1873

Konung Carl den Tolftes Bibel

GAMLA TESTAMENTET

GENESIS

FÖRSTA MOSEBOKEN

FÖRSTA BOKEN MOSE, KAPITEL 1-50

1-25 ⎜ 26-50

Föregående sida

Nästa bok

1 MOSEBOKEN, 1. CAPITLET

Verlden, Menniskan skapas.

1. I begynnelsen skapade Gud Himmel och Jord.

2. Och jorden var öde och tom, och mörker var på djupet, och Guds Ande sväfde öfver vattnet.

3. Och Gud sade: Varde Ljus, och det vardt Ljus.

4. Och Gud såg ljuset, att det var godt. Då skilde Gud ljuset ifrå mörkret.

5. Och kallade ljuset Dag, och mörkret Natt. Och vardt af afton och morgon den första dagen.

6. Och Gud sade: Varde ett Fäste emellan vattnen, och åtskilje vatten ifrå vatten.

7. Och Gud gjorde fästet, och åtskilde det vattnet, som var under fästet, ifrå det vatten, som var ofvan fästet. Och det skedde så.

8. Och Gud kallade fästet Himmel. Och vardt af afton och morgon den andra dagen.

9. Och Gud sade: Församle sig vattnet, som är under himmelen, uti besynnerligit rum, att det torra må synas. Och det skedde så.

10. Och Gud kallade det torra Jord, och vattnens församlingar kallade han Haf. Och Gud såg, att det var godt.

11. Och Gud sade: Bäre jorden gräs och örter, som frö hafva, och fruktsam trä, att hvart och ett bär frukt efter sin art, och hafver sitt eget frö i sig sjelfvo på jordene. Och det skedde så.

12. Och jorden bar gräs och örter, som frö hade, hvart efter sin art, och trä, som frukt båro, och hade sitt eget frö i sig sjelfvo, hvart efter sin art. Och Gud såg, att det var godt.

13. Och vardt af afton och morgon den tredje dagen.

14. Och Gud sade: Varde Ljus uti himmelens fäste, och åtskilje dag och natt, och gifve tecken, månader, dagar och år. 15. Och vare för ljus uti himmelens fäste, och lyse på jordene. Och det skedde så.

16. Och Gud gjorde tu stor ljus; ett stort ljus, som regerade dagen, och ett litet ljus, som regerade nattena; och stjernor.

17. Och Gud satte dem uti himmelens fäste, att de skina skulle på jordena;

18. Och regera dagen och nattena, och åtskilja ljuset och mörkret. Och Gud såg, att det var godt.

19. Och vardt af afton och morgon den fjerde dagen.

20. Och Gud sade: Göre vattnet af sig kräkande och lefvande djur, och foglar, som på jordene flyga under himmelens fäste.

21. Och Gud skapade stora hvalar, och allahanda lefvande och kräkande djur, som vattnet af sig gör, hvart efter sin art, och allahanda fjäderfoglar, hvart efter sin art. Och Gud såg, att det var godt.

22. Och välsignade dem, och sade: Varer fruktsamme, och förökens, och uppfyller hafsens vatten, och foglarna föröke sig på jordene.

23. Och vardt af afton och morgon den femte dagen.

24. Och Gud sade: Göre jorden af sig lefvande djur, hvart efter sin art, fänad, kräkande djur, och vilddjur på jordene, hvart efter sin art. Och det skedde så.

25. Och Gud gjorde vilddjur på jordene, hvart efter sin art, fänad efter sin art, allahanda kräkande djur på jordene efter sin art. Och Gud såg, att det var godt.

26. Och Gud sade: Låt oss göra Menniskona till ett beläte, det oss likt är, den råda skall öfver fiskarna i hafvet, och öfver foglarna under himmelen, och öfver fänaden, och öfver hela jordena, och öfver allt det som kräker på jordene.

27. Och Gud skapade menniskona sig till ett beläte, till Guds beläte skapade han honom, Man och Qvinno skapade han dem.

28. Och Gud välsignade dem, och sade till dem: Varer fruktsamme, och föröker eder, och uppfyller jordena, och hafver henne under eder, och råder öfver fiskarna i hafvet, och öfver foglarna under himmelen, och öfver all djur, som kräla på jordene.

29. Och Gud sade: Si, jag hafver gifvit eder allahanda örter, som frö hafva på hela jordene, och allahanda fruktsam trä, och trä, som frö hafva i sig sjelfvo, eder till mat.

30. Och allom djurom på jordene, och allom foglom under himmelen, och allo thy, som kräker på jordene, och lif hafver, att de skola hafva allahanda gröna örter till att äta. Och det skedde så.

31. Och Gud såg på allt det han gjort hade, och si, det var allt ganska godt. Och vardt af afton och morgon den sjette dagen.

1 MOSEBOKEN, 2. CAPITLET

Sabbathen, Lustgården, förbudna Trädet, Djurens namn, Qvinnan.

1. Så vardt nu himmel och jord fullkomnad med all sin här.

2. Och Gud fullkomnade på sjunde dagenom sin verk, som han gjort hade, och hvilade på sjunde dagenom af all sin verk, som han gjort hade.

3. Och välsignade sjunde dagen, och helgade honom, derföre att han på honom hvilade af all sin verk, som Gud skapade och gjorde.

4. Alltså är himmel och jord tillkommen, då de skapade vordo på den tid, då HERREN Gud gjorde himmel och jord.

5. Förra än någor stjelk var på markene, och förra än någor ört växte på jordene; förty HERREN Gud hade än då intet låtit regna på jordene, och ingen menniska var, som brukade jordena.

6. Men en dimba gick upp af jordene, och vattnade alla markena.

7. Och HERREN Gud gjorde menniskona af jordenes stoft, och inblåste uti hans näso en lefvande anda, och så vardt menniskan en lefvande själ.

8. Och HERREN Gud planterade en lustgård uti Eden öster ut, och satte der in menniskona, som han gjort hade.

9. Och HERREN Gud lät uppväxa af jordene allahanda trä, lustig till att se och god till att äta; och lifsens trä midt i lustgårdenom, och kunskapsens trä på godt och ondt.

10. Och utaf Eden gick en ström till att vattna lustgården, och han delade sig i fyra hufvudfloder.

11. Den förste kallas Pison, den löper om hela Havila land, och der finnes guld.

12. Och dess landes guld är kosteligit, och der finnes Bedellion, och den ädle stenen Onix.

13. Den andre floden heter Gihon, den löper kring om hela Ethiopien.

14. Den tredje floden kallas Hiddekel, den löper fram för Assyrien. Den fjerde floden är Phrath.

15. Och HERREN Gud tog menniskona, och satte honom in uti lustgården Eden, att han honom bruka och bevara skulle.

16. Och HERREN Gud böd menniskona, och sade: Du skall äta af allahanda trä i lustgårdenom;

17. Men af kunskapsens trä på godt och ondt skall du icke äta; förty, på hvad dag du deraf äter, skall du döden dö.

18. Och HERREN Gud sade: Det är icke godt, att menniskan är allena; jag vill göra honom ena hjelp, den sig till honom hålla må.

19. Som nu HERREN Gud gjort hade af jordene allahanda djur på markene, och allahanda foglar under himmelen, hade han dem fram för menniskona, att han skulle se, huru han skulle nämna dem; ty, såsom menniskan allahanda lefvande djur nämnde, så skulle de heta.

20. Och menniskan gaf hvart och ett fänad, och foglomen under himmelen, och djuren på markene, sina namn. Men till menniskone vardt icke funnen någon hjelp, den sig till honom hålla måtte.

21. Då lät HERREN Gud falla en tung sömn på menniskona, och vid han sof, tog han ett af hans sidoref, och uppfyllde kött i samma staden.

22. Och HERREN Gud byggde ena Qvinno utaf refvet, som han uttagit hade af menniskone, och hade henne fram för honom.

23. Då sade menniskan: Detta är dock ben af minom benom, och kött af mino kötte, hon skall heta Manna, derföre att hon är tagen utaf mannenom.

24. Fördenskull skall en man öfvergifva fader och moder, och blifva vid sina hustru, och skola varda till ett kött.

25. Och de voro både nakne, menniskan och hans hustru, och de blygdes intet.

1 MOSEBOKEN, 3. CAPITLET

Adams fall, upprättelse, straff.

1. Och ormen var listigare än all djur på jordene, som HERREN Gud gjort hade, och sade till qvinnona: Ja, skulle Gud hafva sagt, I skolen icke äta af allahanda trä i lustgårdenom?

2. Då sade qvinnan till ormen: Vi äte af de träs frukt, som är i lustgårdenom;

3. Men af frukten af det trät, som är midt i lustgårdenom, hafver Gud sagt: Äter icke deraf, och kommer icke heller dervid, att I icke dön.

4. Då sade ormen till qvinnona: Ingalunda skolen I döden dö.

5. Förty Gud vet, att på hvad dag I äten deraf, skola edor ögon öppnas, och I varden såsom Gud, vetandes hvad godt och ondt är.

6. Och qvinnan såg till, att trät var godt att äta af, och ljufligit uppå se, och att det ett lustigt trä var, efter det gaf förstånd; och tog utaf fruktene, och åt, och gaf desslikes sinom man deraf, och han åt.

7. Då öppnades bägges deras ögon, och de vordo varse, att de voro nakne; och de bundo tillhopa fikonalöf, och gjorde sig skörte.

8. Och de hörde HERRANS Guds röst gångandes i lustgårdenom, då dagen svalkades; och Adam undstack sig, med sine hustru, för HERRANS Guds ansigte, ibland trän i lustgårdenom.

9. Och HERREN Gud kallade Adam, och sade till honom: Hvar äst du?

10. Och han sade: Jag hörde dina röst i lustgårdenom, och fruktade mig, ty jag är naken, derföre undstack jag mig.

11. Han sade: Ho hafver låtit dig förstå, att du äst naken? Hafver du icke ätit af det trä, om hvilket jag dig budit hafver, att du deraf icke äta skulle?

12. Då sade Adam: Qvinnan, som du till mig gifvit hafver, gaf mig af trät, så att jag åt. Och ormen var listigare än all djur på

13. Då sade HERREN Gud till qvinnona: Hvi hafver du det gjort? Qvinnan sade: Ormen besvek mig, så att jag åt.

14. Och HERREN Gud sade till ormen: Efter du detta gjort hafver, förbannad vare du öfver allt det som lif hafver, och öfver all djur på markene; du skall gå på din buk, och äta jord i alla dina lifsdagar.

15. Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och qvinnona, och emellan dina säd och hennes säd. Den samme skall söndertrampa ditt hufvud, och du skall stinga honom i hans häl.

16. Och till qvinnona sade han: Jag skall få dig mycken vedermödo, då du aflat hafver. Du skall föda din barn med sveda, och din vilje skall dinom manne undergifven vara, och han skall vara din herre.

17. Och till Adam sade han: Efter du lydde dine hustrus röst, och åt af trät, om hvilket jag dig böd och sade: Du skall icke äta deraf; förbannad vare marken för dina skull, med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar.

18. Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skall äta örter på markene.

19. Du skall äta ditt bröd i dins anletes svett, till dess du varder åter till jord igen, der du af tagen äst; ty du äst jord, och till jord skall du varda.

20. Och Adam kallade sine hustrus namn Heva, derföre att hon en moder är åt allom lefvandom.

21. Och HERREN Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar af skinn, och klädde uppå dem.

22. Och HERREN Gud sade: Si, Adam är vorden såsom en af oss, och vet hvad godt och ondt är. Men nu, på det han icke uträcka skall sina hand, och taga desslikes af lifsens trä, och äta, och lefva evinnerliga;

23. Då lät HERREN Gud honom utu lustgårdenom Eden, på det han skulle bruka jordena, der han af tagen var.

24. Och dref Adam ut; och satte för lustgården Eden Cherubim, med ett bart huggande svärd, till att förvara vägen till lifsensträ.

1 MOSEBOKEN, 4. CAPITLET

Cains födsel, offer, mord, flykt, barn. Lamechs gifte.

1. Och Adam kände sina hustru Heva, och hon aflade och födde Cain, och sade: Jag hafver fått HERRANS man.

2. Och hon födde framdeles Habel hans broder. Och vardt Habel en fåraherde, men Cain vardt en åkerman.

3. Och det begaf sig efter några dagar, att Cain offrade HERRANOM gåfvor af jordenes frukt.

4. Och Habel offrade desslikes af förstlingene af sin får, och af deras talg: Och HERREN såg täckeliga till Habel och hans offer.

5. Men till Cain och hans offer såg han icke täckeliga. Då vardt Cain svårliga vred, och hans hy förvandlades.

6. Sade HERREN till Cain: Hvi äst du vred? Eller hvi förvandlas din hy?

7. Är det icke så? Om du äst from, så äst du tacknämlig; men äst du icke from, så blifver icke synden säker eller fördold; men städ henne icke hennes vilja, utan råd öfver henne.

8. Då talade Cain med sin broder Habel. Och det begaf sig, då de voro på markene, gaf Cain sig upp emot sin broder Habel, och slog honom ihjäl.

9. Då sade HERREN till Cain: Hvar är din broder Habel? Han svarade: Jag vet det icke; skall jag taga vara på min broder?

10. Och han sade till honom: Hvad hafver du gjort? Dins broders blods röst ropar till mig utaf jordene.

11. Och nu, förbannad vare du på jordene, som sin mun öppnat hafver, och tagit dins broders blod utu dina händer.

12. Då du brukar jordena, skall hon icke straxt gifva dig efter sin förmågo; ostadig och flyktig skall du blifva på jordene.

13. Och Cain sade till HERRAN: Min missgerning är större, än att hon må mig förlåten varda.

14. Si, du drifver mig i dag utaf landet, och jag måste gömma mig undan ditt ansigte, och måste ostadig och flyktig blifva på jordene. Så varder mig gående, att hvilken som helst mig finner, han slår mig ihjäl.

15. Men HERREN sade till honom: Nej, utan den som slår Cain ihjäl, det skall sjufalt hämnadt varda. Och HERREN satte ett tecken på Cain, att hvilken som helst honom funne, skulle icke slå honom ihjäl. 16. Och så gick Cain ifrå HERRANS ansigte, och bodde i det landet Nod öster ut, på hinsidan Eden.

17. Och Cain kände sina hustru, och hon aflade och födde Hanoch, och han byggde en stad, hvilken han nämnde efter sin sons namn Hanoch.

18. Men Hanoch födde Yrad: Yrad födde Mahujael: Mahujael födde Methusael: Methusael födde Lamech.

19. Men Lamech tog sig två hustrur: Den ena het Ada, den andra Zilla.

20. Och Ada födde Jabal; af honom kommo de som bodde under tjäll, och hade boskap.

21. Och hans broder het Jubal, af honom kommo de, som brukade harpor och pipor. 22. Födde ock desslikes Zilla, nemliga Tubalkain, som var en mästare i allahanda koppars och jerns verk; och Tubalkains syster var Naema.

23. Och Lamech sade till sina hustrur Ada och Zilla: I Lamechs hustrur, hörer mina röst, och märker hvad jag säger: Jag hafver dräpit en man mig till sår, och en yngling mig till blånad.

24. Cain skall varda hämnad sjufalt, men Lamech sju och sjutiofalt.

25. Adam kände åter sina hustru, och hon födde en son, och kallade honom Seth, sägandes: Gud hafver satt mig en annor säd för Habel, som Cain ihjäl slog.

26. Vardt också Seth född en son, den han kallade Enos. Och på den samma tiden begynte man predika om HERRANS namn.

1 MOSEBOKEN, 5. CAPITLET

De tio fäder. Noahs barn.

1. Detta är boken af menniskones slägt, på den tiden, då Gud skapte menniskona, och gjorde henne efter Guds liknelse.

2. Till man och qvinno skapade han dem, och välsignade dem, och kallade deras namn menniska, på den tiden de vordo skapade.

3. Och Adam var hundrade och tretio år gammal, och han födde en son, som hans beläte lik var, och kallade honom Seth.

4. Och vordo hans dagar, sedan han hade födt Seth, åttahundrade år, och han födde söner och döttrar.

5. Och vardt tiden på allan hans ålder niohundrade och tretio år, och blef död.

6. Seth var hundrade och fem år gammal, och födde Enos;

7. Och lefde derefter åttahundrade och sju år, och födde söner och döttrar;

8. Och vardt tiden på allan hans ålder niohundrade och tolf år, och blef död.

9. Enos var niotio år gammal, och födde Kenan;

10. Och lefde derefter åttahundrade och femton år, och födde söner och döttrar;

11. Så att hans hela ålder vardt niohundrade och fem år, och blef död.

12. Kenan var sjutio år gammal, och födde Mahalaleel.

13. Och lefde derefter åttahundrade och fyratio år, och födde söner och döttrar.

14. Så att hans hela ålder vardt niohundrade och tio år, och blef död.

15. Mahalaleel var sextio och fem år gammal, och födde Jared.

16. Och lefde sedan åttahundrade och tretio år, och födde söner och döttrar.

17. Så att hans hela ålder vardt åttahundrade fem och niotio år, och blef död.

18. Jared var hundrade tu och sextio år gammal, och födde Henoch;

19. Och lefde derefter åttahundrade år, och födde söner och döttrar.

20. Så att hans hela ålder vardt niohundrade sextio och tu år, och blef död.

21. Henoch var sextio fem år gammal, och födde Methusalah.

22. Och förde ett gudeligit lefverne i trehundrade år derefter, och födde söner ochdöttrar.

23. Så att hans hela ålder vardt trehundrade sextio och fem år.

24. Och efter han förde ett gudeligit lefverne, tog Gud honom bort, och han vardt sedan intet sedder.

25. Methusalah var hundrade åttatio och sju år gammal, och födde Lamech;

26. Och lefde derefter i sjuhundrade åttatio och tu år, och födde söner och döttrar;

27. Så att hans hela ålder vardt niohundrade sextio och nio år, och blef död.

28. Lamech var hundrade åttatio och tu år gammal, och födde en son;

29. Och kallade honom Noah, och sade: Denne här varder oss tröstandes i våra mödo och arbete på jordene, den HERREN förbannat hafver.

30. Derefter lefde han femhundrade niotio och fem år, och födde söner och döttrar; 31. Så att hans hela ålder vardt sjuhundrade sjutio och sju år, och blef död. 32. Noah var femhundrade år gammal, och födde Sem, Ham och Japhet.

1 MOSEBOKEN, 6. CAPITLET

Verlden syndar. Floden hotas. Arken byggd.

1. Då menniskorna begynte förökas på jordene, och födde sig döttrar:

2. Då sågo Guds söner menniskornas döttrar, att de voro dägeliga, och togo till hustrur hvilka de helst ville.

3. Då sade HERREN: Menniskorna vilja icke mer låta min Anda straffa sig, ty de äro kött. Jag vill ännu gifva dem hundrade och tjugu års dag.

4. På den tiden voro ock tyranner på jordene, förty, sedan Guds söner ingingo till menniskors döttrar, och de födde barn, vordo deraf väldige och fast beryktade män i verldene.

5. Men då HERREN såg, att menniskones ondska var stor på jordene, och all hennes hjertas uppsåt och tanke var alltid benägen till det ondt var:

6. Då ångrade HERRANOM, att han hade gjort menniskona på jordene, och det bekymrade honom i hans hjerta.

7. Och HERREN sade: Menniskona, som jag skapade, skall jag förgöra utaf jordene, ifrå mennisko allt intill fänaden, och intill matkar, och intill foglarna under himmelen; förty det ångrar mig, att jag dem gjort hafver.

8. Men Noah fann nåde för HERRANOM. 9. Detta är Noahs slägt: Noah var en from man och fullkomlig, och förde ett gudeligit lefverne i sin tid.
10. Och födde tre söner, Sem, Ham, Japhet.

11. Men jorden var förderfvad för Guds åsyn, och full med orätt.

12. Då såg Gud på jordena, och si, hon var förderfvad, ty allt kött hade förderfvat sin väg på jordene.

13. Då sade Gud till Noah: Allt kötts ändalykt är kommen för mig, ty jorden är full med orätt af dem, och si, jag vill förderfva dem med jordene.

14. Gör dig en ark utaf furuträ, och gör kamrar derinne, och becka honom utan och innan.

15. Och gör honom alltså: Trehundrade alnar skall vara längden, femtio alnar bredden, och tretio alnar höjden.

16. Ett fenster skall du göra der ofvan uppå, en aln stort. Dörrena skall du sätta midt på sidone; och skall han hafva tre bottnar, en nederst, den andra midt uti, den tredje öfverst.

17. Ty si, jag skall låta komma en vattuflod öfver jordena, till att förderfva allt kött, der en lefvande ande uti är, under himmelen, och allt det på jordene är skall förgås.

18. Men med dig vill jag göra ett förbund, och du skall gå in i arken med dina söner, med dine hustru, och med dina söners hustrur.

19. Och du skall låta komma in i arken allahanda djur af allt kött, ju ett par, mankön och qvinkön, att de måga blifva lefvande när dig.

20. Af foglarna efter deras slag, af fänadenom efter sitt slag, och af allahanda kräkande djur på jordene efter deras slag. Af allo desso skall ju ett par ingå till dig, på det att de skola blifva lefvande.

21. Och du skall till dig taga allahanda mat, som man tärer, och skall samka honom till dig, att han varder dig och dem till födo.

22. Och Noah gjorde allt det Gud böd honom.

1 MOSEBOKEN, 7. CAPITLET

Floden kommer. Noah frälst.

1. Och HERREN sade till Noah: Gack in uti arken, du och ditt hela hus, ty dig hafver jag sett rättfärdigan för mig i denna tid.

2. Af allahanda ren fänad tag till dig, ju sju och sju, mankön och qvinkön; men af orenom fänad, ju ett par, mankön och qvinkön.

3. Sammalunda af foglarna under himmelen, ju sju och sju, mankön och qvinkön, på det att säd må blifva lefvandes på hela jordene.

4. Ty ännu efter sju dagar skall jag låta regna på jordene fyratio dagar och fyratio nätter, och förgöra utaf jordene allt det som varelse hafver, det jag gjort hafver.

5. Och Noah gjorde allt det HERREN böd honom.

6. Och han var sexhundrade år gammal, då flodenes vatten flödade på jordene.

7. Och han gick in i arken med sina söner, sine hustru, och sina söners hustrur, för flodenes vattens skull.

8. Af den rena fänaden, och af den orena, af foglar, och af allt det som kräker på jordene,

9. Gingo till honom in i arken, parom, ju mankön och qvinkön, såsom Gud honom budit hade.

10. Och då de sju dagar framlidne voro, kom flodsens vatten uppå jordene.

11. Uti de sjettehundrade årena i Noahs ålder, på sjuttonde dagenom, i den andra månadenom, det är den dagen, då uppbrusto alla stora djupsens källor, och himmelens fenster öppnade sig.

12. Och ett regn kom på jordene i fyratio dagar och fyratio nätter.

13. Rätt på samma dagen gick Noah in i arken, med Sem, Ham och Japhet, sina söner, och med sine hustru, och med tre sina söners hustrur.

14. Dertill allahanda djur efter sitt slag, allahanda fänad efter sitt slag, och allt det på jordene kräker efter sitt slag, och allahanda foglar efter sitt slag, allt det flyga kunde, och allt det vingar hade:

15. Det gick allt till Noah in uti arken, parom af allt kött, der en lefvande ande uti var.

16. Och det var mankön och qvinkön, utaf allahanda kött, och gingo derin, såsom Gud honom budit hade, och HERREN lät igen efter honom.

17. Då kom floden fyratio dagar på jordene, och vattnet växte, och lyfte arken upp, och förde honom högt upp öfver jordena.

18. Så fick då vattnet öfvermagt, och växte svårliga på jordene, så att arken dref på vattnet.

19. Och vattnet fick öfverhand, och växte så svåra på jordene, att all hög berg under hela himmelen vordo öfvertäckte.

20. Femton alnar högt gick vattnet öfver bergen, som öfvertäckte vordo.

21. Då förgicks allt kött, som på jordene kräker, foglar, fänad, vilddjur, och allt det som sig rörer på jordene, och alla menniskor.

22. Allt det som en lefvande anda hade på thy torra, det blef dödt.

23. Så vardt då förgjordt allt det på jordene var, ifrå menniskone allt intill fänaden, intill kräkande djur, och intill foglarna under himmelen, allt vardt förgjordt utaf jordene. Allena Noah blef behållen, och hvad med honom var i arkenom.

24. Och vattnet stod på jordene hundrade och femtio dagar.

1 MOSEBOKEN, 8. CAPITLET

Flodens ände, Noahs offer, Guds löfte.

1. Då tänkte Gud på Noah, och på all djur, och på all fänad, som med honom i arkenom var, och lät komma väder på jordene, och vattnet minskades.

2. Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och regnet af himmelen vardt stilladt.

3. Och vattnet förlopp utaf jordene mer och mer, och vardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.

4. På sjuttonde dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på de berg Ararat.

5. Men vattnet förlopp framgent af, och vardt ju mindre, allt intill tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det öfversta på bergen.

6. Efter fyratio dagar lät Noah fenstret upp på arkenom, som han gjort hade.

7. Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, till dess att vattnet aftorkades af jordene.

8. Sedan lät han ena dufvo utflyga ifrå sig, på det han skulle försöka, om vattnet på jordene var förfallet.

9. Då dufvan fann icke hvar hon kunde hvila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken, ty vattnet var ännu på hela jordene. Så räckte han handena ut, och tog henne till sig in i arken.

10. Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufvona af arkenom. 11. Hon kom till honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att vattnet var förfallet på jordene.

12. Men han töfvade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufvo flyga ut, hvilken intet igen kom till honom.

13. På första och sjettehundrade årena af Noahs ålder, på första dagenom i första månadenom, förtorkades vattnet på jordene. Då lät Noah taket upp på arkenom, och såg, att jorden var torr.

14. Så vardt då jorden allstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i den andra månadenom.

15. Då talade Gud till Noah och sade:

16. Gack utur arkenom, du och din hustru, dine söner och dina söners hustrur med dig.

17. Allahanda djur, som när dig äro, utaf hvarjo och eno kötte, både i foglar och fänad, och det som på jordene kräker, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och varer fruktsamme, och föröker eder på jordene.

18. Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur.

19. Dertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och allt det som på jordene kräker, det gick utur arkenom, och hvart och ett till sitt slag.

20. Och Noah byggde HERRANOM ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.

21. Och HERREN luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull, förty menniskones hjertas uppsåt är ondt allt ifrå ungdomen. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefvandes är, såsom jag gjort hafver.

22. Så länge jorden står, skall icke återvända sående och uppskärande, köld och hette, sommar och vinter, dag och natt.

1 MOSEBOKEN, 9. CAPITLET

Blods förbud. Bågans tecken. Noahs vin. Canaans förbannelse.

1. Och Gud välsignade Noah och hans söner, och sade: Varer fruktsamme, och förökens, och uppfyller jordena.

2. Edor fruktan och rädsla vare öfver all djur på jordene, öfver alla foglar under himmelen, och öfver allt det som kräker på jordene, och alle fiskar i hafvet vare gifne i edra hand.

3. Allt det som röres och lefver, det vare eder till mat; såsom gröna örter hafver jag allt det gifvit eder.

4. Allena äter icke kött, det ännu lefver i sinom blod.

5. Förty, jag vill ock hämnas öfver edar kropps blod, och vill hämnat uppå all djur, och vill hämnas menniskones lif på hvarjo och ena mennisko, eho hon är.

6. Den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af menniskom utgjutit varda. Förty Gud hafver gjort menniskona efter sitt beläte.

7. Varer fruktsamme, och förökens, och förkofrer eder på jordene, att I uppfyllen henne.

8. Yttermera sade Gud till Noah, och hans söner med honom:

9. Si, jag gör med eder ett förbund, och med edra säd efter eder;

10. Och med allom lefvandom djurom som med eder äro, i foglar, i fänad, och i allom djurom, som på jordene när eder äro; af allt det som utur arkenom gånget är, ehvad djur det är på jordene.

11. Och vill göra mitt förbund med eder i så måtto, att härefter skall nu icke mer allt kött förderfvadt varda med flodsens vatten, och skall härefter ingen mer flod komma, den jordena förderfva skall.

12. Och Gud sade: Detta är tecknet till mitt förbund, som jag gjort hafver emellan mig och eder, och all lefvande djur med eder härefter till evig tid.

13. Min båga hafver jag satt i skynom, den skall vara tecknet till mitt förbund emellan mig och jordena.

14. Och när så sker, att jag förer skyn öfver jordena, så skall man se min båga i skynom.

15. Och så skall jag tänka på mitt förbund emellan mig och eder, och all lefvande djur i hvart och ett kött, att icke mer skall komma flod härefter, den allt kött förderfva skall.

16. Derföre skall min båge vara i skynom, att jag skall se uppå honom, och tänka uppå det eviga förbund emellan Gud och all lefvande djur i hvarjo och eno kötte, som på jordene är.

17. Det samma sade ock Gud till Noah: Detta skall vara tecknet till det förbund, som jag gjort hafver emellan mig och allt kött på jordene.

18. Noahs söner, som utur arkenom gingo, äro desse: Sem, Ham, Japhet. Men Ham är fadren till Canaan.

19. Dessa tre äro Noahs söner, af hvilkom all land besatt vordo.

20. Och Noah begynte till och vardt en åkerman, och plantade vingård.

21. Och då han drack af vinet, vardt han drucken, och låg oskyld uti sine hyddo.

22. Då nu Ham, Canaans fader, såg sins faders blygd, sade han det bådom sinom brödrom, som ute voro.

23. Då togo Sem och Japhet ett kläde, och lade på bägges deras skuldror, och gingo baklänges till, och öfvertäckte deras faders blygd, och deras ansigte var ifrå vändt, så att de deras faders blygd icke sågo.

24. Som nu Noah uppvaknade af sino vine, och fick veta hvad hans yngste son honom gjort hade, sade han:

25. Förbannad vare Canaan, och vare en träl under alla trälar ibland hans bröder.

26. Och sade yttermera: Lofvad vare HERREN Sems Gud, och Canaan vare hans träl.

27. Gud förvidge Japhet, och låte honom bo i Sems hyddor, och Canaan vare hans träl.

28. Och Noah lefde efter flodena trehundrade och femtio år.

29. Så att hans hela ålder vardt niohundrade och femtio år, och blef död.

1 MOSEBOKEN, 10. CAPITLET

Jorden delad till Japhets, Hams, Sems barn.

1. Detta är Noahs söners slägt: Sem, Ham, Japhet, och de födde barn efter flodena.

2. Japhets barn äro desse: Gomer, Magog, Madaj, Javan, Thubal, Mesech och Thiras.

3. Men Gomers barn äro desse: Ascenas, Riphath och Thogarma.

4. Javans barn äro desse: Elisa, Tharsis, Chitthim och Dodanim.

5. Utaf dessom äro utspridde Hedningarnas öar i deras landom, hvar efter sitt mål, slägte och folk.

6. Hams barn äro desse: Chus, Mizraim, Phut och Canaan.

7. Chus barn äro desse: Seba, Hawila, Sabtha, Raema och Sabthecha. Raemas barn äro desse: Scheba och Dedan.

8. Men Chus födde Nimrod; han begynte en väldig herre vara på jordene.

9. Och var en väldig jägare för HERRANOM. Deraf är det ordspråket: Det är en väldig jägare för HERRANOM, såsom Nimrod.

10. Och hans rikes begynnelse var Babel, Erech, Acad och Calne uti Sinear land.

11. Utaf det landet är sedan kommen Assur; och han byggde Nineve och Rehoboth, och Calah.

12. Och dertill Resen emellan Nineve och Calah: Detta är en stor stad.

13. Mizraim födde Ludim, Anamim, Lehabim, Naphtuhim,

14. Patrusim och Casluhim. Af hvilkom utkomne äro de Philistim och Caphthorim.

15. Men Canaan födde Zidon sin första son, och Heth,

16. Jebusi, Emori, Girgasi,

17. Hivi, Archi, Sini,

18. Arvadi, Semari och Hamathi. Af dem äro utspridde de Cananeers slägter.

19. Och deras gränsor voro ifrå Zidon genom Gerar, allt intill Gaza, till dess man kommer intill Sodoma, Gomorra, Adama, Zeboim, och intill Lasa.

20. Desse äro nu Hams barn i deras slägter, tungomålom, landom och folkom.

21. Men Sem, Japhets broder, den äldste, födde ock barn, hvilken en fader är till all Ebers barn.

22. Och desse äro hans barn: Elam, Assur, Arphachsad, Lud och Aram.

23. Arams barn äro desse: Uz, Hul, Gether och Mas.

24. Arphachsad födde Salah, Salah födde Eber.

25. Eber födde två söner, en het Peleg, derföre att i hans tid vardt verlden delad; hans broder het Jaketan.

26. Och Jaketan födde Almodad, Saleph, Hazarmaveth, Jarah,

27. Hadoram, Usal, Dikela,

28. Obal, Abimael, Seba,

29. Ophir, Hawila och Jobab. Alle desse äro Jaketans söner.

30. Och deras boning var ifrå Mesa, intill man kommer till Sephar på berget öster ut.

31. Dessa äro Sems barn, uti deras slägter, tungomålom, landom och folkom.

32. Detta är nu Noahs barns afföda, uti deras slägter och folkom. Af hvilkom utspridt är folket på jordene efter floden.

1 MOSEBOKEN, 11. CAPITLET

Babels torn. Sems slägt.

1. Och all verdlen hade enahanda tungo och mål.

2. Då de nu drogo öster ut, funno de en plan uti Sinear land, och bodde der.

3. Och sade till hvarannan: Kommer, låter oss slå tegel och bränna. Och togo tegel för sten, och ler för kalk.

4. Och sade: Kommer, låter oss bygga en stad och ett torn, hvilkets höjd skall räcka upp i himmelen, att vi måge göra oss ett namn, förty vi varde tilläfventyrs spridde ut i all land.

5. Då steg HERREN neder, att han skulle se staden och tornet, som menniskones barn byggde.

6. Och HERREN sade: Si, det är enahanda folk, och enahanda mål ibland dem alla, och hafva detta begynt att göra, de varda icke aflåtande af allt det de hafva sig företagit att göra.

7. Kommer, låter oss stiga neder och förbistra der deras tungomål, så att ingen skall förstå den andras mål.

8. Och så skingrade HERREN dem dädan i all land, så att de återvände bygga staden.

9. Derföre kallades hans namn Babel, ty att HERREN der förbistrade all lands tungomål, och HERREN spridde dem dädan ut i all land.

10. Detta är Sems slägt: Sem var hundrade år gammal, och födde Arphachsad, tu år efter floden.

11. Och lefde derefter i femhundrade år, och födde söner och döttrar.

12. Arphachsad var fem och tretio år gammal, och födde Salah.

13. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.

14. Salah var tretio år gammal, och födde Eber.

15. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.

16. Eber var tretio och fyra år gammal, och födde Peleg.

17. Och lefde derefter fyrahundrade och tretio år, och födde söner och döttrar.

18. Peleg var tretio år gammal, och födde Regu.

19. Och lefde derefter i tuhundrade och nio år, och födde söner och döttrar.

20. Regu var tu och tretio år gammal, och födde Serug.

21. Och lefde derefter tuhundrade och sju år, och födde söner och döttrar.

22. Serug var tretio år gammal, och födde Nahor.

23. Och lefde derefter tuhundrade år, och födde söner och döttrar.

24. Nahor var nio och tjugu år gammal, och födde Tharah.

25. Och lefde derefter hundrade och nitton år, och födde söner och döttrar.

26. Tharah var sjutio år gammal, och födde Abram, Nahor och Haran.

27. Desse äro Tharahs slägter: Tharah födde Abram, Nahor och Haran. Haran födde Lot.

28. Och dödde Haran när sinom fader Tharah, uti hans faders land i Ur i Chaldeen.

29. Då togo Abram och Nahor sig hustrur: Abrams hustru het Sarai, och Nahors hustru Milca Harans dotter, den fader var åt Milca och åt Jisca.

30. Men Sarai var ofruktsam, och hade inga barn.

31. Så tog Tharah sin son Abram, och Lot sins sons Harans son, och sina sonahustru Sarai, sins sons Abrams hustru, och förde dem ifrån Ur utu Chaldeen, på det de skulle fara i Canaans land; och de kommo till Haran, och bodde der.

32. Och Tharah vardt tuhundrade och fem år gammal, och blef död i Haran.

1 MOSEBOKEN, 12. CAPITLET

Abrams kallelse, löfte, resa, nöd, list, snubbor.

1. Och HERREN talade till Abram: Gack utu ditt fädernesland, och ifrå dine slägt, och ifrå dins faders huse, uti ett land, som jag dig visa vill.

2. Och jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig, och göra dig ett stort namn, och du skall vara en välsignelse.

3. Jag skall välsigna dem som dig välsigna, och förbanna dem som dig förbanna; och i dig skola välsignade varda alla slägter på jordene.

4. Då for Abram ut, såsom HERREN honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram var sjutio och fem år gammal, då han for utaf Haran.

5. Så tog Abram sina hustru Sarai, och Lot sin broderson, med alla deras håfvor, som de förvärfvat hade, och de själar, som de födt hade i Haran, och foro ut till att resa in i Canaans land.

6. Och som de komne voro in i landet, drog han derigenom allt intill det rummet Sichem, och intill den lunden More. På den tiden bodde de Cananeer der i landet.

7. Då syntes HERREN Abram och sade: Dine säd skall jag gifva detta land. Och han byggde dersammastädes ett altare HERRANOM, som honom synts hade.

8. Sedan drog han bätter fram dädan till ett berg, som låg öster ut ifrå BethEl, och slog der sitt tjäll upp, så att han hade BethEl vester ut, och Ay öster ut, och byggde der HERRANOM ett altare, och predikade om HERRANS namn.

9. Och for Abram dädan fram bätter, och drog söder ut.

10. Då vardt en hård tid der i landet; derföre drog Abram neder uti Egypten, att han der en främling blifva måtte, förty tiden var ganska hård i landena.

11. Och då han kom hardt in emot Egypten, talade han till sina hustru Sarai: Si, jag vet, att du äst en dägelig qvinna under ansigtet.

12. Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru, och slå mig ihjäl, och behålla dig.

13. Kära, säg fördenskull, att du äst min syster, att mig måtte ske godt för dina skull, och att min själ må lefva för dina skull.

14. Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qvinnona, att hon var ganska dägelig.

15. Och Pharaos öfverstar sågo henne, och prisade henne för honom. Då vardt hon tagen in uti Pharaos hus.

16. Och Abram vederfors godt för hennes skull. Och han hade får, fä, åsnar, tjenare och tjenarinnor, åsninnor och camelar.

17. Men HERREN plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för Sarai Abrams hustrus skull.

18. Då kallade Pharao Abram till sig, och sade till honom: Hvi hafver du sådant gjort mig? Hvi sade du mig icke, att hon var din hustru?

19. Hvi sade du, att det var din syster? Fördenskull ville jag taga mig henne till hustru. Och si, nu hafver du här dina hustru, tag henne och gack.

20. Och han befallte sina män om honom, att de skulle fordra honom och hans hustru, och allt det han hade.

1 MOSEBOKEN, 13. CAPITLET

Abram, Lot skilde. Guds löfte.

1. Så for då Abram upp utur Egypten med sine hustru, och med allt det han hade, och Lot ock med honom, söder ut.

2. Och Abram var ganska rik på boskap, silfver och guld.

3. Och han for bätter fram ifrå sunnan allt intill BethEl, till det rummet, der han sitt tjäll tillförene haft hade, emellan BethEl och Ay.

4. Rätt på samma rum, der han tillförene hade byggt altaret. Och der predikade han HERRANS namn.

5. Men Lot, som med Abram for, hade också får, och fä, och tjäll.

6. Och landet kunde icke fördragat, att de bodde tillhopa, förty deras håfvor voro stora, och kunde icke bo med hvarannan.

7. Och var ju alltid träta emellan herdarna öfver Abrams boskap och herdarna öfver Lots boskap. Och bodde desslikes i den tiden de Cananeer och Phereseer der i landena.

8. Då sade Abram till Lot: Käre, låtom icke vara träta emellan mig och dig, och emellan mina och dina herdar; ty vi äre bröder.

9. Står icke allt landet dig öppet? Käre, skilj dig ifrå mig. Vill du till venstra handena, så vill jag till den högra; eller vill du till den högra, så vill jag till den venstra.

10. Då hof Lot sin ögon upp, och besåg den hela ängden vid Jordan. Förty, förra än HERREN förderfvade Sodom och Gomorra, var hon vatturik, allt intill man kommer till Zoar, såsom en HERRANS lustgård, lika som Egypti land.

11. Så utvalde sig Lot den hela ängden vid Jordan, och drog öster ut. Och så skildes den ene brodren ifrå den andra;

12. Att Abram bodde i Canaans land, och Lot i samma ängdens städer, och slog sitt tjäll upp in mot Sodom.

13. Men det folk i Sodom var ondt, och syndade svårliga emot HERRAN.

14. Då nu Lot hade skilt sig ifrån Abram, sade HERREN (till Abram): Häf upp din ögon, och se ifrå det rummet, der du nu bor, norr ut, söder ut, öster ut och vester ut.

15. Förty allt detta landet, som du ser, vill jag gifva dig och dine säd till evig tid.

16. Och vill göra dina säd såsom stoftet på jordene. Kan en menniska räkna stoftet på jordene, så må hon ock räkna dina säd. 17. Derföre upp, och drag genom landet, tvärs och ändalångs; förty dig vill jag gifva det.

18. Så tog Abram sitt tjäll upp, och kom och bodde vid den lunden Mamre, hvilken i Hebron är, och byggde dersammastädes HERRANOM ett altare.

1 MOSEBOKEN, 14. CAPITLET

Lot fången, frälst. Melchisedech välsignar Abram.

1. Och det begaf sig i Amraphels tid Konungens i Sinear, Ariochs, Konungens i Ellasar, Kedor Laomers, Konungens i Elam, och Thideals Hedningarnas Konungs,

2. Att de örligade med Bera, Konungenom i Sodom, och med Birsa, Konungenom i Gomorra, och med Sineab, Konungenom i Adama, och med Semeber, Konungenom i Zeboim, och med Konungenom i Bela, det är Zoar.

3. Desse kommo alle tillsammans i den dalenom Siddim, der nu är salthafvet.

4. Förty de hade varit i tolf år under Konung Kedor Laomer, och uti de trettonde årena voro de honom affallne.

5. Derföre kom Kedor Laomer och de Konungar, som med honom voro, uti de fjortonde årena, och slogo de Resar i Astaroth Karnaim, och de Susim i Ham, och de Emim på den planenom Kiriathaim. 6. Och de Horeer på deras berg Seir, intill den planen Pharan, som skjuter in på öknena.

7. Sedan vände de om, och kommo till den brunnen Mispat, det är Kades, och slogo hela de Amalekiters land, dertill de Amoreers, som i Hazezon Thamar bodde.

8. Så drogo ut Konungen i Sodom, Konungen i Gomorra, Konungen i Adama, Konungen i Zeboim, och Konungen af Bela, det Zoar heter, och rustade sig till att strida i den dalenom Siddim;

9. Med Kedor Laomer, Konungen i Elam, och med Thideal, Hedningarnas Konung, och med Amraphel, Konungenom i Sinear, och med Arioch Konungenom i Ellasar: Fyra Konungar emot fem.

10. Och den dalen Siddim hade många lergropar. Men Konungen i Sodom och Gomorra vordo der slagne på flyktena och nederlagde, och de som öfverblefvo flydde upp på berget.

11. Så togo de alla ägodelar i Sodom och Gomorra, och alla fetalia, och drogo sina färde.

12. Och togo desslikes med sig Lot, Abrams broders son, och hans ägodelar, ty han bodde i Sodom, och drogo sin väg.

13. Då kom en, som undsluppen var, och sade det för Abram, den en utländning var, och bodde i den lundenom Mamre, dens Amoreens, hvilken Escols och Aners broder var; desse voro i förbund med Abram.

14. Som nu Abram hörde, att hans broder var fången, väpnade han sina egna hemfödda tjenare, trehundrade och aderton, och drog efter dem allt intill Dan;

15. Delade sig, och föll till dem med sina tjenare om nattena, och slog dem, och fullföljde dem allt intill Hoba, som ligger på venstra handen vid den staden Damasco,

16. Och tog alla ägodelar igen, och dertill Lot sin broder, och hans ägodelar, och qvinnorna, och folket.

17. Då han nu igen kom, och hade afslagit Kedor Laomer och de Konungar med honom, gick Konungen i Sodom emot honom på den planenom, som het Konungsdalen.

18. Men Melchisedech, Konung i Salem, bar fram bröd och vin. Och han var den högstes Guds Prester;

19. Och välsignade honom, och sade: Välsignad vare du Abram dem högsta Gudi, den himmel och jord tillhörer.

20. Och lofvad vare Gud den högste, som dina fiender beslutit hafver i dina hand. Och honom gaf Abram tionde af allo byte.

21. Då sade Konungen af Sodom till Abram: Gif mig folket, och ägodelarne behåll för dig.

22. Men Abram sade till Konungen af Sodom: Jag upphäfver mina händer till HERRAN den högsta Gud, som himmel och jord tillhörer;

23. Att jag af allo det ditt är icke en tråd eller en skorem taga vill, att du icke skall säga: Jag hafver riktat Abram.

24. Undantagno det de unge karlar förtärt hafva, och de män, som med mig drogo, Aner, Escol och Mamre, dem låt taga deras del.

1 MOSEBOKEN, 15. CAPITLET

Abrams tro, löfte, träldom, lön.

1. Sedan detta så skedt var, begaf sig, att HERRANS ord i en syn kom till Abram, sägandes: Frukta dig intet, Abram, jag är ditt beskärm och din ganska stora lön.

2. Men Abram sade: Herre, HERRE, hvad vill du mig gifva? Jag går barnlös, och min redesven, denne Eleasar af Damasco, hafver en son.

3. Och Abram sade ytterligare: Men mig hafver du ingen säd gifvit. Och si, mins tjenares son skall vara min arfvinge.

4. Och si, HERRANS ord kom till honom, sägandes: Han skall icke vara din arfvinge, utan den, som utaf ditt lif komma skall, han skall vara din arfvinge.

5. Och han hade honom ut, och sade: Se upp till himmelen, och räkna stjernorna, om du kan räkna dem. Och sade till honom: Så skall din säd vara.

6. Abram trodde HERRANOM, och han räknade honom det till rättfärdighet.

7. Och han sade till honom: Jag är HERREN, som dig utfört hafver ifrån Ur utu Chaldeen, att jag dig detta land gifva skall till besittning.

8. Abram sade: Herre, HERRE, hvaruppå skall jag märka, att jag skall besitta det?

9. Och han sade till honom: Tag mig ena treåra ko, och ena treåra get, och en treåra vädur, och ena turturdufvo, och ena unga dufvo.

10. Och han tog allt detta, och delade det midt i tu ifrå hvart annat, och lade hvar delen tvärt emot den andra; men foglarne delade han intet.

11. Och foglarne kommo neder på kropparna, och Abram dref bort dem.

12. Då solen nedergången var, föll en svår sömn på Abram, och si, en förskräckelse och ett stort mörker kom öfver honom.

13. Då sade han till Abram: Detta skall du veta, att din säd skall varda främmande uti ett land, det dem icke tillhörer, och man skall der göra dem till trälar och fara illa med dem i fyrahundrade år.

14. Men öfver det folk, som de tjenande varda, skall jag domare vara; sedan skola de draga ut med stora håfvor.

15. Och du skall fara till dina fäder med frid, och i en god ålder begrafven varda. 16. Men de skola i fjerde mans ålder komma hit igen; förty de Amoreers ondska är icke ännu all fullkomnad.

17. Då nu solen var nedergången, och mörker vordet, si, då rök en ugn, och en eld for emellan stycken.

18. På den dagen gjorde HERREN ett förbund med Abram, och sade: Dine säd skall jag gifva detta landet, ifrå den älfvene i Egypten, allt intill den stora älfven Phrath:

19. De Keneer, de Kadmoneer,

20. De Hetheer, de Phereseer, de Reser, 21. De Amoreer, de Cananeer, de Girgaseer, de Jebuseer.

1 MOSEBOKEN, 16. CAPITLET

Hagar flyr. Ismael födes.

1. Sarai Abrams hustru födde honom intet; men hon hade ena Egyptiska tjensteqvinno, som het Hagar.

2. Och sade till Abram: Si, HERREN hafver igenlyckt mig, att jag icke kan få barn: Käre, lägg dig när mina tjensteqvinno, att jag dock tilläfventyrs måtte uppbyggd varda af henne. Abram hörde Sarai röst.

3. Och Sarai, Abrams hustru, tog sina Egyptiska tjensteqvinno Hagar, och gaf henne Abram sinom man till hustru, sedan de hade bott i tio år i Canaans lande.

4. Och han lade sig när Hagar, och hon vardt hafvande. Då hon nu såg, att hon vardt hafvande, föraktade hon sina fru.

5. Då sade Sarai till Abram: Du gör orätt emot mig; jag hafver laggt mina tjensteqvinno när dig; nu, efter hon ser att hon är hafvande vorden, måste jag ringa aktad varda för henne: HERREN dömme emellan mig och dig.

6. Men Abram sade till Sarai: Si, din tjensteqvinna är under ditt våld, gör med henne, som dig täckes. Då nu Sarai ville späka henne, flydde hon ifrå henne.

7. Men HERRANS Ängel fann henne vid en vattubrunn i öknene, nemliga vid den brunnen, som är på den vägen till Sur.

8. Och sade till henne: Hagar, Sarai tjensteqvinna, hvadan kommer du? Eller hvart vill du? Hon sade: Jag hafver flytt ifrå mine fru Sarai.

9. Och HERRANS Ängel sade till henne: Vänd om till dina fru igen, och ödmjuka dig under hennes hand.

10. Och HERRANS Ängel sade till henne: Jag skall så föröka dina säd, att för stor myckenhet skall hon icke kunna räknas.

11. Yttermera sade HERRANS Ängel till henne: Si, du äst hafvande vorden, och skall föda en son; hans namn skall du kalla Ismael, derföre att HERREN hafver sett dina vedermödo.

12. Han skall vara en grym man; hans hand emot hvar man, och hvars mans hand emot honom; och han skall bo emot alla sina bröder.

13. Och hon kallade HERRANS namn, som talade med henne: Du Gud ser mig; ty hon sade: Visserliga hafver jag här sett ryggen på honom, som mig ser.

14. Derföre kallade hon brunnen en brunn dens lefvandes, som mig ser, hvilken är emellan Kades och Bared.

15. Och Hagar födde Abram en son, och Abram kallade den sonen, som Hagar födde honom, Ismael.

16. Och Abram var sex och åttatio år gammal, då Hagar födde honom Ismael.

1 MOSEBOKEN, 17. CAPITLET

Abrams omskärelse, säd.

1. Då nu Abram nio och niotio år gammal var, syntes honom HERREN, och sade till honom: Jag är Gud allsmäktig; vandra för mig och var fullkomlig.

2. Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall föröka dig svårliga.

3. Och Abram föll på sitt ansigte. Och Gud talade yttermera med honom, och sade:

4. Si, jag äret, och hafver mitt förbund med dig, och du skall varda en fader för mycket folk.

5. Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn; ty jag hafver gjort dig till en fader för mycket folk.

6. Och skall göra dig ganska mycket fruktsamman, och skall göra folk af dig; skola ock Konungar komma af dig.

7. Och jag vill göra mitt förbund emellan mig och dig, och dina säd efter dig, i deras afkommandom, att det skall vara ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud, och dine säds efter dig.

8. Och skall gifva dig, och dine säd efter dig, det land, der du en främling uti äst, nemliga, det hela landet Canaan, till evig besittning; och skall vara deras Gud.

9. Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du, och din säd efter dig, i deras afkommandom.

10. Och detta är förbundet, som I hålla skolen, emellan mig och dig, och dina säd efter dig: Allt det mankön ibland eder är skall omskäras.

11. Men I skolen omskära edars kötts förhud. Det samma skall vara ett tecken till förbundet emellan mig och eder.

12. Hvart och ett piltebarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommander. Sammalunda hvar och en tjenare, hemma födder eller köpter, eller eljest främmande, och icke af edro säd är.

13. Och så skall mitt förbund vara på edro kötte, till ett evigt förbund.

14. Och hvar något piltebarn icke varder omskoret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas utu hans folk, derföre att han mitt förbund icke hållit hafver.

15. Och Gud sade åter till Abraham: Dina hustru Sarai skall du icke mer kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes namn.

16. Ty jag skall välsigna henne, och af henne skall jag gifva dig en son, hvilken jag skall välsigna, och folk skola varda af honom, och Konungar öfver mycket folk.

17. Då föll Abraham på sitt ansigte, och log, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son? Och Sara, som niotio år gammal är, skulle föda?

18. Och Abraham sade till Gud: Ack, att dock Ismael måtte få lefva för dig.

19. Då sade Gud: Ja, Sara din hustru skall föda dig en son, hvilken du skall kalla Isaac; ty med honom skall jag upprätta mitt eviga förbund, och med hans säd efter honom.

20. Dertill hafver jag ock bönhört dig om Ismael: Si, jag hafver välsignat honom, och skall göra honom fruktsamman, och föröka honom ganska svårliga; tolf Förstar skall han föda, och jag skall göra honom till mycket folk.

21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall, på denna tidenom åt året.

22. Och som talet vardt ändadt, for Gud upp ifrån Abraham.

23. Och Abraham tog sin son Ismael och alla tjenare, hemma födda och köpta, och allt det mankön var i hans huse, och omskar förhudena på deras kött, straxt på samma dagenom, som Gud honom sagt hade.

24. Och Abraham var nio och niotio år gammal, då han omskar förhudena på sitt kött.

25. Men Ismael hans son var tretton år gammal, då hans kötts förhud omskoren vardt.

26. Allt på enom dag vordo de alle omskorne, Abraham och hans son Ismael;

27. Och allt det mankön var i hans huse, både hemfödde tjenare och köpte, och eljest främmande; alle vordo de omskorne med honom.

1 MOSEBOKEN, 18. CAPITLET

Gud gästar Abraham. Sara ler. Sodom hotas. Abrahams förbön.

1. Och HERREN syntes honom i dem lundenom Mamre, der han satt vid sins tjälls dörr, då hetast var på dagenom.

2. Och som han upplyfte sin ögon och såg, då stodo tre män för honom. Och då han såg dem, lopp han emot dem ifrå sins tjälls dörr, och bugade sig ned på jordene. 3. Och sade: Herre, hafver jag funnit nåd för din ögon, så gack icke fram om din tjenare.

4. Man vill hemta eder litet af vatten och två edra fötter, och hviler eder under trät. 5. Och jag vill lägga för eder ett stycke bröd, att I vederqvecken edor hjerta; sedan gån I då fram bätter, förty derföre ären I komne till edar tjenare. De sade: Gör som du hafver sagt.

6. Abraham skyndade sig in i tjället till Sara, och sade henne: Skynda dig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor. 7. Men han lopp bort till boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängenom; han skyndade sig, och tillredde det.

8. Och han tog fram smör och mjölk, och af kalfvenom, som han tillredt hade, och satte för dem; och gick fram för dem under trät, och de åto.

9. Då sade de till honom: Hvar är din hustru Sara? Han svarade: Derinne i tjället. 10. Han sade: När jag igenkommer till dig, om man lefver, si, så skall Sara din hustru hafva en son. Detta hörde Sara, der hon stod bak tjälldörrena.

11. Och de voro, både Abraham och Sara, gamle och väl till ålders komne, så att Sara nu icke mer hade som qvinnor pläga hafva. 12. Derföre log hon vid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min herre desslikes ålderstigen, skall jag ännu gifva mig till lusta?

13. Då sade HERREN till Abraham: Hvi log Sara, sägandes: Menar du, att det kan vara, att jag ännu föda skall, så gammal som jag är?

14. Mån HERRANOM något vara omöjeligit? I sinom tid vill jag komma till dig igen, om man lefver, och då skall Sara hafva en son.

15. Då nekade Sara, och sade: Jag log intet, och vardt förfärad. Men han sade: Det är icke så, du logst.

16. Då stodo männerne upp dädan, och vände sig åt Sodom, och Abraham följde dem och ledsagade dem.

17. Och HERREN sade: Huru kan jag dölja för Abraham det jag gör?

18. Efter han skall varda till ett stort och mägtigt folk, och all folk på jordene skola varda välsignade i honom.

19. Ty jag vet, att han befaller sinom barnom, och sino huse efter sig, att de skola hålla HERRANS vägar, och göra hvad rätt och godt är, på det att HERREN skall låta komma öfver Abraham allt det han honom lofvat hafver.

20. Och HERREN sade: I Sodom och Gomorra är ett rop, det är stort, och deras synder äro ganska svåra.

21. Derföre skall jag fara ned och se till, om de allt gjort hafva efter ropet, som för mig kommet är; eller om det icke så är, att jag må vetat.

22. Och männerne vände sitt ansigte, och gingo åt Sodom. Men Abraham vardt ståndandes för HERRANOM.

23. Och trädde fram till honom, och sade: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?

24. Kunde hända, att i stadenom voro femtio rättfärdige, ville du dem förgöra, och icke skona de rummena för femtio rättfärdigas skull, som derinne voro?

25. Bort det ifrå dig, att du det göra skulle, och döda den rättfärdiga med den ogudaktiga, och att dem rättfärdiga skulle gå lika som de ogudaktiga; bort det ifrå dig, som alla verldenes domare äst, sådana straff låter du icke gå.

26. HERREN sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så vill jag skona allestäds i all rum för deras skull.

27. Abraham svarade och sade: Ack si, jag hafver tagit mig före att tala med Herranom, ändock jag är stoft och aska. 28. Om der voro fem mindre än femtio rättfärdige inne, ville du då förgöra hela staden för de fems skull? Han sade: Finner jag derinne fem och fyratio, så vill jag icke förgöra dem.

29. Och han talade ändå ytterligare till honom, och sade: Måtte hända, att man finner der fyratio inne. Och han sade: Jag vill intet göra dem för de fyratio skull.

30. Och Abraham sade: Herre, tag icke till misstycke, om jag ännu talar något: Måtte hända, att man finner der tretio inne. Han svarade: Finner jag der tretio inne, så vill jag intet göra dem.

31. Och han sade: Ack si, jag hafver tagit mig före att tala med min Herra: Måtte hända, att man finner tjugu derinne. Han svarade: Jag vill icke förgöra dem för de tjuguskull.

32. Och han sade: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid: Måtte hända, att man finner tio derinne. Han sade: Jag vill icke förgöra dem för de tio skull.

33. Och HERREN gick bort, sedan han hade uttalat med Abraham; och Abraham vände om och gick hem till sitt igen.

1 MOSEBOKEN, 19. CAPITLET

Sodoms synd, Lots hustru, döttrar, blodskam.

1. Och de två Änglarne kommo om aftonen till Sodom; och Lot satt i Sodom i portenom. Och då han såg dem, stod han upp emot dem, och bugade sig med sitt ansigte neder på jordene.

2. Och sade: Si Herre, kommer uti edar tjenares hus, och blifver der öfver nattena; låter två edra fötter, och i morgon stån I bittida upp, och faren edar väg. De sade: Nej, men vi vilje blifva öfver nattena på gatone.

3. Då nödgade han dem fast, och de gingo in med honom, och de kommo uti hans hus: Och han gjorde dem en måltid, och bakade dem osyradt bröd, och de åto. 4. Men förra än de lade sig, kommo de män af stadenom Sodom, och omhvärfde huset, unge och gamle, och allt folket tillhopa.

5. Och kallade Lot ut, och sade till honom: Hvar äro männerne, som till dig ingångne äro i denna nattene? Låt dem gå här ut till oss, att vi måge känna dem.

6. Lot gick ut till dem för dörrene, och smällde dörrena igen efter sig.

7. Och sade: Ack käre bröder, görer icke så illa.

8. Si, jag hafver två döttrar, de hafva ännu ingen man känt, dem vill jag få ut till eder, och farer med dem som eder täckes; att I ju intet ondt gören dessa männerna; ty derföre äro de ingångne under mitt taks skugga.

9. Men de sade: Kom hit. Då sade de: Äst du icke allena en främling härinne, och vill nu regera? Nu väl, vi vilje göra dig mera ondt än dem. Och de trängde sig hårdeliga med våld in på mannen Lot, och de lupo till, och ville slå upp dörrena.

10. Men männerne räckte handen ut, och togo Lot in till sig i huset, och smällde dörrena till.

11. Och männerna, som för dörrene voro af huset, slogo de med blindhet, både små och stora, så att de icke kunde finna dörrena.

12. Och männerne sade till Lot: Hafver du ock härinne några mågar, eller söner, eller döttrar? Alla de, som dig tillhöra i stadenom, dem haf här utu detta rummet. 13. Ty vi skole förgöra detta rummet, derföre, att deras rop är stort för HERRANOM, och HERREN hafver utsändt oss till att förgöra dem.

14. Då gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafva hans döttrar, och sade: Görer redo, och går utu detta rum: förty HERREN skall förgöra denna stad. Men dem syntes det vara gabberi.

15. När nu morgonrodnen uppgick, skyndade Änglarne på Lot, att han skulle låta sig lida, och sade: Gör redo, tag dina hustru, och dina två döttrar, som du hafver, att du ock icke förgås uti denna stadsens missgerningom.

16. Som han ännu fördröjde, togo männerne honom vid handena, och hans hustru, och hans två döttrar, efter HERREN ville skona dem, och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.

17. Och som de hade haft honom ut, sade de: Förvara dina själ, och se icke tillbaka, och statt icke i alla denna ängd; men på berget undsätt dig, att du icke förgås.

18. Då sade Lot till dem: Ack nej, min Herre.

19. Si, efter din tjenare hafver funnit nåd för din ögon, så gör dock dina barmhertighet stora, som du på mig bevist hafver, att du skulle behålla mina själ vid lif: Jag kan icke förvara mig på bergena, mig måtte något ondt vederkomma, att jag blefve död.

20. Si, der är en stad icke långt hädan, der jag in fly må, och han är liten, der vill jag förvara mig; är han dock liten, att min själ må der blifva vid lif.

21. Då sade han till honom: Si, i desse stycke hafver jag ock sett till dig, att jag icke vill omstörta den staden, der du om talade.

22. Låt lida dig, och förvara dig der; ty jag kan intet göra, till dess du kommer der in. Deraf är den staden nämnd Zoar.

23. Och solen var uppgången på jordene, då Lot kom in uti Zoar.

24. Då lät HERREN regna svafvel och eld ifrå HERRANOM af himmelen, öfver Sodom och Gomorra.

25. Och omstörte de städer i alla den ängden, och alla de, som i städerna bodde, och allt det på landena växt var.

26. Och hans hustru såg tillbaka, och vardt en saltstod.

27. Men Abraham stod upp om morgonen bittida, på det rummet, der han förr hade ståndet för HERRANOM;

28. Och såg ut emot Sodom och Gomorra, och allt landet i den ängden, och fick se, att der uppgick ett damb af landena, lika som en rök af en ugn.

29. Ty då Gud omstörte de städer i den ängdene, tänkte han på Abraham, och frälste Lot utu de städer, som han omstörte, der Lot uti bodde.

30. Och Lot for utu Zoar, och blef på bergena med båda sina döttrar; ty han fruktade att blifva i Zoar: Och låg uti ene bergskrefvo, han och båda hans döttrar.

31. Då sade den äldsta till den yngsta: Vår fader är gammal, och ingen man är mer på jordene, som till oss ingå kan, efter alla verldenes sedvänjo.

32. Kom, låt oss gifva vår fader dricka vin, och läggom oss när honom, att vi mågom behålla säd af vår fader.

33. Och så gåfvo de deras fader dricka vin i den nattene. Och den äldsta gick in, och lade sig när sinom fader; och han vardt intet varse, när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.

34. Om morgonen sade den äldsta till den yngsta: Si, jag låg i går när min fader, låt oss ock i denna nattene gifva honom dricka vin, att du ock må gå in till honom, och lägga dig när honom, att vi behålle säd af vår fader.

35. Och så gåfvo de desslikes i den nattene sin fader dricka vin: Och den yngsta gick ock in, och lade sig när honom; och han vardt det intet varse, när hon lade sig ned, ej heller när hon stod upp.

36. Och så vordo de båda Lots döttrar hafvande af sin fader.

37. Och den äldsta födde en son, den hon kallade Moab; af honom kommo de Moabiter, allt intill denna dag.

38. Och den yngsta födde ock en son, och hon kallade hans namn Ammi barn; af honom kommo Ammons barn, allt intill denna dag.

1 MOSEBOKEN, 20. CAPITLET

Abraham och Sara i Gerar.

1. Så for Abraham dädan in i landet söder ut, och bodde emellan Kades och Zur, och vardt en främling i Gerar.

2. Och sade om sine hustru Sara: Det är min syster. Då sände Abimelech, Konungen i Gerar, efter henne, och lät hemta henne.

3. Men Gud kom till Abimelech om nattena i dröm, och sade till honom: Si, du måste dö för den qvinnones skull, som du tagit hafver; ty hon är ens mans ägta hustru.

4. Men Abimelech hade ännu intet kommit vid henne. Och han sade: Herre, vill du ock dräpa ett rättfärdigt folk?

5. Sade han icke till mig: Hon är min syster? Och hon sade desslikes: han är min broder. Hafver jag dock detta gjort med enfaldigt hjerta och oskyldiga händer.

6. Och Gud sade till honom i drömmen: Jag vet ock, att du det med enfaldigo hjerta gjort hafver: Derföre hafver jag ock bevarat dig, att du icke skulle synda emot mig, och hafver icke tillstadt, att du skulle komma vid henne.

7. Så få nu mannenom sina hustru igen; ty han är en Prophet, och låt honom bedja för dig, så behåller du lifvet: Hvar du icke öfvergifver henne, så vet, att du måste döden dö, och allt det dig tillhörer.

8. Då stod Abimelech bittida upp om morgonen, och kallade alla sina tjenare, och sade allt detta i deras åhöro. Och de män alle fruktade sig svårliga.

9. Och Abimelech kallade också Abraham, och sade till honom: Hvi hafver du oss detta gjort? Och hvad hafver jag brutit dig emot, att du ville komma så stor synd uppå mig och mitt rike? Du hafver icke så gjort emot oss, som man göra skulle.

10. Och Abimelech sade ytterligare till Abraham: Hvad hafver du ansett, att du så gjorde?

11. Abraham sade: Jag tänkte tilläfventyrs i desso rumme är ingen Gudsfruktan, och de slå mig ihjäl för mine hustrus skull.

12. Och är hon sannerliga min syster; ty hon är min faders dotter, men icke mine moders dotter: Och jag tog mig henne till hustru.

13. Och då Gud böd mig, att jag skulle vandra utu mins faders huse, sade jag till henne: Gör denna barmhertighet med mig, hvart vi kommom, att du säger, att jag är din broder.

14. Då tog Abimelech får och fä, tjenare och tjenarinnor, och gaf Abraham, och fick honom igen hans hustru Sara.

15. Och sade: Si, mitt land står dig öppet, bo var dig täckes.

16. Och sade till Sara: Si, jag hafver gifvit dinom broder tusende silfverpenningar: Si, han skall vara dig till en ögnatäckelse för alla de, som när dig äro, ehvart du far, och en försvarare.

17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelech, och hans hustru, och hans tjensteqvinnor, att de födde barn.

18. Ty HERREN hade tillförene hårdeliga tillyckt alla qveder i Abimelechs huse, för Sara Abrahams hustrus skull.

1 MOSEBOKEN, 21. CAPITLET

Isaac födes. Ismael drifs ut. Abrahams predikan.

1. Och HERREN sökte Sara, såsom han sagt hade, och HERREN gjorde med henne såsom han talat hade.

2. Och Sara vardt hafvande, och födde Abraham en son i sinom ålderdom, vid den tiden, som Gud honom föresagt hade.

3. Och Abraham nämnde sin son, som honom född var, Isaac, den honom Sara födt hade.

4. Och omskar honom på åttonde dagen, som Gud honom budit hade.

5. Hundrade år gammal var Abraham, då honom hans son Isaac födder var.

6. Och Sara sade: Gud hafver gjort mig ett löje; ty hvilken det får höra, han får le åt mig.

7. Och sade ytterligare: Ho torde ock säga Abraham sjelfvom, att Sara däggde barn, och hade födt honom en son i sinom ålderdom?

8. Och barnet växte, och vardt afvandt. Och Abraham gjorde ett stort gästabud den dagen, då Isaac afvandes.

9. Och Sara fick se den Egyptiska qvinnones Hagars son, den hon Abraham födt hade, att han var en bespottare.

10. Och sade till Abraham: Drif denna tjensteqvinnona ut med hennes son; ty denne tjensteqvinnones son skall icke ärfva med min son Isaac.

11. Detta ordet behagade Abraham ganska illa för sin sons skull.

12. Men Gud sade till honom: Låt dig icke tycka hårdt vara om pilten och tjensteqvinnone; allt det Sara dig sagt hafver, så lyd henne; förty i Isaac skall säden dig nämnd varda.

13. Jag skall ock göra tjensteqvinnones son till folk, derföre att han din säd är.

14. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och tog bröd och en flaska med vatten, och lade på Hagars rygg, och pilten med, och lät gå henne. Hon gick sin väg, och for vill i öknene, vid BerSaba.

15. Då nu vattnet i flaskone var förtärdt, kastade hon pilten under en buska.

16. Och gick bort och satte sig tvärs öfver långt ifrå, vid ett armborst skott; ty hon sade: Jag gitter icke se uppå att pilten dör. Och vid hon satt tvärs öfver, hof hon upp sina röst, och gret.

17. Då hörde Gud piltens röst, och Guds Ängel kallade Hagar af himmelen, sägandes: Hvad skadar dig, Hagar? Frukta dig intet; förty Gud hafver hört piltens röst, der han ligger.

18. Statt upp, tag pilten, och håll honom med dina händer; ty jag skall göra honom till stort folk.

19. Och Gud öppnade hennes ögon, att hon fick se en vattubrunn. Då gick hon till och fyllde sina flasko med vatten, och gaf piltenom dricka.

20. Och Gud var med piltenom; han växte, och bodde i öknene, och vardt en god skytte.

21. Och bodde i den öknene Pharan: Och hans moder tog honom hustru utur Egypti land.

22. På samma tiden talade Abimelech och Phicol, hans härhöfvitsman, med Abraham, och sade: Gud är med dig uti allt det du gör.

23. Så svär mig nu vid Gud, att du är mig icke arg, eller minom barnom, eller minom barnabarnom: Utan den barmhertighet, som jag hafver gjort med dig, den gör ock med mig, och landena, der du en främling uti äst.

24. Då sade Abraham: Jag vill svärja.

25. Och Abraham straffade Abimelech för den vattubrunnens skull, som Abimelechs tjenare hade tagit med våld.

26. Då svarade Abimelech: Jag hafver icke vist, ho det gjorde; ej heller sade du mig det; dertill hafver jag icke hört det förra än i dag.

27. Då tog Abraham får och fä, och gaf Abimelech: Och gjorde båda ett förbund med hvarannan.

28. Och Abraham ställde sju lamb afsides.

29. Sade Abimelech till Abraham: Hvad skola de sju lamb, som du hafver ställt der afsides?

30. Han svarade: Sju lamb skall du taga af mine hand, att de skola vara mig till ett vittnesbörd, att jag denna brunn grafvit hafver.

31. Deraf heter det rummet BerSaba, att de båda med hvarannan der så svoro.

32. Och alltså gjorde de det förbund i BerSaba. Då stodo Abimelech och hans härhöfvitsman Phicol upp, och drogo in i de Philisteers land igen.

33. Och Abraham plantade trä i BerSaba; och predikade der om HERRANS eviga Guds namn;

34. Och var en främling uti de Philisteers land i långan tid.

1 MOSEBOKEN, 22. CAPITLET

Isaac offras. Christus lofvas. Nahors barn.

1. Sedan det skedt var, försökte Gud Abraham, och sade till honom: Abraham. Och han svarade: Här är jag.

2. Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du kär hafver, och gack bort uti Moria land, och offra honom der till ett bränneoffer på ett berg, det jag dig sägandes varder.

3. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och sadlade sin åsna, och tog med sig två drängar, och sin son Isaac, och högg sönder ved till bränneoffer, stod upp och gick bort till det rum, som Gud honom sagt hade.

4. På tredje dagen hof Abraham sin ögon upp, och såg rummet långt ifrå.

5. Och sade till sina drängar: Blifver I här med åsnanom, jag och pilten viljom gå dit bort, och när vi tillbedit hafvom, vilje vi komma igen till eder.

6. Och Abraham tog veden till bränneoffret, och lade den på sin son Isaac: Men han tog elden och knifven i sina hand, och gingo så både tillsamman.

7. Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham svarade: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och veden, hvar är nu fåret till bränneoffret?

8. Abraham svarade: Gud förser väl fåret, min son, till bränneoffret: Och de gingo både tillsamman.

9. Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare, och lade veden deruppå; bandt sin son Isaac, och lade honom på altaret, ofvan på veden.

10. Och uträckte sina hand, och tog till knifven, att han skulle slagta sin son.

11. Då ropade honom HERRANS Ängel af himmelen och sade: Abraham, Abraham. Han svarade: Här är jag.

12. Han sade: Kom intet dina hand vid pilten, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, och hafver icke skonat din enda son för mina skull.

13. Då hof Abraham sin ögon upp, och såg en vädur bak sig, bekajad med hornen uti en törnebuska: Och gick dit, och tog den väduren, och offrade honom till ett bränneoffer i sins sons stad.

14. Och Abraham kallade det rummet, HERREN ser; af hvilko man ännu i dag säger: På berget, der HERREN sedd varder. 15. Och HERRANS Ängel ropade åter till Abraham af himmelen,

16. Och sade: Jag hafver svorit vid mig sjelf, säger HERREN, efter du detta gjorde, och icke skonade din enda son,

17. Att jag skall välsigna, och föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och såsom sanden på hafsens strand: Och dina säd skall besitta sina fiendars portar.

18. Och i dine säd skall allt folk på jordene välsignadt varda; derföre, att du mine röst lydt hafver.

19. Sedan gick Abraham till drängarna igen, och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der. 20. Då detta så skedt var, begaf sig, att Abraham vardt sagdt: Si, Milca hafver ock födt barn dinom broder Nahor;

21. Nemliga Uz den förstfödda, och Bus hans broder, och Kemuel, af hvilkom de Syrier komne äro:

22. Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.

23. Men Bethuel födde Rebecka. Dessa åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder. 24. Och hans frilla benämnd Rehuma födde ock, nemliga Tebah, Gaham, Thahas och Maacha.

1 MOSEBOKEN, 23. CAPITLET

Saras död. Abrahams graf.

1. Sara lefde i hundrade sju och tjugu år:

2. Och blef död i den hufvudstaden, som kallas Hebron i Canaans lande. Då kom Abraham till att sörja och begråta henne.

3. Sedan stod han upp ifrå hennes lik, och talade till Hets barn, och sade:

4. Jag är en främling och en gäst när eder, gifver mig en arfrätt till begrafning när eder, att jag må begrafva min döda, som för mig ligger.

5. Då svarade Hets barn Abraham, och sade till honom:

6. Hör oss, käre herre, du äst en Guds förste när oss; begraf din döda uti våra bästa grifter; ingen menniska af oss skall förvägra dig, att du begrafver din döda i hans graf.

7. Då stod Abraham upp, och bugade sig för landsens folke, nemliga för Hets barnom.

8. Och han talade med dem, och sade: Är det eder i sinnet, att jag begrafver min döda, som för mig ligger, så hörer mig, och beder för mig inför Ephron Zoars son,

9. Att han gifver mig sina dubbelkulo, den han hafver i andanom på sinom åker, för reda penningar; låter mig henne få när eder till en arfgrift.

10. Ty Ephron bodde ibland Hets barn. Då svarade Ephron, den Hetheen, Abraham i Hets barns åhöro, för allom dem, som ut och in gingo genom hans stadsport, och sade:

11. Nej, min herre, utan hör till hvad jag säga vill: Jag gifver dig åkren, och den kulon med, som der inne är, och gifver dig honom för mitt folks barns åsyn, till att begrafva din döda.

12. Då bugade sig Abraham för landsens folke,

13. Och talade till Ephron i landsens folks åhöro, och sade: Vill du höra mig, så tag penningar af mig för åkren, de jag dig gifva vill; och så vill jag der begrafva min döda.

14. Ephron svarade Abraham, och talade till honom:

15. Min herre, hör dock mig: Marken är värd fyrahundrade siklar silfver; men hvad kan det draga emellan mig och dig? Begraf man din döda.

16. Abraham hörde Ephron, och vog honom penningarna till, som han nämnt hade, hvilket Hets barn åhörde, nemliga fyrahundrade siklar silfver, som då gåfve och gängse voro.

17. Och så vardt Ephrons åker, der den dubbelkulan inne var, tvärs öfver Mamre, tillegnad Abraham till evärdeliga ägo, med kulone derinne, och med all trä omkring åkren,

18. I Hets barns och allas deras åsyn, som genom hans stadsport ut och in gingo.

19. Sedan begrof då Abraham Sara sina hustru uti kulone i åkrenom, den dubbel var, tvärs öfver ifrå Mamre, det är Hebron i Canaans lande.

20. Och alltså vardt Abraham stadfäst den åkren, och kulan, till begrafnings egendom af Hets barnom.

1 MOSEBOKEN, 24. CAPITLET

Eleasar svär, sändes, beder, finner Rebecka, kommer igen.

