dig, utan rått.

16. När då någor sade till honom: Låt upptända det feta såsom det bör sig i dag, och tag sedan hvad ditt hjerta begärar, så sade han till honom: Du skall nu gifva mig det, eljest skall jag taga det med våld.

17. Derföre var piltarnas synd ganska stor för HERRANOM; förty folket förhädde HERRANS spisoffer.

18. Men Samuel var en tjenare för HERRANOM, en dräng i en linnen lifkjortel.

19. Dertill gjorde hans moder honom en liten kjortel, och förde den upp till honom i sinom tid, då hon uppgick med sin man, till att offra offer i sinom tid.

20. Och Eli välsignade ElKana och hans hustru, och sade: HERREN gifve dig säd utaf denna qvinnone för den bön, som du hafver bedit af HERRANOM. Och de gingo hem till sitt igen.

21. Och HERREN sökte Hanna, att hon blef hafvandes, och födde tre söner och två döttrar; men pilten Samuel växte till för HERRANOM.

22. Men Eli var ganska gammal, och han förnam hvad hans söner gjorde allom Israel; och att de sofvo när de qvinnor, som tjente inför dörrene af vittnesbördsens tabernakel.

23. Och han sade till dem: Hvi gören I sådant? Ty jag hörer edart onda väsende af allt detta folket.

24. Icke så, mina barn, det är icke godt rykte, som jag hörer; I kommen HERRANS folk till att synda.

25. Om någor syndar emot en mennisko, så kunna domarena förlika det; men om någor syndar emot HERRAN, ho kan förlikat? Och de hörde intet sins faders röst; ty HERREN ville döda dem.

26. Men pilten Samuel växte till, och var både HERRANOM och menniskom täcker.

27. Och en Guds man kom till Eli, och sade till honom: Så säger HERREN: Jag hafver uppenbarat mig dins faders huse, då de ännu voro uti Egypten i Pharaos hus;

28. Och utvalde honom der mig, för all Israels slägter till Presterskap, att han skulle offra på mitt altare, och upptända rökverk, och bära lifkjortel för mig: och gaf dins faders huse all Israels barnas offer.

29. Hvi spjernar du då emot mitt offer och spisoffer, som jag budit hafver i tabernaklet, och du ärar dina söner mer än mig, så att I göden eder utaf allt mitt folks Israels spisoffers förstling?

30. Derföre säger HERREN Israels Gud: Jag hafver sagt, att ditt hus och dins faders hus skulle vandra för mig evinnerliga. Men nu säger HERREN: Det vare långt ifrå mig; utan den mig ärar, honom vill jag ock ära: men den mig föraktar, han skall komma på skam.

31. Si, den tid skall komma, att jag skall bryta din arm sönder, och dins faders hus arm, så att ingen gammal skall vara i dino huse.

32. Och du skall se din motståndare uti tabernaklet i allo Israels godo; och ingen gammal skall vara i dins faders hus evinnerliga.

33. Dock vill jag icke utrota af dig allan man ifrå mitt altare, på det din ögon skola försmäkta, och din själ gräma sig; och hela hopen i dino huse skola dö, då de till manna komne äro.

34. Och detta skall vara dig ett tecken, som båda dina söner Hophni och Pinehas öfvergå skall: På en dag skola de både dö.

35. Och jag skall uppväcka mig en trogen Prest, och han skall göra såsom det i mino hjerta och mine själ är; honom skall jag bygga ett säkert hus, så att han skall vandra inför minom Smorda i alla dagar.

36. Och den qvar blifver af ditt hus, han skall komma och falla neder för honom, om en silfpenning och ett stycke bröd, och skall säga: Käre, låt mig komma till en Prestadel, att jag må äta en beta bröd.

1 SAMUELSBOKEN, 3. CAPITLET

Samuel kallas. Eli straffas.

1. Och då pilten Samuel tjente HERRANOM under Eli, var HERRANS ord sällsynt på den tiden, och var fögo Prophetia.

2. Och det begaf sig på samma tid, att Eli låg i sino rumme, och hans ögon begynte mörkas, så att han icke se kunde.

3. Och Samuel hade lagt sig uti HERRANS tempel, der Guds ark var, förra än Guds lampa utsläcktes.

4. Och HERREN kallade Samuel. Han svarade: Si, här är jag.

5. Och han lopp till Eli, och sade: Si, här är jag, du kallade mig. Han sade: Jag hafver intet kallat dig; gack bort igen, och lägg dig sofva. Och han gick bort, och lade sig sofva.

6. Och HERREN kallade åter Samuel, och Samuel stod upp, och gick till Eli, och sade: Si, här är jag, du hafver kallat mig. Han sade: Jag hafver icke kallat dig, min son; gack bort igen, och lägg dig sofva.

7. Men Samuel kände icke ännu HERRAN, och HERRANS ord var honom icke ännu uppenbaradt.

8. Och HERREN kallade Samuel ännu tredje gången, och han stod upp, och gick till Eli, och sade: Si, här är jag, du hafver kallat mig. Så förmärkte Eli, att HERREN kallade pilten;

9. Och sade till honom: Gack bort igen, och lägg dig sofva; och om han mer kallar dig, så säg: Tala, HERRE, ty din tjenare hörer till. Samuel gick bort och lade sig i sitt rum.

10. Så kom HERREN, och gick fram, och kallade såsom tillförene: Samuel, Samuel. Och Samuel sade: Tala, ty din tjenare hörer till.

11. Och HERREN sade till Samuel: Si, jag skall göra en ting i Israel, så att den det får höra, honom skall gälla i båda hans öron.

12. På den dagen skall jag uppväcka öfver Eli allt det jag öfver hans hus sagt hafver; jag skall begynnat och fullkomnat;

13. Ty jag hafver sagt honom till, att jag vill vara domare öfver hans hus till evig tid, för den missgernings skull, att han visste huru hans söner bedrefvo slem ting, och hafver icke en gång sett illa på dem derföre.

14. Fördenskull hafver jag svorit Eli huse, att denna Eli hus missgerning skall icke försonad varda antingen med offer eller spisoffer, till evig tid.

15. Och Samuel låg intill morgonen, och lät upp dörrena af HERRANS hus. Och Samuel torde icke säga Eli synena.

16. Då kallade Eli honom, och sade: Samuel, min son. Han svarade: Si, här är jag.

17. Han sade: Hvad är det för ord, som dig sagdt är? Dölj det icke för mig; Gud göre dig det och det, om du något döljer för mig, af det som dig sagdt är.

18. Då sade Samuel honom alltsamman, och döljde intet för honom; men han sade: Han är HERREN; han göre såsom honom godt tyckes.

19. Och Samuel växte till, och HERREN var med honom, och intet af all hans ord föll på jordena.

20. Och hela Israel, allt ifrå Dan intill BerSaba, visste att Samuel var en trogen HERRANS Prophet.

21. Och HERREN syntes åter i Silo; ty HERREN var Samuel uppenbarad vorden i Silo, genom HERRANS ord.

1 SAMUELSBOKEN, 4. CAPITLET

Arken tagen. Hophni och Pinehas slagna. Eli, Pinehas hustru dö.

1. Och Samuel begynte predika för hela Israel. Och Israel drog ut emot de Philisteer i strid, och lägrade sig vid Hjelpostenen; men de Philisteer hade lägrat sig i Aphek.

2. Och de gjorde redo emot Israel; och hären vardt förskingrad, så att Israel vardt slagen förde Philisteer; och de slogo i spetsen på markene vid fyratusend män.

3. Och då folket kom i lägret, sade de äldsta i Israel: Hvi hafver HERREN låtit slå oss i dag för de Philisteer? Låt oss taga till oss HERRANS förbunds ark ifrå Silo, och låt honom komma ibland oss, att han må frälsa oss ifrå våra fiendars hand.

4. Och folket sände till Silo, ock läto hemta dädan HERRANS Zebaoths förbunds ark, hvilken der sitter på Cherubim. Och voro de två Eli söner med Guds förbunds ark, Hophni och Pinehas.

5. Och då HERRANS förbunds ark kom i lägret, skriade hela Israel med stort skriande, så att det skall i markene.

6. Då de Philisteer hörde det skriandet, sade de: Hvad är det för ett skri och glädje uti de Ebreers lägre? Och då de förnummo, att HERRANS ark var kommen i lägret,

7. Fruktade de sig, och sade: Gud är kommen i lägret; och sade ytterligare: Ve oss, ty det hafver icke så varit tillförene.

8. Ve oss, ho kan hjelpa oss ifrå dessa mägtiga Gudars hand? Det äro de Gudar, som slogo Egypten med allahanda plågo i öknene.

9. Så varer nu tröste, och varer män, I Philisteer, att I icke skolen tjena de Ebreer, såsom de hafva tjent eder; varer män och strider.

10. Då stridde de Philisteer, och Israel vardt slagen, och hvar och en flydde uti sina hyddo; och det var en ganska stor slagtning, så att utaf Israel föllo tretiotusend män fotfolk.

11. Och Guds ark vardt tagen, och de två Eli söner Hophni och Pinehas blefvo döde.

12. Då lopp en af BenJamin utaf hären, och kom den samma dagen till Silo; och hade rifvit sin kläder, och hade strött jord uppå hufvudet.

13. Och som han kom derin, satt Eli på en stol, till att se ut på vägen; ty hans hjerta var bekymradt om Guds ark; och då mannen kom i staden, sade han det; och hela staden gret och ropade.

14. Och som Eli fick höra det ropet, sade han: Hvad är detta för ett rop och buller? Så kom mannen hasteliga, och sade det Eli.

15. Och Eli var åtta och niotio år gammal; och hans ögon voro mörk, så att han icke kunde se.

16. Och mannen sade till Eli: Jag är kommen, och är flydd i dag utu hären; men han sade: Huru går det, min son?

17. Då svarade bådet, och sade: Israel är flydd för de Philisteer, och en stor slagtning är skedd på folket, och dine två söner, Hophni och Pinehas, äro döde; dertill är Guds ark borttagen.

18. Och som han rörde om arken, föll han tillrygga af stolenom vid dörrena, och slog sig halsen sönder, och blef död; ty han var gammal och en tung man; men han hade dömt Israel i fyratio år.

19. Och hans sonahustru, Pinehas hustru, var hafvandes, och skulle snart läggas ned. Då hon hörde det ryktet, att Guds ark var tagen, och hennes svär och man voro döde, böjde hon sig, och födde; ty hennes nöd kom henne uppå.

20. Och som hon nu dö skulle, sade qvinnorna, som när henne stodo: Var icke förfärad, du hafver födt en son; men hon svarade intet, och lade det heller intet på hjertat.

21. Och hon kallade det barnet Icabod, och sade: Israels härlighet är borto; efter Guds ark tagen var, och hennes svär, och hennes man;

22. Och sade åter: Israels härlighet är borto; ty Guds ark är tagen.

1 SAMUELSBOKEN, 5. CAPITLET

Dagons fall. Asdods sjuka. Ekrons ro.

1. Och de Philisteer togo Guds ark, och förde honom ifrå Hjelpostenen intill Asdod,

2. Uti Dagons hus, och satte honom bredovid Dagon.

3. Och som de af Asdod den andra morgonen bittida uppstodo, funno de Dagon liggandes framstupa, på jordene inför HERRANS ark; men de togo Dagon, och satte honom upp igen i sitt rum.

4. Då de den andra morgonen igen uppstodo, funno de Dagon åter liggandes framstupa på jordene inför HERRANS ark, och hans hufvud och båda hans händer afhuggna vid tröskelen, så att stumpen låg allena för sig.

5. Derföre träda icke Dagons Prester, och alle de som i Dagons hus gå, på Dagons tröskel i Asdod, allt intill denna dag.

6. Men HERRANS hand vardt svår öfver dem i Asdod, och förderfvade dem; och slog Asdod och alla dess gränsor, i deras hemlig rum baktill.

7. Då nu det folk i Asdod sågo, att så tillgick, sade de: Låt icke Israels Guds ark blifva när oss, förty hans hand är för svår öfver oss, och öfver vår gud Dagon.

8. Och de sände bort, och församlade alla de Philisteers Förstar till sig, och sade: Hvad skole vi göra af Israels Guds ark? Då svarade de: Låter bära Israels Guds ark omkring till Gath. Och de båro Israels Guds ark omkring.

9. Då de nu båro honom omkring, vardt ett stort buller i stadenom genom HERRANS hand; och han slog folket i stadenom, både små och stora, och förderfvade dem i deras hemlig rum.

10. Så sände de Guds ark till Ekron. Då nu Guds ark kom till Ekron, ropade de af Ekron, och sade: De hafva omkringdragit Guds ark till mig, på det de skola dräpa mig och mitt folk.

11. Då sände de bort, och församlade alla de Philisteers Förstar, och sade: Sänder Israels Guds ark åter till sitt rum igen, att han icke dräper mig och mitt folk; förty Guds hand gjorde ett ganska stort rumor med dräpande i hela stadenom.

12. Och det folk, som icke blefvo döde, de vordo slagne i deras hemlig rum, så att skriet af stadenom gick upp i himmelen.

1 SAMUELSBOKEN, 6. CAPITLET

Arken återsänd. BethSemes offer och plåga.

1. Så var HERRANS ark i sju månader uti de Philisteers land.

2. Och de Philisteer kallade sina Prester och spåmän, och sade: Hvad skole vi göra med HERRANS ark? Säger oss före, hvarmed vi skole sända honom till sitt rum.

3. De sade: Viljen I sända Israels Guds ark, så sänder honom icke allstinges blottan, utan betaler honom ett skuldoffer; så varden I helbregda, och eder skall varda kunnigt, hvarföre hans hand icke återvänder af eder.

4. Men de sade: Hvilket är det skuldoffret, det vi honom gifva skole? De svarade: Fem gyldene ardsar, och fem gyldene möss, efter de fem Philisteers Förstars tal; förty det hafver varit allt enahanda plåga öfver eder alla, och öfver edra Förstar.

5. Så må I nu göra liknelse efter edra ardsar, och efter edra möss, som edart land förderfvat hafva, så att I hedren Israels Gud; tilläfventyrs hans hand varder lättare öfver eder, och öfver edar gud, och öfver edart land.

6. Hvi förhärden I edor hjerta, såsom de Egyptier och Pharao förhärde sin hjerta? Skedde det icke så, att då han beviste sig på dem, läto de fara dem, att de gingo sin väg?

7. Så tager nu till, och görer en ny vagn; och tager två unga däggande kor, på hvilka intet ok kommet är, och spänner dem för vagnen, och låter deras kalfvar blifva qvara hemma efter dem.

8. Och tager HERRANS ark, och sätter honom på vagnen; och de gyldene klenodier, som I honom till skuldoffer gifven, lägger i ett skrin utmed hans sido, och sänder honom åstad, och låter gån.

9. Och ser I till, går han upp den vägen åt sina gränsor emot BethSemes, så hafver han gjort oss allt detta stora onda; hvar ock icke, så måge vi veta, att hans hand icke hafver rört oss, utan det är oss eljest af en olycko påkommet.

10. Folket gjorde ock så, och togo två unga däggande kor, och spände dem för en vagn, och behöllo deras kalfvar hemma;

11. Och satte HERRANS ark på vagnen, och det skrinet med de gyldene möss, och med deras ardsars liknelse.

12. Och korna gingo rättfram den vägen, som drog till BethSemes, på enom väg, och gingo och råmade, och veko hvarken på den högra sidona eller på den venstra; och de Philisteers Förstar gingo efter dem, allt intill BethSemes gränso.

13. Men de BethSemiter gingo och skåro i hveteandene i dalenom, och de hofvo sin ögon upp, och fingo se arken, och vordo glade att de fingo se honom.

14. Men vagnen kom uppå Josua den BethSemitens åker, och stadnade der. Och der var en stor sten; och de höggo sönder trät af vagnenom, och offrade de kor HERRANOM till bränneoffer.

15. Och Leviterna lyfte HERRANS ark neder, och det skrinet, som der bredovid låg, der de gyldene klenodier uti voro, och satte på den stora stenen. Och det folket i BethSemes offrade på den dagen HERRANOM bränneoffer och annor offer.

