2 KORINTIERBREVET, 1. CAPITLET
Pauli lidand, tröst, tålamod, sannfärdighet.
1. Paulus, Jesu Christi Apostel, genom Guds vilja, och brodren Timotheus, den Guds församling som är i Corintho, samt med all helgon, som äro uti hela Achajen:
2. Nåd vare med eder, och frid af Gudi, vårom Fader, och Herranom Jesu Christo.
3. Välsignad vare Gud och vårs Herras Jesu Christi Fader, barmhertighetenes Fader, och all hugsvalelses Gud;
4. Som oss hugsvalar i all vår bedröfvelse, att vi ock hugsvala kunne dem, som i allahanda bedröfvelse äro, med den hugsvalelse, der Gud oss med hugsvalar.
5. Ty såsom Christi lidande är mycket kommet öfver oss, så kommer ock mycken hugsvalelse öfver oss genom Christum.
6. Men hvad vi hafve bedröfvelse eller hugsvalelse, så sker det eder till godo. Är det bedröfvelse, så sker det eder till hugsvalelse och salighet; hvilken salighet är kraftig, om I liden tåleliga, i den måtton som vi lide; är det hugsvalelse, så sker det ock eder till hugsvalelse och salighet; är ock vårt hopp stadigt för eder;
7. Efter vi vete, att såsom I ären delaktige i lidandet, så varden I ock delaktige i hugsvalelsen.
8. Ty vi vilje icke fördölja eder, käre bröder, vår bedröfvelse, som oss vederfaren är uti Asien; ty vi vore förtungade öfver måtton, och öfver magten, så att vi ock tviflade om lifvet;
9. Och satte oss så före, att vi skulle visserligen dö; det skedde fördenskull, att vi ingen tröst skola sätta på oss sjelfva, utan på Gud, som uppväcker de döda;
10. Hvilken oss af slik död friat hafver, och ännu dageliga friar; och hoppoms på honom, att han skall oss ännu härefter fria,
11. Genom edra böners hjelp för oss; på det af många personer må ske mycken tack för oss, för den gåfvo som oss gifven är.
12. Ty vår berömmelse är detta, nämliga vårt samvets vittnesbörd, att vi uti enfaldighet och Guds renhet, icke uti köttslig vishet, utan i Guds nåd, hafve vandrat på verldene; men aldramest när eder.
13. Ty vi skrifve eder intet annat, än det I läsen, och tillförene veten. Mig hoppas, att I skolen ock så befinna (oss) allt intill ändan;
14. Såsom I hafven oss endels befunnit; ty vi äro edor berömmelse, såsom ock I ären vår berömmelse, på Herrans Jesu dag.
15. Och på den förtröstning ville jag kommit till eder tillförene, att jag måtte eder dubbelt vara till vilja;
16. Och genom eder fordenskap färdas till Macedonien, och ifrå Macedonien komma till eder igen, och af eder fordras till Judeen.
17. Då jag detta så tänkte, månde jag det göra af någon lössinnighet? Eller månn min anslag vara köttslig? Nej; utan när mig är ja ja; och nej är nej.
18. Men Gud är trofast, att vårt ord till eder är icke vordet ja och nej.
19. Ty Guds Son Jesus Christus, som ibland eder är predikad af oss, nämliga af mig, och Silvano, och Timotheo, hafver icke varit ja och nej, utan det var ja i honom.
20. Ty all Guds tillsägelse äro Ja i honom, och äro Amen i honom, Gudi till äro genom oss.
21. Men Gud är den oss stadfäster, samt med eder, i Christo och hafver smort oss;
22. Och förseglat oss, och gifvit uti vår hjerta Andans pant.
23. Jag kallar Gud till vittne på min själ, det jag icke ännu kom till Corinthum, det är skedt fördenskull att jag skonade eder.
24. Icke att vi äro herrar öfver eder på trones vägna; utan vi äre hjelpare till edor glädje; ty I stån i trone.
2 KORINTIERBREVET, 2. CAPITLET
En bannlyst aflöst. Pauli nit.
1. Men jag hafver det betänkt med mig sjelf, att jag icke åter med ångest vill komma till eder.
2. Ty om jag bedröfvar eder, ho är då den som fröjdar mig, utan den som varder af mig bedröfvad?
3. Och detsamma hafver jag skrifvit eder, att, när jag komme till eder, jag icke skulle få sorg af dem, der jag heldre skulle få glädje af; efter jag hafver den tröst till eder alla, att min fröjd är allas edra fröjd.
4. Ty jag skref eder till uti stor bedröfvelse och hjertans ångest, med många tårar; icke på det I skullen bedröfvas, utan på det I skullen förstå den kärlek, som jag enkannerliga hafver till eder.
5. Hvar nu någor hafver bedröfvelse åstadkommit, den hafver icke bedröfvat mig, utan endels; på det jag icke skall betunga eder alla.
6. Men det är nog, att den samme af mångom så straffad är;
7. Så att I nu dess mer tvärtemot skolen öfverse med honom, och hugsvala honom, på det han icke skall uppsluken varda uti för mycken bedröfvelse.