1. Och Abraham var gammal och väl ålderstigen: Och HERREN hade välsignat honom i all stycke.

2. Då sade han till sin äldsta hustjenare, den all hans tingest förestod: Lägg dina hand under mina länd;

3. Och svär mig vid HERRAN, himmelens och jordenes Gud, att du icke tager minom sone hustru af Canaans döttrar, ibland hvilka jag bor:

4. Utan far in uti mitt fädernesland, och till mina slägt, och tag minom sone Isaac hustru.

5. Tjenaren sade: Om så hände, att qvinnan icke ville komma med mig in i detta land, skall jag då låta din son komma dit i landet igen, dädan du kommen äst?

6. Abraham sade till honom: Vakta dig derföre, att du icke förer min son dit igen.

7. HERREN himmelens Gud, som mig tog utu mins faders huse, och utu mitt födsloland, den med mig talat, och desslikes svurit och sagt hafver: Detta landet vill jag gifva dine säd; han skall sända sin Ängel framför dig, att du skall taga minom sone der hustru.

8. Hvar nu qvinnan dig icke följa vill; så äst du qvitt denna ed: Allenast låt icke min son komma dit igen.

9. Då lade tjenaren sina hand under Abrahams sins herras länd, och svor honom här uppå.

10. Så tog tjenaren tio camelar, af sins herras camelar, och drog åstad, och hade med sig af allahanda sins herras håfvor, och var uppe, och for till Mesopotamien till Nahors stad.

11. Der lät han camelarna blifva utanför stadenom, vid en vattubrunn, om aftonen då qvinfolken plägade der komma och taga vatten,

12. Och sade: HERRE, mins herras Abrahams Gud, kom i dag emot mig, och gör barmhertighet med minom herra Abraham.

13. Si, jag står här när vattubrunnenom, och deras döttrar, som bo i denna stad, varda här utkommande till att taga vatten.

14. Hvar nu någon piga kommer, och jag säger till henne: Håll hit dina kruko, och låt mig dricka, och hon säger: Drick, jag vill ock gifva dina camelar dricka, att hon är den samma, som du hafver beskärt dinom tjenare Isaac, och att jag derpå må förstå, att du hafver gjort barmhertighet med minom herra.

15. Och förra än han uttalat hade, si, Rebecka Bethuels dotter kom ut, hvilken är Milcas son, den Nahors Abrahams broders hustru var; hon bar ena kruko på axlarna. 16. Och hon var en ganska dägelig piga under ansigtet, och var ännu jungfru, och ingen man hade känt henne: Hon kom ned till brunnen, och fyllde krukona, och ville gå hem igen.

17. Då lopp tjenaren emot henne, och sade: Låt mig dricka något litet vatten af dine kruko.

18. Och hon sade: Drick, min herre; och strax tog hon krukona ned på sina hand, och gaf honom dricka.

19. Och då hon hade gifvit honom dricka, sade hon: Jag vill ock ösa vatten åt dina camelar, till dess att de få alle dricka.

20. Och hon slog straxt vattnet utu krukone i hoen, och lopp åter till brunnen till att ösa, och vattnade alla hans camelar.

21. Men mannen undrade på henne, och var stilla, till dess han kunde få veta, om HERREN hade gjort hans resa lyckosam, eller ej.

22. Då nu alle camelarne hade druckit, tog han fram ett gyldene ännespann, vägandes en half sikel, och två armringar till hennes händer, vägande tio siklar guld;

23. Och sade: Min dotter, hvem hörer du till? Säg mig dock det. Hafve vi ock rum till att få herberge i dins faders huse?

24. Hon sade till honom: Jag är Bethuels dotter, Milcas sons, som hon hafver födt Nahor.

25. Och hon sade ytterligare till honom: Är ock så mycket halm och foder när oss, och rum nog till herberge.

26. Då böjde mannen sig ned, och bad till HERRAN.

27. Och sade: Lofvad vare HERREN, mins herras Abrahams Gud, som icke hafver tagit sina barmhertighet och sina sanning ifrå minom herra; förty HERREN hafver fört mig den rätta vägen till mins herras broders hus.

28. Och pigan lopp, och sade allt detta i sins moders huse.

29. Och Rebecka hade en broder, som het Laban: Och Laban lopp ut till mannen vid brunnen.

30. Och när han såg ännespannet och armringarna i sine systers händer, och hörde Rebeckas sine systers ord, att hon sade: Så hafver mannen sagt mig; kom han till mannen: Och si, han stod när camelarna vidbrunnen:

31. Och sade: Kom här in, du HERRANS välsignade, hvi står du här ute? Jag hafver rymt huset, och gjort rum för camelarna.

32. Så hade han mannen in i huset, och lade af camelarna, och gaf dem halm och foder, och vatten till att två hans fötter, och männernas, som med honom voro.

33. Och satte mat för honom. Då sade han: Jag vill icke äta, förra än jag hafver värfvat mitt ärende. De svarade: Säg.

34. Han sade: Jag är Abrahams tjenare.

35. Och HERREN hafver rikeliga välsignat min herra, och han är stor vorden, och han hafver gifvit honom får och fä, silfver och guld, tjenare och tjenarinnor, camelar och åsnar.

36. Dertill hafver Sara, mins herras hustru, födt minom herra en son i sinom ålderdom, honom hafver han gifvit allt det han hafver.

37. Och min herre hafver tagit en ed af mig, och sagt: Du skall icke taga minom sone någon hustru af de Cananeers döttrar, i hvilkas land jag bor;

38. Utan far bort till mins faders hus, och till mina slägt, tag der minom sone hustru.

39. Men jag sade till min herra: Huru? Om qvinnan icke vill följa mig?

40. Då sade han till mig: HERREN, för hvilkom jag vandrar, varder sändandes sin Ängel med dig, och skall göra din väg lyckosam, så att du skall taga minom sone hustru af mine slägt och mins faders huse.

41. Då skall du vara min ed qvitt, när du kommer till mina slägt; gifva de dig icke, så äst du min ed qvitt.

42. Så kom jag i dag till brunnen, och sade: HERRE, mins herras Abrahams Gud, hafver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser:

43. Si, så står jag här vid vattubrunnen. När nu en jungfru kommer här ut till att taga vatten, och jag säger till henne: Gif mig litet vatten att dricka af dine kruko;

44. Och hon varder sägandes: Drick du; jag vill ock vattna dina camelar: det är den qvinna, som HERREN hafver beskärt mins herras sone.

45. Förra än jag nu sådan ord utsagt hade i mino hjerta, si, då kom Rebecka ut med ene kruko på sine axel, och gick ned åt brunnen till att taga vatten. Då sade jag till henne: Gif mig dricka.

46. Och hon tog snarliga krukona af sin axel, och sade: Drick; dina camelar vill jag ock vattna. Så drack jag, och hon vattnade också camelarna.

47. Och jag frågade henne, och sade: Hvars dotter äst du? Hon svarade: Jag är Bethuels dotter, Nahors sons, som Milca honom födt hafver. Då hängde jag ett ännespann på hennes anlete, och armringar öfver hennes händer:

48. Och böjde mig neder, och bad till HERRAN, och lofvade HERRAN, mins herras Abrahams Gud, som mig hade fört rätta vägen, att jag skulle taga till hans son mins herras broders dotter.

49. Om I nu ären de, som bevisen minom herra barmhertighet och sanning, så säger mig det; hvar ock icke, så säger mig ock det; att jag vänder mig antingen till den högra sidona, eller till den venstra.

50. Då svarade Laban och Bethuel, och sade: Det är utgånget af HERRANOM, derföre kunne vi intet säga dig emot, hvarken ondt eller godt.

51. Der är Rebecka för dig, tag henne, och far din väg, att hon blifver dins herras sons hustru, som HERREN sagt hafver.

52. Då Abrahams tjenare hörde dessa ord, bugade han sig till jordena för HERRANOM. 53. Och tog fram silfver och gyldene klenodier och kläder, och gaf dem Rebecka; men hennes broder och moder gaf han örter.

54. Då åt han och drack samt med männerne, som med honom voro, och blefvo der öfver nattena. Om morgonen stod han upp, och sade: Låter mig fara till min herra.

55. Men hennes broder och moder sade: Låt dock blifva pigona vid tio dagar när oss; sedan skall du fara.

56. Då sade han till dem: Förhåller mig icke, förty HERREN hafver gjort min väg lyckosam; släpper mig, att jag far till min herra.

57. Då sade de: Låter oss kalla pigona, och fråga hvad hon säger dertill.

58. Och de kallade Rebecka, och sade till henne: Vill du fara med denne mannenom? Hon svarade: Ja, jag vill med honom.

59. Så läto de Rebecka sina syster fara med hennes ammo, och Abrahams tjenare, och hans följare.

60. Och de välsignade Rebecka, och sade till henne: Du äst vår syster, förkofra dig till tusende tusend, och din säd besitte sina fienders portar.

61. Så redde Rebecka sig till med sina pigor, och satte sig på camelarna, och följde mannen efter. Och tjenaren tog Rebecka till sig, och for sin väg.

62. Men Isaac kom ifrå den brunnen, som kallades dens lefvandes och seendes; ty han bodde i det landet söder ut.

63. Och var utgången till att bedja i markene om aftonen; och hof upp sin ögon, och såg att camelarne kommo der.

64. Och Rebecka hof upp sin ögon, och såg Isaac; då steg hon af camelen,

65. Och sade till tjenaren: Hvad man är det, som kommer emot oss på markene? Tjenaren sade: Det är min herre. Då tog hon mantelen och höljde sig.

66. Och tjenaren förtäljde Isaac allt, huru han sakena uträttat hade.

67. Då förde Isaac henne in i sins moders Saras hyddo, och tog Rebecka, och hon vardt hans hustru, och han vardt kär åt henne: Och så vardt Isaac hugsvalad öfver sina moder.

1 MOSEBOKEN, 25. CAPITLET

Keturas barn. Abrahams död. Ismaels, Isaacs söner.

1. Abraham tog åter ena hustru, hon het Ketura.

2. Hon födde honom Simran och Jacksan, Medan och Midian, Jisbak och Suah.

3. Men Jacksan födde Seba och Dedan. Dedans barn voro Assurim, Letusim och Leummim.

4. Midians barn voro Epha, Epher, Hanoch, Abida och Eldaa; desse äro alle Ketura barn.

5. Men Abraham gaf allt sitt gods Isaac. 6. Men de barnen, som han hade af frillorna, gaf han skänker, och lät dem fara ifrå sin son Isaac, medan han än lefde, öster ut i österlanden.

7. Men Abrahams ålder, som han lefde, var hundrade fem och sjutio år.

8. Och blef sjuk, och dödde i en rolig ålder, då han af ålder och lefvande mätter var; och vardt samlad till sitt folk.

9. Och honom begrofvo hans söner, Isaac och Ismael, i den dubbelkulone, på Ephrons åker, Zoars Hetheens sons, som ligger emot Mamre;

10. I den markene, som Abraham köpt hade af Hets barnom: Der är Abraham begrafven med Sara sine hustru.

11. Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isaac; och han bodde vid den brunnen, som kallades dens lefvandes och seendes.

12. Detta är Ismaels Abrahams sons slägt, som Hagar, Saras tjensteqvinna af Egypten, födde honom.

13. Och detta är Ismaels barns namn, der deras slägte hafva namn af: Ismaels förste son Nebajoth, Kedar, Adbeel, Mibsam,

14. Misma, Duma, Massa,

15. Hadar, Thema, Jethur, Naphis och Kedma.

16. Desse äro Ismaels barn med deras namn, i deras byar och städer, tolf förstar.

17. Och detta är Ismaels ålder, hundrade och sju och tretio år; och han vardt sjuk och dödde, och vardt samkad intill sitt folk.

18. Men han bodde ifrå Hevila in till Zur emot Egypten, när man går till Assyrien; och satte sig emot alla sina bröder.

19. Detta är Isaacs Abrahams sons slägte: Abraham födde Isaac.

20. Men Isaac var fyratio år gammal, då han tog Rebecka till hustru, Bethuels Syrens af Mesopotamien dotter, Labans Syrens syster.

21. Men Isaac bad HERRAN för sine hustru, ty hon var ofruktsam; och HERREN hörde honom, och Rebecka hans hustru vardt hafvande.

22. Och barnen stötte sig med hvarannan i hennes lif. Då sade hon: Efter mig skulle så gå, hvi är jag då vorden hafvandes? Och gick bort till att fråga HERRAN.

23. Och HERRAN sade till henne: Tu folk äro i dino lifve, och tveggehanda folk skola skiljas utaf dino lifve: Och det ena folket skall öfvervinna det andra, och den större skall tjena den mindre.

24. Då nu tiden kom att hon föda skulle, si, då voro tvillingar i hennes lifve.

25. Den förste, som utkom, var röd och luden som ett skin: Och de kallade honom Esau.

26. Straxt derefter kom hans broder ut, han höll med sine hand i Esau fotablad, och de kallade honom Jacob: Sextio år gammal var Isaac, då de vordo födde.

27. Och då drängarne vordo store, vardt Esau en jägare och en åkerman; men Jacob en from man, och bodde i tjäll.

28. Och Isaac hade Esau kär, ty han plägade äta af hans vede; men Rebecka hade Jacob kär.

29. Och Jacob kokade en rätt; då kom Esau af markene, och var trötter;

30. Och sade till Jacob: Gif mig äta af denna röda rättenom, ty jag är trötter: Deraf heter han Edom.

31. Men Jacob sade: Sälj mig i dag din förstfödslorätt.

32. Esau svarade: Si, jag måste dock dö: Hvad varder mig den förstfödslorätten nyttig?

33. Jacob sade: Så svär mig i dag. Och han svor honom: Och sålde så Jacob sin förstfödslorätt.

34. Då gaf Jacob honom bröd och den grynvällingen, och han åt och drack, och stod upp, och gick dädan. Och så föraktade Esau sin förstfödslorätt.

1-25 ⎜ 26-50

26. CAPITLET

Isaac i Gerar. Abimelechs förbund. Esau hustrur.

1. Så kom en dyr tid i landet, efter den förra, som var i Abrahams tid: Och Isaac for till Abimelech, de Philisteers Konung, till Gerar.

2. Då uppenbarade sig honom HERREN, och sade: Far icke ned i Egypten; utan blif i det land, som jag säger dig.

3. Blif en främling i desso landena, och jag skall vara med dig, och välsigna dig; förty dig dine säd skall jag gifva all denna landen, och skall stadfästa min ed, som jag dinom fader Abraham svurit hafver.

4. Och skall föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och skall gifva dine säd all denna landen; och igenom dina säd skola all folk på jordene välsignade varda.

5. Derföre, att Abraham hafver varit mina röst hörig, och hafver hållit mina seder, min bud, mina stadgar och min lag. 6. Så bodde Isaac i Gerar.

7. Och när folket i den landsändanom frågade honom om hans hustru, sade han: Hon är min syster; ty han fruktade att säga: Hon är min hustru; att de tilläfventyrs icke måtte slagit honom ihjäl för Rebeckas skull; ty hon var dägelig under ansigtet.

8. Då han nu hade varit der en tid lång, såg Abimelech de Philisteers Konung ut genom fenstret, och vardt varse att Isaac skämtade med sine hustru Rebecka.

9. Då kallade Abimelech Isaac, och sade: Si, det är din hustru; hvi hafver du sagt: Hon är min syster? Isaac svarade honom: Jag tänkte, att jag måtte tilläfventyrs varda slagen ihjäl för hennes skull.

10. Abimelech sade: Hvi hafver du då gjort oss det? Måtte sakta hafva skett, att någon af folket hade lägrat sig med dine hustru, och så hade du kommit skuld uppå oss.

11. Då böd Abimelech allo folkena, och sade: Hvilken som kommer vid denna mannen, eller hans hustru, han skall döden dö.

12. Och Isaac sådde der i landet, och fick året hundradefaldt; ty HERREN välsignade honom.

13. Och han vardt en mägtig man, gick och växte till, till dess han vardt ganska stor.

14. Och hade mycket gods i får och fä, och mycket tjenstefolk; derföre afundades de Philisteer vid honom.

15. Och kastade igen alla de brunnar, som hans faders tjenare grafvit hade i hans faders Abrahams tid, och fyllde dem upp med jord:

16. Så att ock Abimelech sade till honom: Far ifrån oss; ty du äst vorden oss för mägtig.

17. Då for Isaac dädan, och slog upp sin tjäll i Gerars dal, och bodde der.

18. Och lät uppgrafva igen de vattubrunnar, som de i hans faders Abrahams tid grafvit hade, hvilka de Philisteer efter Abrahams död igenfyllt hade: Och kallade dem vid samma namnet, som hans fader dem kallat hade.

19. Grofvo ock Isaacs tjenare i dalenom, och funno der en brunn med lefvandes vatten.

20. Men herdarne af Gerar trätte med Isaacs herdar, och sade: Detta vattnet är vårt. Då kallade han den brunnen Esek, derföre att de hade der gjort honom högmod.

21. Då grofvo de en annan brunn, der trätte de ock öfver; derföre kallade han honom Sitna.

22. Då skyndade han sig dädan, och grof en annan brunn; der trätte de intet om; derföre kallade han honom Rehoboth, och sade: Nu hafver HERREN gifvit oss rum, och låtit oss växa till i landena.

23. Derefter for han dädan till BerSaba.

24. Och HERREN syntes honom i den nattene, och sade: Jag är dins faders Abrahams Gud: Frukta dig intet, ty jag är med dig, och skall välsigna dig, och föröka dina säd, för mins tjenares Abrahams skull.

25. Då byggde han dersammastädes ett altare, och predikade om HERRANS namn, och uppslog der sitt tjäll: Och hans tjenare grofvo der en brunn.

26. Och Abimelech gick till honom af Gerar, och Ahusath hans vän, och Phicol hans härhöfvitsman.

27. Men Isaac sade till dem: Hvi kommen I till mig? Haten I mig dock, och hafven drifvit mig ifrån eder.

28. De sade: Vi se med seende ögon, att HERREN är med dig, derföre sade vi: Det skall vara en ed emellan oss och dig, och viljom göra ett förbund med dig;

29. Att du icke gör oss någon skada, lika som vi icke heller hafve något afhändt dig, och såsom vi ej heller hafve gjort dig annat än godt, och låtit dig fara med frid; men nu äst du den som HERREN välsignat hafver.

30. Då gjorde han dem en måltid, och de åto och drucko.

31. Och om morgonen bittida stodo de upp, och svoro den ene dem andra: Och Isaac lät dem gå. Och de foro ifrå honom med frid.

32. Samma dagen kommo Isaacs tjenare, och sade honom om brunnen, som de grafvit hade, och sade till honom: Vi hafvom funnit vatten.

33. Och han kallade honom Saba: Deraf heter den staden BerSaba än i dag.

34. Då Esau var fyratio år gammal, tog han hustrur, Judith, Beeri dens Hetheens dotter, och Basmath, Elons dens Hetheens dotter.

35. De voro båda emot Isaac och Rebecka ganska bittra.

27. CAPITLET

Jacob välsignas. Esau vredgas. Rebecka varnar Jacob.

1 . Och det begaf sig, då Isaac var vorden gammal, att hans ögon vordo mörk till syn, kallade han Esau, sin större son, och sade till honom: Min son. Han svarade honom: Här är jag.

2. Och han sade: Si, jag är vorden gammal, och vet ej när jag skall dö.

3. Så tag nu din tyg, koger och båga, och gack ut i markena, och hemta mig villebråd;

4. Och gör mig en mat, så som jag gerna vill hafvat, och bär mig honom här in, att jag må äta; på det min själ må välsigna dig, förra än jag dör.

5. Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade till sin son Esau. Och Esau gick ut i markena, att han skulle taga villebråd, och hafva henne hem.

6. Då sade Rebecka till sin son Jacob: Si, broder Esau, och säga:

7. Hemta mig en villebråd, och gör mig mat, att jag må äta, och välsigna dig för Herranom, förra än jag dör.

8. Så hör nu min son mina röst, hvad jag dig säger:

9. Gack bort till hjorden, och hemta mig två goda kidlingar, att jag gör dinom fader deraf mat, såsom han gerna vill hafvat.

10. Det skall du bära dinom fader in, att han äter; på det han må välsigna dig, förra än han dör.

11. Jacob sade till sina moder Rebecka: Si, min broder Esau är luden, och jag släter.

12. Så kan tilläfventyrs min fader taga uppå mig, och måtte tänka, att jag vill bedraga honom: Och låter så öfver mig gå en förbannelse, och icke en välsignelse.

13. Då sade hans moder till honom: Den förbannelsen vare öfver mig, min son; hör man du mina röst, gack och tag mig det hit.

14. Då gick han bort och tog, och bar till sina moder; då gjorde hans moder en mat, såsom hans fader gerna hadet.

15. Och tog Esau, hennes större sons, kosteliga kläder, som hon när sig i huset hade, och klädde dem på Jacob sin mindre son.

16. Men skinnen af kidlingarna svepte hon om hans händer, och der han var släter på halsenom;

17. Och fick så maten, med bröd, såsom hon redt hade, uti Jacobs sins sons hand.

18. Och han bar det in till sin fader, och sade: Min fader. Han svarade: Här är jag; ho äst du, min son?

19. Jacob sade: Jag är Esau, din förstfödde son; jag hafver gjort som du hafver sagt mig: statt upp, sätt dig, och ät af mine villebråd, på det din själ må välsigna mig.

20. Men Isaac sade till sin son: Min son, huru hafver du så snart funnit? Han svarade: Herren din Gud hafver mig det bestyrt. 21. Då sade Isaac till Jacob: Gack hit, min son, att jag tager uppå dig, om du äst min son Esau, eller ej.

22. Så gick Jacob till sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna äro Esaus händer.

23. Och kände honom intet, ty hans händer voro ludna, såsom Esaus hans broders händer; och så välsignade han honom.

24. Och sade till honom: Äst du min son Esau? Han svarade: Ja, jag äret.

25. Då sade han: Så tag mig hit, min son, till att äta af dine villebråd, att min själ må välsigna dig. Då bar han det till honom, och han åt; och bar honom desslikes vin in, och han drack.

26. Och Isaac hans fader sade till honom: Kom hit, och kyss mig, min son.

27. Han gick till, och kysste honom. Då kände han lukten af hans kläder, och välsignade honom och sade: Si, mins sons lukt är såsom ens åkers lukt, den Herren välsignat hafver.

28. Gud gifve dig af himmelens dagg, och af jordenes fetma, och rikeliga korn och vin.

29. Folk tjene dig, och slägter falle dig till fota: Var en herre öfver dina bröder, och dins moders barn falle dig till fota: Förbannad vare den dig förbannar; välsignad vare den dig välsignar.

30. När nu Isaac lyktat hade välsignelsen öfver Jacob, och Jacob som nogast utgången var ifrå sinom fader Isaac, då kom Esau hans broder utaf sine jagt,

31. Och gjorde också en mat, och bar in till sin fader, och sade till honom: statt upp, min fader, och ät af dins sons vildebråd, att din själ må välsigna mig.

32. Då svarade honom Isaac hans fader: Ho äst du? Han sade: Jag är Esau din förstfödde son.

33. Då vardt Isaac öfvermåttan häpen, och sade: Ho? Och hvar är då den jägaren, som mig det burit hafver, och jag åt utaf allo, förra än du kom, och välsignade honom? Han skall ock välsignad blifva.

34. När Esau detta sins faders tal hörde, ropade han högt, och vardt öfvermåttan förbittrad, och sade till sin fader: Välsigna ock mig, min fader.

35. Men han sade: Din broder är kommen med list, och hafver din välsignelse borta.

36. Då sade han: Rätteliga heter han Jacob, ty han hafver nu två resor undertrampat mig: Min förstfödslorätt hafver han borta; och si, nu tager han ock min välsignelse bort. Och sade: Hafver du ingen välsignelse behållit för mig?

37. Isaac svarade, och sade till honom: dig, och alla hans bröder hafver jag gjort honom till tjenare; med korn och vin hafver jag försett honom: Hvad skall jag dock nu göra dig, min son?

38. Esau sade till sin fader: Hafver du då icke utan en välsignelse, min fader? Välsigna mig ock, min fader; och hof upp sina röst och gret.

39. Då svarade Isaac hans fader och sade till honom: Si, en fet boning skall du hafva på jordene, och af himmelens dagg ofvan efter.

40. Med ditt svärd skall du nära dig, och skall tjena dinom broder: Och det skall ske, att du skall ock varda en herre, och rifva hans ok af dinom halse.

41. Och Esau vardt vred uppå Jacob, för välsignelsens skull, der hans fader honom med välsignat hade, och sade i sitt hjerta: Den tiden varder snart kommandes, att min fader måste få sorg, ty jag vill dräpa min broder Jacob.

42. Då vardt Rebecka sagdt om dessa hennes större sons Esaus ord: Och sände bort, och lät kalla sin mindre son Jacob, och sade till honom: Si, din broder Esau hotar dig, att han vill dräpa dig.

43. Och hör nu mina röst, min son, gör dig redo, och fly till min broder Laban i Haran.

44. Och blif en tid lång när honom, till dess dins broders grymhet återvänder.

45. Och tilldess hans vrede vändes ifrå dig, och förgäter det du honom gjort hafver; så vill jag sedan sända, och låta hemta dig dädan: Hvi skulle jag mista eder båda på en dag?

46. Och Rebecka sade till Isaac: Mig ledes vid att lefva, för Hets döttrars skull: Om Jacob tager hustru af Hets döttrar, hvilka äro såsom dessa landsens döttrar, efter hvad skall jag lefva?

28. CAPITLET

Jacobs flykt, stege, löfte.

1. Då kallade Isaac sin son Jacob, och välsignade honom, och böd honom, och sade till honom: Tag icke hustru af Canaans döttrar;

2. Utan gör dig redo, och far in i Mesopotamien till Bethuel, dins moderfaders hus, och tag dig der hustru af Labans dins moderbroders döttrar.