16. När nu de fem Philisteers Förstar hade detta sett, foro de tillbaka igen på samma dagen till Ekron.

17. Och detta äro de gyldene ardsar, som de Philisteer offrade HERRANOM till skuldoffer: Asdod en, Gasa en, Askelon en, Gath en, och Ekron en;

18. Och gyldene möss efter talet af alla de Philisteers städer, under de fem Förstar, både murade städer och byar; och intill det stora sorgerummet, der de läto HERRANS ark uppå, intill denna dag, på Josua den BethSemitens åker.

19. Och somlige af de BethSemiter vordo slagne, derföre att de hade sett HERRANS ark; och han slog af folket femtiotusend och sjutio män. Då jämrade sig folket, att HERREN hade med så stor plågo slagit folket.

20. Och det folket i BethSemes sade: Ho kan blifva ståndandes för HERRANOM, en sådana helig Gud? Och till hvem skall han fara ifrån oss?

21. Och de sände bådskap till de borgare af KiriathJearim, och läto säga dem: De Philisteer hafva fört igen HERRANS ark; kommer hitneder, och hemter honom upp till eder.

1 SAMUELSBOKEN, 7. CAPITLET

Arken i KiriathJearim. Folket i Mizpa. Hjelpostenen. Samuel dömer Israel.

1. Så kommo det folket af KiriathJearim, och hemtade HERRANS ark ditupp, och förde honom i AbiNadabs hus i Gibea; och hans son Eleazar vigde de, att han skulle taga vara på HERRANS ark.

2. Och ifrå den dagen, då Herrans ark kom till KiriathJearim, fördröjde sig tiden, tilldess tjugu år voro förlupne; och allt Israels hus greto för HERRANOM.

3. Men Samuel sade till hela Israels hus: Om I omvänden eder med allt hjerta till HERRAN, så låter ifrån eder de främmande gudar och Astaroth, och bereder edart hjerta till HERRAN, och tjener honom allena, så varder han eder frälsandes utu de Philisteers hand.

4. Så bortkastade Israels barn ifrå sig Baalim och Astaroth, och tjente HERRANOM allena.

5. Och Samuel sade: Församler hela Israel till Mizpa, att jag må der bedja HERRAN för eder.

6. Och de kommo tillhopa i Mizpa, och öste vatten, och göto ut för HERRANOM, och fastade den dagen, och sade der: Vi hafve syndat för HERRANOM. Och så dömde Samuel Israels barn i Mizpa.

7. Då nu de Philisteer hörde, att Israels barn voro tillhopakomne i Mizpa, drogo de Philisteers Förstar upp emot Israel. När Israels barn det hörde, fruktade de sig för de Philisteer;

8. Och sade till Samuel: Vänd icke igen att ropa för oss till HERRAN vår Gud, att han hjelper oss utu de Philisteers hand.

9. Samuel tog ett fett lamb, och offrade HERRANOM ett helt bränneoffer, och ropade till HERRAN för Israel; och HERREN bönhörde honom.

10. Och som Samuel offrade bränneoffret, kommo de Philisteer fram till att strida emot Israel. Men HERREN lät dundra en stor tordön öfver de Philisteer på den dagen; och förfärade dem, så att de vordo slagne för Israel.

11. Så drogo Israels män ut ifrå Mizpa, och jagade de Philisteer, och slogo dem allt inunder BethCar.

12. Då tog Samuel en sten, och satte honom emellan Mizpa och Sen, och kallade honom Hjelposten, och sade: Allt härintill hafver HERREN hulpit oss.

13. Så vordo de Philisteer förtryckte, och kommo intet mer i Israels gränso. Och HERRANS hand var emot de Philisteer, så länge Samuel lefde.

14. Så vordo ock de städer Israel igengifne, som de Philisteer dem ifråtagit hade, ifrån Ekron intill Gath, med deras gränsor; dem friade Israel utu de Philisteers hand; ty Israel hade frid med de Amoreer.

15. Och Samuel dömde Israel, så länge han lefde;

16. Och for hvart år omkring till BethEl, och Gilgal, och Mizpa. Och när han hade på all denna rummen dömt Israel,

17. Kom han igen till Ramath, ty der var hans hus; och dömde der Israel, och byggde der HERRANOM ett altare.

1 SAMUELSBOKEN, 8. CAPITLET

Samuels ålder, söners vanart. Konungs rätt.

1. Då nu Samuel vardt gammal, satte han sina söner till domare öfver Israel.

2. Hans förstfödde son het Joel, och den andre Abia; och de voro domare i BerSaba.

3. Men hans söner vandrade icke uti hans vägar; utan böjde sig efter girighet, och togo gåfvor, och förvände rätten.

4. Så församlade sig alle äldste i Israel, och kommo till Ramath till Samuel;

5. Och sade till honom: Si, du äst vorden gammal, och dine söner gå icke uti dina vägar: så sätt nu en Konung öfver oss, den oss döma må, såsom alle Hedningar hafva.

6. Det behagade Samuel illa, när de sade: Få oss en Konung, den oss döma må. Och Samuel bad inför HERRANOM.

7. Och HERREN sade till Samuel: Hör folkens röst i allt det de hafva talat dig till; förty de hafva icke förkastat dig, utan mig, att jag icke skall vara Konung öfver dem.

8. De göra dig såsom de alltid gjort hafva, ifrå den dag, då jag förde dem utur Egypten, allt intill denna dag; och hafva öfvergifvit mig, och tjent andra gudar.

9. Så hör nu deras röst; dock betyga dem, och undervisa dem Konungens rätt, den öfver dem råda skall.

10. Och Samuel sade all HERRANS ord folkena, som af honom Konung begärat hade.

11. Detta skall vara Konungs rätt, den öfver eder råda skall; edra söner skall han taga till sin vagn, och resenärar som rida för hans vagn;

12. Och till höfvitsmän öfver tusende, och öfver femtio, och till åkermän, som hans åker bruka skola, och till uppskärare i hans säd, och de som göra hans harnesk, och det hans vagnar tillhörer.

13. Edra döttrar skall han taga sig till apothekerskor, kokerskor och bakerskor.

14. Edra bästa åkrar och vingårdar, och oljogårdar skall han taga och gifva sina tjenare;

15. Dertill skall han taga af edra säd och vingårdar tiond, och gifva sina kamererare och tjenare;

16. Och edra tjenare och tjenarinnor, och edra dägeligaste ynglingar, och edra åsnar, skall han taga, och uträtta sin ärende med.

17. Af edra hjordar skall han taga tiond; och I måsten vara hans trälar.

18. När I då ropen på den tiden öfver edar Konung, som I eder utvalt hafven, så skall HERREN på den tiden intet höra eder.

19. Men folket ville intet höra Samuels röst, och sade: Ingalunda, utan en Konung måste vara öfver oss;

20. Att vi ock äre såsom alle andre Hedningar; att vår Konung må döma oss, och draga ut för oss, när vi före vårt örlig.

21. Så hörde Samuel allt detta, som folket sade: och sade det för HERRANS öron.

22. Och HERREN sade till Samuel: Hör deras röst, och gör dem en Konung. Och Samuel sade till Israels män: Går edra färde, hvar och en i sin stad.

1 SAMUELSBOKEN, 9. CAPITLET

Sauls ätt, åsnasökande, Konungaval.

1. Och en man af BenJamin benämnd Kis, Abiels son, Zerors sons, Bechoraths sons, Aphiahs sons, en mans Jemini sons, en ärlig man;

2. Han hade en son benämnd Saul, han var en dägelig ung man, så att ingen dägeligare var ibland Israels barn; hufvudet högre än allt folket.

3. Så hade Sauls fader Kis borttappat sina åsninnor; och han talade till sin son Saul: Tag en af drängerna med dig, och statt upp, gack bort, och sök upp åsninnorna.

4. Och han gick öfver Ephraims berg, och genom det landet Salisa, och de funno dem intet. De gingo igenom det landet Saalim, och der voro de intet. De gingo genom Jemini land, och funno dem intet.

5. När de kommo uti det landet Zuph, sade Saul till drängen, som med honom var: Kom, låt oss gå hem igen; min fader måtte öfvergifva åsninnorna, och hafva sorg om oss.

6. Men han sade: Si, här är en märkelig Guds man i denna staden; allt det han säger, det sker; låt oss nu gå dit; tilläfventyrs säger han oss vår väg, den vi gå.

7. Saul sade till sin dräng: Om vi än gå dit, hvad bäre vi mannenom? Förty brödet är allaredo upptärdt utu vår matsäck; vi hafve ingen gåfvo, som vi kunne bära dem Guds mannenom: Hvad hafve vi?

8. Drängen svarade igen, och sade: Si, jag hafver fjerdedelen af en sikel silfver när mig; den vilje vi gifva dem Guds mannenom, att han må säga oss vår väg.

9. Fordomtid i Israel, när man gick bort till att fråga Gud, sade man: Kom, låt oss gå till Siaren; ty de som man nu kallar Propheter, dem kallade man i förtiden Siare.

10. Saul sade till sin dräng: Du hafver väl sagt; kom, låt oss gå. Och de gingo åstad till staden, der Guds mannen var.

11. Och när de komne voro upp till staden, funno de pigor, som utgångna voro till att hemta vatten; till dem sade de: Är Siaren här?

12. De svarade dem, och sade: Ja, si, här är han; skynda dig, ty i dag är han kommen i staden; efter folket i dag offrar uppå höjdene.

13. När I kommen i staden, så finnen I honom, förra än han uppgår på höjdena till att äta; förty folket äter icke, förra än han kommer, efter han skall välsigna offret; sedan äta de som budne äro. Derföre går ditupp, rätt nu finnen I honom.

14. Och då de kommo upp i staden, och voro midt i stadenom, si, då gick Samuel ut emot dem, och ville gå upp till höjdena.

15. Men HERREN hade uppenbarat för Samuels öron, en dag förra än Saul kom, och sagt:

16. I morgon på denna tiden skall jag sända till dig en man utu BenJamins land; den skall du smörja till en Första öfver mitt folk Israel, att han skall frälsa mitt folk ifrå de Philisteers hand; ty jag hafver sett till mitt folk, och deras rop är kommet till mig.

17. Då nu Samuel fick se Saul, svarade HERREN honom, och sade: Si, der är mannen, som jag dig af sagt hafver, att han skall råda öfver mitt folk.

18. Då gick Saul fram till Samuel i porten, och sade: Säg mig, hvar är här Siarens hus?

19. Samuel svarade Saul, och sade: Jag är Siaren, gack för mig upp på höjdena, ty I måsten i dag äta med mig; i morgon vill jag låta dig gå, och allt det i dino hjerta är, vill jag säga dig.

20. Och om åsninnorna, som du för tre dagar sedan borttappade, var nu intet bekymrad, ty de äro funna; och hvem hörer allt det goda till i Israel? Blifver det icke ditt, och hela dins faders hus?

21. Saul sade: Är jag icke en son af Jemini, och af det ringasta slägtet i Israel, och min ätt ringast ibland alla ätter i BenJamin? Hvi säger du då mig sådant?

22. Men Samuel tog Saul, och hans dräng, och hade dem upp i salen, och satte dem öfverst ibland dem som budne voro, hvilke voro vid tretio män.

23. Och Samuel sade till kocken: Få hit det stycket, som jag fick dig, och befallde att du skulle behålla det när dig.

24. Då bar kocken en bog upp, och hvad dervid hängde. Och han satte den för Saul, och sade: Si, detta blef öfver, lägg för dig och ät; förty det är på denna tid till dig förvaradt, då jag böd folket. Så åt Saul med Samuel på den dagen.

25. Och då de gingo neder af höjdene in i staden, talade han med Saul på taket.

26. Och de stodo bittida upp; och som morgonrodnaden gick upp, kallade Samuel Saul uppå taket, och sade: Statt upp, att jag må låta dig gå. Och Saul stod upp, och de gingo både tillsammans ut, han och Samuel.

27. Och då de kommo neder till ändan på staden, sade Samuel till Saul: Säg drängenom, att han går framför oss; och han gick framföre. Men du, statt nu här qvar, att jag må undervisa dig, hvad Gud hafver sagt.

1 SAMUELSBOKEN, 10. CAPITLET

Saul smord, lottad, aktad.

1. Då tog Samuel ett oljoglas, och göt uppå hans hufvud, och kysste honom, och sade: Ser du, att HERREN hafver smort dig till en Första öfver hans arfvedel?

2. När du nu går ifrå mig, så finner du två män vid Rachels graf i BenJamins gränso i Zelzah; de skola säga till dig: Åsninnorna äro funna, der du efter gången äst, dem att söka; och si, din fader hafver öfvergifvit tänka på åsnarna, och sörjer om eder, och säger: Hvad skall jag göra om min son?

3. Och när du går dädan fram bätter, så kommer du till den eken Thabor; der skola tre män råka dig, som gå upp till Gud i BethEl, den ene bär tre kid, den andre tre bröd, den tredje en flasko med vin.

4. Och de skola helsa dig vänliga, och gifva dig tu bröd, det skall du taga af deras händer.

5. Sedan kommer du på Guds hög, der de Philisteers lägre är; och när du kommer derin i staden, möta dig en hop med Propheter, som komne äro af höjdene, och för dem en psaltare, och trumma, och pipa, och harpa, och de prophetera.

6. Och HERRANS Ande skall komma öfver dig, att du propheterar med dem; och då skall du varda en annar man.

7. När nu dessa tecknen komma dig, så gör allt det dig för handen kommer; ty Gud är med dig.

8. Men du skall gå neder för mig till Gilgal; si, der vill jag komma neder till dig, till att offra bränneoffer och tackoffer. I sju dagar skall du bida, tilldess jag kommer till dig, och undervisar dig hvad du göra skall.

9. Och som han vände ryggen åt Samuel, och gick ifrå honom, gaf honom Gud ett annat hjerta; och all dessa tecknen kommo på den dagen.

10. Och då de kommo till högen, si, då mötte honom en hop Propheter; och Guds Ande kom öfver honom, så att han propheterade med dem.

11. Då de nu alle sågo honom, som tillförene hade känt honom, att han propheterade med Propheterna, sade de till hvarannan: Hvad är Kis son tillkommet? Är ock Saul ibland Propheterna?

12. Och en svarade der, och sade: Ho är deras fader? Dädan är det ordspråket kommet: Är ock Saul ibland Propheterna?

13. Och då han utpropheterat hade, kom han upp till höjdena.

14. Men Sauls faderbroder sade till honom, och till hans dräng: Hvart voren I gånge? De svarade: Till att uppsöka åsnar; och då vi såge att vi funne dem icke, komme vi till Samuel.

15. Då sade Sauls faderbroder: Säg mig, hvad sade eder Samuel?

16. Saul svarade sinom faderbroder: Han sade oss, att åsninnorna funna voro; men om Konungariket sade han honom intet, hvad Samuel sagt hade.

17. Samuel kallade folket in till HERRAN i Mizpa;

18. Och sade till Israels barn: Så säger HERREN Israels Gud: Jag förde eder utur Egypten, och frälste eder utu de Egyptiers hand, och utur all Konungarikes hand som eder tvingade.

19. Och I hafven i dag förkastat edar Gud, som eder utur all edor olycko och bedröfvelse hulpit hafver, och sägen till honom: Sätt en Konung öfver oss. Nu väl, så går nu fram för HERRAN efter edor slägter och hus.

20. Som nu Samuel framhade alla Israels slägter, vardt råkadt inpå BenJamins slägt.

21. Och som han hade BenJamins slägt fram med hennes ätter, vardt råkadt inpå Matri ätt, och råkade inpå Saul, Kis son; och de sökte efter honom, men de funno honom intet.

22. Då frågade de åter HERRAN, om han ännu skulle ditkomma? HERREN svarade: Si, han hafver undstungit sig under ett fat.

23. Då lupo de dit, och hemtade honom. Och då han gick fram ibland folket, var han hufvudet högre än allt folket.

24. Och Samuel sade till allt folket: Här sen I, hvem HERREN utvalt hafver; ty hans like är icke ibland allt folket. Då gladdes allt folket, och sade: Lycka ske Konungenom.

25. Och Samuel sade folkena all riksens rätt, och skref det uti ena bok, och ladet inför HERRAN. Och Samuel lät allt folket gå, hvar och en i sitt hus.

26. Och Saul gick ock hem till Gibea, och en del af hären gick med honom, hvilkes hjerta Gud rörde.

27. Men somlige Belials barn sade: Hvad skulle denne hjelpa oss? Och föraktade honom, och båro honom inga gåfvor; men han låts som han intet hörde det.

