PREDIKAREN, 1. CAPITLET
Menniskotids fåfänga.
1. Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2. Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3. Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4. En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5. Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6. Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7. Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8. All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9. Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10. Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11. Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12. Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13. Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14. Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15. Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16. Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17. Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18. Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
PREDIKAREN, 2. CAPITLET
Jordiska vällusters fåfänga.
1. Jag sade i mitt hjerta: Nu väl, jag vill lefva väl, och göra mig goda dagar; men si, det var ock fåfängelighet.
2. Jag sade till löjet: Du äst galet; och till glädjena: Hvad gör du?
3. Då tänkte Jag i mitt hjerta att hålla mitt kött ifrå vin, och hålla mitt hjerta till vishet, att jag måtte klok varda, tilldess jag måtte lära, hvad menniskomen nyttigt vore till att göra, så länge de lefva under himmelen.
4. Jag gjorde stor ting; jag byggde hus, planterade vingårdar;
5. Jag gjorde mig örtagårdar och trägårdar, och planterade deruti allehanda fruktsam trä;
6. Jag gjorde mig dammar, till att vattna skogen af de gröna trä;
7. Jag hade tjenare och tjenarinnor, och tjenstefolk; jag hade större ägodelar i fä och får, än alle de som för mig voro i Jerusalem;
8. Jag församlade mig ock silfver och guld, och en skatt af Konungom och landom; jag beställde mig sångare och sångerskor, och menniskors vällust, allahanda strängaspel;
9. Och förkofrade mig öfver alla de som för mig varit hade i Jerusalem; blef ock vishet när mig;
10. Och allt det min ögon önskade, lät jag dem få, och förtog mino hjerta ingen glädje, så att det gladdes af allt mitt arbete. Och det höll jag för min del af allt mitt arbete.
11. Men då jag såg på all min verk, som min hand gjort hade, och den mödo, som jag haft hade; si, då var det allt fåfängelighet och jämmer, och intet annat under solene.
12. Då vände jag mig till att se vishet (och klokhet), galenskap och dårskap; ty hvilken är den menniska, som det göra kan efter Konungenom, den henne gjort hafver?
13. Då såg jag, att visheten öfvergick dårskapen, såsom ljuset mörkret;
14. Så att den vise hafver sin ögon i hufvudet, men de dårar gå i mörkret; och märkte dock, att dem ena går som dem andra.
15. Då tänkte jag i mitt hjerta: Medan dem galnom går såsom mig, hvarföre hafver jag då farit efter vishet? Då tänkte jag i mitt hjerta, att sådant är ock fåfängelighet.
16. Ty man tänker icke på den visa evinnerliga, såsom icke heller på den galna; och de tillkommande dagar förgäta allt; och såsom den vise dör, så ock den galne.
17. Derföre leddes mig lefva; ty det behagade mig illa allt det under solene sker, att det så allstings fåfängeligit och mödosamt är.
18. Och mig leddes vid allt mitt arbete som jag under solene hade, att jag måste lefva det ene mennisko, som efter mig komma skulle;
19. Ty ho vet, om han skall varda vis eller galen; och skall dock råda öfver allt mitt arbete, det jag hafver visliga gjort under solen. Det är ock fåfängelighet.
20. Derföre vände jag mig, att mitt hjerta skulle aflåta af allo arbete, som jag gjorde under solene.
21. Ty en menniska, som sitt arbete med vishet, förnuft och skickelighet gjort hafver, det måste hon låta enom androm till arfs, den deruppå intet arbetat hafver; det är ock fåfängelighet, och en stor olycka.
22. Ty hvad får menniskan af allt sitt arbete, och hjertans bekymmer, hon hafver under solene;
23. Utan sveda, grämelse och sorg, i alla sina lifsdagar; så att ock hennes hjerta icke kan hafva ro om nattena? Det är ock fåfängelighet.
24. Är då nu menniskone icke bättre äta och dricka, och göra sine själ goda dagar i sitt arbete? Men det såg jag ock, att det kommer af Guds hand.
25. Ty ho hafver gladare ätit, och kräseligare lefvat, än jag?
26. Ty den menniska, som honom täck är, gifver han vishet, förnuft och glädje; men syndarenom gifver han olycko, att han församlar och lägger tillhopa, och det varder dock dem gifvet, som Gudi täck är; ty är det ock icke annat än jämmer.