3. Men allsmägtig Gud välsigne dig, och göre dig fruktsam, och föröke dig, så att du varder en skare med folk;

4. Och gifve dig Abrahams välsignelse, dig och dine säd med dig; att du må besitta det land, der du en främling uti äst, det Gud Abraham gifvit hafver.

5. Så skilde Isaac Jacob ifrå sig, att han son af Syrien, Rebeckas broder, som hans och Esaus moder var.

6. När nu Esau såg, att Isaac hade välsignat Jacob, och sändt honom in i Mesopotamien, att han skulle der taga sig hustru; och att sedan han honom välsignat hade, böd han honom, och sade: Du skall ingen hustru taga af Canaans döttrar:

7. Och att Jacob var sinom fader och moder lydig, och for in i Mesopotamien: 8. Såg ock, att Isaac hans fader såg icke gerna Canaans döttrar:

9. Gick han bort till Ismael, och tog, utöfver de hustrur han tillförene hade, Mahalath, Ismaels Abrahams sons dotter, Nebajoths syster, till hustru.

10. Men Jacob for ut ifrå BerSaba, och reste till Haran.

11. Och kom på ett rum. der blef han öfver nattena, förty solen var bärgad; och han tog en sten der på rummena, och lade honom under sitt hufvud, och lade sig i samma rum till att sofva.

12. Och honom drömde, och si, en stege stod på jordene, och änden på honom tog upp i himmelen: Och si. Guds Änglar stego derpå upp och neder.

13. Och Herren stod der öfverst uppå, och sade: Jag är Herren, Abrahams och dins faders Gud, och Isaacs Gud: Det landet, som du ligger uppå, skall jag gifva dig och dine säd.

14. Och din säd skall varda såsom stoftet på jordene; och du skall varda utspridder vester ut, öster ut, norr ut, och söder ut, slägter på jordene varda välsignade.

15. Och si, jag är med dig, och skall förvara dig ehvart du far, och skall föra dig åter i detta landet igen. Och skall icke öfvergifva dig, till des jag gör allt det jag dig sagt hafver.

16. Då nu Jacob vaknade upp af sin sömn, sade han: Visserliga är Herren i detta rum, och jag vistet icke.

17. Och fruktade han sig, och sade: Detta måste vara ett heligt rum; ty här bor visserliga Gud, och här är himmelens port.

18. Och Jacob stod upp om morgonen bittida, och tog stenen, som han hade lagt under sitt hufvud, och reste honom upp till en vård, och gjöt oljo der ofvan på.

19. Och kallade det rummet BethEl; men tillförene hette den staden Lus.

20. Och Jacob gjorde ett löfte, och sade: Om så är, att Gud blifver med mig, och förvarar mig på denna vägen, som jag reser, och gifver mig bröd till att äta, och kläder till att klädas med;

21 . Och förer mig med strid åter hem igen till min fader; så skall Herren vara min Gud.

22. Och denne stenen, som jag upprest hafver till en vård, skall varda ett Guds hus: Och allt det du mig gifver, der vill jag gifva dig tionde af.

29. CAPITLET

Jacobs tjenst, hustrur, fyra söner.

1. Då hof Jacob sin fot upp, och gick in i det land, som öster ut ligger.

2. Och såg sig om, och si, der var en brunn på markene; och si, tre hjordar med får der när; förty hjordarne måste dricka af brunnenom; och låg en stor sten för hålet på brunnenom.

3. Och de plägade der församla alla hjordarna, och vältra stenen ifrå brunnshålet, och vattna fåren, och lade så åter stenen för hålet i sitt rum igen.

4. Och Jacob sade till dem: Mine bröder, hvadan ären I? De svarade: Vi äre af Haran. 5. Han sade till dem: Kännen 1 ock Laban Nahors son? De svarade: Vi känne honom väl.

6. Han sade: Går honom ock väl i hand? De svarade: Honom går väl i hand: Och si, der kommer hans dotter Rachel med fåren.

7. Han sade: Det är ännu bittida dags, och är icke ännu tid drifva boskapen hem; vattner fåren, och går bort med dem i bet.

8. De svarade: Vi kunne icke, förra än du alle hjordarne komma tillsamman, och vi vältre stenen ifrå brunnshålet, och vattne så fåren.

9. Medan han ännu talade med dem, kom Rachel med sins faders får; förty hon vaktade fåren.

10. Då Jacob såg Rachel, Labans sins moderbroders dotter, och Labans sins moderbroders får, gick han till, och vältrade stenen ifrå hålet på brunnenom, får.

11 . Och kysste Rachel; hof upp sina röst, och gret. 12. Och kungjorde henne, att han var hennes faderbroders och Rebeckas son. Då lopp hon, och kungjorde det sinom fader.

13. Då nu Laban hörde om Jacob sin systerson, lopp han emot honom, och tog honom i famn, och kyssten, och hade honom in i sitt hus. Då förtäljde han honom allt, huru tillgått var.

14. Då sade Laban till honom: Nu väl, du äst mitt ben och mitt kött: Och när han nu en månad långt hade varit när honom,

15. Sade Laban till Jacob: Ändock du äst min broder, skulle du fördenskull tjena mig för intet? Säg, hvad skall vara din lön?

16. Och Laban hade två döttrar; den äldsta het Lea, och den yngsta het Rachel.

17. Men Lea var klenögd; Rachel var väl skapad, och hade ett dägeligit ansigte.

18. Till henne fick Jacob kärlek, och sade: yngsta dotter.

19. Laban svarade: Det är bättre jag gifver dig henne, än enom androm; blif när mig.

20. Så tjente Jacob i sju år för Rachel; och tyckte honom det vara få dagar, så kär hade han henne.

21. Och Jacob sade till Laban: Få mig mina hustru; ty nu är tid, att jag kommer i säng med henne. 22. Då böd Laban allt folket der omkring, och gjorde bröllop.

23. Men om aftonen tog han Lea sina dotter, och hade henne in till honom: Och han låg när henne.

24. Och Laban fick sine dotter Lea Silpa till ena tjenstepigo.

25. Om morgonen, si, då var det Lea: Och han sade till Laban: Hvi hafver du det gjort mig? Hafver jag icke tjent dig för Rachel? Hvi hafver du bedragit mig?

26. Laban svarade: Man gör icke så i våro lande, att man gifver ut den yngsta förr än den äldsta.

27. Håll dessa veckona ut, så vill jag ock gifva dig denna med, för den tjenst, som du ännu skall tjena mig i androm sju år.

28. Jacob gjorde så, och höll de veckona ut; då gaf han honom Rachel sina dotter till hustru.

29. Och Laban gaf Rachel sine dotter Bilha till ena tjenstepigo.

30. Så låg han ock när Rachel, och hade Rachel kärare än Lea; och tjente honom framdeles i de andra sju åren.

31. Men då Herren såg, att Lea vardt vanvörd, gjorde han henne fruktsamma, och Rachel ofruktsamma.

32. Och Lea vardt hafvande, och födde en son, den kallade hon Ruben, och sade: Herren hafver sett till min förtryckelse; nu varder min man hafvandes mig kär.

33. Och vardt åter hafvande, och födde en son, och sade: Herren hafver hört, att jag är vanvörd, och hafver desslikes denna gifvit mig; och kallade honom Simeon.

34. Åter vardt hon hafvande, och födde en son, och sade: Nu varder min man åter hållandes sig till mig, ty jag hafver födt honom tre söner; derföre kallade hon honom Levi.

35. Fjerde reso vardt hon hafvande, och födde en son, och sade: Nu vill jag tacka Herranom; derföre kallade hon honom Juda, och vände så igen att föda.

30. CAPITLET

Rachels knorr. Jacobs barn, lön.

1. Då Rachel såg, att hon födde Jacob intet, afundades hon vid sina syster, och sade till Jacob: Skaffa mig ock barn, eljest dör jag.

2. Jacob vardt ganska vred på Rachel, och sade: Icke är jag Gud, som dig förmenar dins lifs frukt?

3. Men hon sade: Si, der är min tjenstepiga Bilha: lägg dig när henne, att hon må föda i mitt sköt, och jag varder dock uppbyggd genom henne.

4. Och gaf honom så Bilha, sina tjenstepigo, till hustru, och Jacob lade sig när henne.

5. Och så vardt Bilha hafvande, och födde Jacob en son.

6. Då sade Rachel: Gud hafver dömt mina sak, och hört mina röst, och gifvit mig en son: Derföre kallade hon honom Dan.

7. Åter vardt Bilha, Rachels tjensteqvinna, hafvande, och födde Jacob den andra sonen.

8. Då sade Rachel: Gud hafver omvändt det med mig och niine syster, och jag får öfverhandena: Och hon kallade honom Naphthali.

9. Då nu Lea såg, att hon hade vändt igen att föda, tog hon sina tjenstepigo Silpa. och gaf henne Jacob till hustru.

10. Så födde Silpa, Leas tjensteqvinna, Jacob en son.

11. Då sade Lea: Rustig; och kallade honom Gad.

12. Derefter födde Silpa, Leas tjensteqvinna, Jacob den andra sonen.

13. Då sade Lea: Väl mig; förty döttrarna skola säga mig saliga: Och hon kallade honom Asser.

14. Ruben gick ut om hveteandena, och fann liljor på markene, och hade dem hem till sina moder Lea. Då sade Rachel till Lea: Gif mig en del af din sons liljor.

15. Hon svarade: Hafver du icke nog, att du hafver tagit min man bort, och vill desslikes taga min sons liljor? Rachel sade: Nu väl, låt honom denna nattena sofva när dig, för dins sons liljor.

16. Då nu Jacob kom om aftonen af markene, gick Lea ut emot honom, och sade: När mig skall du ligga; förty jag hafver köpt dig för mins sons liljor: Och han låg när henne de nattena.

17. Och Gud hörde Lea, och hon vardt hafvande, och födde Jacob den femte sonen.

18. Och sade: Gud hafver lönt mig, för tjenstepigo; och hon kallade honom Isaschar.

19. Åter vardt Lea hafvande, och födde Jacob den sjette sonen.

20. Och sade: Gud hafver väl försett mig: Nu varder åter min man boendes när mig, ty jag hafver födt honom sex söner: Och kallade honom Sebulon.

21. Derefter födde hon ena dotter, och kallade henne Dina.

22. Men Gud tänkte på Rachel, och hörde henne, och gjorde henne fruktsamma.

23. Då vardt hon hafvande, och födde en son, och sade: Gud hafver min smälek ifrå mig tagit.

24. Och kallade honom Joseph, och sade: Herren gifve mig ännu en son härtill. 25. Då nu Rachel hade födt Joseph, sade Jacob till Laban: Låt mig färdas, och resa hem till mitt, och i mitt land.

26. Gif mig mina hustrur och min barn, som jag hafver tjent dig före, att jag må färdas; förty du vetst, hvad jag hafver gjort dig för en tjenst.

27. Laban sade till honom: Kan jag icke finna nåd för din ögon? Jag förnimmer, att skull. 28. Säg, hvad lön jag skall gifva dig?

29. Men han sade till honom: Du vetst, huru jag hafver tjent dig, och hvad boskap du hafver under mig.

30. Du hade litet, förra än jag kom, men nu äst du riker vorden; och Herren hafver välsignat dig för mina skull: Och nu, när skall jag ock något bestyra till mitt hus?

31. Laban sade: Hvad skall jag då gifva dig? Jacob sade: Du skall allsintet gifva mig; utan om du vill göra mig det jag säger, så skall jag ännu beta och vakta din får.

32. Jag vill i dag gå igenom alla dina hjordar, och skilj du derifrån all fläckot och brokot får, och all svart får ibland lamben och kiden: Hvad nu sedan brokot och fläckot blifver, det skall vara min lön.

33. Så varder mig min rättfärdighet betygandes i dag eller morgon, när dertill kommer, att jag skall taga min lön af dig, alltså, att hvad som icke fläckot eller brokot, eller ock hvad svart är ibland lamben och kiden, det vare en tjufnad med mig.

34. Då sade Laban: Jag är till frids, blifve som sagt hafver.

35. Och han skilde i den dagen ut spräcklota och brokota bockar, och all fläckot och brokot kid, der som ju något hvitt var uppå, och allt det svart var ibland lamben; och fick det sin barn i händer.

36. Och lät blifva tre dagsleder långe emellan sig och Jacob. Så bette Jacob det öfver var af Labans hjord.

37. Men Jacob tog gröna aspekäppar, hassel och castaneen, och barkade hvita ränder deruppå;

38. Och lade käpparna, som han barkat hade, i dryckehoar för hjordarna, som der komma måste och vattnas, att de skulle hafvande varda, när de komnio till att dricka.

39. Alltså vordo hjordarne hafvande öfver käpparna, och födde fläckot, spräcklot och brokot.

40. Då afskiljde Jacob lamben, det icke brokot, och allt det svart var, och lät dem in till Labans hjord, och gjorde sig en egen hjord, den lät han icke till Labans hjord.

41. Men när den tidfödde hjorden lopp, ögon, så att de vordo hafvande öfver käpparna.

42. Men när de senfödda lupo, lade han dem intet deruti. Så vordo då de Jacobs.

43. Deraf vardt mannen öfvermåttan riker, så att han hade mycken får, tjenarinnor och tjenare, camelar och åsnar.

31. CAPITLET

Jacob flyr. Laban hinner honom upp. De göra förbund.

1. Och kom för honom Labans barns tal, att de sade: Jacob hafver kommit allt vår faders gods till sig; och af vår faders gods hafver han sådana rikedomar samkat.

2. Och Jacob såg på Labans ansigte, och si, det var icke sådana emot honom, som i går och förrgår.

3. Och Herren sade till honom: Far åter in i dina fäders land, och till dina fränder: Jag vill vara med dig.

4. Då sände Jacob, och lät kalla Rachel och Lea ut på markena till sin hjord;

5. Och sade till dem: Jag ser edars faders ansigte, att det är icke sådana emot mig, såsom i går och i förrgår: Men mins faders Gud hafver varit med mig.

6. Och I veten, att jag hafver tjent edar fader af alla mina krafter.

7. Och han hafver besvikit mig, och nu tio resor förvandlat min lön; men Gud hafver honom det icke tillstadt, att han skulle göra mig skada.

8. När han sade: De brokota skola vara din lön, så bar hela hjorden brokot; men när han sade: De spräcklota skola vara din lön, så bar hela hjorden spräcklot.

9. Så hafver Gud vändt edars faders gods ifrå honom, och gifvit det mig.

10. Ty när aflotiden kom, hof jag upp min ögon, och såg i dröm, och si, gumrarne sprungo på de spräcklota, fläckota och brokota hjordarna.

11 . Och Guds Ängel sade till mig i drömmenom: Jacob; och jag svarade: Här är jag.

12. Men han sade: Häf upp din ögon, och si, gumrarne springa på de spräcklota, fläckota och brokota fåren; förty jag hafver allt sett, hvad Laban gör dig.

13. Jag är Gud i BethEl, der du hafver smort stenen, och gjort mig der ett löfte: Nu gör dig redo, och far utaf detta landet, och far in i ditt födsloland igen.

14. Då svarade Rachel och Lea, och sade till honom: Vi hafve hvarken del eller arf i vårs faders huse mer.

15. Hafver han dock hållit oss lika som främmande; förty han hafver sålt oss, och förtärt vårt värd.

16. Derföre hafver Gud frånvändt vårom fader hans rikedomar till oss och vår barn. Allt det Gud dig nu sagt hafver, det gör.

17. Så gjorde Jacob sig redo, och satte sin barn och hustrur på camelar;

18. Och förde bort all sin boskap, och alla sina håfvor, som han hade förvärfvat i Mesopotamien; på det han skulle komma till sin fader Isaac i Canaans land.

19. Men Laban var gången bort till att klippa sin hjord. Och Rachel stal sins faders beläter.

20. Alltså stal Jacob Laban af Syrien hjertat, att han honom icke tillsade, då han flydde.

21. Så flydde han, och allt det hans var gjorde sig redo, och for öfver älfvena, och stämde åt Gileads berg.

22. På tredje dagen vardt det Laban sagdt, att Jacob flydde.

23. Och han tog till sig sina bröder, och jagade efter honom sju dagsleder; och hinde honom på det berget Gilead.

24. Men Gud kom till Laban af Syrien i dröm om nattena, och sade till honom: Förvara dig, att du intet talar till Jacob annat än godt.

25. Och Laban nalkades intill Jacob. Men Jacob hade uppslagit sin tjäll på bergena: sin tjäll upp på bergena Gilead.

26. Då sade Laban till Jacob: Hvad hafver du gjort, att du hafver stulit mitt hjerta, och bortfört mina döttrar, lika som de der med svärd gripna vore?

27. Hvarföre hafver du det fördolt, att du skulle fly, och hafver stulit dig ifrå mig, och hafver icke tillsagt, att jag måtte hafva ledsagat dig med fröjd, med sjungande, med bungande och harpande?

28. Och hafver icke låtit mig kyssa min barn och döttrar? Du hafver dårliga gjort.

29. Och jag hade väl så mycken magt, att jag kunde göra eder ondt; men edars faders Gud sade till mig i går: Förvara dig, att du intet talar till Jacob, utan godt.

30. Och medan du ju ville fara, och åstundade så mycket efter dins faders hus, gudar?

31. Jacob svarade, och sade till Laban: Jag fruktade, att du skulle hafva tagit dina döttrar ifrå mig.

32. Men när hvilkom du finner dina gudar, han må dö här för våra bröder. Gör efter ditt när mig, och tag det. Men han visste icke, att Rachel hade stulit dem.

33. Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda tjensteqvinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i Rachels tjäll.

34. Då tog Rachel beläten, och lade dem under camelahalmen, och satte sig derpå. Men Laban ransakade öfver hela tjället, och fann intet.

35. Då sade hon till sin fader: Min herre, var icke vred; förty jag kan icke stå upp emot dig; förty det går med mig efter qvinno sätt. Så sökte han, och fann intet beläten.

36. Och Jacob vardt vred, och kifvade med Laban, och sade till honom: Hvad hafver jag misshandlat eller syndat, att du äst så heter på mig?

37. Du hafver ransakat all min boting, hvad hafver du funnit af din boting? Lägg det der för mina och dina bröder, att de döma emellan oss båda.

38. Tjugu år hafver jag varit när dig; din ofruktsamma, vädrarna af din hjord hafver jag icke ätit.

39. Det af djuren rifvit var, hade jag icke till dig, jag måste det betala: Du äskade det af rnine hand, ehvad det var dag eller natt mig ifrå stulit.

40. Om dagen var jag vanmägtig för hetas skull, om nattena för köld; och min sömn vek ifrå min ögon.

41. Så hafver jag i tjugu år tjent i ditt hus; fjorton för dina döttrar, och sex för din hjord: Och du hafver tio resor förvandlat min lön.

42. Hvar mins faders Abrahams Gud och Isaacs fruktan icke hade varit på mina sido, du hade låtit mig gå blottan ifrå dig. Men arbete, och straffade dig i går.

43. Laban svarade, och sade till Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mine hjordar, och allt det du ser är mitt: Hvad kan jag i dag göra minom döttrom, eller deras barnoni, som de födt hafva?

44. Så kom nu och låt oss göra ett förbund, jag och du; som skall vara ett vittnesbörd emellan mig och dig.

45. Då tog Jacob en sten, och reste honom upp till en vård.

46. Och sade till sina bröder: Hemter upp stenar; och de togo stenar, och gjorde ena rösjo, och åto uppå samma rösjo.

47. Och Laban kallade henne Jegar Sahaduta; men Jacob kallade henne Gilead.

48. Då sade Laban: Denna stenrösjan vare i dag vittnesbörd emellan mig och dig; deraf kallar man henne Gilead:

49. Och vare en vård; ty han sade: Herren se härtill emellan mig och dig, då vi komme ifrå hvarannan.

50. Hvar du besvärar mina döttrar, eller tager andra hustrur deröfver: Här är ingen menniska med oss; men si, Gud är vittne emellan mig och dig.

51. Och Laban sade ytterligare till Jacob: 51, detta är stenrösjan, och detta är vården, dig.

52. Samma rösjan vare vittne, och vården vare desslikes vittne, om jag far här öfver till dig, eller du far öfver denna rösjan och vården till mig, till att göra skada.

53. Abrahams Gud och Nahors Gud, och deras fäders Gud, vare domare emellan oss. Och Jacob svor honom, vid Isaacs sins faders fruktan.

54. Och Jacob offrade offer på bergena, och böd sina bröder att de skulle äta bröd. Och då de hade ätit, blefvo de på bergena öfver nattena.

55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, kysste sin barn och döttrar; välsignade dem, och for sina färde, och kom hem till sitt igen.

32. CAPITLET

Mahanaim. Jacobs bådskap, bäfvan, bön, skänker, brottande.

1. Men Jacob for sin väg, och Guds Änglar mötte honom.

2. Och då han såg dem, sade han: Detta äro Guds härar; och kallade det rummet Mahanaim.

3. Men Jacob sände båd fram för sig till sin broder Esau in uti Seirs land, i Edonis ängd.

4. Och befallte dem, och sade: Så säger minom herra Esau: Din tjenare Jacob låter säga dig, jag hafver varit ute när Laban, främmande;

5. Och hafver fä och åsnor, får, tjenare och tjenarinnor; och hafver utsändt, och låtit dig minom herra det bebåda, på det jag måtte finna nåd för din ögon.

6. Boden kommo igen till Jacob, och sade: Vi kommom till din broder Esau, och han reser emot dig med fyrahundrade män.

7. Då fruktade Jacob storliga, och var förfärad: Och skifte folket, som var när honom, och får, och fä, och camelar, i två skarar.

8. Och sade: Om Esau kommer på den ena skaran, och står honom, så må den andre undkomma.

9. Ytterligare sade Jacob: Gud, mins faders Abrahams Gud, mins faders Isaacs, Herre, du som till mig sagt hafver: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag vill göra dig godt;

10. Jag är för ringa till all den barmhertighet och all den trohet, som du med dinom tjenare gjort hafver; förty jag hade icke mer än denna stafven, då jag gick öfver denna Jordanen, och nu är jag till två skarar vorden.

11. Hjelp mig utu mins broders hand, utu Esaus hand; ty jag fruktar för honom; att han icke kommer, och står mig både mödrar och barn.

12. Du hafver sagt: Jag vill göra dig godt, och göra din säd som sanden i hafvet, den så mycken är, att han ej kan räknas.

13. Och han blef der den nattena, och tog af thy han för handena hade, skänker till sin broder Esau.

14. Tuhundrade getter, tjugu bockar, tuhundrade får, tjugu vädrar;

15. Och tretio däggande camelar med deras föl, fyratio kor, och tio oxar; tjugu åsninnor. med tio föl;

16. Och fick dem under sina tjenares händer, ju hvar hjorden för sig, och sade till dem: Går fram för mig, och låter vara andra.

17. Och böd den första, och sade: När min broder Esau möter dig, och frågar dig: Hvern hörer du till, och hvart vill du. och hvem hörer det till, som du drifver för dig?

18. Skall du säga: Det hörer dinom tjenare Jacob till; han sände sinom herra Esau skänker, och kommer härefter.

19. Så böd han ock den andra, och den tredje, och allom dem som gingo efter hjorden, och sade: Som jag hafver sagt eder, så säger till Esau, när I finnen honom.

20. Och säger ju det med: Si, Jacob din tjenare är efter oss. Förty han tänkte, jag vill blidka honom med den skänken, som går för mig; sedan vill jag se honom; kan hända att han undfår mig väl.

21. Så gingo skänkningarna fram före honom; men han blef den nattena i lägret.

22. Och stod upp om nattena, och tog sina två hustrur, och de två tjensteqvinnorna, och sin ellofva barn, och for till vadet Jabbok:

23. Tog dem och förde dem öfver älfvena, så att det han hade, kom öfver.

24. Och han blef på den sidone allena. Då morgonrodnen uppgick.

25. Och då han såg, att han icke kunde öfvervinna honom, rörde han hans höftes sena, och straxt förtvinade hans höftes sena.

26. Och han sade: Låt mig gå, ty morgonrodnen går upp; men han svarade: Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.

27. Han sade: Huru heter du? Han svarade: Jacob.

28. Han sade: Du skall icke mer heta Jacob, utan Israel. Förty du hafver med Gud och menniskor kämpat, och hafver fått öfverhandena.

29. Och Jacob frågade honom, och sade: Huru heter du? Men han sade: Hvi frågar du, huru jag heter? Och han välsignade honom der sammastädes.

30. Och Jacob kallade det rummet Pnuel; ty jag hafver sett Gud under ansigtet, och min själ är frälst vorden.

31. Och som han kom fram om Pnuel, gick honom solen upp, och han haltade i sine höft.

32. Fördenskull äta Israels barn inga höftsene ännu i dag, derföre. att Jacobs höftsena rörd vardt.

33. CAPITLET

Esaus möte, kyss, resa. Succoths, Salems boning.

1. Jacob hof upp sin ögon, och såg sin män. Och skifte sin barn till Lea, och till Rachel, och till båda tjensteqvinnorna.

2. Och skickade tjensteqvinnorna med deras barn främst; och Lea med hennes barn dernäst; och Rachel med Joseph efterst.

3. Och han gick fram för dem, och bugade sig sju resor ned på jordena, till dess han kom fram till sin broder.

4. Men Esau lopp emot honom, och tog honom i famn, och fick honom om halsen, och kysste honom; och de greto.

5. Och hof upp sin ögon, och såg qvinnorna med barnen, och sade: Ho äro desse med dig? Han svarade: Det äro barnen, som Gud dinom tjenare beskärt hafver.

6. Och tjensteqvinnorna gingo fram med deras barn, och bugade sig för honom.

7. Lea gick ock fram med sin barn, och bugade sig för honom. Sedan gick Joseph och Rachel fram, och bugade sig ock för honom.

8. Och han sade: Hvad vill du med allan den skaran, som jag hafver mött? Han svarade: Att jag måtte finna nåd för minom herra.

