Konung Carl den Tolftes Bibel

MATTEUS, 1.  CAPITLET

Jesus bördsbok, aflelse, namn, födelse.

1. Detta är boken af Jesu Christi börd, hvilken som är Davids son, Abrahams sons.

2. Abraham födde Isaac; Isaac födde Jacob; Jacob födde Juda, och hans bröder.

3. Juda födde Pharez och Zara, af Thamar; Pharez födde Hezrom; Hezrom födde Aram.

4. Aram födde Aminadab; Aminadab födde Nahasson; Nahasson födde Salmon.

5. Salmon födde Boas, af Rahab; Boas födde Obed, af Ruth; Obed födde Jesse.

6. Jesse födde Konung David; Konung David födde Salomon, af henne som var Urie hustru.

7. Salomon födde Roboam; Roboam födde Abia; Abia födde Asa.

8. Asa födde Josaphat; Josaphat födde Joram; Joram födde Osia.

9. Osia födde Joatham; Joatham födde Achas; Achas födde Ezechia.

10. Ezechia födde Manasse; Manasse födde Amon; Amon födde Josia.

11. Josia födde Jechonia och hans bröder, vid det Babyloniska fängelset.

12. Men efter det Babyloniska fängelset födde Jechonia Salathiel; Salathiel födde Zorobabel.

13. Zorobabel födde Abiud; Abiud födde Eliakim; Eliakim födde Asor.

14. Asor födde Zadok; Zadok födde Achim; Achim födde Eliud.

15. Eliud födde Eleazar: Eleazar födde Mattham; Mattham födde Jacob.

16. Jacob födde Joseph, Marie man, af hvilko är födder Jesus, som kallas Christus.

17. Så äro alle lederna, ifrån Abraham intill David, fjorton leder; ifrå David till det Babyloniska fängelset, ock fjorton leder; ifrå det Babyloniska fängelset intill Christum, ock fjorton leder.

18. Jesu Christi födelse gick så till: När Maria, hans moder, var trolofvad Joseph, förr än de kommo samman, fans hon vara hafvandes af den Heliga Anda.

19. Men efter Joseph var en from man, och ville icke röja henne, tänkte han hemliga öfvergifva henne.

20. När han detta tänkte, si, då uppenbarades honom i sömnen Herrans Ängel, och sade: Joseph, Davids son, räds icke taga Maria, din hustru, till dig; ty det som är afladt i henne, det är af den Heliga Anda.

21. Och hon skall föda en Son, och du skall kalla hans Namn JESUS; ty han skall frälsa sitt folk ifrå deras synder.

22. Detta är allt skedt, på det fullbordas skulle det af Herranom sagdt är genom Propheten, som sade:

23. Si, en Jungfru skall varda hafvandes, och föda en Son, och de skola kalla hans Namn EmmanuEl; det är så mycket sagdt: Gud med oss.

24. När Joseph vaknade upp af sömnen, gjorde han som Herrans Ängel hade honom befallt, och tog sina hustru till sig.

25. Och kände henne intet, tilldess hon födde sin första Son; och kallade hans Namn JESUS.

MATTEUS, 2. CAPITLET

De vise män. Jesu flykt. Herodis barnamord.

1. När Jesus var födder i BethLehem i Judiska landet, i Konung Herodis tid, si, då kommo vise män af österlanden till Jerusalem;

2. Och sade: Hvar är den nyfödde Juda Konungen? Ty vi hafve sett hans stjerno i österlanden, och äre komne att tillbedja honom.

3. När Konung Herodes det hörde, vardt han bedröfvad, och hele Jerusalems stad med honom:

4. Och lät församla alla de öfversta Presterna, och Skriftlärda ibland folket, och frågade dem hvar Christus skulle födas.

5. Och de sade honom: I BethLehem, i Judiska landet; ty det är så skrifvet genom Propheten:

6. Och du BethLehem, i Judiska landet, äst ingalunda den minste ibland Juda Förstar; ty utaf dig skall mig komma den Försten, som öfver mitt folk, Israel, en Herre vara skall.

7. Då kallade Herodes lönliga de visa männerna till sig, och besporde granneliga af dem, hvad tid stjernan syntes;

8. Och sände dem så till BethLehem, och sade: Farer dit, och bespörjer granneliga efter barnet; och när I det finnen, så säger mig det igen, att jag kan ock komma, och tillbedja honom.

9. När de hade hört Konungen, foro de åstad; och si, stjernan, som de sett hade i österlanden, gick för dem, så länge hon kom, och blef ståndandes öfver der barnet var.

10. När de sågo stjernona, vordo de ganska glade;

11. Och gingo in i huset, och funno barnet med Maria dess moder; och föllo neder och tillbådo honom, och uppläto sina håfvor, och skänkte honom guld, rökelse och myrrham.

12. Sedan fingo de uppenbarelse i sömnen, att de skulle icke komma igen till Herodes; och foro så en annan väg hem i sitt land igen.

13. När de voro bortfarne, si, då uppenbarades Herrans Ängel Joseph i sömnen, sägandes: Statt upp, och tag barnet och dess moder till dig, och fly in uti Egypti land, och blif der så länge jag säger dig till; ty det kommer dertill, att Herodes skall söka efter barnet, till att förgöra det.

14. Han stod upp, och tog barnet och dess moder, om nattena, till sig, och flydde in uti Egypti land;

15. Och blef der intill Herodis död, på det att fullbordas skulle det som sagdt var af Herranom genom Propheten, som sade: Utaf Egypten hafver jag kallat min Son.

16. När Herodes nu såg, att han var besviken af de visa män, blef han ganska vred; och sände ut, och lät slå ihjäl all svenbarn i BethLehem, och i alla dess gränsor, de som tveggeåra och der förnedan voro, efter den tiden som han hade granneliga besport af de visa män.

17. Då blef fullkomnadt det som af Jeremia Propheten sagdt var, när han sade:

18. I höjdene vardt hörd en röst, stor klagomål, gråt och mycken skrän: Rachel gråter sin barn, och vill icke låta hugsvala sig; ty det var ute med dem.

19. Men när Herodes var död, si, då uppenbarades Herrans Ängel Joseph i sömnen, i Egypti land;

20. Och sade: Statt upp, och tag barnet och dess moder till dig, och far in i Israels land; ty de äro döde, som foro efter barnets lif.

21. Han stod upp, och tog barnet och dess moder till sig, och for in uti Israels land.

22. Men när han hörde, att Archelaus var rådandes i Judiska landet, i sin faders Herodis stad, räddes han fara dit; och fick befallning af Gud i sömnen, och for in uti Galilee landsändar;

23. Och kom, och bodde i den staden, som heter Nazareth; att det skulle fullkomnas, som var sagdt genom Propheterna: Han skall kallas Nazareus.

MATTEUS, 3.  CAPITLET

Johannes predikar, döper. Jesus döpes.

1. I den tiden kom Johannes Döparen, och predikade i öknene, i Judiska landet;

2. Och sade: Görer bättring; himmelriket är kommet hardt när.

3. Och han är den som Esaias Propheten talade om, och sade: Ens ropandes röst är i öknene: Bereder Herrans väg, görer hans stigar rätta.

4. Men Johannes hade kläder af camelahår, och en lädergjording om sina länder; hans mat var gräshoppor och vildhannog.

5. Då gick Jerusalems stad ut till honom, och hela Judiska landet, och all land som ligga utmed Jordan;

6. Och läto döpa sig af honom i Jordan, och bekände sina synder.

7. Då han såg många utaf de Phariseer och Sadduceer komma till sin döpelse, sade han till dem: I huggormars afföda, ho hafver eder föregifvit, att I skolen undfly den tillkommande vrede?

8. Görer fördenskull sådana frukt, som bättring tillhörer;

9. Och tänker icke, att I viljen säga vid eder sjelfva: Vi hafvom Abraham till fader. Ty jag säger eder, att Gud är mägtig uppväcka af dessa stenar Abrahe barn.

10. Nu är ock yxen satt till rotena på trän; derföre hvart och ett trä, som icke gör goda frukt, blifver afhugget och kastadt i elden.

11. Jag döper eder i vatten, till bättring; men den efter mig kommer, är starkare än jag, hvilkens skor jag icke är värdig att bära; han skall döpa eder med den Heliga Anda, och med eld.

12. Och han hafver sina kastoskofvel i sine hand, och han skall rensa sin loga, och han skall församla sitt hvete i ladona; men agnarna skall han uppbränna i evinnerlig eld.

13. Då kom Jesus af Galileen till Jordan, till Johannes, att han skulle låta döpa sig af honom.

14. Men Johannes förvägrade honom, och sade: Mig behöfves, att jag vorde döpt af dig; och du kommer till mig?

15. Då svarade Jesus, och sade till honom: Låt det nu så ske; så bör det sig vara med oss, att vi uppfylle alla rättfärdighet. Då tillstadde han honom det.

16. Och när Jesus var döpt, steg han straxt upp af vattnet; och si, då vardt honom himmelen öppnad, och han såg Guds Anda nederfara som en dufva, och komma öfver honom.

17. Och si, en röst af himmelen sade: Denne är min käre Son, i hvilkom jag hafver ett godt behag.

MATTEUS, 4.  CAPITLET

Jesus frestas, anträder sitt embete.

1. Då vardt Jesus förd af Andanom i öknena, på det han skulle försökas af djefvulen.

2. Och när han hade fastat i fyratio dagar och fyratio nätter, så hungrade honom.

3. Och frestaren gick fram till honom, och sade: Äst du Guds son, så säg, att desse stenar varda bröd.

4. Då svarade han, och sade: Det är skrifvet: Menniskan lefver icke allenast vid bröd, utan af hvart och ett ord, som går af Guds mun.

5. Då tog djefvulen honom med sig till den heliga staden, och satte honom öfverst på tinnarna af templet;

6. Och sade till honom: Äst du Guds Son, så gif dig härutföre; ty det är skrifvet: Han skall gifva sinom Änglom befallning om dig; och de skola bära dig på sina händer, att du icke skall stöta din fot emot stenen.

7. Då sade Jesus till honom: Det är ock skrifvet: Herran din Gud skall du icke fresta.

8. Då tog åter djefvulen honom med sig uppå ett ganska högt berg, och viste honom all rike i verldene, och deras härlighet;

9. Och sade till honom: Allt detta vill jag gifva dig, om du faller neder, och tillbeder mig.

10. Då sade Jesus till honom: Gack bort, Satan; ty det är skrifvet: Herran din Gud skall du tillbedja, och honom allena skall du tjena.

11. Då öfvergaf djefvulen honom; och si, Änglarna gingo fram, och tjente honom.

12. Då nu Jesus hörde, att Johannes var fången, drog han in i Galileen;

13. Och öfvergaf Nazareth, och kom, och bodde i Capernaum, som ligger vid hafvet, på gränson vid Zabulon och Nephthalim;

14. På det att fullkomnas skulle det som sagdt var genom Esaia Propheten, som sade:

15. Det landet Zabulon, och det landet Nephthalim, vid hafsens väg, på denna sidon Jordan, och den hedniska Galileen;

16. Folket, som satt i mörkret, hafver sett ett stort ljus; och dem, som bodde i dödsens ängd och skugga, är ett ljus uppgånget.

17. Ifrå den tiden begynte Jesus till att predika, och sade: Görer bättring; himmelriket är kommet hardt när.

18. När Jesus gick utmed det Galileiska hafvet, såg han två bröder, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; de kastade sin nät i hafvet, ty de voro fiskare.

19. Och han sade till dem: Följer mig; jag vill göra eder till menniskors fiskare.

20. De öfvergåfvo straxt näten, och följde honom.

21. Och när han gick fram bätter, såg han två andra bröder, Jacob, Zebedei son, och Johannes, hans broder, i båten med deras fader Zebedeus, botande sin nät; och han kallade dem.

22. Straxt öfvergåfvo de båten, och sin fader, och följde honom.

23. Och Jesus gick omkring allt Galileiska landet, och lärde i deras Synagogor, och predikade Evangelium om riket, och botade allahanda sjukdom och krankhet i folket.

24. Och hans rykte gick öfver hela Syrien; och de hade till honom alla de der kranke voro af mångahanda sjukdom, och värkbrutna och besatta, och månaderasande och borttagna; och han gjorde dem alla helbregda.

25. Och honom följde mycket folk utaf Galileen, och utaf de tio städer, och utaf Jerusalem, och utaf Judeen, och utaf de land på denna sidon vid Jordan.

MATTEUS, 5.  CAPITLET

Jesus lärer rätt bot, och lagens förstånd.

1. När han såg folket, steg han upp på ett berg; och som han hade satt sig, gingo hans Lärjungar fram till honom.

2. Då öppnade han sin mun, lärde dem, och sade:

3. Salige äro de som äro andelige fattige; ty himmelriket hörer dem till.

4. Salige äro de bedröfvade; ty de skola få hugsvalelse.

5. Salige äro de saktmodige; ty de skola besitta jordena.

6. Salige äro de som hungra och törsta efter rättfärdighetena; ty de skola blifva mättade.

7. Salige äro de barmhertige; ty dem skall ske barmhertighet.

8. Salige äro de renhjertade; ty de skola se Gud.

9. Salige äro de fridsamme; ty de skola kallas Guds barn.

10. Salige äro de som lida förföljelse för rättvisones skull; ty dem hörer himmelriket till.

11. Salige ären I, när menniskorna försmäda och förfölja eder, och säga allt ondt emot eder, ljugande, för mina skull.

12. Glädjens och fröjder eder; ty edor lön är stor i himmelen; förty de hafva sammalunda förföljt Propheterna, som hafva varit för eder.

13. I ären jordenes salt; är det så, att saltet mister sin sälto, hvarmed skall man då salta? Till intet mer är det nyttigt, utan att man kastar det ut, och låter det trampas af menniskomen.

14. I ären verldenes ljus; icke kan den staden döljas, som ligger på ett berg.

15. Icke tänder man heller ljus, och sätter det under ena skäppo, utan på en ljusastaka; att det lyser allom dem som i huset äro.

16. Så låter edart ljus lysa för menniskomen, att de måga se edra goda gerningar, och prisa edar Fader, som är i himmelen.

17. I skolen icke mena, att jag är kommen till att upplossa lagen, eller Propheterna; jag är icke kommen till att upplossa, utan till att fullborda.

18. Ty jag säger eder för sant: Tilldess att himmel och jord förgås, varder ej förgången den minste bokstafven, icke heller en prick af lagen, förr än det är allt skedt.

19. Derföre, hvilken som upplossar ett af dessa minsta buden, och lärer så menniskorna, han skall kallas den minste i himmelriket; men hvilken som det gör och lärer, han skall kallas stor i himmelriket.

20. Ty jag säger eder att, utan edor rättfärdighet öfvergår de Skriftlärdas och de Phariseers, då skolen I icke komma i himmelriket.

21. I hafven hört, att dem gamlom sagdt är: Du skall icke dräpa; men hvilken som dräper, han skall vara skyldig under domen.

22. Men jag säger eder, att hvilken som förtörnas på sin broder, han skall vara skyldig under domen; men hvilken som säger: Racha till sin broder, han är skyldig under rådet; men hvilken som säger: Du dåre, han är skyldig till helvetes eld.

23. Derföre, om du offrar dina gåfvo på altaret, och kommer så ihåg, att din broder hafver något emot dig;

24. Så lägg der dina gåfvo ned för altaret, och gack först bort, och förlika dig med din broder; och kom sedan, och offra dina gåfvo.

25. Du skall vara din trätobroder benägen till vänskap snart, medan du ännu äst med honom på vägen; att din trätobroder antvardar dig icke domarenom, och domaren antvardar dig tjenarenom, och du kastas så i häktelse.

26. Sannerliga säger jag dig, du varder der icke utkommandes, tilldess du hafver betalat den yttersta skärfven.

27. I hafven hört, att det var sagdt dem gamlom: Du skall icke göra hor.

28. Men jag säger eder: Hvilken som ser på ena qvinno, till att begära henne, han hafver allaredo gjort hor med henne i sitt hjerta.

29. Om så är, att ditt högra öga är dig till förargelse, så rif det ut, och kastat ifrå dig; det är dig bättre att ett ditt ledamot förderfvas, än att din hela kropp skulle kastas till helvetes.

30. Är det ock så, att din högra hand är dig till förargelse, så hugg henne af, och kasta henne ifrå dig; det är dig bättre att ett ditt ledamot förderfvas, än att hela kroppen kastas till helvetes.

31. Det är ock sagdt: Hvilken som öfvergifver sina hustru, han skall gifva henne ett skiljobref.

32. Men jag säger eder: Hvilken som helst öfvergifver sina hustru, utan för hors skull, han kommer henne till att göra hor; och hvilken ena öfvergifna tager till hustru, han gör hor.

33. Åter hafven I hört, att det var sagdt dom gamlom: Du skall icke svärja dig men, utan skall hålla Herranom din ed.

34. Men jag säger eder, att I skolen allsintet svärja, hvarken vid himmelen; ty han är Guds stol;

35. Eller vid jordena; ty hon är hans fotapall; ej heller vid Jerusalem; ty det är en mägtig Konungs stad.

36. Ej heller skall du svärja vid ditt hufvud; ty du förmår icke göra ett hår hvitt eller svart.

37. Men edart tal skall vara: Ja, ja; nej, nej; hvad deröfver är, det är af ondo.

38. I hafven hört, att det är sagdt: Öga för öga, tand för tand.

39. Men jag säger eder, att I skolen icke stå det onda emot; utan är det så, att någor slår dig vid det högra kindbenet, så vänd honom ock det andra till.

