1 KORINTIERBREVET, 1. CAPITLET
Läroträtor. Egen vishet. Rätt beröm.
1. Paulus, kallad till Jesu Christi Apostel, genom Guds vilja, och Sosthenes, broderen;
2. Guds församling, som är i Corintho, dem helgadom genom Christum Jesum, kalladom heligom; samt med allom dem som åkalla vårs Herras Jesu Christi Namn, uti hvart och ett rum, deras och vårt.
3. Nåd vare eder, och frid af Gudi vårom Fader, och Herranom Jesu Christo.
4. Jag tackar min Gud alltid för edra skull, för den Guds nåd, som eder gifven är genom Christum Jesum;
5. Att I uti all stycke rike vordne ären genom honom, i all ord, och all kunskap.
6. Såsom predikanen om Christo i eder kraftig vorden är;
7. Så att eder icke fattas någor gåfva, och vänten vårs Herras Jesu Christi uppenbarelse.
8. Hvilken eder ock stadfäster intill ändan, att I ostraffelige ären på vårs Herras Jesu Christi dag.
9. Ty Gud är trofast, genom hvilken I kallade ären till hans Sons Jesu Christi, vårs Herras, delaktighet.
10. Men, käre bröder, jag förmanar eder, vid vårs Herras Jesu. Christi Namn, att I talen alle ett, och att ibland eder ingen tvedrägt är; utan att I ären fullborda uti ett sinne och ene mening.
11. Ty mig är förekommet, mine bröder, om eder, med dem som tjena Chloe, att ibland eder äro trätor.
12. Men jag säger, som hvar och en af eder säger: Jag är Paulisk, jag är Apollisk, jag är Cephisk, och jag är Christisk.
13. Månn Christus vara söndrad? Månn Paulus vara korsfäst för eder? Eller ären I döpte i Pauli namn?
14. Jag tackar Gud, att jag ingen edra döpt hafver, utan Crispum, och Gajum;
15. Att ingen kan säga, att jag hafver i mitt namn döpt.
16. Desslikes döpte jag Stephane husfolk; sedan vet jag icke, om jag någon annan döpt hafver.
17. Ty Christus hafver icke sändt mig till att döpa, utan till att förkunna Evangelium; icke med klokt tal, på det Christi kors icke skulle omintet varda.
18. Ty det tal om korset är en galenskap dem som förtappas; men oss, som salige vardom, är det en Guds kraft;
19. Ty skrifvet är: Jag skall omintet göra de visas visdom, och de förståndigas förstånd skall jag förkasta.
20. Hvar äro de kloke? Hvar äro de Skriftlärde? Hvar äro denna verldenes vise? Hafver icke Gud denna verldenes vishet gjort till galenskap?
21. Ty efter verlden icke kunde genom sin visdom känna Gud i hans visdom, så täcktes Gudi med dåraktiga predikan frälsa dem som tro.
22. Efter det Judarna begära tecken, och Grekerna söka efter vishet;
23. Men vi predike den korsfästa Christum, Judomen en förargelse, och Grekomen en galenskap.
24. Men dem samma, Judom och Grekom, som kallade äro, predike vi Christum, Guds kraft, och Guds visdom.
25. Ty Guds galenskap är visare än menniskor, och Guds svaghet är starkare än menniskor.
26. Käre bröder, ser på edor kallelse; icke månge köttsliga vise, icke månge mägtige, icke månge ädlingar äro kallade.
27. Men det, som galet var för verldene, hafver Gud utvalt, på det han skulle göra de visa till skam; och det svagt var för verldene hafver Gud utvalt, på det han skulle göra det till skam som starkt är.
28. Och det, som var oädla, och föraktadt för verldene, hafver Gud utvalt, och det intet är; på det han skulle göra det till intet, som något är;
29. På det intet kött skall kunna berömma sig för honom;
30. Af hvilkom I ock ären i Christo Jesu, den oss af Gudi är gjord till visdom, och till rättfärdighet, och till helgelse, och till förlossning;
31. På det, som skrifvet står: Den som berömmer sig, han berömme sig i Herranom.
1 KORINTIERBREVET, 2. CAPITLET
Ordets enfaldighet öfvergår menniskodjupsinnighet.
1. Och jag, käre bröder, då jag kom till eder, kom jag icke med hög ord, eller hög visdom, att förkunna eder Guds vittnesbörd.
2. Ty jag höll mig icke derföre, att jag något visste ibland eder, utan Jesum Christum, och honom korsfästan.
3. Och jag var med eder i svaghet, och med räddhåga, och med mycket bäfvande.
4. Och mitt tal och min predikan var icke i konstelig ord, efter menniskors visdom, utan uti Andans och kraftenes bevisning;
5. Att edor tro icke skall stå på menniskors visdom, utan på Guds kraft.
6. Men det vi tale om, är visdom när de fullkomliga; dock icke denna verldenes, eller denna verldenes öfverstars visdom, hvilke förgås.
7. Men vi tale om den hemliga fördolda Guds visdom, den Gud för verldenes begynnelse förskickat hafver, till våra härlighet;
8. Hvilken ingen af denna verldenes Förstar känt hafver; ty om de den känt hade, så hade de aldrig korsfäst härlighetenes Herra;
9. Utan såsom skrifvet är: Det intet öga sett hafver, och intet öra hört, och uti ingen menniskos hjerta stiget är, det hafver Gud beredt dem som honom älska.
10. Men oss hafver Gud det uppenbarat genom sin Anda; ty Anden utransakar all ting; Ja, ock Guds djuphet.
11. Ty hvilken menniska vet hvad i menniskone är, utan menniskones ande som är i henne? Så vet ock ingen hvad i Gudi är, utan Guds Ande.
12. Men vi hafve icke fått denna verldenes anda, utan den Anda som är af Gudi, att vi veta kunne, hvad oss af Gudi gifvet är;
13. Hvilket vi ock tale, icke med sådana ord som mennisklig visdom lärer, utan med sådana ord som den Helige Ande lärer; och dömom andeliga saker andeligen.
14. Men den naturliga menniskan förnimmer intet af det Guds Anda tillhörer; ty det är honom en galenskap, och kan icke begripat; ty det måste andeliga dömas.
15. Men den andelige dömer all ting, och varder af ingom dömd.
16. Ty ho hafver känt Herrans sinne? Eller ho vill undervisa honom? Men vi hafve Christi sinne.
1 KORINTIERBREVET, 3. CAPITLET
Ordets planta, växt. Guds tempel heligt.
1. Och jag, käre bröder, kunde icke tala med eder, såsom med andeligom, utan såsom med köttsligom, såsom med barnom i Christo.
2. Mjölk hafver jag gifvit eder dricka, och icke mat; ty I förmåtten det icke; ej heller ännu förmågen.
3. Fördenskull I ären ännu köttslige; ty medan ibland eder är nit, och kif, och tvedrägt, ären I icke då köttslige, och vandren efter menniskosätt?
4. Ty då en säger: Jag är Paulisk, och den andre säger: Jag är Apollisk; ären I icke då köttslige?
5. Ho är nu Paulus, ho är Apollos, annat än tjenare, genom hvilka I hafven anammat tron, och dock som Herren hafver hvarjom och en om gifvit?
