Konung Carl den Tolftes Bibel

JOHANNES, 1. CAPITLET

Christi Person. Johannis vittnesbörd. Petrus. Philippus. Nathanael.

1. I Begynnelsen var Ordet, och Ordet var när Gudi; och Gud var Ordet.

2. Det samma var i begynnelsen när Gudi.

3. Genom det äro all ting gjord; och thy förutan är intet gjordt, det gjordt är.

4. I thy var lifvet; och lifvet var menniskornas ljus;

5. Och ljuset lyser i mörkret; och mörkret hafver det icke begripit.

6. En man var sänd af Gudi, som het Johannes;

7. Han kom till vittnesbörd, på det han skulle vittna om Ljuset, att alle skulle tro genom honom.

8. Icke var han Ljuset; men (han var sänd) till att vittna om Ljuset.

9. Det var det sanna Ljuset, hvilket upplyser alla menniskor, som komma i verlden.

10. I verldene var det, och igenom det är verlden gjord; och verlden kände det icke.

11. Han kom till sitt eget, och hans egne anammade honom icke.

12. Men allom dem, som honom anammade, gaf han magt att blifva Guds barn, dem som tro på hans Namn;

13. Hvilke icke af blod, icke heller af köttslig vilja, icke heller af någors mans vilja, utan af Gudi födde äro.

14. Och Ordet vardt kött, och bodde ibland oss; och vi sågom hans härlighet, såsom enda Sonsens härlighet af Fadrenom, full med nåd och sanning.

15. Johannes vittnar om honom, ropar, och säger: Denne varet, om hvilken jag sagt hafver: Efter mig skall komma, den för mig varit hafver; ty han var förr än jag;

16. Och af hans fullhet hafve vi alle fått, och nåd för nåd.

17. Ty genom Mosen är lagen gifven; nåd och sanning är kommen genom Jesum Christum.

18. Ingen hafver någon tid sett Gud; ende Sonen, som är i Fadrens sköt, han hafver det kungjort.

19. Och detta är Johannis vittnesbörd, då Judarna sände Prester och Leviter af Jerusalem, att de skulle fråga honom: Ho äst du?

20. Och han bekände, och försakade icke; och bekände han: Icke är jag Christus.

21. Då frågade de honom: Hvad då; äst du Elias? Han sade: Jag är det icke. Äst du en Prophet? Och han svarade: Nej.

22. Då sade de till honom: Ho äst du, att vi måge gifva dem svar, som oss sändt hafva? Hvad säger du om dig sjelf?

23. Sade han: Jag är ens ropandes röst i öknene: Rödjer Herrans väg, som Esaias Propheten sagt hafver.

24. Och de, som sände voro, voro af de Phariseer.

25. Och de frågade honom, och sade till honom: Hvi döper du då, medan du äst icke Christus, icke heller Elias, icke heller en Prophet?

26. Svarade dem Johannes, och sade: Jag döper med vatten; men midt ibland eder står den I icke kännen.

27. Han är den som efter mig komma skall, hvilken för mig varit hafver; hvilkens skotväng jag icke värdig är upplösa.

28. Detta skedde i Bethabara, på hinsidon Jordan, der Johannes döpte.

29. Dagen derefter såg Johannes Jesum komma till sig, och sade: Si, Guds Lamb, som borttager verldenes synd.

30. Denne äret, om hvilken jag sagt hafver: Efter mig skall komma en man, den för mig varit hafver; ty han var förr än jag:

31. Och jag kände honom icke; men på det han skulle varda uppenbar i Israel, fördenskull är jag kommen, till att döpa med vatten.

32. Och Johannes vittnade, och sade: Jag såg Andan nederkomma i dufvoliknelse af himmelen, och blef på honom;

33. Och jag kände honom icke; men den som mig sände, till att döpa med vatten, han sade till mig: Öfver hvilken du far se Andan nederkomma, och blifva på honom, han är den som döper med den Helga Anda.

34. Och jag såg det, och vittnade att han är Guds Son.

35. Dagen derefter stod åter Johannes, och två af hans lärjungar.

36. Och som han fick se Jesum gå, sade han: Si, Guds Lamb.

37. Och de två hans lärjungar hörde honom tala, och följde Jesum.

38. Då vände Jesus sig om, och såg dem följa sig, och sade till dem: Hvad söken I? Då sade de till honom: Rabbi (det betyder Mästar), hvar vistas du?

39. Då sade han till dem: Kommer, och ser. De kommo, och sågo hvar han vistades, och blefvo den dagen när honom; och det var vid tionde timman.

40. Och var Andreas, Simonis Petri broder, en af de två, som hade hört af Johanne; och följde Jesum.

41. Han fann först sin broder Simon, och sade till honom: Vi hafve funnit Messiam, det betyder den Smorda.

42. Och han hade honom till Jesum. Då Jesus fick se honom, sade han: Du äst Simon, Jona son; du skall heta Cephas, det betyder hälleberg.

43. Dagen derefter ville Jesus gå ut i Galileen; och fann Philippum, och sade till honom: Följ mig.

44. Och var Philippus af Bethsaida, Andree och Petri stad.

45. Philippus fann Nathanael, och sade till honom: Den som Mose hafver skrifvit om i lagen, och Propheterna, hafve vi funnit, Jesum, Josephs son af Nazareth.

46. Och Nathanael sade till honom: Kan något godt komma af Nazareth? Philippus sade till honom: Kom, och se.

47. Jesus såg Nathanael komma till sig, och sade om honom: Si, en rätt Israelit, i hvilkom intet svek är.

48. Då sade Nathanael till honom: Hvaraf känner du mig? Jesus svarade, och sade till honom: Förr än Philippus kallade dig, då du vast under fikonaträt, såg jag dig.

49. Nathanael svarade, och sade till honom: Rabbi, du äst Guds Son: Du äst Israels Konung.

50. Jesus svarade, och sade till honom: Efter det jag sade dig, att jag såg dig under fikonaträt, tror du; större ting, än desse äro, skall du få se;

51. Och sade till honom: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Härefter skolen I få se himmelen öppen, och Guds Änglar fara upp och neder öfver menniskones Son.

JOHANNES, 2. CAPITLET

Bröllop i Cana. Templet Rensadt. Första Påskan.

1. Och på tredje dagen vardt ett bröllop i Cana i Galileen; och Jesu moder var der.

2. Vardt ock desslikes Jesus buden, och hans Lärjungar, till bröllopet.

3. Och då vinet begynte fattas, sade Jesu moder till honom: De hafva intet vin.

4. Då sade Jesus till henne: Qvinna, hvad hafver jag med dig? Min tid är icke ännu kommen.

5. Då sade hans moder till tjenarena: Hvad han säger eder, det görer.

6. Så voro der sex stenkrukor, som satta voro efter sättet om Judarnas rening, hållandes hvardera tu eller tre mått.

7. Då sade Jesus till dem: Fyller upp krukorna med vatten; och de fyllde dem öfverfulla.

8. Och han sade till dem: Låter nu uti, och bärer till kökemästaren; och de båro.

9. När då kökemästaren smakade vinet, som vatten varit hade, och icke visste hvadan det kommet var; men tjenarena, som vattnet öst hade, visste det, kallade han brudgummen;

10. Och sade till honom: Hvar man sätter först fram det goda vinet, och när de äro vordne druckne, då det som sämre är. Du hafver gömt det goda vinet allt härtill.

11. Detta var det första tecken, som Jesus gjorde i Cana i Galileen, och uppenbarade sina härlighet; och hans Lärjungar trodde på honom.

12. Derefter for han ned till Capernaum, han och hans moder, och hans bröder, och hans Lärjungar; och blefvo der i få dagar.

13. Och var Judarnas Påska hardt när; och Jesus for upp till Jerusalem;

14. Och fann i templet dem som sålde fä, och får, och dufvor, och vexlare sittande.

15. Då gjorde han ena gissel af tåg, och dref dem alla ut af templet, med får och fä, och bortspillde vexlarenas penningar, och störte borden omkull.

16. Och sade till dem som dufvor sålde: Hafver detta bort hädan, och görer icke af mins Faders hus ett marknadshus.

17. Då kommo hans Lärjungar ihåg det som skrifvet är: Dins hus nitälskan hafver frätit mig.

18. Då svarade Judarna, och sade till honom: Hvad tecken låter du oss se, att du skall detta göra?

19. Svarade Jesus, och sade till dem: Slår detta templet neder, och i tre dagar vill jag det upprätta.

20. Då sade Judarna: I sex och fyratio år är detta templet uppbygdt, och du vill det upprätta i tre dagar!

21. Men han sade om sins kropps tempel.

22. Och när han var uppstånden ifrå de döda, kommo hans Lärjungar ihåg, att han hade det sagt dem; och trodde Skriftene, och det tal, som Jesus sagt hade.

23. Då han nu var i Jerusalem, om Påskana på högtidsdagen, trodde månge på hans Namn, då de sågo hans tecken, som han gjorde.

24. Men Jesus betrodde icke sig sjelfvan dem; ty han kände alla;

25. Och behöfde icke, att någor skulle vittna om menniskona; ty han visste väl hvad i menniskone var.

JOHANNES, 3. CAPITLET

Christus och Nicodemus. Johannes och hans lärjungar.

1. Och var en man af de Phariseer, som het Nicodemus, en öfverste ibland Judarna.

2. Han kom till Jesum om nattena, och sade till honom: Rabbi, vi vete att du äst kommen af Gudi för en lärare; ty ingen kan göra de tecken, som du gör, utan Gud är med honom.

3. Jesus svarade, och sade till honom: Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Utan en blifver född på nytt, kan han icke se Guds rike.

4. Då sade Nicodemus till honom: Huru kan en menniska födas, när hon är gammal? Icke kan hon på nytt gå in i sins moders lif, och födas?

5. Svarade Jesus: Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Utan en varder född af vatten och Andanom, kan han icke ingå i Guds rike.

6. Det som är födt af kött, det är kött; och det som är födt af Andanom, det är Ande.

7. Förundra icke, att jag sade dig, att I måsten födas på nytt.

8. Vädret blås hvart det vill, och du hörer dess röst; och du vetst icke hvadan det kommer, eller hvart det fart alltså är hvar och en, som af Andanom född är.

9. Nicodemus svarade, och sade till honom: Huru kan detta ske?

10. Jesus svarade, och sade till honom: Äst du en mästare i Israel, och vetst icke detta?

11. Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Vi tale det vi vete, och det vi hafve sett, det vittne vi; och vårt vittnesbörd anammen I icke.

12. Tron I icke, när jag säger eder om jordisk ting; huru skolen I då tro, om jag säger eder om himmelsk ting?

13. Och ingen far upp i himmelen, utan den som for neder af himmelen, menniskones Son, som är i himmelen.

14. Och såsom Moses upphöjde ormen i öknene, alltså måste ock menniskones Son varda upphöjd;

15. På det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif.

16. Ty så älskade Gud verldena, att han utgaf sin enda Son, på det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif.

17. Ty icke hafver Gud sändt sin Son i verldena, att han skall döma verldena; utan på det att verlden skall varda salig genom honom.

18. Hvilken som tror på honom, han varder icke dömd; men hvilken som icke tror, han är redo dömd, efter det han icke trodde i Guds enda Sons Namn.

19. Men detta är domen, att Ljuset är kommet i verldena, och menniskorna älskade mer mörkret än Ljuset; ty deras gerningar voro onda.

20. Ty hvar och en, som illa gör, hatar ljuset, och kommer icke till ljuset, att hans gerningar skola icke varda straffade;

21. Men den som gör sanningena, han kommer till ljuset, att hans gerningar skola varda uppenbara; ty de äro gjorda i Gudi.

22. Derefter kom Jesus och hans Lärjungar i Judiska landet, och vistades der med dem, och döpte.

23. Döpte ock desslikes Johannes i Enon, hardt vid Salim; ty der var mycket vatten, och de kommo, och läto döpa sig.

24. Ty Johannes var icke än då kastad i häktelse.

25. Då kom upp ett spörsmål ibland Johannis lärjungar, samt med Judarna, om reningen;

26. Och kommo till Johannem, och sade till honom: Rabbi, den som var när dig på hinsidon Jordan, den du vittnade om, si, han döper, och alle komma till honom.

27. Johannes svarade, och sade: Menniskan kan intet taga, utan det varder henne gifvet af himmelen.

28. I ären sjelfve min vittne, att jag sade: Icke är jag Christus; utan jag är sänd för honom.

29. Den som brudena hafver, han är brudgummen; men brudgummens vän, som står och hörer honom, han fröjdar sig af brudgummens röst; denna min fröjd är nu fullbordad.

30. Honom bör växa till, och mig bör förminskas.

31. Den som ofvanefter kommer, han är öfver alla; den af jordene är, han är af jord, och af jordene talar han; den af himmelen kommer, han är öfver alla.

32. Och det han hafver sett och hört, det vittnar han; och hans vittnesbörd anammar ingen.

33. Den som anammar hans vittnesbörd, han hafver beseglat, att Gud är sannfärdig.

34. Ty den Gud sändt hafver, han talar Guds ord; ty Gud gifver icke Andan efter mått.

35. Fadren älskar Sonen, och allt hafver han gifvit honom i händer.

36. Hvilken som tror Sonenom, han hafver evinnerligit lif; men den som icke tror Sonenom, han skall icke få se lifvet; utan Guds vrede blifver öfver honom.

JOHANNES, 4. CAPITLET

Samariterna omvände. Konungsmannens son.

1. Då nu Herren förnam, att Phariseerna hade hört att Jesus gjorde flera Lärjungar, och döpte, än Johannes;

2. (Ändock Jesus döpte icke sjelf, utan hans Lärjungar;)

3. Öfvergaf han Judeen, och drog åter in i Galileen.

4. Så måste han gå genom Samarien.

5. Och när han kom till en stad i Samarien, som kallas Sichar, vid en bolstad, som Jacob gaf sinom son Joseph;

6. Och der var Jacobs brunn. Och efter det Jesus var trötter af vägen, satte han sig så ned vid brunnen; och det var vid sjette timman.