40. Och om någor vill gå till rätta med dig, och taga din kjortel ifrå dig, låt honom ock hafva kåpona med.

41. Och om någor nödgar dig ena milo, så gack två med honom.

42. Gif honom, som af dig bedes, och vänd dig icke ifrå honom, som något vill låna af dig.

43. I hafven hört, att det är sagdt: Du skall älska din nästa, och hata din fienda.

44. Men jag säger eder: Älsker edra ovänner; välsigner dem som eder banna, och görer väl emot dem som eder hata; bedjer för dem som göra eder skada, och förfölja eder;

45. På det I skolen vara edar Faders barn, som är i himmelen; ty han låter sina sol uppgå öfver onda och goda, och låter regna öfver rättfärdiga och orättfärdiga.

46. Förty, om I älsken dem som eder älska, hvad fån I för lön? Göra icke ock så de Publicaner det samma?

47. Om I hafven eder vänliga mot edra bröder allenast, hvad besynnerligit gören I? Göra icke ock så de Publicaner?

48. Varer fördenskull fullkomlige, såsom edar himmelske Fader fullkomlig är.

MATTEUS, 6.  CAPITLET

Almosa. Bön. Fasta. Buksorg.

1. Hafver akt uppå edra almoso, att I icke gifven henne för menniskomen, på det I skolen varda sedde af dem; annars hafven I ingen lön när edar Fader, som är i himmelen.

2. När du nu gifver almoso, låt icke stöta i basun för dig, som de skrymtare göra i Synagogorna, och uppå gatorna, att de skola varda prisade af menniskomen; sannerliga säger jag eder, de hafva fått sin lön.

3. Men när du vill gifva almoso, så låt dina venstra hand icke veta, hvad den högra gör;

4. På det din almosa blifver lönlig; och din Fader, som i löndom ser, vedergäller dig det uppenbarliga.

5. Och när du beder, skall du icke vara som de skrymtare; förty de stå gerna i Synagogorna och i gatohörnen och bedja, att de skola blifva sedde af menniskomen; sannerliga säger jag eder, de hafva fått sin lön.

6. Men när du beder, så gack in i din kammar, och slå dörrena till, och bed din Fader hemliga; och din Fader, som i löndom ser, skall dig det verdergälla uppenbarliga.

7. Och när I bedjen, skolen I icke vara mångtalige, såsom Hedningarna; ty de mena, att de skola varda hörde för sin många ords skull.

8. Varer fördenskull dem icke like; edar Fader vet väl hvad eder görs behof, förr än I bedjen honom.

9. Derföre skolen I bedja alltså: Fader vår, som äst i himlom, helgadt varde ditt Namn.

10. Tillkomme ditt rike; ske din vilje, såsom i himmelen, så ock på jordene.

11. Gif oss i dag vårt dagliga bröd.

12. Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåtom dem oss skyldige äro.

13. Och inled oss icke i frestelse; utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt, och magten, och härligheten, i evighet. Amen.

14. Ty om I förlåten menniskomen deras brott, så förlåter ock edar himmelske Fader eder.

15. Men om I icke förlåten menniskomen deras brott, så skall edar Fader icke heller förlåta eder edor brott.

16. När som I fasten, skolen I icke vara som I voren bedröfvade, såsom de skrymtare; ty de förvandla sin ansigte, att de skola synas för menniskomen med sin fasto; sannerliga säger jag eder, de hafva redo sin lön.

17. Men när du fastar, så smörj ditt hufvud, och två ditt ansigte;

18. Att du icke synes för menniskomen med dine fasto, utan för din Fader, som lönligen är; och din Fader, som ser i löndom, vedergäller dig det uppenbarliga.

19. I skolen icke församla eder ägodelar på jordene, der mal och rost förderfvar dem, och der som tjufvar grafva, och stjäla;

20. Utan församler eder ägodelar i himmelen, der hvarken rost eller mal förderfvar dem, och der tjufvar icke grafva, eller stjäla.

21. Ty der edre ägodelar äro, der är ock edart hjerta.

22. Kroppsens ljus är ögat; är ditt öga enfaldigt, så varder din hele kropp ljus.

23. Men är ditt öga argt, så varder din hele kropp mörk. Är det nu så att ljuset, som är i dig, är mörker, huru stort blifver då mörkret sjelft?

24. Ingen kan tjena två herrar; ty att han antingen skall hata den ena, och den andra älska; eller han håller sig intill den ena, och den andra föraktar han; I kunnen icke tjena Gudi och Mammon.

25. Derföre säger jag eder: Sörjer icke för edart lif, hvad I skolen äta och dricka; och icke för edar kropp, hvad I skolen kläda eder med. Är icke lifvet mer än maten, och kroppen mer än kläden?

26. Ser uppå foglarna under himmelen; de så intet, och intet skära de heller upp, och församla intet i ladorna: och edar himmelske Fader föder dem. Ären I icke mycket mer än de?

27. Hvilken ibland eder är, som med sin omsorg förmår sätta en aln till sina längd?

28. Och för hvars skull sörjen I för kläden? Skåder liljorna på markene, huru de växa; de arbeta intet, ej heller spinna.

29. Dock säger jag eder att icke Salomo, i all sin härlighet, var så klädd som en af dem.

30. Kläder nu Gud så gräset på markene, hvilket dock i dag står, och i morgon kastas i ugnen, skulle han icke mycket mer göra det eder, o I klentrogne?

31. Så skolen I nu icke hafva omsorg, sägande: Hvad skole vi äta? Eller, hvad skole vi dricka? Eller, hvad skole vi kläda oss med?

32. Ty allt sådant söka Hedningarna. Edar himmelske Fader vet väl, att allt detta göres eder behof.

33. Söker först efter Guds rike, och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till.

34. Sörjer icke fördenskull för morgondagen; ty morgondagen hafver sjelf sina omsorg med sig. Det är nog, att hvar dag hafver sin egen plågo.

MATTEUS, 7. CAPITLET

Salighetens hinder och grund.

1. Dömer icke, på det I icke skolen varda dömde.

2. Ty med den dom, som I dömen, skolen I dömde varda; och med det mått, som I mäten, skall eder mätet varda.

3. Huru ser du ett grand i dins broders öga, och varder icke varse en bjelka i ditt öga?

4. Eller, huru säger du dinom broder: Håll, jag vill taga ut grandet af ditt öga; och si, en bjelke är i ditt öga?

5. Du skrymtare, kasta först ut bjelkan af ditt öga; sedan se till, huru du kan uttaga grandet af dins broders öga.

6. I skolen icke gifva hundomen det heligt är, och edra perlor skolen I icke kasta för svin, att de icke trampa dem med sina fötter, och vända sig om emot eder, och rifva eder.

7. Beder, och eder skall varda gifvet; söker, och I skolen finna; klapper, och eder skall upplåtas.

8. Ty den som beder, han får; och den som söker, han finner; och honom, som klappar, varder upplåtet.

9. Eller, hvilken är den menniska ibland eder, att om hans son bedes bröd af honom, som bjuder honom en sten?

10. Eller, om han bedes fisk, månn han då räcka honom en orm?

11.  Är det nu så att I, som onde ären, kunnen likväl gifva edor barn goda gåfvor, huru mycket mer varder edar Fader som är i himmelen, gifvandes dem godt, som bedas af honom?

12. Allt det I nu viljen menniskorna skola göra eder, det görer I ock dem; ty detta är lagen och Propheterna.

13. Går in igenom den trånga porten; ty den porten är vid, och den vägen är bred, som drager till fördömelse; och de äro månge, som gå på honom.

14. Och den porten är trång, och den vägen smal, som drager till lifvet; och få äro de, som finna honom.

15. Vakter eder för de falska Propheter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro de glupande ulfvar.

16. Utaf deras frukt skolen I känna dem; icke hemtar man vindrufvor af törne, ej heller fikon af tistel.

17. Så bär hvart och ett godt trä goda frukt, men ett ondt trä bär onda frukt.

18. Ett godt trä kan icke bära onda frukt; icke kan heller ett ondt trä bära goda frukt.

19. Hvart och ett trä, som icke bär goda frukt, skall afhuggas, och kastas i elden.

20. Derföre skolen I känna dem på deras frukt.

21. Icke varder hvar och en kommandes in i himmelriket, som säger till mig: Herre, Herre; utan den som gör mins Faders vilja, som är i himmelen.

22. På den dagen varda månge sägande till mig: Herre, Herre, hafve vi icke propheterat uti ditt Namn, och i ditt Namn utdrifvit djeflar, och i ditt Namn många kraftiga gerningar gjort?

23. Då skall jag bekänna dem: Jag kände eder aldrig; går ifrå mig, I ogerningsmän.

24. Derföre, hvar och en som hörer dessa min ord, och gör derefter, honom liknar jag vid en vis man, som sitt hus byggde på ett hälleberg.

25. Så föll slagregn, och kom flod, och vädret blåste, och stötte på huset, och föll dock icke omkull; ty det var grundadt på hälleberget.

26. Och hvar och en, som hörer af mig dessa ord, och gör icke derefter, han liknas vid en fåvitsk man, som byggde sitt hus på sanden.

27. Och föll slagregn, och kom flod, och vädret blåste, och stötte på huset; och det föll omkull, och dess fall var stort.

28. Och det begaf sig, när Jesus lyktade detta talet, vardt folket förskräckt öfver hans lärdom.

29. Ty han predikade väldeliga, och icke som de Skriftlärde.

MATTEUS, 8. CAPITLET

En spitelsk. Höfvitsmannens dräng. Petri svära. Hafsens storm. Män, svin besatte.

1. När han nu gick neder af berget, följde honom mycket folk.

2. Och si, der kom en spitelsk man, och tillbad honom, och sade: Herre, vill du, så kan du göra mig renan.

3. Då räckte Jesus ut sina hand, och tog på honom, sägandes: Jag vill, var ren; och straxt vardt han ren utaf sin spitelsko.

4. Och Jesus sade till honom: Se till, att du säger det för ingom; utan gack bort, och låt Presten se dig, och offra den gåfvo, som Mose budit hafver, till ett vittnesbörd öfver dem.

5. Men när Jesus gick in uti Capernaum, kom en höfvitsman till honom, och bad honom,

6. Sägandes: Herre, min tjenare ligger hemma borttagen, och hafver stor vedermödo.

7. Då sade Jesus till honom: Jag vill komma, och bota honom.

8. Då svarade höfvitsmannen, och sade: Herre, jag är icke värdig, att du skall gå in under mitt tak; utan säg allenast ett ord, så blifver min tjenare helbregda.

9. Ty jag är ock en menniska under annars mans våld, och hafver krigsknektar under mig; och jag säger till den ena: Gack; och han går; och till den andra: Kom; och han kommer; och till min dräng: Gör det; och han gör så.

10. När Jesus detta hörde, förundrade han sig, och sade till dem, som honom följde: Sannerliga säger jag eder, jag hafver icke funnit sådana tro i Israel.

11. Men jag säger eder, att månge varda kommande af östan och vestan, och skola sitta med Abraham, Isaac och Jacob i himmelriket.

12. Men riksens barn skola varda utkastade i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.

13. Och Jesus sade till höfvitsmannen: Gack, och som du tror, så ske dig; och i samma stundene blef hans tjenare helbregda.

14. Och när Jesus kom i Petri hus, och såg att hans svära låg, och hade skälfvosot;

15. Då tog han på hennes hand, och skälfvosoten öfvergaf henne; och hon stod upp, och tjente dem.

16. Och när aftonen kom, hade de till honom många, som voro besatte; och han dref ut andarna med ord, och alla dem, som ondt hade, botade han;

17. På det fullbordas skulle det som sagdt var genom Esaia Propheten, som säger: Han hafver tagit på sig våra skröplighet, och våra sjukdomar hafver han burit.

18. Och när Jesus såg mycket folk omkring sig, böd han, att man skulle fara utöfver på hinsidon hafvet.

19. Och kom en Skriftlärd till honom, och sade till honom: Mästar, jag vill följa dig ehvart du går.

20. Då sade Jesus till honom: Räfvarne hafva kulor, och foglarna under himmelen näste; men menniskones Son hafver intet, der han må luta sitt hufvud till.

21. Och en annar af hans Lärjungar sade till honom: Herre, gif mig lof, att jag går först bort, och begrafver min fader.

22. Då sade Jesus till honom: Följ du mig, och låt de döda begrafva sina döda.

23. Och han steg i skeppet, och hans Lärjungar följde honom.

24. Och si, en stor storm växte upp i hafvet, så att vågen slog utöfver skeppet; och han sof.

25. Då gingo Lärjungarna till, och väckte honom upp, sägande: Herre, fräls oss, vi förgås.

26. Då sade han till dem: I klentrogne, hvi rädens I? Och stod upp, och näpste vädret, och hafvet; och det vardt stilla lugnet.

27. Men menniskorna förundrade sig, och sade: Hvad är denne för en, att vädret och hafvet äro honom lydig?

28. Och när han kom på hinsidon hafvet, uti de Gergeseners landsändar, kommo två besatte med djefvulen emot honom löpande, utgångne af grifter; och voro ganska gräselige, så att ingen kunde resa den vägen fram.

29. Och si, de ropade, och sade: Ack! Jesu, Guds Son, hvad hafve vi med dig göra? Äst du kommen till att plåga oss förr än tid är?

30. Så gick der långt ifrån en stor svinahjord i bet.

31. Då bådo honom djeflarna, och sade: Är det så, att du drifver oss ut, så lofva oss, att vi farom uti den svinahjorden.

32. Då sade han till dem: Farer. Då foro de ut, och foro in i svinahjorden; och si, hele svinahjorden lopp, och brådstörte sig i hafvet, och drunknade i vattnet.

33. Men herdarne flydde bort, och gingo in i staden, och förkunnade alltsammans, och huru det var tillgånget med dem som besatte voro.

34. Och si, då gick hela staden ut emot Jesum; och då de sågo honom, bådo de att han ville gå bort utu deras landsändar.

MATTEUS, 9.  CAPITLET

En borttagen. Mattheus. Fasta. Blodgång. Jairi dotter. Två blinde. En besatt dumbe.

1. Då steg han i skeppet, och for utöfver igen, och kom uti sin stad.

2. Och si, de hade in för honom en borttagnan, som låg uti ene säng. När nu Jesus såg deras tro, sade han till den borttagna: Var vid ett godt mod, min son, dina synder förlåtas dig.

3. Och si, somlige utaf de Skriftlärda sade vid sig sjelfva: Denne häder Gud.

4. Men när Jesus såg deras tankar, sade han: Hvi tänken I ondt i edor hjerta?

5. Hvilket är lättare säga: Dina synder förlåtas dig; eller säga: Statt upp, och gack?

6. Men på det I skolen veta, att menniskones Son hafver magt på jordene till att förlåta synder, sade han till den borttagna: Statt upp, tag dina säng, och gack i ditt hus.

7. Och han stod upp, och gick hem.

8. När folket det såg, förundrade de sig, och prisade Gud, som sådana magt hade gifvit menniskom.

9. Och när Jesus gick dädan, såg han en man sittandes vid tullen, som het Mattheus; och han sade till honom: Följ mig. Då stod han upp, och följde honom.

10. Och det begaf sig att, när han satt vid bord i hans hus, si, der kommo månge Publicaner och syndare, och såto till bords med Jesu och hans Lärjungar.

11. När de Phariseer det sågo, sade de till hans Lärjungar: Hvi äter edar mästare med Publicaner och syndare?

12. När Jesus det hörde, sade han till dem: De helbregda behöfva icke läkare, utan de kranke;

13. Men går, och lärer hvad det är: Jag hafver lust till barmhertighet, och icke till offer; jag är icke kommen till att kalla de rättfärdiga, utan syndare till bättring.

14. Då kommo till honom Johannis Lärjungar, och sade: Hvi faste vi och Phariseerna så mycket, och dine Lärjungar fasta intet?

15. Då sade Jesus till dem: Huru kan bröllopsfolket sörja, så länge brudgummen är när dem? Men de dagar skola komma, att brudgummen skall tagas ifrå dem, och då skola de fasta.

16. Ingen lappar ett gammalt kläde med en ny klut; ty han rifver likväl kluten af klädena igen, och hålet blifver värre.

17. Ej heller låter man nytt vin i gamla flaskor; annars gå flaskorna sönder, och vinet spilles ut, och flaskorna förderfvas; utan man låter nytt vin i nya flaskor, så blifver både förvarad.

18. Vid han detta talade till dem, si, då kom en öfverste, och tillbad honom, och sade: Herre, min dotter är nu straxt blifven död; men kom, och lägg dina hand på henne, så blifver hon lefvandes.

19. Jesus stod upp, och följde honom, och hans Lärjungar.

20. Och si, en qvinna, som hade lidit blodgång i tolf år, gick bakefter honom, och kom vid hans klädafåll;

21. Ty hon sade vid sig sjelf: Måtte jag allenast komma vid hans kläder, så blefve jag helbregda.

22. Då vände Jesus sig om, och som han såg henne, sade han: Var vid goda tröst, dotter, din tro hafver hulpit dig. Och qvinnan vardt helbregda i samma stund.