8. Derföre förmanar jag eder, att I bevisen honom kärlek.
9. Ty derföre hafver jag ock skrifvit eder till, att jag skulle bepröfva eder, om I lydige ären i all ting.
10. Den I förlåten något, den förlåter ock jag; ty hvem ock jag förlåter något, det förlåter jag för edra skull, i Christi stad;
11. På det vi icke skole varda bedragna af Satana; ty oss är icke ovetterligit, hvad han i sinnet hafver.
12. Men då jag kom till Troadem, till att predika Christi Evangelium, och mig upplåten vardt en dörr i Herranom;
13. Hade jag ingen ro uti min anda; derföre att jag icke fann min broder Titum; utan gjorde der min afsked, och for till Macedonien.
14. Men Gudi vare lof, som alltid låter oss seger behålla i Christo, och uppenbarar lukten af sin kunskap, genom oss, allestäds.
15. Ty vi äre Gudi en god Christi lukt, både ibland dem som salige varda, också ibland dem som förtappade varda;
16. Dessom en döds lukt till döden; men dem androm lifsens lukt till lifs. Ho är nu här dogse till?
17. Ty vi äre icke såsom månge, de der förfalska Guds ord; utan af renhet, och såsom af Gudi, tale vi för Gud i Christo.
2 KORINTIERBREVET, 3. CAPITLET
Pauli prisbref. Evangelii och lagsens ämbete.
1. Skole vi då åter begynna prisa oss sjelfva? Eller behöfve vi, såsom någre andre, prisbref till eder, eller ock prisbref ifrån eder?
2. I ären vårt bref, beskrifvet uti vår hjertan, hvilket kändt och läset varder af alla menniskor;
3. Efter I bevisen, att I ären Christi bref, beredt genom vår tjenst, och skrifvet icke med bläck, utan med lefvandes Guds Anda; icke i taflor af sten, utan i hjertans taflor af kött.
4. Men en sådan tröst hafve vi till Gud, genom Christum;
5. Icke att vi beqvämlige äro af oss sjelfvom något tänka, såsom af oss sjelfvom; men äre vi till något beqvämlige, så är det af Gudi;
6. Hvilken ock oss beqvämliga gjort hafver till att föra dess Nya Testamentsens ämbete; icke bokstafsens, utan Andans; ty bokstafven dödar, men Anden gör lefvande.
7. Hade nu det ämbetet klarhet, som genom bokstafven dödar, och i stenar utgrafvet är, så att Israels barn icke kunde se på Mose ansigte, för hans ansigtes klarhets skull, den dock återvänder;
8. Hvi skulle icke mycket mer det ämbetet, som Andan gifver, hafva klarhet?
9. Ty om det ämbete, som fördömelse predikar, hafver klarhet; mycket mer går det ämbete öfver i klarhet, som rättfärdighet predikar.
10. Och dertillmed, det som förklaradt vardt, var dock i denna måtton lika som intet förklaradt, emot denna öfversvinneliga klarheten.
11. Ty hade det klarhet, som återvänder, mycket mer hafver det klarhet, som varaktigt är.
12. Efter vi nu sådant hopp hafve, äre vi mycket dristige;
13. Och göre icke såsom Moses, den ett täckelse hängde för sitt ansigte, så att Israels barn icke kunde se uppå dess ända, som återvänder;
14. Utan deras sinnen äro förstockade; ty allt intill denna dag blifver samma täckelse oborttaget öfver gamla Testamentet, när de läsat, hvilket i Christo återvänder.
15. Men intill denna dag, då Moses läsen varder, hänger täckelset för deras hjerta.
16. Men om de omvände sig till Herran, så vorde täckelset borttaget.
17. Ty Herren är en Ande; der nu Herrans Ande är, der är frihet.
18. Men nu skåde vi alle, såsom uti en spegel, Herrans klarhet med upptäckt ansigte; och vi varde förklarade uti samma beläte, ifrå den ena klarhetene till den andra, såsom af Herrans Anda.
2 KORINTIERBREVET, 4. CAPITLET
Pauli nits verkan, förföljelse, tröst.
1. Derföre, medan vi ett sådant ämbete hafve, efter som oss barmhertighet vederfaren är, så varde vi icke försummelige;
2. Utan flym ock hemlig skam, och farom icke med skalkhet, förfalskom ej heller Guds ord; utan med uppenbara sanning bevisom oss väl för alla menniskors samvet, i Guds åsyn.
3. Är nu vårt Evangelium förtäckt, så är det förtäckt för dem, som förtappade varda;
4. I hvilkom denna verldenes gud hafver förblindat de otrognas sinnen, att dem icke skall lysa Evangelii ljus af Christi klarhet, hvilken Guds beläte är.