7. Då kom en qvinna af Samarien, till att hemta vatten. Sade Jesus till henne: Gif mig dricka;

8. Ty hans Lärjungar voro gångne in i staden, till att köpa mat.

9. Då sade den Samaritiska qvinnan till honom: Huru bedes du, som äst en Jude, dricka af mig, som är en Samaritisk qvinna? Ty Judarna hafva ingen handel med de Samariter.

10. Jesus svarade, och sade till henne: Förstode du Guds gåfvo, och ho den är, som säger till dig: Gif mig dricka; då beddes du af honom, och han gåfve dig lefvandes vatten.

11. Sade qvinnan till honom: Herre, icke hafver du det du kan tågat med, och brunnen är djuper; hvadan hafver du då lefvandes vatten?

12. Månn du vara mer än vår fader Jacob, som gaf oss brunnen, och drack af honom, med sin barn och sin boskap?

13. Då svarade Jesus, och sade till henne: Hvar och en som dricker af detta vattnet, han varder törstig igen;

14. Men hvilken som dricker af det vatten, som jag honom gifver, han skall icke törsta till evig tid; utan det vatten, som jag honom gifver, skall blifva i honom en källa med springande vatten i evinnerligit lif.

15. Då sade qvinnan till honom: Herre, gif mig det vattnet, att jag icke törster, eller behöfver komma hit efter vatten.

16. Sade Jesus till henne: Gack, kalla din man, och kom hit.

17. Svarade qvinnan, och sade: Jag hafver ingen man. Sade Jesus till henne: Du sade rätt, jag hafver ingen man;

18. Ty du hafver haft fem män, och den du nu hafver, är icke din man; det sade du sant.

19. Då sade qvinnan till honom: Herre, jag ser, att du äst en Prophet.

20. Våre fäder hafva tillbedit på detta berget, och I sägen, att i Jerusalem är det rum, der man tillbedja skall.

21. Jesus sade till henne: Qvinna, tro mig; den tid kommer, att hvarken på detta berget, eller i Jerusalem, skolen I tillbedja Fadren.

22. I veten icke hvad I tillbedjen; men vi vete hvad vi tillbedje; ty saligheten är af Judomen.

23. Men den tid kommer, och är nu allaredo, att rätte tillbedjare skola tillbedja Fadren i Andanom och sanningen; ty Fadren vill ock sådana hafva, som honom tillbedja skola.

24. Gud är en Ande; och de honom tillbedja, skola tillbedja honom i Andanom, och i sanningen.

25. Då sade qvinnan till honom: Jag vet, att Messias skall komma, som kallas Christus; när han kommer, varder han oss all ting undervisandes.

26. Sade Jesus till henne: Jag är den samme, som talar med dig.

27. Och i det samma kommo hans Lärjungar, och undrade derpå, att han talade med qvinnone; dock sade ingen: Hvad frågar du, eller hvad talar du med henne?

28. Då lät qvinnan stå sina kruko, och gick in i staden, och sade till det folket:

29. Kommer, och ser en man, som mig hafver sagt allt det jag hafver gjort. Månn han icke vara Christus?

30. Då gingo de af staden, och kommo till honom.

31. Deremellan bådo Lärjungarna honom, sägande: Rabbi, ät.

32. Sade han till dem: Jag hafver mat att äta, der I intet af veten.

33. Då sade Lärjungarna emellan sig: Månn någor hafver burit honom äta?

34. Sade Jesus till dem: Min mat är det, att jag gör hans vilja, som mig sändt hafver, och fullbordar hans verk.

35. Sägen I icke, fyra månader äro ännu, och skördatimmen kommer? Si, jag säger eder: Lyfter upp edor ögon, och beser markena; ty hon begynner hvitna till skörd.

36. Och den der uppskär, han tager lön, och församlar frukt till evinnerligit lif; på det att både den som sår, och den som uppskär, skola tillsamman glädjas.

37. Ty här är det ordet sant, att en annar är den som sår, och en annar som uppskär.

38. Jag sände eder ut att uppskära, det I hafven intet arbetat; andre hafva arbetat, och I ären ingångne i deras arbete.

39. Och månge Samariter af den staden trodde på honom, för qvinnones tals skull, som vittnade, att han hade sagt henne allt det hon hade gjort.

40. När nu de Samariter kommo till honom, bådo de honom att han ville blifva när dem; och han blef der i två dagar.

41. Och mycket flere trodde för hans ords skull;

42. Och sade till qvinnona: Nu tro vi icke för ditt tals skull; ty vi hafve sjelfve hört, och vete, att han är visst Christus, verldenes Frälsare.

43. Men två dagar derefter gick han dädan, och drog in i Galileen.

44. Ty Jesus vittnade sjelf, att en Prophet varder intet afhållen i sitt fädernesland.

45. Och när han kom i Galileen, undfingo de Galileer honom, efter de all ting sett hade, som han gjort hade i Jerusalem, på högtidsdagen; ty de hade ock varit till högtidsdagen.

46. Så kom åter Jesus i Cana i Galileen, der han hade gjort vin af vatten. Och der var en Konungsman, hvilkens son låg sjuk i Capernaum.

47. När han hörde, att Jesus var kommen af Judeen till Galileen, gick han till honom, och bad honom, att han ville komma ned, och göra hans son helbregda; ty han låg för döden.

48. Då sade Jesus till honom: Utan I sen tecken och under, tron I icke.

49. Konungsmannen sade till honom: Herre, kom ned, förr än min son dör.

50. Sade Jesus till honom: Gack, din son lefver. Då trodde mannen ordena, som Jesus sade till honom, och gick.

51. Och i det han gick ned, mötte honom hans tjenare, och bebådade honom, sägande: Din son lefver.

52. Då besporde han med dem, hvad stund det var vordet bättre med honom. Och de sade till honom: I går, på sjunde timman, öfvergaf skälfvan honom.

53. Då förstod fadren, att det var den timmen, i hvilkom Jesus hade sagt till honom: Din son lefver. Och han trodde, och allt hans hus.

54. Detta är nu det andra tecknet, som Jesus gjorde, när han kom af Judeen i Galileen.

JOHANNES, 5. CAPITLET

Bethesda. Christi persons och verks försvar.

1. Derefter var en Judarnas högtid; och Jesus for upp till Jerusalem.

2. Men i Jerusalem är en dam, vid fårahuset, som het på Ebreisko Bethesda, och hade fem skjul;

3. Deruti lågo en stor hop sjuke, blinde halte, borttvinade, och bidde efter att vattnet skulle röras.

4. Ty en Ängel steg ned i dammen, på en viss tid, och rörde vattnet; den der nu först steg ned i vattnet, sedan det var rördt, han blef helbregda, ehvad sjukdom han hade.

5. Så var der en man, som hade varit sjuk i åtta och tretio år.

6. Då Jesus fick se honom der han låg, och förnam att han nu i lång tid hade legat sjuk, sade han till honom: Vill du blifva helbregda?

7. Svarade den sjuke honom: Herre, jag hafver ingen, som hafver mig i dammen, när vattnet är rördt; men förr än jag kommer, då är en annar stigen in för mig.

8. Då sade Jesus till honom: Statt upp, tag din säng, och gack.

9. Och straxt blef den mannen helbregda, och tog sin säng, och gick; och det var på en Sabbathsdag.

10. Då sade Judarna till honom, som var vorden helbregda: Det är Sabbath; dig är icke lofligit bära sängena.

11. Svarade han dem: Den som gjorde mig helbregda, han sade till mig: Tag din säng, och gack.

12. Då sporde de honom: Ho är den mannen, som dig sade: Tag din säng, och gack?

13. Men han, som helbregda var vorden, visste icke, ho han var; ty Jesus var undanviken, efter mycket folk var i det rummet.

14. Derefter fann Jesus honom i templet, och sade till honom: Si, du äst vorden helbregda; synda icke härefter, att dig icke vederfars något värre.

15. Då gick den mannen bort, och sade Judomen, att Jesus var den, som honom hade helbregda gjort;

16. Och derföre förföljde Judarna Jesum, och sökte efter att döda honom, efter han detta gjorde på Sabbathen.

17. Då svarade Jesus dem: Min Fader verkar intill nu; och jag verkar ock.

18. Derföre sökte Judarna ändå mer efter att döda honom; ty han ej allenast bröt Sabbathen, utan ock sade Gud vara sin Fader, görandes sig sjelf lik med Gud.

19. Då svarade Jesus, och sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Sonen kan intet göra af sig sjelf, utan det han ser Fadren göra; ty allt det han gör, det gör ock Sonen.

20. Ty Fadren älskar Sonen, och visar honom allt det han gör; och varder än visandes honom större verk än dessa äro, att I skolen undra derpå.

21. Ty såsom Fadren uppväcker de döda, och gör dem lefvande; så gör ock Sonen lefvande hvem han vill.

22. Ty icke dömer heller Fadren någon; utan hafver all dom gifvit Sonenom;

23. På det alle skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Hvilken som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadren, som honom sändt hafver.

24. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som hörer mitt tal, och tror honom, som mig sändt hafver, han hafver evinnerligit lif, och kommer icke i domen; utan är gången ifrå döden till lifvet.

25. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Den tid skall komma, och är nu allaredo, att de döde skola höra Guds Sons röst; och de henne höra, de skola lefva.

26. Ty såsom Fadren hafver lif i sig sjelfvom, så hafver han ock gifvit Sonenom hafva lif i sig sjelfvom;

27. Och hafver desslikes gifvit honom magt att döma; derföre, att han menniskones Son är.

28. Förundrer eder icke öfver detta: ty den stund skall komma, i hvilko alle de i grifterna äro, skola höra hans röst.

29. Och de som väl hafva gjort, skola framgå till lifsens uppståndelse; men de som illa hafva gjort, till domsens uppståndelse.

30. Intet kan jag göra af mig sjelf. Som jag hörer, så dömer jag, och min dom är rätt; ty jag söker icke min vilja, utan Fadrens vilja, som mig sändt hafver.

31. Om jag vittnar om mig sjelf, då är mitt vittnesbörd icke sant.

32. En annar är, som vittnar om mig; och jag vet, att det vittnesbörd sant är, som han vittnar om mig.

33. I sänden till Johannes, och han gaf vittnesbörd till sanningen;

34. Men jag tager intet vittnesbörd af mennisko; utan säger detta, på det I skolen varda salige.

35. Han var ett brinnande och skinande ljus; och I villen en tid långt fröjdas i hans ljus.

36. Men jag hafver ett större vittnesbörd än Johannis vittnesbörd; ty de verk, som Fadren hafver gifvit mig att jag skall fullborda, de samma verk, som jag gör, vittna om mig, att Fadren hafver sändt mig.

37. Och Fadren, som mig sände, han hafver vittnat om mig: I hafven hvarken någon tid hört hans röst, eller sett hans skepelse;

38. Och hans ord hafven I icke blifvandes i eder; ty I tron icke honom, som han sändt hafver.

39. Ransaker Skrifterna; ty I menen eder hafva evinnerligit lif i dem; och de äro de som vittna om mig.

40. Och I viljen icke komma till mig, att I måtten få lif.

41. Jag tager ingen pris af menniskor.

42. Men jag känner eder, att I icke hafven Guds kärlek uti eder.

43. Jag är kommen i mins Faders Namn, och I anammen mig icke; kommer en annar i sitt eget namn, den varden I anammande.

44. Huru kunnen I tro, I som tagen pris hvar af androm; och den pris, som kommer allena af Gudi, söken I intet.

45. I skolen icke mena, att jag skall anklaga eder för Fadren; det är en, som eder anklagar, nämliga Moses, den I hoppens uppå.

46. Haden I trott Mosi, så haden I ock trott mig; ty om mig hafver han skrifvit.

47. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro min ord?

JOHANNES, 6. CAPITLET

Femtusen män spisas. Lifsens bröd.

1. Derefter for Jesus öfver det Galileiska hafvet, som är vid den staden Tiberias.

2. Och mycket folk följde honom, derföre att de sågo hans tecken, som han gjorde med dem som sjuke voro.

3. Och gick Jesus på ett berg, och satte sig der med sina Lärjungar.

4. Och då tillstundade Påska, Judarnas högtid.

5. Då lyfte Jesus upp sin ögon, och såg att mycket folk kom till honom, och sade till Philippum: Hvar få vi köpa bröd, att desse må äta?

6. Det sade han till att försöka honom; ty han visste väl hvad han ville göra.

7. Svarade honom Philippus: För tuhundrade penningar bröd vore dem icke nog, till att hvar finge ett litet stycke.

8. Då sade till honom en af hans Lärjungar, Andreas, Simon Petri broder:

9. Här är en pilt, som hafver fem bjuggbröd, och två fiskar; men hvad förslår det ibland så många?

10. Sade Jesus: Låter folket satta sig. Och på det rummet var mycket gräs. Då satte sig ned vid femtusend män.

11. Och Jesus tog bröden, tackade, och fick Lärjungomen, och Lärjungarna skifte ibland dem som såto; sammaledes ock af fiskarna, så mycket han ville.

12. Då de voro mätte, sade han till sina Lärjungar: Hemter tillhopa stycker, som öfverblifne äro, att de icke förfaras.

13. Så hemte de tillhopa, och uppfyllde tolf korgar med styckom, som öfver voro af fem bjuggbröd, efter dem som ätit hade.

14. När nu de menniskorna sågo, att Jesus hade gjort tecknet, sade de: Visserliga är denne den Propheten, som komma skall i verldena.

15. När då Jesus förnam, att de ville komma och taga honom, och göra honom till Konung, gick han åter afsides bort uppå berget, han sjelf allena.

16. Och när aftonen kom, gingo hans Lärjungar ned till hafvet;

17. Och stego till skepps, och foro öfver hafvet till Capernaum; och det var redo mörkt vordet, och Jesus var icke till dem kommen.