1 SAMUELSBOKEN, 11. CAPITLET

Jabes belägradt. Ammon slagen. Saul stadfäst.

1. Så for Nahas, den Ammoniten, upp, och belade Jabes i Gilead. Och alle män i Jabes sade till Nahas: Gör ett förbund med oss, så vilje vi tjena dig.

2. Men Nahas, den Ammoniten, svarade dem: I så måtto vill jag göra ett förbund med eder, att jag stinger ut högra ögat på eder alla, och sätter eder till en försmädelse i hela Israel.

3. Då sade till honom alle äldste i Jabes: Gif oss sju dagar, att vi måge sända bådskap i alla Israels gränsor; är då ingen hjelp, så vilje vi gå ut till dig.

4. Så kommo bådskapen till Gibea Sauls, och sade detta för folkens öron. Då hof allt folket sina röst upp, och gret.

5. Och si, då kom Saul utaf markene, gångandes bakefter sitt fä, och sade: Hvad skadar folkena, att det gråter? Då förtäljde de honom de mäns ord af Jabes.

6. Då kom Guds Ande öfver honom, när han dessa orden hörde, och hans vrede förgrymmade sig svårliga.

7. Och han tog ett par oxar, och styckade dem, och sände i alla Israels gränsor med bådskap, och lät säga: Den som icke utdrager efter Saul och Samuel, hans oxar skall man så göra. Så föll HERRANS fruktan öfver folket, att de utdrogo såsom en man.

8. Och man räknade dem i Besek; och Israels barn voro tre resor hundradetusend män; och Juda barn tretiotusend.

9. Och de sade till bådskapen, som komne voro: Säger de män i Jabes i Gilead: I morgon skolen I få hjelp, när solen är som hetast. Då desse bådskapen kommo, och förkunnade det de män i Jabes, vordo de glade.

10. Och de män i Jabes sade: I morgon vilje vi gå ut till eder, att I mågen göra oss allt det eder täckes.

11. Den andra morgonen skickade Saul folket i tre hopar, och de kommo i lägret i morgonväktene, och slogo de Ammoniter allt intill dagen vardt som hetast. Och de som öfverblefvo, vordo så förskingrade, att icke två blefvo tillhopa.

12. Då sade folket till Samuel: Hvar äro de, som sade: Skall Saul råda öfver oss? Låt de män komma här fram, att vi måge dräpa dem.

13. Saul sade: På denna dagen skall ingen dö; ty HERREN hafver i dag gjort salighet i Israel.

14. Samuel sade till folket: Kommer, låter oss gå till Gilgal, och der förnya Konungariket.

15. Så drog allt folket till Gilgal, och gjorde der Saul till Konung för HERRANOM i Gilgal, och offrade tackoffer inför HERRANOM. Och Saul med alla Israels män fröjdade sig der ganska storliga.

1 SAMUELSBOKEN, 12. CAPITLET

Samuels trohet. Folkets dårskap.

1. Då sade Samuel till hela Israel: Si, jag hafver hört edra röst uti allt det I mig sagt hafven, och hafver gjort en Konung öfver eder.

2. Och si, der går nu edar Konung för eder; men jag är gammal och grå vorden, och mine söner äro när eder, och jag hafver gångit för eder, ifrå min ungdom allt intill denna dag.

3. Si, här är jag: Svarer mig inför HERRANOM och hans smorda, om jag någons mans oxa eller åsna tagit hafver? Om jag hafver någrom gjort öfvervåld och orätt? Om jag någon undertryckt hafver? Om jag af någons mans hand hafver tagit gåfvor, och hållit det hemliga? Så vill jag gifva eder det igen.

4. De sade: Du hafver intet öfvervåld eller orätt gjort oss, ej heller någon undertryckt; ej heller af någons mans hand något tagit.

5. Han sade till dem: HERREN och hans smorde vare vittne emot eder i dag, att i intet hafven funnit i mine hand. De sade: Ja, vare vittne.

6. Och Samuel sade till folket: Ja, HERREN, som Mose och Aaron gjort hafver, och förde edra fäder utur Egypti land.

7. Så går nu fram, att jag må döma eder för HERRANOM, öfver all HERRANS rättfärdighet, som han med eder och edra fäder gjort hafver.

8. Då Jacob var kommen in uti Egypten, ropade edra fäder till HERRAN. Och HERREN sände Mose och Aaron, att de skulle föra edra fäder utur Egypten, och lät bo dem på detta rum.

9. Men när de förgåto HERRAN sin Gud, sålde han dem under Sisera våld, höfvitsmansens i Hazor, och uti de Philisteers våld, och uti de Moabiters Konungs våld; de stridde emot dem.

10. Och de ropade till HERRAN, och sade: Vi hafve syndat, att vi hafve öfvergifvit HERRAN, och tjent Baalim och Astaroth; men frälsa oss nu ifrå våra fiendars hand, så vilje vi tjena dig.

11. Då sände HERREN JerubBaal, Bedan, Jephthah och Samuel, och frälste eder utur edra fiendars händer, allt omkring, och lät eder bo tryggeliga.

12. När I då sågen att Nahas, Ammons barnas Konung, Kom emot eder, saden I till mig: Icke du, utan en Konung skall råda öfver oss; ändock HERREN edar Gud var edar Konung.

13. Nu, här hafven I edar Konung, den I utvalt och begärat hafven; ty, si, HERREN hafver satt en Konung öfver eder.

14. Om I nu frukten HERRAN, och tjenen honom, och hören hans röst, och icke ären HERRANS mun ohörige, så skolen både I och edar Konung, som öfver eder råder, efterfölja HERRAN edar Gud.

15. Om I icke hören HERRANS röst, utan ären HERRANS mun ohörige, så skall HERRANS hand vara emot eder och edra fäder.

16. Går också nu fram, och ser det stora ärende, som HERREN göra skall för edor ögon.

17. Är icke nu hveteanden? Dock vill jag åkalla HERRAN, att han skall låta dundra och regna, att I skolen förnimma och se det stora onda, som I för HERRANS ögon gjort hafven, att I hafven bedts eder Konung.

18. Och då Samuel åkallade HERRAN, lät HERREN den samma dagen dundra och regna; då fruktade allt folket HERRAN och Samuel ganska storliga;

19. Och sade alle till Samuel: Bed för dina tjenare HERRAN din Gud, att vi icke dö; ty öfver alla våra synder hafve vi ock gjort detta onda, att vi beddes oss Konung.

20. Och Samuel sade till folket: Frukter eder intet, I hafven sannerliga gjort allt det onda; dock träder icke af ifrå HERRANOM, utan tjener HERRANOM af allo hjerta.

21. Och viker icke efter fåfängelig ting; ty det gagnar eder intet, och kan intet hjelpa eder, efter det en fåfängelig ting är.

22. Förty HERREN öfvergifver icke sitt folk, för sitt stora Namns skull; ty HERREN hafver begynt till att göra eder sig sjelfvom till ett folk.

23. Vare ock fjerran ifrå mig, att jag så skulle synda emot HERRAN, att jag skulle aflåta bedja för eder, och lära eder den goda och rätta vägen.

24. Allenast frukter HERRAN, och tjener honom troliga af allo hjerta; förty I hafven sett huru stor ting han gör med eder.

25. Men om I gören det ondt är, så skolen både I och edar Konung förgås.

1 SAMUELSBOKEN, 13. CAPITLET

Sauls tillrustning, fruktan, otidiga offer, straff. Smeders brist.

1. Saul hade varit Konung ett år; och som han tu år hade rådit öfver Israel,

2. Utvalde han sig tretusend män utur Israel; tutusend voro med Saul i Michmas, och uppå berget BethEl, och ett tusend med Jonathan i Gibea BenJamins; men det andra folket lät han gå, hvar och en i sina hyddo.

3. Och Jonathan slog de Philisteer i deras lägre, som i Gibea var; det kom för de Philisteer. Och Saul lät blåsa i basunen öfver hela landet, och säga: I Ebreer, hörer till.

4. Och hela Israel hörde sägas: Saul hafver slagit de Philisteers lägre; ty Israel luktade illa för de Philisteer, och allt folket ropades till Saul i Gilgal.

5. Då församlade sig de Philisteer till att strida med Israel, tretiotusend vagnar, sextusend resenärer, och eljest folk så mycket som sanden i hafsstrandene; och de drogo upp, och lägrade sig i Michmas, östan för BethAven.

6. Då de män af Israel sågo, att de i nöd voro, ty folket var förskräckt, krupo de uti kulor, och klyfter, och klippor, och i hål, och i gropar.

7. Och de Ebreer drogo öfver Jordan in uti Gads land och Gileads; men Saul var ännu i Gilgal, och allt folket, som följde honom, vardt förtvifladt.

8. Då förbidde han i sju dagar, den tiden som Samuel förelagt hade; och efter Samuel icke kom till Gilgal, skingrade sig folket ifrå honom.

9. Då sade Saul: Bärer mig hit bränneoffer och tackoffer; och han offrade bränneoffer.

10. Och som han hade fullkomnat bränneoffret, si, då kom Samuel; då gick Saul ut emot honom, till att helsa honom.

11. Men Samuel sade: Hvad hafver du gjort? Saul svarade: Jag såg att folket förskingrade sig ifrå mig, och du kom icke i rättom tid, och de Philisteer voro församlade i Michmas.

12. Då sade jag: Nu komma de Philisteer hitneder till mig i Gilgal, och jag hafver icke bedit HERRANS ansigte; då vågade jag det, och offrade bränneoffer.

13. Men Samuel sade till Saul: Du hafver gjort dårliga, och icke hållit HERRANS dins Guds bud, som han dig budit hafver; ty HERREN hade stadfäst ditt rike öfver Israel till evig tid.

14. Men nu skall ditt rike icke blifva ståndandes. HERREN hafver sökt sig en man efter sitt hjerta, honom hafver HERREN budit att vara en Förste öfver hans folk; ty du hafver icke hållit HERRANS bud.

15. Och Samuel stod upp, och gick ifrå Gilgal upp till Gibea BenJamins. Men Saul talde det folk, som när honom var, vid sexhundrad män.

16. Och Saul med hans son Jonathan, och det folk som när honom var, blefvo uppå BenJamins hög; men de Philisteer hade lägrat sig i Michmas.

17. Och utu de Philisteers lägre drogo tre hopar till att förhärja landet. Den ene vände sig inpå den vägen till Ophra uti Sauls land;

18. Den andre vände sig inpå den vägen till BethHoron; den tredje vände sig på den vägen, som drager åt den dalen Zeboim vid öknena.

19. Och ingen smed vardt funnen i hela Israels land; förty de Philisteer tänkte, de Ebreer måtte göra svärd och spjut.

20. Ty måste hela Israel fara neder till de Philisteer, om någor ville låta hvässa sin plogbill, hacko, yxa eller lia;

21. Och när eggen på liarna, hackorna, gafflarna och yxarna, vardt slö, och uddarna vordo stubbote.

22. Då nu stridsdagen kom, vardt intet svärd eller spjut funnet i hela folkens hand, som var med Saul och Jonathan; utan Saul och hans son hade värjor.

23. Och de Philisteers lägre drog fram vid Michmas.

1 SAMUELSBOKEN, 14. CAPITLET

Jonathans seger, brott, fara, bröder.

1. Det begaf sig i den tiden, att Jonathan, Sauls son, sade till sin dräng, som hans värjo bar: Kom, låt oss gå utöfver till de Philisteers lägre, som deruppe är; och han sade sinom fader intet till.

2. Men Saul blef ytterst i Gibea under ett granatträ, som i förstadenom var; och det folk, som när honom var, var vid sexhundrad män.

3. Och Ahia, Achitobs son, Icabods broders, Pinehas sons, Eli sons, var HERRANS Prest i Silo, och drog lifkjortelen uppå; folket visste icke heller, att Jonathan var bortgången.

4. Och i vägenom, der Jonathan sökte efter att gå öfver till de Philisteers lägre, voro två branta klippor, den ena på denna sidone, och den andra på hinsidone; den ena het Bozez, den andra Sene.

5. Och den ena var norrut ifrå Michmas, och den andra var söderut ifrå Gaba.

6. Och Jonathan sade till sin vapnedragare: Kom, låt oss gå utöfver till dessa oomskornas lägre; tilläfventyrs varder HERREN något uträttandes genom oss; förty det är icke HERRANOM tungt hjelpa genom många, eller genom få.

7. Då svarade honom hans vapnedragare: Gör allt det i dino hjerta är; gack åstad, si, jag är med dig såsom ditt hjerta vill.

8. Jonathan sade: Nu väl, när vi komme ditöfver till det folket, och de få se oss;

9. Om de då säga: Står qvare, tilldess vi komme till eder; så vilje vi blifva ståndande i vårt rum, och icke stiga upp till dem.

10. Men om de säga: Kommer hitupp till oss; så vilje vi stiga upp till dem; så hafver HERREN gifvit dem oss i våra händer; och det skall oss vara för ett tecken.

11. Då nu de Philisteers lägre fingo se dem båda, sade de Philisteer: Si, de Ebreer äro utkrupne utu hålen, der de sig gömt hafva.

12. Och männerna i lägret svarade Jonathan och hans vapnedragare, och sade: Kommer hitupp till oss, vi vilje väl lära eder. Då sade Jonathan till sin vapnedragare: Träd efter mig, HERREN hafver gifvit dem i Israels händer.

13. Och Jonathan klef med händer och fötter uppföre, och hans vapnedragare efter honom. Då föllo de neder för Jonathan, och hans vapnedragare slog allt ihjäl efter;

14. Så att första slagtningen, som Jonathan och hans vapnedragare gjorde, var vid tjugu män, på en halfvan åker vid pass, som ett par oxars dagsplöjning är.

15. Och en rädsel kom på markene i lägret, och på hela folket i lägrena; och de som utsände voro till att förhärja, dem kom ock rädsel uppå, och landet skalf dervid; ty det var en förskräckelse af Gudi.

16. Och Sauls väktare i Gibea BenJamins fingo se, att hopen skingrades, och lupo hit och dit, och vordo slagne.

17. Saul sade till folket, som när honom var: Räkner, och ser till, hvilken af oss är bortgången; och då de räknade, si, då var Jonathan och hans vapnedragare icke der.

18. Då sade Saul till Ahia: Bär fram Guds ark; ty Guds ark var på den tiden när Israels barn.

19. Och som Saul ännu talade med Prestenom, förökade sig sorlet och löpandet uti de Philisteers lägre. Och Saul sade till Presten: Tag dina hand af.

20. Och Saul ropade, och allt folket, som med honom var, och kommo i stridena; och si, då gick hvars och ens svärd emot den andra, och var ett mägta sorl.

21. Och de Ebreer, som tillförene hade varit när de Philisteer, och hade varit uppdragne med dem i lägret allt omkring, gåfvo sig intill Israel, som voro med Saul och Jonathan.

22. Och alle män af Israel, som sig förgömt hade på Ephraims berg, då de hörde att de Philisteer flydde, följde de efter med de andra till stridena.

23. Alltså halp då HERREN Israel på den tiden, och slaget stod allt intill BethAven.

24. Och då Israels män försmäktade på den dagen, besvor Saul folket, och sade: Förbannad vare hvar och en, som bröd äter intill aftonen, att jag må hämnas på mina fiendar. Så smakade ock allt folket intet bröd.

25. Och hela landet kom i skogen, och der låg hannog på markene.

26. Då folket kom in i skogen, si, då flöt der hannog; men ingen lät honom med handene komma till sin mun; ty folket fruktade sig för eden.

27. Men Jonathan hade icke hört, att hans fader hade besvorit folket; och räckte sin staf ut, som han hade i sine hand, och doppade med ändanom i hannogskakona, och vände sina hand till sin mun; så vordo hans ögon frisk.

28. Då svarade en af folkena, och sade: Din fader hafver besvorit folket, och sagt: Förbannad vare hvar och en, som något äter i dag. Och folket var förtröttadt.

29. Då sade Jonathan: Min fader hafver bedröfvat landet; ser, huru min ögon äro frisk vordne deraf, att jag af denna hannogen något litet smakat hafver.

30. Hade folket i dag ätit af sina fiendars rof, som de funnit hafva, så hade ock slagtningen vordit större emot de Philisteer.