9. Esau sade: Jag hafver nog, min broder; behåll det du hafver.

10. Jacob svarade: Ack nej! hafver jag funnit nåd för dig, så tag min skänk af mine hand; förty jag såg ditt ansigte, lika som jag hade sett Guds ansigte; och tag det täckeliga af mig.

11. Tag den välsignelsen, som jag hafver fört till dig; ty Gud hafver mig det beskärt, och jag hafver all ting nog. Så nödgade han honom, till dess han anammade det.

12. Och han sade: Låt oss fara framåt, och resa, jag vill fara med dig.

13. Men han sade till honom: Min herre, du vetst att jag hafver späd barn när mig, dertill får och fä, som än äro unge; när de en dag för hastigt drifne vordo, dödde mig hela hjorden.

14. Min herre fare fram före åt för sin tjenare: Jag vill sakta följa, efter som boskapen och barnen gå kunna, till dess jag kommer till min herra i Seir.

15. Esau sade: Så vill jag dock låta blifva när dig något af folket, som med mig är. Han svarade: Hvad görs det behof? Låt mig man finna nåd för minom herra.

16. Så for Esau den dagen tillbaka sin väg åt Seir.

17. Och Jacob for till Succoth, och byggde sig ett hus, och gjorde hyddor till sin boskap. Deraf heter det rummet Succoth.

18. Derefter kom Jacob till Salem, till den staden Sichem, som ligger i Canaans lande, sedan han var kommen utaf Mesopotamien, och gjorde sitt lägre för stadenom.

19. Och köpte ett stycke åker af Hemors Sichems faders barnom, för hundrade penningar.

20. Der slog han upp sin tjäll, och uppreste der ett altare, och åkallade dens starka Israels Guds namn.

34. CAPITLET

Dina skämd, Sichem dräpen.

1. Men Dina Leas dotter, den hon Jacob födt hade, gick ut till att bese dess landsens döttrar.

2. Då Sichem, Hemors Heveens son, som var dess landsens herre, såg henne, tog han henne, och belägrade henne, och förkränkte henne.

3. Och hon låg honom hårdt på hjertat, och han hade pigona kära, och talade ljufliga med henne.

4. Och Sichem sade till sin fader Hemor: Tag mig den pigona till hustru.

5. Och Jacob förnam, att hans dotter Dina var skämd, och hans söner voro med boskapenom ute på markene: Och Jacob tigde till dess de kommo.

6. Då gick Hemor Sichems fader ut till Jacob, till att tala med honom.

7. I det kommo Jacobs söner af markene; och då de det hörde, förtröt det männerna, och vordo ganska vrede, att han hade gjort en dårskap i Israel, och belägrat Jacobs dotter; ty det var icke rätt gjordt.

8. Då talade Hemor med dem, och sade: edra dotter; käre, gifver honom henne till hustru.

9. Befrynder eder med oss; gifver oss edra döttrar, och tager I våra döttrar.

10. Och bor när oss: Landet skall stå eder öppet; bygger och bruker, och bor derinne.

11 . Och Sichem sade till hennes fader och bröder: Låter mig finna nåd när eder, hvad I mig sägen, det vill jag gifva.

12. Begärer man troliga af mig morgongåfvor och skänker, jag vill gifva, som I begären; gifver mig allenast pigona till hustru.

13. Då svarade Jacobs söner Sichem, och hans fader Hemor, och talade bedrägeliga, derföre, att deras syster Dina var skämd:

14. Och sade till dem: Vi kunne det icke göra, att vi skole gifva våra syster enom oomskornom manne; ty det vore oss en skam.

15. Dock likväl vilje vi vara eder till viljes, om I värden oss like, och allt mankön ibland eder varder omskoret.

16. Då vilje vi gifva eder våra döttrar, och taga oss edra döttrar, och bo när eder, och vara ett folk.

17. Men hvar I icke viljen lyda oss, och omskära eder, så vilje vi taga våra dotter, och fara vår väg.

18. Det talet behagade Henier och hans son väl.

19. Och den unge mannen fördröjde intet att göra så; förty han hade lust till Jacobs dotter, och han var härlig hållen öfver alla i hans faders huse.

20. Så gingo Hemor och hans son Sichem i stadsporten, och talade med borgarena i stadenom, och sade:

21. Desse män äro fridsamme när oss, och vilja bygga och bo i landena. Så är nu landet vidt begripet; vi vilje taga oss deras döttrar, och gifva dem våra döttrar.

22. Men då vilja de vara oss till viljes, så att de bo när oss, och varda ett folk med oss, om vi omskäre allt det som mankön är ibland oss, såsom de omskorne äro.

23. Deras boskap och ägodelar, och allt det de hafva, blifver vårt, om vi eljest blifvom dem till viljes, så att de bo när oss.

24. Och de lydde Hemor och Sichem hans sone, alle de som genom hans stadsport ut och in gingo, och omskoro allt det som mankön var, det som i deras stad ut och in gick.

25. Och på tredje dagenom, då det värkte dem, togo de två Jacobs söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, hvardera sitt svärd, och gingo dristeliga in i staden, och slogo ihjäl allt det som var mankön.

26. Och slogo också ihjäl Hemor och hans son Sichem med svärds ägg, och togo sina syster Dina utaf Sichems huse, och gingo sin väg.

27. Då kommo Jacobs söner öfver de slagna, och skinnade staden, derföre, att de skämt hade deras syster.

28. Och togo deras får, fä, åsnar, och hvad i stadenom och på markene var:

29. Och alla deras håfvor; all barn och qvinnor togo de till fångar, och skinnade allt det i husen var.

30. Och Jacob sade till Simeon och Levi: I hafven åstadkommit, att jag blifver illa känder för alla dessa lands inbyggare, de Cananeer och Phereseer: Och jag är en ringa hop; när de nu församla sig öfver mig, så slå de mig ihjäl, så varder jag om intet gjord med mino huse.

31. Men de svarade: Skulle de då handla med våra syster, såsom med ene sköko?

35. CAPITLET

Gudstjensten renad. BethEl byggd. Gud sedd. Benjamin född. Rachel, Isaac dö.

1. Och Gud sade till Jacob: Gör dig redo, och far till BethEl, och bo der, och bygg der ett altare Gudi som dig syntes, då du flydde för dinom broder Esau.

2. Då sade Jacob till sitt hus, och till alla de som med honom voro: Lägger ifrån eder de främmande gudar, som äro ibland eder, och renser eder, och förvandler edor kläder:

3. Och görom oss redo att fara till BethEl, att jag må göra der ett altare Gudi, den mig hört hafver i min bedröfvelses tid, och hafver varit med mig på vägenom, som jag rest hafver.

4. Då fingo de honom alla de främmande gudar, som voro under deras händer, och deras örnaringar; och han grof dem under ena ek, som stod vid Sichem.

5. Och for ut: Och en Gudsfruktan kom öfver de städer, som lågo der omkring, att de icke foro efter Jacobs söner.

6. Så kom Jacob till Lus i Canaans land, som kallas BethEl, med allt det folk, som med honom var:

7. Och byggde der ett altare, och kallade det rummet ElBethEl, efter det Gud vardt honom der uppenbarad, då han flydde för sinom broder.

8. Då dödde Debora Rebeckas amma, och vardt begrafven nedanför BethEl, under ena ek, hvilken vardt kallad gråtoek.

9. Och Gud syntes åter Jacob, sedan han var kommen utaf Mesopotamien, och välsignade honom:

10. Och sade till honom: Du heter Jacob; men du skall icke mer heta Jacob, utan Israel skall du heta: Och så kallade man honom Israel.

11. Och Gud sade till honom: Jag är den allsmägtige Gud; var fruktsam, och föröka dig: Folk och folks skarar skola komma utaf dig, och Konungar skola komma utaf dina länder.

12. Och det landet, som jag Abraham och Isaac gifvit hafver, skall jag gifva dig, och skall det gifva dine säd efter dig.

13. Och så for Gud upp ifrå honom, ifrå främlingar uti. det rummet, der han med honom talat hade.

14. Men Jacob reste upp en stenvård på det rummet, der han med honom talat hade: Och gjöt drickoffer deruppå, och begjöt honom med oljo.

15. Och Jacob kallade det rummet, der Gud hade talat med honom, BethEl.

16. Och han for ifrå BethEl: Och som ännu ett litet stycke vägs var till Ephrath, då födde Rachel, och födslan var henne svår.

17. Men då det vardt henne så svårt i födslone. sade Jordgumman till henne: Frukta dig icke; förty denna sonen skall du ock hafva.

18. Men då själen utgick, att hon dö måste, kallade hon honom BenOni; men hans fader kallade honom Benjamin.

19. Så dödde Rachel, och vardt begrafven vid vägen till Ephrath, som nu heter BethLehem.

20. Och Jacob reste upp en vård öfver hennes graf: Der sammastädes är Rachels grafvård än i dag.

21. Och Israel for ut, och slog upp ett tjäll på hinsidon vid det tornet Eder.

22. Och det begaf sig, då Israel bodde der i landet, gick Ruben bort och lade sig när Bilha, sins faders frillo: Och det kom för Israel. Men Jacob hade tolf söner.

23. Leas söner voro desse: Ruben, Jacobs förstfödde son, Simeon, Le vi, Juda, Isaschar och Sebulon.

24. Rachels söner voro: Joseph och Benjamin.

25. Bilhas Rachels tjensteqvinnos söner: Dan och Naphthali.

26. Silpas Leas tjensteqvinnos söner: Gad och Asser. Desse äro Jacobs söner, som honom födde voro i Mesopotamien.

27. Och Jacob kom till sin fader Isaac till Mamre i hufvudstaden, som heter Hebron, der Abraham och Isaac hade varit främlingar uti.

28. Och Isaac vardt hundrade och åttatio år gammal.

29. Och vardt sjuk, och dödde, och vardt samlad till sitt folk, gammal och mätt af lefvande: Och hans söner Esau och Jacob begrofvo honom.

36. CAPITLET

Esaus hustrur, boning, barn.

1. Detta är Esaus slägte, som kallas Edom.

2. Esau tog hustrur af Canaans döttrar: Ada Elons Hetheens dotter, och Aholibama Anas dotter, Zibeons Heveens dotters.

3. Och Basmath Ismaels dotter, Nebajoths syster.

4. Och Ada födde Esau Eliphas. Men Basmath födde Reguel.

5. Aholibama födde Jeus, Jaelam och Korah. Desse äro Esaus barn. som honom födde voro i Canaans lande.

6. Och Esau tog sina hustrur, söner och döttrar, och alla sins huses själar; sina håfvor, och allan boskapen med alla ägodelar, som han förvärfvat hade i Canaans lande: Och for uti ett land, ifrå sin broder Jacob.

7. Förty deras ägodelar voro så stora, att de kunde icke bo med hvarannan: Och landet, der de uti främlingar voro, kunde icke fördraga dem, för deras stora ägodelars skull.

8. Så bodde då Esau på Seirs berg: Och denne Esau är Edom.

9. Detta är Esaus slägte, af hvilkom de Edomeer komne äro på Seirs berg.

10. Och så heta Esaus barn: Eliphas Ada son, Esaus hustrus; Reguel Basmaths son, Esaus hustrus.

11. Men Eliphas söner voro desse: Thenian, Omar, Zepho, Gatham och Kenas.

12. Och Thimna var Eliphas Esau sons frilla; hon födde Amalek. Desse äro de barn af Ada, Esaus hustru.

13. Men Reguels barn äro desse: Nahath, Serah, Samma, Missa. Desse äro de barn af Basmath. Esaus hustru.

14. Men de barn af Aholibama, Esaus hustru. Anas dotter, Zibeons dotters, äro desse, dem hon födde Esau: Jeus, Jaelam och Korah.

15. Desse äro de Förstår ibland Esaus barn: Eliphas barn, den första Esaus sons, voro desse: den Försten Theman, den Försten Omar, den Försten Zepho, den Försten Kenas,

16. Den Försten Korah, den Försten Gatham, den Försten Amalek. Desse äro de Förstår af Eliphas i Edoms lande; och äro barn af Ada.

17. Och desse äro Reguels barn, Esau sons: Den Försten Nahath, den Försten Serah, den Försten Samma, den Försten Missa. Desse äro de Förstår af Reguel uti de Edomeers lande; och äro barn af Basmath, Esaus hustru.

18. Desse äro barn af Aholibama. Esaus hustru: Den Försten Jeus, den Försten Jaelam, den Försten Korah. Desse äro de Förstår af Aholibama Anas dotter, Esaus hustru.

19. Desse äro Esaus barn, och deras Förstår; han är Edom.

20. Men de barn af Seir den Horeen, som i landena bodde, äro desse: Lotan. Sobal, Zibeon, Ana,

21. Dison, Ezer och Disan. Desse äro de Förstår ibland de Horeer, alle Seirs barn i Edoms lande.

22. Men Lotans barn voro desse: Hori och Hemarn; och Lotans syster het Thimna.

23. Sobals barn voro desse: Alvan, Manahat, Ebal, Sepho och Onam.

24. Zibeons barn voro: Aja och Ana: Denne är den Ana, som i öknene påfann mular, då han vaktade sins faders Zibeons åsnar.

25. Men Anas barn voro: Dison och Aholibama, det är Anas dotter.

26. Disons barn voro: Hemdan, Esban, Jithran och Cheran.

27. Ezers barn voro: Bilhan, Saavan och Akan.

28. Disans barn voro: Uz och Aran.

29. Desse äro de Förstår ibland de Horeer: Den Försten Lotan, den Försten Sobal, den Försten Zibeon. den Försten Ana.

30. Den Försten Dison. den Försten Ezer, den Försten Disan. Desse äro de Förstår ibland de Horeer, de som regerade i Seirs lande.

31 . Men de Konungar, som i Edoms lande regerade, förra än Israels barn Konungar hade, äro desse:

32. Bela var Konung i Edom. Beors son; och hans stad het Dinhaba.

33. Och då Bela blef död, vardt Jobab Konung i hans stad. Seras son af Bozra.

34. Då Jobab blef död, vardt Husam utaf de Themaneers lande Konung i hans stad.

35. Då Husam blef död, vardt Konung i hans stad Hadad Bedads son, den som slog de Midianiter på de Moabiters mark; och hans stad het Avith.

36. Då Hadad blef död, vardt Samla af Masreka Konung i hans stad.

37. Då Samla blef död, vardt Konung i hans stad Saul af Rehoboth vid älfvena.

38. Då Saul blef död, vardt Baalhanan Achbors son Konung i hans stad.

39. Då Baalhanan Achbors son blef död, vardt Hadar Konung i hans stad: Och hans stad het Pagu; och hans hustru het Mehetabeel, Matreds dotter, och Mesahabs dotter.

40. Alltså heta de Förstår af Esau i deras slägter, rummom och namnom: Den Försten Thimna, den Försten Alva, den Försten Jetheth,

41. Den Försten Aholibama, den Försten Ela, den Försten Pinon,

42. Den Försten Kenas, den Försten Theman, den Försten Mibzar,

43. Den Försten Magdiel, den Försten Iram. Desse äro de Förstår i Edom, såsom de bott hafva uti deras arfvelande. Och Esau är fadren till de Edomeer.

37. CAPITLET

Joseph drömmer, säljes, sörjes.

1. Men Jacob bodde i de landena, der hans fader var en främling uti, nemliga i Canaans lande.

2. Och detta är Jacobs slägt: Joseph var sjutton år gammal, då han vardt en herde öfver hjorden med sina bröder; och pilten hustrurs barnom; och han sade för deras fader, hvilket ondt rykte öfver dem var.

3. Men Israel hade Joseph kärare än alla de andra sin barn, efter han hade födt honom i ålderdomen: Och gjorde honom en brokot kjortel.

4. Då nu hans bröder sågo, att deras bröder, vordo de honom hätske, och kunde icke tala honom ett vänligit ord till.

5. Derutöfver hade Joseph ena reso en dröm, och sade sina bröder deraf. Då blefvo de honom ännu hätskare.

6. Ty han sade till dem: Käre, hörer hvad mig hafver drömt.

7. Mig tyckte vi bundom kärfvar på markene, och min kärfve reste sig upp och stod; och edre kärfvar der omkring bugade sig för min kärfva.

8. Då sade hans bröder till honom: Skulle du varda vår Konung, och råda öfver oss? Och vordo honom ändå hätskare för hans dröm och hans tals skull.

9. Och han hade ännu en annan dröm, den förtäljde han sina bröder, och sade: Si, jag hafver ännu haft en dröm: Mig tyckte, bugade sig för mig.

10. Och då det hans fader och hans bröder sagdt vardt, straffade honom hans fader, och sade till honom: Hvad är det för en dröm, som dig hafver drömt? Skall jag och din moder och dine bröder komma, och falla ned på jordena för dig?

11. Och hans bröder afundades vid honom. Men hans fader behöll dessa ord.

12. Då nu hans bröder gingo bort till att beta deras faders boskap i Sichem;

13. Sade Israel till Joseph: Vakta icke dine bröder boskapen i Sichem? Kom, jag vill sända dig till dem. Han sade: Här är jag-

14. Och han sade: Gack bort och se till, boskapenom; och säg mig igen, huru det hafver sig. Och han sände honom utaf den dalenom Hebron, att han skulle gå till Sichem.

15. Då fann honom en man, der han for vill på markene. Han frågade honom, och sade: Hvem söker du?

16. Han svarade: Jag söker mina bröder: Käre, säg mig, hvarest de vakta hjorden.

17. Mannen sade: De äro hädan farne; ty jag hörde, att de sade: Låt oss gå till Dothan. Då drog Joseph efter sina bröder, och fann dem i Dothan.

18. Som de nu långt ifrå fingo se honom, förra än han kom när intill dem, rådslogo de till att döda honom;

19. Och sade inbördes: Si, drömmaren kommer här.

20. Så kommer nu, och låter oss slå honom ihjäl och kasta honom i ena grop; och säga, att ett ondt djur hafver ätit upp honom: Så får man se, hvad hans drömmar äro.

21. När Ruben hörde det, ville han frälsa honom af deras händer, och sade: Låter oss icke slå ena själ.

22. Och ytterligare sade Ruben till dem: Låter oss icke utgjuta blod: Utan låt oss kasta honom i den gropena, som är i öknene, och icke komma händer vid honom. Men han ville hafva frälst honom utu deras hand. att han måtte hafva haft honom till sin fader igen.

23. Då nu Joseph kom till sina bröder, afklädde de honom hans kjortel, med den brokota kjortelen, som han hade uppå sig.

24. Och togo honom, och kastaden i ena grop; men gropen var tom, och intet vatten deruti.

25. Och de satte sig ned till att äta. I det hofvo de sin ögon upp, och sågo en hop camelar; de förde kryddor, balsam och mirrham, och foro ned uti Egypten.

26. Då sade Juda till sina bröder: Hvad hjelper det oss, att vi dräpe vår broder, och fördölje hans blod?

27. Kommer, och låter oss sälja honom de Ismaeliter, att våra händer icke förtaga sig på honom; ty han är vår broder, vårt kött och blod. Och de lydde honom.

28. Och då de Midianitiske köpmännerne foro der fram, drogo de honom upp af gropene, och sålde honom de Ismaeliter för tjugu silfverpenningar: De förde honom in i Egypten.

29. Då nu Ruben kom åter till gropena, och fann icke Joseph derinne, ref han sin kläder;

30. Och kom åter till sina bröder, och sade: Pilten är icke der; hvart skall jag?

31. Då togo de Josephs kjortel, och slagtade en bock, och indoppade kjortelen i blodet;

32. Och sände den brokota kjortelen bort, och läto bära honom till deras fader, och sade: Denna hafvom vi funnit: Se, om det är dins sons kjortel eller ej.

33. Men han kände honom, och sade: Det är mins sons kjortel. Ett ondt djur hafver ätit upp honom; ett vilddjur hafver rifvit Joseph.

34. Och Jacob ref sin kläder, och svepte en säck om sina länder, och sörjde sin son långan tid.

35. Och alle hans söner och döttrar gingo till. att de skulle hugsvala honom; men han ville icke låta hugsvala sig, och sade: Jag till min son. Och hans fader gret honom.

36. Men de Midianiter sålde honom in i Egypten Potiphar, Pharaos hofmästare.

38. CAPITLET

Juda söner och blodskam.

1. Det begaf sig på samma tiden, att Juda for neder ifrå sina bröder, och gaf sig till en man i Adullam, som het Hira.

2. Och Juda såg der en Cananeisk mans dotter, han het Sua; och tog henne.

3. Och då han belåg henne, vardt hon hafvande, och födde en son, den kallade hon Er.

4. Och hon vardt åter hafvande, och födde en son, den kallade hon Onan.

5. Åter födde hon en son, honom kallade hon Sela. Och han var i Chesib, när hon den födde.

6. Och Juda gaf sinom första sone Er ena hustru, som het Thamar.

7. Men Er Juda förstfödde son var arg för Herranom; derföre dödade Herren honom.

8. Då sade Juda till sin son Onan: Lägg dig när dins broders hustru, och tag henne till ägta, att du uppväcker dinom broder säd.

9. Men då Onan visste, att säden icke skulle vara hans egen, då han låg när sins broders hustru, lät han det falla uppå jordena, och förderfvade det, att han icke skulle gifva sinom broder säd.

10. Då misshagade Herranom det onda han gjorde, och dödade honom och.

11. Då sade Juda till sina sonahustru Thamar: Blif en enka i dins faders huse, så länge Sela min son varder stor; förty han tänkte, att han tilläfventyrs måtte ock så dö såsom hans broder. Så gick Thamar bort, och blef i sins faders huse.

12. Då nu rnånge dagar förledne voro, dödde Sua dotter, Judas hustru. Och sedan Juda utsörjt hade, gick han upp till att klippa sin får i Thimnath, med sin herda Hira af Adullam.

13. Då vardt Thamar sagdt: Si, din svär går upp till Thimnath till att klippa sin får.

14. Då lade hon af sin enkokläder, som hon drog, dokade sig, och förhöljde sig, Thimnath; förty hon såg, att Sela var stor vorden, och hon var icke gifven honom till hustru.

15. Då nu Juda såg henne, mente han det hade varit en sköka; förty hon hade förhöljt sitt ansigte.

16. Och han vek af vägenom till henne, och sade: Käre, låt mig ligga när dig; ty han visste icke, att det var hans sonahustru. Hon svarade: Hvad vill du gifva mig, att du ligger när mig?

17. Han sade: Jag vill sända dig en bock ifrå hjordenom. Hon svarade: Gif mig en pant, så länge du sänder mig honom.

18. Han sade: Hvad vill du jag skall gifva dig för en pant? Hon svarade: Din ring, och din hufvudbonad, och din staf, som du hafver i händerna. Det gaf han henne, och låg när henne, och hon vardt hafvande af honom.

19. Och hon stod upp, och gick dädan, och lade doken af, och tog sin enkokläder uppå igen.

20. Men Juda sände bocken med sin herde af Adullam, att han skulle taga igen panten ifrå qvinnone; och han fann henne intet.

21 . Då frågade han folket, som bodde vid det rummet, och sade: Hvarest är den skökan, som satt ute på vägenom? De svarade: Ingen sköka hafver der varit.

22. Och då han kom åter till Juda, och sade: Jag hafver intet funnit henne; dertill säger folket, som der bor, att der hafver ingen sköka varit.

23. Juda sade: Hafve sig det, att vi icke tilläfventyrs skulle komma på skam; ty jag hafver sändt bocken, men du hafver icke funnit henne.

24. Tre månader derefter vardt det Juda sagdt: Din sonahustru Thamar hafver bolat; och si, i boleri är hon vorden hafvande: Juda sade: Hafver henne här fram, att hon skall brännas.

25. Och då hon hades fram, sände hon till sin svär och sade: Af denna mannen är jag hafvande. som detta tillhörer. Och sade: Känner du ock, hvem denne ringen och hufvudbonaden och stafven tillhörer?

26. Juda kände det, och sade: Hon är rättfärdigare än jag; ty jag hafver icke gifvit henne min son Sela. Dock belåg han henne intet mer.

27. Och då hon skulle föda, funnos tvillingar i hennes lifve.

28. Och som hon nu födde, gaf sig en hand ut; då tog Jordgumman och band der en rödan tråd om, och sade: Denne skall först utkomma.

29. Men då han drog sina hand åter in, kom hans broder ut, och hon sade: Hvi är hinnan för dina skull sönderremnad? Och man kallade honom Perez.

30. Derefter kom hans broder ut, som hade den röda tråden om sina hand; och man kallade honom Serah.

39. CAPITLET

Josephs tjenst, kyskhet, fängsel.

1. Joseph vardt förd neder i Egypten: Och Potiphar, en Egyptisk man, Pharaos hofmästare, köpte honom af de Ismaeliter, som honom hade fört der ned.

2. Och Herren var med Joseph, så att han vardt en lyckosam man: Och var i sins herras dens Egyptiens huse.

3. Och hans herre såg, att Herren var med honom; ty allt det han gjorde, lät Herren gå lyckosamlig till med honom:

4. Så att han fann nåd för sinom herra, och vardt hans tjenare: Han satte honom öfver sitt hus, och allt det han hade lät han under hans händer.

5. Och ifrå den tiden, då han hade satt ägodelar, välsignade Herren den Egyptiens hus för Josephs skull: Och var han hade, hemma och på markene.

6. Derföre lät han det allt under Josephs händer, hvad han hade; och hade intet deraf, utan allena brödet, som han åt. Och ansigtet.

7. Och det begaf sig, då detta var skedt, Joseph, och sade: Ligg när mig.

8. Men han vägrade det henne, och sade till henne: Si, min herre vet icke hvad i hans huse är, och allt det han hafver, hafver han gifvit under mina händer.

9. Och hafver intet så godt i sino huse, det han i mitt våld icke gifvit hafver, utan dig, ty du äst hans hustru. Hvi skulle jag nu så mycket ondt göra, och synda emot Gud?

10. Men hon hade dageliga sådana ord till Joseph; men han lydde henne intet, att han skulle ligga när henne, eller vara något om henne.

11. Det begaf sig en dag, att Joseph gick in i huset till att göra sina sysslo; och ingen af husfolket var der när.

12. Och hon fick honom i hans mantel, och sade: Ligg när mig. Men han lät blifva mantelen i hennes hand, och rymde ut af huset.