18. Då blåste ett stort vader, och vågen begynte gå.

19. När de nu rott hade vid fem och tjugu eller tretio stadier, fingo de se Jesum gå på hafvet, och nalkas skeppet; och de vordo förfärade.

20. Då sade han till dem: Det är jag, rädens icke.

21. Och de ville hafva tagit honom in i skeppet; och i det samma var skeppet vid landet, som de foro till.

22. Dagen derefter, när folket, som stod på hinsidon hafvet, såg att der var intet annat skepp än det ena, som hans Lärjungar voro uti stegne; och att Jesus var icke instigen med sina Lärjungar i skeppet, utan hans Lärjungar voro bortfarne allena;

23. Men annor skepp kommo af Tiberias, hardt till det rummet, der de hade ätit brödet, genom Herrans tacksägelse;

24. När då folket såg, att Jesus var icke der, ej heller hans Lärjungar, stego de ock i skeppen, och kommo till Capernaum, och sökte Jesum.

25. Och då de funno honom på hinsidon hafvet, sade de till honom: Rabbi, när komst du hit?

26. Svarade Jesus dem, och sade: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: I söken mig icke fördenskull, att I hafven sett tecken; utan fördenskull, att I hafven ätit af brödet, och ären vordne mätte.

27. Verker icke den mat, som förgås, utan den som blifver till evinnerligit lif, den menniskones Son eder gifva skall; ty honom hafver Gud Fader beseglat.

28. Då sade de till honom: Hvad skole vi göra, att vi verka kunne Guds verk?

29. Svarade Jesus, och sade till dem: Det är Guds verk, att I tron på den han sändt hafver.

30. Då sade de till honom: Hvad tecken gör du då, att vi se kunne, och tro dig? Hvad verkar du?

31. Våre fader åto Manna i öknene, som skrifvet är: Han gaf dem bröd af himmelen till att äta.

32. Då sade Jesus till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Icke gaf Mose eder det brödet af himmelen; men min Fader gifver eder det rätta brödet af himmelen.

33. Ty det är Guds bröd, som nederkommer af himmelen, och gifver verldene lif.

34. Då sade de till honom: Herre, gif oss alltid detta brödet.

35. Sade Jesus till dem: Jag är lifsens bröd; hvilken som kommer till mig, han skall icke hungra; och hvilken som tror på mig, han skall aldrig törsta.

36. Men jag hafver sagt eder, att I hafven ock sett mig; och tron dock icke.

37. Allt det min Fader gifver mig, det kommer till mig; och den till mig kommer, honom kastar jag icke ut.

38. Ty jag är nederkommen af himmelen, icke att jag skall göra min vilja, utan hans vilja, som mig sändt hafver.

39. Och det är mins Faders vilje, som mig sändt hafver, att jag intet borttappa skall af allt det han mig gifvit hafver; utan att jag skall uppväcka det på yttersta dagen.

40. Detta är nu hans vilje, som mig sändt hafver, att hvar och en, som ser Sonen, och tror på honom, han skall hafva evinnerligit lif; och jag skall uppväcka honom på yttersta dagen.

41. Då knorrade Judarna deröfver, att han sade: Jag är det brödet, som nederkommet är af himmelen;

42. Och sade: Är icke denne Jesus, Josephs son, hvilkens fader och moder vi känne? Huru säger han då: Jag är nederkommen af himmelen?

43. Då svarade Jesus, och sade till dem: Knorrer icke emellan eder.

44. Ingen kan komma till mig, utan Fadren, som mig sändt hafver, drager honom; och jag skall uppväcka honom på yttersta dagen.

45. Det är skrifvet i Propheterna: De skola alle varda lärde af Gudi: Hvar och en, som det nu hört hafver af Fadren, och lärt det, han kommer till mig.

46. Icke så, att någor hafver sett Fadren; utan den, som är af Gudi, han hafver sett Fadren.

47. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som tror på mig, han hafver evinnerligit lif.

48. Jag är lifsens bröd.

49. Edre fäder åto Manna i öknene, och äro blefne döde.

50. Detta är det brödet, som nederkommer af himmelen, på det den deraf äter, skall icke dö.

51. Jag är det lefvandes brödet, som nederkommer af himmelen; hvilken som äter af detta brödet, han skall lefva evinnerliga; och det brödet, som jag gifva skall, är mitt kött, hvilket jag gifva skall för verldenes lif.

52. Då kifvade Judarna emellan sig, sägande: Huru kan denne gifva oss sitt kött till att äta?

53. Sade Jesus till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Utan I äten menniskones Sons kött, och dricken hans blod, då hafven I icke lif i eder.

54. Hvilken som äter mitt kött, och dricker min blod, han hafver evinnerligit lif; och jag skall uppväcka honom på yttersta dagen.

55. Ty mitt kött är den rätte maten, och min blod är den rätte drycken.

56. Hvilken som äter mitt kött, och dricker min blod, han blifver i mig, och jag i honom.

57. Såsom lefvandes Fadren hafver mig sändt, och jag lefver för Fadrens skull; så ock den, som äter mig, han skall ock lefva för mina skull.

58. Detta är det brödet, som af himmelen nederkommet är; icke såsom edre fäder åto Manna, och äro blefne döde; den som äter detta brödet, han skall lefva evinnerliga.

59. Detta sade han i Synagogon, då han lärde i Capernaum.

60. Men månge af hans Lärjungar, när de detta hörde, sade: Detta är ett hårdt tal; ho kan det höra?

61. Så, efter Jesus visste vid sig sjelf, att hans Lärjungar knorrade deröfver, sade han till dem: Förtörnar detta eder?

62. Huru skall då ske, när I varden seende menniskones Son uppstiga, dit han förra var?

63. Anden är den som gör lifaktig; köttet är intet nyttigt; de ord, jag säger eder, äro ande, och äro lif.

64. Men någre af eder äro, som icke tro; ty Jesus visste väl af begynnelsen, hvilke de voro som icke trodde, och hvilken honom förråda skulle.

65. Och han sade: Fördenskull sade jag eder, att ingen kan komma till mig, utan det varder honom gifvet af minom Fader.

66. Ifrå den tiden gingo månge af hans Lärjungar tillrygga, och vandrade intet länger med honom.

67. Då sade Jesus till de tolf: Icke viljen I ock gå bort?

68. Svarade honom Simon Petrus: Herre, till hvem skole vi gå? Du hafver eviga lifsens ord;

69. Och vi tro, och hafve förnummit, att du äst Christus, lefvandes Guds Son.

70. Svarade dem Jesus: Hafver jag icke eder tolf utvalt? Och en af eder är en djefvul.

71. Men det sade han om Juda Simons Ischarioth; ty han var den som honom förråda skulle, och var en af de tolf.

JOHANNES, 7.  CAPITLET

Löfhyddohögtiden. Folket oense om Jesu person.

1. Derefter vistades Jesus i Galileen; ty han ville icke vistas i Judeen, derföre att Judarna foro efter att dräpa honom.

2. Och var då hardt vid Judarnas löfhyddohögtid.

3. Då sade hans bröder till honom: Gack hädan, och gack in i Judeen, att dine Lärjungar må ock se din verk, som du gör.

4. Ty ingen, som vill uppenbar vara, förhandlar något hemliga; om du det gör, så uppenbara dig för verldene.

5. Ty hans bröder trodde icke heller på honom.

6. Då sade Jesus till dem: Min tid är icke än kommen; men edar tid är alltid redo.

7. Verlden kan icke hata eder; men mig hatar hon; ty jag bär vittne om henne, att hennes verk äro ond.

8. Går I upp till denna högtidsdagen; jag vill icke ännu gå upp till denna högtiden; ty min tid är icke ännu fullbordad.

9. Då han hade detta sagt till dem, blef han i Galileen.

10. Men när hans bröder voro uppgångne, då gick ock han upp till högtiden, dock icke uppenbarliga, utan så hemliga.

11. Då sökte Judarna efter honom i högtidene, och sade: Hvar är han?

12. Och mycket mummel var ibland folket om honom; ty somlige sade: Han är god; och somlige sade: Nej; men han förförer folket.

13. Dock talade ingen uppenbarliga om honom, för Judarnas rädslos skull.

14. Då nu half högtiden var öfverstånden, gick Jesus upp i templet, och lärde.

15. Och Judarna förundrade sig, och sade: Huru kan denne Skrift, efter han är icke lärd?

16. Svarade dem Jesus, och sade: Min lärdom är icke min, utan hans som mig sändt hafver,

17. Hvilken som vill lyda hans vilja, han varder förnimmandes, om denna lärdom är af Gudi, eller om jag talar af mig sjelf.

18. Hvilken som talar af sig sjelf, han söker sin egen pris; men den som söker hans pris, som honom hafver sändt, han är sannfärdig, och orättfärdighet är icke i honom.

19. Gaf icke Moses eder lagen? Och likväl gör ingen af eder lagen fullt. Hvi söken I efter att döda mig?

20. Svarade folket, och sade: Du hafver djefvulen; ho söker efter att döda dig?

21. Svarade Jesus, och sade till dem: Jag gjorde ena gerning, och der undren I alle på.

22. Fördenskull gaf Moses eder omskärelsen; icke, att hon är af Mose, utan af fäderna; och likväl omskären I menniskona om Sabbathen.

23. Tager nu menniskan omskärelsen om Sabbathen, på det att Mose lag icke skall varda bruten; på mig blifven I misslynte, att jag gjorde hela menniskona helbregda om Sabbathen?

24. Dömer icke efter ansigtet; utan dömer en rätt dom.

25. Då sade någre af Jerusalem: Är icke denne, den de fara efter att döda?

26. Och si, han talar fritt, och de tala intet till honom. Veta nu vare öfverste förvisso, att han är visst Christus?

27. Dock vi vete, hvadan denne är; men när Christus kommer, vet ingen hvadan hanar.

28. Då ropade Jesus i templet, lärde, och sade: Ja, I kännen mig, och I veten hvadan jag är; och jag är icke kommen af mig sjelf; utan den mig sändt hafver han är sannfärdig, den I icke kännen.

29. Men jag känner honom; ty jag är af honom; och han sände mig.

30. Då foro de efter att gripa honom; dock kom ingen sina händer vid honom; ty hans tid var icke än då kommen.

31. Men månge af folket trodde på honom, och sade: När Christus kommer, icke varder han mer tecken görandes, än denne gjort hafver?

32. Så hörde de Phariseer, att folket mumlade sådant om honom; och sände Phariseerna och de öfverste Presterna tjenarena ut, till att gripa honom.

33. Då sade Jesus till dem: Jag är ännu en liten tid när eder; och så går jag bort till honom, som mig sändt hafver.

34. I skolen söka mig, och intet finna mig; och der jag är, dit kunnen I icke komma.

35. Då sade Judarna emellan sig: Hvart vill denne gå, att vi skole icke finna honom? Månn han vilja gå ut ibland Hedningarna, som här och der förströdde äro, och lära Hedningarna?

36. Hvad är det för ett tal, som han sade: I skolen söka mig, och intet finna mig; och der jag är, dit kunnen I icke komma?

37. Men på yttersta dagen i högtidene, den ock störst var, stod Jesus, och ropade, sägandes: Hvilken som törster, han komme till mig, och dricke.

38. Hvilken som tror på mig, såsom Skriften säger, af hans qved skola flyta lefvandes vattens strömmar.

39. Men det sade han om Andan, hvilken de få skulle, som på honom trodde; ty den Helge Ande var icke än då på färde; ty Jesus var icke ännu förklarad.

40. Då nu månge af folket hörde detta talet, sade de: Denne är sannerliga en Prophet.

41. En part sade: Denne är Christus. Men somlige sade: Icke skall Christus komma af Galileen?

42. Säger icke Skriften, att Christus skall komma af Davids säd, och af den staden BethLehem, der David var?

43. Och vardt en tvedrägt ibland folket för hans skull.

44. Och somlige af dem ville gripa honom; men ingen kom händer vid honom.

45. Då kommo tjenarena till öfversta Presterna och Phariseerna; och de sade till dem: Hvi hafven I icke haft honom hit?

46. Tjenarena svarade: Aldrig hafver någor menniska så talat som denne mannen.

47. Svarade dem Phariseerna: Ären I icke ock förförde?

48. Icke hafver någor af öfverstarna, eller Phariseerna, trott på honom?

49. Utan detta folket, som icke vet lagen, är förbannadt.

50. Då sade till dem Nicodemus, den som kom till honom om nattena, hvilken var en af dem:

51. Icke dömer vår lag någon mennisko, med mindre man först förhörer honom, och får veta hvad han gör?

52. Svarade de, och sade till honom: Äst du icke ock en Galilee? Ransaka, och se, att af Galileen är ingen Prophet uppkommen.

53. Och så gick hvar och en hem till sitt.

JOHANNES, 8. CAPITLET

Horkonan. Jesu person, embete. Judarnas gensägelse.

1. Då gick Jesus ut på Oljoberget.

2. Och om morgonen bittida kom han åter i templet, och allt folket kom till honom; och han satte sig, och lärde dem.

3. Då hade de Skriftlärde och Phariseer till honom ena qvinno, som var beslagen med hor; och när de hade ledt henne fram,

4. Sade de till honom: Mästar, denna qvinnan är beslagen med hor.

5. Och Mose hafver budit oss i lagen, att sådana skola stenas; men hvad säger du?

6. Detta sade de, till att försöka honom, att de kunde anklaga honom. Då böjde Jesus sig ned, och skref med fingret på jordena.

7. När de nu så stodo fast på sin frågo, reste han sig upp, och sade till dem: Hvilken af eder utan synd är, han kaste första stenen på henne;

8. Och böjde sig åter ned, och skref på jordena.

9. När de detta hörde, och voro i samvetet öfvertygade, gingo de ut, hvar efter annan, begynnande på de äldsta intill de sista; och Jesus blef allena, och qvinnan der ståndandes.