31. Och de slogo på den dagen de Philisteer, ifrå Michmas allt intill Ajalon; och folket vardt ganska trött.

32. Och folket vände sig till bytet, och togo får, fä och kalfvar, och slagtade på jordene, och åto det med blodet.

33. Så vardt Saul förkunnadt: Si, folket hafver syndat emot HERRAN, och ätit blod. Han sade: I hafven illa gjort; välter hit till mig en stor sten.

34. Och Saul sade ytterligare: Går ut ibland folket, och säger dem, att hvar och en hafve sin oxa och sitt får till mig, och slagter det här, att I mågen äta, och icke synda emot HERRANOM med det blodätandet. Så drog allt folket fram, hvar och en sin oxa i sine hand, om nattena, och slagtade det der.

35. Och Saul byggde HERRANOM ett altare; det är det första altare, som han byggde HERRANOM.

36. Och Saul sade: Låt oss draga ned efter de Philisteer i natt, och beröfva dem, tilldess i morgon ljust varder, att vi ingen af dem låte öfverblifva. De svarade: Gör allt det dig täckes. Men Presten sade: Låt oss gå hit till Gud.

37. Och Saul frågade Gud: Skall jag draga ned efter de Philisteer, och vill du gifva dem uti Israels händer? Men han svarade honom på den tiden intet.

38. Då sade Saul: Låt gå hitfram all hörn af folket; och förfarer, och tillser, när hvilkom denna synden är på denna tid.

39. Ty så visst som HERREN Israels hjelpare lefver, om det än vore min son Jonathan, så skall han dö. Och ingen svarade honom utaf hela folkena.

40. Och han sade till hela Israel: Varer I på den sidon; jag och min son Jonathan vilje vara på desso sidone. Folket sade till Saul: Gör hvad dig täckes.

41. Och Saul sade till HERRAN Israels Gud: Gör det rätt är. Då råkade det på Jonathan och Saul; och folket gick qvitt ut.

42. Saul sade: Kaster öfver mig och min son Jonathan. Då råkade det på Jonathan.

43. Och Saul sade till Jonathan: Säg mig, hvad hafver du gjort? Jonathan lät honom förståt, och sade: Jag smakade litet hannog med stafven, som jag i mine hand hade; och si, derföre måste jag dö.

44. Då sade Saul: Gud göre mig det och det; Jonathan, du måste döden dö.

45. Men folket sade till Saul: Skulle Jonathan dö, den en så stor salighet gjort hafver i Israel? Bort det! Så visst som HERREN lefver, icke ett hår af hans hufvud skall falla på jordena; förty Gud hafver i dag gjort det igenom honom. Alltså friade folket Jonathan, att han icke dö måste.

46. Så drog Saul upp ifrå de Philisteer; och de Philisteer drogo till sitt rum.

47. Men då Saul hade tagit riket in öfver Israel, stridde han emot alla sina fiendar allt omkring; emot de Moabiter, emot Ammons barn, emot de Edomeer, emot Zoba Konungar, emot de Philisteer; och hvart han vände sig, der straffade han.

48. Och han församlade en här, och slog de Amalekiter; och friade Israel ifrån allas deras hand, som dem förtryckte.

49. Och Saul hade söner, Jonathan, Isvi, MalchiSua. Och hans två döttrar heto alltså: den förstfödda Merob, och den yngsta Michal.

50. Och Sauls hustru het Ahinoam, Ahimaaz dotter; och hans härhöfvitsman het Abner, Ners son, Sauls faderbroders.

51. Men Kis var Sauls fader, och Ner, Abners fader, var Abiels son.

52. Och ett mägtigt örlig var emot de Philisteer, så länge Saul lefde; och hvar Saul såg en doglig och stridsam man, den tog han till sig.

1 SAMUELSBOKEN, 15. CAPITLET

Amalek slagen. Agag skont. Saul förkastad. Agag styckad.

1. Men Samuel sade till Saul: HERREN sände mig, att jag skulle smörja dig till Konung öfver hans folk Israel; så hör nu röstena af HERRANS ord.

2. Så säger HERREN Zebaoth: Jag hafver tänkt uppå hvad Amalek gjorde Israel, och huru han låg i vägen för honom, då han drog utur Egypten.

3. Så drag nu åstad, och slå de Amalekiter, och gif dem tillspillo med allt det de hafva; skona dem intet, utan dräp både man och qvinno, barn, och dem som dia, fä och får, camel och åsna.

4. Saul lät detta komma för folket, och talde dem i Telaim, tuhundradtusend fotfolk, och tiotusend män af Juda.

5. Och då Saul kom till de Amalekiters stad, satte han ett bakhåll vid bäcken;

6. Och lät säga de Keniter: Går edra färde, och gifver eder ifrå de Amalekiter, att jag icke utrotar eder med dem; förty I gjorden barmhertighet med all Israels barn, då de drogo utur Egypten. Alltså gåfvo de Keniter sig ifrå de Amalekiter.

7. Då slog Saul de Amalekiter, allt ifrå Hevila intill Sur, som ligger för Egypten;

8. Och grep Agag, de Amalekiters Konung, lefvande; och allt folket gaf han tillspillo med svärdsegg.

9. Men Saul och folket skonade Agag, och hvad god får och fä var, och väl fett, och lamb, och allt det godt var, och ville icke låtat tillspillo; men det som slemt var, och intet dogde, det läto de tillspillo.

10. Då skedde HERRANS ord till Samuel, och sade:

11. Mig ångrar, att jag hafver gjort Saul till Konung; ty han hafver vändt sig ifrå mig, och icke fullkomnat min ord. Dess vardt Samuel vred; och ropade till HERRAN den hela nattena.

12. Och Samuel stod bittida upp, att han skulle om morgonen möta Saul; och honom vardt sagdt, att Saul var kommen till Carmel, och reste sig upp ett segertecken, och var omkringdragen, och kommen neder till Gilgal.

13. Som nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: Välsignad vare du HERRANOM! Jag hafver fullkomnat HERRANS ord.

14. Samuel svarade: Hvad är då det rop af får i min öron, och det rop af fä, som jag hörer?

15. Saul sade: Utaf de Amalekiter hafva de tagit det; förty folket skonade det bästa får och fä, för HERRANS dins Guds offers skull; det andra hafve vi låtit tillspillo.

16. Men Samuel svarade Saul: Städ till, att jag säger dig, hvad HERREN hafver talat med mig i denna natt. Han sade: Säg.

17. Samuel sade: Är det icke så, då du liten vast för din ögon, vardt du ett hufvud i Israels slägter, och HERREN smorde dig till Konung öfver Israel?

18. Och HERREN sände dig på vägen, och sade: Far bort, och förgör de syndare, de Amalekiter, och strid emot dem, tilldess du gör en ända på dem.

19. Hvi hafver du icke lydt HERRANS röst; utan vändt dig till rof, och illa handlat inför HERRANS ögon?

20. Då sade Saul till Samuel: Hafver jag dock lydt HERRANS röst, och hafver dragit den vägen, som HERREN mig sändt hafver; jag hafver fört hit Agag, de Amalekiters Konung, och förgjort de Amalekiter.

21. Men folket hafver tagit af rofvet får och fä, det bästa af de spillgifno, till att offra det HERRANOM dinom Gud i Gilgal.

22. Men Samuel sade: Menar du att HERREN hafver lust till offer och bränneoffer, såsom dertill, att man lyder HERRANS röst? Si, lydnad är bättre än offer, och höra till är bättre än det feta af vädrar.

23. Förty olydnad är en trolldomssynd, och gensträfvighet är ett afguderi och afgudadyrkan; så, efter du hafver förkastat HERRANS ord, hafver han ock förkastat dig; att du icke skall vara Konung.

24. Då sade Saul till Samuel: Jag hafver syndat, att jag hafver öfvergångit HERRANS befallning och din ord; ty jag fruktade folket, och hörde deras röst.

25. Och nu förlåt mig den synden, och vänd tillbaka med mig, att jag må tillbedja HERRAN.

26. Samuel sade till Saul: Jag vänder intet om med dig; ty du hafver förkastat HERRANS ord, och HERREN hafver ock förkastat dig, att du icke skall vara Konung öfver Israel.

27. Och som Samuel vände sig om, till att gå sina färde, fattade han honom i hans kjortels flik, och hon refs sönder.

28. Då sade Samuel till honom: HERREN hafver i denna dag rifvit Israels Konungarike ifrå dig, och gifvit dinom nästa, den bättre är än du.

29. Ljuger icke heller Hjelten i Israel, eller låter sig ångra; ty han är ingen menniska, att han sig något ångra låter.

30. Men han sade: Jag hafver syndat; så gör mig dock du den ärona inför de äldsta af mitt folk, och för Israel, och vänd om med mig, att jag må tillbedja HERRAN din Gud.

31. Så vände då Samuel om, och följde Saul, så att Saul tillbad HERRAN.

32. Och Samuel sade: Låt komma fram för mig Agag, de Amalekiters Konung; och Agag gick dristeliga fram till honom. Och Agag sade: Alltså måste man fördrifva dödsens bitterhet.

33. Samuel sade: Såsom ditt svärd hafver gjort qvinnor barnlös, så skall ock din moder blifva barnlös ibland qvinnor. Så högg Samuel Agag i stycker inför HERRANOM i Gilgal.

34. Och Samuel gick bort till Ramath; men Saul drog upp till sitt hus i Gibea Sauls.

35. Och Samuel såg Saul intet mer intilldess han blef död; dock likväl sörjde Samuel för Sauls skull, att HERREN hade ångrat sig, att han hade gjort honom till Konung öfver Israel.

1 SAMUELSBOKEN, 16. CAPITLET

David smord, Saul qvald.

1. Och HERREN sade till Samuel: Huru länge vill du sörja för Sauls skull, den jag förkastat hafver, så att han icke skall vara Konung öfver Israel? Uppfyll ditt horn med oljo, och gack åstad; jag vill sända dig till den BethLehemiten Isai; förty af hans söner hafver jag försett mig en Konung.

2. Samuel sade: Huru skulle jag gå dit? Saul får det veta, och slår mig ihjäl. HERREN sade: Tag en kalf af fät till dig, och säg: Jag är kommen till att offra HERRANOM;

3. Och du skall kalla Isai till offret; då vill jag visa dig hvad du göra skall, att du der smörjer den jag dig säger.

4. Samuel gjorde såsom HERREN honom sagt hade, och kom till BethLehem; då förskräcktes de äldste i stadenom, och gingo emot honom, och sade: Är det frid, medan du kommer?

5. Han sade: Ja, jag är kommen till att offra HERRANOM; helger eder, och kommer med mig till offret. Och han helgade Isai och hans söner, och böd dem till offret.

6. Då de nu kommo in, såg han på Eliab, och tänkte: Visst är för HERRANOM här hans smorde.

7. Men HERREN sade till Samuel: Se intet på hans skapnad, eller hans stora person; jag hafver förkastat honom, förty det går icke efter som en menniska ser. En menniska ser det för ögonen är, men HERREN ser till hjertat.

8. Då kallade Isai AbiNadab, och lät honom gå fram för Samuel; och han sade: Denna hafver HERREN ock intet utvalt.

9. Då lät Isai gå fram Samma; men han sade: Denna hafver HERREN ock intet utvalt.

10. Då lät Isai gå sina sju söner fram för Samuel; men Samuel sade till Isai: HERREN hafver ingen af dem utvalt.

11. Och Samuel sade till Isai: Äro nu här piltarna? Han sade: Det är ännu en den minste igen, och si, han vaktar får. Då sade Samuel till Isai: Sänd bort, och låt hemta honom; ty vi skole icke sätta oss, förra än han kommer.

12. Då sände han åstad, och lät hemta honom. Och han var brunaktig, med fager ögon och dägelig skapnad. Och HERREN sade: Upp, och smörj honom; den är det.

13. Då tog Samuel sitt oljohorn, och smorde honom midt ibland hans bröder. Och HERRANS Ande kom öfver David, ifrå den dagen, och allt sedan; och Samuel stod upp, och gick till Ramath.

14. Och HERRANS Ande vek ifrå Saul, och en ond ande af HERRANOM qvalde honom.

15. Då sade Sauls tjenare till honom: Si, en ond ande af Gudi qväl dig.

16. Vår herre säge sina tjenare som för honom stå, att de söka en man, som kan på harpo och strängaspel; på det att, när den onde Guds anden kommer öfver dig, må han spela med sine hand, att det må varda bättre med dig.

17. Då sade Saul till sina tjenare: Ser efter en man, som är god på strängaspel, och hafver honom hit till mig.

18. Då svarade en af tjenarena, och sade: Si, jag hafver sett en Isai son, den BethLehemitens; han kan på strängaspel, en dogelig man, och stridsam, och förståndig i saker, och dägelig, och HERREN är med honom.

19. Då sände Saul båd till Isai, och lät säga honom: Sänd din son David till mig, som är med fåren.

20. Så tog Isai en åsna, med bröd, och en lägel vin, och ett kid af getterna, och sände till Saul med sinom son David.

21. Så kom David till Saul, och gick fram för honom; och han vardt honom ganska kär, och blef hans vapnedragare.

22. Och Saul sände till Isai, och lät säga honom: Låt David blifva inför mig; ty han hafver funnit ynnest för min ögon.

23. När nu den Guds anden kom öfver Saul, så tog David harpona, och spelade med sine hand; så kom Saul till sig igen, och det vardt bättre med honom, och den onde anden vek ifrå honom.

1 SAMUELSBOKEN, 17. CAPITLET

Goliath trotsar, dräpes af David.

1. De Philisteer församlade sina härar till strid, och kommo tillhopa i Socho i Juda, och lägrade sig emellan Socho och Aseka, vid ändan af Dammin.

2. Men Saul och Israels män komma tillhopa, och lägrade sig i ekdalenom, och skickade sig till strid emot de Philisteer.

3. Och de Philisteer stodo på ett berg på hinsidon, och de Israeliter på ett berg på denna sidone, så att en del var emellan dem.

4. Då kom framträdandes utu de Philisteers lägre en man, en kämpe, benämnd Goliath af Gath, sex alnar och en tvärhand lång;

5. Och hade en kopparhjelm på sitt hufvud, och ett fjällpansar uppå; och vigten på pansaret var femtusend siklar koppar;

6. Och hade kopparbenvapen uppå sin ben, och en kopparsköld på sina axlar;

7. Och skaftet på hans spjut var såsom ett väfträ, och jernet på hans spjut höll sexhundrad siklar jern; och hans vapnedragare gick framför honom.

8. Och han stod och ropade till Israels slagorden, och sade till dem: Hvi ären I utdragne till att skicka eder till strid? Är icke jag en Philisteer, och I ären Sauls tjenare? Väljer en ut af eder, som går hitneder till mig.

9. Kan han strida emot mig, och slår mig, så vilje vi vara edra tjenare; varder ock jag hans öfverman, och slår honom, så skolen I vara våra tjenare, och skolen tjena oss.

10. Och Philisteen sade: Jag hafver i denna dag gjort Israels här en skam; låter mig få en, och låter oss strida med hvarannan.

11. Då Saul och hela Israel hörde dessa Philisteens ord, förskräckte de sig, och fruktade sig storliga.

12. Men David var en Ephratisk mans son, af BethLehem Juda, som het Isai; han hade åtta söner, och var en gammal man i Sauls tid, och var ålderstigen ibland män.

13. Och de tre äldste Isai söner voro dragne med Saul till stridena; och var detta deras namn: Eliab den förstfödde, AbiNadab den andre, och Samma den tredje.

14. Men David var den yngste. Då nu de tre äldste voro utdragne med Saul till stridena,

15. Gick David åter hem ifrå Saul, till att vakta sins faders får i BethLehem.

16. Men den Philisteen trädde fram både morgon och afton, och stod der i fyratio dagar.

17. Och Isai sade till sin son David: Tag åt dina bröder detta epha af torkad ax, och dessa tio bröd, och löp bort i hären till dina bröder;

18. Och dessa tio blöta ostar, och få höfvitsmannenom; och besök dina bröder, om dem väl går, och tag vara uppå hvad de säga dig.

19. Men Saul, och de, och alle Israels män voro i ekdalenom, och stridde emot de Philisteer.

20. Då stod David bittida upp om morgonen, och befallde fåren herdanom; lade uppå sig, och gick åstad, såsom Isai honom budit hade, och kom till vagnborgena; och hären var utdragen, och hade skickat sig, och de skriade i stridene.