5. Ty vi predike icke oss sjelfva, utan Jesum Christum, att han är Herren; men vi edre tjenare för Jesu skull.
6. Ty Gud är den som böd ljuset utu mörkret lysa; och lyste uti vår hjerta, att igenom oss måtte upplysning ske af Guds klarhets kunskap, i Jesu Christi ansigte.
7. Men vi hafve dessa håfvor uti lerkar, på det att den stora kraften skall vara af Gudi, och icke af oss.
8. Vi varda allestäds trängde, men vi ängsles intet; vi bekymres, men vi gifve oss icke öfver.
9. Vi lide förföljelse, men vi varde icke öfvergifne; vi blifve undertryckte, men vi förgås icke.
10. Vi omföre alltid Herrans Jesu död på vår lekamen; på det att ock Jesu lif må på vår lekamen uppenbart varda.
11. Ty vi, som lefve, vardom alltid öfvergifne i döden för Jesu skull; på det att ock Jesu lif skall uppenbaradt varda på vårt dödeliga kött.
12. Så är nu döden mägtig i oss; men lifvet i eder.
13. Efter vi hafve den samma trones anda, som skrifvet är: Jag tror, derföre talar jag; så tro vi ock, derföre tale vi ock;
14. Vetandes, att den som hafver uppväckt Herran Jesum, han skall ock uppväcka oss genom Jesum, och ställa oss med eder.
15. Ty det sker allt för edra skull; på det den öfverflödiga välgerning, der månge tacka, skall rikeliga komma Gudi till pris.
16. Derföre förtröttes vi intet; utan ändock vår utvärtes menniska förgås, så varder dock den invärtes förnyad dag ifrå dag.
17. Ty vår bedröfvelse, den dock timmelig och lätt är, föder i oss en evig och öfver alla måtto vigtig härlighet;
18. Vi som icke se efter de ting, som synas, utan de som icke synas; ty de ting, som synas, äro timmelig; men de, som icke synas, äro evig.
2 KORINTIERBREVET, 5. CAPITLET
Jordisk, himmelsk hydda. Domen, Återlösning.
1. Men vi vete, att om denna hyddones vårt jordiska hus nederslaget varder, så hafve vi ena byggning af Gudi byggd; ett hus, icke med händer gjordt, det evigt är i himmelen.
2. Och öfver detsamma sucke vi ock efter vårt hemman som af himmelen är; och oss längtar, att vi dermed måge öfverklädde varda;
3. Dock om vi klädde, och icke nakne finnes.
4. Ty medan vi äre uti denna hyddone, sucke vi, och äre betungade; efter vi vilje icke afklädde, utan heldre öfverklädde varda, på det att det dödeliga måtte uppsvolget varda af lifvet.
5. Men den oss dertill bereder, är Gud, den oss Andan till pant gifvit hafver.
6. Så äre vi fördenskull vid goda tröst alltid, och vete att, så länge vi hafve hemman uti lekamen, så äre vi icke hemma när Herranom.
7. Ty vi vandrom i trone, och se honom intet.
8. Men vi hafve tröst, och hafve mycket mer lust till att ute vandra ifrå lekamen, och hemma vara när Herranom.
9. Derföre, hvad vi äre hemma, eller ute vandrande, vinnlägge vi oss ock, att vi måge honom täckas.
10. Ty vi måste alle uppenbarade varda för Christi domstol; på det hvar och en skall få, efter som han handlat hafver, medan han lefde, ehvad det är godt eller ondt.
11. Efter vi nu vete, att Herren är fruktandes, fare vi sakta med menniskorna; men Gudi äre vi uppenbare; jag hoppas, att vi ock äre uppenbare uti edor samvet.
12. Vi prise oss icke åter för eder; men vi gifve eder tillfälle till att berömma eder af oss; på det I något hafva skolen emot dem, som sig efter anseendet, och icke efter hjertat berömma.
13. Ty äre vi för stränge, så äre vi det Gudi; eller äre vi måttelige, så äre vi eder måttelige.
14. Ty Christi kärlek tvingar oss så, efter vi det hålle, att om en är död för alla, så äro de alle döde;
15. Och han är fördenskull död för alla, att de, som lefva, skola icke nu lefva sig sjelfvom, utan honom, som för dem död och uppstånden är.
16. Så känne vi nu ingen ifrå denna tid efter köttet; och om vi än hafve känt Christum efter köttet, så känne vi honom dock nu intet mer.
17. Hvar nu någor är i Christo, så är han ett nytt kreatur; det gamla är förgånget; si, all ting äro ny vorden.
18. Men alltsamman är af Gudi, den oss med sig sjelf försonat hafver genom Jesum Christum, och gifvit oss ämbetet att predika samma försoning.
19. Ty Gud var i Christo, och försonade verldena med sig sjelfvom, och förebrådde dem intet deras synder, och hafver beskickat ibland oss försoningenes ord.
20. Så äre vi nu sändningabåd i Christi stad; ty Gud förmanar genom oss. Så bedje vi nu i Christi stad: Låter försona eder med Gud.
21. Ty den der af ingen synd visste, honom hafver han för oss gjort till synd; på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom.