10. När Jesus reste sig upp, och såg ingen, utan qvinnona, sade han till henne: Qvinna, hvar äro dine åklagare? Hafver ingen dömt dig?

11. Sade hon: Herre, ingen; sade Jesus: Icke heller dömer jag dig. Gack bort, och synda icke härefter.

12. Åter talade Jesus till dem, sägandes: Jag är verldenes Ljus; den mig följer, han skall icke vandra i mörkret, utan han skall få lifsens ljus.

13. Då sade Phariseerna till honom: Du vittnar om dig sjelf; ditt vittnesbörd är icke sant.

14. Svarade Jesus, och sade till dem: Om jag än vittnar om mig sjelf, så är mitt vittnesbörd sant; ty jag vet hvadan jag kommen är, och hvart jag går; men I veten icke hvadan jag kommer, och hvart jag går.

15. I dömen efter köttet; jag dömer ingen.

16. Och om jag än dömde, är min dom rätt; ty jag är icke allena; utan jag och Fadren, som mig sändt hafver.

17. Är ock så skrifvet i edor lag, att tvegge menniskors vittnesbörd är sant.

18. Jag är den som bär vittnesbörd om mig sjelf; bär ock Fadren, som mig sändt hafver, vittnesbörd om mig.

19. Då sade de till honom: Hvar är din Fader? Jesus svarade: I kännen hvarken mig eller min Fader. Om I känden mig, då känden I ock min Fader.

20. Dessa ord talade Jesus vid offerkistona, lärandes i templet; och ingen tog fatt på honom, ty hans tid var icke ännu kommen.

21. Då sade åter Jesus till dem: Jag går bort, och I skolen söka mig, och skolen dö uti edra synder. Dit jag går, kunnen I icke komma.

22. Då sade Judarna: Månn han då vilja dräpa sig sjelf, medan han säger: Dit jag går, kunnen I icke komma?

23. Och han sade till dem: I ären nedanefter, och jag är ofvanefter; I ären af desso verldene, jag är icke af desso verldene.

24. Så hafver jag nu sagt eder, att I skolen dö i edra synder; ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder.

25. Då sade de till honom: Ho äst du? Och Jesus sade till dem: Aldraförst jag, som talar med eder.

26. Jag hafver mycket, som jag måtte tala, och döma om eder; men den mig sändt hafver, är sannfärdig, och det jag hafver hört af honom, det talar jag i verldene.

27. Men de förstodo icke, att han talade till dem om Fadren.

28. Då sade Jesus till dem: När I hafven upphöjt menniskones Son, då skolen I förstå att det är jag, och att jag gör intet af mig sjelf; utan hvad Fadren hafver lärt mig, det talar jag.

29. Och den mig sändt hafver, är med mig. Fadren låter mig icke blifva allena; ty jag gör alltid det honom täckt är.

30. När han detta talade, trodde månge på honom.

31. Då sade Jesus till de Judar, som trodde på honom: Om I blifven vid min ord, så ären I mine rätte Lärjungar;

32. Och I skolen förstå sanningen; och sanningen skall göra eder fri.

33. De svarade honom: Vi äre Abrahams säd, och hafve aldrig någors trälar varit; huru säger då du: I skolen varda fri?

34. Svarade dem Jesus: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, att hvar och en, som syndena gör, han är syndenes träl.

35. Men trälen blifver icke i huset evinnerliga; sonen blifver evinnerliga.

36. Om Sonen gör eder fri, så ären I rättsliga fri.

37. Jag vet, att I ären Abrahams säd: men I faren efter att döda mig; ty mitt tal hafver intet rum i eder.

38. Jag talar det jag hafver sett när minom Fader; och I gören det I hafven sett när edar fader.

39. Svarade de, och sade till honom: Abraham är vår fader. Sade Jesus till dem: Voren I Abrahams barn, då gjorden I Abrahams gerningar.

40. Nu faren I efter att döda mig, som är den man, den eder hafver sagt sanningena, hvilka jag hört hafver af Gudi; det gjorde icke Abraham.

41. I gören edars faders gerningar. Då sade de till honom: Vi äre icke oägta födde; vi hafve en Fader, nämliga Gud.

42. Jesus sade till dem: Vore Gud edar Fader, så älskaden I ju mig; ty af Gudi är jag utgången och kommen; ty jag är icke heller kommen af mig sjelf; men han hafver mig sändt.

43. Hvi kännen I icke mitt tal? Ty I kunnen icke höra mitt tal.

44. I ären af den fadren djefvulen, och edars faders begär viljen I efterfölja; han hafver varit en mandråpare af begynnelsen, och blef icke ståndandes i sanningene; ty sanningen är icke i honom. När han talar lögnena, talar han af sitt eget; ty han är lögnaktig, och dess fader.

45. Men efter det jag säger eder sanningena, tron I mig intet.

46. Hvilken af eder straffar mig för synd? Säger jag nu eder sanningena, hvi tron I mig icke?

47. Den der af Gudi är, han hörer Guds ord; derföre hören I icke, att I icke ären af Gudi.

48. Då svarade Judarna, och sade till honom: Säge vi icke rätt, att du äst en Samarit, och hafver djefvulen?

49. Jesus svarade: Jag hafver icke djefvulen; men jag prisar min Fader, och I hafven försmädat mig.

50. Jag söker icke efter min pris; den är väl till, som derefter söker, och dömer.

51. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.

52. Då sade Judarna till honom: Nu hafve vi förstått, att du hafver djefvulen. Abraham är döder, och Propheterna, och du säger: Hvilken som gömmer min ord, han skall icke smaka döden evinnerliga.

53. Äst du mer än vår fader Abraham, som döder är? Propheterna äro ock döde; hvem gör du dig sjelfvan?

54. Jesus svarade: Är det så, att jag prisar mig sjelf, så är min pris intet; min Fader är den som mig prisar, hvilken I sägen vara eder Gud.

55. Och I kännen honom dock intet; men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, vorde jag en ljugare, lika som I; men jag känner honom, och håller hans tal.

56. Abraham edar fader fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom, och vardt glad.

57. Då sade Judarna till honom: Femtio år hafver du icke ännu, och Abraham hafver du sett!

58. Jesus sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Förr än Abraham var född, är jag.

59. Då togo de upp stenar, till att kasta honom. Men Jesus gömde sig undan; och gick ut af templet.

JOHANNES, 9. CAPITLET

En blind botas. Phariseerne förargas.

1. Och gick Jesus framom, och såg en man, som var blind född.

2. Och hans Lärjungar sporde honom till, och sade: Rabbi, hvilken syndade, denne, eller hans föräldrar; att han skulle födas blind?

3. Jesus svarade: Hvarken hafver denne syndat, eller hans föräldrar; men på det Guds verk skola uppenbaras på honom.

4. Jag måste verka hans verk, som mig sändt hafver, medan dagen är; natten kommer, då ingen kan verka.

5. Så länge jag är i verldene, är jag verldenes Ljus.

6. Då han detta sagt hade, spottade han på jordena, och gjorde en träck af spotten, och smorde med träcken på dens blindas ögon;

7. Och sade till honom: Gack bort, och två dig i dammen Siloa (det betyder Sänder). Han gick, och tvådde sig; och kom igen, och hade sin syn.

8. Då sade grannarna, och de som honom förr sett hade, att han var en tiggare: Är icke denne den som satt och tiggde?

9. Somlige sade: Det är han; somlige sade: Han är honom liker. Men han sjelf sade: Det är jag.

10. Då sade de till honom: Huru vordo din ögon öppnad?

11. Svarade han, och sade: Den mannen, som kallas Jesus, gjorde en träck, och smorde min ögon, och sade till mig: Gack till dammen Siloa, och två dig. Och när jag gick, och tvådde mig, fick jag synen.

12. Då sade de till honom: Hvar är han? Sade han: Jag vet det icke.

13. Då hade de honom, som blind hade varit, till de Phariseer.

14. Och det var på en Sabbath, när Jesus gjorde träcken, och öppnade hans ögon.

15. Åter sporde honom ock de Phariseer, huru han hade fått synena. Han sade till dem: Han lade mig träck på ögonen, och jag tvådde mig, och hafver nu min syn.

16. Då sade någre af de Phariseer: Denne mannen är icke af Gudi, efter han icke håller Sabbathen. Somlige sade: Huru kan en syndig menniska göra dessa tecken? Och en tvedrägt var emellan dem.

17. Åter sade de till den blinda: Hvad säger du om honom, att han hafver öppnat din ögon? Då sade han: En Prophet är han.

18. Men Judarna trodde icke om honom, att han hade varit blind, och hade fått synena, tilldess de kallade föräldrarna, hans som synen hade fått;

19. Och sporde dem till, och sade: Är denne eder son, den I sägen vara blind född? Huru ser han nu?

20. Då svarade dem hans föräldrar, och sade: Vi vete, att denne är vår son, och att han var blind född.

21. Men huru han nu ser, vete vi icke; eller hvem hans ögon öppnat hafver, vete icke vi; han är åldrig nog, spörjer honom till; tale sjelf för sig.

22. Detta sade hans föräldrar derföre, att de räddes för Judarna; ty Judarna hade då redo beslutit emellan sig, att hvilken som bekände honom vara Christus, han skulle utkastas af Synagogon.

23. Fördenskull sade hans föräldrar: Han är åldrig nog, spörjer honom sjelf.

24. Åter kallade de mannen, som hade varit blind, och sade till honom: Gif Gudi ärona; vi vete, att denne mannen är en syndare.

25. Svarade han, och sade: Om han är en syndare, vet jag icke; ett vet jag, att jag var blind, och ser nu.

26. Åter sade de till honom: Hvad gjorde han dig? Huru öppnade han din ögon?

27. Han svarade dem: Jag sade det nu eder; hörden I det icke? Hvi viljen I nu åter höra det? Viljen I ock varda hans Lärjungar?

28. Då bannade de honom och sade: Var du hans Lärjunge; vi äre Mose lärjungar.

29. Vi vete, att Gud hafver talat till Mosen; men hvadan denne är, vete vi icke.

30. Då svarade den mannen, och sade till dem: Det är ju underligit, att I icke skolen veta hvadan han är; och likväl hafver han öppnat min ögon.

31. Vi vete, att Gud icke hörer syndare; utan den som är gudfruktig, och följer hans vilja efter, honom hörer han.

32. Ifrå verldenes begynnelse är icke; hördt, att någor hafver dens ögon öppnat, som hafver varit blind född.

33. Vore han icke af Gudi, så kunde han intet göra.

34. De svarade, och sade till honom: Du äst aller födder i synd, och vill lära oss! Och så drefvo de honom ut.

35. Och fick Jesus höra, att de honom utdrifvit hade; och när han fann honom, sade han till honom: Tror du på Guds Son?

36. Han svarade, och sade: Herre, ho är han, att jag må tro på honom?

37. Och Jesus sade till honom: Du hafver sett honom, och det är den som talar med dig.

38. Då sade han: Herre, jag tror; och han tillbad honom.

39. Och Jesus sade: Till en dom är jag kommen i denna verldena; att de, som icke se, skola varda seende, och de, som se, skola varda blinde.

40. Och någre af de Phariseer, som voro med honom, hörde detta, och sade till honom: Månne vi ock vara blinde?

41. Sade Jesus till dem: Voren I blinde, då haden I icke synd; men nu sägen I: Vi se; derföre blifver edor synd.

JOHANNES, 10. CAPITLET

Den goda herden. Jesus är Christus.

1. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken icke går in genom dörrena i fårahuset, utan stiger annorstäds in, han är en tjuf, och en röfvare.

2. Men hvilken som går in genom dörrena, han är herden till fåren.

3. För honom låter dörravården upp, och fåren höra hans röst; och sin egen får kallar han vid namn, och leder dem ut.

4. Och när han hafver släppt sin egen får ut, går han för dem, och fåren följa honom efter; ty de känna hans röst.

5. Men den främmande följa de icke, utan fly ifrå honom; ty de känna icke deras röst, som främmande äro.

6. Denna liknelsen sade Jesus till dem; men de förstodo icke hvad det var, som han sade dem.

7. Åter sade Jesus till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Jag är dörren för fåren.

8. Alle de som för mig komne äro, de äro tjufvar och röfvare; men fåren hörde dem intet.

9. Jag är dörren; hvilken som ingår igenom mig, han skall blifva salig; och skall ingå och utgå, och finna bet.

10. Tjufven kommer icke, utan till att stjäla, slagta och förgöra; jag är kommen, på det de skola hafva lif, och öfvernog hafva.

11. Jag är den gode herden; den gode herden låter sitt lif för fåren.

12. Men den som lejder är, och icke är herden, hvilkom fåren icke tillhöra, ser ulfven komma, och öfvergifver fåren, och flyr; och ulfven bortrycker och förskingrar fåren.

13. Men den lejde flyr; ty han är lejd, och värdar intet om fåren.

14. Jag är den gode herden, och känner min får, och min känna mig;

15. Såsom Fadren känner mig; och jag känner Fadren; och jag låter mitt lif för fåren.

16. Jag hafver ock annor får, som icke äro af detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst; och det skall varda ett fårahus och en herde.

17. Fördenskull älskar Fadren mig, att jag låter mitt lif, på det jag skall åter tagat igen.

18. Ingen tager det af mig; men jag låter det af mig sjelf; jag hafver magt att låta det, och jag hafver magt taga det igen. Detta budet fick jag af minom Fader.

19. Då vardt åter en tvedrägt ibland Judarna, för detta talets skull.

20. Månge af dem sade: Han hafver djefvulen, och är ursinnig; hvi hören I honom?

21. Somlige sade: Sådana ord äro icke dens mans, som djefvulen hafver; icke kan djefvulen öppna de blindas ögon.

22. Så vardt då i Jerusalem kyrkomessa; och det var vinter.

23. Och Jesus gick i templena, i Salomos förhus.

24. Då kringhvärfde Judarna honom, och sade till honom: Huru länge förhalar du med oss? Säg oss fri, om du äst Christus.

25. Jesus svarade dem: Jag hafver sagt eder det, och I tron det icke; gerningarna, som jag gör i mins Faders Namn, de bära vittne om mig.