21. Ty Israel hade skickat sig; så voro ock de Philisteer redo emot deras här.

22. Då lät David det han bar i tygvaktarens händer, och lopp bort i spetsen, och gick bort och helsade sina bröder.

23. Och vid han nu talade med dem, si, då trädde den kämpen fram, som het Goliath, den Philisteen af Gath, utu de Philisteers här, och talade såsom tillförene; och David hörde det.

24. Men hvar man i Israel, då han den mannen såg, flydde för honom, och fruktade sig storliga.

25. Och hvar man i Israel sade: Hafven I icke sett denna mannen, som uppgången är? Ty han är uppgången till att tala försmädelse emot Israel; och den honom slår, honom vill Konungen göra mycket rik, och gifva honom sina dotter; och vill göra hans faders hus fritt i Israel.

26. Då sade David till männerna, som när honom stodo: Hvad skall man gifva honom, som slår denna Philisteen, och vänder denna skammen ifrån Israel? Ty hvad är denna oomskorne Philisteen, som försmäder lefvandes Guds här?

27. Då sade folket honom såsom tillförene: Det skall man gifva honom, som honom slår.

28. Och Eliab hans äldste broder hörde att han talade med männerna, och vardt vred på David, och sade: Hvi äst du hitneder kommen? Och hvi hafver du öfvergifvit de få fåren i öknene? Jag känner väl dina öfverdådighet, och dins hjertas ondsko; ty du äst hitned kommen till att se stridena.

29. David sade: Hvad hafver jag då nu gjort? Är det mig icke befaldt?

30. Och vände sig om till en annan, och sade såsom han hade sagt tillförene; då svarade honom folket såsom tillförene.

31. Och då de hörde de ord, som David sade, förkunnade de det Saul; och han lät hemta honom.

32. Och David sade till Saul: Ingens mans hjerta gifve sig för den sakens skull; din tjenare skall gå bort, och strida med Philisteen.

33. Saul sade till David: Du kan icke gå bort emot denna Philisteen, och strida med honom; ty du äst en yngling, och han är en stridsman ifrå hans ungdom.

34. Men David sade till Saul: Din tjenare vaktade sins faders får, och då der kom ett lejon och en björn, och tog bort ett får af hjorden;

35. Då följde han efter, och slog honom, och tog det utu hans mun; och då han reste sig upp emot mig, tog jag honom i skägget, och slog honom, och drap honom.

36. Så hafver din tjenare slagit både lejon och björn. Så må nu denne oomskorne Philisteen vara såsom endera; ty han hafver försmädat lefvandes Guds här.

37. Och David sade: HERREN, som mig frälste ifrå lejonet, och ifrå björnen, han frälsar mig ock ifrå denna Philisteen. Och Saul sade till David: Gack åstad, HERREN vare med dig.

38. Och Saul drog sin kläder uppå David, och satte honom en kopparhjelm på hans hufvud, och lade ett pansar uppå honom.

39. Och David band sitt svärd öfver sin kläder, och begynte till att gå; ty han hade icke försökt det. Då sade David till Saul: Jag kan icke så gå; ty jag är det icke van. Och han lade det ifrå sig.

40. Och tog sin staf i sina hand, och utvalde fem släta stenar utu bäcken, och lade dem uti herdaskräppona, som han hade, och i säcken, och tog slungona i sina hand, och gick fram emot Philisteen.

41. Och Philisteen gick ock framåt, och nalkades intill David, och hans vapnedragare för honom.

42. Då nu Philisteen såg och skådade David, föraktade han honom; ty han var en yngling, brunaktig och dägelig.

43. Philisteen sade till David: Är jag då en hund, att du kommer emot mig med käppar? Och bannade David vid sina gudar;

44. Och sade till David: Kom hit till mig, jag skall gifva ditt kött foglom under himmelen och djurom på markene.

45. David sade till Philisteen: Du kommer till mig med svärd, spjut och sköld; men jag kommer till dig i HERRANS Zebaoths Namn, Israels härs Guds, den du försmädat hafver.

46. Och HERREN skall i denna dag gifva dig uti mina hand, att jag skall slå dig, och taga ditt hufvud af dig, och gifva de Philisteers härs kropp i denna dag foglom under himmelen, och djurom på markene, att all land skola förnimma, att Israel hafver en Gud.

47. Och all denna menigheten skall förnimma, att HERREN icke hjelper genom svärd eller spjut; ty striden är HERRANS, och han skall gifva eder i våra händer.

48. Då nu Philisteen reste åstad, gick och nalkades in mot David, skyndade sig David, och lopp ifrå hären emot Philisteen.

49. Och David tog sina hand i skräppona, och fattade derut en sten, och slungade, och råkade Philisteen i hans panno, så att stenen gick in i pannona; och han föll på jordena på sitt ansigte.

50. Alltså öfvervann David Philisteen med slungone och stenenom, och slog honom, och drap honom.

51. Och efter David intet svärd hade i sine hand, lopp han fram till Philisteen, och tog hans svärd, och drog det utu skidone, och drap honom; och högg honom dermed hufvudet af. Då de Philisteer sågo, att deras starkaste var död, flydde de.

52. Och Israels män och Juda reste upp, ropade och jagade efter de Philisteer, intilldess man kommer i dalen, och allt intill Ekrons portar; och de Philisteer föllo slagne på vägenom till portarna, allt intill Gath, och intill Ekron.

53. Och Israels barn vände om af det jagandet efter de Philisteer, och skinnade deras lägre.

54. Men David tog Philisteens hufvud, och förde det till Jerusalem; men hans vapen lade han i sina hyddo.

55. Men då Saul såg David utgå emot Philisteen, sade han till Abner sin härhöfvitsman: Hvars son är den ynglingen? Abner sade: Så visst som din själ lefver, Konung jag vet det icke.

56. Konungen sade: Så fråga derefter, hvars son den ynglingen är.

57. Då nu David kom igen, sedan Philisteen slagen var, tog Abner honom, och hade honom in för Saul; och han hade den Philisteens hufvud i sine hand.

58. Och Saul sade till honom: Hvars son äst du, yngling? David sade: Jag är dins tjenares Isai den BethLehemitens son.

1 SAMUELSBOKEN, 18. CAPITLET

Jonathan älskar, folket prisar, Saul hatar, Michal äktar David.

1. Då han hade uttalat med Saul, förband sig Jonathans hjerta med Davids hjerta; och Jonathan vardt kär åt honom, såsom sitt eget hjerta.

2. Och Saul tog honom i den dagen, och lät honom icke mer komma i sins faders hus.

3. Och Jonathan och David gjorde ett förbund tillhopa; ty han hade honom kär, såsom sitt eget hjerta.

4. Och Jonathan drog af sin kjortel, som han hade uppå, och gaf honom David; dertill sin mantel, sitt svärd, sin båga och sitt bälte.

5. Och David gick ut, dit Saul sände honom, och skickade sig visliga; och Saul satte honom öfver krigsfolket, och han var allo folkena, och desslikes Sauls tjenarom, täcker.

6. Men det begaf sig, då han igenkommen var, sedan han hade slagit Philisteen, att qvinnorna af alla Israels städer gingo emot Konung Saul med sång och harpor, med trummor, med glädje, och med gigor.

7. Och qvinnorna söngo till hvarandra, och spelade, och sade: Saul hafver slagit tusende; men David tiotusend.

8. Då förgrymmade sig Saul storliga, och det talet behagade honom ganska illa, och sade: De hafva gifvit David tiotusend, och mig tusende; han varder väl ännu Konung?

9. Och Saul såg illa uppå David, ifrå den dagen, och allt sedan.

10. På den andra dagen föll den onde anden af Gudi öfver Saul, och han propheterade hemma i huset; men David spelade på strängerna med sine hand, såsom han dageliga plägade. Och Saul hade ett spjut i handene:

11. Och sköt det åstad, och tänkte: Jag vill skjuta David igenom i väggena; men David gaf sig undan för honom i två gånger.

12. Och Saul fruktade för David; ty HERREN var med honom, och var gången ifrå Saul.

13. Så satte Saul honom ifrå sig, och gjorde honom till höfvitsman öfver tusende män; och han gick ut och in för folkena.

14. Och David hade sig förnumsteliga i alla sina gerningar; och HERREN var med honom.

15. Då nu Saul såg, att han var så ganska förnumstig, fruktade han för honom.

16. Men hela Israel och Juda hade David kär; ty han gick ut och in för dem.

17. Och Saul sade till David: Si, min äldsta dotter Merob vill jag gifva dig till hustru; var manlig, och för HERRANS krig; ty Saul tänkte, min hand skall icke komma vid honom, utan de Philisteers hand.

18. Men David svarade Saul: Ho är jag? Eller hvad är mitt lefverne, och mins faders hus slägt i Israel, att jag skulle varda Konungens måg?

19. Då nu tiden kom, att Merob, Sauls dotter, skulle vordit gifven David, vardt hon gifven Adriel den Meholathiten till hustru.

20. Men Michal, Sauls dotter, hade David kär. Då det vardt sagdt Saul, sade han: Det är rätt;

21. Jag vill gifva honom henne, att hon må komma honom på fall, och de Philisteers händer måga komma öfver honom. Och han sade till David: Du skall i dag varda min måg med den andra.

22. Och Saul böd sina tjenare: Taler vid David hemliga, och säger: Si, Konungen hafver vilja till dig, och alla hans tjenare älska dig; så blif nu Konungens måg.

23. Och Sauls tjenare talade dessa orden för Davids öron; men David sade: Tycker eder det vara en ringa ting, att vara Konungens måg? Och jag är en fattig och ringa man.

24. Och Sauls tjenare gåfvo honom svar igen, och sade: Sådana ord hafver David sagt.

25. Saul sade: Säger så till David: Konungen begärar ingen morgongåfvo, annan än hundrade förhudar af de Philisteer, att man må hämnas på Konungens fiendar; ty Saul for efter att fälla David genom de Philisteers hand.

26. Då sade hans tjenare David dessa orden. Och David tyckte så godt vara, att han måtte blifva Konungens måg. Och tiden var ännu icke ute.

27. Och David stod upp, och drog åstad med sina män, och slog af de Philisteer tuhundrad män; och David hade deras förhudar, och förnöjde Konungen med talet; på det han skulle varda Konungens måg. Då gaf Saul honom sina dotter Michal till hustru.

28. Och Saul såg och märkte, att HERREN var med honom. Och Michal, Sauls dotter, hade honom kär.

29. Då fruktade Saul ännu mer för David, och vardt hans fiende i alla sina lifsdagar.

30. Och då de Philisteers Förstar drogo ut, handlade David förnumsteligare än alle Sauls tjenare, när de utdrogo, så att hans namn vardt mycket aktadt.

1 SAMUELSBOKEN, 19. CAPITLET

Saul vred, blidkad, söker döda David, bedrages, propheterar.

1. Men Saul talade med sin son Jonathan, och med alla sina tjenare, att de skulle slå David ihjäl. Men Jonathan, Sauls son, hade stor vilja till David;

2. Och underviste honom det, och sade: Min fader Saul far efter, och vill dräpa dig; så förvara dig nu till morgons, och blif öfver en sido, och göm dig.

3. Men jag vill gå ut med min fader, och vill stå bredevid min fader på markene, der du äst, och tala om dig med min fader; och hvad jag ser, det vill jag kungöra dig.

4. Och Jonathan talade det bästa om David med sinom fader Saul, och sade till honom: Konungen synde icke på sin tjenare David; ty han hafver intet brutit dig emot, och hans gerningar äro dig ganska nyttiga.

5. Och han hafver satt sitt lif i sina hand, och slog den Philisteen, och HERREN gjorde en stor salighet helo Israel; det hafver du sett, och gladt dig deraf; hvi vill du då synda på ett oskyldigt blod, så att du dräper David utan sak?

6. Då lydde Saul Jonathans röst, och svor: Så visst som HERREN lefver, skall han icke dö.

7. Då kallade Jonathan David, och sade honom alla dessa orden; och hade honom in för Saul, att han var för honom, såsom tillförene.

8. Så kom åter ett örlig; och David drog ut, och stridde emot de Philisteer, och slog en stor slagtning; så att de flydde för honom.

9. Men den onde HERRANS ande kom öfver Saul, och han satt i sitt hus, och hade ett spjut i sine hand; så spelade David på strängerna med handene.

10. Men Saul for efter att skjuta David igenom med spjutet i väggena; men han vek undan ifrå Saul, och spjutet for in i väggena; och David flydde, och undslapp i den nattene.

11. Och Saul sände båd i Davids hus, att de skulle taga vara uppå honom, och om morgonen slå honom ihjäl; men Michal, Davids hustru, underviste det honom, och sade: Om du i natt icke undsätter dina själ, så måste du i morgon dö.

12. Så lät Michal honom neder genom ett fenster; och han gick sina färde, flydde, och undslapp.

13. Och Michal tog ett beläte, och lade det i sängena; och lade ett getskinn om dess hufvud, och öfvertäckte det med kläder.

14. Då sände Saul båd, att de skulle hemta David; men hon sade: Han är krank.

15. Då sände Saul båd, till att bese David, och sade: Bärer honom hitupp till mig med sängene, att han må dräpas.

16. Då nu båden kommo, si, då låg belätet i sängene, och getskinn om dess hufvud.

17. Då sade Saul till Michal: Hvi hafver du bedragit mig, och släppt min fienda, att han skulle undkomma? Michal sade till Saul: Han sade till mig: Låt mig gå, eller jag slår dig ihjäl.

18. Och David flydde, och undkom, och kom till Samuel i Rama, och sade honom allt det Saul honom gjort hade; och han gick bort med Samuel, och blefvo i Najoth.

19. Och det vardt undervist Saul: Si, David är i Najoth i Rama.

20. Då sände Saul båd, att de skulle hemta David; och de sågo chorar med Propheter prophetera, och Samuel var deras tillsiare. Då kom Guds Ande uppå Sauls båd, så att de ock propheterade.

21. Då det vardt Saul sagdt, sände han annor båd; de propheterade ock. Så sände han tredje båden; de propheterade ock.

22. Så gick han ock sjelf till Rama; och då han kom till den stora brunnen, som är i Sechu, frågade han, och sade: Hvar är Samuel och David? Då vardt honom sagdt: Si, i Najoth i Rama.

23. Och han gick dit till Najoth i Rama; och Guds Ande kom också öfver honom; och han gick och propheterade, tilldess han kom till Najoth i Rama.

24. Och han drog också sin kläder af, och propheterade också för Samuel, och föll naken neder den hela dagen, och den hela nattena. Deraf säger man: Är ock Saul ibland Propheter?

1 SAMUELSBOKEN, 20. CAPITLET

Davids och Jonathans förbund.

1. Och David flydde ifrå Najoth i Rama, och kom och talade för Jonathan: Hvad hafver jag gjort? Hvad hafver jag misshandlat? Hvad hafver jag syndat för dinom fader, att han står efter mitt lif?

2. Han sade till honom: Bort det! Du skall icke dö; si, min fader gör intet, hvarken stort eller litet, det han icke uppenbarar för min öron; hvi skulle då min fader dölja detta för mig? Det skall icke gå så till.

3. Då svor David ytterligare, och sade: Din fader vet väl, att jag hafver funnit nåde för din ögon; derföre må han tänka, Jonathan skall intet veta häraf, på det han icke skall bedröfvas deraf; sannerliga, så visst som HERREN lefver, och så visst som din själ lefver, det är icke mer än ett steg emellan mig och döden.

4. Jonathan sade till David: Jag vill göra dig allt det ditt hjerta begärar.

5. David sade till honom: Si, i morgon är nymånad, att jag skall sitta till bords med Konungen; så låt mig betämma, att jag gömmer mig på markene allt intill aftonen på tredje dagen.

6. Om din fader frågar efter mig, så säg: David bad mig, att han måtte löpa till sin stad BethLehem; förty det är ett årligit offer allo slägtene.

7. Är det så, att han säger: Det är godt; så står det väl med dinom tjenare; varder han ock vred, så varder du väl märkandes, att han hafver ondt i sinnet.

8. Så gör nu barmhertighet med dinom tjenare; ty du hafver med mig dinom tjenare gjort ett förbund i HERRANOM; är ock någor missgerning i mig, så dräp du mig, och låt mig icke komma inför din fader.