2 KORINTIERBREVET, 6. CAPITLET
Lef obrottslig, tålig. Fly Belials rota.
1. Ja, vi såsom medhjelpare förmane eder, att I icke undfången Guds nåd fåfängt.
2. Ty han säger: Jag hafver bönhört dig i behagelig tid, och jag hafver hulpit dig på salighetenes dag: Si, nu är den behageliga tiden; si, nu är salighetens dag.
3. Låter oss ingom i någor måtto förargelse gifva, på det vårt ämbete må ostraffadt blifva;
4. Utan låter oss i all ting bevisa oss såsom Guds tjenare; i stort tålamod, i bedröfvelse, i nöd, i ångest;
5. I slag, i fängelse, i uppror, i arbete, i vako, i fasto;
6. I renlefnad, i förstånd, i långmodighet, i mildhet, i den Helga Anda, i en oskrymtad kärlek;
7. I sanningenes ord, i Guds kraft, genom rättfärdighetenes vapen till högra sidon, och till den venstra;
8. Genom äro och smälek, genom ondt rykte och godt rykte; såsom bedragare, och dock sannfärdige;
9. Såsom okände, och dock kände; såsom de der dö, och si, vi lefvom; såsom näpste, och dock icke dräpne;
10. Såsom bedröfvade, och dock alltid glade; såsom fattige, och dock många rika görande; såsom intet hafvande, och dock all ting ägande.
11. O I Corinthier, vår mun hafver öppnat sig till eder; vårt hjerta är gladt.
12. För våra skull behöfven I icke ängslas; men att I ängslens, det gören I af en hjertelig mening.
13. Jag talar med eder såsom med min barn, att I ock så ställen eder emot mig; och varer ock så glade.
14. Drager icke uti främmande ok med de otrogna; ty hvad hafver rättfärdigheten beställa med orättfärdighetene? Eller hvad delaktighet hafver ljuset med mörkret?
15. Eller huru förlika sig Christus och Belial? Eller hvad del hafver den trogne med dem otrogna?
16. Eller huru kommer Guds tempel öfverens med afgudar? Ty I ären lefvandes Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo uti dem, och vandra uti dem; och jag vill vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
17. Derföre går ut ifrå dem, och skiljens ifrå dem, säger Herren, och kommer intet vid det orent är; och så skall jag undfå eder;
18. Och vara edar Fader, och I skolen vara mine söner och döttrar, säger allsvåldige Herren.
2 KORINTIERBREVET, 7. CAPITLET
Helig lefnad. Pauli hugnad. Sorg efter Guds sinne.
1. Efter vi nu hafve sådana löfte, mine käreste, så görom oss rena af all köttsens och andans besmittelse fullbordande helgelsen i Guds räddhåga.
2. Fatter oss; vi hafve ingom gjort skada, vi hafve ingen bedragit, vi hafve ingen besvikit.
3. Sådana säger jag icke till att fördöma eder; ty jag sade eder tillförene, att I ären i vår hjerta, till att dö och lefva med eder.
4. Jag hafver mycken tröst till eder; jag berömmer mig mycket af eder; jag är uppfylld med hugsvalelse; jag är uti osägeliga glädje, i all vår bedröfvelse.
5. Ty när vi kommom uti Macedonien, då hade vårt kött ingen ro, utan allestädes vorom vi uti bedröfvelse; utvärtes strid, invärtes räddhåge.
6. Men Gud, som hugsvalar dem som förtryckte äro, han hugsvalade oss genom Titi tillkommelse;
7. Dock icke allenast genom hans tillkommelse, utan jemväl genom den hugsvalelse han fått hade af eder; och förkunnade oss edra åstundan, edar gråt, edart nit om mig, så att jag blef ända yttermera glad.
8. Ty det jag bedröfvade eder med mitt bref, det ångrar mig intet; och om det än ångrade mig, dock, medan jag ser att samma bref hafver tilläfventyrs en tid långt bedröfvat eder;
9. Så fröjdar jag mig nu icke deraf, att I vorden bedröfvade, utan att I vorden bedröfvade till bättring; ty I ären bedröfvade vordne efter Guds sinne, så att I ingen skada lidit hafven af oss i någor måtto.
10. Ty den sorg, som är efter Guds sinne, hon kommer åstad bättring till salighet, den man icke ångrar; men verldenes sorg, hon kommer åstad döden.
11. Si, detsamma, att I bedröfvade vorden efter Guds sinne, hvilken omsorg det hafver gjort i eder; ja sannerliga, ursäkt, misshag, räddhåga, åstundan, nit, hämnd; ty I hafven bevisat i all stycken, att I rene ären uti den saken.
12. Derföre, ändock jag skref eder till, så är det likväl icke skedt för hans skull, som skadan gjort hade; icke heller för hans skull, som skadan skedd var; utan fördenskull, att vår nit till eder skulle uppenbar varda när eder för Gudi.