26. Men I tron det icke; ty I ären icke af min får, såsom jag sade eder.

27. Min får höra mina röst, och jag känner dem, och de följa mig;

28. Och jag gifver dem evinnerligit lif, och de skola icke förgås evinnerliga; ingen skall heller rycka dem utu mine hand.

29. Min Fader, som mig dem gifvit hafver, är store än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand.

30. Jag och Fadren ärom ett.

31. Då togo åter Judarna stenar, till att stena honom.

32. Jesus svarade dem: Jag hafver många goda gerningar bevist eder af minom Fader; för hvilka af dem stenen I mig?

33. Judarna svarade honom, och sade: För god gernings skull stene vi dig icke, utan för hädelsens skull; och att du, som äst en menniska, gör dig sjelf till Gud.

34. Jesus svarade dem: Är icke skrifvet i edor lag: Jag sade, I ären gudar?

35. Hafver han nu kallat dem gudar, till hvilka Guds ord skedde; och Skriften kan icke varda omintet;

36. Och I sägen dock till honom, som Fadren helgat hafver, och sändt i verldena: Du häder Gud; derföre, att jag säger: Jag är Guds Son?

37. Gör jag icke mins Faders gerningar, så tror mig intet.

38. Men gör jag dem, tror då gerningomen, om I icke viljen tro mig; på det I skolen förstå, och tro, att Fadren är i mig, och jag i honom.

39. Åter foro de efter att gripa honom; och han gick utu deras händer.

40. Och drog åter bort på hinsidon Jordan, till det rummet der Johannes hade först döpt; och blef der.

41. Och månge kommo till honom, och sade: Johannes gjorde intet tecken; men allt det Johannes om denna sagt hafver, är sant.

42. Och trodde månge der på honom,

JOHANNES, 11. CAPITLET

Lazarus uppväckt. Caiphas propheterar.

1. Och låg en man krank, benämnd Lazarus, af Bethanien, af Marie och hennes systers Marthe by.

2. Och var Maria den som smorde Herran med smörjelse, och torkade hans fötter med sitt hår; hvilkens broder, Lazarus, låg sjuk.

3. Så sände hans syster till honom, och sade: Herre, si, den du kär hafver, ligger sjuk.

4. När Jesus det hörde, sade han: Denne sjukdomen är icke till döds, utan till Guds äro; att Guds Son skall deraf ärad varda.

5. Och hade Jesus Martham, och hennes syster, och Lazarum kär.

6. När han då hörde, att han var sjuk, blef han der i samma rummet två dagar.

7. Derefter sade han till Lärjungarna: Låt oss åter gå in i Judeen.

8. Lärjungarna sade till honom: Rabbi, nu ville Judarna stena dig; och åter går du dit?

9. Jesus svarade: Äro icke tolf timmar om dagen? Hvilken som vandrar om dagen, han stöter sig icke; ty han ser denna verldenes ljus.

10. Men den som vandrar om nattena, han stöter sig; ty ljuset är icke i honom.

11. Detta talade han; och sedan sade han till dem: Lazarus, vår vän, sofver; men jag går att uppväcka honom af sömnen.

12. Då sade hans Lärjungar: Herre, sofver han, så varder det bättre med honom.

13. Men Jesus talade om hans död; och de mente, att han hade talat om lekamlig sömn.

14. Så sade då Jesus uppenbarliga: Lazarus är död.

15. Och jag gläds för edra skull, att jag icke var der, på det I tro skolen; men låter oss gå till honom.

16. Då sade Thomas, som kallas Tvilling, till Lärjungarna: Låt ock oss gå, att vi må dö med honom.

17. Då kom Jesus, och fann honom redo hafva legat fyra dygn i grafvene.

18. Och var Bethanien icke långt ifrå Jerusalem, vid femton stadier vägs.

19. Och månge af Judarna voro komne till Martha och Maria, att de skulle hugsvala dem öfver deras broder.

20. När Martha hörde att Jesus kom, lopp hon emot honom; men Maria satt hemma.

21. Då sade Martha till Jesum: Herre, hade du varit här, hade min broder icke blifvit död.

22. Men jag vet ännu, att allt det du bedes af Gudi, det varder Gud gifvandes dig.

23. Sade Jesus till henne: Din broder skall stå upp igen.

24. Sade Martha till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen, på yttersta dagen.

25. Sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve;

26. Och hvar och en som lefver, och tror på mig, han skall icke dö evinnerliga; tror du det?

27. Sade hon till honom: Ja, Herre, jag tror, att du äst Christus, Guds Son, som komma skulle i verldena.

28. Och när hon detta hade sagt, gick hon bort, och kallade Maria, sina syster, lönliga, och sade: Mästaren är kommen, och kallar dig.

29. När hon det hörde, stod hon straxt upp, och kom till honom.

30. Ty Jesus var icke än då kommen in i byn; utan var på samma rum, der Martha hade kommit emot honom.

31. Då nu Judarna, som med henne voro i huset, och hugsvalade henne, sågo Maria, att hon stod hasteliga upp och gick ut, följde de henne, och sade: Hon går till grafvena, att hon skall gråta der.

32. Då Maria kom dit som Jesus var, och såg honom, föll hon till hans fötter, och sade till honom: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död.

33. När Jesus såg henne gråta, och Judarna, som voro komne med henne, ock gråta, förbittrade han sig i Andanom, och bedröfvades i sig sjelf;

34. Och sade: Hvar laden I honom? Sade de till honom: Herre, kom och se.

35. Och Jesus gret.

36. Då sade Judarna: Si, huru kär hade han honom!

37. Men somlige af dem sade: Kunde icke han, som öppnade dens blindas ögon, hafva så gjort, att denne icke blifvit död?

38. Då förbittrades åter Jesus i sig sjelf, och kom till grafvena. Och det var en kula; och en sten lagd deruppå.

39. Sade Jesus: Tager bort stenen. Sade till honom Martha, hans syster som död var: Herre, han luktar redo; ty han hafver varit död i fyra dygn.

40. Jesus sade till henne: Sade jag icke dig, att, om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?

41. Då togo de stenen bort af rummet, der den döde lagder var. Och Jesus hof upp sin ögon, och sade: Fader, jag tackar dig, att du hafver hört mig.

42. Dock vet jag, att du hörer mig alltid; men för folkets skull, som här omkring står, säger jag det, på det de tro skola, att du mig sändt hafver.

43. Och då han det sagt hade, ropade han med höga röst: Lazare, kom ut.

44. Och han, som död var, kom ut, bunden om händer och fötter med svepekläde; och hans ansigte var förtäckt med en svetteduk. Jesus sade till dem: Löser honom, och låter honom gå.

45. Då trodde månge af Judarna på honom, som komne voro till Maria, och sågo det Jesus gjorde.

46. Men somlige gingo bort till de Phariseer, och sade dem hvad Jesus hade gjort.

47. Då församlade de öfverste Presterna och Phariseerna ett Råd, och sade: Hvad göre vi? Ty denne mannen gör mång tecken.

48. Låte vi honom så blifva, då tro alle på honom; och de Romare komma, och taga bort vårt land och folk.

49. Men en af dem, vid namn Caiphas, som var öfverste Prest på det året, sade till dem: I veten intet;

50. Ej heller besinnen I, att oss är bättre att en man dör för folket, än att allt folket skulle förgås.

51. Det sade han icke af sig sjelf; men efter han var öfverste Prest om det året, propheterade han; ty Jesus skulle dö för folket;

52. Och ej allenast för folket, utan att han församla skulle Guds barn, som förströdde voro.

53. Ifrå den dagen rådslogo de emellan sig, att de skulle döda honom.

54. Så vandrade nu icke Jesus mer uppenbarliga ibland Judarna; utan gick dädan i den landsändan vid öknen, i en stad som heter Ephrem; och vistades der med sina Lärjungar.

55. Och instundade då Judarnas Påska; och månge gingo utaf landet upp till Jerusalem, för Påska, att de skulle rena sig.

56. Då sökte de efter Jesum, och talades vid emellan sig, ståndande i templet: Hvad synes eder, att han är icke kommen till högtidsdagen?

57. Och hade öfverste Presterna och de Phariseer budit på, att hvilken som visste hvar han vore, skulle han det kungöra, att de måtte gripa honom.

JOHANNES, 12. CAPITLET

Jesus smörjes, inrider, predikar om sin död, om tro och otro.

1. Sex dagar för Påska kom Jesus till Bethanien, der Lazarus hade varit död, den han uppväckte ifrå de döda.

2. Der gjorde de honom en nattvard; och Martha tjente, men Lazarus var en af dem som med honom vid bord såto.

3. Då tog Maria ett pund smörjelse, af kosteligit oförfalskadt nardus, och smorde Jesu fötter, och torkade hans fötter med sitt hår; och huset uppfylldes med lukt af smörjelsen.

4. Då sade en af hans Lärjungar, Judas Simons Ischarioth, som honom förråda skulle:

5. Hvi vardt icke denna smörjelsen såld för trehundrade penningar, och gifvet fattigom?

6. Det sade han, icke att honom vårdade något om de fattiga; utan förty han var en tjuf, och hade pungen, och bar det gifvet vardt.

7. Då sade Jesus: Låt henne blifva; hon hafver det bevarat till mins begrafvelses dag,

8. Ty I hafven alltid fattiga när eder; men mig hafven I icke alltid.

9. Så förnam mycket folk af Judarna, att han var der; och kommo dit, icke allenast för Jesu skull, utan ock att de skulle se Lazarum, den han uppväckt hade ifrå de döda.

10. Då rådslogo de öfverste Presterna, att de ock skulle dräpa Lazarum;

11. Ty månge af Judarna gingo bort för hans skull, och trodde på Jesum.

12. Dagen derefter, när folket, som då mycket kommet var till högtidsdagen, hörde att Jesus kom till Jerusalem;

13. Togo de palmqvistar, och gingo ut emot honom, och ropade: Hosianna! Välsignad han, som kommer i Herrans Namn, Israels Konung.

14. Och fick Jesus ena åsninno, och satte sig deruppå; såsom skrifvet är:

15. Räds icke, du dotter Zion; si, din Konung kommer, sittandes på en åsninnos fåla.

16. Detta förstodo hans Lärjungar icke med det första; utan då Jesus var förklarad, kommo de ihåg, att detta var skrifvet om honom, och att de hade detta gjort honom.

17. Vittnade ock folket om honom, som med honom varit hade, när han kallade Lazarum utaf grafvene, och väckte honom upp ifrå de döda.

18. Fördenskull kom ock folket emot honom, att de hörde, han hade gjort det tecknet.

19. Då sade Phariseerna emellan sig: I sen, att I intet kunnen skaffa; si, hela verlden löper efter honom.

20. Voro ock någre Greker, af dem som uppfarne voro, att tillbedja i högtidene;

21. De gingo till Philippum, som var af Bethsaida i Galileen, och bådo honom, sägande: Herre, vi vilje se Jesum.

22. Philippus kom, och sade det för Andreas; Andreas och Philippus sade det åter till Jesum.

23. Jesus svarade dem, sägandes: Tiden är kommen, att menniskones Son skall varda förklarad.

24. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Utan hvetekornet, som faller i jordena, varder dödt, så blifver det allena; men varder det dödt, så bär det mycken frukt.

25. Hvilken som älskar sitt lif, han skall mista det; och hvilken som hatar sitt lif i denna verldene, han skall behålla det till evinnerligit lif.

26. Den mig tjenar, han följe mig; och hvar jag är, der skall ock min tjenare vara. Hvilken mig tjenar, honom skall min Fader ära.

27. Nu är min själ bedröfvad; och hvad skall jag säga? Fader, hjelp mig utu denna stundene. Dock är jag fördenskull kommen till denna stundena.

28. Fader, förklara ditt Namn. Då kom en röst af himmelen, och sade: Jag hafver det förklarat, och skall ännu förklarat.

29. Folket, som stod och hörde det, sade: Det var en tordön. Somlige sade: En Ängel talade med honom.

30. Svarade Jesus, och sade: Denna rösten kom icke för mina skull, utan för edra skull.

31. Nu går domen öfver denna verldena; nu skall denna verldenes Förste utkastas.

32. Och om jag varder upphöjd ifrå jordene, skall jag draga alla till mig.

33. Men det sade han, till att beteckna med hvad död han dö skulle.

34. Svarade honom folket: Vi hafva hört af lagen, att Christus blifver evinnerliga; huru säger då du, menniskones Son måste upphöjas? Ho är denne menniskones Son?

35. Då sade Jesus till dem: Än är Ljuset med eder till en kort tid; vandrer medan I hafven Ljuset, att mörkret begriper eder icke. Hvilken som vandrar i mörkret, han vet icke hvart han går.

36. Medan I hafven Ljuset, tror på Ljuset, att I mågen blifva Ljusens barn. Detta sade Jesus; och gick bort, och dolde sig för dem.

37. Och ändock han gjorde så mång tecken för dem, likväl trodde de intet på honom;

38. Att det talet skulle fullkomnas, som Esaias Propheten sagt hade: Herre, ho tror vår predikan; och hvem är Herrans arm uppenbarad?

39. Derföre kunde de icke tro; ty Esaias hafver åter sagt:

40. Han hafver förblindat deras ögon, och förhärdat deras hjerta; att de icke skola se med ögonen, och icke förstå med hjertat, och omvända sig, att jag måtte hela dem.

41. Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet, och talade om honom.

42. Dock likväl trodde ock månge af de öfversta på honom; men de bekände det icke, för de Phariseers skull, att de icke skulle utkastas af Synagogon.