23. Och när Jesus kom i öfverstans hus, och såg piparena, och folket sorlande,

24. Sade han till dem: Går edra färde; pigan är icke död, men hon sofver. Och de gjorde spe af honom.

25. När nu folket var utdrifvet, gick han in, och tog henne i handen; och pigan stod upp.

26. Och detta ryktet gick öfver det hela landet.

27. Och när Jesus gick dädan, följde honom två blinde; de ropade, och sade: O Davids Son, förbarma dig öfver oss.

28. Och när han kom i huset, stego de blinde fram till honom; och Jesus sade till dem: Tron I, att jag kan detta göra eder? Då sade de till honom: Ja, Herre.

29. Då tog han på deras ögon, och sade: Ske eder efter edra tro.

30. Och deras ögon vordo öppnade; och Jesus hotade dem, sägandes: Ser till, att ingen får detta veta.

31. Men de gingo ut, och beryktade honom i det hela landet.

32. När desse voro utgångne, si, då hade de ena mennisko fram för honom, som var en dumbe och besatt.

33. Och när djefvulen var utdrifven, talade dumben. Och folket förundrade sig, och sade: Sådant hafver aldrig varit sedt i Israel.

34. Men de Phariseer sade: Med den öfversta djefvulen drifver han djeflar ut.

35. Och Jesus gick omkring i alla städer och byar, lärde i deras Synagogor, och predikade Evangelium om riket, och helade allahanda sjuko, och allahanda krankhet ibland folket.

36. Och när han såg folket, ömkade han sig öfver dem, att de voro förlåtne och förskingrade, som de får som ingen herdan hade.

37. Då sade han till sina Lärjungar: Säden är mycken, och arbetarena äro få.

38. Beder fördenskull sädenes Herra, att han sänder arbetare i sina säd.

MATTEUS, 10. CAPITLET

Tolf Apostlar väljas, läras, sändas.

1. Och han kallade sina tolf Lärjungar till sig, och gaf dem magt öfver de orena andar, att de skulle drifva dem ut, och bota allahanda sjukdom och allahanda krankhet.

2. Men dessa äro de tolf Apostlars namn: Den förste, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; Jacobus, Zebedei son, och Johannes, hans broder;

3. Philippus och Bartholomeus; Thomas och Mattheus, som hade varit en Publican; Jacobus, Alphei son, och Lebbeus, med det vedernamnet Thaddeus;

4. Simon af Cana, och Judas Ischarioth, den ock förrådde honom.

5. Dessa tolf sände Jesus ut, och böd dem, och sade: Går icke på Hedningarnas väg, och går icke i de Samariters städer;

6. Utan går heldre till de borttappade får af Israels hus.

7. Men går, och prediker, och säger: Himmelriket är kommet hardt när.

8. Görer de sjuka helbregda, de spitelska rena; reser upp de döda; utdrifver djeflar. I hafven fått förgäfves, så skolen I ock gifva förgäfves.

9. Hafver icke guld, icke heller silfver, icke heller penningar i edra pungar;

10. Och inga vägskräppo, och icke två kjortlar, icke skor, och ingen staf; ty arbetaren är värd sin mat.

11. Men hvar I gån in uti en stad eller by, så bespörjer om der någor inne är, som dess värdig är; och blifver der, tilldess I dragen dädan.

12. Men när I gån in i ett hus, så helser det.

13. Och är det så, att det huset är värdigt, så kommer edar frid öfver det; är det ock icke värdigt, så kommer edar frid till eder igen.

14. Och der som ingen anammar eder, eller hörer edor ord, så går utaf det huset eller staden, och skudder stoftet utaf edra fötter.

15. Sannerliga säger jag eder: Sodome och Gomorre land varder drägeligare på domedag, än dem stadenom.

16. Si, jag sänder eder såsom får ibland ulfvar; varer fördenskull snälle såsom ormar, och enfaldige som dufvor.

17. Men vakter eder för menniskomen: ty de skola öfverantvarda eder på sin Rådhus, och uti deras Synagogor skola de hudflänga eder.

18. Och I skolen varda framdragne för Förstar och Konungar, för mina skull, till vittnesbörd öfver dem, och öfver Hedningarna.

19. Och när som de nu öfverantvarda eder, så varer icke bekymrade, huru eller hvad I skolen tala; ty det skall eder gifvas i samma stundene, hvad I tala skolen;

20. Förty det ären icke I, som talen, utan det är edar Faders Ande, som talar i eder.

21. Den ene brodren skall öfverantvarda den andra till döden, och fadren sonen; och barnen skola sätta sig upp emot föräldrarna, och dräpa dem.

22. Och I skolen varda hatade af allom, för mitt Namns skull; men hvilken som står fast uti ändan, han skall blifva salig.

23. När de förfölja eder i den ena staden, så flyr till den andra. Sannerliga säger jag eder: I skolen icke hafva orkat fara omkring alla Israels städer, förrän menniskones Son kommer.

24. Lärjungen är icke öfver mästaren; och icke heller tjenaren öfver sin herra.

25. Det är Lärjunganom nog, att han är såsom hans mästare, och tjenarenom, att han är såsom hans herre. Hafva de kallat husbonden Beelzebub, huru mycket mer skola de så kalla hans husfolk?

26. Rädens fördenskull intet för dem; ty det är intet fördoldt, som icke skall varda uppenbaradt; och intet lönligit, som icke skall blifva vetterligit.

27. Hvad jag säger eder i mörkret, det säger i ljuset; och hvad som sägs eder i örat, det prediker på taken.

28. Och rädens icke för dem, som dräpa kroppen, och hafva dock icke magt att dräpa själena; utan rädens mer honom, som kan förderfva både själ och kropp i helvete.

29. Säljas icke två sparfvar för en skärf? Och en af dem faller icke på jordena, edar Fader förutan.

30. Äro ock edor hufvudhår all räknad.

31. Derföre skolen I icke rädas; I ären ju mer värde än månge sparfvar.

32. Derföre, hvar och en som mig bekänner för menniskom, honom vill jag ock bekänna för min Fader, som är i himmelen.

33. Men den som mig vedersakar för menniskom, honom skall jag ock vedersaka för min Fader, som är i himmelen.

34. I skolen icke mena, att jag är kommen till att sända frid på jordena; jag är icke kommen till att sända frid, utan svärdet.

35. Ty jag är kommen till att göra menniskona skiljaktiga mot sin fader, och dottrena mot sina moder, och sonahustruna mot sina sväro;

36. Och menniskones eget husfolk varda hennes fiender.

37. Hvilken som älskar fader och moder mer än mig, han är mig icke värd; och hvilken som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värd.

38. Och hvilken som icke tager sitt kors på sig och följer mig, han är mig icke värd.

39. Hvilken som finner sitt lif, han skall borttappa det; och hvilken som borttappar sitt lif, för mina skull, han skall finna det.

40. Hvilken som eder anammar, han anammar mig; och hvilken som mig anammar, han anammar honom som mig sändt hafver.

41. Hvilken som anammar en Prophet, i ens Prophets namn, han skall få ens Prophets lön; och hvilken som anammar en rättfärdig, i ens rättfärdigs namn, han skall få ens rättfärdigs lön.

42. Och hvilken som gifver enom af dessa minsta en bägare kallt vatten dricka allenast, i ens Lärjungas namn, sannerliga säger jag eder, det skall icke blifva honom olönt.

MATTEUS, 11. CAPITLET

Johannis bådskap. Jesu vittne, hot, ljufliga kallelse.

1. Och det begaf sig, när Jesus sådana bud till sina tolf Lärjungar fullkomnat hade, gick han dädan fram bätter, på det han skulle lära, och predika i deras städer.

2. När Johannes, som då var i fängelset, hörde Christi gerningar, sände han två sina Lärjungar;

3. Och lät säga honom: Äst du den som komma skall, eller skolom vi förbida någon annan?

4. Då svarade Jesus, och sade till dem: Går, och säger Johanni igen, hvad I hafven hört och sett:

5. De blinde se, de halte gå, de spitelske göras rene, och de döfva höra; de döde resas upp, och dem fattigom varder predikadt Evangelium.

6. Och salig är den, som icke varder förargad i mig.

7. När som de gingo bort, begynte Jesus tala till folket om Johanne: Hvad gingen I ut i öknena till att se? Villen I se en rö, som drifs hit och dit af vädret?

8. Eller hvad gingen I ut till att se? Villen I se ena mennisko i len kläder? Si, de som draga len kläder äro i Konungahusen.

9. Eller hvad gingen I ut till att se? Villen I se en Prophet? Ja, jag säger eder, mer än en Prophet.

10. Ty han är den samme, om hvilken skrifvet är: Si, jag sänder min Ängel för ditt ansigte, hvilken skall tillreda din väg för dig.

11. Sannerliga säger jag eder: Ibland dem, som äro födde af qvinnor, är ingen uppkommen, som är större än Johannes Döparen; dock likväl, den som är minst i himmelriket, han är större än han.

12. Men ifrå Johannis Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld; och de väldige rifva det till sig.

13. Ty alle Propheterna och lagen hafva spått intill Johannem.

14. Och om I viljen anammat, han är Elias, som komma skulle.

15. Den som hafver öron till att höra, han höre.

16. Men vid hvem skall jag likna detta slägtet? Det är likt barnom, som uppå torget sitta, och ropa till sina stallbröder;

17. Och säga: Vi hafve pipat för eder, och I villen intet dansa; vi hafve sjungit sorgesång till eder, och I villen intet gråta.

18. Johannes är kommen, och hvarken åt eller drack; och de säga: Han hafver djefvulen.

19. Menniskones Son är kommen, äter och dricker; och de säga: Si, hvilken fråssare och vindrinkare är den mannen, Publicaners och syndares vän. Och visdomenom varder rätt gifvet utaf sinom barnom.

20. Då begynte han till att förvita de städer, i hvilkom han hade gjort sina mesta krafter, och de hade likväl intet bättrat sig:

21. Ve dig, Chorazin, ve dig, Bethsaida; ty hade sådana krafter varit gjorda i Tyro och Sidon, som i eder gjorda äro, de hade långo uti säck och asko gjort syndabättring.

22. Dock säger jag eder, att Tyro och Sidoni skall drägeligare varda på domedag, än eder.

23. Och du Capernaum, som äst upphöjd allt intill himmelen, du skall blifva nederstött allt intill helvete; förty hade sådana krafter skett i Sodoma, som i dig skedde äro, det hade stått än i dag.

24. Dock säger jag eder: De Sodomeers lande skall drägeligare varda på domedag än dig.

25. I den tiden svarade Jesus, och sade: Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordenes Herre, att du hafver detta dolt för de visa och förnumstiga, och hafver det uppenbarat för de fåkunniga.

26. Ja, Fader, så hafver varit behageligit för dig.

27. All ting äro gifven mig i våld af minom Fader; och ingen känner Sonen, utan Fadren; och ingen heller känner Fadren, utan Sonen, och den som Sonen vill det uppenbara.

28. Kommer till mig, I alle, som arbeten, och ären betungade; och jag vill vederqvicka eder.

29. Tager på eder mitt ok, och lärer af mig; ty jag är mild och ödmjuk af hjertat; och I skolen finna ro till edra själar.

30. Ty mitt ok är lustigt, och min börda är lätt.

MATTEUS, 12. CAPITLET

Ax plockas. Handen botas. Jesus flyr. Djefvulen drifs ut. Synd emot den Heliga Anda. Jesu bröder.

1. I den tiden gick Jesus genom säd på Sabbathen; och hans Lärjungar voro hungrige, och begynte upprycka ax, och äta.

2. När de Phariseer det sågo, sade de till honom: Si, dine Lärjungar göra det som icke lofligit är göra på Sabbathen.

3. Men han sade till dem: Hafven I icke läsit hvad David gjorde, när han, och de som med honom voro, hungrade;

4. Huru han gick in i Guds hus, och åt skådobröden, som honom icke var lofligit äta; icke heller dem, som med honom voro, utan allenast Prestomen?

5. Eller hafven I icke läsit i lagen, att på Sabbathen bryta Presterna Sabbathen i templet; och äro likväl utan skuld?

6. Men jag säger eder, att här är den som är mer än templet.

7. Men vissten I hvad det vore: Jag hafver lust till barmhertighet, och icke till offer, då dömden I icke de oskyldiga;

8. Ty menniskones Son är en Herre, desslikes ock öfver Sabbathen.

9. Då gick han dädan fram bätter, och kom i deras Synagogo;

10. Och si, der var en man, som hade ena bortvissnada hand; och de sporde honom, sägande: Må man ock hela om Sabbathen? på det de måtte anklaga honom.

11. Då sade han till dem: Hvilken är den menniska ibland eder, som hafver ett får, och om det faller i gropena om Sabbathen, går han icke och fattar uti det, och drager det upp?

12. Huru mycket bättre är nu en menniska än ett får? Derföre må man ju göra väl på Sabbathen.

13. Och sade han till mannen: Räck ut dina hand; och han uträckte henne; och hon vardt färdig igen, såsom den andra.

14. Då gingo de Phariseer ut, och lade råd emot honom, huru de måtte förgöra honom.

15. Men när Jesus det förnam, gick han dädan; och honom följde mycket folk, och han gjorde dem alla helbregda;

16. Och hotade dem, att de icke skulle uppenbara honom;

17. På det fullkomnas skulle det som sagdt var genom Propheten Esaias, som sade:

18. Si, min tjenare, den jag utvalt hafver; min käreste, i hvilkom min själ hafver ett godt behag; jag skall sätta min Anda på honom, och han skall förkunna Hedningomen domen.

19. Han skall icke kifva eller ropa, och hans röst skall man icke höra på gatomen.

20. Den rö, som krossad är, skall han icke sönderbryta; och vekan, som ryker, skall han icke utsläcka, tilldess han utförer domen till en seger;

21. Och i hans Namn skola Hedningarna hoppas.

22. Då hades fram till honom en, som var besatt med djefvulen, han var blind och dumbe; den gjorde han helbregda, så att samme blinde och dumbe både talade och såg.

23. Och allt folket blef förskräckt, och sade: Är denne icke Davids Son?

24. Men när de Phariseer det hörde, sade de: Han utdrifver icke djeflar, utan med Beelzebub, djeflarnas öfversta.

25. Då nu Jesus förstod deras tankar, sade han till dem: Hvart och ett rike, som är tvedrägtigt emot sig sjelft, det blifver öde; och hvar och en stad, eller hus, som är tvedrägtigt emot sig sjelft, blifver icke ståndandes.

26. Är det nu så, att Satan drifver Satan ut, då är han tvedrägtigt emot sig sjelf; huru blifver då hans rike beståndandes?

27. Och är det så, att jag drifver djeflar ut med Beelzebub, med hvem drifva då edor barn dem ut? Derföre skola de vara edra domare.

28. Men är det så, att jag drifver djeflar ut med Guds Anda, då är ju Guds rike kommet till eder.

29. Eller, huru kan någor gå i ens mägtigs mans hus, och beröfva honom hans boting bort, utan han först binder den mägtiga, och så sedan skinnar hans hus?

30. Hvilken som icke är med mig, han är emot mig; och hvilken som icke församlar med mig, han förskingrar.

31. Fördenskull säger jag eder: All synd och försmädelse blifver menniskomen förlåten; men försmädelse mot Andan skall icke blifva menniskomen förlåten.

32. Och hvilken som säger något emot menniskones Son, det varder honom förlåtet: men hvilken som säger något emot den Helga Anda, det varder honom icke förlåtet, hvarken i denna, eller i den tillkommande verld.

33. Görer antingen trät godt, så varder frukten god; eller ock görer trät ondt, så varder frukten ond; ty af fruktene känner man trät.

34. I huggormars afföda, huru kunnen I tala något godt, medan I ären sjelfve onde? Ty der hjertat med fullt är, deraf talar munnen.

35. En god menniska bär godt fram af hjertans goda fatabur; och en ond menniska bär ondt fram af en ond fatabur.

36. Men jag säger eder, att för hvart och ett fåfängt ord, som menniskorna tala, skola de göra räkenskap på domedag.

37. Ty af din ord skall du blifva rättfärdig hållen, och af din ord skall du varda fördömd.

38. Då svarade någre utaf de Skriftlärda och de Phariseer, och sade: Mästar, vi vilje se tecken af dig.

39. Svarade han, och sade till dem: Detta vrånga och horiska slägtet söker efter tecken; och thy skall intet tecken gifvas, annat än Jone Prophetens tecken.

40. Ty såsom Jonas var i tre dagar och tre nätter i hvalfiskens buk; så skall menniskones Son vara i tre dagar och i tre nätter i jordene.

41. De Ninivitiske män skola stå upp på domen med detta slägtet, och fördöma det; ty de bättrade sig efter Jone predikan; och si, här är mer än Jonas.

42. Drottningen af söderlanden skall stå upp på domen med detta slägtet, och fördöma det; ty hon kom ifrå jordenes ända, till att höra Salomons visdom; och si, här är mer än Salomon.

43. När den orene anden är utfaren af menniskone, så vandrar han genom de rum, som torr äro, söker efter hvilo, och finner ingen.

44. Så säger han: Jag vill komma igen i mitt hus, der jag utgick; och när han kommer, finner han det tomt, och rent sopadt, och prydt.

45. Så går han bort, och tager sju andra andar till sig, de som värre äro än han sjelfver; och då de der inkomma, bo de der; så blifver den menniskones sista värre än det första. Så varder ock tillgångandes med detta vrånga slägtet.