13. Derföre hafve vi nu fått hugsvalelse, deraf att I hugsvalade ären; dock än mycket mer hafve vi gladt oss för Titi fröjds skull; ty hans ande vardt vederqvickt af allom eder.
14. Hvad jag hafver berömt mig om eder för honom, det blyges mig intet; utan såsom vi all ting i sanningen hafve eder sagt, så är ock vår berömmelse för Tito sann vorden.
15. Och hans hjerta är öfvermåtton väl till sinnes om eder, då han tänker på allas edra lydno, huruledes I undfingen honom med räddhåga och bäfvan.
16. Jag fröjdar mig, att jag allt godt må förse mig till eder.
2 KORINTIERBREVET, 8. CAPITLET
Almosors nytta, art. Titi beröm.
1. Jag gör eder kunnigt, käre bröder, om den Guds nåd, som gifven är uti de församlingar som äro i Macedonien.
2. Ty deras glädje är osägelig, då de genom mycken bedröfvelse bepröfvade vordo; och ändock de ganska fattige voro, hafva de likväl rikeliga gifvit i all enfaldighet.
3. Ty de voro välviljoge efter allo sine magt, och öfver sina magt; det betygar jag:
4. Bedjandes oss med mycken förmaning, att vi anamma ville välgerningen, och tjenstenes delaktighet som skickad var till helgonen.
5. Och icke som vi hade hoppats; utan de gåfvo sig sjelfva först Herranom, och sedan oss, genom Guds vilja;
6. Att vi måstom förmana Titum, att såsom han hade tillförene begynt, så skulle han ock nu fullfölja sådana godviljoghet när eder.
7. Men såsom I uti all stycke rike ären i tro, och i ordom, och i förstånd, och i all flit, och i edar kärlek till oss, så flyr det så, att I ock i denna edor undsättning rike ären.
8. Icke så, att jag bjuder eder något; utan efter andre så vinnlägga sig, försöker jag ock edar kärlek, om han sannskyldig är.
9. Ty I veten Herrans Jesu Christi godviljoghet, att ändock han var rik, vardt han likväl fattig för edra skull, på det I genom hans fattigdom skullen rike varda.
10. Mitt råd gifver jag häruti; ty det är eder nyttigt, efter I för ett år sedan haden begynt icke allenast göra, utan jemväl vilja.
11. Fullföljer nu med gerningene, såsom I begynten; att, såsom viljen var redebogen, så fullföljer ock af det I förmågen.
12. Ty då viljen är först god, så är han tacknämlig, efter den del han hafver, och icke efter det han icke hafver.
13. Icke sker detta i den mening, att andre skola hafva nog, och I trång, utan att det skall gå lika till:
14. Att edar rikedom tjenar deras fattigdom i denna (dyra) tid, och deras rikedom hjelper edra fattigdom, på det lika tillgå skall;
15. Såsom skrifvet är: Den der mycket samlade, han hade intet öfverlöpse; och den der litet samlade, honom fattades intet.
16. Men Gudi vare tack, som sådana flit gifvit hafver uti Titi hjerta till eder.
17. Ty han tog den förmaning på sig; ja, sannerliga, han var så flitig, att han tog sig före sjelfviljandes fara till eder.
18. Men vi hafve sändt med honom en broder, den pris hafver i Evangelio, i alla församlingar.
19. Och icke det allenast; utan han är ock skickad af församlingarna, till att vara vår följeslagare till denna undsättning, som beställes af oss, Herranom till äro, och edar goda vilja till pris;
20. Och förvarar, att oss ingen straffa kan för denna rika undsättnings skull, som af oss beställd varder;
21. Och ser derpå, att det redeliga tillgår, icke allenast för Herranom, utan ock för menniskom.
22. Och hafve vi sändt med honom vår broder, den vi ofta bepröfvat hafve i mång stycke, att han flitig är, och nu mycket mer flitig; och förse vi oss storliga till eder;
23. Ehvad det är för Titi skull, hvilken min stallbroder och medhjelpare är när eder, eller för våra bröders skull, som äro församlingarnas Apostlar, och Christi ära.
24. Låter nu skina någon bevisning till edar kärlek, och vår berömmelse af eder, på dem; ja ock uppenbarliga för församlingarna.
2 KORINTIERBREVET, 9. CAPITLET
Glada gifvare älskar Gud.
1. Om den undsättning, som sker helgonen, är icke behof att jag skrifver eder till.
2. Ty jag vet edar godvilja, af hvilken jag berömmer mig ibland dem i Macedonien, att Achajen var redo för ett år sedan; och edart efterdöme uppväckte många.
3. Dock hafver jag sändt dessa bröder, derföre att vår berömmelse om eder icke skall fåfäng vara uti detta ärende; och att I ären redo, såsom jag hafver sagt om eder;
4. På det, om de af Macedonien med mig komma, och finna eder icke redo, att vi (jag vill icke säga I) icke då skolen få en blygd af sådana berömmelse.
5. Syntes mig ock af nöden vara att förmana bröderna, att de först foro till eder, och tillredde den undsättning, som tillförene utlofvad var; att hon ligger redo, såsom en god undsättning och icke som någor karghet.