43. Ty de höllo mer af menniskors pris, än af Guds pris.

44. Då ropade Jesus, och sade: Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som mig sändt hafver.

45. Och den mig ser, han ser honom som mig sändt hafver.

46. Jag är kommen i verldena för ett Ljus, att hvar och en, som tror på mig, skall icke blifva i mörkret.

47. Och hvilken som hörer min ord, och icke tror, icke dömer jag honom; ty jag är icke kommen till att döma verldena; utan att jag skall frälsa verldena.

48. Hvilken mig föraktar, och tager icke min ord, han hafver den honom döma skall; det talet, jag talat hafver, skall döma honom på yttersta dagen.

49. Ty jag hafver icke talat af mig sjelf; utan Fadren, som mig sändt hafver, han hafver budit mig hvad jag skall säga, och hvad jag skall tala.

50. Och jag vet, att hans bud är evinnerligit lif; derföre, hvad jag talar, det talar jag såsom Fadren hafver sagt mig.

JOHANNES, 13. CAPITLET

Fötterna tvås. Sämja befalles. Jude beta. Petri fall.

1. För Påskahögtiden, efter Jesus visste att hans tid var kommen, att han gå skulle af denna verldene till Fadren, såsom han hade älskat sina, som voro i verldene, så älskade han dem uti ändan;

2. Och då Nattvarden var gjord, och djefvulen hade redo ingifvit Jude Simons Ischarioth i hjertat, att han skulle förråda honom;

3. Visste ock Jesus, att Fadren hade allt gifvit honom i händer, och att han var utgången af Gudi, och gick till Gud;

4. Stod han upp af Nattvarden, och lade af kläden; och tog ett linnet kläde, och band om sig.

5. Sedan lät han vatten i ett bäcken, och begynte två Lärjungarnas fötter, och torkade med det linna klädet, som han var ombunden med.

6. Så kom han då till Simon Petrus. Och han sade till honom: Herre, skulle du två mina fötter?

7. Jesus svarade, och sade till honom: Det jag gör, vetst du icke nu; härefter skall du det få veta.

8. Petrus sade till honom: Aldrig skall du två mina fötter. Jesus svarade honom: Om jag icke tvår dig, då hafver du ingen del med mig.

9. Då sade till honom Simon Petrus: Herre, icke allenast mina fötter, utan ock händer och hufvud.

10. Jesus sade till honom: Den som tvagen är, honom görs icke behof, utan att två fötterna; men han är all ren; och I ären rene, dock icke alle.

11. Ty han visste ho den var, som honom förråda skulle; derföre sade han: I ären icke rene alle.

12. Sedan han då hade tvagit deras fötter, och tagit sin kläder på sig igen, och satt sig, sade han åter till dem: Veten I hvad jag eder gjort hafver?

13. I kallen mig Mästare och Herre; och I sägen rätt; ty jag är ock så.

14. Hafver nu jag, som är eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så skolen I ock inbördes två hvarannars fötter.

15. Jag hafver gifvit eder efterdömelse, att såsom jag gjorde eder, så skolen I ock göra.

16. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Tjenaren är icke förmer än hans herre; icke är heller sändabådet förmer än han, som honom sändt hafver.

17. Om I detta veten, salige ären I, om I det gören.

18. Icke talar jag om eder alla; jag vet hvilka jag hafver utkorat; men på det att Skriften skall varda fullkomnad: Den der äter bröd med mig, han trampade mig med sin fot.

19. Nu säger jag eder det, förr än det sker, att, när det är skedt, skolen I tro att det är jag.

20. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som undfår dem jag sänder, han undfår mig; men hvilken som mig undfår, han undfår honom som mig sändt hafver.

21. När Jesus hade detta sagt, vardt han bedröfvad i Andanom, och betygade, och sade: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, att en af eder skall förråda mig.

22. Då sågo Lärjungarna hvar på annan, och voro tvehågse om hvem han talade.

23. Och var en af hans Lärjungar, som satt vid bordet intill Jesu bröst, den Jesus hade kär;

24. Till honom vinkade Simon Petrus, att han fråga skulle, ho den var som han talade om.

25. När han nu låg intill Jesu bröst, sade han till honom: Herre, hvilken äret?

26. Svarade Jesus: Den äret, som jag räcker det indoppade brödet. Och när han hade indroppat brödet, gaf han det Jude Simons Ischarioth;

27. Och efter den betan for Satan in i honom. Så sade då Jesus till honom: Det du gör, gör snart.

28. Men ingen af dem, som vid bordet såto, förstod, till hvad han sade honom det.

29. Ty somlige mente, efter Judas hade pungen, att Jesus hade sagt honom: Köp hvad behof görs till högtidsdagen; eller, att han skulle gifva de fattiga något.

30. När han då tagit hade den betan, gick han straxt ut; och det var natt.

31. Då han var utgången, sade Jesus: Nu är menniskones Son förklarad, och Gud är förklarad i honom.

32. Är nu Gud förklarad i honom, så skall ock Gud förklara honom i sig sjelfvom, och skall snart förklara honom.

33. Kära barn, jag är ännu en liten tid när eder; I skolen söka mig; och såsom jag sade Judomen: Dit jag går, kunnen I icke komma; så säger jag ock nu eder.

34. Ett nytt bud gifver jag eder, att I älsken eder inbördes, såsom jag hafver älskat eder; på det I ock skolen älska eder inbördes.

35. Deraf skola alle förstå, att I ären mine Lärjungar, om I hafven kärlek inbördes.

36. Då sade Simon Petrus till honom: Herre, hvart går du? Svarade honom Jesus: Dit jag går, kan du nu icke följa mig; men härefter skall du följa.

37. Sade Petrus till honom: Herre, hvi kan jag icke nu följa dig? Mitt lif vill jag låta för dig.

38. Jesus svarade honom: Skulle du låta ditt lif för mig? Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Hanen skall icke gala, förr än du hafver tre resor nekat mig.

JOHANNES, 14. CAPITLET

Jesu döds nytta. Tro, kärlek, bön. Den Helge Ande. Rätt frid.

1. Och han sade till sina Lärjungar: Edart hjerta vare icke bedröfvadt: Tron I på Gud, så tror ock på mig.

2. I mins Faders hus äro många boningar; om så icke vore, säger jag dock eder, att jag går bort till att bereda eder rum.

3. Och om jag än går bort till att bereda eder rum, skall jag likväl komma igen, och taga eder till mig; att hvar jag är, der skolen I ock vara;

4. Och hvart jag går, veten I, och vägen veten I.

5. Thomas sade till honom: Herre, vi vete icke hvart du går; och huru kunne vi veta vägen?

6. Jesus sade till honom: Jag är vägen, sanningen och lifvet; ingen kommer till Fadren, utan genom mig.

7. Känden I mig, så känden I ju ock min Fader; och nu kännen I honom, och hafven sett honom.

8. Philippus sade till honom: Herre, låt oss se Fadren, så hafve vi nog.

9. Sade Jesus till honom: Jag är så lång tid när eder, och du känner mig icke; Philippe, den mig ser, han ser Fadren; och huru säger du: Låt oss se Fadren?

10. Tror du icke, att jag är i Fadrenom, och Fadren i mig? Orden, som jag talar till eder, talar jag icke af mig sjelf; Fadren, som är i mig, han gör gerningarna.

11. Tror mig, att jag är i Fadrenom, och Fadren i mig; eljest, tror mig för gerningarnas skull.

12. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Den der tror på mig, de gerningar, som jag gör, skall ock han göra; och skall göra större än dessa; ty jag går till Fadren.

13. Och allt det I bedjen i mitt Namn, det skall jag göra; på det att Fadren skall prisad varda i Sonenom.

14. Hvad I bedjen i mitt Namn, det skall jag göra.

15. Älsken I mig, så håller min bud.

16. Och jag skall bedja Fadren, och han skall gifva eder en annan Hugsvalare, att han skall blifva när eder evinnerliga;

17. Sanningenes Anda, den verlden icke kan undfå; ty hon ser honom icke, och känner honom icke; men I kännen honom; ty han blifver när eder, och skall vara i eder.

18. Jag skall icke låta eder vara faderlösa; jag skall komma till eder.

19. Än är en liten tid, och verlden ser mig icke mer. Men I skolen se mig; ty jag lefver; I skolen ock lefva.

20. På den dagen skolen I förstå, att jag är i minom Fader; och I i mig, och jag i eder.

21. Den min bud hafver, och håller dem, han är den mig älskar; och den mig älskar, han skall varda älskad af minom Fader; och jag skall älska honom, och honom skall jag uppenbara mig.

22. Sade till honom Judas, icke den Ischarioth: Herre, hvad är det då, att du skall uppenbara dig oss, och icke verldene?

23. Svarade Jesus, och sade till honom: Den mig älskar, han varder hållandes min ord, och min Fader skall älska honom; och vi skole komma till honom, och blifva boende när honom.

24. Men den mig icke älskar, han håller icke min ord; och det ordet I hören, är icke mitt, utan Fadrens som mig sändt hafver.

25. Detta hafver jag talat till eder, medan jag hafver varit när eder.

26. Men Hugsvalaren, den Helge Ande, hvilken Fadren skall sända i mitt Namn, han skall lära eder all ting, och påminna eder allt det jag eder sagt hafver.

27. Friden låter jag eder; min frid gifver jag eder; icke gifver jag eder, såsom verlden gifver. Edart hjerta vare icke bedröfvadt, ej heller rädes.

28. I hörden, att jag sade eder: Jag går bort, och kommer åter till eder. Haden I mig kär, då gladdens I ju, att jag sade: Jag går till Fadren; ty Fadren är större än jag.

29. Och nu sade jag eder det, förr än det sker, att I tro skolen, när det skedt är.

30. Härefter talar jag icke mycket med eder; ty denna verldenes Förste kommer; och i mig hafver han intet.

31. Men på det att verlden skall förstå, att jag hafver Fadren kär, och så gör som Fadren mig budit hafver; står upp, låter oss gå hädan.

JOHANNES, 15. CAPITLET

Förmaning till beständighet i tro, kärlek, tålamod.

1. Jag är ett sant vinträ, och min Fader är en vingårdsman.

2. Hvar och en gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och hvar och en, som bär frukt, den rensar han, att han mer frukt bära skall.

3. Nu ären I rene, för det tals skull, som jag hafver talat med eder.

4. Blifver i mig, och jag i eder; såsom grenen kan icke bära frukt af sig sjelf, med mindre han blifver i vinträt, så kunnen icke heller I, utan I blifven i mig.

5. Jag är vinträt, I ären grenarna; den som blifver i mig, och jag i honom, han bär mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra.

6. Hvilken som icke blifver i mig, han skall bortkastas, såsom en gren, och förtorkas; och man binder dem samman, och kastar i elden, och de brinna.

7. Om I blifven i mig, och min ord blifva i eder, allt det I viljen, mågen I bedas, och det skall ske eder.

8. Derutinnan är min Fader prisad, att I bären mycken frukt, och varden mine Lärjungar.

9. Såsom Fadren hafver älskat mig, så hafver jag ock älskat eder; blifver i min kärlek.

10. Om I hållen min bud, så blifven I i minom kärlek; såsom ock jag hafver hållit mins Faders bud, och blifver i hans kärlek.

11. Detta hafver jag talat till eder, att min glädje skall blifva i eder, och edor glädje fullkommen varda.

12. Detta är mitt bud, att I skolen älska eder inbördes, såsom jag hafver älskat eder.

13. Ingen hafver större kärlek, än att en låter sitt lif för sina vänner.

14. I ären mine vänner, om I gören hvad jag bjuder eder.

15. Härefter säger jag icke, att I ären tjenare, ty tjenaren vet icke hvad hans herre gör; men vänner hafver jag kallat eder, ty allt det jag hafver hört af minom Fader, hafver jag kungjort eder.

16. I hafven icke utkorat mig; men jag hafver utkorat eder, och tillskickat eder, att I skolen gå, och göra frukt, och edor frukt skall blifva; på det att hvad I bedjen Fadren i mitt Namn, det skall han gifva eder.

17. Detta bjuder jag eder, att I älsken eder inbördes.

18. Om verlden hatar eder, så veter, att hon hafver hatat mig förr än eder.

19. Voren I af verldene, så älskade verlden det hennes vore; men efter det I icke ären af verldene, utan jag hafver eder utvalt ifrå verldene, derföre hatar verlden eder.

20. Kommer ihåg min ord, som jag hafver sagt eder: Tjenaren är icke förmer än hans herre; hafva de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hafva de hållit min ord, så varda de ock hållande edor.

21. Men allt detta skola de göra eder för mitt Namns skull; ty de känna icke honom, som mig sändt hafver.

22. Hade jag icke kommit, och talat med dem, så hade de icke synd; men nu hafva de ingen ursäkt för sina synd.

23. Den mig hatar, han hatar ock min Fader.

24. Hade jag icke gjort de gerningar ibland dem, som ingen annar gjort hafver, så hade de icke synd; men nu hafva de sett det, och hata dock både mig och min Fader.

25. Dock är det skedt, att det talet fullkomnas skall, som i deras lag skrifvet är: De hafva hatat mig utan sak.

26. Men när Hugsvalaren kommer, den jag skall sända eder af Fadrenom, sanningenes Ande, som utgår af Fadrenom, han skall bära vittnesbörd om mig.

27. I skolen ock desslikes vittna; ty I hafven varit med mig af begynnelsen.

JOHANNES, 16. CAPITLET

Christnas tvång. Christi bortgång. Den Helge Andes ämbete.

1. Detta hafver jag sagt eder, på det I icke skolen förargas.

2. De skola utskjuta eder af Synagogorna; men den tid skall komma, att den eder dräper, skall mena sig göra Gudi tjenst dermed.

3. Och detta skola de göra eder; ty de känna icke Fadren, ej heller mig.

4. Men detta hafver jag sagt eder, att, när den tiden kommer, skolen I komma ihåg, att jag hafver det sagt eder. Detta hafver jag icke sagt eder af begynnelsen; ty jag var med eder.