13. Då hon nu såg, att han lät blifva mantelen i hennes hand, och rymde ut,

14. Kallade hon husfolket, och sade till dem: Si, han hafver fört oss här in en Ebreisk man, att han skulle komma oss på skam. Han kom här in till mig, på det han skulle ligga när mig; men jag ropade med höga röst.

15. Och då han hörde, att jag skriade och ropade, då lefde han sin mantel när mig, och flydde, och lopp ut.

16. Och hon lade hans mantel när sig, så länge hennes herre kom hem.

17. Och talade till honom samma orden, och sade: Den Ebreiske tjenaren, som du hafver haft här in, kom här in till mig, att han skulle komma mig på skam.

18. Men då jag skriade och ropade, lefde han sin mantel när mig, och flydde ut.

19. Då hans herre hörde sådana sine hustrus ord, som hon till honom talade, och sade: Så hafver mig din Ebreiske tjenare gjort; vardt han ganska vred.

20. Då tog hans herre honom, och lade honom i fängelse, der Konungens fångar inne lågo: Och der låg han då i fängelset.

21. Men Herren var med honom, och var honom gunstig, och lät honom finna nåd för befallningsmannen öfver fångahuset.

22. Så att han befallte alla fångarna i fängelsena under hans hand, att allt det der skedde, måste ske genom honom.

23. Förty befallningsmannen öfver fängelset såg, att Herren var med honom i allt det som under hans händer var, och att Herren lät, det han gjorde, lyckosammeliga tillgå.

40. CAPITLET

Skänkens, bagarens dröm. Josephs tydning och begär.

1. Och det begaf sig derefter, att skänkerna, och höfvitsmannen öfver bakarena, bröto deras herra Konungenom i Egypten emot.

2. Och Pharao vardt vred uppå dem,

3. Och lät sätta dem i hofmästarens hus i fängelse, der Joseph låg fången.

4. Och hofmästaren satte Joseph öfver dem, att han skulle tjena dem; och de såto några dagar.

5. Och både skänken och bakaren drömde om ena natt hvar sin dröm, och hvars deras dröm hade sin uttydelse.

6. Då nu Joseph kom om morgonen in till dem, och såg dem ångse,

7. Frågade han dem, och sade: Hvi ären I så ångse i dag?

8. De svarade: Oss hafver drömt, och vi hafvom ingen, som oss det utlägger. Joseph sade: Utläggningen hörer Gudi till; dock förtäljer mig det.

9. Då förtäljde skänken sin dröm för Joseph, och sade till honom: Mig drömde, att ett vinträ var för mig:

10. Det hade tre grenar; det grönskades, växte och blomstrades, och dess drafvor vordo mogna:

11. Och jag hade Pharaos skänkekar i mine hand, och tog och kryste dem i skänkekaret, och fick Pharao skänkekaret i handena.

12. Joseph sade: Detta är uttydningen: Tre grenar äro tre dagar.

13. Efter tre dagar skall Pharao upphäfva ditt hufvud, och sätta dig åter till dit ämbete, att du får honom skänkekaret i hans hand, såsom tillförene, då du var hans skänk.

14. Men tänk uppå mig, då dig går väl, och gör barmhertighet med mig, att du Pharao ingifver, att han tager mig utaf detta huset;

15. Ty jag är hemliga bortstulen utaf de Ebreers lande: Så hafver jag ock här intet gjort, att de mig insatt hafva.

16. Då bakaren såg, att uttydningen var god, sade han till Joseph: Mig hafver ock drömt, att jag bar tre flätade korgar på mitt hufvud;

17. Och i öfversta korgenom allahanda bakad mat till Pharaos behof; och foglarne åto af korgenom på mitt hufvud.

18. Joseph svarade, och sade: Detta är uttydningen: Tre korgar äro tre dagar.

19. Och efter tre dagar skall Pharao upphäfva ditt hufvud, och hänga dig i en galga; och foglarne skola äta ditt kött på dig.

20. Och det hände tredje dagen, då begick Pharao sin årsdag, och han gjorde alla sina tjenare ena måltid: Och upphof den öfversta skänkens hufvud, och den öfversta bakarens, ibland sina tjenare;

21. Och satte den öfversta skänken åter till sitt skänkeämbete, att han skulle få Pharao skänkekaret i handena;

22. Men den öfversta bakaren lät han hänga; som Joseph hade uttydt honom.

23. Men den öfverste skänken tänkte intet på Joseph, utan förgät honom.

41. CAPITLET

Pharaos dröm. Josephs uttydning, upphöjelse, gifte, barn.

1. Och tu år derefter hade Pharao en dröm, såsom han hade ståndit vid älfvena,

2. Och sett af älfvene uppstiga sju nöt skön och fet; och de gingo i goda bet.

3. Sedan såg han annor sju nöt uppstiga af älfvene, vanskapeliga och magra; och älfvena.

4. Och de sju vanskapeliga och magra nöten åto upp de sju sköna och feta nöten. Då vaknade Pharao.

5. Och han somnade åter, och åter drömde honom, och såg, att sju ax full och tjock växte på enom stjelk.

6. Derefter såg han sju tunn förvissen ax uppgå.

7. Och de sju magra axen uppslukte de sju stora och fulla axen. Då vaknade Pharao, och såg, att det var en dröm.

8. Och då det vardt morgon, var hans ande bedröfvad; och skickade ut, och lät kalla alla spåmän i Egypten, och alla visa, och förtäljde dem sin dröm: Men der var ingen, som honom kunde uttyda för Pharao.

9. Då talade den öfverste skänken med Pharao, och sade: Jag kommer ihåg i dag mina synder.

10. Då Pharao var förtörnad på sina tjenare, och lade mig med den öfversta bakaren i fängelse, i hofmästarens hus;

11. Då drömde oss bådom i ene natt, hvar sin dröm, hvars uttydning hvarjom för sig pågalt.

12. Då var när oss en Ebreisk ung man, hofmästarens tjenare; honom förtäljde vi det, och han uttydde oss våra drömmar, hvarjom efter sinom dröm.

13. Och som han oss uttydde, så är det gånget; ty jag är åter satt till mitt ämbete, och han är hängder.

14. Då sände Pharao bort, och lät kalla Joseph, och de hade honom utu fängslet. Och han lät raka sig, och förvandla sin kläder, och kom in till Pharao.

15. Då sade Pharao till honom: Mig hafver drömt en dröm, och ingen är, som honom uttyder: Men jag hafver hört af dig sägas, att när du hörer en dröm, då uttyder du honom.

16. Joseph svarade Pharao, och sade: Det står icke mig till; men Gud skall dock förkunna Pharao det godt är.

17. Pharao sade till Joseph: Mig drömde, jag stod på strandene vid älfvena,

18. Och såg uppstiga af älfvene sju nöt, fet och skön, och de gingo i goda bet;

19. Och efter dem såg jag sju annor nöt uppstiga, tunn och fast vanskapeliga och magra; jag hafver icke i hela Egypten sett så vanskapeliga.

20. Och de sju vanskapeliga och magra nöten åto upp de sju första feta nöten.

21. Och då de hade ätit dem upp, syntes intet på dem, att de hade ätit dem, och voro vanskapeliga såsom tillförene. Då vaknade jag.

22. Och såg åter i minom dröm sju ax vuxen på enom stjelk full och tjock.

23. Derefter gingo upp sju torr ax tunn och förvissen.

24. Och de sju tunna axen uppslöko de sju torra axen. Och jag hafver sagt det mina spåmän; men de kunna icke tyda mig det ut.

25. Joseph svarade Pharao: Båda drömmarne, Pharao, äro ens. Gud förkunnar Pharao, hvad han göra vill.

26. De sju sköna nöten äro sju år, och de sju fulla axen äro ock de sju åren: Det är allt enahanda dröm.

27. De sju magra nöten och vanskapeliga, som efter de andra uppstigna äro, äro sju år; och de sju magra och förvissnade axen skola vara sju hård år.

28. Det är nu det jag sagt hafver till Pharao, att Gud undervisar Pharao, hvad han göra vill.

29. Si, sju år varda kommande med stor ymnoghet i hela Egypti lande.

30. Och efter dem varda sju hård år kommande, att man varder förgätandes all sådana ymnoghet i Egypti lande: Och den dyre tiden varder förtärandes landet;

31. Att man intet skall veta af den ymnoghetene i landena, för den dyra tidens skull, som efter kommer; förty han skall varda ganska svår.

32. Men det Pharao hafver andra resona drömt betyder, att Gud skall sådant visserliga och snarliga göra.

33. Nu må Pharao se efter en förståndig och vis man, den han sätta må öfver Egypti land;

34. Och skaffa, att han förskickar ämbetsmän i landena, och taga den femte delen i Egypti lande i de sju rika åren.

35. Och församle alla spisning af de goda åren, som komma skola, att de låta förråd i städerna, och förvara det:

36. På det man finner landena spisning i de sju hårda åren, som komma skola öfver Egypti land; att landet icke förderfvas af hunger.

37. Det talet behagade Pharao och alla hans tjenare väl.

38. Och Pharao sade till sina tjenare: Huru kunne vi finna en sådana man, som Guds Ande är uti?

39. Och sade till Joseph: Efter Gud hafver allt sådant kundgjort dig, är ingen så klok och förståndig, som du.

40. Du skall vara öfver mitt hus, och efter dino orde skall allt mitt folk lydigt vara: mer än du.

41. Och sade: Si, jag hafver satt dig öfver hela Egypti land.

42. Och tog sin ring af sine hand, och gaf honom Joseph på sina hand, och klädde honom Joseph i hvitt silke, och hängde en guldkedjo på hans hals;

43. Och lät honom sitta på den andra vagnen, och lät utropa honom: Denne är landsens fader: Och satte honom öfver hela Egypti land.

44. Och Pharao sade till Joseph: Jag är Pharao; utan din vilja skall ingen, i hela Egypti lande, röra sin hand eller fot.

45. Och kallade honom det hemligaste rådet; och gaf honom till hustru Asnath Potiphera dotter Prestens i On. Så for Joseph ut till att bese Egypti land.

46. Och han var tretio år gammal, då han stod för Pharao. Och for ut ifrå Pharao. och for omkring hela Egypti land.

47. Och landet gjorde allt så i de sju rika åren.

48. Och församlade i de sju åren alla spisning i Egypti land, och läto det i städerna: Ehvad spisning som växte på markene vid hvar och en stad allt omkring, det läto de komma der in.

49. Så lade Joseph tillhopa sädena öfver måtto mycket, som sandkornen i hafvet, så att han vände igen att räkna; ty man kunde det icke räkna.

50. Och Joseph vordo födde två söner, förra än den dyre tiden kom, hvilka honom On.

51. Och kallade den första Manasse; förty, sade han, Gud hafver låtit mig förgäta alla mina olycko, och mins faders hus.

52. Den andra kallade han Ephraim; förty, sade han. Gud hafver låtit mig växa till i mins eländes lande.

53. Då nu de sju rika åren voro framliden i Egypten,

54. Så begynte de sju hårda åren gå uppå, som Joseph hade omtalat. Och vardt en dyr tid i all land; men i hela Egypti lande var bröd.

55. Då nu Egypti land ock led hunger, ropade folket till Pharao om bröd. Men Pharao sade till alla Egyptier: Går bort till Joseph. hvad han säger eder, det görer.

56. När nu dyr tid var öfver allt landet, slog Joseph kornhusen upp allestäds, och sålde de Egyptier; förty som dyre tiden vardt ju längre ju större i landena.

57. Och all land kommo till Egypten, till att köpa när Joseph; förty den dyre tiden fick öfverhandena i all land.

42. CAPITLET

Bröderne komma, beskyllas, fängslas, lemna Simeon, resa efter BenJamin.

1. Men då Jacob såg, att säd var fal i Egypten, sade han till sina söner: Hvi sen I icke till?

2. Si, jag hörer, att uti Egypten är säd nog, farer der ned, och köper oss säd, att vi må lefva och icke dö.

3. Så foro då tio Josephs bröder ned, att de skulle köpa säd i Egypten.

4. Ty BenJamin Josephs broder lät Jacob icke fara med sina bröder, ty han sade: Honom måtte något ondt vederkomma.

5. Så foro Israels barn åstad till att köpa säd med androm, som kommo med dem; ty det var ock dyr tid i Canaans lande.

6. Men Joseph var rådandes i landena, och sålde säd allo folkena i landena. Då nu hans bröder kommo till honom, föllo de ned på jordene för honom på sitt ansigte.

7. Och han såg uppå dem, och kände dem, och låts vara främmande emot dem, och talade skarpt med dem, och sade till dem: Hvadan kommen I? De sade: Utaf Canaans land till att köpa spisning.

8. Och ändå han kände dem, så kände de dock intet honom.

9. Och Joseph tänkte på drömmen, som honom hade drömt om dem, och sade till dem: I ären spejare, och ären komne till att bese, hvarest landet är öppet.

10. De svarade honom: Nej, min herre, dine tjenare äro komne till att köpa spisning.

11. Vi äre alle ens mans söner; vi äre redelige, och dine tjenare hafva aldrig varit spejare.

12. Han sade till dem: Nej, utan I ären komne till att bese, hvarest landet är öppet.

13. De svarade honom: Vi dine tjenare äre tolf bröder, ens mans söner i Canaans land; och den yngste är när vår fader, men den ene är icke mer till.

14. Joseph sade till dem: Detta är det jag hafver sagt eder, spejare ären I.

15. De uppå vill jag pröfva eder: Vid Pharaos lif, I skolen icke komma hädan, med mindre edar yngste broder kommer hit.

16. Sänder en af eder bort, som hemtar hit edar broder: Men I skolen vara fångne. Så vill jag pröfva edart tal, om I faren med sanningene eller icke. Ty hvar så icke, så ären I, vid Pharaos lif, spejare.

17. Och han lät dem allesamman i förvaring i tre dagar.

18. Om tredje dagen sade han till dem: Viljen I lefva, så görer alltså; ty jag fruktar Gud.

19. Ären I redelige, så låter en edar broder ligga bunden i edart fängelse; men I farer bort, och förer hem hvad som I köpt hafven emot hungeren;

20. Och förer edar yngsta broder hit till mig, så vill jag tro edor ord, på det I icke skolen dö. Och de gjorde så.

21. Men de talade inbördes: Detta hafve vi förskyllat på vår broder, att vi såge hans själs ångest, då han bad oss, och vi ville intet höra honom; derföre kommer nu denna bedröfvelsen öfver oss.

22. Ruben svarade dem, och sade: Sade jag icke eder, då jag talade: Synder icke på pilten; och I villen icke hörat? Nu varder hans blod utkrafd.

23. Men de visste icke, att Joseph förstod det; ty han talade med dem med en tolk.

24. Och han vände sig ifrå dem, och gret. Då han nu vände sig åter till dem, och talade med dem, tog han Simeon utaf dem, och bandt honom för deras ögon.

25. Och gaf befallningen, att deras säckar skulle fyllas med mälning, och gifvas deras penningar igen, hvars i hans säck; dertill ock hvarjom sina täring på resone. Och man gjorde dem så.

26. Och de lade sina varor på sina åsnar, och foro dädan.

27. Men då endera lät upp sin säck, att han skulle fodra sin åsna i herberget, vardt han varse sina penningar, som lågo ofvan i säckenom;

28. Och sade till sina bröder: Jag hafver fått mina penningar igen; si, de äro i minom säck. Då förföll dem deras hjerta och förskräcktes inbördes, och sade: Hvi hafver Gud gjort oss så?

29. Då de nu kommo hem till deras fader Jacob i Canaans lande, sade de honom allt det dem vederfaret var, och sade:

30. Den mannen, som är herre i landet, talade skarpt till oss, och höll oss för landsens spejare.

31. Och då vi svarade: Vi äre redelige, och hafve aldrig varit spejare;

32. Utan ärom tolf bröder, vårs faders söner; en är icke mer till, och den yngste är ännu i denna dag när vår fader i Canaans lande;

33. Sade han till oss: Deruppå vill jag märkat, att I ären redelige: En edar broder låter när mig qvar, och tager nödtorft till edor hus, och farer bort:

34. Och hemter edar yngsta broder hit till mig, så kan jag märka, att I icke ären spejare, utan redelige män; så vill jag ock gifva eder edar broder igen, och så må I bruka edart bästa i landena.

35. Och då de slogo ut af säckarna, fann hvar och en sitt penningaknyte i sinom säck: Och då de sågo, att det var deras penningaknyte, vordo de, med deras fader, förskräckte.

36. Då sade Jacob deras fader: I hafven gjort mig barnlös; Joseph är icke mera till, Simeon är ock icke mera till, BenJamin viljen I taga ifrå mig: Det går allt öfver mig.

37. Ruben svarade sinom fader, och sade: Om jag icke förer dig honom hem igen, så dräp båda mina söner: Allenast gif honom i mina hand, jag vill föra dig honom hem igen.

38. Han sade: Min son skall icke fara ned med eder; ty hans broder är död, och han är allena igenblifven: Om honom vederfores något ondt i vägen, der I resten, vorden I drifvandes min grå hår med sorg neder i grafvena.

43. CAPITLET

BenJamin med bröderna undfås härliga.

1. Men den dyre tiden tvingade landet.

2. Och det vardt allt, som de hade fört utaf Egypten, sade deras fader Jacob till dem: Farer åter dit, och köper oss någon spisning.

3. Då svarade honom Juda, och sade: Den mannen vederlade oss det högeliga, och sade: I skolen icke komma för min ögon, med mindre edar broder är med eder.

4. Är det nu så, att du sänder vår broder med oss, så vilje vi fara ned, och köpa dig spisning.

5. Men är det så, att du icke sänder honom, så fare vi icke neder; ty mannen hafver sagt oss: I skolen icke komma för min ögon, utan edar broder är med eder.

6. Israel sade: Hvi hafven I så illa gjort emot mig, att I hafven det sagt mannenom, att I haden än en broder?

7. De svarade: Den mannen frågade så grant om oss och våra slägt, och sade: Lefver edar fader än? Hafven I ännu en broder? Då sade vi honom, som han frågade: Huru kunde vi veta, att han skulle säga: Hafver edar broder hit ned med eder?

8. Då sade Juda till Israel sin fader: Låt pilten fara med mig, att vi må göra oss redo och färdas, och mågom lefva, och icke dö, både vi och du, och vår barn.

9. Jag vill vara god för honom; utaf mina händer skall du äska honom: Förer jag dig icke honom igen, och sätter honom fram för din ögon, så vill jag hafva skuld så länge jag lefver.

10. Ty hvar vi icke hade fördröjt, hade vi väl allaredo två resor varit igenkomne.

11. Då sade Israel deras fader till dem: Måste det ju så vara, så görer det, och tager af landsens bästa frukt i edra säckar, och förer mannenom skänker dit neder, något balsam och hannog, och örter, och myrrham, och dadel och mandel.

12. Tager ock andra penningar med eder, och de penningar, som I hafven fått igen ofvan i edra säckar, förer också med eder; tilläfventyrs der är någon villa ibland kommen.

13. Dertill tager edar broder; görer eder redo, och farer till mannen.

14. Men allsmägtig Gud gifve eder barmhertighet för den mannenom, att han måtte eder fri låta den andra broderen och BenJamin. Men jag måste vara, som den der sin barn slätt mist hafver.

15. Då togo de dessa skänker, och penningar dubbelt med sig, och BenJamin; gjorde sig redo, och foro in i Egypten, och gingo in för Joseph.

16. Då såg Joseph dem med BenJamin, och sade till honom, som var öfver hans hus: Haf dessa männerna in i huset, och slagta, och red till; förty de skola äta med mig i middag.

17. Och mannen gjorde såsom Joseph honom sagt hade, och hade männerna in i Josephs hus.

18. Men de fruktade sig, att de vordo hafde i Josephs hus, och sade: Vi äre här införde för penningarnas skull, som vi tillförene funnom i våra säckar, att han vill komma oss det uppå, och låta en dom gå öfver oss, der han oss med tager till sina trälar, med våra åsnar.

19. Derföre gingo de till mannen, som var öfver Josephs hus, och talade med honom utanför dörrena af husena:

20. Och sade: Min herre, vi vorom tillförene här nedre till att köpa spisning:

21. Och då vi kommo i herberget, och löste upp våra säckar, si, då voro hvars och ens penningar ofvan i hans säck, med fulla vigt; derföre hafve vi åter fört dem med oss.

22. Hafvom också fört andra penningar med oss, till att köpa spisning med. Men vi vete icke, ho som hafver stungit oss våra penningar i våra säckar.

23. Men han sade: Varer till frids, frukter eder icke, edar Gud, och edar faders Gud, hafver gifvit eder en skatt i edra säckar; edra penningar hafver jag fått. Och han hade Simeon ut till dem.

24. Och hade dem i Josephs hus: Gaf dem vatten, att de skulle två sina fötter, och gaf deras åsnar foder.

25. Men de redde till skänkerna, tilldess Joseph kom till middagen; ty de hade hört, att de skulle der äta bröd.

26. Då nu Joseph gick in i huset, båro de honom skänkerna i huset på sina händer, och föllo för honom neder på jordena.

27. Men han tackade dem kärliga, och sade: Går det väl med edrom fader den gamla, der I mig af saden? Lefver han ännu?

28. De svarade: Vårom fader dinom tjenare går väl, och han lefver ännu: Och bugade sig, och föllo ned för honom.

29. Och han lyfte upp sin ögon, och såg sin broder BenJamin, sine moders son, och sade: Är det edar yngste broder, som I saden mig af? Och sade ytterligare: Gud vare dig nådelig, min son.

30. Och Joseph hastade, ty hans hjerta var brinnande öfver sin broder, och sökte rum till att gråta; och gick i sin kammar, och gret der.

31. Och då han hade tvagit sitt ansigte, gick han ut, och höll sig fast, och sade: Lägger bröd fram.

32. Och der bars fram, besynnerliga för honom, och besynnerliga för dem, och för de Egyptier, som med honom åto, ock besynnerliga; förty de Egyptier töras icke äta bröd med de Ebreer, det är en vederstyggelse för dem.

33. Och de sattes för honom, den förstfödde efter sina förstfödslo, och den yngste efter sin ungdom. Der förundrade de sig uppå inbördes.

34. Och man bar dem besynnerliga rätter af hans bord: Men BenJamin fem sinom mer än de andra; och de drucko, och vordo druckne med honom.

44. CAPITLET

Joseph försöker sina bröder.

1. Och Joseph befallde honom, som var öfver hans hus, och sade: Fyll dessa männernas säckar med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hvarjom sina penningar ofvan i hans säck:

2. Och mina silfskål ofvan i dens yngstas säck med penningarna för sädena. Han gjorde, som Joseph honom sade.

3. Om morgonen, då ljust vardt, läto de männerna fara med sina åsnar.

4. Då de nu voro ut af stadenom, och icke långt komne, sade Joseph till honom, som var öfver hans hus: Up och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hvi hafven I lönt godt med ondo?

5. Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafven illa gjort.

6. Och som han beslog dem, sade han sådan ord till dem.

7. De svarade honom: Hvi talar min herre sådana ord? Bort det, att dine tjenare skulle så göra.

8. Si, penningarna, som vi funnom ofvan uti våra säckar, hafvom vi fört till dig igen af Canaans lande: Och hvi skulle vi då hafva stulit silfver eller guld af dins herras huse?

9. När hvilken det varder funnit ibland dina tjenare, han må dö: Dertill vilje vi ock vara mins herras trälar.

10. Han sade: Ja, vare som I hafven sagt: När hvilkom det finnes, han vare min träl: men I skolen vara löse.

11. Och då de hastade sig, och lade hvar sin säck af ned på jordena, och hvar lät upp sin säck.

12. Och han sökte, och begynte på den första, in till den yngsta; då fans skålen i BenJamins säck.

13. Då refvo de sin kläder, och ladde hvar uppå sin åsna, och foro åter in i staden.

14. Och Juda gick med sina bröder in i Josephs hus; ty han var ändå der, och de föllo ned på jordena för honom.

15. Joseph sade till dem: Hvi torden I det göra? Veten I icke, att en sådana man, som jag är, kunde spå till?

16. Juda sade: Hvad skole vi säga minom herra, eller huru skole vi bära före? Gud hafver funnit dina tjenares missgerningar: Si, vi och den, som skålen är funnen när, äre min herras trälar.

17. Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall vara min träl: Men I farer med frid upp till edar fader.

18. Då gick Juda till honom, och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i dina öron, min herre, och din vrede harmes icke öfver din tjenare; ty du äst såsom Pharao.

19. Min herre frågade sina tjenare, och sade: Hafven I ock någon fader, eller broder?

20. Då svarade vi: Vi hafve en fader, och han är gammal, och en ung dräng föddan i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifven igen af sine moder, och hans fader hafver honom kär.

21. Då sade du till dina tjenare: Hafver honom hit ned till mig, och jag vill göra honom godt.

22. Men vi svarade minom herra: Pilten kan icke komma ifrå sinom fader; hvar han komme honom ifrå, dödde han.

23. Då sade du till dina tjenare: Hvar edar yngste broder icke kommer här med eder, skolen I icke mera komma för min ögon.

24. Då forom vi upp till din tjenare, min fader, och sadom honom mins herras tal.

25. Då sade vår fader: Farer åter bort, och köper oss någon spisning.

26. Men vi sade: Vi kunne icke fara der ned, med mindre vår yngste broder är med oss, så vilje vi fara derned; ty vi kunne icke komma för dens mansens ögon, hvar vår yngste broder icke är med oss.

27. Då sade din tjenare, min fader, till oss: I veten, att min hustru hafver födt mig två:

28. Den ene gick bort ifrån mig, och det sades, att han skulle vara ihjälrifven; och jag hafver ej sett honom allt härtill.

29. Skolen I ock taga denna ifrå mig, och honom vederfars något ondt, så varden I drifvande min grå hår med sorg ned i grafvena.