6. Men det säger jag: Den som sparliga sår, han skall ock sparliga uppskära; och den som sår i välsignelse, han skall ock uppskära i välsignelse.
7. Hvar och en som han sjelf vill; icke med olust, eller af tvång; ty en gladan gifvare älskar Gud.
8. Gud är mägtig så lagat, att allahanda nåd rikeliga blifver i eder; att I uti all ting alltid nog hafven, nog mägtige till alla goda gerningar;
9. Såsom skrifvet är: Han hafver utstrött, och gifvit de fattiga; hans rättfärdighet blifver i evig tid.
10. Men den som räcker sädesmannenom det han sår, han skall ock räcka eder brödet till att äta, och skall föröka edra säd, och låta växa edra rättfärdighets frukt;
11. Att I rike blifven i all ting, uti all enfaldighet, hvilken i oss verkar, att Gudi sker tack.
12. Ty denna undsättning icke allenast uppfyller den brist, som helgonen hafva; utan jemväl öfverflödar dertill, att månge tacka Gudi, de som denna hjelp väl täckes;
13. Och prisa Gud för edor underdåniga bekännelse i Christi Evangelio, och för edra enfaldiga meddelan med dem och allom;
14. Och desslikes i deras böner för eder; hvilka ock längta efter eder, för den öfversvinnande Guds nåd som är i eder.
15. Men Gudi vare tack för sina osägeliga gåfvo.
2 KORINTIERBREVET, 10. CAPITLET
Ord och gerning. Pauli vapen.
1. Men jag Paulus förmanar eder, genom Christi saktmodighet och mildhet; jag som ringa är, när jag är när eder; men frånvarandes är jag dristig vid eder.
2. Men jag beder eder, att jag icke skall nödgas närvarandes handla dristeliga, och bruka den djerfhet som man mig tillägger, emot några, som oss räkna såsom vi vandrade efter köttet.
3. Ty ändock vi vandre i köttet, likväl stride vi icke efter köttet.
4. Ty vår krigsvapen äro icke köttslig, utan mägtig för Gud, att nederslå fäste;
5. Med hvilko vi kullslå de anslag, och all höghet som sig upphäfver emot Guds kunskap; och tillfångatage allt förnuft under Christi lydno;
6. Och äro redebogne att hämnas alla olydno, när edor lydnad fullbordad är.
7. Dömen I efter ansigtet? Om någor förlåter sig derpå, att han hörer Christo till, han tänke det ock med sig sjelf, att, såsom han hörer Christo till, så höre ock vi Christo till.
8. Och om jag ock något mer berömde mig om våra magt, hvilka Herren oss gifvit hafver, eder till förbättring, och icke till förderf, ville jag ändå icke blygas.
9. Men detta säger jag, på det I icke skolen tänka, att jag hade velat förskräcka eder med bref.
10. Ty brefven, säga de, äro svår och stark; men lekamliga närvarelsen är svag, och orden föraktelig.
11. Den sådana är, han tänke, att sådana som vi äre med orden i brefven frånvarande, så äre vi ock väl med gerningen närvarande.
12. Ty vi töre icke sätta eller räkna oss ibland dem, som sig sjelfva prisa; men efter de mäta sig vid sig sjelfva, och hålla allena af sig sjelfva, förstå de intet.
13. Men vi berömme oss icke öfver måtton, utan allena efter reglones mått, med hvilko Gud hafver oss afmätit ett mått till att hinna ock allt intill eder.
14. Ty vi försträckom oss icke öfver måtton, lika som vi icke hint hade intill eder; ty vi äre ju ock komne allt intill eder, med Christi Evangelio;
15. Icke berömmandes oss öfver måtton af annars mans arbete; förhoppandes att ske skall, då edor tro begynner växa uti eder, att vi efter våra reglo vilje vidare komma;
16. Och predika ock dom Evangelium, som bo utom eder, och icke berömma oss af det genom främmande reglo tillredt är.
17. Men den sig berömmer, han berömme sig i Herranom.
18. Ty den som lofvar sig sjelf, han är icke bepröfvad; utan den Herren lofvar.
2 KORINTIERBREVET, 11. CAPITLET
Pauli nit, lära, fara. Falske Apsotlar.
1. Jag ville, att I mig något litet lida villen uti min fåvitsko; dock I liden mig väl.
2. Ty jag nitälskar eder i Guds nit; ty jag hafver fäst eder enom man, på det jag skulle fly Christo en ren jungfru.
3. Men jag fruktar att tilläfventyrs icke sker, att såsom ormen besvek Eva med sin illfundighet, så varda ock edor sinne förvänd ifrån enfaldigheten i Christo.
4. Ty om den, som till eder kommer, predikar eder en annan Jesum, den vi icke predikade; eller om I undfån en annan Anda, den I icke undfått hafven; eller ett annat Evangelium, det I icke anammat hafven, så liden I dem med rätto.