5. Men nu går jag till honom, som mig sändt hafver; och ingen af eder spor mig, hvart jag går.

6. Men efter det jag hafver detta sagt eder, är edart hjerta vordet fullt med bedröfvelse.

7. Dock säger jag eder sanningen: Eder är nyttigt, att jag bortgår; ty om jag icke bortgår, kommer icke Hugsvalaren till eder; men går jag bort, så skall jag sända honom till eder.

8. Och när han kommer, skall han straffa verldena för synd, och för rättfärdighet, och för dom;

9. För synd; ty de tro icke på mig;

10. Men för rättfärdighet; ty jag går till Fadren, och härefter sen I mig intet;

11. Men för dom; ty denna verldenes Förste är nu dömd.

12. Jag hafver ännu mycket säga eder; men I kunnen det icke nu bära.

13. Men när han kommer, som är sanningenes Ande, han skall leda eder uti all sanning; ty han skall icke tala af sig sjelf; men hvad han hörer, det skall han tala, och det som ske skall, skall han förkunna eder.

14. Han skall prisa mig; ty af mino skall han taga, och förkunna eder.

15. Allt det Fadren hafver, det är mitt; fördenskull sade jag, att han skall taga af mino, och förkunna eder.

16. Någon liten tid, och I sen mig intet; och åter en liten tid, och I fån se mig; ty jag går till Fadren.

17. Då sade någre af hans Lärjungar emellan sig: Hvad är det han säger oss? En liten tid, och I sen mig intet; och åter: En liten tid, och I fån se mig; och att jag går till Fadren?

18. Då sade de: Hvad är det han säger: En liten tid? Vi vete icke hvad han talar.

19. Då märkte Jesus, att de ville spörja honom, och sade till dem: Derom frågen I emellan eder, att jag sade: En liten tid, och I sen mig intet; och äter: En liten tid, och I fån se mig.

20. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: I skolen gråta, och jämra eder; men verlden skall glädjas; I skolen varda bedröfvade; men edor sorg skall vändas i glädje.

21. När qvinnan föder barn, hafver hon sorg; ty hennes stund är kommen; men när hon hafver födt barnet, kommer hon sin bedröfvelse intet ihåg; ty hon gläds, att menniskan är född i verldena.

22. Så hafven I ock nu bedröfvelse; men jag skall återse eder, och edart hjerta skall glädjas, och ingen skall taga edor glädje ifrån eder.

23. Och på den dagen skolen I intet spörja mig. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Allt det I bedjen Fadren i mitt Namn, skall han gifva eder.

24. Härtill hafven I icke bedit i mitt Namn; beder, och I skolen få, att edor glädje må varda fullkommen.

25. Detta hafver jag talat till eder med förtäckt ord; den tid skall komma, att jag icke skall tala med eder med förtäckt ord; utan uppenbarliga skall jag förkunna eder om min Fader.

26. På den dagen skolen I bedja i mitt Namn; och jag säger icke eder, att jag skall bedja Fadren för eder.

27. Ty Fadren sjelf hafver eder kär, efter det I haden mig kär, och trodden, att jag är utgången af Gudi.

28. Jag gick ut af Fadren, och kom i verldena; åter öfvergifver jag verldena, och går till Fadren.

29. Sade hans Lärjungar till honom: Si, nu talar du uppenbarliga, och säger inga förtäckt ord.

30. Nu vete vi, att du vetst all ting, och dig görs icke behof, att någor spor dig; derföre tro vi, att du äst utgången af Gudi.

31. Svarade Jesus dem: Nu tron I?

32. Si, tiden tillstundar, och är redo kommen, att I varden förskingrade, hvar och en till sitt, och låten mig blifva allena; men jag är icke allena; ty Fadren är med mig.

33. Detta hafver jag talat med eder, att I skolen hafva frid i mig; i verldene hafven I tvång; men varer vid en god tröst, jag hafver öfvervunnit verldena.

JOHANNES, 17. CAPITLET

Christus beder för sig, Lärjungarna och församlingen.

1. Detta talade Jesus, och lyfte upp sin ögon till himmelen, och sade: Fader, stunden är kommen; förklara din Son, att din Son förklarar ock dig.

2. Såsom du hafver gifvit honom magt öfver allt kött, att allom dem, som du hafver honom gifvit, skall han gifva evinnerligit lif.

3. Och detta är evinnerligit lif, att de känna dig allena sannan Gud, och den du sändt hafver, Jesum Christum.

4. Jag hafver förklarat dig på jordene; jag hafver fullbordat det verk, som du mig; gifvit hafver att jag göra skulle.

5. Och nu, Fader, förklara du mig när dig sjelfvom, med den klarhet, som jag hade när dig, förr än denna verlden var.

6. Jag hafver uppenbarat ditt Namn menniskomen, som du hafver mig gifvit af verldene; de voro dine, och du hafver gifvit mig dem, och de hafva hållit din ord.

7. Nu hafva de förstått, att allt det du mig gifvit hafver, är af dig.

8. Ty de ord du hafver mig gifvit, hafver jag gifvit dem, och de togo vid dem; och hafva sannerliga förstått, att jag är utgången af dig, och hafva trott, att du mig sändt hafver.

9. Jag beder för dem; för verldene beder jag icke, utan för dem som du hafver mig gifvit: ty de äro dine.

10. Och allt mitt är ditt, och ditt är mitt; och jag är förklarad i dem.

11. Och nu är jag icke mer i verldene; men de äro i verldene, och jag kommer till dig. Helge Fader, förvara, genom ditt Namn, dem som du mig gifvit hafver, att de blifva ett, såsom ock vi.

12. När jag var med dem i verldene, förvarade jag dem i ditt Namn; dem du mig gifvit hafver, hafver jag förvarat, och ingen af dem är borttappad, utan det förlorade barnet, att Skriften skulle fullbordas.

13. Nu kommer jag till dig, och talar detta i verldene; på det de skola hafva mina fullkomliga glädje i sig.

14. Jag hafver fått dem din ord, och verlden hafver hatat dem, efter de icke äro af verldene; såsom ock jag icke är af verldene.

15. Icke beder jag, att du skall taga dem af verldene; utan att du förvarar dem ifrån ondo.

16. De äro icke af verldene; såsom ock jag icke är af verldene.

17. Helga dem i dine sanning; ditt tal är sanning.

18. Såsom du hafver mig sändt i verldena, så hafver ock jag sändt dem i verldena.

19. Och jag helgar mig sjelf för dem; att de skola ock vara helgade i sanningene.

20. Men icke beder jag allenast för dem, utan ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig;

21. Att de skola alle vara ett, såsom du, Fader, i mig, och jag i dig; att de ock skola vara ett i oss, på det att verlden skall tro, att du hafver mig sändt.

22. Och jag hafver gifvit dem den härlighet, som du mig gifvit hafver; att de skola vara ett, såsom ock vi ärom ett;

23. Jag i dem, och du i mig; att de skola vara fullkomne uti ett; och att verlden skall förstå, att du mig sändt hafver, och älskade dem, såsom du ock mig älskade.

24. Fader, jag vill, att der jag är, skola ock de vara med mig, som du mig gifvit hafver; att de skola se mina härlighet, den du mig gifvit hafver; ty du hafver älskat mig, förr än verlden var skapad.

25. Rättvise Fader, verlden hafver icke känt dig; men jag hafver känt dig; och desse hafva förstått att du mig sändt hafver.

26. Och jag hafver kungjort dem ditt Namn, och skall kungörat; på det att den kärlek, som du hafver älskat mig med, skall vara i dem, och jag i dem,

JOHANNES, 18. CAPITLET

Christus lider i örtagården, hos Caipham och Pilatum.

1. Då Jesus hade detta sagt, gick han ut med sina Lärjungar, öfver den bäcken Kedron; der var en örtagård, i hvilken han ingick, och hans Lärjungar.

2. Så visste ock Judas, som förrådde honom, rummet; ty Jesus plägade ofta komma dit med sina Lärjungar.

3. Då nu Judas hade tagit med sig skaran, och de öfversta Presternas och Phariseernas tjenare, kom han dit med lyktor, och bloss, och värjor.

4. Och efter Jesus visste allt det honom vederfaras skulle, gick han fram, och sade till dem: Hvem söken I?

5. Svarade de honom: Jesum af Nazareth. Sade Jesus till dem: Jag äret. Stod ock Judas, som honom förrådde, med dem.

6. När han då sade till dem: Jag äret? stego de tillrygga, och föllo till jordena.

7. Då sporde han dem åter till: Hvem söken I? De sade: Jesum af Nazareth.

8. Jesus svarade: Jag sade eder, att det är jag; söken I mig, så låter dessa gå.

9. På det de ord skulle varda fullkomnad, som han sagt hade: Af dem du mig gifvit hafver, borttappade jag ingen.

10. Då hade Simon Petrus ett svärd, och drog det ut, och högg till öfversta Prestens dräng, och högg hans högra öra af; och var drängsens namn Malchus.

11. Då sade Jesus till Petrum: Stick ditt svärd i skidona; skall jag icke dricka den kalken, som min Fader mig gifvit hafver?

12. Men skaran, och höfvitsmannen, och Judarnas tjenare togo fatt på Jesum, och bundo honom;

13. Och ledde honom bort, först till Hannas; ty han var Caiphe svär, hvilken i det året var öfverste Prest.

14. Och Caiphas var den som hade gifvit Judomen rådet, att det var nyttigt, att en menniska dödde för folket.

15. Och följde Simon Petrus Jesum, och en annar Lärjunge; den samme Lärjungen var känder med öfversta Presten, och gick in med Jesu i öfversta Prestens palats;

16. Men Petrus stod utanför dörrene. Då gick den andre Lärjungen ut, som känder var med öfversta Presten, och talade till dörravårdinnan, och hade Petrum in.

17. Då sade dörravårdinnan till Petrum: Äst icke ock du af denna mansens Lärjungar? Han sade: Jag är det icke.

18. Men drängarna, och tjenarena, som hade gjort en koleld, ty det var kallt, stodo och värmde sig; med dem stod ock Petrus och värmde sig.

19. Då sporde öfverste Presten Jesum om hans Lärjungar, och om hans lärdom.

20. Jesus svarade honom: Jag hafver uppenbarliga talat för verldene; jag hafver alltid lärt i Synagogon, och i templet, der alle Judar komma tillsamman; och hemliga hafver jag intet talat.

21. Hvi spor du mig? Spor dem till, som hört hafva, hvad jag hafver talat till dem; si, de veta hvad jag hafver sagt.

22. När han detta sade, gaf en af tjenarena, som der när stodo, Jesu en kindpust, sägandes: Skall du så svara öfversta Presten?

23. Jesus svarade honom: Hafver jag illa talat, så vittna om ondt; men hafver jag väl talat, hvi slår du mig?

24. Och Hannas hade sändt honom bundnan till öfversta Presten Caiphas.

25. Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: Äst icke ock du af hans Lärjungar? Han nekade, och sade: Jag är det icke.

26. Då sade till honom en af öfversta Prestens tjenare, dens frände, som Petrus hade huggit örat af: Såg icke jag dig med honom i örtagården?

27. Då nekade åter Petrus det; och straxt gol hanen.

28. Då ledde de Jesum ifrå Caiphas inför Rådhuset, och det var om morgonen; och de gingo icke in i Rådhuset, att de icke skulle varda besmittade, utan att de måtte äta Påskalambet.

29. Då gick Pilatus ut till dem, och sade: Hvad klagomål hafven I emot denna mannen?

30. Då svarade de, och sade till honom: Vore han icke en ogerningsman, så hade vi icke öfverantvardat dig honom.

31. Då sade Pilatus till dem: Tager I honom, och dömer honom efter edor lag. Då sade till honom Judarna: Oss är icke lofligt att döda någon;

32. På det Jesu tal skulle fullkomnas, som han sagt hade, då han gaf tillkänna, med hvad död han dö skulle.

33. Då gick Pilatus åter in i Rådhuset, och kallade Jesum, och sade till honom: Äst du Judarnas Konung?

34. Jesus svarade: Säger du det af dig sjelf, eller hafva andre sagt dig det om mig?

35. Pilatus svarade: Icke är jag en Jude; ditt folk, och de öfverste Presterna, hafva dig mig öfverantvardat; hvad hafver du gjort?

36. Jesus svarade: Mitt rike är icke af denna verldene; om mitt rike vore af denna verldene, då fäktade ju mine tjenare derom, att jag icke vorde Judomen öfverantvardad; men mitt rike är icke hädan.

37. Då sade Pilatus till honom: Så äst du dock en Konung? Jesus svarade: Du säger det; jag är en Konung; dertill är jag född, och är dertill kommen i verldena, att jag skall vittna med sanningene. Hvar och en, som är af sanningene, han hörer mina röst.

38. Sade Pilatus till honom: Hvad är sanning? Och när han det sagt hade, gick han åter till Judarna, och sade till dem: Jag finner ingen sak med honom.

39. I hafven sedvänjo, att jag skall gifva eder en lös om Påska; viljen I då icke, att jag skall gifva eder Judarnas Konung lös?

40. Åter ropade de alle, och sade: Icke denna, utan Barabbam. Och Barabbas var en röfvare.

JOHANNES, 19. CAPITLET

Christus dömd, hudflängd, krönt, korsfäst, död och begrafven.

1. Då tog Pilatus Jesum, och hudflängde honom.

2. Och krigsknektarna vredo samman ena krono af törne, och satte på hans hufvud, och hängde ett purpurkläde på honom;

3. Och sade: Hel, Judarnas Konung! Och gåfvo honom kindpustar.

4. Då gick åter Pilatus ut, och sade till dem: Si, jag hafver honom ut till eder, att I förstå skolen, att jag finner ingen sak med honom.

5. Då gick Jesus ut, och bar ena törnekrono, och ett purpurkläde. Och han sade till dem: Si menniskan.

6. När de öfverste Presterna och tjenarena sågo honom, ropade de, och sade: Korsfäst, korsfäst. Pilatus sade till dem: Tager I honom, och korsfäster; ty jag finner ingen sak med honom.