6. Jag hafver plantat, Apollos hafver vattnat; men Gud hafver gifvit växten.
7. Så är nu han intet, som plantar; icke heller han, som vattnar, utan Gud, som växten gifver;
8. Men den som plantar, och den som vattnar, den ene är som den andre; men hvar och en skall få sin lön efter sitt arbete.
9. Ty vi äre Guds medhjelpare; I ären Guds åkerverk, Guds byggning.
10. Jag, af Guds nåde, som mig gifven är, hafver lagt grundvalen, såsom en vis byggomästare, en annar bygger deruppå; men hvar och en se till, huru han bygger deruppå.
11. Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som lagder är, hvilken är Jesus Christus.
12. Hvar nu någor bygger på denna grund guld, silfver, ädla stenar, trä, hö, strå;
13. Så varder hvars och ens verk uppenbart; ty dagen skall görat klart, hvilken i elden uppenbar varder; och hurudana hvars och ens verk är, det skall elden bepröfva.
14. Varder någors verk blifvandes, som han deruppå byggt hafver, så får han lön.
15. Men varder någors verk förbrändt, så varder han straffad; men han sjelfver varder salig, dock såsom genom eld.
16. Veten I icke, att I ären Guds tempel, och att Guds Ande bor i eder?
17. Hvilken Guds tempel förderfvar, honom skall Gud förderfva; ty Guds tempel är heligt, hvilket I ären.
18. Ingen bedrage sig sjelf. Hvilken ibland eder låter sig tycka att han är vis, han varde galen i denna verld, att han må varda vis.
19. Ty denna verldenes vishet är galenskap för Gudi; efter som skrifvet är: Han griper de visa uti deras klokhet;
20. Och åter: Herren vet de visas tankar, att de äro fåfängelige.
21. Så berömme sig ingen af menniskor; allt är det edart;
22. Vare sig Paulus, eller Apollos, vare sig Cephas, eller verlden, vare sig lifvet, eller döden, vare sig det nu är, eller det komma skall; allt är det edart.
23. Men I ären Christi; och Christus är Guds.
1 KORINTIERBREVET, 4. CAPITLET
Lärares värde för Gud och för verlden. Fäder i Christo.
1. Der skall man hålla oss fore, att vi äre Christi tjenare, och skaffare till Guds hemlighet.
2. Nu söker man intet ibland skaftarena annat, än att de finnas måga trogne.
3. Men mig är det en ringa ting, att jag varder dömd af eder, eller af mennisklig dag; dömer jag mig icke heller sjelf.
4. Jag vet intet med mig; dock derutinnan är jag icke rättfärdigad, men Herren är den mig dömer.
5. Derföre dömer icke förr än tid är, så länge att Herren kommer, hvilken ock skall låta komma det i ljuset, som i mörkrena fördoldt är, och uppenbara hjertans anslag; och då varder hvarjom och enom pris af Gudi.
6. Men detta hafver jag, käre bröder, uttydt på mig, och på Apollos, för edra skull, att I af oss lära måtten, att ingen hålle mer af sig, än som nu skrifvet är; på det I icke högmodens emot hvarannan för någors mans skull.
7. Ty ho framsätter dig? Eller hvad hafver du, det du icke undfått hafver? Hafver du det undfått, hvi berömmer du dig då, lika som du det icke undfått hade?
8. I ären nu mätte, I ären nu rike vordne, I regneren utan oss; och gåfve Gud att I regneraden, på det vi ock måtte regnera med eder.
9. Men mig tycker, att Gud hafver utgifvit oss Apostlar för de aldraringasta, såsom de der dödenom äro ämnade; ty vi äre vordne ett vidunder verldene, och Änglomen, och menniskomen.
10. Vi äre dårar, för Christi skull, men I ären kloke i Christo; vi svage, I starke; I härliga, vi föraktade.
11. Allt intill denna tid lide vi både hunger och törst, och äro nakne, och varde kindpustade, och hafve intet visst hemman;
12. Och arbetom, verkande med våra egna händer. Då vi blifve bannade, välsigne vi; då vi blifve förföljde, lide vi.
13. Då vi blifve hädde, bedjes vi före; såsom verldenes afskrap äre vi vordne, hvars mans afhugg, till denna dag.
14. Detta skrifver jag icke fördenskull, att jag vill skämma eder; men jag förmanar eder, såsom min kära barn.
15. Ty om I än haden tiotusend tuktomästare i Christo, så hafven I dock icke många fäder; jag hafver födt eder i Christo Jesu, genom Evangelium.
16. Derföre förmanar jag eder: Varer mine efterföljare.
17. För samma saks skull hafver jag sändt till eder Timotheum, hvilken är min käre son, och trogen i Herranom; att han skall draga eder till minnes mina vägar, som äro i Christo, såsom jag allestäds och i alla församling lärer.
18. Somlige af eder äro så uppblåste, lika som jag icke skulle komma till eder.
19. Men jag vill innan en kort tid komma, om Herren vill; och då skall jag röna, icke deras ord, som så uppblåste äro, utan kraft.
20. Ty Guds rike står icke i ordom, utan i kraft.
21. Hvad viljen I? Skall jag komma med ris till eder, eller med kärlek och saktmodigom anda?
1 KORINTIERBREVET, 5. CAPITLET
Boleri och all surdeg bannlyst.
1. Det går ett allmänneligit rykte, att boleri är ibland eder; och sådant boleri, der ock icke Hedningarne veta af säga, att en hafver sins faders hustru.
2. Och I ären uppblåste, der I mycket heldre skullen hafva sörjt; på det att den sådant bedrifvit hafver, måtte utkastas ifrån eder.
3. Men jag, såsom den med kroppen frånvarandes är, dock med andan närvarandes, hafver allaredo såsom närvarandes beslutit,
4. I vårs Herras Jesu Christi Namn, uti edor församling, med minom anda, och samt med vårs Herras Jesu Christi kraft,
5. Att den, som det så bedrifvit hafver, skall gifvas Satane i våld, till köttsens förderf; på det anden må salig blifva på Herrans Jesu dag.
6. Edor berömmelse är icke god. Veten I icke, att litet surdeg försyrer hela degen?
7. Renser fördenskull ut den gamla sur degen, att I mågen blifva en ny deg, såsom I ock ären osyrade; ty vi hafve ock ett Påskalamb, som är Christus, offrader för oss.
8. Derföre låter oss hålla Påska, icke uti den gamla surdegen, och icke uti ondskones och arghetenes surdeg; utan uti renhetenes och sanningens osyrade deg.
9. Jag hafver skrifvit eder till uti brefvena, att I intet skullen hafva skaffa med bolare.
10. Det menar jag icke om denna verldenes bolare, eller om giriga, eller om röfvare, eller om afgudadyrkare; annars måsten I rymma utu verlden.
11. Men nu hafver jag skrifvit eder, att I skolen intet hafva skaffa med dem, nämliga om någor vore som kallas en broder, och är en bolare, en girig, en afgudadyrkare, en skändare, en drinkare, eller en röfvare; med sådana skolen I ock icke äta.
12. Ty hvad kommer mig vid döma dem, som ute äro? Dömen icke I dem, som inne äro?
13. Men dem, som ute äro, dömer Gud; drifver ock sjelfve den ut ifrån eder, som onder är.
1 KORINTIERBREVET, 6. CAPITLET
Träta förbjudes. Fördömeliga laster. Boleris skam.