5. Ty jag håller mig icke ringare, än de höga Apostlar äro.
6. Och ändock jag är enfaldig i talet, så är jag dock icke enfaldig i förståndet; dock vi äre nog kände allestäds när eder.
7. Eller hafver jag syndat, att jag hafver förnedrat mig, på det I skullen upphöjde varda? Ty jag hafver förkunnat eder Evangelium utan lön.
8. Andra församlingar hafver jag beröfvat, och tagit lön af dem, der jag eder med tjente.
9. Och då jag var när eder, och mig fattades något, förtungade jag ingen; ty hvad mig fattades, uppfyllde de bröder, som komne voro af Macedonien; och i all ting höll jag mig, att jag ingom var till tunga; och vill ännu så hålla mig.
10. Så visst som Christi sanning är i mig, så skall denna berömmelse mig icke förtagen varda uti Achaje landsändar.
11. För hvad sak? Derföre, att jag icke älskar eder? Gud vet det.
12. Men det jag gör, det vill jag ock göra; på det jag skall förtaga dem tillfällen, som tillfälle söka till att berömma sig, att de äro såsom vi;
13. Ty sådane falske Apostlar, och bedrägelige arbetare, taga sig uppå Christi Apostlars person.
14. Och det är ock icke under; ty ock sjelfver Satan förskapar sig uti ljusens Ängel.
15. Derföre är icke under att hans tjenare också förskapa sig, lika som de der voro rättfärdighetenes predikare; hvilkas ände skall varda efter deras gerningar,
16. Åter säger jag, att ingen skall tänka att jag är fåvitsk; annars tager mig ock än såsom en fåvitsk man, att jag ock något litet må berömma mig.
17. Det jag nu talar, det talar jag icke såsom i Herranom, utan såsom i fåvitskhet, efter vi äre komne uti berömmelse.
18. Efter nu månge berömma sig af köttet, vill också jag berömma mig.
19. Ty I fördragen gerna de fåvitska, efter I ären sjelfve vise.
20. I fördragen, om någor gör eder till trälar, om någor eder uppäter, om någor eder ifrå tager, om någor förhäfver sig öfver eder, om någor eder slår i ansigtet.
21. Det säger jag efter smälighet, såsom vi vore svage vordne. Hvad nu någor uppå dristar (jag talar i fåvitsko), derpå dristar jag ock.
22. De äro Ebreer, så är jag ock; de äro Israeliter, jag ock; de äro Abrahams säd, jag ock.
23. De äro Christi tjenare (jag talar i fåvitsko), jag är fast mer; jag hafver mer arbetat; jag hafver mer hugg fått; jag hafver oftare varit fången; ofta varit i dödsnöd.
24. Af Judomen hafver jag fem resor fått fyratio slag, ett mindre.
25. Tre resor hafver jag varit stupad med ris; ena resa stenad; tre resor hafver jag varit i skeppsbrott; natt och dag hafver jag varit i hafsens djup.
26. Jag hafver ofta färdats; jag hafver varit i farlighet i floder; i farlighet ibland mördare; i farlighet ibland Judarna; i farlighet ibland Hedningarna; i farlighet i städerna; i farlighet i öknene; i farlighet på hafvet; i farlighet ibland falska bröder;
27. I mödo och arbete; i mycken vako; i hunger och törst; i mycken fasto; i frost och nakenhet;
28. Förutan det som eljest påkommer, nämliga att jag dagliga öfverlupen varder, och bär omsorg för alla församlingar.
29. Ho är svag, och jag varder icke svag? Ho förargas, och jag brinner icke?
30. Efter jag ju skall berömma mig, så vill jag berömma mig af min svaghet.
31. Gud och vårs Herras Jesu Christi Fader, hvilkom vare pris i evighet, vet att jag icke ljuger.
32. Landshöfdingen uti Damasco, på Konung Arete vägna, förvarade de Damasceners stad, och ville gripit mig;
33. Och jag vardt i en korg genom ett fenster, öfver muren, nedersläppt, och undslapp hans händer.
2 KORINTIERBREVET, 12. CAPITLET
Pauli syn, beröm, försvar, fruktan vid återkomst.
1. Mig är ju icke nyttigt att berömma mig; dock vill jag nu komma till syner och Herrans uppenbarelser.
2. Jag känner en man i Christo för fjorton år. Var han i lekamen, det vet jag icke, eller utan lekamen, vet jag ock icke; Gud vet det. Den samme vardt uppryckt intill tredje himmelen.
3. Den samma mannen känner jag; om han i lekamen, eller utan lekamen var, det vet jag icke; Gud vet det.
4. Han vardt uppryckt till Paradis, och hörde outsägeliga ord, hvilka ingen menniska säga må.
5. Deraf vill jag berömma mig; men af mig sjelf vill jag intet berömma mig, utan af mine svaghet.
6. Och om jag ville berömma mig; så gjorde jag intet fåvitskliga; ty jag ville säga sanningen; men jag hafver det likväl fördrag, på det ingen skall högre akta mig, än som han ser på mig, eller hörer af mig.