PREDIKAREN, 3. CAPITLET
Hedna omsorgs fåfänga.
1. All ting hafva sin tid, och allt det man företager under himmelen hafver sina stund.
2. Födas hafver sin tid, dö hafver sin tid; plantera hafver sin tid, upprycka det som planteradt är hafver sin tid.
3. Dräpa hafver sin tid, läka hafver sin tid; nederbryta hafver sin tid, bygga hafver sin tid.
4. Gråta hafver sin tid, le hafver sin tid; klaga hafver sin tid, dansa hafver sin tid.
5. Förkasta sten hafver sin tid, församia sten hafver sin tid; famntaga hafver sin tid, hafva famntag fördrag hafver sin tid.
6. Uppsöka hafver sin tid, borttappa hafver sin tid; behålla hafver sin tid, bortkasta hafver sin tid.
7. Sönderrifva hafver sin tid, sammansömma hafver sin tid; tiga hafver sin tid, tala hafver sin tid.
8. Älska hafver sin tid, hata hafver sin tid; strid hafver sin tid, frid hafver sin tid.
9. Man arbete huru man vill, så kan man intet mer uträtta.
10. Deraf såg jag den mödo, som Gud menniskomen gifvit hafver, att de deruti skola plågade varda.
11. Men han gör all ting väl i sinom tid, och låter deras hjerta ängslas derom, huru det gå skall i verldene; ty menniskan kan dock icke finna uppå det verk, som Gud gör, hvarken begynnelse eller ända.
12. Derföre märkte jag, att intet är bättre deruti, än att vara glad, och fara väl med sig i sina dagar.
13. Ty hvar och en menniska, som äter och dricker, och är vid ett godt mod i allt sitt arbete, det är en Guds gåfva.
14. Jag märker, att allt det som Gud gör, det består alltid; man kan intet lägga dertill, eller taga derifrå; och sådant gör Gud, på det att man skall frukta honom.
15. Hvad Gud gör, det blitver så, och hvad han göra vill, det måste ske; ty han tänker dertill, och fullföljer det.
16. Ytterligare såg jag under solene domaresäte, der var ett ogudaktigt väsende; och rättvisones säte, der voro ogudaktige.
17. Då tänkte jag i mitt hjerta: Gud måste döma den rättfärdiga och den ogudaktiga; ty allt det man företager, hafver sin tid, och all verk.
18. Jag sade i mitt hjerla om menniskors väsende: Skulle Gud utvälja dem, och låter det dock synas som de voro fä?
19. Ty menniskone går såsom fä; såsom det dör, så dör ock hon, och hafva alle enahanda anda; och menniskan hafver intet mer än fä; ty allt är fåfängelighet.
20. Allt far till ett rum; allt är gjordt af stoft, och varder till stoft igen.
21. Ho vet, om menniskones ande far uppåt, och fänadens ande nederåt, under jordena?
22. Derföre säger jag, att intet är bättre, än att en menniska är glad i sitt arbete; ty det är hennes del. Ty ho vill dertill komma henne, att hon ser hvad efter henne ske skall?
PREDIKAREN, 4. CAPITLET
Magts och höghets fåfänga.
1. Jag vände mig, och såg på alla dem som orätt lida under solene; och si, der voro deras tårar, som orätt lida, och hade ingen tröstare; och de, som orätt gjorde, voro alltför mägtige, så att de ingen tröstaro få kunde.
2. Då prisade jag de döda, som allaredo afledne voro, mer än de lefvande, som ännu lif hade;
3. Och den som ännu icke är till, mer än dem båda, och icke försöker det onda, som under solene sker.
4. Jag såg på arbete och skickelighet i alla saker; der hatar hvar annan. Det är ock intet annat, än fåfängelighet och bekymmer;
5. Ty en dåre knäpper samman händerna, och fräter sitt kött.
6. Bättre är en hand full i rolighet, än båda händerna fulla i mödo och jämmer.
7. Jag vände mig, och såg fåfängelighet under solene.
8. En är ensam, och icke sjelf annar, och hafver hvarken barn eller syskon; likväl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon varda aldrig mätt af rikedomar. För hvem arbetar jag dock, och gör icke mine själ godt? Det är ju ock fåfängelighet, och ondt bekymmer.