1. Gitter någor edra, som något hafver ute ståndandes med en annan, sig döma låta under de orättfärdiga, och icke heldre under de heliga?
2. Veten I icke, att de helige skola döma verldena? Skall nu verlden dömas af eder, ären I då icke gode nog till att döma de ringa saker?
3. Veten I icke, att vi skole döma Änglarna? Huru mycket mer timmelig ting?
4. Men I, när I hafven några saker om timmelig ting, så tagen I dem som föraktade äro i församlingene och sätten dem till domare.
5. Eder till blygd säger jag detta: Är der ju platt ingen vis ibland eder? Eller en som kan döma emellan sin broder och broder?
6. Utan den ene brodren träter med den andra, och dertill inför de otrogna.
7. Det är allaredo en brist med eder, att I gån med hvarannan till rätta; hvi låten I icke heldre göra eder orätt? Hvi låten I icke heldre göra eder skada?
8. Ja, I gören orätt och skada, och det brödromen.
9. Veten I icke, att de orättfärdige icke skola ärfva Guds rike? Farer icke ville; hvarken bolare, eller afgudadyrkare, eller horkarlar, eller de veklingar, eller drängaskändare,
10. Eller tjufvar, eller girige, eller drinkare, eller hädare, eller röfvare skola ärfva Guds rike.
11. Och detta voren I somlige; men I ären aftvagne, I ären helgade, I ären rättfärdigade, genom Herrans Jesu Namn, och genom vår Guds Anda.
12. Jag hafver magt till allt, men det är icke allt nyttigt; jag hafver magt till allt, men ingen ting skall taga mig fången.
13. Maten till buken, och buken till maten; men Gud skall både mat och buk till intet göra; men kroppen icke till boleri, utan Herranom, och Herren kroppenom.
14. Men Gud hafver uppväckt Herran; han skall också uppväcka oss, genom sina kraft.
15. Veten I icke, att edre kroppar äro Christi lemmar? Skulle jag nu taga Christi lemmar, och göra der skökolemmar af? Bort det.
16. Eller veten I icke, att den sig håller till en sköko, han blifver en kropp med henne? Ty de varda, säger han, tu uti ett kött.
17. Men den som håller sig till Herran, han är en Ande med honom.
18. Flyr boleri. All synd, som menniskan gör, är utan kroppen; men den som bedrifver boleri, han syndar på sin egen kropp.
19. Eller veten I icke, att edar kropp är dens Helga Andas tempel, som är i eder, hvilken I hafven af Gudi; och ären icke edre egne?
20. Ty I ären dyrt köpte. Derföre priser nu Gud uti edar kropp, och i edrom anda, hvilke Gudi tillhöra.
1 KORINTIERBREVET, 7. CAPITLET
Äktenskapsreglor.
1. Nu, der I mig om skrefven, svarar jag. Det är mannenom godt, att han intet befattar sig med hustru.
2. Dock likväl, till att undfly boleri, hafve hvar och en sina hustru, och hvar och en sin man.
3. Mannen skall låta få hustrune skyldig välviljoghet, och sammalunda hustrun mannen.
4. Hustrun hafver icke sjelf magt öfver sin egen kropp, utan mannen; sammalunda mannen hafver icke magt öfver sin egen kropp, utan hustrun.
5. Drager eder icke undan för hvarannan, utan det sker med begges edra samtycko, till en tid, att I mågen hafva tom till fasto och böner; och kommer så igen tillsammans, att djefvulen icke skall fresta eder för edor okyskhets skull.
6. Men sådant säger jag eder efter tillstädjelse, och icke efter bud;
7. Utan jag ville heldre, att alla menniskor voro såsom jag är; men hvar och en hafver sina egna gåfvo af Gudi; den ene så, den andre så.
8. Dem ogiftom och enkom säger jag: Godt är dem, om de blifva såsom ock jag.
9. Men kunna de icke hålla sig, så gifte sig; ty det är bättre gifta sig, än brinna.
10. Men dem giftom bjuder icke jag, utan Herren: Hustrun skilje sig icke ifrå mannen.
11. Skiljes hon ock ifrå honom, så blifve ogift, eller förlike sig med mannen igen; och mannen öfvergifve icke hustruna.
12. Dem androm säger jag, icke Herren: Om så är, att en broder hafver ena otrogna hustru, och hon hafver vilja till att bo med honom; skilje då han icke henne ifrå sig.
13. Och om en qvinna hafver en otrogen man, och han hafver vilja till att blifva när henne; skilje icke då honom ifrå sig.
14. Ty den otrogne mannen är helgad genom hustruna, och den otrogna hustrun är helgad genom mannen; annars vordo edor barn oren; men nu äro de helig.
15. Om ock den otrogne vill skiljas, så låt honom skiljas. En broder eller syster är icke bunden till egendom i sådana fallom; utan i frid hafver Gud kallat oss.
16. Ty huru vetst du, qvinna, om du kan göra mannen salig? Eller huru vetst du, man, om du kan göra hustruna saliga?
17. Dock såsom Gud hafver hvarjom och enom utdelat. Hvar och en, såsom Herren honom kallat hafver, så vandre han. Och så stadgar jag i alla församlingar.
18. Är någor omskoren kallad, han begäre icke förhud; är någor kallad i förhuden, han låte icke omskära sig.
19. Omskärelsen är intet, och förhuden är intet; utan hålla Guds bud.
20. Hvar och en blifve uti den kallelse, i hvilka han kallad är.
21. Äst du kallad i träldom, haf der ingen sorg om; dock kan du fri varda, så bruka det heldre;
22. Ty den som i träldom kallad är i Herranom, han är Herrans fri; sammalunda ock den som kallad är i frihet, han är Christi egen vorden.
23. I ären dyrt köpte; blifver icke menniskors trälar.
24. Hvar och en, käre bröder, der han uti kallad är, der blifve han uti när Gudi.
25. Men om jungfrur hafver jag icke Herrans bud; utan jag säger mina mening, såsom den der barmhertighet fått hafver af Herranom, till att vara trogen.
26. Så menar jag nu sådant vara godt, för den nöd som förhanden är, att menniskone skall godt vara så blifva.
27. Äst du vid hustru bunden, begära icke skiljas vid henne; äst du ock utan hustru, så begära icke hustru.
28. Men gifter du dig, syndar du intet, och om en jungfru gifter sig, syndar hon intet; dock varda sådana lidande lekamlig bekymmer; men jag skonade eder gerna.
29. Men det säger jag: Käre bröder, tiden är kort. Öfver detta: De som hustrur hafva, vare såsom de inga hade;
30. Och de som gråta, såsom de intet greto; och de som fröjda sig, såsom de fröjdade sig intet; och de som köpa, såsom de behöllo det intet;
31. Och de som bruka denna verldena, såsom de brukade icke; ty denna verldenes väsende förgås.
32. Men jag ville gerna, att I voren utan omsorg. Den der ogift är, han aktar det Herranom tillhörer, huru han skall täckas Herranom.
33. Men den som gifter sig, han aktar hvad verldene tillhörer, att han skall behaga hustrune.
34. Och det är skilnad på en qvinna, och en jungfru; den som ogift är, hon aktar det Herranom tillhörer, att hon skall blifva helig både till kropp och till anda; men den som gifter sig, hon aktar det verldene tillhörer, huru hon skall behaga mannenom.