46. Vid han ännu talade till folket, si, hans moder och bröder stodo utanföre, och ville tala med honom.

47. Då sade en till honom: Si, din moder och dine bröder stå ute, och vilja tala med dig.

48. Då svarade han, och sade till den, som honom bådade: Hvilken är min moder, och hvilke äro mine bröder?

49. Och räckte ut handena åt sina Lärjungar, och sade: Si, min moder och mine bröder.

50. Ty hvar och en, som gör mins Faders vilja, som är i himmelen, han är min broder, och syster, och moder.

MATTEUS, 13. CAPITLET

Liknelser om Christi kyrkas och ords kraft. Jesus föraktas.

1. På den dagen gick Jesus ut af huset, och satte sig utmed hafvet.

2. Och der församlades mycket folk till honom, så att han steg uti ett skepp, och satte sig; och allt folket stod på strandene.

3. Och han talade med dem mångahanda i liknelser, sägandes: Si, en sädesman gick ut, och skulle så.

4. Och när han sådde, föll somt vid vägen; och kommo foglarna, och åto det upp.

5. Somt föll på stenören, der det hade icke mycken jord; och gick snart upp, ty det hade icke djupa jord.

6. Men när solen gick upp, förvissnade det; och efter det hade inga rötter, torkades det bort.

7. Och somt föll ibland törne; och törnebuskarna uppväxte, och förqvafde det.

8. Och somt föll i goda jord, och gjorde frukt; somt hundradefaldt, somt sextiofaldt, och somt tretiofaldt.

9. Hvilken som hafver öron till att höra, han höre.

10. Då stego Lärjungarna fram, och sade till honom: Hvi talar du till dem med liknelser?

11. Då svarade han dem, och sade: Eder är gifvet att veta himmelrikets lönlighet; men dem är det icke gifvet.

12. Ty hvilken som hafver, honom skall gifvas, att han skall nog hafva; men den som icke hafver, af honom skall ock varda taget det han hafver.

13. Fördenskull talar jag dem till med liknelser; ty med seende ögon se de intet, och med hörande öron höra de intet; ty de förståt icke.

14. Och på dem varder fullkomnad Esaie Prophetie, som säger: Med öronen skolen I höra, och skolen icke förståt; och med seende ögon skolen I se, och skolen icke förnimmat.

15. Ty detta folks hjerta är förstockadt, och deras öron höra illa, och deras ögon hafva de igenlyckt; på det de icke ens skulle se med ögonen, och höra med öronen, och förståt med hjertat, och omvända sig, att jag måtte hela dem.

16. Men salig äro edor ögon, att de se, och edor öron, att de höra.

17. Sannerliga säger jag eder, att månge Propheter och rättfärdige hafva begärat se det I sen, och fingo dock icke set, och höra det I hören, och fingo dock icke hörat.

18. Så hörer nu I denna liknelsen om sädesmannen.

19. Hvar någor hörer ordet om riket, och förstår det icke, så kommer den onde, och rifver det bort, som sådt är i hans hjerta; det är den som vid vägen sådder var.

20. Men den som var sådder på stenören, är den som hörer ordet, och tager det straxt gladeliga.

21. Men han hafver ingen rot i sig sjelf, utan står till en tid; och när bedröfvelsen och förföljelsen påkomma för ordets skull, straxt förargas han.

22. Men den som var sådder ibland törne, är den som hörer ordet; och desse verldenes bekymmer, och rikedomsens svek förqväfver ordet; och han blifver utan frukt.

23. Men den som var sådder i goda jord, är den som hörer ordet, och förstår det; och bär också frukt, så att somt gör hundradefaldt, somt sextiofaldt, och somt tretiofaldt.

24. En annor liknelse satte han dem före, och sade: Himmelriket är likt ene mennisko, som sådde goda säd i sin åker;

25. Men då folket sof, kom hans ovän, och sådde ogräs midt ibland hvetet; och gick sin väg.

26. Då nu säden växte, och bar frukt, syntes ock ogräset.

27. Då gingo husbondans tjenare fram, och sade till honom: Herre, sådde du icke goda säd i din åker? Hvadan hafver han då ogräs?

28. Då sade han till dem: Det hafver ovännen gjort. Sade tjenarena till honom: Vill du, att vi gåm, och hemte det bort?

29. Då sade han: Nej, på det att, när I upprycken ogräset, I icke skolen ock dermed upprycka hvetet.

30. Låter båda växa intill skördetiden; och i skördetiden vill jag säga skördemännomen: Hemter först ogräset samman, och binder det i knippor, till att uppbrännas; men hvetet församler i mina lado.

31. En annor liknelse satte han dem före, och sade: Himmelriket är likt ett senapskorn, som en man tog, och sådde i sin åker;

32. Hvilket minst är af all frö; men när det varder uppväxt, är det störst ibland krydder, och blifver ett trä, så att foglarna under himmelen komma, och göra sin näste på dess qvistar.

33. En annor liknelse sade han till dem: Himmelriket är likt enom surdeg, hvilken en qvinna tog, och blandade i tre skeppor mjöl, tilldess det blef alltsammans surt.

34. Detta allt talade Jesus i liknelser till folket; och utan liknelse talade han intet till dem;

35. Att det skulle fullkomnas, som sagdt var genom Propheten som sade: Jag skall öppna min mun i liknelser, och skall uttala det hemligit varit hafver ifrå verldenes begynnelse.

36. Då skiljde Jesus folket ifrå sig, och kom hem. Och hans Lärjungar stego fram till honom, och sade: Uttyd oss denna liknelsen om åkrens ogräs.

37. Då svarade han, och sade till dem: Menniskones Son är den som den goda sädena sår.

38. Åkren är verlden; den goda säden äro riksens barn; ogräset äro hins ondas barn.

39. Ovännen, som sådde, är djefvulen; skördetiden är verldenes ände; skördemännerna äro Änglarna.

40. Såsom nu ogräset hemtas samman, och brännes upp med eld, så skall det ske på denna verldenes ända.

41. Menniskones Son skall sända sina Änglar, och de skola församla all förargelse utaf hans rike, och dem som illa göra;

42. Och skola kasta dem uti en brinnande ugn; der skall vara gråt och tandagnisslan.

43. Då skola de rättfärdige skina såsom solen i deras faders rike. Hvilken öron hafver till att höra, han höre.

44. Åter är himmelriket likt enom skatt, som fördold var uti en åker, hvilken en man fann, och fördolde honom; och af rätto glädje, som han hafver deraf, går han bort, och säljer allt det han hafver, och köper den åkren.

45. Åter är himmelriket likt enom köpman, som sökte efter goda perlor.

46. Och när han hade funnit ena kosteliga perlo, gick han bort, och sålde allt det han ägde, och köpte henne.

47. Åter är himmelriket likt ene not, som kastades i hafvet, och församlade allahanda fiskar.

48. Och när hon vardt full, drogo de henne till lands, och såto så och hemte ut de goda i sin käril; men de onda kastade de bort.

49. Så skall det ock ske på verldenes ända: Änglarna skola utgå, och skilja de onda ifrå de rättvisa;

50. Och kasta dem i en brinnande ugn; der skall vara gråt och tandagnisslan.

51. Då sade Jesus till dem: Förstoden I detta allt? Sade de till honom: Ja, Herre.

52. Då sade han till dem: Derföre, hvar och en Skriftlärd, som till himmelriket lärd är, han är lik en husbonda, som af sin fatabur bär fram nytt och gammalt.

53. Och det begaf sig, när Jesus hade lyktat dessa liknelser, gick han dädan;

54. Och kom i sitt fädernesland, och lärde i deras Synagogo, så att de ock förundrade sig storliga, och sade: Hvadan kommer denne sådana visdom och krafter?

55. Är han icke en timbermans son? Heter icke hans moder Maria; och hans bröder, Jacob, och Joses, och Simon, och Judas?

56. Och hans systrar, äro de icke alla när oss? Hvadan kommer honom då allt detta?

57. Och de förargades öfver honom. Men Jesus sade till dem: En Prophet är icke föraktad, utan i sitt fädernesland, och i sitt hus.

58. Och han gjorde der icke mång tecken, för deras otros skull.

MATTEUS, 14. CAPITLET

Johannes dräpes. Fem tusend män spisas. Jesus går på vattnet.

1. I den tiden hörde Herodes Tetrarcha Jesu rykte;

2. Och sade till sina tjenare: Denne är Johannes Döparen; han är uppstånden ifrå de döda, derföre gör han sådana krafter.

3. Ty Herodes hade gripit Johannem, bundit och lagt honom i häktelse, för Herodias, sins broders Philippi hustrus, skull.

4. Förty Johannes hade sagt till honom: Dig är icke lofligit hafva henne.

5. Och han hade gerna dräpit honom; men han räddes för folket; ty de höllo honom för en Prophet.

6. När då Herodes begick sin födelsedag, dansade Herodias dotter för dem; och det behagade Herodi.

7. Derföre lofvade han henne vid en ed, att han ville gifva henne hvad hon begärade.

8. Då sade hon, såsom hennes moder hade lärt henne tillförene: Gif mig här på ett fat Johannis Döparens hufvud.

9. Och Konungen blef bedröfvad; dock för edens skull, och för deras skull, som såto öfver bord med honom, böd han att det skulle gifvas henne;

10. Och sände bort, och lät afhugga Johannis hufvud i häktelset.

11. Och hans hufvud vardt framburet på ett fat, och gifvet pigone; och hon bar det till sina moder.

12. Och hans Lärjungar kommo, och togo hans lekamen, och begrofvo honom; och gingo sedan bort, och förkunnade det Jesu.

13. När Jesus det hörde, for han dädan med skepp afsides bort uti en ödemark. När folket det hörde, kommo de efter honom till fot ifrå städerna.

14. Och Jesus gick ut, och såg det myckna folket, och varkunnade sig öfver dem, och gjorde deras kranka helbregda.

15. Och när det led åt aftonen, gingo hans Lärjungar till honom, och sade: Här är en ödemark, och tiden är förliden; låt folket gå ifrå dig, att de må gå bort i byarna, och köpa sig mat.

16. Då sade Jesus till dem: Det görs icke behof att de bortgå; gifver I dem äta.

17. Då sade de till honom: Vi hafve här icke mer än fem bröd och två fiskar.

18. Sade han: Tager mig dem hit.

19. Och han böd folket sätta sig ned på gräset; och tog de fem bröd och de två fiskar, såg upp i himmelen, och tackade; bröt det, och gaf Lärjungomen bröden, och Lärjungarna gåfvo så folken.

20. Och de åto alle, och vordo mätte. Och de togo upp det öfver var i styckom, tolf korgar fulla.

21. Och de som ätit hade voro vid femtusend män, förutan qvinnor och barn.

22. Och straxt dref Jesus sina Lärjungar, att de skulle stiga i skeppet, och fara framföre utöfver, så länge han skiljde folket ifrå sig.

23. Och när han hade skiljt folket ifrå sig, gick han upp på ett berg allena, till att bedja; och när aftonen kom, var han der allena.

24. Men skeppet var då allaredo midt på hafvet, och led plats i vågene; förty vädret var emot.

25. Men i den fjerde väktene om natten kom Jesus till dem, gångandes på hafvet.

26. Och när Lärjungarna sågo honom gå på hafvet, vordo de förfärade och sade: Det är ett spökelse; och ropade af räddhåga.

27. Men Jesus talade dem straxt till, och sade: Varer vid ett godt mod; det är jag, varer icke förfärade.

28. Då svarade honom Petrus, och sade: Herre, äret du, så bjud mig komma till dig uppå vattnet.

29. Då sade han: Kom. När Petrus då steg utaf skeppet, begynte han gå på vattnet, att han skulle komma till Jesum.

30. Men när han såg att vädret var starkt, vardt han förfärad; och som han begynte sjunka, ropade han, och sade: Herre, hjelp mig.

31. Och straxt räckte Jesus ut handena, och fattade uti honom, och sade till honom: O du klentrogne, hvi tviflade du?

32. Och när de voro inkomne i skeppet, stillade vädret sig.

33. Men de som voro i skeppet gingo fram, och tillbådo honom, och sade: Visserliga äst du Guds Son.

34. Och när de voro öfverfarne, kommo de uti det landet Genesaret.

35. Och när folket dersammastäds förnummo honom, sände de båd i hela landet deromkring, och hade alla sjuka till honom;

36. Och bådo honom, att de måtte allenast taga på hans klädafåll; och de, som togo deruppå, blefvo alle helbregda.

MATTEUS, 15. CAPITLET

Fädernas stadgar. Cananeiska qvinnan. Fyratusend män spisas.

1. Då kommo till Jesum de Skriftlärde, och de Phariseer af Jerusalem, och sade:

2. Hvi bryta dina Lärjungar de äldstas stadgar? Förty de två intet sina händer, när de skola äta bröd.

3. Han svarade, och sade till dem: Hvi bryten ock I Guds bud, för edra stadgars skull?

4. Ty Gud hafver budit, och sagt: Du skall ära fader och moder; och hvilken som bannar fader eller moder, han skall döden dö.

5. Men I sägen: Hvar och en må säga till fader eller moder: Det är allt Gudi gifvet, som du skulle få af mig, dig till nytto. Dermed sker då, att ingen hedrar sin fader eller sina moder;

6. Och hafven dermed gjort Guds bud till intet, för edra stadgars skull.

7. I skrymtare, Esaias hafver rätt spått om eder, sägandes:

8. Detta folket nalkas mig med sin mun, och hedrar mig med sina läppar; men deras hjerta är långt ifrå mig.

9. Men de tjena mig fåfängt, lärande den lärdom som är menniskobud.

10. Och han kallade till sig folket, och sade till dem: Hörer, och förstår.

11. Det besmittar icke menniskona, som ingår genom munnen; utan det, som utgår af munnen, det besmittar menniskona.

12. Då stego hans Lärjungar fram, och sade till honom: Vetst du, att Phariseerna förargades, när de hörde detta ordet?

13. Han svarade, och sade: Hvar och en plantering, som min himmelske Fader icke planterat hafver, skall uppryckas med rötter.

14. Låter fara dem; de äro blinde, och blindas ledare; hvar nu en blinder leder en blindan, så falla de både i gropena.

15. Då svarade Petrus, och sade till honom: Uttyd oss denna liknelsen.

16. Då sade Jesus: Ären I ock ännu oförståndige?

17. Förstån I icke ännu, att allt det, som ingår genom munnen, det går i buken, och hafver sin naturliga utgång?

18. Men det, som går ut af munnen, det kommer ifrå hjertat; och det besmittar menniskona;

19. Ty af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufveri, falsk vittne, hädelse.

20. Det äro de stycke, som besmitta menniskona; men äta med otvagna händer, besmittar icke menniskona.

21. Och Jesus gick dädan, och kom i Tyri och Sidons landsändar.

22. Och si, en Cananeisk qvinna kom af de landsändar, och ropade till honom, och sade: O Herre, Davids Son, förbarma dig öfver mig; min dotter qväljs jämmerliga af djefvulen.

23. Men han svarade henne icke ett ord. Då stego hans Lärjungar fram, och bådo honom, och sade: Skilj henne ifrå dig; ty hon ropar efter oss.

24. Men han svarade, och sade: Jag är icke utsänd, utan till de borttappada får af Israels hus.

25. Men hon kom, och tillbad honom, sägandes: Herre, hjelp mig.

26. Då svarade han, och sade: Det är icke höfveligit att taga brödet ifrå barnen, och kasta det för hundarna.

27. Svarade hon: Ja, Herre; dock likväl äta hundarna af de smulor, som falla utaf deras herrars bord.

28. Då svarade Jesus, och sade till henne: O qvinna, din tro är stor; ske dig som du vill. Och hennes dotter blef helbregda i samma stund.

29. Och Jesus gick dädan länger fram, och kom till det Galileiska hafvet; och gick upp på ett berg, och satte sig der.

30. Och till honom kom mycket folk, och hade med sig halta, blinda, dumbar, lemmalösa och många andra, och kastade dem för Jesu fötter; och han gjorde dem helbregda;

31. Så att folket förundrade sig, när de sågo de dumbar tala, de lemmalösa färdiga, de halta gå, de blinda se; och prisade Israels Gud.

32. Och Jesus kallade sina Lärjungar till sig, och sade: Jag ömkar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta; och jag vill icke låta dem ifrå mig fastande, att de icke skola gifvas upp i vägen.

33. Då sade hans Lärjungar till honom: Hvar skole vi få här i öknene så mycket bröd, der vi kunne mätta så mycket folk med?

34. Sade Jesus till dem: Huru mång bröd hafven I? De sade: Sju, och några små fiskar.

35. Då böd han folket sätta sig ned på jordena;

36. Och tog de sju bröd och fiskarna, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; och Lärjungarna gåfvo folkena.

37. Och de åto alle, och vordo mätte; och upptogo det öfver var i styckom, sju korgar fulla.

38. Och de som åto voro fyratusend män, förutan qvinnor och barn.

39. Och när han hade skiljt folket ifrå sig, steg han till skepps, och kom uti den gränson vid Magdala.

MATTEUS, 16. CAPITLET

Tecken begäres, nekas. De Phariseers surdeg. Petri bekännelse. Christi och de Christnas lidande.