9. Så är nu bättre två än en; ty de hafva dock gagn af deras arbete.
10. Faller en af dem, så hjelper hans stallbroder honom upp igen. Ve honom, som är allena; faller han, så är ingen annar för handene, som honom upphjelper.
11. Och när två ligga tillhopa, värma de sig; huru kan en ensammer blifva varm?
12. En kan varda öfvervunnen, men två kunna stå emot; ty ett trefaldt rep går icke lätteliga sönder.
13. Ett fattigt barn och vist är bättre än en gammal Konung, som en dåre är, och kan icke taga sig vara.
14. En kommer utaf fängelse till Konungavälde, och en, som i Konungavälde född är, varder fattig.
15. Och jag såg, att alle lefvande under solene vandrade med ett annat barn, som i dess andras stad uppkomma skulle.
16. Och på folket, som för honom gick, var ingen ände; och de som efter honom gingo, gladdes dock intet vid honom; det är ju ock intet annat, än fåfängelighet och jämmer.
17. Bevara din fot, när du går till Guds hus, och kom till att höra; det är bättre, än de dårars offer; ty de veta icke hvad ondt de göra.
PREDIKAREN, 5. CAPITLET
Rätt lycksalighets väg.
1. Var icke för hastig med dinom mun, och låt ditt hjerta icke hasta till att något tala inför Gud; ty Gud är i himmelen, och du på jordene; derföre låt din ord vara få.
2. Ty der många omsorger äro, der komma drömmer, och der mång ord äro, der hörer man en dåra.
3. När du gör Gudi ett löfte, så fördröj icke fullkomnat; ty han hafver intet behag till dårar. Hvad du lofvar, det håll.
4. Det är bättre att du intet lofvar, än att du icke håller det du lofvar.
5. Städ icke dinom mun, att han förförer ditt kött, och säg icke för Ängelen: Jag är oskyldig. Gud måtte vredgas öfver dina röst, och fördöma all dina händers verk.
6. Der månge drömmer äro, der är fåfängelighet, och många ord; men frukta du Gud.
7. Ser du enom fattigom ske orätt, och rätt och rättviso i landena borttagas, förundra dig icke deröfver; ty det är ännu en högre väktare öfver de höga, och äro ännu högre öfver de båda.
8. Deröfver är Konungen i hela landet, att marken må varda brukad.
9. Den som älskar penningen, han varder aldrig mätt af penningar, och den der rikedom kär hafver, han skall ingen nytto få deraf; det är ock fåfängelighet.
10. Ty der mycket gods är, der äro månge som ätat; och hvad nytto hafver han deraf, som det hafver, annat än att han ser deruppå med ögonen?
11. Den der arbetar, honom är sömnen söt, ehvad han hafver litet eller mycket ätit; men dens rikas öfverflödighet städer honom icke sofva.
12. Det är en ond plåga, som jag såg under solene, nämliga att rikedomar varda förvarade honom till skada, som dem äger.
13. Ty den rike förgås med stor jämmer; och om han hafver födt en son, honom blifver intet i händerna.
14. Såsom han är naken kommen af sitt moderlif, så far han bort igen, som han kommen är, och tager intet med sig af allt sitt arbete i sine hand, när han bortfar.
15. Det är en ond plåga, att han så hädanfar, som han kommen är; hvad hjelper det honom då, att han i vädret arbetat hafver?
16. Alla sina lifsdagar hafver han ätit i mörkret, och i stor grämelse, och krankhet, och bedröfvelse.
17. Så håller jag det nu for det bästa, när man äter och dricker, och är vid ett godt mod, i allt arbete, som en gör under solene alla sina lifsdagar, som Gud honom gifver; ty det är hans del.
18. Ty hvilko mennisko Gud gifver rikedom, och ägodelar, och välde, att hon deraf äter och dricker på sin del, och är glad i sitt arbete, det är en Guds gåfva.
19. Ty han tänker icke mycket på detta elända lifvet, efter Gud fröjdar hans hjerta.
PREDIKAREN, 6. CAPITLET
Girighet och missnöje.
1. Det är ett ondt ting, som jag såg under solene, och är allmänneligit med menniskorna:
2. En, hvilkom Gud hafver gifvit rikedom, ägodelar och äro, och honom fattas intet, det hans hjerta begärar, och Gud gifver honom dock icke magt till att nyttjat, utan en annar förtärer det; det är fåfängelighet, och en ond plåga.