35. Men detta säger jag till det som eder kan gagneligit vara, och icke att jag vill kasta band på eder; utan på det I skolen efterfölja det ärligit är, och blifva vid Herran, utan allt hinder.
36. Men om någor låter sig tycka, att det icke väl skickar sig med hans jungfru, sedan hon väl manväxt är, och det vill icke annars vara, så göre som han vill, han syndar intet; han låte henne gifta sig.
37. Men om en sätter sig fast före, efter han onödd är, och hafver sin fria vilja, och besluter detta i sitt hjerta, att låta sina jungfru så blifva, han gör väl.
38. Den nu utgifter henne, han gör väl; men den icke utgifter henne, han gör bätter.
39. Hustrun är bunden till lagen, så länge hennes man lefver; men när hennes man är afsomnad, är hon fri att gifva sig enom androm, hvem hon vill; dock att det sker i Herranom.
40. Men saligare är hon, om hon så blifver, efter mitt sinne; jag menar, att jag ock hafver Guds Anda.
1 KORINTIERBREVET, 8. CAPITLET
Afgudaoffer. Christelig frihet.
1. Men om afgudaoffer vete vi; ty vi hafve alle förstånd. Förståndet uppblås; men kärleken förbättrar.
2. Om någor låter sig tycka, att han vet något; han vet ännu intet, huru honom bör veta.
3. Men den som älskar Gud, han är känd af honom.
4. Så vete vi nu om den mat, som offras afgudar; att afguden är intet i verldene, och att ingen Gud är, utan en.
5. Och ändock någre äro, som kallas gudar, hvad det är i himmelen, eller på jordene; såsom månge gudar, och månge herrar äro;
6. Så hafve vi dock allenast en Gud, Fadren; af hvilkom all ting äro, och vi uti honom; och en Herra, Jesum Christum, genom hvilken all ting äro, och vi genom honom.
7. Men hvar man hafver icke förståndet; ty somlige göra sig ännu samvet om afgudarna, ätande det för afgudaoffer; och efter deras samvet är svagt, varder det dermed befläckadt.
8. Men maten främjar oss intet för Gudi; äte vi, så varde vi intet bättre dermed; äte vi icke, så varde vi ock icke dess sämre.
9. Ser till likväl, att denna edor frihet icke kommer dem till förargelse, som svage äro.
10. Ty om någor får se dig, du som förståndet hafver, sitta och äta i afgudahus, varder då icke hans samvet, som svag är, draget dermed till att äta afgudaoffer?
11. Och så varder den svage brodren öfver ditt förstånd förtappad, den Christus hafver lidit döden före.
12. När I således synden på bröderna, och sargen deras svaga samvet, då synden I på Christum.
13. Derföre, om maten förargar min broder, ville jag aldrig äta kött till evig tid; på det jag icke skall vara minom broder till förargelse.
1 KORINTIERBREVET, 9. CAPITLET
Lärares reglor. Åhörares pligt.
1. Är jag icke en Apostel? Är jag icke fri? Hafver jag icke sett vår Herra Jesum Christum? Ären icke I mitt verk i Herranom?
2. Är jag icke androm en Apostel, så är jag åtminstone edar Apostel; ty inseglet till mitt Apostlaämbete ären I, uti Herranom.
3. Dem som mig fråga, är detta mitt svar:
4. Hafve vi icke magt till att äta och dricka?
5. Hafve vi icke magt att omföra med oss en hustru, som en syster är, såsom de andre Apostlar och Herrans bröder, och Cephas?
6. Eller hafver jag och Barnabas allena icke magt sammaledes göra?
7. Ho tjenar till krig på sin egen sold någon tid? Ho planterar en vingård, och icke äter af hans frukt? Eller ho vaktar en hjord, och äter icke af hjordsens mjölk?
8. Månn jag tala sådant efter menniskosätt? Säger ock icke lagen detsamma?
9. Ty uti Mose lag är skrifvet: Du skall icke binda munnen till på oxan, som tröskar. Månn Gudi vara omsorg om oxar?
10. Säger han icke det allt för våra skull? Ty för våra skull är det skrifvet: Att den som plöjer, han skall plöja på en förhoppning, och den som tröskar, han skall tröska på en förhoppning, att han må af sitt hopp delaktig varda.
11. Hafve vi nu fått eder det andeligit är; synes eder det mycket vara, att vi uppskäre edor lekamliga ting?
12. Äro andre vordne delaktige i denna magten när eder; hvi icke mycket mer vi? Men vi hafve sådana magt icke brukat; utan vi lidom allahanda, att vi icke något hinder göra skole Christi Evangelio.
13. Veten I icke, att de som offra, de hafva sina näring af offret; och de som sköta altaret, de varda ock altaret åtnjutande?
14. Så hafver ock Herren skickat, att de, som förkunna Evangelium, skola ock hafva sina näring af Evangelio.
15. Men jag hafver dess intet brukat. Jag skrifver ock icke fördenskull derom, att så ske skall med mig; jag vore heldre död, än att någor skulle min berömmelse om intet göra.
16. Ty att jag förkunnar Evangelium, deraf må jag icke berömma mig; ty jag måste det göra, och ve mig, om jag Evangelium icke förkunnar.
17. Gör jag det gerna, så varder mig lönt; men gör jag det nödigt, så är mig dock det ämbetet befaldt.
18. Hvad är då nu min lön? Nämliga att jag predikar Christi Evangelium, och gör det för intet; på det jag icke skall missbruka mina magt, som jag hafver uti Evangelio.
19. Derföre, ändock jag är fri för hvar man, hafver jag likväl gjort mig till hvars mans tjenare, på det jag må vinna dess flera.
20. Judomen är jag vorden såsom en Jude, på det jag skall vinna Judarna; dem som under lagen äro, är jag vorden lika som jag under lagen vore, på det jag skall vinna dem, som under lagen äro.
21. Dem, som utan lag äro, är jag vorden lika som jag utan lag vore; ändock jag icke är utan Guds lag, utan är i Christi lag; på det jag dem vinna må, som utan lag äro.
22. Dem svagom är jag svag vorden, på det jag vinna må de svaga; jag är hvarjom manne vorden allahanda, på det jag skall ju några saliga göra.
23. Men sådant gör jag för Evangelii skull, på det jag skall varda dess delaktig.
24. Veten icke I, att de som löpa på vädjobanan, alle löpa de; men en får lönen? Löper så, att I fån det.
25. Ty hvar och en som kämpar, han hafver återhåll i all ting; de deruppå, att de skola få en förgängelig krono; men vi en oförgängelig.
26. Men jag löper icke såsom till något ovisst; så kämpar jag icke, såsom den som hugger i vädret;
27. Utan jag späker min lekamen, och underkufvar honom; på det jag icke predikar androm, och varder sjelfver straffelig.
1 KORINTIERBREVET, 10. CAPITLET
Sacramenten gagna obotfärdigom ej. Frihets bruk.