9. Jonathan sade: Bort det ifrå dig, att jag skulle märka, att min fader hade i sinnet göra dig ondt, och jag icke skulle det säga dig.

10. David sade: Ho skall säga mig det, om din fader svarar dig något hårdt?

11. Jonathan sade till David: Kom, låt oss gå ut på markena; och de gingo både ut på markena.

12. Och Jonathan sade till David: HERRE Israels Gud, om jag utfrågar af minom fader i morgon och öfvermorgon, att det står väl till med David, och jag icke sänder till dig, och uppenbarar det för din öron;

13. Så göre HERREN det och det med Jonathan; men om minom fader täckes det ondt är emot dig, så vill jag ock uppenbara det för din öron, och släppa dig, att du går dina färde med frid; och HERREN vare med dig, såsom han med minom fader vant hafver.

14. Gör jag det icke, så gör du inga HERRANS barmhertighet med mig, så länge jag lefver, ej heller när jag dör.

15. Och när HERREN utrotar Davids fiendar, hvar och en utaf landet, så tag icke du dina barmhertighet bort ifrå mitt hus till evig tid.

16. Alltså gjorde Jonathan ett förbund med Davids hus, och sade: HERREN kräfve det utaf Davids fiendars händer.

17. Och Jonathan sade ytterligare, och svor David, så kär hade han honom; ty han hade honom så kär, som sina själ.

18. Och Jonathan sade till honom: I morgon är nymånad, så varder väl frågadt efter dig; ty man varder dig saknandes, der du plägar sitta.

19. På tredje dagen kom med hast neder, och gack uti något rum, der du kan gömma dig på söknedagenom, och sätt dig vid den stenen Asel;

20. Så vill jag skjuta tre pilar utmed honom, såsom jag sköte till ett mål.

21. Och si, jag vill sända drängen: Gack och tag igen pilen; om jag säger till drängen: Si, pilarna ligga hitut bak dig, tag upp dem; så kom, ty det är frid, och är ingen fara, så visserliga som HERREN lefver.

22. Men om jag säger till drängen: Si, pilarna ligga bort bätter fram för dig; så gack dina färde, ty HERREN hafver låtit dig gå.

23. Och hvad du och jag med hvarannan talat hafve, HERREN vare emellan mig och dig i evig tid.

24. Så gömde David sig i markene; och då nymånaden kom, satte Konungen sig till bords till att äta.

25. Då nu Konungen hade satt sig i sitt rum, såsom han tillförene var van, utmed väggene, stod Jonathan upp; och Abner satte sig vid Sauls sido; och man saknade David i hans rum.

26. Och Saul talade den dagen intet; ty han tänkte, honom är något vederkommet, att han icke är ren.

27. På den andra nymånadsdagenom, då man saknade David i hans rum, sade Saul till sin son Jonathan: Hvi är icke Isai son kommen till bords, hvarken i går eller idag?

28. Jonathan svarade Saul: Han bad mig, att han skulle gå till BethLehem;

29. Och sade: Låt mig gå, förty vår slägt skall offra i stadenom, och min broder hafver sjelf budit mig; hafver jag nu funnit nåd för din ögon, så vill jag dit, och se mina bröder; derföre är han icke kommen till Konungens bord.

30. Då vardt Saul vred på Jonathan, och sade: Du skalk och bofve, jag vet väl, att du hafver utvalt Isai son, dig och dine slemma moder till skam.

31. Ty så länge Isai son lefver på jordene, varder hvarken du eller ditt rike beståndandes. Så sänd nu, och låt hemta honom hit till mig; ty han måste dö.

32. Jonathan svarade sinom fader Saul, och sade till honom: Hvi skall han dö? Hvad hafver han gjort?

33. Då sköt Saul spjutet efter honom, att han måtte skjutit honom igenom. Då märkte Jonathan, att alldeles var beslutet med hans fader, att han ville dräpa David;

34. Och stod upp ifrå bordet ganska vred, och åt på den samma andra nymånadsdagenom intet bröd; ty han vardt bedröfvad om David, efter hans fader hade så beskämt honom.

35. Om morgonen gick Jonathan ut i markena, såsom han hade öfverens varit med David; och en liten dräng med honom.

36. Och han sade till drängen: Löp och hemta mig pilarna upp igen, som jag skjuter; då drängen lopp, sköt han en pil öfver honom.

37. Och då drängen kom på det rummet, dit Jonathan hade skjutit pilarna, ropade Jonathan efter honom, och sade: Pilen ligger bätter fram för dig;

38. Och ropade än en tid efter honom: Skynda dig full snart, statt icke stilla. Då hemtade drängen Jonathan pilarna upp, och bar dem till sin herra.

39. Och drängen visste intet hvad på färde var; allenast Jonathan och David visste det.

40. Då fick Jonathan sinom dräng sin vapen, och sade till honom: Gack, och bär in i staden.

41. Då drängen var ingången, stod David upp af rummet på södra sidone, och föll på sitt ansigte till jordena, och tillbad tre resor; och de kysste hvarannan, och greto tillhopa, ju David aldramest.

42. Och Jonathan sade till David: Gack med frid, hvad vi både svorit hafve i HERRANS Namn och sagt: HERREN vare emellan mig och dig, emellan min säd och din säd, till evig tid.

43. Och han stod upp, och gick sin väg; men Jonathan gick i staden igen.

1 SAMUELSBOKEN, 21. CAPITLET

Davids hunger, flykt, rasande.

1. Och David kom till Nobe till Presten Ahimelech, och Ahimelech vardt häpen vid han gick emot David, och sade till honom: Hvi kommer du så allena, och ingen man med dig?

2. David sade till Presten Ahimelech: Konungen hafver befallt mig ett ärende, och sade till mig: Låt ingen veta hvarefter jag hafver sändt dig, och hvad jag hafver befallt dig, så hafver jag sagt mina tjenare före der och der.

3. Om du nu hafver något under dina händer, till en fem bröd, få mig det i mina hand; eller hvad du finner.

4. Presten svarade David, och sade: dag hafver ingen menlig bröd under mine hand; utan helig bröd, om eljest tjenarena hafva hållit sig ifrå qvinnor.

5. David svarade Prestenom, och sade till honom: Qvinnorna hafva varit oss ifråstängda i tre dagar, då jag for åstad; och tjenarens tyg voro helig; men är denna vägen ohelig, så skall han i dag helgad varda genom tygen.

6. Så gaf Presten honom af det helga, efter det var intet annat bröd, utan skådobröden, dem man upptog för HERRANOM, på det man skulle lägga fram annor färsk bröd, på den dagen då han dem borttog.

7. Men der var den dagen en man inne besluten för HERRANOM, utaf Sauls tjenare, benämnd Doeg, en Edomeer, den mägtigaste ibland Sauls herdar.

8. Och David sade till Ahimelech: Är icke här under dina hand ett spjut eller svärd? Jag hafver icke tagit mitt svärd eller vapen med mig; förty Konungens ärende var hastigt.

9. Presten sade: Den Philisteens svärd, Goliaths, den du slogst i ekdalen, det är här svept uti en mantel bak lifkjortelen; vill du det, så tag det; ty här är intet annat, än det. David sade: Dess like är icke, få mig det hit.

10. Och David stod upp, och flydde för Saul, och kom till Achis, Konungen i Gath.

11. Men Achis tjenare sade till honom: Denne är David, landsens Konung, om hvilken de söngo i dansen, och sade: Saul slog tusende, men David tiotusend.

12. Och David lade dessa orden på hjertat, och fruktade sig storliga för Achis, Konungenom i Gath.

13. Och han förvandlade sina åthäfvor för dem, och föll neder i deras händer, och stötte sig emot dörrene i portenom, och hans spott flöt honom ut på skägget.

14. Då sade Achis till sina tjenare: Si, I sen, att mannen är ursinnig; hvi hafven I haft honom till mig?

15. Hafver jag icke nog ursinniga, att I skullen hafva denna in till mig, att han skulle rasa för mig? Skulle han komma i mitt hus?

1 SAMUELSBOKEN, 22. CAPITLET

Davids slägt. Doegs mord.

1. David gick dädan, och flydde bort uti den kulon Adullam. Då hans bröder det hörde, och hela hans faders hus, kommo de ditned till honom.

2. Och till honom församlade sig allehanda män, som i nöd, i gäld och bedröfvadt hjerta voro, och han vardt deras höfvitsman, så att när honom voro vid fyrahundrade män.

3. Och David gick dädan till Mizpa uti de Moabiters land, och sade till de Moabiters Konung: Låt min fader och min moder gå ut och in med eder, tilldess jag får se hvad Gud vill göra med mig.

4. Och han lät dem in för de Moabiters Konung, att de voro när honom så länge som David var på borgene.

5. Men den Propheten Gad sade till David: Blif icke på borgene, utan gack bort i Juda land. Så gick David åstad, och kom uti den skogen Hareth.

6. Och det kom för Saul, att David och de män, som när honom voro, voro sedde. Som nu Saul bodde i Gibea i en lund i Rama, hade han sitt spjut i handene, och alla hans tjenare stodo bredevid honom.

7. Då sade Saul till sina tjenare, som stodo bredevid honom: Hörer, I Jemini barn, månn ock Isai son skola gifva eder allom åkrar och vingårdar, och göra eder alla till öfverstar öfver tusende, och öfver hundrade;

8. Att I alle hafven förbundit eder emot mig, och ingen är, som det för min öron uppenbarar, efter min son hafver ock gjort ett förbund med Isai son? Är ingen ibland eder, hvilkom det gör ondt för mina skull, och uppenbarar det för min öron? Ty min son hafver uppväckt min tjenare emot mig; att han skall gå mig efter, såsom för ögon är.

9. Så svarade Doeg den Edomeen, som stod ibland Sauls tjenare, och sade: Jag såg Isai son, att han kom till Nobe till Ahimelech, Ahitobs son.

10. Han frågade om honom HERRAN, och gaf honom spisning och Goliaths den Philisteens svärd.

11. Då sände Konungen åstad, och lät kalla Presten Ahimelech, Ahitobs son, och hela hans faders hus, Presterna som voro i Nobe; och de kommo alle till Konungen.

12. Och Saul sade: Hör du, Ahitobs son. Han sade: Här är jag, min herre.

13. Och Saul sade till honom: Hvi hafven I gjort ett förbund emot mig, du och Isai son, så att du hafver gifvit honom bröd och svärd, och frågat Gud för honom, på det du skulle uppväcka honom, till att han skulle gå mig efter, såsom för ögon är?

14. Ahimelech svarade Konungenom, och sade: Och ho är ibland alla dina tjenare sådana som David, trogen och Konungens måg, och går i dine lydno, och är mycket afhållen i ditt hus?

15. Hafver jag nu först i dag begynt fråga Gud för honom? Det vare långt ifrå mig; Konungen lägge sin tjenare icke sådant till i allo mins faders huse; förty din tjenare hafver intet vetat af allt detta, hvarken litet eller stort.

16. Men Konungen sade: Ahimelech, du måste döden dö, du och hela dins faders hus.

17. Och Konungen sade till sina drabanter, som när honom stodo: Vänder eder, och dräper HERRANS Prester; förty deras hand är ock med David; och då de visste att han flydde, underviste de mig det icke. Men Konungens tjenare ville icke komma deras händer vid HERRANS Prester, och slå dem.

18. Då sade Konungen till Doeg: Vänd du dig, och slå Presterna. Doeg den Edomeen vände sig, och slog Presterna, så att den dagen blefvo döde fem och åttatio män, som drogo linnan lifkjortel.

19. Och Presternas stad Nobe slog han med svärdsegg, både män och qvinnor, barn och dem som didde, fä och åsnar, och får.

20. Men en Ahimelechs son, Ahitobs sons, benämnd AbJathar, slapp undan, och flydde bort till David;

21. Och sade honom, att Saul hade dräpit HERRANS Prester.

22. Men David sade till AbJathar: Jag visste väl den dagen, då den Edomeen Doeg der var, att han skulle säga det Saul. Jag är skyldig för alla dins faders hus själar.

23. Blif när mig, och frukta dig intet. Den som står efter mitt lif, han skall ock stå efter ditt lif, och du skall med mig blifva förvarad.

1 SAMUELSBOKEN, 23. CAPITLET

David förrådd, förföljd, frälst.

1. Och David vardt bådadt: Si, de Philisteer strida emot Kegila, och röfva ladorna.

2. Då frågade David HERRAN, och sade: Skall jag gå bort och slå dessa Philisteer? Och HERREN sade till David: Gack åstad, du skall slå de Philisteer, och undsätta Kegila.

3. Men de män när David sade till honom: Si, vi hafve fruktan här i Juda; och vilje ännu gå bort till Kegila, till de Philisteers här?

4. Då frågade åter David HERRAN. Och HERREN svarade honom, och sade: Upp, drag ned till Kegila; ty jag vill gifva de Philisteer i dina händer.

5. Så drog David med sina män till Kegila, och stridde emot de Philisteer, och dref dem deras boskap bort, och slog dem en stor slagtning af. Alltså undsatte David dem i Kegila;

6. Ty då AbJathar, Ahimelechs son, flydde till David till Kegila, bar han lifkjortelen ditned med sig.

7. Då vardt Saul sagdt, att David var kommen till Kegila; och han sade: Gud hafver gifvit honom i mina händer, så att han är innelyckt, och är kommen i en stad, som är förvarad med portar och bommar.

8. Och Saul lät kalla allt folket till strid, ditneder till Kegila, och skulle belägga David och hans män.

9. Då David förmärkte, att Saul hade ondt i sinnet om honom, sade han till Presten AbJathar: Tag hit lifkjortelen.

10. Och David sade: HERRE Israels Gud, din tjenare hafver hört, att Saul hafver i sinnet, att han skall komma till Kegila, till att förderfva staden för mina skull.

11. Månn borgarena i Kegila öfverantvarda mig i hans händer? Och månn Saul komma hitneder, såsom din tjenare hört hafver? Det låt din tjenare få veta, HERRE Israels Gud. Och HERREN sade: Han kommer hitneder.

12. David sade: Månn borgarena i Kegila öfverantvarda mig och mina män i Sauls händer? HERREN sade: Ja.

13. Då stod David upp med sina män, som voro vid sexhundrad, och drogo ut af Kegila, och vandrade hvart de kunde. Då nu Saul vardt sagdt, att David var utflydder af Kegila, lät han sitt uttåg bestå.

14. Och David blef i öknene på borgene, och blef på berget i den öknene Siph; men Saul sökte honom så länge han lefde; men Gud gaf honom icke i hans händer.

15. Och David såg, att Saul utdragen var att söka efter hans lif; men David blef uti den öknene Siph i hedene.

16. Då stod Jonathan upp, Sauls son, och gick bort till David ut i hedena, och styrkte hans hand i Gudi;

17. Och sade till honom: Frukta dig intet; mins faders Sauls hand finner dig intet; och du varder Konung öfver Israel, så vill jag vara dig närmast; och detta vet min fader väl.

18. Och de gjorde både ett förbund tillhopa för HERRANOM. Och David blef i hedene; men Jonathan drog hem igen.

19. Men de Siphiter foro upp till Saul i Gibea, och sade: Är icke David gömder när oss på borgene i hedene, på den högen Hachila, som ligger på högra handene vid öknen?

20. Så kom nu neder, Konung, efter allt dins hjertans begär, så vilje vi öfverantvarda honom i Konungens händer.

21. Då sade Saul: Välsignade varen I HERRANOM, att I hafven förbarmat eder öfver mig.

22. Så går nu bort, och varder dess ännu vissare, att I mågen få veta och se, på hvad rum hans fötter varit hafva, och tio honom der sett hafver; ty mig är sagdt, att han är listig.

23. Beser och bespejer all rum der han gömmer sig; och kommer igen till mig, när ären visse vordne, så vill jag fara med eder. Är han i landena, så skall jag söka upp honom i all tusend i Juda.

24. Då stodo de upp, och gingo till Siph fram för Saul; men David och hans män voro i den öknene Maon, på den slättmarkene, på högra sidone vid öknena.