3. Födde han än hundrade barn, och hade så långt lif, att han i mång år lefde, och hans själ kunde icke mätta sig af ägodelar, och blefve utan graf; om honom säger jag, att en otida född är bättre än han.
4. Ty han kommer i fåfängelighet, och i mörker far han bort, och hans namn blifver betäckt i mörker.
5. Han hafver ingen glädje af solene, och hafver ingen ro, hvarken här eller der.
6. Om han än lefde i tutusend år, så är han aldrig väl tillfrids. Kommer det icke allt uti ett rum?
7. Hvarjo och ene mennisko är arbete pålagdt, efter hennes mått; men hjertat kan icke blifva dervid.
8. Ty hvad uträttar en vis mer än en dåre? Hvad tager sig den fattige före, att han vill vara ibland de lefvande?
9. Det är bättre att bruka de ägodelar, som för handene äro, än fara efter andra; det är ock fåfängelighet och jämmer.
10. Hvad äret? Fastän en högt berömder är, så vet man dock, att han är en menniska, och kan icke träta med det som honom for mägtig är.
11. Ty fåfängeligheten är alltör mycken. Hvad hafver en menniska mer deraf?
PREDIKAREN, 7. CAPITLET
Rätta medel till lycksalighet.
1. Ty ho vet hvad menniskone nyttigt är i sin lifstid, medan hon lefver i sine fåfängelighet, hvilken är som en skugge? Eller ho vill säga menniskone, hvad efter henne komma skall under solene?
2. Ett godt rykte är bättre än god salva, och dödsens dag bättre än födelsedagen.
3. Bättre är gå i sorgahus än i gästabådshus; uti det ena är alla menniskors ändalykt, och den lefvande lägger det uppå hjertat.
4. Sörja är bättre än le; ty genom sorg varder hjertat förbättradt.
5. De visas hjerta är i sorgahuset, och dårars hjerta i glädjehuset.
6. Bättre är höra dens visas straff, än att höra dårars sång.
7. Ty dårars löje är såsom sprakande af törne under grytone; och det är ock fåfängelighet.
8. En genvördig gör en visan oviljog, och förderfvar ett mildt hjerta.
9. Änden på ett ting är bättre än dess begynnelse; en tålig ande är bättre än en hög ande.
10. Var icke hastig till vrede; ty vreden hvilar uti ens dåras hjerta.
11. Säg icke: Hvad är det, att de förra dagar voro bättre än denne? Ty du frågar sådant icke visliga.
12. Vishet är god mild arfvedelen, och hjelper, att en kan glädja sig af solene.
13. Ty vishet beskärmar; penningar beskärma ock; men visheten gifver lif honom, som henne hafver.
14. Se på Guds verk; ty ho kan rätta det han gör krokot?
15. I goda dagar var glad, och den onda dagen tag ock till godo; ty denna skapade Gud jemte den andra, att menniskan icke skall veta hvad tillkommande är.
16. Jag hafver allahanda sett i mine fåfängelighets tid: Det är en rättfärdig, och förgås i sine rättfärdighet; och det är en ogudaktig, som länge lefver i sine ondsko.
17. Var icke allt för mycket rättfärdig, ej heller för mycket vis, att du icke förderfvar dig.
18. Var icke allt för mycket ogudaktig, och galnas icke, att du icke dör i otid.
19. Det är godt att du detta fattar, och att du ock icke släpper det andra utu dina hand; ty den der Gud fruktar, han undkommer det allt.
20. Vishet stärker den visa, mer än tio väldige, som i stadenom äro.
21. Ty det är ingen menniska på jordene, som godt gör, och icke syndar.
22. Lägg ock icke på hjertat allt det man säger; på det du icke skall höra din tjenare banna dig.
23. Ty ditt hjerta vet, att du ock ofta androm bannat hafver.
24. Sådant allt hafver jag försökt visliga. Jag tänkte: Jag vill vara vis; men visheten kom långt ifrå mig.
25. Det är fjerran, hvad skall det varda? Och det är fast djupt, ho kan finnat?
26. Jag vände mitt hjerta till att förfara, och uppspörja, och uppsöka vishet och konst, till att förfara de ogudaktigas dårhet, och de galnas villfarelse;
27. Och fann, att en sådana qvinna, hvilkens hjerta är nät och snara, och hennes händer bojor äro, är bittrare än döden. Den Gudi täck är, han undkommer henne; men syndaren varder genom henne fången.