1. Käre bröder, jag vill icke dölja för eder, att våre fäder voro alle under skyn, alle gingo de genom hafvet;
2. Och alle vordo de under Mose döpte, i skynom, och i hafvet.
3. Och hafva alle enahanda andelig mat ätit;
4. Och alle enahanda andelig dryck druckit; ty de drucko af den andeliga klippan, som dem medföljde; hvilken klippa var Christus.
5. Men månge af dem voro icke Gudi behagelige; ty de vordo nederslagne i öknene.
6. Men detta är oss skedt till exempel; att vi icke skole hafva begärelse till det ondt är, såsom de begärelse hade.
7. Varer icke heller afgudadyrkare, såsom somliga af dem, som skrifvet är: Folket satte sig ned att äta och dricka, och stodo upp till att leka.
8. Låter oss icke heller drifva horeri, såsom somlige af dem besmittade sig med horeri; och föllo på en dag tre och tjugu tusend.
9. Låter oss ock icke fresta Christum, såsom somlige af dem frestade honom; och vordo dräpne af ormar.
10. Knorrer ock icke, såsom somlige af dem knorrade; och vordo dräpne af förderfvarenom.
11. Allt sådant verderfors dem till ett exempel; men det är oss skrifvet till en förvarning, på hvilka verldenes ände kommen är.
12. Derföre, den som låter sig tycka han står, han se till, att han icke faller.
13. Eder hafver ingen frestelse ännu påkommit, utan den mennisklig är; men Gud är trofast, som icke låter eder frestas öfver edra förmågo; utan gör med frestelsen en utgång, så att I kunnen dragat.
14. Derföre, mine käreste, flyr ifrån afgudadyrkan.
15. Jag talar såsom med förståndigom; betrakter I hvad jag säger:
16. Välsignelsens kalk, den vi välsigne, är icke han Christi blods delaktighet? Det brödet, som vi bryte, är icke det Christi lekamens delaktighet?
17. Ty det är ett bröd; så äre vi månge en lekamen, efter vi alle af eno bröde delaktige äre.
18. Ser på Israel efter köttet; de som äta offren, äro de icke delaktige af altaret?
19. Hvad skall jag då säga: Är afguden något? Eller är det något, som afgudom offras? Nej.
20. Men det säger jag, att hvad Hedningarna offra, det offra de djeflom, och icke Gudi. Nu vill jag icke, att I skolen delaktige varda med djeflomen.
21. I kunnen icke dricka Herrans kalk, och djeflarnas kalk. I kunnen icke delaktige vara af Herrans bord, och djeflarnas bord.
22. Eller vilje vi reta Herran? Månn vi vara starkare än han?
23. Jag hafver magt till allt, men det kommer icke allt till förbättring.
24. Ingen söke sitt, utan annars bästa.
25. Allt det falt är i köttboden, det äter, och fråger intet derefter för samvetets skull;
26. Ty jorden är Herrans, och allt det derpå är.
27. När nu en otrogen bjuder eder till gäst, och I viljen gå till honom, så äter allt det eder förelägges, och fråger intet derefter för samvetets skull.
28. Men om då någor säger till eder: Detta är offradt afgudom, så äter icke, för hans skull som det underviste, och för samvetets skull; ty jorden är Herrans, och allt det derpå är.
29. Samvetet, säger jag; icke ditt, utan dens andras; ty hvarföre skulle jag låta döma mina frihet af ens annars samvet?
30. Ty om jag äter deraf med tacksägelse, hvi skulle jag då lastad varda för det jag tackar före?
31. Hvad I nu äten eller dricken, eller hvad I gören, så gören allt Gudi till äro.
32. Varer sådane, att I ingen förargen, hvarken Juda, eller Grek, eller Guds församling;
33. Såsom ock jag i all ting är allom till vilja, icke sökandes min, utan mångs mans nytto, att de måga varda salige.
1 KORINTIERBREVET, 11. CAPITLET
Rätt skick i församlingen. Nattvardens rätta bruk.
1. Varer mine efterföljare, såsom ock jag Christi.
2. Käre bröder, jag prisar eder, att I tänken på mig i all stycke, och hållen det sätt, som jag eder föresatt hafver.
3. Så vill jag, att I veta skolen, att Christus är hvars och ens mans hufvud; men mannen är qvinnones hufvud; men Gud är Christi hufvud.
4. Hvar och en man, som beder, eller propheterar, och hafver något på hufvudet, han skämmer sitt hufvud.
5. Men en qvinna, som beder eller propheterar med ohöljdt hufvud, hon skämmer sitt hufvud; ty det vore icke annars, än som hon vore rakad.
6. Vill hon icke hölja sig, så skare ock håret med af; nu, efter det står illa att henne är håret afskoret, eller afrakadt, så hölje sig.
7. Men mannen skall icke hölja sitt hufvud; ty han är Guds beläte och ära; men qvinnan är mansens ära.
8. Ty mannen är icke af qvinnone; utan qvinnan af mannenom.
9. Och mannen är icke skapad för qvinnones skull; utan qvinnan för mansens skull.
10. Derföre skall qvinnan hafva ena magt på hufvudet, för Änglarnas skull.
11. Dock är hvarken mannen utan qvinnone, eller qvinnan utan mannen, i Herranom.
12. Ty såsom qvinnan är af mannenom, så är ock mannen genom qvinnona; men alltsammans af Gudi.
13. Dömer vid eder sjelfva, om det är dägeligit, att en qvinna beder Gud ohöljd?
14. Eller lärer icke naturen eder det, att enom man är vanheder, om han hafver långt hår;
15. Men qvinnone är ära, att hon hafver långt hår? Håret är henne gifvet till att skyla sig med.
16. Är det ock någor ibland eder, den i detta ärendet enträten är, han vete, att vi hafve icke den seden; och icke Guds församlingar heller.
17. Men detta måste jag befalla: Jag kan icke prisa, att I tillhopakommen, icke till förbättring, utan till förvärring.
18. I förstone, när I kommen tillhopa i församlingene, hörer jag att ibland eder är skiljaktighet; det jag ock väl endels tror.
19. Ty ibland eder måste ju vara parti, på det de rättsinnige skola varda uppenbare ibland eder.
20. När I nu tillhopakommen, så håller man då icke Herrans Nattvard.
21. Ty då man skall hålla nattvard, tager hvar och en sin egen nattvard framföre åt; och den ene hungrar, den andre är drucken.
22. Hafven I nu icke hus, der I uti äta eller dricka mågen? Eller förakten I Guds församling, och skämmen dem som intet hafva? Hvad skall jag säga eder? Skall jag prisa eder? Häruti prisar jag eder intet.
23. Ty jag hafver undfått af Herranom, det jag ock eder gifvit hafver: ty Herren Jesus, i den natten, då han förrådder vardt, tog han brödet;
24. Tackade, bröt det, och sade: Tager, äter; detta är min lekamen, som för eder brytes; detta görer till min åminnelse.
25. Sammalunda ock kalken, efter nattvarden, och sade: Denne kalk är det nya Testamentet i minom blod; detta görer, så ofta I dricken, till min åminnelse.
26. Ty så ofta I äten af detta bröd, och dricken af denna kalk, skolen I förkunna Herrans död, tilldess han kommer.
27. Hvilken nu ovärdeliga äter af detta bröd, eller dricker af Herrans kalk, han blifver saker på Herrans lekamen och blod.