1. Då stego de Phariseer och Sadduceer fram, och frestade honom, begärandes att han ville låta dem se tecken af himmelen.

2. Men han svarade, och sade till dem: Om aftonen sägen I: Det blifver klart väder; förty himmelen är röd;

3. Och om morgonen: Det blifver oväder i dag; ty himmelen är röd och olustig. I skrymtare, om himmelens skepelse kunnen I döma; kunnen I ock icke döma om tidsens tecken?

4. Det vrånga och horiska slägtet söker efter tecken; och tecken skall icke gifvas dem, utan Jone Prophetens tecken. Och så öfvergaf han dem, och gick sin väg.

5. Och när hans Lärjungar voro komne utöfver på den andra stranden, hade de förgätit taga bröd med sig.

6. Då sade Jesus till dem: Ser till, och förvarer eder för de Phariseers och Sadduceers surdeg.

7. Då tänkte de vid sig sjelfva, och sade: Vi hafve intet bröd tagit med oss.

8. När Jesus det förnam, sade han till dem: I klentrogne, hvad bekymrar det dock eder, att I icke hafven tagit bröd med eder?

9. Förstån I icke ännu, eller minnens, om de fem bröd emellan de femtusend män, och huru många korgar I upptogen?

10. Icke heller om de sju bröd emellan de fyratusend män, och huru många korgar I då upptogen?

11. Huru kommer det då till, att I icke kunnen förstå, att jag icke sade eder om bröd, (då jag sade:) I skolen förvara eder för de Phariseers och Sadduceers surdeg?

12. Så förstodo de då, att han hade icke budit dem taga sig vara för bröds surdeg, utan för de Phariseers och Sadduceers lärdom.

13. Då kom Jesus i den ängden Cesarea Philippi, och frågade sina Lärjungar, och sade: Hvem säger folket mig, menniskones Son, vara?

14. Då sade de: Somlige Johannem Döparen, somlige Eliam, somlige Jeremiam, eller en af Propheterna.

15. Sade han till dem: Hvem sägen I mig då vara?

16. Då svarade Simon Petrus, och sade: Du äst Christus, lefvandes Guds Son.

17. Då svarade Jesus, och sade till honom: Salig äst du, Simon, Jone son; ty kött och blod hafver dig det icke uppenbarat; utan min Fader, som är i himmelen.

18. Och jag säger dig igen, att du äst Petrus; och uppå detta hälleberget skall jag bygga mina församling; och helvetes portar skola icke varda henne öfvermägtige.

19. Och jag skall gifva dig himmelrikets nycklar. Allt det du binder på jordene, det skall vara bundet i himmelen; och allt det du löser på jordene, det skall vara löst i himmelen.

20. Då böd han sina Lärjungar, att de skulle för ingen säga, att han var Jesus Christus.

21. Ifrå den tiden begynte Jesus förkunna sina Lärjungar, huru han måste gå till Jerusalem, och lida mycket af de äldsta, och af de öfversta Presterna, och af de Skriftlärda; och dräpas, och tredje dagen uppstå igen.

22. Och Petrus tog honom afsides, och begynte straffa honom, och sade: Herre, skona dig sjelf; detta vederfares dig icke.

23. Då vände han sig om, och sade till Petrum: Gack bort ifrå mig, du Satan; du äst mig till hinders; ty du besinnar icke det Gudi tillhörer, utan det menniskom tillhörer.

24. Då sade Jesus till sina Lärjungar: Hvilken som vill följa mig, han vedersake sig sjelf, och tage sitt kors uppå sig, och följe mig.

25. Ty hvilken som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och hvilken som mister sitt lif, för mina skull, han skall finna det.

26. Hvad hjelper nu det menniskone, om hon förvärfvar hela verldena, och får dock skada till sin själ? Eller hvad kan menniskan gifva, der hon kan igenlösa sin själ med?

27. Förty det skall ske, att menniskones Son skall komma i sins Faders härlighet, med sina Änglar; och då skall han löna hvarjom och enom efter hans gerningar.

28. Sannerliga säger jag eder: Här äro någre ståndande, som icke skola smaka döden, tilldess de få se menniskones Son komma i sitt rike.

MATTEUS, 17. CAPITLET

Jesu förklaring. En rasande botas. Christi död. Skatt gifves.

1. Och sex dagar derefter tog Jesus Petrum, och Jacobum, och Johannem, hans broder, till sig; och hade dem afsides upp på ett högt berg.

2. Och vardt förklarad för dem; och hans ansigte sken som solen, och hans kläder voro hvit som ett ljus.

3. Och si, dem syntes Mose, och Elias, talande med honom.

4. Då svarade Petrus, och sade till Jesum: Herre, här är oss godt vara; vill du, så vilje vi här göra tre hyddor; dig ena, och Mosi ena, och Elie ena.

5. Vid han ännu talade, si, en ljus sky omskyggde dem; och si, en röst utur skyn sade: Denne är min käre Son, i hvilkom jag hafver ett godt behag; honom hörer.

6. Och när Lärjungarna det hörde, föllo de på sitt ansigte, och vordo svårliga förfärade.

7. Men Jesus gick till, och tog på dem, och sade: Står upp, och rädens icke.

8. Men då de upplyfte sin ögon, sågo de ingen, utan Jesum allena.

9. Och när de gingo ned af berget, böd Jesus dem, och sade: Säger för ingen denna synena, tilldess menniskones Son är uppstånden ifrå de döda.

10. Och frågade honom hans Lärjungar, och sade: Hvi säga då de Skriftlärda, att Elias måste komma tillförene?

11. Jesus svarade, och sade till dem: Elias skall ju komma först, och skicka all ting i lag igen.

12. Men jag säger eder: Elias är allaredo kommen, och de kände honom intet; utan gjorde honom hvad de ville. Sammalunda skall ock menniskones Son lida af dem.

13. Då förstodo Lärjungarna, att han sade dem om Johanne Döparen.

14. Och när de kommo till folket, steg en man fram, böjde för honom sin knä;

15. Och sade: Herre, förbarma dig öfver min son, ty han är månaderasande, och lider stor jämmer; ty han faller ofta i elden, och ofta i vattnet;

16. Och jag hade honom fram för dina Lärjungar, och de kunde intet hjelpa honom.

17. Då svarade Jesus, och sade: O du otrogna och genvördiga slägte, huru länge skall jag vara med eder? Huru länge skall jag lida eder? Hafver honom hit.

18. Och Jesus hotade honom, och djefvulen gick ut af honom; och drängen vardt helbregda i samma stund.

19. Då gingo Lärjungarna till Jesum afsides, och sade: Hvi kunde icke vi drifva honom ut?

20. Jesus sade till dem: För edra otros skull. Sannerliga säger jag eder: Om I hafven trona som ett senapskorn, då mågen I säga till detta berget: Gack hädan dit bort, och det skall gå; och eder varder intet omöjeligit.

21. Men detta slaget går icke ut, utan med bön och fasto.

22. Men då de vistades i Galileen, sade Jesus till dem: Det skall ske, att menniskones Son varder öfverantvardad i menniskors händer;

23. Och de skola dräpa honom, och tredje dagen skall han stå upp igen. Och de vordo storliga bedröfvade.

24. Och när de kommo till Capernaum, gingo de, som skattpenningen plägade uppbära, till Petrum, och sade: Plägar icke edar mästare gifva skattpenning?

25. Då sade han: Ja; och som han kom i huset, förekom honom Jesus, och sade: Hvad synes dig, Simon? Af hvem taga jorderikes Konungar tull eller skatt? Af sin barn, eller af de främmande?

26. Sade Petrus till honom: Af de främmande. Då sade Jesus till honom: Så äro ju barnen fri.

27. Men på det vi icke skole förarga dem, så gack till hafvet, och kasta ut kroken; och den första fisk du får, tag. Och när du låter upp hans mun, varder du finnandes en penning; den tag, och få honom ut, för mig och dig.

MATTEUS, 18. CAPITLET

Förarga ingen. Var försonlig.

1. I den tiden gingo Lärjungarna till Jesum, och sade: Hvilken är den störste i himmelriket?

2. Då kallade Jesus fram ett barn, och ställde det midt ibland dem;

3. Och sade: Sannerliga säger jag eder, utan I omvänden eder, och varden såsom barn, skolen I icke komma i himmelriket.

4. Hvilken nu sig sjelf så förnedrar, som detta barnet, han är den störste i himmelriket;

5. Och hvilken som undfår ett sådant barn i mitt Namn, han undfår mig.

6. Men hvilken som förargar en af dessa små, som tro på mig, honom vore bättre att en qvarnsten vore bunden vid hans hals, och han sänktes ned i hafsens djup.

7. Ve verldene för förargelses skull; ty förargelse måste ju komma; dock, ve de mennisko, genom hvilka förargelse kommer.

8. Är det så att din hand, eller din fot är dig till förargelse, så hugg honom af, och kastan ifrå dig; bättre är dig ingå uti lifvet halt, eller lemmalös, än du skulle hafva två händer och två fötter, och kastas i evinnerlig eld.

9. Och är det så att ditt öga är dig till förargelse, rif det ut, och kastat ifrå dig; bättre är dig, att du ingår uti lifvet enögder, än du skulle hafva tu ögon, och kastas i helvetes eld.

10. Ser till, att I förakten ingen af dessa små; ty jag säger eder, att deras Änglar i himmelen se alltid mins Faders ansigte, i himlom.

11. Ty menniskones Son är kommen till att frälsa det som förtappadt var.

12. Huru synes eder? Om en menniska hade hundrade får, och ett af dem fore vill; öfvergifver hon icke de nio och niotio på bergen, och går bort, och söker efter det som for vill?

13. Och händer det så, att hon finner det igen, sannerliga säger jag eder, hon gläds mera deröfver, än öfver de nio och niotio, som icke foro vill.

14. Så är ock icke edar himmelske Faders vilje, att någor af dessa små skall borttappad varda.

15. Men om din broder syndar dig emot, så gack och straffa honom emellan dig och honom allena; hörer han dig, så hafver du förvärfvat din broder;

16. Men hörer han dig icke, så tag ännu med dig en eller två, på det all sak skall bestå vid tvegge eller tregge vittnes mun.

17. Hörer han dem icke, så säg det församlingene; hörer han icke församlingena, så håll honom såsom en Hedning och Publican.

18. Sannerliga säger jag eder: Allt det I binden på jordene, det skall vara bundet i himmelen; och allt det I lösen på jordene, det skall vara löst i himmelen.

19. Yttermera säger jag eder: Der två af eder komma öfverens på jordene, hvad ting det helst kan vara, som de bedja om, skall dem det vederfaras af minom Fader, som är i himlom.

20. Ty hvar två eller tre äro församlade i mitt Namn, der är jag midt ibland dem.

21. Då steg Petrus fram till honom, och sade: Herre, huru ofta skall min broder synda emot mig, och jag skall förlåta honom det? Är sju resor nog?

22. Då sade Jesus till honom: Jag säger dig, icke sju resor; utan sjutio sinom sju resor.

23. Fördenskull är himmelriket liknadt vid en Konung, som ville hålla räkenskap med sina tjenare.

24. Och när han begynte räkna, kom en fram för honom, som honom var skyldig tiotusend pund;

25. Och efter han hade icke der han kunde betala med, böd herren att han skulle säljas, och hans hustru, och barn, och allt det han ägde, och betalas med.

26. Då föll den tjenaren ned, och tillbad honom, och sade: Herre, haf tålamod med mig, jag vill allt betala dig.

27. Då varkunnade herren sig öfver den tjenaren, och lät honom lös, och gaf honom till det han var skyldig.

28. Då gick den tjenaren ut, och fann en af sina medtjenare, som honom var skyldig hundrade penningar; och han tog fatt på honom, och fick honom i halsen, drog honom, och sade: Betala det du äst skyldig.

29. Då föll hans medtjenare till hans fötter, och bad honom, sägandes: Haf tålamod med mig, jag vill allt betala dig.

30. Men han ville icke; utan gick bort, och kastade honom i fängelse, så länge han betalade det han var skyldig.

31. Då nu andre hans medtjenare sågo det som skedde, tyckte dem det ganska illa vara, och kommo, och kungjorde sinom herra allt det skedt var.

32. Då kallade hans herre honom för sig, och sade till honom: Du skalkaktige tjenare, allt det du skyldig vast, gaf jag dig till, ty du bad mig;

33. Skulle du ock icke hafva förbarmat dig öfver din medtjenare, såsom jag förbarmade mig öfver dig?

34. Och hans herre vardt vred, och antvardade honom bödlarna i händer, tilldess det var allt betaladt, som han honom skyldig var.

35. Så skall ock min himmelske Fader göra eder, om I icke förlåten af edor hjerta, hvar och en sinom broder det de bryta.

MATTEUS, 19. CAPITLET

Ägtenskaps band. Barns förmån. Lifsens väg. Rikedoms bruk.

1. Och det begaf sig, när Jesus hade fullkomnat det talet, gick han utaf Galileen, och kom in i Judee landsändar, vid sidon af Jordan.

2. Och honom följde mycket folk; och han gjorde dem der helbregda.

3. Då gingo de Phariseer fram till honom, frestade honom, och sade till honom: Är det ock rätt, att man skiljer sig vid sina hustru, för allahanda sakers skull?

4. Då svarade han, och sade till dem: Hafven I icke läsit, att den, som gjorde menniskona af begynnelsen, man och qvinna gjorde han dem?

5.  Och sade: Fördenskull skall man öfvergifva fader och moder, och blifva när sine hustru; och de tu varda ett kött.

6.  Så äro de icke nu tu, utan ett kött; det nu Gud hafver sammanfogat, skall menniskan icke åtskilja.

7. Då sade de till honom: Hvi böd då Moses gifva skiljobref, och öfvergifva henne?

8. Sade han till dem: För edart hjertas hårdhets skull tillstadde Moses, att I måtten öfvergifva edra hustrur; men af begynnelsen var det icke så.

9. Men jag säger eder: Hvar som skiljer sina hustru ifrå sig, utan för hors skull, och tager ena andra, han gör hor; och den som tager den öfvergifna, han gör hor.

10. Då sade hans Lärjungar till honom: Hafver mansens sak sig så med hustrune, då är icke godt gifva sig i ägtenskap.

11. Då sade han till dem: Hvar man tager icke detta ordet, utan de, hvilkom det blifver gifvet;

12. Ty somlige snöpte äro, som så äro födde af moderlifvet; och somlige snöpte äro, som äro snöpte af menniskom; och somlige snöpte äro, som sig sjelfva hafva snöpt, för himmelrikets skull. Hvilken som kan tagat, han taget.

13. Då vordo barn burne till honom, att han skulle lägga händer på dem, och bedja; men Lärjungarna näpste dem.

14. Då sade Jesus: Låter betämma barnen, och förmener dem icke komma till mig; ty sådana hörer himmelriket till.

15. Och när han hade lagt händer på dem, gick han dädan.

16. Och si, en gick fram, och sade till honom: Gode Mästar, hvad godt skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif?

17. Då sade han till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan Gud allena; men vill du ingå till lifvet, så håll budorden.

18. Sade han till honom: Hvilka? Sade Jesus: Du skall icke dräpa; du skall icke bedrifva hor; du skall icke stjäla; du skall icke bära falsk vittne;

19. Hedra din fader och dina moder; och du skall älska din nästa, såsom dig sjelf.

20. Då sade den unge mannen till honom: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom; hvad fattas mig ännu?

21. Sade Jesus till honom: Vill du vara fullkomlig, så gack bort, sälj det du hafver, och gif de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.

22. När den unge mannen hörde detta ordet, gick han bedröfvad bort; ty han hade många ägodelar.

23. Då sade Jesus till sina Lärjungar: Sannerliga säger jag eder: Dem rika är svårt gå in i himmelriket.

24. Och yttermera säger jag eder: Det är lättare, att en camel går genom ett nålsöga, än att en rik kommer i Guds rike.

25. När Lärjungarna detta hörde, vordo de ganska förfärade, och sade: Ho kan då varda salig?

26. Då såg Jesus till dem, och sade till dem: För menniskom är det omöjeligit; men för Gudi äro all ting möjelig.

27. Då svarade Petrus, och sade till honom: Si, vi hafve öfvergifvit all ting, och följt dig; hvad skole vi få derföre?

28. Då sade Jesus till dem: Sannerliga säger jag eder, att I, som mig hafven efterföljt, i den nya födelsen, när menniskones Son varder sittandes på sins majestäts säte, då skolen ock I sitta på tolf säte, dömande de tolf Israels slägte.

29. Och hvar och en, som öfvergifver hus, eller bröder, eller systrar, eller fader, eller moder, eller hustru, eller barn, eller åkrar, för mitt Namns skull, han skall få hundradefaldt, och ärfva evinnerligit lif.

30. Men månge de främste blifva de ytterste, och de ytterste de främste.

MATTEUS, 20.CAPITLET

Vingården. Jesu lidande. Lärjungars träta. Två blinde.

1. Förty himmelriket är likt enom husbonda, som gick ut bittida om morgonen, till att leja sig arbetare i sin vingård.

2. Och när han hade varit öfverens med arbetarena om en viss dagspenning, sände han dem i sin vingård.

3. Sedan gick han ut vid tredje stunden, och såg några andra ståndande fåfänga på torget;

4. Och sade till dem: Går ock I uti min vingård; och hvad skäligit är, vill jag gifva eder.

5. Och de gingo. Och åter gick han ut vid sjette och nionde stunden, och gjorde sammaledes.

6. Men vid den ellofte stundena gick han ut, och fann några andra ståndande fåfänga, och sade till dem: Hvi stån I här hela dagen fåfänge?