28. Si, det hafver jag funnit, säger Predikaren, hvart efter det andra, att jag måtte finna konst.
29. Och min själ söker ännu, och hafver intet funnit. Ibland tusende hafver jag funnit en man; men ingen qvinno hafver jag funnit ibland alla.
30. Allena skåda härtill: Jag hafver funnit, att Gud hafver gjort menniskona rätta; men de söka många konster.
PREDIKAREN, 8. CAPITLET
Försigtig vandel lyckos grund.
1. Ho är som en vis? Och ho kan det uttyda? Menniskones vishet upplyser hennes ansigte; men den der oförvägen är, honom hatar man.
2. Jag håller Konungens ord, och Guds ed.
3. Var icke för hastig till att gå ifrå hans ansigte, och blif icke i en ond sak; ty han gör hvad honom lyster.
4. I Konungens ord är magt, och ho kan säga till honom: Hvad gör du?
5. Den der budet håller, han skall intet ondt försöka; men ens vis mans hjerta vet tid och sätt.
6. Ty hvart och ett anslag hafver sin tid och sätt; ty menniskones olycka är mycken med henne.
7. Ty hon vet icke hvad varit hafver; och ho kan säga henne, hvad varda skall?
8. En menniska hafver icke magt öfver andan, till att förmena andan; och hafver icke magt i dödsens tid, och varder icke lös gifven i stridene; och ett ogudaktigt väsende hjelper den ogudaktiga intet.
9. Allt det hafver jag sett, och gaf mitt hjerta till all verk, som ske under solene; en menniska råder understundom öfver den andra, sig till skada.
10. Och der såg jag ogudaktiga, som begrafne voro; som gångit och vandrat hade i heligt rum, och voro förgätne i staden, att de så gjort hade; det är ock fåfängelighet.
11. Efter det icke straxt går domen öfver onda gerningar, varder menniskones hjerta fullt till att göra ondt.
12. Om en syndare hundrade resor illa gör, och dock länge lefver, så vet jag likväl, att dem varder väl gångande, som Gud frukta, de som hans ansigte frukta.
13. Ty dem ogudaktiga varder icke väl gångandes, och såsom en skugge skola de icke länge lefva, som icke Gud frukta.
14. Det är en fåfängelighet, som sker uppå jordene. Någre äro rättfärdige, och dem går, såsom de hade de ogudaktigas gerningar gjort; och någre äro ogudaktige, och dem går, såsom de hade de rättfärdigas gerningar gjort. Jag sade: Det är ock fåfängelighet.
15. Derföre prisade jag glädjena, att menniskan intet bättre hafver under solene, än äta och dricka, och vara glad; och sådant får hon af sitt arbete i sine lifsdagar, som Gud henne gifver under solene.
16. Jag gaf mitt hjerta till att veta vishet, och till att skåda den vedermödo, som på jordene sker; att ock en hvarken dag eller natt får sömn i sin ögon.
17. Och jag såg all Guds verk; ty en menniska kan icke finna det verk, som under solene sker; och ju mer menniskan arbetar till att söka, ju mindre finner hon. Om hon än säger: Jag är vis, och vet det, så kan hon dock icke finnat.
PREDIKAREN, 9. CAPITLET
Fromhets och snällhets öde.
1. Ty jag hafver allt sådant lagt på hjertat, till att ransaka allt detta, att någre rättfärdige och vise äro, hvilkes underdåner i Guds hand äro. Dock vet ingen menniska någors kärlek, eller hat, som han hafver för sig.
2. Det vederfars så dem ena som dem andra, dem rättfärdiga, såsom dem orättfärdiga; dem goda och rena, såsom dem orena; dem som offrar, såsom honom som intet offrar. Såsom det går dem goda, så går det ock syndarenom; såsom menedarenom går, så går ock honom, som eden fruktar.
3. Det är en ond ting ibland allt det som under solene sker, att dem ena så går som dem andra; deraf varder ock menniskones hjerta fullt med arghet, och galenskap är i deras hjerta, så länge de lefva; sedan måste de dö.