28. Men pröfve menniskan sig sjelfva, och äte så af det brödet, och dricke af den kalken.
29. Ty den ovärdeliga äter och dricker, han äter och dricker sig sjelfvom domen, icke åtskiljandes Herrans lekamen.
30. Derföre äro ock månge svage och kranke ibland eder, och en stor del sofva.
31. Ty om vi sjelfve dömde oss, så vorde vi icke dömde.
32. Men då vi dömde varde, så varde vi näpste af Herranom; på det vi icke med verldene skole fördömde varda.
33. Derföre, mine käre bröder, när I tillhopakommen till att äta, så bide den ene den andra.
34. Men hungrar någor, han äte hemma; på det I icke tillhopakommen till fördömelse. Det andra vill jag skicka, när jag kommer.
1 KORINTIERBREVET, 12. CAPITLET
Andeliga gåfvors tal, bruk.
1. Om de andeliga gåfvor vill jag, käre bröder, icke fördölja eder.
2. I veten, att I hafven varit Hedningar, och gått till de stumma afgudar, efter som I förförde voren.
3. Derföre gör jag eder vetterligit, att ingen förbannar Jesum, som genom Guds Anda talar; och ingen kan kalla Jesum en Herra, utan genom den Helga Anda.
4. Gåfvorna äro mångahanda; men Anden är en.
5. Och ämbeten äro mångahanda; men Herren är en.
6. Och krafterna äro mångahanda; men Gud är en, som allt verkar i allom.
7. Uti hvarjom och enom bevisa sig Andans gåfvor till gagns.
8. Dem ena varder gifvet af Andanom tala om visdom; dem andra tala om förstånd, af samma Andanom;
9. Enom androm tron, af samma Andanom; enom androm helbregda gåfva, af samma Andanom;
10. Enom androm underlig ting göra; enom androm prophetia; enom androm åtskilja andar; enom androm mångahanda tungomål; enom androm tungomåls uttydelse.
11. Men allt detta verkar den samme ene Anden, delandes hvarjom sitt, såsom honom täckes.
12. Ty såsom en lekamen är, och hafver dock många lemmar; men alle lemmar af en lekamen, ändock de äro månge, äro de dock en lekamen; sammalunda ock Christus.
13. Ty vi äre uti enom Anda alle döpte till en lekamen, ehvad vi äre Judar eller Greker, tjenare eller frie; och hafve alle druckit till en Anda.
14. Ty lekamen är icke en lem, utan månge,
15. När nu foten ville säga: Jag är icke hand, derföre är jag icke af lekamenom; skulle han fördenskull icke vara af lekamenom?
16. Och om örat ville säga: Jag är icke öga, derföre är jag icke af lekamenom; skulle det fördenskull icke vara af lekamenom?
17. Om hele lekamen vore öga, hvar blefve då hörslen? Vore han aller hörsel, hvar blefve lukten?
18. Men nu hafver Gud satt lemmarna hvar för sig särdeles uti lekamen, såsom han ville.
19. Om nu alle lemmar vore en lem, hvar blefve då lekamen?
20. Men nu äro lemmarna månge, och lekamen är en.
21. Ögat kan icke säga till handen: Jag behöfver dig intet; eller hufvudet till fötterna: Jag behöfver eder intet;
22. Utan mycket mer de kroppsens lemmar, som synas svagast vara, äro oss mest af nöden.
23. Och de vi hålle blygeliga vara, dem lägge vi mästa äron uppå; och de oss snöpliga synas, dem pryde vi aldramest.
24. Ty de, som dägeliga äro, behöfva intet; men Gud hafver så tillhopamängt lekamenen, och de lemmar, som något fattades, dess mer prydelse tillagt;
25. På det i lekamenen skall ingen skiljaktighet vara; utan alle lemmar skola den ene för den andra ens omsorg hafva.
26. Och om en lem lider något, så lida alle lemmarna med; och om en lem varder härliga hållen, så fröjda sig alle lemmarna med.
27. Men I ären Christi lekamen och lemmar, hvar efter sin del.
28. Och Gud hafver satt i församlingene först Apostlar, dernäst Propheter, sedan lärare, sedan kraftverkare, sedan helbregdo gåfvor, hjelpare, regerare, mångahanda tungomål.
29. Äro de alle Apostlar? Äro de alle Propheter? Äro de alle lärare? Äro de alle kraftverkare?
30. Hafva de alle helbregdo gåfvor? Tala de alle mång tungomål? Kunna de alle uttyda?
31. Men farer efter de yppersta gåfvorna; och jag vill ännu visa eder en kosteligare väg.
1 KORINTIERBREVET, 13. CAPITLET
Kärlekens pris, art.
1. Om jag talade med menniskors och Änglars tungor, och hade icke kärleken, så vore jag en ljudande malm, eller en klingande bjellra.
2. Och om jag kunde prophetera, och visste all hemlighet, och allt förstånd, och hade alla tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet.
3. Och om jag gåfve alla mina ägodelar de fattiga, och låte min lekamen brinna, och hade icke kärleken, så vore det mig intet nyttigt.
4. Kärleken är tålig och mild; kärleken afundas intet; kärleken skalkas intet, han uppblåses icke.
5. Han skickar sig icke ohöfveliga; han söker icke sitt, han förtörnas icke, han tänker intet argt;
6. Han gläds icke öfver orättfärdighet; men han fröjdar sig öfver sanningen.
7. Han fördrager all ting, han tror all ting, han hoppas all ting, han lider all ting.
8. Kärleken vänder aldrig åter, ändock Prophetierna skola återvända, och tungomålen skola afkomma, och förståndet skall återvända.
9. Ty vi förstå endels, och prophetere endels;
10. Men då det kommer som fullkomligit är, så vänder det åter som endels är.
11. Då jag var ett barn, talade jag som ett barn, och hade sinne som ett barn, och hade barnsliga tankar; men sedan jag vardt man, lade jag bort det barnsligit var.
12. Ty vi se nu genom en spegel, uti ett mörkt tal; men då ansigte emot ansigte. Nu känner jag endels; men då skall jag kännat, såsom jag ock känd är.
13. Men nu blifver tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst ibland dem är kärleken.
1 KORINTIERBREVET, 14. CAPITLET
Tungomåls uttydnings nytto.
1. Farer efter kärleken; vinnlägger eder om andeliga gåfvor; dock mest, att I propheteren.
2. Ty den som talar med tungomål, han talar icke menniskom, utan Gudi; ty ingen hörer dertill, utan han talar hemligit i Andanom.
3. Men den som propheterar, han talar menniskomen till förbättring, och till förmanelse, och till tröst.
4. Den som talar med tungomål, han förbättrar sig sjelf; men den som propheterar, han förbättrar församlingen.
5. Jag ville väl, att I alle tala kunden med tungomål; men mycket heldre, att I propheteraden; ty den som propheterar han är större än den som med tungomål talar; utan han det uttyder, på det församlingen får någon förbättring.
6. Men nu, käre bröder, om jag komme till eder, och talade med tungomål, hvad vore jag eder nyttig? Utan jag talar med eder, antingen med uppenbarelse, eller med förstånd, eller med prophetia, eller med läro?
7. Hafver sig dock så med de ting, som ljud göra ifrå sig, och dock intet lif hafva, såsom en pipa eller en harpa; då de icke gifva åtskiljeligit ljud ifrå sig, huru kan man veta, hvad pipadt eller harpadt är?