25. Då nu Saul drog dit med sina män till att söka, vardt David förvarad, och drog ned uti en bergklippo i öknene Maon. Då Saul det hörde, jagade han efter David i den öknene Maon;

26. Och Saul med sina män gick på ena sidon om berget, och David med sina män på den andra sidon om berget. Då nu David skyndade sig att undkomma för Saul, då kringhvärfde Saul med sina män David och hans män, att de måtte få dem fatt.

27. Men ett bådskap kom till Saul, och sade: Skynda dig, och kom; förty de Philisteer äro infallne i landet.

28. Då vände Saul om af det sökandet efter David, och drog bort emot de Philisteer. Deraf kallar man det rummet SelaMahelkoth.

1 SAMUELSBOKEN, 24. CAPITLET

David med Saul i kulone.

1. Och David drog med dädan, och blef på borgene i EnGedi.

2. Då nu Saul igenkom ifrå de Philisteer, vardt honom sagdt: Si, David är i den öknene EnGedi.

3. Och Saul tog tretusend unga män utu hela Israel, och drog åstad till att söka David med hans män, på de stengetters klippor.

4. Och då han kom till de fårahyddor vid vägen, var der en kula; och Saul gick derin till att betäcka sina fötter; men David och hans män såto inne i kulone.

5. Då sade Davids män till honom: Si, detta är den dagen, om hvilken HERREN din Gud dig sagt hafver: Si, jag skall gifva din fienda i dina händer, att du gör med honom såsom dig täckes. Och David stod upp, och skar sakta bort ena flik af Sauls kjortel.

6. Men sedan slog honom hans hjerta, att han hade skorit den Sauls flik bort.

7. Och sade till sina män: Det låte HERREN vara långt ifrå mig, att jag det göra skulle, och komma mina hand vid min herra, HERRANS smorda; ty han är HERRANS smorde.

8. Och David stillte sina män med ordom, och lät dem icke öfverfalla Saul. Och Saul kom upp utu kulone, och gick ut på vägen.

9. Stod ock David sedan upp, och gick utu kulone, och ropade efter Saul, och sade: Min herre Konung. Saul såg tillbaka efter sig; och David böjde sitt ansigte ned till jordena, och tillbad;

10. Och sade till Saul: Hvi hörer du de menniskors ord, som säga: David söker efter ditt argesta?

11. Si, i dag se din ögon, att HERREN hafver i denna dag gifvit dig i mina hand i kulone; och det vardt sagdt, att jag skulle dräpit dig; men dig vardt skonadt; ty jag sade: Jag vill icke komma mina hand vid min herra; ty han är HERRANS smorde.

12. Min fader, se dock fliken af din kjortel i mine hand, att jag icke ville dräpa dig då jag bortskar en flik af din kjortel; känn och se, att intet ondt är i mine hand, eller någor öfverträdelse. Jag hafver ock intet syndat emot dig, och du går efter mina själ, att du må taga henne bort.

13. HERREN skall vara domare emellan mig och dig, och HERREN skall hämna mig på dig; men min hand skall icke vara öfver dig.

14. Såsom man säger af ett gammalt ordspråk: Af ogudaktigom kommer odygd; men min hand skall icke vara öfver dig.

15. Hvem förföljer du, Israels Konung? Hvem jagar du efter? En dödan hund, ena loppo.

16. HERREN vare domare, och döme emellan mig och dig, och se dertill, och rätte min sak ut, och frie mig ifrå dine hand.

17. Som nu David hade dessa orden uttalat, sade Saul: Är det icke din röst, min son David? Och Saul upphof sina röst och gret;

18. Och sade till David: Du äst rättfärdigare än jag; du hafver bevist mig godt; men jag hafver bevist dig ondt.

19. Och du hafver i denna dag gifvit mig tillkänna, huru du hafver gjort väl emot mig; att HERREN hade beslutit mig i dina händer, och du hafver dock icke dräpit mig.

20. Huru skulle någor finna sin fienda, och låta honom sedan gå en god väg? HERREN vedergälle dig det goda, som du i denna dag med mig gjort hafver.

21. Nu si, jag vet, att du varder Konung, och Israels Konungsrike står i dine hand.

22. Så svär mig nu vid HERRAN, att du icke utrotar min säd efter mig, och icke utskrapar mitt namn utu mins faders hus.

23. Och David svor Saul; och så drog Saul hem; men David och hans män drogo upp på borgena.

1 SAMUELSBOKEN, 25. CAPITLET

Samuel där. Nabal. Abigail. Ahinoam. Phalti.

1. Och Samuel blef död; och hela Israel församlade sig, begreto honom, och begrofvo honom i hans hus i Rama. Men David stod upp, och drog ned i den öknena Paran.

2. Och en man var i Maon, och hans väsende var i Carmel, och den mannen var ganska mägtig, och hade tretusende får och tusende getter. Och det begaf sig, att han klippte sin får i Carmel.

3. Och han het Nabal; och hans hustru het Abigail, och var en förnuftig qvinna, och dägelig under ansigtet; men mannen var hård och arg i sina gerningar, och var en af Caleb.

4. Då nu David fick höra i öknene, att Nabal klippte sin får,

5. Sände han ut tio unga män, och sade till dem: Går upp till Carmel, och då I kommen till Nabal, så helser honom, på mina vägnar, vänliga;

6. Och önsker honom lycko, och säger: Frid vare med dig, och med ditt hus, och med allt det du hafver.

7. Jag hafver hört, att du hafver fåraklippare; si, dina herdar, som du hafver, hafva varit när oss; vi hafve aldrig talat dem illa till; och dem hafver intet fattats på talet, så länge de hafva varit i Carmel.

8. Fråga dina dränger derom, de skola säga dig det. Så låt nu dessa unga män finna nåd för din ögon; ty vi äre komne på en god dag. Gif dina tjenare, och dinom son David, hvad din hand finner.

9. Då de Davids unga män kommo dit, och hade på Davids vägnar talat all dessa orden med Nabal, höllo de upp.

10. Men Nabal svarade Davids tjenare, och sade: Ho är den David? Och ho är den Isai son? Det äro nu månge de tjenare, som gifva sig ifrå sina herrar.

11. Skulle jag taga mitt bröd, vatten, och kött som jag för mina klippare slagtat hafver, och gifva de folke, som jag intet vet hvadan de äro?

12. Då vände de Davids unga män om igen på deras väg; och när de kommo till David, sade de honom allt detta.

13. Då sade David till sina män: Hvar och en binde sitt svärd vid sig. Och hvar och en af dem band sitt svärd vid sig; och David band ock desslikes sitt svärd vid sig; och drogo med honom ned vid fyrahundrad män; men tuhundrad blefvo qvar när deras tyg.

14. Men en af drängerna gaf Abigail, Nabals hustru, tillkänna, och sade: Si David hafver sändt båd utur öknene, till att helsa vår herra; och han snubbade dem.

15. Och de män hafva dock varit oss ganska nyttige, och intet talat oss illa till, och oss hafver intet fattats på talet, så länge vi hafve vistats när dem, medan vi i markene vorom;

16. Utan de hafva varit våra murar dag och natt, så länge vi vaktade fåren när dem.

17. Så märk nu och se, hvad du göra vill; ty förvisso är ett ondt för handene öfver vår herra, och öfver hela hans hus; och han är en Belials man, hvilkom ingen något säga djerfves.

18. Då hastade sig Abigail, och tog tuhundrad bröd, och två läglar, vin, och fem kokad får, och fem skäppor mjöl, och hundrad stycke russin, och tuhundrad stycke fikon, och lade på åsnar;

19. Och sade till sina dränger: Går för mig, jag vill komma efter. Och hon sade sinom man Nabal här intet af.

20. Och som hon red på åsnanom, och kom neder i bergsskygdena, si, då kom David och hans män nederdragandes emot henne, så att hon mötte dem.

21. Och David hade sagt: Jag hafver förgäfves förvarat allt det denne hade i öknene, så att der hafver intet fattats af allt det han hade; och han betalar mig godt med ondt.

22. Gud göre detta, och än mer, Davids fiendar, om jag låter honom blifva qvar, intill morgon ljust varder, en som på väggena pissar, utaf allt det han hafver.

23. Då nu Abigail såg David, steg hon hastigt af åsnanom, och föll för David på sitt ansigte, och tillbad honom på jordene;

24. Och föll till hans fötter, och sade: Ack! min Herre, min vare denna missgerning, och låt dina tjenarinno tala för din ögon; och hör dina tjenarinnos ord.

25. Min herre sätte icke sitt hjerta emot denna Nabal, den Belials mannen; ty han är en galen man, såsom hans namn är, och galenskap är med honom; men jag din tjenarinna hafver icke sett mins herras unga män, som du utsände.

26. Men nu, min Herre, så visst som HERREN lefver, och så visst som din själ lefver, HERREN hafver förtagit dig, att du icke kom i blod, och hafver friat dig dina hand; men nu vare dine fiender såsom Nabal, och de som vilja minom herra ondt.

27. Här är välsignelsen, som din tjenarinna minom herra fört hafver; gif henne de unga män, som med min herra vandra.

28. Förlåt dine tjenarinno den öfverträdelsen; ty HERREN skall göra minom herra ett tryggt hus; ty du förer HERRANS krig, och intet ondt skall när dig funnet varda i alla dina lifsdagar.

29. Och om någor menniska hafver sig upp till att förfölja dig, och står efter dina själ, så skall mins herras själ vara inbunden uti de lefvandes knippe, när HERRANOM dinom Gud; men dina fiendars själ skall varda bortslungad med slungo.

30. När nu HERREN minom herra allt detta goda görandes varder, som han dig sagt hafver, och budit dig, att du skall vara en höfvitsman öfver Israel;

31. Så varder detta icke görandes mins herras hjerta någon ångest eller nyck, att du hafver blod utgjutit utan orsak, och hämnat dig sjelfvan; så skall HERREN göra minom herra godt, och du varder tänkandes på dina tjenarinno.

32. Då sade David till Abigail: Lofvad vare HERREN Israels Gud, som dig i dag hafver emot mig sändt;

33. Och lofvade vare dina åthäfvor; och lofvad vare du, som i dag hafver förtagit mig, att jag icke är kommen i blod, och hämnat mig med egna hand.

34. Sannerliga, så visst som HERREN Israels Gud lefver, den mig förtagit hafver, att jag icke gjorde dig ondt, hade du icke snarliga kommit emot mig, så hade Nabal, intill morgon ljust varder, icke qvar blifvit en, som på väggena pissar.

35. Alltså tog då David af hennes hand det hon honom fört hade, och sade till henne: Far med frid upp till ditt hus; si, jag hafver hört dina röst, och täckeliga tagit din person.

36. Då Abigail kom till Nabal, si, då hade han tillredt ena måltid i sitt hus, såsom en Konungs måltid, och hans hjerta var gladt i honom; ty han var mycket drucken. Men hon sade honom intet, hvarken litet eller stort, intill morgonen ljust vardt.

37. Då dager vardt, när vinet var gånget af Nabal, sade hans hustru honom detta. Då vardt hans hjerta dödt i honom, så att han vardt såsom en sten.

38. Och efter tio dagar slog HERREN honom, så att han blef död.

39. Då David hörde att Nabal var död, sade han: Lofvad vare HERREN, som hafver hämnat min försmädelse på Nabal, och hafver förvarat sin tjenare för det ondt var; och HERREN hafver Nabals ondsko vedergullit in på hans hufvud. Och David sände bort, och lät tala med Abigail, att han måtte taga henne till hustru.

40. Och då Davids tjenare kommo till Abigail i Carmel, talade de till henne, och sade: David hafver sändt oss till dig, på det han må få dig till hustru.

41. Hon stod upp, och tillbad på sitt ansigte till jordena, och sade: Si, här är din tjenarinna, att hon må tjena mins herras tjenare, och två deras fötter.

42. Och Abigail hastade sig, och gjorde redo, och red på en åsna, och fem tjenstepigor, som under henne voro; och följde Davids bådskap, och vardt hans hustru.

43. Desslikes tog David Ahinoam af Jisreel; och voro båda hans hustrur.

44. Men Saul gaf sina dotter Michal, Davids hustru, Phalti, Lais sone, af Gallim.

1 SAMUELSBOKEN, 26. CAPITLET

Sauls bägare, spjut, ånger.

1. Och de af Siph kommo till Saul i Gibea, och sade: Är icke David fördold på berget Hachila, inför öknene?

2. Då stod Saul upp, och drog ned till den öknen Siph; och med honom tretusend unge män af Israel; på det han skulle uppsöka David i öknene Siph.

3. Och lägrade sig på det berget Hachila, som ligger inför öknene vid vägen; men David blef i öknene. Och då han såg, att Saul kom efter honom i öknena,

4. Sände han spejare ut, och förfor att Saul visserliga kommen var.

5. Och David stod upp, och kom till det rummet, der Saul höll sitt lägre; och han såg rummet, der Saul låg med sin härhöfvitsman, Abner, Ners son; ty Saul låg i vagnborgene, och härfolket omkring honom.

6. Då svarade David, och sade till Ahimelech den Hetheen, och till Abisai, ZeruJa son, Joabs broder: Ho vill med mig neder till Saul i lägret? Abisai sade: Jag vill ned med dig.

7. Så kom David och Abisai till folket om nattena, och si, Saul låg och sof i vagnborgene, och hans spjut stött i jordena, vid hans hufvud; men Abner och folket låg omkring honom.

8. Då sade Abisai till David: Gud hafver i denna dag beslutit din fienda i dina hand; så vill jag nu en gång med spjutet stinga honom igenom i jordena, så att han skall icke mer behöfva.

9. Men David sade till Abisai: Förderfva honom intet; ty ho vill komma sina hand vid HERRANS smorda, och blifva oskyldig?

10. Ytterligare sade David: Så visst som HERREN lefver, om HERREN icke slår honom, eller hans tid kommer, att han dör, eller han drager i en strid, och så blifver borta,

11. Så låte HERREN det vara långt ifrå mig, att jag skall komma mina hand vid HERRANS smorda; så tag nu spjutet vid hans hufvud, och vattubägaren, och låt oss gå.

12. Så tog David spjutet och vattubägaren vid Sauls hufvud, och gingo sina färde; och ingen var, som det såg eller märkte, eller vaknade, utan de sofvo alle; ty en tung sömn var fallen på dem af HERRANOM.

13. Då nu David var kommen öfver på hinsidon, gick han upp på bergskullan långt ifrå, så att der var stort rum emellan dem;

14. Och ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: Hörer du icke, Abner? Och Abner svarade, och sade: Ho äst du, att du så ropar Konungen?

15. Och David sade till Abner: Äst du icke en man? Och ho är din like i Israel? Hvi hafver du då icke bevarat din herra Konungen? Ty en af folket är der ingången, till att slå din herra Konungen ihjäl.

16. Det är icke redeligit, som du gjort hafver; så visst som HERREN lefver, I ären dödsens barn, att I edar herra, HERRANS smorda, icke bevarat hafven; nu se, här är Konungens spjut och vattubägaren, som stodo vid hans hufvud.

17. Då kände Saul Davids röst, och sade: Är det icke din röst, min son David? David sade: Det är min röst, min herre Konung.

18. Och sade ytterligare: Hvi förföljer min herre så sin tjenare? Hvad hafver jag gjort? Och hvad ondt är i mine hand?

19. Så höre dock nu min herre Konungen sin tjenares ord: Om HERREN uppretar dig emot mig, så låte man ett spisoffer lukta; men om menniskors barn göra det, så vare de förbannade för HERRANOM, att de på denna dag hafva fördrifvit mig, att jag icke må blifva i HERRANS arfvedel, och säga: Gack bort, och tjena andra gudar.

20. Så förfalle nu icke mitt blod på jordena för HERRANS ansigte; ty Israels Konung är utdragen till att söka ena loppo, såsom man jagar ett rapphöns på bergen.

21. Och Saul sade: Jag hafver syndat. Kom igen, min son David, jag vill intet ondt mer göra dig, derföre att min själ hafver i denna dag dyr varit för din ögon; si, jag hafver gjorts dårliga och ganska ovisliga.

22. David svarade, och sade: Si, här är Konungens spjut; en af de unga män gånge hitupp, och tage det.

23. HERREN varder väl hvarjom och enom vedergällandes efter hans rättfärdighet och tro; ty HERREN hade i dag gifvit dig i mina hand; men jag ville icke komma mina hand vid HERRANS smorda.