7. De sade till honom: Ty ingen hafver lejt oss. Då sade han till dem: Går ock I uti min vingård; och hvad skäligit är, skolen I få.

8. När aftonen kom, sade vingårdsherren till sin skaffare: Kalla fram arbetarena, och gif dem deras lön, begynnandes på de sista, intill de första.

9. Och när de kommo fram, som vid ellofte stundena komne voro, fick hvardera dagspenningen.

10. Men när de förste kommo, mente de, att de skulle fått mer; och fingo ock hvardera dagspenningen.

11. Och när de så fingo, knorrade de emot husbondan;

12. Och sade: Desse siste hafva arbetat en timma, och du gjorde dem lika med oss, som hafva burit dagsens tunga och hettan.

13. Då svarade han enom af dem, och sade: Min vän, jag gör dig ingen orätt; vast du icke öfverens med mig om en viss dagspenning?

14. Tag det dig tillhörer, och gack din väg; men jag vill gifva denna sista så mycket som dig.

15. Eller må jag icke göra uti min ting hvad jag vill? Ser du fördenskull illa ut, att jag så god är?

16. Alltså varda de ytterste de främste, och de främste de ytterste. Ty månge äro kallade; men få äro utvalde.

17. Och så drog Jesus upp till Jerusalem, och tog de tolf Lärjungarna till sig på vägen, och sade till dem:

18. Si, vi farom upp till Jerusalem, och menniskones Son skall öfverantvardas dem öfversta Prestomen, och dem Skriftlärdom; och de skola döma honom till döden.

19. Och de skola öfverantvarda honom Hedningomen, till att begabbas, och hudflängas, och korsfästas; och tredje dagen skall han uppstå igen.

20. Då steg Zebedei söners moder fram till honom med sina söner, tillbad honom, och begärade något af honom.

21. Då sade han till henne: Hvad vill du? Sade hon till honom: Låt dessa två mina söner sitta i ditt rike; den ena på dina högra hand, och den andra på dina venstra.

22. Då svarade Jesus, och sade: I veten icke hvad I bedjen; kunnen I dricka den kalken, som jag skall dricka, och döpas med det dopet, som jag döpes med? Då sade de till honom: Ja, väl.

23. Sade han till dem: Min kalk skolen I visst dricka, och döpas med det dop, som jag döpes med; men sitta på mina högra hand och venstra står icke mig till att gifva, utan dem som det tillredt är af minom Fader.

24. När de tio det hörde, vordo de misslynte på de två bröderna.

25. Då kallade Jesus dem till sig, och sade: I veten, att verldslige Förstar äro rådande, och de som herrar äro, hafva magtena.

26. Så skall det icke vara ibland eder; utan den, som vill vara mägtig ibland eder, han vare edar tjenare.

27. Och hvilken ibland eder vill vara den främste, han vare edar dräng.

28. Såsom menniskones Son är icke kommen, på det han vill låta tjena sig, utan att han vill tjena, och gifva sitt lif till återlösning för många.

29. Och när de gingo utaf Jericho, följde honom mycket folk.

30. Och si, två blinde såto vid vägen; och när de hörde, att Jesus gick der fram, ropade de, och sade: Ack! Herre, Davids Son, förbarma dig öfver oss.

31. Men folket näpste dem, att de skulle tiga. Då ropade de dessmer, och sade: Ack! Herre, Davids Son, förbarma dig öfver oss.

32. Då stadnade Jesus, och kallade dem, och sade: Hvad viljen I, att jag skall göra eder?

33. De sade till honom: Herre, att vår ögon måtte öppnas.

34. Då varkunnade sig Jesus öfver dem, och tog på deras ögon; och straxt fingo de sina syn, och följde honom.

MATTEUS, 21. CAPITLET

Jesus inrider, renar templet, straffar Phariseerna.

1. Och när de nalkades Jerusalem, och kommo till Bethphage, vid Oljoberget, sände Jesus två sina Lärjungar;

2. Och sade till dem: Går i byn, som ligger för eder; och straxt varden I finnande ena åsninno bundna, och fålan när henne; löser dem, och leder till mig.

3. Och om någor talar eder till, så säger: Herren behöfver dem; och straxt släpper han dem.

4. Detta är allt skedt, att det skulle fullkomnas, som sagdt är genom Propheten, som sade:

5. Säger till dottrena Zion: Si, din Konung kommer till dig, saktmodig, ridandes på ene åsninno, och på en arbetes åsninnos fåla.

6. Lärjungarna gingo bort, och gjorde som Jesus hade dem befallt;

7. Och ledde till honom åsninnona och fålan; och lade sin kläder på dem, och satte honom deruppå.

8. Mycket folk bredde sin kläder på vägen; de andre skåro qvistar af trän, och strödde på vägen.

9. Men folket, som föregick, och de som efterföljde, ropade och sade: Hosianna, Davids Sone; välsignad vare han, som kommer i Herrans Namn; Hosianna i höjdene.

10. Och när han kom in i Jerusalem, upprörde sig hela staden, och sade: Ho är denne?

11. Då sade folket: Denne är Jesus, den Propheten af Nazareth i Galileen.

12. Och gick Jesus in i Guds tempel, och dref ut alla de der köpte och sålde i templet, och omstötte vexlareborden, och dufvomånglarenas säte;

13. Och sade till dem: Det är skrifvet: Mitt hus skall kallas ett bönehus; men I hafven gjort ena röfvarekulo deraf.

14. Och till honom kommo blinde och halte i templet; och han gjorde dem helbregda.

15. När de öfverste Presterna och de Skriftlärde sågo de under, som han gjorde, och barnen, som ropade i templet, sägande: Hosianna, Davids Sone, blefvo de misslynte;

16. Och sade till honom: Hörer du hvad desse säga? Då sade Jesus till dem: Hvi icke? Hafven I aldrig läsit: Af barnas och spenabarnas mun hafver du fullkomnat lofvet?

17. Då öfvergaf han dem, och gick utu staden till Bethanien, och blef der.

18. Om morgonen, när han gick in i staden igen, hungrade honom.

19. Och han fick se ett fikonaträ vid vägen, och gick dertill, och fann intet deruppå, utan allenast löf; och sade till det: Växe aldrig härefter frukt på dig. Och fikonaträt blef straxt torrt.

20. Och när Lärjungarna sågo det, förundrade de sig, och sade: Huru är det fikonaträt så snart torkadt?

21. Då svarade Jesus, och sade till dem: Sannerliga säger jag eder: Om I hafven trona, och tviflen intet, så varden I icke allenast görande sådant, som med fikonaträt skedde; utan jemväl, om I sägen till detta berget: Häf dig upp, och kasta dig i hafvet, då skall det ske;

22. Och allt det I bedjen i bönene, troendes, det skolen I få.

23. Och när han kom i templet, gingo de öfverste Presterna och de äldste i folket till honom, der han lärde, och sade: Af hvad magt gör du detta? Och hvilken hafver gifvit dig denna magten?

24. Då svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; om I sägen mig det, vill jag ock säga eder, af hvad magt jag detta gör:

25. Hvadan var Johannis döpelse? Af himmelen eller af menniskom? Då tänkte de vid sig sjelfva, och sade: Sägom vi, af himmelen; då säger han till oss: Hvi trodden I då honom icke?

26. Sägom vi ock, af menniskom; så rädes vi folket; ty alle höllo Johannes för en Prophet.

27. Då svarade de Jesu, och sade: Vi vete det icke. Sade han till dem: Icke heller säger jag eder, af hvad magt jag detta gör.

28. Men hvad synes eder? En man hade två söner, och gick till den första, och sade: Son, gack, och arbeta i dag i min vingård.

29. Han svarade, och sade: Jag vill icke. Sedan ångrade honom det, och gick åstad.

30. Och gick han till den andra, och sade sammalunda. Då svarade han, och sade: Ja, herre; och gick intet.

31. Hvilken af de två gjorde det fadren ville? De sade till honom: Den förste. Sade Jesus till dem: Sannerliga säger jag eder, att Publicaner och skökor skola gå i himmelriket förr än I.

32.  Johannes kom till eder, och lärde eder rätta vägen, och I trodden honom intet; men Publicaner och skökor trodde honom; och ändock I det sågen, hafven I dock sedan ingen bättring gjort, att I måtten trott honom.

33. Hörer en annor liknelse: Det var en husbonde, som planterade en vingård, och gärde der gård omkring, och grof en press derinne, och byggde ett torn, och utlejde honom vingårdsmännom, och for utländes.

34. När nu fruktenes tid kom, sände han sina tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle uppbära hans frukt.

35. Då togo vingårdsmännerna fatt på hans tjenare; den ena hudflängde de, den andra slogo de ihjäl, den tredje stenade de.

36. Åter sände han andra tjenare, flera än de första; och de gjorde dem sammaledes.

37. På det sista sände han sin son till dem, och sade: De hafva ju ena försyn för min son.

38. Men när vingårdsmännerna sågo sonen, sade de emellan sig: Denne är arfvingen; kommer, låter oss slå honom ihjäl, och så få vi hans arfvedel.

39. Och de togo fatt på honom, drefvo honom ut af vingården, och slogo honom ihjäl.

40. När nu vingårdsherren kommer, hvad skall han göra åt de vingårdsmännerna?

41. Sade de till honom: De onda skall han illa förgöra, och leja sin vingård androm vingårdsmännom, de som gifva honom fruktena i rättom tid.

42. Då sade Jesus till dem: Hafven I aldrig läsit i Skriftene? Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är blifven en hörnsten; af Herranom är detta skedt, och är underligit för vår ögon.

43. Derföre säger jag eder, att Guds rike skall tagas från eder, och varda gifvet Hedningomen, som göra dess frukt.

44. Och hvilken som faller på denna stenen, han varder krossad; men uppå hvilken han faller, den slår han sönder i stycker.

45. Och när de öfverste Presterna och Phariseerna hörde hans liknelser, förnummo de, att han talade om dem.

46. Och de ville hafva tagit fatt på honom; men de räddes för folket, ty de höllo honom för en Prophet.

MATTEUS, 22. CAPITLET

Bröllopskläder. Kejsarens skatt. Uppståndelsen. Yppersta budet. Christi Fader.

1. Och svarade Jesus, och talade dem åter till genom liknelser, sägandes:

2. Himmelriket är likt enom Konung, som gjorde bröllop åt sin son;

3. Och sände ut sina tjenare, att de skulle kalla dem, som budne voro till bröllopet; och de ville icke komma.

4. Åter sände han ut andra tjenare, sägandes: Säger dem som budne äro: Si, jag hafver tillredt min måltid; mine oxar och min gödeboskap äro slagtad, och all ting äro redo; kommer till bröllop.

5. Men de försummade det; och gingo bort, den ene till sin afvelsgård, den andre till sin köpenskap.

6. Och somlige togo fatt på hans tjenare, hädde och dråpo dem.

7. När Konungen det hörde, vardt han vred, och sände ut sina härar, och förgjorde de dråpare, och brände upp deras stad.

8. Då sade han till sina tjenare: Bröllopet är tillredt; men de, som voro budne, voro icke värdige.

9. Derföre går ut på vägarna, och alle de I finnen, kaller till bröllopet.

10. Och tjenarena gingo ut på vägarna, och församlade alla, så många de funno, både onda och goda; och borden vordo all fullsatt.

11. Då gick Konungen in, att han skulle bese gästerna, och såg der en man, som var icke klädd i bröllopskläder;

12. Och sade till honom: Min vän, huru kom du härin, och hafver icke bröllopskläder? Och han tigde.

13.   Då sade Konungen till tjenarena; Binder honom händer och fötter, och kaster honom i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.

14. Ty månge äro kallade, och få utkorade.

15. Då gingo de Phariseer bort, och lade råd, huru de måtte beslå honom med orden;

16. Och sände sina lärjungar till honom, med de Herodianer, och sade: Mästar, vi vete att du äst sannfärdig, och lärer Guds väg rätt, och du rädes för ingen; ty du ser icke efter menniskors person.

17. Så säg oss: Huru synes dig? Är det rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller ej?

18. När Jesus märkte deras skalkhet, sade han: Hvi fresten I mig, I skrymtare?

19. Låter mig se myntet på skattpenningen. Och de fingo honom penningen.

20. Och han sade till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta?

21. De sade till honom: Kejsarens. Då sade han till dem: Så gifver Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.

22. När de det hörde, förundrade de sig; och öfvergåfvo honom, gångande ifrå honom.

23. På den dagen gingo till honom de Sadduceer, som säga att ingen uppståndelse är; och frågade honom,

24. Sägande: Mästar, Mose sade: Om någor blifver död barnlös, då skall hans broder taga hans hustru till ägta, och uppväcka sinom broder säd.

25. När oss voro sju bröder; den förste tog sig hustru, och blef död; och efter han hade ingen säd, lefde han sina hustru sinom broder.

26. Sammalunda ock den andre, och den tredje, allt intill den sjunde.

27. Sist af allom blef ock qvinnan död.

28. När nu uppståndelsen sker, hvilkens hustru af de sju blifver hon? Ty de hafva alle haft henne.

29. Då svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, och veten icke Skriftena, ej heller Guds kraft.

30. Ty i uppståndelsen hvarken tager man sig hustru, eller qvinna gifs manne; utan de äro lika som Guds Änglar i himmelen.

31. Men om de dödas uppståndelse hafven I icke läsit, hvad eder sagdt är af Gudi, som sade:

32. Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? Gud är icke de dödas Gud, utan deras som lefvande äro.

33. Och när folket sådant hörde, förundrade de sig öfver hans lärdom.

34. När de Phariseer hörde, att han hade stoppat de Sadduceer munnen till, församlade de sig.

35. Och en af dem, som var en Skriftlärd, frestade honom, sägandes:

36. Mästar, hvilket är det yppersta budet i lagen?

37. Då sade Jesus till honom: Du skall älska Herran din Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg.

38. Detta är det yppersta och största budet.

39. Det andra är desso likt: Du skall älska din nästa som dig sjelf.

40. På dessa tu buden hänger all lagen och Propheterna.

41. När nu de Phariseer voro tillhopa, frågade dem Jesus;

42. Och sade: Hvad synes eder om Christo? Hvars son är han? Sade de till honom: Davids.

43. Då sade han till dem: Hvi kallar då David honom i Andanom Herra? sägandes:

44. Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand, tilldess jag lägger dina fiendar dig till en fotapall.

45. Efter nu David kallar honom Herra, huru är han då hans son?

46. Och ingen kunde svara honom ett ord; och ifrå den dagen dristade sig ej heller någor att fråga honom något mer.

MATTEUS, 23. CAPITLET

Ve öfver de Skriftlärda och Jerusalem.

1. Då talade Jesus till folket, och till sina Lärjungar.

2. Sägandes: På Mose stol sitta de Skriftlärde och Phariseer.

3. Allt det de bjuda eder hålla, det håller och görer; men efter deras gerningar görer icke; ty de säga, och göra intet.

4. De binda tunga och odrägeliga bördor tillsamman, och lägga menniskomen på härdarna; men de vilja icke sjelfve röra dem med ett finger.

5. Men alla sina gerningar göra de, på det de skola varda sedde af menniskomen; de göra sina tänkeskrifter breda, och fållarna på sin kläder stora;

6. De sitta gerna främst vid borden, och i Synagogorna;

7. Och vilja gerna varda helsade på torgen, och heta af menniskomen: Rabbi, Rabbi.

8. Men I skolen icke låta kalla eder Rabbi; ty en är edar Mästare, Christus, och I ären alle bröder.

9. Och I skolen ingen fader kalla eder på jordene; ty en är edar Fader, som är i himlom.

10. Och I skolen icke låta kalla eder Mästare; ty en är edar Mästare, Christus.

11. Den som är ypperst ibland eder, han skall vara edar tjenare.

12. Ty den sig upphöjer, han skall varda förnedrad; och den sig förnedrar, han skall varda upphöjd.

13. Ve eder, Skriftlärde och Phariseer; I skrymtare, som tillsluten himmelriket för menniskomen; I gån icke der sjelfve in, och dem som in vilja, tillstädjen I icke ingå.

14. Ve eder, Skriftlärde och Phariseer; I skrymtare, som uppäten enkors hus, förebärande långa böner; fördenskull skolen I få dess hårdare fördömelse.

15. Ve eder, Skriftlärde och Phariseer; I skrymtare, som faren omkring vatten och land, att I skolen göra en Proselyt; och när han gjord är, gören I honom till helvetes barn, dubbelt mer än I sjelfve ären.

16. Ve eder, blinde ledare, ty I sägen: Hvilken som svär vid templet, det är intet; men den som svär vid guldet i templet, han är saker.

17. I galne och blinde; hvilket är yppare, guldet, eller templet som helgar guldet?

18. Och hvilken som svär vid altaret, det är intet; men den der svär vid offret, som deruppå är, han är saker.

19. I galne och blinde, hvilket är yppare, offret, eller altaret som helgar offret?

20. Derföre, den som svär vid altaret, han svär vid det sjelft, och vid allt det derpå är.

21. Och den som svär vid templet, han svär vid det sjelft, och vid honom som deruti bor.

22. Och den som svär vid himmelen, han svär vid Guds stol, och vid honom som deruppå sitter.

23. Ve eder, Skriftlärde och Phariseer; I skrymtare, som gören tiond af mynto, dill och kumin, och låten bestå det som svårast är i lagen, nämliga domen, barmhertigheten och tron; detta skulle man göra, och det andra icke låta.