4. Hvad skall man då af de båda utvälja? Så länge som man lefver, skall man hoppas; ty en lefvande hund är bättre än ett dödt lejon.
5. Ty de lefvande veta, att de skola dö; men de döde veta intet, de förtjena ock intet mer; ty deras åminnelse är förgäten;
6. Så att man icke mer älskar dem, hatar eller afundas vid dem; och hafva ingen del mer på verldene i allo thy, som under solene sker.
7. Så gack bort, och ät ditt bröd med fröjd, drick ditt vin med godt mod; ty din verk täckas Gud.
8. Låt din kläder alltid vara hvit, och låt icke fattas salvo på ditt hufvud.
9. Bruka din tid med dine hustru, den du älskar, så länge du behåller detta fåfängeliga lifvet, det (Gud) dig under solene gifvit hafver, så länge ditt fåfängeliga lif varar; ty det är din del i lifvena, och i ditt arbete, som dig under solene gifvit är.
10. Allt det dig förekommer att göra, det gör friliga; ty i grafvene, dit du far, är hvarken gerning, konst, förnuft eller vishet.
11. Jag vände mig, och såg huru det tillgår under solene, att det icke hjelper till att löpa, att man är snar; till strid hjelper icke, att man är stark; till bergning hjelper icke, att en är snäll; till rikedom hjelper icke vara klok; att en hafver ynnest, hjelper icke att han sin tingest väl kan; utan det står allt till tiden och lyckona.
12. Ock vet menniskan icke sin tid; utan såsom fiskarna varda fångne med en skadelig krok, och såsom foglarna varda fångne med snarone, så varda ock menniskorna bortryckte i ondom tid, när han hasteliga kommer öfver dem.
13. Jag hafver ock sett denna vishetena under solene, den mig stor syntes:
14. Att en liten stad var, och fögo folk derinne, och kom en mägtig Konung, och belade honom, och byggde stor bålverk der omkring;
15. Och derinne vardt funnen en fattig vis man, den med sine vishet kunde hjelpa staden, och ingen menniska tänkte på den samma fattiga mannen.
16. Då sade jag: Vishet är ju bättre än starkhet. Likväl vardt dens fattigas vishet föraktad, och hans ord vordo intet hörd.
17. Detta våller, de visas ord gälla mer när de stilla, än herrarnas rop när de dårar.
18. Ty vishet är bättre än harnesk; men en endaste skalk förderfvar mycket godt.
PREDIKAREN, 10. CAPITLET
Öfverhet och undersåtare.
1. Onda flugor förderfva goda salvo; derföre är dårskap stundom bättre än vishet och ära.
2. Ty dens visas hjerta är på hans högra hand; men dens galnas hjerta är på hans venstra.
3. Och ändå att den galne sjelf galen är i sin anslag, håller han likväl alla för galna.
4. Derföre, om ens väldigs mans trug hafver framgång emot din vilja, så gif dig icke öfver; ty unddraga stillar mycket ondt.
5. Det är ännu en usel ting, som jag såg under solene, nämliga oförstånd, det ibland de väldiga allmänneligit är;
6. Att en dåre sitter i stora värdighet, och de rike sitta nedre.
7. Jag såg tjenare på hästar, och Förstar gå till fots, såsom tjenare.
8. Men den ena grop grafver, han skall sjelf falla deruti; och den en gård rifver, honom skall stinga en orm.
9. Den der stenar bortvältar, han skall hafva der mödo med; den som ved klyfver, han varder sargad deraf.
10. Då ett jern slött varder, och mister skarphetena, så måste man med mödo hvässat igen; alltså följer ock visdom efter flit.
11. En lackare är icke bättre än en orm, som obesvoren stinger.
12. De ord, som gå af ens vis mans mun, äro täckelig; men ens dåras läppar uppsvälja honom.
13. Begynnelsen på hans ord är dårskap, och änden är skadelig galenskap.
14. En dåre hafver mång ord; ty menniskan vet icke hvad varit hafver; och ho vill säga henne, hvad efter henne komma skall?