8. Så ock, om en basun gifver en ovissa röst, ho gör sig då redo till strids?
9. Så ock I, om I talen med tungomål, och icke talen det som förstås kan, huru skall man veta hvad taladt är? ty I talen i vädret.
10. Så mångahanda slag är på rösterna i verldene, och ingen af dem är otydelig.
11. När jag nu icke vet uttydningen på rösten, blifver jag honom, som talar, Barbarisk; och den, som talar, blifver för mig Barbarisk.
12. Sammalunda ock I, medan I faren efter andeliga gåfvor, vinnlägger eder om församlingens bästa, att I nog hafven.
13. Derföre, den som talar med tungomål, han bedje, att han må ock kunna det uttyda.
14. När jag nu beder med tungone, så beder min ande; men mitt sinne är utan frukt.
15. Huru skall det då gå till? Nämliga så: Jag skall bedja i andanom; jag skall ock bedja med sinnet; jag skall sjunga i andanom; jag skall ock sjunga med sinnet.
16. När du nu välsignar i andanom, huru skall då den, som står i dens olärdas stad, svara dig Amen på din tacksägelse; efter han icke förstår hvad du säger?
17. Du säger väl en god tacksägelse; men den andre varder deraf intet förbättrad.
18. Jag tackar min Gud, att jag talar mer med tungomål, än I alle.
19. Men jag vill heldre tala i församlingene fem ord med mitt sinne, på det jag undervisa må andra, än eljest tiotusend ord med tungomål.
20. Käre bröder, varer icke barn i förståndet, utan varer barn i ondskone; men i förståndet varer fullkomlige.
21. I lagen är skrifvet: Jag vill tala med andra tungor, och med andra läppar till detta folk, och de skola dock icke än så höra mig, säger Herren.
22. Så äro nu tungomålen för ett tecken, icke dem som tro, utan dem som icke tro; men prophetien är tvärtemot, icke dem som otrogne äro, utan dem som trogne äro.
23. Hvar nu hela församlingen tillhopakomme på en stad, och talade alla med tungomål, och der kommo någre olärde eller otrogne in, månde de icke skola säga, att I haden mist sinnet?
24. Hvar I nu alle propheteraden, och der komme någor otrogen eller olärd in, han vorde straffad af dem allom, och dömd af allom;
25. Och så vorde det, som lönligit är i hans hjerta, uppenbart; och så fölle han på sitt ansigte, tillbåde Gud, och bekände, att sannerliga vore Gud i eder.
26. Huru är det då, käre bröder? När I tillsammans kommen, så hafver hvar och en af eder en Psalm; han hafver lärdom, han hafver tungomål, han hafver uppenbarelse, han hafver uttydelse; låter det allt ske till förbättring.
27. Hvar nu någor talar med tungomål, det göre han sjelf annar, eller på det mesta sjelf tredje, och då ymsom; och en tyde det ut.
28. Är han icke en uttydare, så tige i församlingene; men tale vid sig sjelf, och till Gud.
29. Men Propheterna tale två eller tre; och de andre döme derom.
30. Men hvar så händer, att dem, som sitter, varder något uppenbaradt, så tige den förste.
31. I mågen väl alle prophetera, den ene efter den andra, på det alle måge lära, och alle varda förmanade.
32. Och Propheternas andar äro Prophetomen underdånige;
33. Ty Gud är icke oskickelighetenes, utan fridsens Gud, som uti alla de heligas församlingar.
34. Edra qvinnor tige uti församlingarna; ty dem är icke tillstadt att tala, utan att de äro underdåniga, såsom ock lagen säger.
35. Men vilja de något lära, så skola de fråga sina män hemma; det står icke qvinnor väl, att de tala i församlingene.
36. Eller är Guds ord utkommet ifrån eder? Eller är det allena kommet till eder?
37. Der nu någor låter sig tycka att han är en Prophet, eller andelig, han besinne hvad jag skrifver eder; ty det äro Herrans bud.
38. Men är någor oförståndig, han vare oförståndig.
39. Derföre, käre bröder, lägger eder vinn om att I propheteren, och förmener icke att tala med tungomål.
40. Låter all ting ärliga och skickeliga tillgå.
1 KORINTIERBREVET, 15. CAPITLET
Köttsens uppståndelse, förvandling. Dödsens udd.
1. Käre bröder, jag minner eder på Evangelium, som jag eder förkunnat hafver, hvilket I ock anammat hafven, i hvilko I ock stån;
2. Genom hvilket I ock salige varden, huruledes jag eder det förkunnade, om I hafven det behållit; utan så är, att I förgäfves trott hafven.
3. Ty jag hafver i förstone eder föregifvit, det jag ock undfått hafver, att Christus är döder för våra synder, efter Skrifterna;
4. Och att han är begrafven; och att han uppstånden är på tredje dagen, efter Skrifterna.
5. Och att han vardt sedder af Cepha, sedan af de tolf.
6. Sedan vardt han sedder af mer än femhundrade bröder på en tid, af hvilkom ännu månge lefva; men mestedelen äro afsomnade.
7. Derefter vardt han sedder af Jacobo; och sedan af alla Apostlarna.
8. På sistone efter allom vardt han ock sedder af mig, såsom af en den der otidig född är.
9. Ty jag är den ringaste ibland Apostlarna, så att jag är icke värd kallas Apostel; derföre, att jag hafver förföljt Guds församling.
10. Men af Guds nåd är jag det jag är; och hans nåd hafver icke fåfäng varit i mig; utan jag hafver mer arbetat, än de alle; dock icke jag, utan Guds nåd, som i mig är.
11. Det vare nu jag, eller de, så predike vi, och så hafven I trott.
12. Är nu Christus predikad för eder, att han är uppstånden ifrå de döda; hvarföre säga då somlige ibland eder, att de dödas uppståndelse är intet?
13. Är nu de dödas uppståndelse intet, så är ock Christus icke heller uppstånden.
14. Är Christus icke uppstånden, så är vår predikan fåfäng; så är ock edor tro fåfäng.
15. Och vi vardom funne falsk Guds vittne, att vi emot Gud vittnat hafve, att han hafver uppväckt Christum; den han icke uppväckt hafver, om de döde icke uppstå.
16. Ty om de döde icke uppstå, så är icke heller Christus uppstånden.
17. Är Christus icke uppstånden, så är edor tro fåfäng; och så ären I ännu uti edra synder.
18. Så äro ock de förtappade, som i Christo afsomnade äro.
19. Om vi allenast i detta lifvet hafve hoppet till Christum, så äre vi uslast ibland alla menniskor.
20. Men nu är Christus uppstånden ifrå de döda, och vorden förstlingen ibland dem som sofva.
21. Efter döden är genom en mennisko, ock genom en mennisko de dödas uppståndelse.
22. Ty såsom alle dö uti Adam, så skola ock alle i Christo varda lefvande gjorde.
23. Hvar och en uti sin egen ordning; förstlingen Christus, sedan de som Christo tillhöra uti hans tillkommelse.
24. Sedan änden, då han öfverantvardar Gudi och Fadrenom riket; och aflägger all herradöme, och alla öfverhet och väldighet.