24. I blinde ledare, som silen myggor, och uppsvälgen camelen.

25. Ve eder, Skriftlärde och Phariseer; I skrymtare, som gören drickekaret och fatet rent utantill; men innantill äro all ting full med rof och orenlighet.

26. Du blinde Pharisee, gör först rent det som är innantill i drickekaret, och i fatet, att det utvärtes är må ock rent varda.

27. Ve eder, Skriftlärde och Phariseer; I skrymtare, som ären like de grafvar, som utantill äro hvitmenade, hvilka utvärtes synas dägeliga; men innantill äro de fulla med de dödas ben och all orenlighet.

28. Så synes ock I utvärtes för menniskomen rättfärdige; men invärtes ären I fulle med skrymteri och odygd.

29. Ve eder, Skriftlärde och Phariseer; I skrymtare, som uppbyggen Propheternas grafvar, och pryden de rättfärdigas grifter,

30. Sägande: Hade vi varit i våra fäders tid, vi skullom icke hafva varit delaktige med dem i Propheternas blod.

31. Så betygen I då öfver eder sjelfva, att I ären deras barn, som Propheterna dråpo.

32. Nu väl, uppfyller ock I edra fäders mått.

33. I ormar, I huggormars afföda, huru skolen I undfly helvetes fördömelse?

34. Derföre, si, jag sänder till eder Propheter, och visa och Skriftlärda; och somliga af dem skolen I dräpa och korsfästa, och somliga af dem skolen I hudflänga i edra Synagogor, och förfölja ifrå den ena staden till den andra;

35. På det öfver eder skall komma allt rättfärdigt blod, som är utgjutet på jordene, ifrå dens rättfärdiga Abels blod, intill Zacharie, Barachie sons, blod, hvilken I dråpen emellan templet och altaret.

36. Sannerliga säger jag eder, att allt detta skall komma uppå detta slägtet.

37. Jerusalem, Jerusalem, du som dräper Propheterna, och stenar dem som äro sände till dig; huru ofta hafver jag velat församla din barn, lika som hönan församlar sina kycklingar under sina vingar, och I villen icke?

38. Si, edart hus skall eder blifva öde.

39. Ty jag säger eder: Efter denna tiden skolen I icke se mig, tilldess I skolen säga: Välsignad vare han, som kommer i Herrans Namn.

MATTEUS, 24. CAPITLET

Jerusalems förstöring. Verldenes ände.

1. Då gick Jesus sin väg utaf templet; och hans Lärjungar gingo till honom, att de skulle låta honom se templets byggning.

2. Då sade Jesus till dem: Sen I icke allt detta? Sannerliga säger jag eder: Här skall icke låtas en sten på den andra, som icke blifver nederbruten.

3. Och när han satt på Oljoberget, gingo hans Lärjungar till honom afsides, och sade: Säg oss, när detta skall ske? Och hvad varder för tecken till din tillkommelse, och verldens ända?

4. Då svarade Jesus, och sade till dem: Ser till, att ingen förförer eder.

5. Ty månge skola komma i mitt Namn, och säga: Jag är Christus; och skola förföra många.

6. I skolen få höra örlig, och rykte af örlig; ser till, att I blifven icke försoffade; ty allt detta måste ske, men det är icke straxt änden.

7. Det ena folket skall resa sig upp emot det andra, och det ena riket emot det andra; och skola blifva pestilentier, och hunger, och jordbäfning, mångastäds.

8. Då skall nöden aldraförst begynnas.

9. Då skola de öfverantvarda eder uti tvång, och dräpa eder; och I skolen blifva hatade af all folk, för mitt Namns skull.

10. Och då skola månge förargas, och inbördes den ena förråda den andra, och inbördes hata hvarannan.

11. Och månge falske Propheter skola uppkomma, och förföra många.

12. Och efter det ondskan får öfverhandena, varder kärleken i mångom förkolnad.

13. Men den som blifver fast uti ändan, han varder salig.

14. Och detta Evangelium om riket skall varda predikadt i hela verldene, till ett vittnesbörd öfver all folk; och då skall änden komma.

15. När I nu fån se förödelsens styggelse, af hvilko sagdt är genom Daniel Propheten, ståndande i det helga rummet; den som läs det, han gifve akt deruppå;

16. De som då i Judiska landet äro, fly de på bergen;

17. Och den som är uppå taket, han stige icke ned, till att taga något ut af sitt hus;

18. Och den som är ute på markene, gånge icke tillbaka efter sin kläder.

19. Men ve dem som hafvande äro, och dem som dia gifva, i den tiden.

20. Men beder, att edor flykt sker icke om vintren, eller om Sabbathen.

21. Ty då skall varda en stor vedermöda, så att hon hafver icke varit sådana ifrå verldenes begynnelse och till denna tiden, ej heller varda skall.

22. Och om de dagar icke vorde förstäckte, då vorde intet kött frälst; men för de utvaldas skull skola de dagar varda förstäckte.

23. Om någor säger då till eder: Si, här är Christus, eller der; så tror det intet.

24. Ty falske Christi och falske Propheter skola uppkomma, och skola göra stor tecken och under; så att, om möjeligit vore, skola ock de utvalde förförde varda.

25. Si, jag hafver sagt eder det framföreåt.

26. Derföre, om de då säga till eder: Si, han är uti öknene; går icke ut: Si, han är i kammaren; tror det icke.

27. Ty såsom ljungelden går ut af öster, och synes allt intill vester; så varder ock menniskones Sons tillkommelse.

28. Men der som åtelen är, dit församla sig ock örnarna.

29. Men straxt efter den tidsens vedermödo skall solen blifva mörk, och månen skall icke gifva sitt sken, och stjernorna skola falla af himmelen, och himlarnas krafter skola bäfva.

30.   Och då skall synas menniskones Sons tecken i himmelen; och då skola all slägte på jordene jämra sig, och skola se menniskones Son komma i himmelens sky, med stora kraft och härlighet.

31. Och han skall utsända sina Änglar, med höga basunaröst; och de skola församla hans utvalda ifrå de fyra väder; ifrå den ena himmelens ända till den andra.

32. Af fikonaträt lärer en liknelse: När nu dess qvistar knoppas, och löfvet begynner springa ut, så veten I, att sommaren är hardt när;

33. Så ock, när I sen allt detta, så veter, att det är hardt för dörrene.

34. Sannerliga säger jag eder: Detta slägtet skall icke förgås, förrän allt detta sker.

35. Himmel och jord skola förgås; men min ord skola icke förgås.

36. Men om den dagen och om den stundena vet ingen, icke Änglarna i himmelen, utan min Fader allena.

37. Men lika som det var i Noe tid, så skall ock menniskones Sons tillkommelse vara.

38. Ty såsom de voro i de dagar för flodene; de åto och drucko, togo hustrur, och gåfvos mannom, intill den dagen, då Noe gick i arken;

39. Och visste intet af, förr än floden kom, och tog dem allasamman bort; så skall ock menniskones Sons tillkommelse vara.

40. Då skola två vara ute på markene; den ene blifver upptagen, den andre blifver qvarlåten.

41. Två skola mala på ene qvarn; den ene blifver upptagen, den andre blifver qvarlåten.

42. Vaker fördenskull; ty I veten icke, hvad stund edar Herre varder kommandes.

43. Men det skolen I veta att, visste husbonden, hvad stund tjufven skulle komma, förvisso vakade han och läte icke uppbryta sitt hus.

44. Derföre varer I ock redo; ty, den stund I icke menen, varder menniskones Son kommandes.

45. Hvilken är nu en trogen och snäll tjenare, som herren hafver satt öfver sitt husfolk, att han skall gifva dem mat i rättom tid?

46. Salig är den tjenaren, som hans herre finner så görande, när han kommer.

47. Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver alla sina ägodelar.

48. Men om så är, att den onde tjenaren säger i sitt hjerta: Min herre kommer icke ännu brådt;

49. Och begynner så slå sina medtjenare; ja, äta och dricka med de druckna;

50. Så kommer dens tjenarens herre, den dag han icke väntar honom, och den stund han icke menar;

51. Och skall sönderhugga honom, och gifva honom hans lön med skrymtare. Der skall vara gråt och tandagnisslan.

MATTEUS, 25. CAPITLET

Tio jungfrur. Trogen, otrogen tjenare. Yttersta domen.

1. Då varder himmelriket likt tio jungfrur, som togo sina lampor, och gingo ut emot brudgummen.

2. Men fem af dem voro visa, och fem fåvitska.

3. De fåvitska togo sina lampor, och togo inga oljo med sig;

4. Men de visa togo oljo i sin kärile, samt med lampomen.

5. Då nu brudgummen dröjde, blefvo de alla sömniga, och sofvo.

6. Men om midnattstid vardt ett anskri: Si, brudgummen kommer; går ut emot honom.

7. Då stodo alla de jungfrurna upp, och redde sina lampor till.

8. Då sade de fåvitska till de visa: Gifver oss af edra oljo; ty våra lampor slockna.

9. Då svarade de visa, sägande: Ingalunda; på det både oss och eder icke skall fattas; utan går heldre till dem som sälja, och köper till eder sjelfva.

10. När de gingo och skulle köpa, kom brudgummen; och de, som redo voro, gingo in med honom i bröllopet, och dörren tillstängdes.

11. På det sista kommo ock de andra jungfrurna, och sade: Herre, Herre, låt upp för oss.

12. Då svarade han, och sade: Sannerliga säger jag eder: Jag känner eder intet.

13. Vaker fördenskull; ty I veten hvarken dag eller stund, när menniskones Son är kommandes.

14. Ty lika som en man, den utländes for, kallade sina tjenare, och fick dem sina ägodelar i händer;

15. Och fick enom fem pund, enom tu, och enom ett, hvarjom efter hans magt; och for straxt bort.

16. Då gick den bort, som fem pund hade fått, och handlade med dem; och vann annor fem pund.

17. Sammalunda ock den som tu hade fått, vann ock annor tu.

18. Men den som ett hade fått, gick bort, grof i jordena, och bortgömde sins herras penningar.

19. En lång tid derefter kom de tjenares herre, och höll räkenskap med dem.

20. Då steg han fram, som hade fått fem pund, och sade: Herre, du fick mig fem pund; si, annor fem pund hafver jag vunnit med dem.

21. Då sade hans herre till honom: Ack! du gode och trogne tjenare, öfver en ringa ting hafver du varit trogen, jag skall sätta dig öfver mycket; gack in i dins herras glädje.

22. Då gick ock den fram, som hade fått tu pund, och sade: Herre, du fick mig tu pund, si, annor tu hafver jag vunnit dermed.

23. Då sade hans herre till honom: Ack! du gode och trogne tjenare, öfver en ringa ting hafver du varit trogen, jag skall sätta dig öfver mycket; gack in i dins herras glädje.

24. Då kom ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: Herre, jag visste, att du äst en sträng man; du uppskär der du intet sådde, och upphemtar der du intet strödde.

25. Och jag fruktade mig, gick bort, och gömde ditt pund i jordene; si, här hafver du det dig tillhörer.

26. Då svarade hans herre, och sade till honom: Du onde och late tjenare; visste du, att jag uppskär der jag intet sådde, och upphemtar der jag intet strödde;

27. Så skulle du hafva fått vexlarena mina penningar; och när jag hade kommit, hade jag ju fått mitt med vinning.

28. Derföre tager af honom pundet, och gifver honom, som tio pund hafver.

29. Ty hvarjom och enom, som hafver, skall varda gifvet, och han skall hafva nog; men den som icke hafver, det som han hafver, skall ock tagas ifrå honom.

30. Och den onyttiga tjenaren kaster uti det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.

31. Men när menniskones Son kommer i sitt majestät, och alle helige Änglar med honom, då skall han sitta på sins härlighets stol.

32. Och för honom skola församlas all folk; och han skall skilja dem, den ena ifrå den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrå getterna.

33. Och fåren skall han ställa på sina högra sido, och getterna på den venstra.

34. Då skall Konungen säga till dem, som äro på hans högra sido: Kommer, I mins Faders välsignade, och besitter det riket, som eder är tillredt ifrå verldenes begynnelse.

35. Ty jag var hungrig, och I gåfven mig äta; jag var törstig, och I gåfven mig dricka; jag var husvill, och I herbergaden mig;

36. Nakot, och I klädden mig; sjuk, och I sökten mig; jag var i häktelse, och I kommen till mig.

37. Då skola de rättfärdige svara honom, och säga: Herre, när sågom vi dig hungrigan, och spisadom dig; eller törstigan, och gåfvom dig dricka?

38. När sågom vi dig vara husvillan, och herbergadom dig; eller nakotan, och kläddom dig?

39. Eller när sågom vi dig sjukan, eller i häktelse, och kommom till dig?

40. Då skall Konungen svara, och säga till dem: Sannerliga säger jag eder: Det I hafven gjort enom af dessa minsta mina bröder, det hafven I gjort mig.

41. Då skall han ock säga till dem på venstra sidone: Går bort ifrå mig, I förbannade, uti evinnerlig eld, som djeflenom och hans änglom tillredd är.

42. Ty jag var hungrig, och I gåfven mig icke äta; jag var törstig, och I gåfven mig icke dricka.

43.  Jag var husvill, och I herbergaden mig icke; nakot, och I klädden mig icke; jag var sjuk och i häktelse, och I sökten mig icke.

44. Då skola ock de svara honom, och säga: Herre, när såge vi dig hungrigan, eller törstigan, eller husvillan, eller nakotan, eller sjukan, eller i häktelse, och hafvom icke tjent dig?

45. Då skall han svara dem och säga: Sannerliga säger jag eder: Hvad I icke hafven gjort enom af dessa minsta, det hafven I ock icke gjort mig.

46. Och desse skola då gå uti eviga pino; men de rättfärdige i evinnerligit lif.

MATTEUS, 26. CAPITLET

Christus smord, såld. Dess Påska, Nattvard, ångest, bön, fängslande, förhör. Petri fall.

1. Och det begaf sig, när Jesus hade lyktat all dessa ord, sade han till sina Lärjungar:

2. I veten att två dagar härefter varder Påska; och menniskones Son skall öfverantvardas till att korsfästas.

3. Då församlade sig de öfverste Presterna och de Skriftlärde, och de äldste i folket, uti den öfversta Prestens palats, som het Caiphas;

4. Och rådslogo, huru de måtte få gripa Jesum med list, och dräpa honom.

5. Dock sade de: Icke i högtiden, att ett upplopp icke varder i folkena.

6. Då nu Jesus var i Bethanien, i den spitelska Simons hus,

7. Steg en qvinna fram till honom, och hade ett glas med dyr smörjelse; och göt det på hans hufvud, der han satt vid bord.

8. Då hans Lärjungar det sågo, vordo de misslynte, och sade: Hvad gjordes denna förspillning behof?

9. Denna smörjelse måtte man hafva väl dyrt sålt, och gifvit de fattiga.

10. När Jesus det förnam, sade han till dem: Hvi gören I denna qvinnone illa tillfrids? ty hon hafver gjort med mig en god gerning.

11. I hafven alltid fattiga när eder; men alltid hafven I icke mig.

12. Det hon hafver utgjutit denna smörjelsen på min lekamen, det hafver hon gjort mig till begrafning.

13. Sannerliga säger jag eder, hvar som helst i hela verldene detta Evangelium varder predikadt, skall ock detta, som hon gjorde, sagdt varda henne till åminnelse.

14. Då gick en af de tolf, som het Judas Ischarioth, bort till de öfversta Presterna;

15. Och sade: Hvad viljen I gifva mig, att jag förråder eder honom? Och de vordo öfverens med honom om tretio silfpenningar.

16. Och ifrå den tiden sökte han tillfälle, att han måtte förråda honom.

17. Men på första Sötbrödsdagen gingo Lärjungarna till Jesum, och sade till honom: Hvar vill du, att vi skole tillreda dig Påskalambet?

18. Då sade han: Går in i staden till en, och säger honom: Mästaren låter säga dig: Min tid är hardt när; när dig vill jag hålla Påska, med mina Lärjungar.

19. Och Lärjungarna gjorde som Jesus befallde dem, och tillredde Påskalambet.

20. Och om aftonen satte han sig till bords med de tolf.

21. Och vid de åto, sade han: Sannerliga säger jag eder, en af eder skall förråda mig.

22. Då vordo de svårliga bedröfvade, och begynte hvar i sin stad säga till honom: Herre, icke är jag den samme?

23. Då svarade han, och sade: Den, som med mig doppade handena i fatet, han skall förråda mig.

24. Menniskones Son varder gåendes, som skrifvet är om honom; men ve den mennisko, af hvilko menniskones Son varder förrådd; det vore de menniskone bättre, att hon aldrig hade född varit.

25. Då svarade Judas, som förrådde honom, och sade: Mästar, icke är jag den samme? Sade han till honom: Du sadet.

26. Men när de åto, tog Jesus brödet; tackade, och bröt, och gaf Lärjungomen, och sade: Tager, äter; detta är min lekamen.