15. De dårars arbete varder dem svårt, efter man icke vet gå in i staden.
16. Ve dig, land, hvilkets Konung barn är, och hvilkets Förstar bittida äta.
17. Väl är dig, land, hvilkets Konung ädla är, och hvilkets Förstar äta i rättom tid, till styrko, och icke till vällust.
18. Ty för lättjas skull förfalla bjelkarna, och för försummeliga händers skull varder huset drypande.
19. Det våller, att de bereda bröd till vällust, och vinet måste glädja de lefvande, och penningen måste dem allt uträtta.
20. Banna icke Konungenom i ditt hjerta, och banna icke dem rika i dinom sängakammar; ty foglarna under himmelen föra dina röst, och de der vingar hafva, säga det efter.
PREDIKAREN, 11. CAPITLET
Gifmildhet, vishet, ängslighet.
1. Låt ditt bröd fara öfver vatten, så varder du det finnandes i längdene.
2. Skift ut emellan sju, ock emellan åtta; ty du vetst icke, hvad olycka på jordene komma kan.
3. När molnskyarna fulle äro, så gifva de regn på jordena; och när trät faller, det falle söderut, eller norrut, på hvilket rum det faller, der blifver det liggandes.
4. Den som aktar på vädret, han sår intet, och den som uppå skyarna skådar, han skär intet upp.
5. Såsom du icke vetst vädrens väg, och huru benen i moderlifvet tillredd varda, så kan du ock icke veta Guds verk, som han allt gör.
6. Så dina säd om morgonen, och håll icke upp med dine hand om aftonen; ty du vetst icke, hvilketdera bättre lyckas kan; och om både lyckades, så vore det dess bättre.
7. Ljuset är sött, och ögonen är ljuft att se solena.
8. Om en menniska i lång tid lefver, och är glad i all ting, så tänker han dock allenast på de onda dagar, att de så månge äro; ty allt det honom vederfars, är fåfängelighet.
9. Så gläd dig nu, du yngling, i dinom ungdom, och låt ditt hjerta vara gladt i dinom ungdom; gör hvad dino hjerta lyster, och dinom ögom behagar; och vet, att Gud skall, för allt detta, hafva dig fram för domen.
10. Lägg bort sorg utaf ditt hjerta, och kasta bort det onda ifrå dinom kropp; ty barndom och ungdom är fåfängelighet.
PREDIKAREN, 12. CAPITLET
Ålders besvär. Guds dom.
1. Tänk uppå din Skapare i dinom ungdom, förr än de onda dagar komma, och åran nalkas, då du varder sägandes: De behaga mig intet;
2. Förr än solen och ljuset, månen och stjernorna mörka varda, och molnen igenkomma efter regn;
3. På den tid, då väktarena i huset darra, och de starke kröka sig, och mölnarena stå fåfänge, derföre att de så få vordne äro; och synen varder mörk genom fenstren;
4. Och dörrarna på gatone tillslutna varda, så att rösten af qvarnene tystnar, och uppvaknar när foglen sjunger, och sångsens döttrar varda nedertryckta;
5. Så att de ock för höjderna frukta sig, och rädas på vägen; när mandelträt blomstras, och gräshoppan förtynges, och all lust förgås; ty menniskan far dit hon evinnerliga blifva skall; och de som gråta, gå omkring på gatone;
6. Förrän silftåget bortkommer, och guldkällan utlöper, och ämbaret gistnar vid brunnen, och hjulet söndergår vid brunnen.
7. Ty stoftet måste åter komma till jord igen, såsom det varit hafver, och anden till Gud igen, den honom gifvit hafver.
8. Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är fåfängelighet.
9. Den samme Predikaren var icke allenast vis; utan han lärde ock folket god lärdom, och märkte, och utransakade, och sammansatte mång ordspråk.
10. Predikaren sökte, att han måtte finna tacknämlig ord, och skref rätt sanningenes ord.
11. Denna de visas ord äro spjut och naglar, skrefne genom församlingenes mästare, och gifne af enom herda.
12. Tag dig vara, min son, för andra flere; ty ingen ände är uppå att dikta böcker, och mycken predikan gör kroppen trött.
13. Låt oss höra hufvudsummona till all lärdom: Frukta Gud, och håll hans bud; ty det hörer allom menniskom till.
14. Ty Gud skall hafva fram alla gerningar för domen; ja, ock de der fördolda äro, ehvad de äro goda eller onda.