7. Och på det att jag mig icke af de stora uppenbarelser förhäfva skulle, vardt mig gifven en påle i köttet, Satans ängel, den mig kindpusta skulle, på det jag icke skulle förhäfvas öfver måtton;
8. För hvilka sak jag bad tre resor Herran, att han skulle komma ifrå mig.
9. Och han sade till mig: Låt dig nöja åt mine nåd; ty min kraft är mägtig i de svaga. Derföre vill jag aldrahelst berömma mig af mine svaghet, på det Christi kraft skall bo i mig.
10. Derföre är jag vid godt mod, i svaghet, i föraktelse, i nöd, i förföljelse, i ångest, för Christi skull; ty när jag svag är, så är jag stark.
11. Jag är fåvitsk vorden med berömmelse; dertill hafven I nödgat mig; ty jag skulle varda prisad af eder, efter det jag icke är ringare än någor af de höga Apostlar, ändock jag är intet.
12. Ty ens Apostels tecken äro ju skedd ibland eder, med allt tålamod; med tecken, och under, och mägtiga gerningar.
13. Uti hvad del hafven I varit ringare än de andra församlingar? Annat än det, att jag sjelf intet hafver varit eder till tunga. Förlåter mig den orätten.
14. Si, jag är redebogen tredje reson komma till eder, och vill intet heller betunga eder; ty jag söker icke edart, utan eder; derföre att barnen skola icke draga tillhopa föräldromen, utan föräldrarna barnomen.
15. Men jag vill ganska gerna utgifva mig, och utgifven varda för edra själar; ändå I litet älsken mig, den dock ganska mycket älskar eder.
16. Men låter nu så vara, att jag intet hafver betungat eder: likväl, medan jag var listig, hafver jag fångat eder med list.
17. Hafver jag beskattat eder med någrom, som jag hafver sändt till eder?
18. Jag bad Titum, och sände med honom en broder. Hafver ock Titus beskattat eder? Hafve vi icke vandrat uti enom anda? Hafve vi icke vandrat i samma fotspåret?
19. Åter, menen I att vi ursake oss för eder? Vi tale i Guds åsyn i Christo; men, mina käreste, allt detta sker eder till förbättring.
20. Ty jag fruktar att, då jag kommer, må ske att jag finner eder icke såsom jag vill, och I finnen icke mig som I viljen; att der är i någon måtto trätor, nit, vrede, kif, förtal, örnatasslan, uppblåsning, uppror;
21. Att jag återkommer, och min Gud betrycker mig när eder; och måste sörja öfver många, som tillförene syndat hafva, och icke hafva gjort bot för deras orenlighet, sköraktighet och otukt, som de bedrifvit hafva.
2 KORINTIERBREVET, 13. CAPITLET
Obotfärdige hotas, rådas till bättring.
1. Kommer jag tredje gången till eder, så skola uti två eller tre mäns mun alla saker bestå.
2. Jag hafver det sagt eder tillförene, och säger eder det tillförene, såsom närvarandes, i den andra reson; och skrifver det nu frånvarandes, dem som tillförene syndat hafva, och allom dem androm. Om jag åter kommer, skall jag intet skona;
3. Efter I söken att I en gång skolen förnimma honom, som i mig talar, nämliga Christum, hvilken när eder intet svag är, utan är mägtig ibland eder.
4. Ty ändock han vardt korsfäst i svagheten, så lefver han likväl i Guds kraft; och ändock vi ock äre svage i honom, så lefve vi likväl med honom, uti Guds kraft, när eder.
5. Försöker eder sjelfva, om I ären i trone; bepröfver eder sjelfva. Eller kännen I eder icke sjelfva, att Jesus Christus är uti eder? Utan så kunde vara, att I odugelige ären.
6. Men jag hoppas, att I väl skolen känna, att vi icke odugelige ärom.
7. Och önskar jag af Gudi, att I intet ondt gören; icke på det vi skulle synas dugelige; utan att I skolen göra hvad redeligit är, och vi blifve då som vi odugelige vorom.
8. Ty vi kunnom intet emot sanningene; utan med sanningene.
9. Men vi fröjde oss, när vi svage äre, och I mägtige; och det samma önske vi ock, nämliga edor fullkomlighet.
10. Derföre skrifver jag ock detta frånvarandes, på det, då jag är tillstädes, jag icke skall sträng vara, efter den magt som Herren hafver mig gifvit till förbättring, och icke till förderf.
11. På sistone, käre bröder, fröjder eder; varer fullkomne, tröster eder, varer ens sinnade, varer fridsamme; så blifver kärlekens och fridsens Gud när eder.
12. Helser eder inbördes med en helig kyss; helsa eder all helgon.
13. Vårs Herras Jesu Christi nåd, och Guds kärlek, och den Helga Andas delaktighet vare med eder allom. Amen.
Den andra Epistel till de Corinthier, sänd af Philippis i Macedonien, med Tito och Luca.