7. Judarna svarade honom: Vi hafve lag, och efter vår lag skall han dö; ty han hafver gjort sig sjelf till Guds Son.

8. Då Pilatus hörde det talet, fruktade han ännu mer;

9. Och gick åter in i Rådhuset, och sade till Jesum: Hvadan äst du? Jesus svarade honom intet.

10. Då sade Pilatus till honom: Talar du intet med mig? Vetst du icke, att jag hafver magt att korsfästa dig, och hafver magt att släppa dig?

11. Jesus svarade: Du hade ingen magt öfver mig, vore hon dig icke gifven ofvanefter; fördenskull hafver han större synd, som mig hafver dig; öfverantvardat.

12. Och ifrå den tiden sökte Pilatus efter att gifva honom lös; men Judarna ropade, och sade: Gifver du honom lös, så äst du icke Kejsarens vän; ty den som sig gör till Konung, han är emot Kejsaren.

13. När Pilatus hörde det talet, hade han Jesum ut, och satte sig på domstolen, på det rum, som kallas Lithostrotos; på Ebreisko Gabbatha.

14. Och det var Påskatillredelsedag, vid sjette timman; och han sade till Judarna: Si, edar Konung.

15. Då ropade de: Tag bort, korsfäst honom. Pilatus sade till dem: Skall jag korsfästa edar Konung? Svarade öfverste Presterna: Vi hafve ingen Konung, utan Kejsaren.

16. Då öfverantvardade han honom dem, att han skulle korsfästas. Då togo de Jesum, och ledde honom bort.

17. Och han bar sitt kors, och gick ut på det rum, som kallas hufvudskallaplatsen; på Ebreisko Golgatha.

18. Der korsfäste de honom, och två andra med honom, hvar på sina sido; och Jesum midt uti.

19. Då skref Pilatus en öfverskrift, och satte på korset. Och var så skrifvet: Jesus af Nazareth, Judarnas Konung.

20. Denna öfverskriftena läste månge af Judarna; ty rummet, der Jesus var korsfäst, var hardt vid staden; och det var skrifvet på Ebreisko, och Grekisko, och Latin.

21. Då sade Judarnas öfverste Prester till Pilatum: Skrif icke, Judarnas Konung; utan, att han hafver sagt: Jag är Judarnas Konung.

22. Pilatus svarade: Hvad jag hafver skrifvit, det hafver jag skrifvit.

23. Då nu krigsknektarna hade korsfäst Jesum, togo de hans kläder, och gjorde fyra delar, en del hvarjom krigsknekt, och kjortelen med; men kjortelen var icke sömmad, utan virkad, ifrån öfverst och allt igenom,

24. Då sade de emellan sig: Skärom honom icke sönder, utan kastom lott om honom, hvem han skall tillhöra; att Skriften skulle varda fullkomnad, som säger: De hafva bytt min kläder emellan sig, och kastat lott på min kjortel. Och detta gjorde krigsknektarna.

25. Då stodo vid Jesu kors hans moder, och hans moders syster, Maria, Cleophe hustru, och Maria Magdalena.

26. Och när Jesus fick se modrena, och Lärjungan, den han älskade, der när ståndande, sade han till sina moder: Qvinna, si, din son.

27. Sedan sade han till Lärjungan: Si, din moder. Och ifrå den tiden tog Lärjungen henne till sig.

28. Sedan, efter Jesus visste att nu allting voro fullkomnad, att Skriften skulle fullbordas, sade han: Mig törster.

29. Då stod der ett käril, fullt med ättiko; och de uppfyllde en svamp med ättiko, och kringlade isop, och höllo det honom för munnen.

30. Då nu Jesus hade tagit ättikona, sade han: Det är fullkomnadt; och böjde ned hufvudet, och gaf upp andan.

31. Men efter det var tillredelsedagen, att kropparna icke skulle blifva qvare på korset öfver Sabbathen, ty samme Sabbathsdag var stor, bådo Judarna Pilatum, att deras ben skulle sönderslås, och de borttagas.

32. Då kommo krigsknektarna, och sönderslogo dens förstas ben, och dens andras, som var korsfäst med honom.

33. När de kommo till Jesum, och sågo honom allaredo vara död, slogo de icke hans ben sönder;

34. Utan en af krigsknektarna stack upp hans sido med ett spjut; och straxt gick ut blod och vatten.

35. Och den detta såg, hafver det vittnat, och hans vittnesbörd är sant; och han vet, att han säger sant, på det I ock tro skolen.

36. Och skedde detta, på det Skriften skulle fullbordas: I skolen intet ben sönderslå på honom.

37. Och åter säger en annor Skrift: De skola se, i hvem de stungit hafva.

38. Derefter bad Pilatum Joseph af Arimathia, som var Jesu Lärjunge, dock lönligen, för Judarnas rädslos skull, att han måtte taga Jesu lekamen; och Pilatus tillstadde det. Alltså kom han, och tog Jesu lekamen.

39. Kom ock desslikes Nicodemus, som tillförene hade kommit till Jesum om nattena, och bar en blandning af myrrham och aloe, vid hundrade pund.

40. Så togo de då Jesu lekamen, och svepte den i linkläder, med välluktande krydder, såsom Judarna pläga begrafva.

41. Och var på det rummet, der han korsfast var, en örtagård, och i örtagården en ny graf, der ännu ingen hade varit uti lagd.

42. Der lade de då Jesum, för Judarnas tillredelsedags skull, efter grafven var när.

JOHANNES, 20. CAPITLET

Christus uppstår, visar sig för Maria, Lärjungomen, Thome.

1. På den ena Sabbathen kom Maria Magdalena om morgonen, då ännu mörkt var, till grafvena, och såg stenen vara borto af grafvene.

2. Då lopp hon, och kom till Simon Petrum, och till den andra Lärjungan, som Jesus älskade, och sade till dem: De hafva tagit Herran bort utaf grafvene, och vi vete icke hvart de hafva lagt honom.

3. Då gick Petrus ut, och den andre Lärjungen, och kommo till grafvena.

4. Både lupo de tillika; och den andre Lärjungen lopp före, snarare än Petrus, och kom först till grafvena.

5. Och när han lutade sig ned, fick han se lakanen lagd; dock gick han icke in.

6. Så kom då Simon Petrus efter honom, och gick in i grafvena, och såg lakanen lagd;

7. Och svetteduken, som hade varit om hans hufvud, icke lagd när lakanen, utan afsides i ett rum tillhopasvept.

8. Då gick ock den andre Lärjungen in, som förr var kommen till grafvena, och såg det, och troddet.

9. Ty de förstodo icke än då Skriftena, att han skulle uppstå ifrå de döda.

10. Och Lärjungarna gingo åter tillhopa igen.

11. Men Maria stod och gret utanför grafvene. Vid hon nu så gret, lutade hon sig in i grafvena;

12. Och fick se två Änglar i hvit kläder, sittande, den ene vid hufvudet, och den andre vid fötterna, der de hade lagt Jesu lekamen.

13. De sade till henne: Qvinna, hvad gråter du? Sade hon till dem: De hafva tagit bort min Herra; och jag vet icke hvart de hafva lagt honom.

14. När hon detta sade, vände hon sig tillbaka, och fick se Jesum ståndandes; och visste icke att det var Jesus.

15. Sade Jesus till henne: Qvinna, hvad gråter du? Hvem söker du? Hon mente, att det hade varit örtagårdsmästaren, och sade till honom: Herre, hafver du burit honom bort; säg mig hvart du hafver lagt honom, och jag vill tågan.

16. Jesus sade till henne: Maria. Då vände hon sig om, och sade till honom: Rabbuni, det är, Mästar.

17. Sade Jesus till henne: Kom icke vid mig; ty jag är icke ännu uppfaren till min Fader; men gack till mina bröder, och säg dem: Jag far upp till min Fader, och edar Fader; och till min Gud, och edar Gud.

18. Maria Magdalena kom, och bådade Lärjungomen, att hon hade sett Herran, och att han hade sagt henne detta.

19. Men om aftonen, på den samma Sabbathen, då dörrarna voro lyckta, der Lärjungarna voro församlade, för Judarnas rädslos skull, kom Jesus, och stod midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder.

20. Och när han hade detta sagt, lät han dem se händerna, och sina sido. Då vordo Lärjungarna glade, att de sågo Herran.

21. Då sade Jesus åter till dem: Frid vare eder; såsom Fadren hafver mig sändt, så sänder ock jag eder.

22. När han detta sagt hade, blåste han på dem, och sade till dem: Tager den Helga Anda;

23. Hvilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de; och hvilkom I behållen dem, dem äro de behållna.

24. Men Thomas, en af de tolf, hvilken kallas Tvilling, var icke med dem, när Jesus kom.

25. Då sade de andre Lärjungarna till honom: Vi sågom Herran. Sade han till dem: Utan jag ser hålen efter spikarna i hans händer, och stinger mitt finger i hålen efter spikarna, och stinger min hand i hans sido, tror jag det icke.

26. Och åtta dagar derefter voro åter hans Lärjungar inne, och Thomas med dem; då kom Jesus, vid dörrarna voro lyckta, och stod midt ibland dem, och sade: Frid vare eder.

27. Sedan sade han till Thomas: Räck hit ditt finger, och ge mina händer, och räck hit dina hand, och stick henne i mina sido; och var icke tvifvelaktig, utan trogen.

28. Thomas svarade, och sade till honom: Min Herre, och min Gud.

29. Jesus sade till honom: Efter du såg mig, Thoma, tror du; salige äro de som icke se, och dock tro.

30. Gjorde ock Jesus mång annor tecken, i sina Lärjungars åsyn, som i denna bokene icke äro skrifne.

31. Men dessa äro skrifne, på det I tro skolen, att Jesus är Christus, Guds Son; och att I, genom trona, skolen hafva lif i hans Namn.

JOHANNES, 21. CAPITLET

Christus vid Galileiska hafvet.

1. Derefter uppenbarade åter Jesus sig för Lärjungarna, vid Tiberias haf; och uppenbarade han sig I så måtto:

2. Simon Petrus, och Thomas, som kallas Tvilling, voro tillsamman, och Nathanael, som var af Cana i Galileen, och Zebedei söner, och två andre af hans Lärjungar.

3. Sade Simon Petrus till dem: Jag vill gå och fiska. De sade till honom: Vi gå in ock med dig. De gingo ut, och stego straxt i båten; och i den natten fingo de intet.

4. Då nu morgon var, stod Jesus på strandene; dock visste Lärjungarna icke, att det var Jesus.

5. Sade Jesus till dem: Barn, hafven I något till mats? De svarade honom: Nej.

6. Då sade han till dem: Kaster ut nätet på högra sidona om båten, så varden I finnande. Då kastade de ut: och kom så mycken fisk, att de förmådde det icke draga.

7. Då sade den Lärjungen, som Jesus älskade, till Petrum: Herren äret. När Simon Petrus hörde, att det var Herren, band han om sig kjortelen, ty han var naken, och gaf sig i sjön.

8. Men de andre Lärjungarna kommo med båten; ty de voro icke långt ifrå landet, utan vid pass tuhundrade alnar; och drogo fiskanätet.

9. Och när de voro stigne på landet, sågo de der vara lagda glöd, och en fisk derpå, och bröd.

10. Jesus sade till dem: Tager hit af de fiskar, som I nu fingen.

11. Simon Petrus steg in och drog nätet upp på landet, fullt med stora fiskar, hundrade femtio och tre; och ändock de voro så månge, gick likväl nätet icke sönder.

12. Sade Jesus till dem: Kommer, och äter. Och ingen af Lärjungarna djerfdes till att spörja honom: Ho äst du? efter de visste, att det var Herren.

13. Då kom Jesus, och tog brödet och gaf dem; och fisken sammaledes.

14. Detta var nu tredje reson att Jesus uppenbarades sinom Lärjungom, sedan han var uppstånden ifrå de döda.

15. Då de nu hade ätit, sade Jesus till Simon Petrum: Simon Jona, älskar du mig mer än desse? Han sade till honom: Ja, Herre, du vetst, att jag älskar dig. Sade han till honom: Föd min lamb.

16. Åter sade han till honom: Simon Jona, älskar du mig? Han sade till honom: Ja, Herre, du vetst, att jag älskar dig. Sade han till honom: Föd min får.

17. Sade han till honom tredje reson: Simon Jona, älskar du mig? Petrus vardt bedröfvad, att han sade tredje reson till honom: Älskar du mig? och sade till honom: Herre, du vetst all ting; du vetst, att jag älskar dig. Sade Jesus till honom: Föd min får.

18. Sannerliga, sannerliga säger jag dig: När du vast ung, omgjordade du dig sjelf, och gick hvart du ville; men då du varder gammal, skall du uträcka dina händer, och en annar skall omgjorda dig, och leda dig dit du icke vill.

19. Men det sade han, gifvandes tillkänna med hvad död han skulle prisa Gud. Och då han hade detta sagt, sade han till honom: Följ mig.

20. Petrus vände sig om, och såg den Lärjungan följa, som Jesus älskade; hvilken ock i Nattvarden låg intill hans bröst, och sade: Herre, hvilken är den dig förråder?

21. Då Petrus såg honom, sade han till Jesum: Herre, hvad skall då denne?

22. Sade Jesus till honom: Om jag ville att han skulle blifva, tilldess jag kommer, hvad kommer det dig vid? Följ du mig.

23. Då gick ett tal ut ibland bröderna: Denne Lärjungen dör icke. Och Jesus sade icke till honom: Han dör icke; utan, om jag ville, att han skulle blifva tilldess jag kommer, hvad kommer det dig vid?

24. Denne är den Lärjungen, som vittnar härom, och den detta skrifvit hafver; och vi vete, att hans vittnesbörd är sant.

25. Äro ock mång annor ting, som Jesus gjorde, hvilka, om de det ena med det andra skrefvos, tror jag att verlden skulle icke kunna begripa de böcker, som skrifvas skulle. Amen.