27. Och han tog kalken, och tackade, gaf dem, och sade: Dricker häraf alle.

28. Ty detta är min blod, dess nya Testamentsens, hvilken utgjuten varder för mångom, till syndernas förlåtelse.

29. Jag säger eder: Härefter skall jag icke dricka af denna vinträs frukt, intill den dagen jag varder det drickandes nytt med eder i mins Faders rike.

30. Och när de hade sagt lofsången, gingo de ut till Oljoberget.

31. Då sade Jesus till dem: I denna nattene skolen I alle förargas i mig; ty det är skrifvet: Jag skall slå herdan, och fåren af hjorden skola varda förskingrad.

32. Men när jag är uppstånden igen, vill jag gå fram för eder i Galileen.

33. Då svarade Petrus, och sade till honom: Om än alle förargades i dig, så skall jag dock likväl aldrig förargas.

34. Sade Jesus till honom: Sannerliga säger jag dig, att i desso nattene, förr än hanen gal, skall du neka mig tre resor.

35. Sade Petrus till honom: Om jag skulle än dö med dig, vill jag icke neka dig. Sammaledes sade ock alle Lärjungarna.

36. Då kom Jesus med dem på den platsen, som kallas Gethsemane, och sade till Lärjungarna: Sitter här, så länge jag går dit bort, och beder.

37. Och han tog Petrum till sig, och de två Zebedei söner, och begynte bedröfvas och ängslas.

38. Då sade Jesus till dem: Min själ är bedröfvad intill döden; blifver här, och vaker med mig.

39. Och han gick litet ifrå dem, föll ned på sitt ansigte, bad, och sade: Min Fader, är det möjeligit, så gånge denne kalken ifrå mig; dock icke som jag vill, utan som du.

40. Och han kom till Lärjungarna, och fann dem sofvande; och sade till Petrum: Så förmådden I icke vaka ena stund med mig?

41. Vaker och beder, att I fallen icke uti frestelse; anden är viljog, men köttet är svagt.

42. Åter gick han bort annan gång, och bad, sägandes: Min Fader, om det är icke möjeligit att denne kalken går ifrå mig, med mindre jag dricker honom, så ske din vilje.

43. Så kom han, och fann dem åter sofvande; ty deras ögon voro tung.

44. Och han lät då blifva dem, och gick åter bort, och bad tredje gången, sägandes samma orden.

45. Då kom han till sina Lärjungar, och sade till dem: Ja, sofver nu, och hviler eder; si, stunden är kommen, och menniskones Son skall antvardas i syndares händer.

46. Står upp, och låter oss gå; si, den är här, som mig förråder.

47. Och vid han än talade, si, då kom Judas, en af de tolf, och med honom en stor skare, med svärd och med stafrar, utsände af de öfversta Presterna, och af de äldsta i folket.

48. Men den, som förrådde honom, hade gifvit dem ett tecken, sägandes: Hvilken jag kysser, den äret; tager honom.

49. Då steg han hastigt fram till Jesum, och sade: Hel Rabbi; och kysste honom.

50. Då sade Jesus till honom: Min vän, hvarefter kommer du? Då stego de fram, och båro händer på Jesum, och grepo honom.

51. Och si, en af dem, som voro med Jesu, räckte ut handena, drog ut sitt svärd, och slog dens öfversta Prestens tjenare, och afhögg hans öra.

52. Då sade Jesus till honom: Stick ditt svärd i sitt rum; ty alle de som taga till svärd, de skola förgås med svärd.

53. Eller menar du, jag kunde icke bedja min Fader, att han skickade till mig mer än tolf legioner Änglar?

54. Huru blefve då Skriften fullkomnad, att så ske skall?

55. I samma stundene sade Jesus till skaran: Lika som till en röfvare ären I utgångne, med svärd och stafrar, till att taga fatt på mig; hvar dag hafver jag sutit när eder i templet, lärandes, och I hafven icke gripit mig.

56. Men detta är allt skedt, på det Propheternas skrifter skulle fullkomnas. Då öfvergåfvo alle Lärjungarna honom, och flydde.

57. Men de, som hade gripit Jesum, ledde honom till den öfversta Presten Caiphas, der de Skriftlärde och de äldste församlade voro.

58. Men Petrus följde honom långt efter, intill den öfversta Prestens palats; och gick in, och satte sig när tjenarena, på det han skulle se ändan.

59. Men de öfverste Presterne, och de äldste, och hela Rådet, sökte falskt vittnesbörd emot Jesum, att de måtte dräpa honom; och funno intet.

60. Och ändock mång falsk vittne kommo fram, funno de likväl intet. På det sista kommo tu falsk vittne;

61. Och sade: Denne hafver sagt: Jag kan bryta ned Guds tempel, och bygga det upp i tre dagar.

62. Och den öfverste Presten stod upp, och sade till honom: Svarar du intet till det som desse vittna emot dig?

63. Men Jesus tigde. Och den öfverste Presten svarade, och sade till honom: Jag besvär dig vid lefvandes Gud, att du säger oss, om du äst Christus, Guds Son.

64. Sade Jesus till honom: Du sade det. Dock säger jag eder: Härefter skolen I få se menniskones Son sitta på kraftenes högra hand, och komma i himmelens sky.

65. Då ref den öfverste Presten sin kläder sönder, och sade: Han hafver förhädat Gud; hvad görs oss nu mer vittne behof? Si, nu hörden I hans hädelse.

66. Hvad synes eder? Då svarade de, och sade: Han är saker till döden.

67. Då spottade de i hans ansigte, och slogo honom med näfvarna; somlige kindpustade honom;

68. Och sade: Spå oss, Christe, hvilken är den som dig slog.

69. Men Petrus satt utanföre i palatset; och der kom till honom en tjensteqvinna, och sade: Du vast ock med Jesu af Galileen.

70. Men han nekade för allom, och sade: Jag vet icke hvad du säger.

71. Och när han gick ut genom dörrena, såg honom en annor (tjensteqvinna), och sade till dem som der voro: Denne var ock med Jesu Nazareno.

72. Åter nekade han, och svor: Jag känner icke mannen.

73. Och litet efter stego de fram, som der stodo, och sade till Petrum: Visserliga äst du ock en af dem; ty ditt tungomål röjer dig.

74. Då begynte han förbanna sig, och svärja, att han kände icke mannen. Och straxt gol hanen.

75. Då kom Petrus ihåg Jesu ord, som han hade sagt honom: Förr än hanen gal, skall du neka mig tre resor; och gick ut, och gret bitterliga.

MATTEUS, 27. CAPITLET

Judas hängd. Christi dom, krona, kors, död, begrafning.

1. Men om morgonen höllo alle öfverste Presterna, och de äldste i folket, råd emot Jesum, att de måtte dräpa honom.

2. Och ledde honom bundnan, och öfverantvardaden landshöfdinganom Pontio Pilato.

3. När Judas, som honom förrådde, såg att han var dömder, ångrade det honom, och bar igen de tretio silfpenningar till de öfversta Presterna, och till de äldsta;

4. Och sade: Jag hafver illa gjort, att jag hafver förrådt menlöst blod. Då sade de: Hvad kommer det oss vid? Der må du se dig om.

5. Och han kastade silfpenningarna i templet, och gick sin väg; och gick bort, och hängde sig sjelf.

6. Men de öfverste Presterna togo silfpenningarna, och sade: Man må icke kasta dem i offerkistona; ty det är blods värd.

7. Och när de hade hållit råd, köpte de dermed en krukomakares åker, till främmandes begrafning;

8. Af hvilko den platsen heter Blodplats, intill denna dag.

9. Då vardt fullkomnadt det som sagdt var genom Jeremias Propheten, som sade: Och de hafva tagit tretio silfpenningar, der den sålde med betalad vardt, hvilken de köpte af Israels barn.

10. Och de hafva dem gifvit för en krukomakares åker, som Herren mig befallt hade.

11. Och Jesus stod för landshöfdinganom; och landshöfdingen frågade honom, och sade: Äst du Judarnas Konung? Då sade Jesus till honom: Du säger det.

12. Och när han anklagades af de öfversta Presterna, och af de äldsta, svarade han intet.

13. Då sade Pilatus till honom: Hörer du icke, huru mycket de betyga emot dig?

14. Och han svarade honom icke till ett ord, så att landshöfdingen förundrade sig storliga.

15. Men om högtidsdagen plägade landshöfdingen gifva folkena en fånga lös, hvilken som de begärade.

16. Och hade han på den tid en beryktad fånga, som het Barabbas.

17. Och när de voro församlade, sade Pilatus till dem: Hvilken viljen I att jag skall gifva eder lös, Barabbam, eller Jesum, som kallas Christus?

18. Ty han visste, att de hade öfverantvardat honom för afunds skull.

19. Och när han satt på domstolen, sände hans hustru till honom, och lät säga honom: Befatta dig intet med denna rättfärdiga mannen; jag hafver mycket lidit i dag i sömnen för hans skull.

20. Men de öfverste Presterna, och de äldste, gåfvo folkena in, att de skulle begära Barabbam, och förgöra Jesum.

21. Då svarade landshöfdingen, och sade till dem: Hvilken af dessa två viljen I att jag skall gifva eder lös? De sade: Barabbam.

22. Då sade Pilatus till dem: Hvad skall jag då göra af Jesu, som kallas Christus? Sade de till honom alle: Låt korsfästa honom.

23. Då sade landshöfdingen: Hvad hafver han dock illa gjort? Då skriade de ännu mer, och sade: Låt korsfästa honom.

24. Men när Pilatus såg, att han kunde intet skaffa, utan sorlet blef ju mer, tog han vatten, och tvådde sina händer för folkena, och sade: Oskyldig är jag i denna rättfärdiga mansens blod; I mågen se eder der om.

25. Då svarade allt folket, och sade: Hans blod komme öfver oss, och öfver vår barn.

26. Då gaf han dem Barabbam lös; men Jesum lät han hudflänga, och öfverantvardade honom, att han skulle korsfästas.

27. Då togo landshöfdingens krigsknektar Jesum till sig, in på Rådhuset, och församlade hela skaran till honom;

28. Och afklädde honom, och klädde på honom en purpurmantel;

29. Och vredo samman ena törnekrono, och satte på hans hufvud, och fingo honom en rö i sina högra hand, och böjde knä för honom, och begabbade honom, och sade: Hel Judarnas Konung.

30. Och de spottade på honom, och togo rön, och slogo dermed hans hufvud.

31. Och när de hade begabbat honom klädde de mantelen af honom, och klädde på honom hans kläder, och ledde honom bort, till att korsfästan.

32. Och när de gingo ut, funno de en man af Cyrene, som het Simon; honom tvingade de till att han skulle bära hans kors.

33. Och då de kommo till det rummet, som kallas Golgatha, det är, till hufvudskallaplatsen,

34. Gåfvo de honom ättiko dricka, blandad med galla; och när han smakade det, ville han icke drickat.

35. Men sedan de hade korsfäst honom, bytte de hans kläder, och kastade lott derom; på det fullbordas skulle det som sagdt var genom Propheten: De hafva bytt min kläder emellan sig, och på min klädnad hafva de kastat lott.

36. Och de såto der, och togo vara på honom.

37. Och de satte hans sak, skrifven öfver hans hufvud: Denne är Jesus, Judarnas Konung.

38. Och då vordo två röfvare korsfäste med honom, den ene på den högra sidon, och den andre på den venstra.

39. Men de, som gingo der fram, hädde honom, och riste sin hufvud;

40. Och sade: Du, som bryter ned Guds tempel, och bygger det i tre dagar upp, hjelp dig sjelf; äst du Guds Son, så stig ned af korset.

41. Sammaledes ock de öfverste Presterna, med de Skriftlärda och de äldsta, begabbade honom och sade:

42. Andra hafver han hulpit, sig sjelf kan han icke hjelpa; är han Israels Konung, så stige nu ned af korset, och vi vilje tro honom.

43. Han hafver tröst på Gud; han frälse nu honom, om han är något om honom; ty han hafver sagt: Jag är Guds Son.

44. Det samma kastade ock röfvarena honom före, som med honom korsfäste voro.

45. Och ifrå sjette timman vardt ett mörker öfver hela landet, intill nionde timman.

46. Och vid den nionde timman ropade Jesus med höga röst, och sade: Eli, Eli, Lama Sabachthani? det är: Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig?

47. Men någre, som der stodo, när de det hörde, sade de: Han åkallar Elias.

48. Och straxt lopp en af dem, och tog en svamp, och fyllde honom med ättiko, och satte den på en rö, och gaf honom dricka.

49. Men de andre sade: Håll, låt se om Elias kommer, och hjelper honom.

50. Åter ropade Jesus med höga röst, och gaf upp andan.

51. Och si, förlåten i templet remnade i tu stycker, ifrån ofvan och ned igenom; och jorden skalf, och hällebergen remnade.

52. Och grafvarna öppnades; och mång de heligas lekamen, som sofvit hade, stodo upp;

53. Och gingo ut af sina grafvar, efter hans uppståndelse, och kommo i den heliga staden, och uppenbarades mångom.

54. Men höfvitsmannen, och de som med honom voro, och vaktade på Jesum, när de sågo jordbäfningen, och de ting som skedde, räddes de svårliga, och sade: Visserliga var denne Guds Son.

55. Och der voro många qvinnor, ståndande långt ifrån, och sågo uppå, de som hade följt Jesum af Galileen, och tjent honom.

56. Ibland hvilka var Maria Magdalena, och Maria, Jacobi och Jose moder, och Zebedei söners moder.

57. Men om aftonen kom en rik man af Arimathia, benämnd Joseph, hvilken ock var Jesu Lärjunge.

58. Han gick till Pilatum, och beddes Jesu lekamen; då böd Pilatus, att han skulle varda honom gifven.

59. Och när Joseph hade tagit lekamen, svepte han honom i ett rent linkläde;

60. Och lade honom i sina nya graf, som han uthuggit hade uti ett hälleberg; och välte en stor sten för dörrena åt grafvene, och gick sina färde.

61. Då voro der Maria Magdalena, och den andra Maria, sittande emot grafvena.

62. Dagen efter tillredelsedagen kommo tillsamman de öfverste Presterna, och de Phariseer, inför Pilatus;

63. Och sade: Herre, oss kommer ihåg, att den förföraren sade, när han än lefde: Efter tre dagar vill jag stå upp.

64. Bjud fördenskull, att man förvarar grafvena, intill tredje dagen, att hans Lärjungar icke komma, och stjäla honom bort, och säga folkena: Han är uppstånden ifrån de döda; och blifver så den sista villan värre än den första.

65. Då sade Pilatus till dem: Der hafven I vaktena; går och förvarer, som I kunnen.

66. Då gingo de bort, och förvarade grafvena med väktare, och beseglade stenen.

MATTEUS, 28. CAPITLET

Christi uppstånden. Vakten bestucken. Döpa befaldt.

1. Om Sabbathsaftonen, i gryningen på första Sabbathen, kom Maria Magdalena, och den andra Maria, till att bese grafvena.

2. Och si, det vardt en stor jordbäfning; ty Herrans Ängel steg ned af himmelen, och gick fram, och välte stenen ifrå dörrene, och satte sig på honom;

3. Och han var påseendes som en ljungeld, och hans kläde hvit som en snö.

4. Och väktarena blefvo förskräckte af räddhåga, och vordo som de hade varit döde.

5. Men Ängelen svarade, och sade till qvinnorna: Rädens icke; ty jag vet, att I söken Jesum, som var korsfäster.

6. Han är icke här; han är uppstånden, som han sagt hade; kommer, och ser rummet, der Herren var lagder uti.

7. Och går snart, och säger hans Lärjungom, att han är uppstånden ifrå de döda; och si, han skall gå fram för eder uti Galileen; der skolen I se honom; si, jag hafver sagt eder det.

8. Och de gingo snarliga ifrå grafvene, med räddhåga och stor glädje, löpande, till att kungörat hans Lärjungom.

9. Och vid de gingo, till att kungörat hans Lärjungom, si då mötte Jesus dem, och sade: Hel eder. Då gingo de fram, och togo på hans fötter, och tillbådo honom.

10. Då sade Jesus till dem: Rädens icke; går, och kungörer det mina bröder, att de gå till Galileen; der skola de få se mig.

11. När de gingo bort, si, någre af väktarena komma i staden, och kungjorde dem öfverste Prestomen allt det som skedt var.

12. Och de församlade sig med de äldsta, och rådgjorde; och gåfvo krigsknektarna en stor summo penningar;

13. Och sade: Säger, hans Lärjungar kommo om nattena, och stulo honom bort, medan vi sofvo.

14. Och om det kommer för landshöfdingan, vilje vi stilla honom, och begå det så, att I skolen vara utan fara.

15. Och de togo penningarna, och gjorde som de voro lärde. Och detta talet är beryktadt ibland Judarna, intill denna dag.

16. Men de ellofva Lärjungarna gingo till Galileen, upp på ett berg, som Jesus hade dem förelagt.

17. Och när de sågo honom, tillbådo de honom; men somlige tviflade.

18. Och Jesus gick fram, och talade med dem, och sade: Mig är gifven all magt i himmelen, och på jordene.

19. Går fördenskull ut, och lärer all folk; och döper dem, i Namn Faders, och Sons, och dens Helga Andas.

20. Och lärer dem hålla allt det jag hafver eder befallt; och si, jag är när eder alla dagar, intill verldenes ända.