24. Och såsom din själ hafver i denna dagen för min ögon mycket aktad varit, så varde ock min själ mycket aktad för HERRANS ögon, och hjelpe mig utur all bedröfvelse.

25. Saul sade till David: Välsignad vare du, min son David; du skall görat, och gåt igenom. Så gick David sin väg; och Saul vände om hem igen.

1 SAMUELSBOKEN, 27. CAPITLET

David i Ziklag. Gessur sköfladt.

1. Så tänkte David i sitt hjerta: Jag faller dock en dag Saul i händer; det är mig bättre, att jag rymmer undan in uti de Philisteers land; på det Saul må vända igen att ytterligare söka efter mig i alla Israels gränsor; så må jag då komma ifrå hans händer.

2. Och stod upp, och gick åstad med de sexhundrad män, som med honom voro, till Achis, Maochs son, Konungen i Gath.

3. Så blef David när Achis i Gath, med sina män, hvar med sitt hus; David desslikes med sina två hustrur, Ahinoam den Jisreelitiskon, och Abigail, Nabals hustru, den Carmelitiskon.

4. Då Saul vardt sagdt, att David var flydd till Gath, sökte han intet mera efter honom.

5. Och David sade till Achis: Hafver jag funnit nåd för din ögon, så låt gifva mig ett rum uti en af städerna på landena, att jag må bo derinne; hvi skulle din tjenare bo uti Konungsstadenom när dig?

6. Då gaf honom Achis på den dagen Ziklag. Deraf är Ziklag Juda Konungars, allt intill denna dag.

7. Tiden, som David bodde uti de Philisteers land, var ett år och fyra månader.

8. Och David med sina män drog upp, och föll in uti de Gessuriters och de Girsiters och de Amalekiters land; ty desse bodde i landena af ålder, der man kommer till Zur, allt intill Egypti land.

9. Och då han slog landet, lät han hvarken man eller qvinno lefva, och tog får, fä, åsnar, camelar och kläder, och vände om, och kom till Achis.

10. När nu Achis sade: Hafven I ock i dag någorstäds infallit? Då sade David: Söderut i Juda, och söderut till de Jerahmeehter, och söderut till de Keniter.

11. Men David lät hvarken man eller qvinno lefvande komma till Gath, och tänkte: De måga säga på oss, och sqvallra. Så gjorde David, och det var hans sedvänja, så länge han bodde uti de Philisteers land.

12. Derföre trodde Achis David, och tänkte: Han hafver gjort sig illa luktandes för sitt folk Israel; ty blifver han väl min tjenare till evig tid.

1 SAMUELSBOKEN, 28.  CAPITLET

David följer Achis. EnDors spöke.

1. Och det begaf sig på den tiden, att de Philisteer församlade sin här, till att draga ut i strid emot Israel. Och Achis sade till David: Du skall veta, att du och dine män skolen draga ut med mig i hären.

2. David sade till Achis: Nu väl, du skall se hvad din tjenare göra skall. Achis sade till David: Derföre skall jag sätta dig till mins hufvuds väktare, i mina lifsdagar.

3. Så var nu Samuel död, och hele Israel hade begråtit honom, och begrafvit honom i hans stad Rama. Så hade Saul bortdrifvit utu landet spåmän och tecknatydare.

4. Som nu de Philisteer församlade sig, och kommo och lägrade sig i Sunem, församlade ock Saul hela Israel, och lagrade sig i Gilboa.

5. Då Saul såg de Philisteers här, fruktade han sig, och hans hjerta var mycket försoffadt;

6. Och han frågade HERRAN, och HERREN svarade honom intet, hvarken i drömmar eller genom ljus, eller genom Propheter.

7. Då sade Saul till sina tjenare: Söker mig ena qvinno, som en spådomsanda hafver, att jag må gå till henne, och fråga henne. Hans tjenare sade till honom: Si, i EnDor är en qvinna, som hafver en spådomsanda.

8. Och Saul omskifte sin kläder, och tog annor uppå, och gick dit, och två män med honom, och kommo om nattena till qvinnona, och sade: Kära, spå mig genom spådomsanda, och res mig upp den jag säger dig.

9. Qvinnan sade till honom: Si, du vetst väl hvad Saul gjort hafver, huru han hafver förödt de spåmän och tecknatydare utu landet; hvi vill du då komma min själ i nätet, att jag skulle blifva dödad?

10. Då svor Saul henne vid HERRAN, och sade: Så visst som HERREN lefver, skall detta icke varda dig räknadt till missgerning.

11. Då sade qvinnan: Hvem skall jag uppresa dig? Han sade: Res mig Samuel upp.

12. Då nu qvinnan såg Samuel, ropade hon högt, och sade till Saul: Hvi hafver du bedragit mig? Du äst Saul.

13. Och Konungen sade till henne: Frukta dig intet; hvad ser du? Qvinnan sade till Saul: Jag ser gudar stiga upp af jordene.

14. Han sade: Huru är hans skapnad? Hon sade: En gammal man kommer upp, och är klädd i en silkeskjortel. Så förnam Saul, att det var Samuel, och böjde sitt ansigte ned på jordena, och tillbad.

15. Och Samuel sade till Saul: Hvi hafver du gjort mig omak, att du hafver låtit mig uppresas? Saul sade: Jag är i stora nöd; de Philisteer strida emot mig, och Gud är viken ifrå mig, och svarar mig intet, hvarken genom Propheter, eller genom drömmar; derföre hafver jag låtit kalla dig, att du skall undervisa mig hvad jag göra skall.

16. Samuel sade: Hvad vill du fråga mig, efter HERREN är ifrå dig viken, och är din ovän vorden?

17. HERREN varder dig görandes, såsom han genom mig talat hafver; och HERREN skall rifva riket utu dine hand, och gifva det David dinom nästa;

18. Derföre, att du HERRANS röst icke lydt hafver; icke heller fullföljt hans vredes grymhet emot Amalek; derföre hafver nu HERREN detta gjort dig.

19. Dertill skall HERREN ock gifva Israel med dig uti de Philisteers händer. I morgon skall du och dine söner vara när mig; och HERREN skall gifva Israels här uti de Philisteers händer.

20. Då föll Saul hasteliga till jordena; ty han kunde icke stå, och vardt svårliga förfärad för Samuels ord, så att ingen magt var mer i honom; ty han hade intet bröd ätit i den hela dagen, och den hela nattene.

21. Och qvinnan gick in till Saul, och såg att han var mycket förfärad, och sade till honom: Si, din tjenarinna hafver lydt dine röst: och jag hafver satt mina själ i mina hand, så att jag lydde din ord, som du talade till mig.

22. Så hör ock nu du dina tjenarinnos röst: Jag vill sätta för dig en beta bröd, att du äter, och kommer till magt igen, och går dina färde.

23. Han nekade, och sade: Jag vill intet äta. Då nödgade honom hans tjenare och qvinnan, så att han lydde deras röst. Och han stod upp af jordene, och satte sig på sängena.

24. Och qvinnan hade en göddan kalf i huset; då hastade hon sig, och slagtade honom, och tog mjöl, och blandade, och bakade det osyradt;

25. Och bar fram för Saul, och för hans tjenare; och då de hade ätit, stodo de upp, och gingo alla den nattena.

1 SAMUELSBOKEN, 29. CAPITLET

David misstänkes, berömmes.

1. Men de Philisteer samlade alla sina härar i Aphek, och Israel lägrade sig i Ajin i Jisreel.

2. Och de Philisteers Förstar gingo med hundrad, och med tusend; men David gick efterst med sina män när Achis.

3. Då sade de Philisteers Förstar: Hvad skola denne Ebreer? Achis sade till dem: Är icke det David, Sauls tjenare, Israels Konungs, den nu när mig varit hafver år och dag; och jag hafver intet funnit med honom, ifrå den tiden han föll intill mig?

4. Men de Philisteers Förstar vordo vrede på honom, och sade till honom: Låt den mannen vända om, och blifva i sitt rum, der du hafver satt honom, att han icke drager neder med oss i stridena, och varder vår fiende i stridene; ty i hvad kunde han bättre blidka sin herra, än med dessa männernas hufvud?

5. Är icke han den David, om hvilken de söngo i dansen: Saul slog tusende, men David slog tiotusend?

6. Då kallade Achis David, och sade till honom: Så visst som HERREN lefver, jag håller dig för en redelig man; och din utgång och ingång, med mig i härenom, behagar mig väl, och hafver intet argt sport af dig, ifrå den tiden, du kom till mig, intill nu; men du behagar icke Förstomen.

7. Så vänd nu om, och gack med frid, på det du icke skall förtörna de Philisteers Förstar.

8. David sade: Hvad hafver jag gjort? Och hvad hafver du sport af din tjenare, ifrå den tid jag hafver varit när dig, intill nu, att jag icke skall komma och strida emot mins herras Konungens fiendar?

9. Achis svarade, och sade till David: Jag vet väl, att du äst täck för min ögon, såsom en Guds Ängel; men de Philisteers Förstar hafva sagt: Låt honom icke draga upp med oss i stridena.

10. Så var nu i morgon bittida uppe, och dins herras tjenare, som med dig komne äro; och när I ären i morgon bittida uppståndne, och ljust är, så går edar väg.

11. Så var då David och hans män bittida uppe, att de skulle om morgonen färdas, och komma uti de Philisteers land igen; men de Philisteer drogo upp till Jisreel.

1 SAMUELSBOKEN, 30. CAPITLET

Ziklag sköfladt, frälsadt. Rofvet delt.

1. Då nu David på tredje dagen kom till Ziklag med sina män, voro de Amalekiter der infallne söderut, och till Ziklag; och hade slagit Ziklag, och uppbränt med eld;

2. Och hade bortfört qvinnorna dädan, både små och stora; men de hade ingen slagit ihjäl, utan drifvit dem bort och voro sin väg.

3. Då nu David med sina män kom till staden, och såg att han var uppbränd med eld, och deras hustrur, söner och döttrar fångne,

4. Hof David och folket, som med honom var, deras röst upp, och greto, tilldess de icke mer gråta kunde.

5. Ty Davids två hustrur voro ock fångna, Ahinoam den Jisreelitiskan, och Abigail, Nabals hustru, den Carmelitens.

6. Och David var storliga bedröfvad; ty folket ville stena honom; ty hela folkens själ var bedröfvad, hvar och en öfver sina söner och döttrar. Men David stärkte sig i HERRANOM sinom Gud;

7. Och sade till Presten AbJathar, Ahimelechs son: Bär mig fram lifkjortelen. Och då AbJathar hade burit fram lifkjorteln,

8. Frågade David HERRAN, och sade: Skall jag jaga efter krigsfolket? och skall jag få dem fatt? Han sade: Jaga efter dem; du skall få dem fatt, och undsätta rofvet.

9. Så drog David åstad, och de sexhundrad män, som när honom voro. Och då de kommo till den bäcken Besor, blefvo någre ståndande;

10. Men David och fyrahundrad män jagade efter; och de tuhundrade män, som ståndande blefvo, hade försummat sig fara öfver bäcken Besor.

11. Och de funno en Egyptisk man på markene, den förde de till David, och gåfvo honom bröd, att han åt, och gåfvo honom vatten dricka;

12. Och gåfvo honom ett stycke fikon, och tu stycke russin; och då han ätit hade, kom hans anda åter till honom; ty han hade i tre dagar och tre nätter intet bröd ätit, och intet vatten druckit.

13. David sade till honom: Hvem hörer du till? Och hvadan äst du? Han sade: Jag är en Egyptisk dräng, en Amalekiters tjenare, och min herre hafver öfvergifvit mig; ty jag vardt krank för tre dagar sedan.

14. Vi vorom här infallne söder på Crethi, och uppå Juda, och söder på Caleb, och hafve bränt upp Ziklag med eld.

15. David sade till honom: Vill du föra mig ned till det krigsfolket? Han sade: Svär mig vid Gud, att du icke slår mig ihjäl eller antvardar mig i mins herras hand, så vill jag föra dig ned till det krigsfolket.

16. Och han förde dem ned; och si, de hade förstrött sig öfver hela jordena, åto och drucko, och fröjdade sig, för det stora bytets skull, som de tagit hade utu de Philisteers land, och utur Juda land.

17. Och David slog dem, ifrå morgonen allt intill aftonen, emot den andra dagen, så att ingen af dem undslapp, förutan fyrahundrade ynglingar, de satte sig uppå cameler, och flydde.

18. Så undsatte då David allt det de Amalekiter tagit hade, och sina två hustrur.

19. Och fattades ingen, hvarken liten eller stor, hvarken söner eller döttrar, eller af rofvet, eller hvad som helst de tagit hade; David hemtade det allt igen.

20. Och David tog får och fä, och dref boskapen för sig, och de sade: Detta är Davids rof.

21. Och då David kom till de tuhundrade män, som sig försummat hade efterfölja David, och voro blefne vid bäcken Besor, gingo de ut emot David, och folket, som med honom var; och David gick till folket, och helsade dem vänliga.

22. Då svarade de som onde och Belials män voro, ibland dem som med David dragne voro, och sade: Efter de icke foro med oss, skall man intet gifva dem af rofvet, som vi undsatt hafve; utan hvar och en tage sina hustru och sin barn, och gånge sin väg.

23. Då sade David: I skolen icke så göra, mine bröder, med det som HERREN oss gifvit hafver, och hafver förvarat oss, och gifvit det krigsfolket i våra händer, som emot oss komne voro.

24. Ho skulle höra eder derutinnan? Sådana som deras del är, som voro neddragne i stridena, sådana skall ock deras del vara, som när tygen blifvit hafva, och skall lika bytt varda.

25. Detta är också ifrå den tiden och allt sedan vordet för en sed och rätt i Israel, intill denna dag.

26. Och då David kom till Ziklag, sände han rofvet till de äldsta i Juda sina nästa, och sade: Si, der hafven I välsignelsen af HERRANS fiendars rof;

27. Nämliga dem i BethEl, dem i Bamoth söderut, dem i Jathir,

28. Dem i Aroer, dem i Siphmoth, dem i Esthemoa,

29. Dem i Rachal, dem i de Jerahmeeliters städer, dem i de Keniters städer,

30. Dem i Horma, dem i ChorAsan, dem i Atach,

31. Dem i Hebron, och allestäds der David vandrat hade med sina män.

1 SAMUELSBOKEN, 31.  CAPITLET

Saul fallen, hängd, begrafven.

1. Så stridde nu de Philisteer emot Israel, och Israels män flydde för de Philisteer, och föllo slagne på det berget Gilboa.

2. Och de Philisteer föllo hardt in på Saul och hans söner, och slogo Jonathan, och AbiNadab, och MalchiSua, Sauls söner.

3. Och striden vardt hård emot Saul, och skyttorna drabbade på honom med bågarna; och han vardt illa sår af skyttorna.

4. Då sade Saul till sin vapnedragare: Drag ditt svärd ut, och sting mig igenom dermed, att desse oomskorne icke komma, och stinga mig igenom, och drifva gabberi med mig. Men hans vapnedragare ville icke; ty han fruktade sig storliga. Så tog Saul svärdet, och föll deruppå.

5. Då nu hans vapnedragare såg, att Saul var död, föll han ock på sitt svärd, och blef död med honom.

6. Så blef Saul död, och tre hans söner, och hans vapnedragare, och alle hans män tillhopa på den dagen.

7. Då nu Israels män, som voro på hinsidon vid dalen, och på hinsidon Jordan, sågo, att Israels män voro flydde, och att Saul och hans söner voro döde, öfvergåfvo de städerna, och flydde sammaledes. Så kommo de Philisteer, och bodde deruti.

8. Den andra dagen kommo de Philisteer till att afkläda de slagna; och funno Saul och hans tre söner liggande på berget Gilboa;

9. Och höggo honom hans hufvud af, och drogo af honom hans vapen, och sände i de Philisteers land allt omkring, till att förkunna det i deras gudars husom, och ibland folket;

10. Och lade hans harnesk i Astaroths hus; men hans kropp hängde de upp på muren i Bethsan.

11. Då de i Jabes och Gilead hörde, hvad de Philisteer hade gjort Saul,

12. Reste sig upp alle de som striddogse män voro, och gingo den hela nattena, och togo Sauls och hans söners kroppar ned af muren i Bethsan, och förde dem till Jabes, och brände dem der upp;

13. Och togo deras ben, och begrofvo dem under ett trä i Jabes; och fastade i sju dagar.