30. Om jag nu komme hem till din tjenare, min fader, och pilten vore icke med oss, efter hans själ hänger intill desses själ;

31. Så sker det, då han ser, att pilten icke är tillstädes, att han dör: Så vorde vi dine tjenare, dins tjenares, vårs faders grå hår förande med jämmer ned i grafvena.

32. Ty jag, din tjenare, hafver varit minom fader god för pilten, och sagt: Hafver jag icke honom till dig igen, så vill jag hafva skuld i alla mina lifsdagar.

33. Derföre, låt din tjenare blifva här qvar minom herra för en träl i piltens stad; och låt pilten fara upp med sina bröder.

34. Förty, huru skulle jag fara upp till min fader, när pilten är icke med mig? Jag finge se den jämmer, som min fader uppå komme.

45. CAPITLET

Joseph bekänd. Jacob kallas, gläds.

1. Då kunde icke Joseph hålla sig för allom dem, som omkring stodo, och han ropade: Går alle ut ifrå mig. Och stod ingen när honom, då Joseph bekände sig för sina bröder:

2. Och han gret öfverljudt, så att de Egyptier och Pharaos tjenare det hörde.

3. Och han sade sina bröder: Jag är Joseph; lefver min fader ännu? Och hans bröder kunde intet svara honom; så förskräckte voro de för hans ansigte.

4. Men han sade: Går dock hit till mig. Och de gingo till honom, och han sade: Jag är Joseph edar broder, den I hafven sålt in uti Egypten.

5. Och nu låter det icke bekymra eder, och tänker icke att jag derföre är vred, att I hafven sålt mig hit; ty för edra välfärds skull hafver Gud sändt mig hit för eder.

6. Ty det är nu tu år, att dyr tid hafver varit i landena; och äro ännu fem år, att ingen plöjning eller uppskörd skall varda.

7. Men Gud hafver sändt mig hit för eder, att han vill låta eder blifva qvara på jordene, och hålla eder vid lif genom stor under.

8. Så hafven icke nu I sändt mig hit, utan Gud: Han hafver gjort mig såsom en fader till Pharao, och till en herra öfver allt hans hus, och till en Första i hela Egypti land.

9. Skynder eder nu, och farer upp till min fader, och säger honom: Det låter din son Joseph säga dig: Gud hafver satt mig till en herra i hela Egypti land; kom ned till mig, försumma dig icke.

10. Du skall bo i det landet Gosen, och vara hardt när mig, du och din barn, och din barnabarn, din får och fä, och allt det ditt är.

11. Jag vill der försörja dig; ty det är ännu fem åra dyr tid att du icke varder förderfvad med ditt hus, och allt det ditt är.

12. Si, edor ögon se, och mins broders BenJamins ögon, att jag talar munteliga med eder.

13. Förkunner minom fader alla mina härligheter i Egypten, och allt det I sett hafven. Skynder eder, och kommer hit ned med minom fader.

14. Och han fick sin broder BenJamin om halsen, och gret; och BenJamin gret ock vid hans hals.

15. Och han kysste alla sina bröder, och gret öfver dem. Sedan talade hans bröder med honom.

16. Och när det ryktet kom i Pharaos hus, att Josephs bröder voro komne, behagade det Pharao väl, och alla hans tjenare.

17. Och Pharao sade till Joseph: Säg dina bröder: Detta görer; ladder edor djur; farer bort, och när I kommen i Canaans land,

18. Så tager edar fader och edart folk, och kommer till mig, jag vill gifva eder af allt det goda, som i Egypti land är, att I skolen äta märgen i landena.

19. Och bjud dem: Görer alltså: Tager edor utaf Egypti lande vagnar till edor barn och hustrur, och förer edar fader, och kommer.

20. Och skoner icke edor bohags ting; förty allt det goda i hela Egypten skall höra eder till.

21. Israels barn gjorde så, och Joseph fick dem vagnar, efter Pharaos befallning, och förtäring på vägen.

22. Och gaf dem allom, hvarjom för sig, högtidskläder; men BenJamin och han trehundrad silfverpenningar, gaf fem högtidsklädningar.

23. Men fadrenom sände han tio åsnar, ladda med gods utaf Egypten, och tio åsninnor med mälning och bröd och spisning, sinom fader på vägen.

24. Och så lät han sina bröder fara, och sade till dem: Kifver icke på vägenom.

25. Så foro de utaf Egypten, och kommo uti Canaans land till sin fader Jacob;

26. Och förkunnade honom det, och sade: Din son Joseph lefver ännu, och är en herre i hela Egypti lande. Men honom föll det icke i sinnet, ty han trodde dem intet.

27. Då sade de honom all Josephs ord, som han till dem sagt hade. Och då han såg vagnarna, som Joseph utsändt hade till att föra honom med, vardt hans ande lefvandes.

28. Och sade: Jag hafver nog, att min son Joseph lefver ännu. Jag vill fara bort och se honom, förra än jag dör.

46. CAPITLET

Jacobs resa, barn. Josephs möte.

1. Israel for dit med allt det honom tillhörde. Och då han kom till BerSaba, offrade han ett offer sins faders Isaacs Gudi.

2. Och Gud sade till honom om nattena i ene syn: Jacob, Jacob. Han sade: Här är jag.

3. Och han sade: Jag är Gud, dins faders Gud, frukta dig icke att fara in i Egypten; förty, der vill jag göra dig till ett mägtigt folk.

4. Jag vill fara dit med dig, och vill åter föra dig derut. Och Joseph skall lägga sina hand uppå din ögon.

5. Då for Jacob ifrå BerSaba. Och Israels barn förde Jacob sin fader, med sin barn och hustrur, på vagnomen, som Pharao hade sändt till att föra dem med.

6. Och togo sin boskap och håfvor, som de förvärfvat hade i Canaans lande, och kommo så in uti Egypten, Jacob och all hans säd med honom:

7. Hans barn och hans barnabarn med honom, hans döttrar, och hans barns döttrar, och all hans säd.

8. Desse äro Israels barns namn, de som kommo i Egypten: Jacob och hans söner. Jacobs förstfödde son Ruben.

9. Rubens barn: Hanoch, Pallu, Hezron och Charmi.

10. Simeons barn: Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Zohar, och Saul den Cananeiske qvinnones son.

11. Levi barn: Gerson, Kehat och Merari.

12. Juda barn: Er, Onan, Sela, Perez och Serah. Men Er och Onan dödde i Canaans lande. Men Perez barn: Hezron och Hamul.

13. Isaschars barn: Thola, Phuva, Job och Simron.

14. Sebulons barn: Sered, Elon och Jahleel.

15. Desse äro barnen af Lea, som hon födde Jacob i Mesopotamien, med sine dotter Dina: De göra tillhopa alle, med söner och döttrar, tre och tretio själar.

16. Gads barn: Ziphion, Haggi, Suni, Ezbon, Eri, Arodi och Areli.

17. Assers barn: Jimna, Jisua, Jisui, Brya; och Serah, deras syster. Men Bryas barn: Heber och Malchiel.

18. Desse äro Silpas barn, som Laban gaf Lea sine dotter, och födde Jacob dessa sexton själar.

19. Rachels Jacobs hustrus barn: Joseph och BenJamin.

20. Och Joseph vordo födde i Egypten, Manasse och Ephraim, som honom födde Asnath Potiphera dotter Prestens i On.

21. BenJamins barn: Bela, Becher, Asbel, Gera, Naaman, Ehi, Ros, Muppim, Huppim och Ard.

22. Desse äro barnen af Rachel, som Jacob födde äro; alle tillhopa fjorton själar.

23. Dans barn: Husim.

24. Naphthali barn: Jahzeel, Guni, Jezer och Sillem.

25. Desse äro Bilhas barn, som Laban hade gifvit sine dotter Rachel, och födde Jacob dessa sju själar.

26. Alla själar som kommo med Jacob in i Egypten, som utgångne voro af hans länd, undantagande hans barnahustrur, äro alle tillsamman sex och sextio själar.

27. Och Josephs barn, som honom vordo födde i Egypten, voro två själar: Så att alla Jacobs hus själar, som kommo in i Egypten, voro sjutio.

28. Och han sände Juda för sig till Joseph, att han skulle visa honom vägen till Gosen; och de kommo in i landet Gosen.

29. Då spände Joseph före sin vagn, och for ut emot Israel sin fader till Gosen. Och då han fick se honom, föll han om hans hals, och gret svårliga på hans hals.

30. Då sade Israel till Joseph: Nu vill jag gerna dö, efter det jag hafver sett ditt ansigte, att du ännu lefver.

31. Joseph sade till sina bröder och sin faders hus: Jag vill fara upp, och undervisa der Pharao, och säga till honom: Mine broder och mins faders hus är kommit till mig utaf Canaans land;

32. Och äro herdar, ty det är sådana folk, som med boskap umgå plägar; deras får och fä, och allt det de hafva, hafva de fört med sig.

33. Då nu Pharao varder eder kallandes, och säger: Hvad är edar handel?

34. Så skolen I säga: Dine tjenare äro folk, som med boskap umgå ifrå vår barndom allt härtill, både vi och våre fäder, på det I må få bo i det landet Gosen; förty alle herdar äro såsom en styggelse för de Egyptier.

47. CAPITLET

Pharaos samtal. Egypti hunger. Jacobs ålder, begrafning.

1. Då kom Joseph och förkunnade det Pharao, och sade: Min fader och mine bröder, deras får och fä, och hvad de hafva, är kommet utu Canaans lande; och si, de äro i det landet Gosen.

2. Och han tog fem fina bröder och ställde dem för Pharao.

3. Då sade Pharao till hans bröder: Hvad är edar handel? De svarade: Dine tjenare äro herdar, vi och våre fäder.

4. Och sade ytterligare till Pharao: Vi äre komne till att bor med eder i landena; ty dine tjenare hafva ingen bet till deras boskap, så hårdt tvingar den hårde tiden Canaans land: Så gör väl, och låt dina tjenare bo i det landet Gosen.

5. Pharao sade till Joseph: Det är din fader, och det äro dine bröder, de äro komne till dig.

6. Egypti land står dig öppet; låt dem bo på bästa platsen i landena, att de må bo i det landet Gosen. Och om du vetst några män ibland dem, som dogse äro, så sätt dem öfver min boskap.

7. Joseph hade ock sin fader Jacob in, och ställde honom för Pharao: Och Jacob välsignade Pharao.

8. Men Pharao frågade Jacob: Huru gammal äst du:

9. Jacob sade: Mins eländes tid är hundrade och tretio år; liten och onder är min eländes tid, och räcker intet till mina fäders eländes tid.

10. Och Jacob välsignade Pharao, och gick ut ifrå honom.

11. Men Joseph skaffade sinom fader och sina bröder boning, och gaf dem en besittning i Egypti lande, på bästa platsen i landena, nemliga i det landet Rameses, såsom Pharao budit hade.

12. Och han försörjde sin fader och sina bröder, och hela sins faders hus, hvarjom och enom sin del bröd, allt ifrå de gamla intill de unga barn.

13. Men i all land var intet bröd; ty att den dyre tiden var ganska svår, så att Egypten och Canaans land svolte för den dyra tidens skull.

14. Och Joseph samkade alla de penningar tillhopa, som funnos i Egypten och Canaan, för mälning, som de köpte; och han lät alla penningarna komma i Pharaos hus.

15. Då nu penningarne fattades i Egypti land och Canaan, kommo alle Egyptier till Joseph, och sade: Skaffa oss bröd; hvi låter du oss dö för dig, derföre att vi hafve inga penningar?

16. Joseph sade: Skaffer hit edar boskap, så vill jag gifva eder för boskapen, medan I ären utan penningar.

17. Då hade de deras boskap till Joseph, och han gaf dem bröd för deras hästar, får, fä och åsnar: Så födde han dem det året med bröd för all deras boskap.

18. Då året var omlidet, kommo de till honom på andra året, och sade till honom: Vi vilje icke döljat för vår herra, att icke allena penningarne, utan ock all vår boskap är borto när vår herra, och är intet mer qvart för vår herra, utan allena vår kropp och åker.

19. Hvi låter du både oss och vår åker dö? Tag oss till dig, och vårt land, för bröd, att vi och vårt land måge vara Pharaos egne; gif oss säd, att vi må lefva och icke åkren icke förlägges.

20. Så tog Joseph hela Egypti land in till Pharao; ty de Egyptier sålde hvar sin åker; ty den hårde tiden var allt för stark öfver dem. Och vardt så landet Pharaos eget,

21. Med folket, som i hans städer ut och ingick, ifrå den ena ändan i Egypten intill den andra.

22. Undantagen Presternas åker, den tog han icke in; ty det var förskickadt af Pharao till Presterna, att de äta skulle det dem benämndt var, det han dem gaf; derföre behöfde de icke sälja sina åkrar.

23. Då sade Joseph till folket: Si, jag hafver i dag intagit eder och edar åker till Pharao: Si, der hafven I säd, och sår åkren.

24. Och af växtenom skolen I gifva Pharao den femte delen; fyra delar skola vara edre till att så åkren med till edor spisning, och till edor hus och barn.

25. De sade: Allenast låt oss lefva, och finna nåd för dig vårom herra, vi vilje gerna vara Pharaos egne.

26. Så gjorde Joseph dem en lag allt intill denna dag, öfver de Egyptiers åker, till att gifva Pharao den femte delen, undantagnom Prestaåkrenom, den vardt icke Pharaos egen.

27. Så bodde Israel i Egypten, i det landet Gosen, och hadet inne, och växte till, och förökades svårliga.

28. Och Jacob lefde sjutton år i Egypti land, så att hans hela ålder vardt hundrade och sju och fyratio år.

29. Då nu tiden kom, att Israel dö skulle, kallade han sin son Joseph, och sade till honom: Hafver jag funnit nåd för dig, så lägg dina hand under mina länd, att du gör barmhertighet och trohet med mig, och begrafver mig icke uti Egypten.

30. Utan jag vill ligga när mina fäder, och du skall föra mig ut af Egypten, och begraf mig i deras grifter. Han sade: Jag vill göra som du hafver sagt.

31. Och han sade: Så svär mig. Och han svor honom. Då böjde Israel sig intill sängenes hufvudgärd.

48. CAPITLET

Förordning om Ephraim och Manasse.

1. Derefter vardt Joseph sagdt: Si, din fader är sjuk. Och han tog båda sina söner med sig, Manasse och Ephraim.

2. Då vardt Jacob sagdt: Si, din son Joseph kommer till dig. Och Israel tog styrko till sig, och satte sig upp i sängene.

3. Och sade till Joseph: Den allsmägtige Gud syntes mig i Lus i Canaans land, och välsignade mig,

4. Och sade till mig: Si, jag skall låta dig växa och förökas, och göra dig till mycket folk, och skall gifva dine säd efter dig detta landet till egendom evinnerliga.

5. Så skola nu dine två söner, Ephraim och Manasse, som dig i Egypten födde äro, förra än jag kom hit in till dig, vara mine, lika som Ruben och Simeon.

6. Men de, som du föder efter dem, skola vara dine: men desse skola vara nämnde med deras bröders namn i deras arfvedel.

7. Och då jag kom utaf Mesopotamien, dödde mig Rachel i Canaans lande på vägenom, då ännu ett litet stycke vägs var till Ephrath; Och jag begrof henne på vägenom till Ephrath, det nu heter BethLehem.

8. Och Israel såg Josephs söner, och sade: Ho äro desse?

9. Joseph svarade sinom fader: Det äro mine söner, som Gud hafver mig här gifvit. Han sade: Haf dem hit till mig, att jag välsignar dem.

10. Ty Israels ögon voro mörk vorden för ålders skull, och kunde icke väl se. Och han hade dem till honom: Och han kysste dem, och tog dem i famn.

11. Och sade till Joseph: Si, jag hafver sett ditt ansigte, det jag icke förmodat hade: Och si, Gud hafver ock låtit mig se dina säd.

12. Och Joseph tog dem utaf hans sköte, och han böjde sig ned på jordena för hans ansigte.

13. Då tog Joseph dem båda, Ephraim i sin högra hand, emot Israels venstra hand, och Manasse i sina venstra hand, emot Israels högra hand, och dem till honom.

14. Men Israel räckte ut sina högra hand, och lade henne på Ephraims dens yngstes hufvud, och sina venstra hand på Manasse hufvud, och omskifte händerna med vilja; ty Manasse var den förstfödde.

15. Och han välsignade Joseph, och sade: Gud, för hvilkom mine fäder Abraham och Isaac vandrat hafva; Gud, som mig födt hafver utaf min ungdom allt intill denna dag.

16. Ängelen, som mig frälst hafver af allo ondo, han välsigne dessa piltarna, att de må efter mitt, och mina fäders, Abrahams och Isaacs, namn nämnde varda, så att de må växa och förökas på jordene.

17. Men då Joseph såg, att hans fader lade sina högra hand på Ephraims hufvud, behagade det honom illa, och fattade uti sins faders hand, att han skulle vända sina hand af Ephraims hufvud in på Manasse hufvud;

18. Och sade till honom: Icke så, min fader; denne är den förstfödde, lägg dina högra hand på hans hufvud.

19. Men hans fader nekade det, och sade: Jag vet väl, min son, jag vet det väl; denne skall ock varda till folk, och skall varda stor, men hans yngre broder skall varda större än han, och hans säd skall varda till ett stort folk.

20. Så välsignade han dem i den dagen och sade: Varde Israel välsignad efter ditt sätt, så att man må säga: Gud sätte dig såsom Ephraim och Manasse: Och så satte han Ephraim för Manasse.

21. Och Israel sade till Joseph: Si, jag dör, och Gud skall vara med eder, och skall föra eder åter i edra fäders land.

22. Jag hafver gifvit dig ett stycke land utan dina bröder, som jag med mitt svärd och båga utaf de Amoreers hand tagit hafver.

49. CAPITLET

Jacob välsignar sina barn, propheterar, dör.

1. Och Jacob kallade sina söner, och sade: Församler eder, att jag må förkunna eder, hvad eder skall hända i den yttersta tiden.

2. Kommer tillhopa, och hörer till, I Jacobs barn; hörer edar fader Israel.

3. Ruben min förste son, du äst min kraft, och min första magt, den öfverste i offret, och den öfverste i riket.

4. Han utlöper med hast som vatten: Du skall icke vara den öfverste; ty du hafver uppstigit i dins faders lägre, och der hafver du med det uppstigandet besmittat mina säng.

5. De bröder Simeon och Levi, de hafva handlat orättfärdiga med deras mordvapen.

6. Min själ komme icke i deras råd, och min härlighet vare icke i deras förbund; förty uti deras vrede hafva de dödat mannen, och uti deras öfverdådighet hafva de förderfvat oxan.

7. Förbannad vare deras vrede, att hon så styf är, och deras grymhet, att hon så hård är: Jag skall skingra dem i Jacob, och förströ dem i Israel.

8. Juda, du äret, dig skola dine bröder lofva, din hand skall vara dina fiender på halsen; för dig skola dins faders barn buga sig.

9. Juda är ett ungt lejon, du äst högt kommen, min son, genom stor seger: Han hafver nederböjt sig, och lägrat sig som ett lejon, och som en lejinna. Ho törs sätta sig upp emot honom?

10. Spiran skall icke varda tagen ifrån Juda, ej heller en mästare ifrå hans fötter, tilldess Hjelten kommer; och honom skola folken tillfalla.

11. Han varder bindandes sin fåla vid vinträt, och sine åsninnos son vid den ädla vinqvisten. Han skall två sin kläder i vin, och sin mantel i vinbärs blod.

12. Hans ögon äro rödaktigare än vin, och hans tänder äro hvitare än mjölk.

13. Sebulon skall bo vid hafshamnena, och vid skepphamnena, och sträcka sig intill Sidon.

14. Isaschar skall vara en benåsne, och lägra sig emellan gränsorna.

15. Och han såg rolighetena, att hon är god, och landet, att det är lustigt, och böjde sina härdar till att bära, och är vorden en skattskyldig tjenare.

16. Dan skall varda en domare ibland sitt folk, såsom ett annat slägte i Israel.

17. Dan skall varda en orm på vägenom, och en huggorm på stigenom, och bita hästen i foten, att den derpå rider, skall till rygga falla.

18. HERRE, jag väntar efter dina helso.

19. Gud, väpnad, skall föra hären, och åter igen föran.

20. Af Asser kommer hans feta bröd, och han skall gifva Konungenom kräselig mat.

21. Naphthali är en snar hjort, och gifver kosteligit tal.

22. Joseph skall tillväxa; han skall tillväxa likavisst som vid en källo: Döttrarna träda fram uti regementet.

23. Och ändock skyttarne voro honom förbittrade, trätte med honom, och hatade honom:

24. Så är dock hans båge blifven fast, och hans händers armar äro förmannade, genom dess mägtiges händer i Jacob: Af honom äro komne herdar, stenar i Israel.

25. Ifrå dins faders Gud är dig kommen hjelp, och af den Allsmägtiga äst du välsignad med välsignelse ofvan efter af himlenom; med välsignelse af djupet, som under ligger; med välsignelse på bröst och qved.

26. Den välsignelse, som dinom fader och minom föräldrom lofvad är, går mägteliga efter deras önskan, som höge äro i verldene. Utaf Joseph skola hufvuden varda, och de öfverste Nazareer ibland sina bröder.

27. BenJamin är en glupande ulf. Om morgonen skall han äta rof, men om aftonen skall han utskifta rofvet.

28. Desse alle äro de tolf Israels slägter, och det är det, som deras fader hafver talat med dem, då han välsignade dem, hvar med sin besynnerliga välsignelse.

29. Och han böd dem, och sade till dem: Jag skall samkas till mitt folk; begrafver mig när mina fäder, i den kulone på Ephrons Hetheens åker.

30. I den dubbelkulone, som ligger emot Mamre i Canaans lande, hvilka Abraham köpte till en arfgrift med åkrenom af Ephron den Hetheen.

31. Der hafva de begrafvit Abraham och Sara hans hustru: Der hafva de ock begrafvit Isaac och Rebecka hans hustru: Der hafver jag ock begrafvit Lea;

32. I den åkrenom och de kulone, som af Heths barnom köpt är.

33. Och när Jacob hade lyktat buden till sin barn, lade han sina fötter samman på sängene, led af, och vardt samkad till sitt folk.

50. CAPITLET

Joseph begrafver Jacob, tröstar sina bröder, och dör.

1. Då föll Joseph in på sins faders ansigte, och gret, och kysste honom.

2. Och Joseph befallte sina tjenare läkarena, att de skulle smörja hans fader: Och läkarena smorde Israel;

3. Tilldess fyratio dagar voro förgångne; ty så länge varade smörjedagarna. Och de Egyptier begreto honom i sjutio dagar.

4. Då nu sörjedagarne ute voro, talade Joseph med Pharaos gårdsfolk, och sade: Hafver jag funnit nåd för eder, så taler med Pharao, och säger:

5. Min fader hafver tagit en ed af mig, och sagt: Si, jag dör; begraf mig i mine graf, som jag hafver grafvit mig i Canaans lande. Så vill jag nu fara upp och begrafva min fader, och komma igen.

6. Pharao sade: Far dit upp, och begraf din fader, som du honom svorit hafver.

7. Så for Joseph upp till att begrafva sin fader: Oh med honom foro alle Pharaos tjenare, de äldste af hans folk, och alle de äldste i Egypti lande;

8. Dertill allt Josephs folk, och hans bröder, och hans faders folk; allena deras barn, får och fä lefde de i det landet Gosen.

9. Och foro desslikes upp med honom vagnar och resenärer, och var en ganska stor skare.

10. Då de nu kommo in på den planen Atad, som ligger in emot Jordan, då höllo de en ganska stor och bitter dödklagan; och han sörjde öfver sin fader i sju dagar.

11. Och då folket i landet, de Cananeer, sågo det sörjandet på den planen Atad, sade de: De Egyptier sörja der fast. Deraf kallar man det rummet de Egyptiers sorg; hvilket ligger in emot Jordan.

12. Och hans barn gjorde som han dem befallt hade.

13. Och förde honom i Canaans land, och begrofvo honom i den dubbelkulone af åkren, som Abraham med åkrenom köpt hade till arfgrift af Ephron Hetheen, tvärt emot Mamre.

14. Så for Joseph åter in i Egypten med sina bröder, och med allom dem, som voro farne upp med honom till att begrafva hans fader; när de hade begrafvit honom.

15. Men Josephs bröder fruktade sig, då deras fader var död, och sade: Kanske, att Joseph är oss gramse, och måtte vedergälla oss det onda vi honom gjort hafve.

16. Derföre läto de säga honom: Din fader gaf befallning för sin död, och sade:

17. Så skolen I säga till Joseph: Käre, förlåt dina bröder deras missgerning och synd, att de så illa hafva gjort emot dig. Käre, förlåt oss nu, som ärom dins faders Guds tjenare, denna missgerning. Men Joseph gret, då de sådant talade med honom.

18. Och hans bröder gingo till, och föllo ned för honom, och sade: Si, vi äre dine tjenare.

19. Joseph sade till dem: Frukter eder icke, ty jag är under Gudi.

20. I tänkten ondt öfver mig, men Gud hafver vändt det till godo, att han gjorde som för ögon är, till att frälsa mycket folk.

21. Så frukter eder nu intet, jag vill försörja eder och edro barn. Och han stärkte dem, och talade vänliga med dem.

22. Så bodde Joseph i Egypten med sins faders huse, och lefde hundrade och tio år.

23. Och såg Ephraims barn till tredje led: Föddes också barn på Josephs sköte, utaf Machirs barnom, hvilken Manasse son var.

24. Och Joseph sade till sina bröder: Jag dör, och Gud varder eder sökandes, och förandes utaf detta landet, in uti det landet, som han hafver svorit Abraham, Isaac och Jacob.

25. Derföre tog han en ed af Israels barnom, och sade: När Gud varder eder sökandes, så förer min ben hädan.

26. Så dödde Joseph, då han var hundrade och tio år gammal. Och de smorde honom, och lade honom uti ena kisto i Egypten.

1-25 ⎜ 26-50

Föregående sida

Nästa bok