25. Ty han måste regnera, tilldess han lägger alla sina fiendar under sina fötter.
26. Den ytterste fienden döden skall varda borttagen.
27. Ty all ting hafver han lagt under hans fötter; så, när han säger, att all ting honom undergifven äro, är nog uppenbart, att han undantagen är, som honom all ting undergifvit hafver.
28. Då nu all ting honom undergifven äro, så varder ock då Sonen sjelf undergifven honom, som honom all ting undergifvit hafver; på det att Gud blifver allt i allom.
29. Hvad göra de eljest, som sig döpa låta öfver de döda? Om de döde ingalunda uppstå, hvi låta de sig då döpa öfver de döda?
30. Och hvi stå vi alltid uti fara?
31. Vid vår berömmelse, som jag hafver i Christo Jesu, vårom Herra, dör jag hvar dag.
32. Hafver jag efter menniskomening uti Epheso stridt med vilddjur; hvad hjelper mig det, om de döde icke uppstå? Låt oss äta och dricka; ty i morgon måste vi dö.
33. Låter icke förföra eder; ondt snack förkränker goda seder.
34. Vaker upp rätteliga, och synder icke; ty somlige veta intet af Gudi; till blygd säger jag eder detta.
35. Måtte nu någor säga: Huru skola de döde uppstå? Och med hurudana lekamen skola de komma?
36. Du dåre, det du sår, det får icke lif, utan det blifver dödt.
37. Och det du sår, är ju icke den kroppen som varda skall, utan ett blott korn, nämliga hvete, eller annat sådant.
38. Men Gud gifver thy en kropp, såsom han vill, och hvarjo och eno af sädene sin egen kropp.
39. Icke är allt kött enahanda kött; utan menniskors kött är annat, annat är fäs, annat är fisks, och annat är fogels.
40. Och det äro himmelske kroppar, och jordiske kroppar; men en annor härlighet hafva de himmelske, och en annor de jordiske.
41. En annor klarhet hafver solen, och en annor klarhet hafver månen, och en annor klarhet stjernorna; ty en stjerna går öfver den andra i klarheten.
42. Sammaledes ock de dödas uppståndelse; det varder sådt förgängeligit, och skall uppstå oförgängeligit.
43. Det varder sådt i snöplighet, och skall uppstå i härlighet; det varder sådt i skröplighet, och skall uppstå i kraft.
44. Det varder sådt ett naturligit lekamen, och skall uppstå ett andeligit lekamen. Man hafver ett naturligit lekamen; man hafver ock ett andeligit lekamen;
45. Såsom skrifvet är: Den första menniskan Adam är gjord till naturligit lif; och den ytterste Adam till andeligit lif.
46. Men den andelige lekamen är icke den förste, utan den naturlige; sedan den andelige.
47. Den första menniskan är af jordene jordisk; den andra menniskan är Herren af himmelen.
48. Hurudana den jordiska är, sådana äro ock de jordiske; och hurudana den himmelska är, sådana äro ock de himmelske.
49. Och som vi hafve burit dens jordiskas liknelse, så skole vi ock bära dens himmelskas liknelse.
50. Men detta säger jag, käre bröder, att kött och blod kunna icke ärfva Guds rike; och det förgängeliga skall icke ärfva oförgängelighet.
51. Si, jag säger eder en hemlighet: Vi skole icke alle afsofva; men alle måste vi förvandlade varda,
52. Uti en punkt, uti ett ögnablick, med yttersta basunen; ty basunen skall ljuda, och de döde skola uppstå oförgängelige, och vi skole förvandlade varda.
53. Ty detta förgängeliga måste ikläda sig oförgängelighet, och detta dödeliga måste ikläda sig odödelighet.
54. Men då detta förgängeliga ikläder sig oförgängelighetena, och detta dödeliga ikläder sig odödelighetena, så varder det ordet fullkomnadt, som skrifvet är: Döden är uppsvolgen uti segren.
55. Du död, hvar är din udd? Du helvete, hvar är din seger?
56. Dödsens udd är synden; syndenes kraft är lagen.
57. Men Gudi vare tack, som oss segren gifvit hafver, genom vår Herra Jesum Christum.
58. Derföre, mine käre bröder, varer faste, ovikelige, och rike uti Herrans verk alltid; efter det I veten, att edart arbete är icke fåfängt i Herranom.
1 KORINTIERBREVET, 16. CAPITLET
Förmanin till almosor, beständighet. Christi kärlek.
1. Nu om den undsättning till de heliga, såsom jag i de församlingar uti Galatia befallt hafver, så görer ock I.
2. Ju på den ena Sabbathen lägge hvar och en af eder när sig sjelf, och samke tillhopa hvad han åstadkommer; på det, då jag kommer, icke skola då först samlas samma undsättningar.
3. Men då jag kommen är, de som I då med edart bref dertill hafva viljen, dem vill jag sända, att de framföra edra gåfvor till Jerusalem.
4. Om så behöfves, att jag ock far dit, då måga de följa mig.
5. Men jag vill komma till eder, när jag drager genom Macedonien; ty genom Macedonien skall jag draga.
6. Men när eder varder jag tilläfventyrs töfvandes, eller ock öfver vintren blifvandes, att I mig förfordra mågen ehvart jag resandes varder.
7. Jag vill intet nu se eder uti min framfärd; ty jag hoppas, att jag får någon tid dväljas när eder, om Herren det tillstädjer.
8. Men jag vill blifva i Epheso intill Pingsdaga;
9. Ty mig är öppnad en stor och kraftig dörr; och månge motståndare äro.
10. Om Timotheus kommer, så ser till, att han är utan fara när eder; ty han verkar ock Herrans verk, såsom ock jag.
11. Så förakte nu ingen honom; utan fordrer honom i frid, att han må komma till mig; ty jag väntar honom med bröderna.
12. Men om Apollo brodren veter, att jag ofta hafver förmanat honom, att han skulle komma till eder med bröderna; men hans vilje var ingalunda på denna tid komma: dock varder han likväl kommandes, då honom så belägligit varder.
13. Vaker, står i trone, bruker eder manliga, varer starke.
14. All edor ting låter ske i kärlekenom.
15. Jag förmanar eder, käre bröder, I kännen Stephane husfolk, att de äro förstlingen i Achaja, och att de hafva skickat sig sjelfva dem heligom till tjenst;
16. På det I ock sådana menniskor skolen underdånige vara, och hvarjom och enom, som medverkar och arbetar.
17. Jag fröjdar mig af Stephane tillkommelse, och Fortunati, och Achaici; ty hvad mig fattades i eder, det hafva de uppfyllt.
18. De hafva ock vederqvickt min och edar anda. Så kännens nu vid sådana.
19. Eder helsa de församlingar uti Asia; helsa eder mycket i Herranom Aqvila och Priscilla, med den församling som är i deras hus.
20. Helsa eder alle bröderne; helser eder inbördes med en helig kyss.
21. Jag Paulus helsar eder med mine hand.
22. Hvilken Herran Jesum Christum icke hafver kär, han vare Anathema, Maran Atha.
23. Herrans Jesu Christi nåd vare med eder.
24. Min kärlek vare med eder alla i Christo Jesu: Amen.
Den förra Epistel till de Corinthier, sänd af Philippis genom Stephanas, och Fortunatus, och Achaicus, och Timotheus.
