Konung Carl den Tolftes Bibel

1 KUNGABOKEN, 1. CAPITLET

Abisag. Adonia Konung. Nathans råd. Salomo smord. Adonia flyr.

1. Och då Konung David var gammal, och väl till ålders kommen, kunde han icke varda varm, ändå man höljde honom med kläder.

2. Då sade hans tjenare till honom: Låt dem söka minom herra Konungenom en pigo, en jungfru som står för Konungenom, och sköter honom, och sofver i hans famn, och värmer min herra Konungen.

3. Och de sökte upp en dägelig pigo i alla Israels gränsor, och funno Abisag af Sunem, och hade henne till Konungen.

4. Och hon var en ganska dägelig piga, och hon skötte Konungen, och tjente honom; men Konungen kände henne intet.

5. Men Adonia, Haggiths son, hof sig upp, och sade: Jag vill vara Konung; och gjorde sig vagnar och resenärar, och femtio män till drabanter för sig.

6. Och hans fader bekymrade honom intet i sinom tid, så att han sade: Hvi gör du så? Och han var ock en dägelig man; och han hade födt honom näst efter Absalom.

7. Och han hade sitt råd med Joab, ZeruJa son, och med AbJathar Presten; de hulpo Adonia.

8. Men Presten Zadok, och Benaja, Jojada son, och Nathan Propheten, och Simei, och Rei, och de Davids hjeltar, voro icke med Adonia.

9. Och då Adonia offrade får, och oxar, och gödd boskap, vid den stenen Soheleth, som låg vid den brunnen Rogel, böd han alla sina bröder Konungens söner, och alla Juda män Konungens tjenare;

10. Men den Propheten Nathan, och Benaja, och de hjeltar, och Salomo, sin broder, böd han intet.

11. Då sade Nathan till BathSeba, Salomos moder: Hafver du icke hört, att Adonia, Haggiths son, är Konung vorden, och vår herre David vet intet deraf?

12. Så kom nu, jag vill gifva dig ett råd, att du må undsätta dina och dins sons Salomos själ.

13. Bort, och gack in till Konungen David, och säg till honom: Hafver du icke, min herre Konung, svorit, och sagt dina tjenarinno: Din son Salomo skall vara Konung efter mig, och han skall sitta på minom stol; hvi är då Adonia Konung vorden?

14. Si, medan du ännu der är, och talar med Konungenom, vill jag komma in efter dig, och fullkomna ditt tal.

15. Och BathSeba gick in till Konungen i kammaren; och Konungen var ganska gammal; och Abisag af Sunem tjente Konungenom.

16. Och BathSeba böjde sig, och tillbad Konungen. Konungen sade: Hvad vill du?

17. Hon sade till honom: Min Herre, du hafver svorit dine tjenarinno vid HERRAN din Gud: Din son Salomo skall vara Konung efter mig, och sitta på minom stol.

18. Men nu, si, Adonia är Konung vorden; och min herre Konungen vet intet deraf.

19. Han hafver offrat oxar, och gödd boskap, och mång får, och hafver budit alla Konungens söner; dertill AbJathar Presten, och Joab härhöfvitsmannen; men din tjenare Salomo hafver han intet budit.

20. Men du äst min herre Konung; hela Israels ögon se på dig, att du skall gifva dem före, ho som skall sitta på mins herras Konungens stol efter honom.

21. När nu min herre Konungen med sina fader afsomnad är, så måste jag och min son Salomo syndare vara.

22. Medan hon ännu talade med Konungenom, kom Propheten Nathan.

23. Och de sade Konungenom till: Si, Propheten Nathan är der. Och som han kom in för Konungen, tillbad han Konungen på sitt ansigte neder till jordena;

24. Och sade: Min herre Konung, hafver du sagt: Adonia skall vara Konung efter mig, och sitta på minom stol?

25. Ty han är i dag nedergången, och hafver offrat oxar, och gödd boskap, och mång får, och hafver budit alla Konungens söner, och höfvitsmännerna, dertill Presten AbJathar; och si, de äta och dricka för honom, och säga: Lycka ske Konungenom Adonia!

26. Men mig din tjenare, och Zadok Presten, och Benaja, Jojada son, och din tjenare Salomo, hafver han intet budit.

27. Är det så af minom herra Konungenom befaldt, och du hafver det din tjenare icke veta låtit, hvilken uppå mins herras Konungens stol efter honom sitta skall?

28. Konung David svarade, och sade: Kaller mig BathSeba. Och hon kom in för Konungen; och då hon stod för Konungenom,

29. Svor Konungen, och sade: Så sant som HERREN lefver, som min själ förlossat hafver utur alla nöd;

30. Jag vill i dag göra, såsom jag dig vid HERRAN Israels Gud svorit hafver, och sagt: Salomo din son skall vara Konung efter mig, och han skall sitta på minom stol för mig.

31. Då böjde sig BathSeba med sitt anlete neder till jordena, och tillbad Konungen, och sade: Lycka minom herra Konung David i evig tid.

32. Och Konung David sade: Kaller mig Presten Zadok, och Propheten Nathan, och Benaja, Jojada son. Och då de kommo in för Konungen,

33. Sade Konungen till dem: Tager med eder edars herras tjenare, och sätter min son Salomo uppå mina mulo, och förer honom ned till Gihon;

34. Och Presten Zadok, samt med Propheten Nathan, smörje honom der till Konung öfver Israel; och blåser med basuner, och säger: Lycka ske Konung Salomo!

35. Och drager med honom upp, och kommer, så skall han sitta på minom stol, och vara Konung för mig; och jag vill bjuda honom, att han skall vara en Förste öfver Israel och Juda.

36. Då svarade Benaja, Jojada son, Konungenom, och sade: Amen; det säge också HERREN, mins herras Konungens Gud.

37. Såsom HERREN hafver varit med min herra Konungenom, så vare han ock med Salomo, att hans stol må större varda än mins herras Konung Davids stol.

38. Då gingo Presten Zadok och Propheten Nathan, och Benaja, Jojada son, och Crethi och Plethi, neder, och satte Salomo på Konung Davids mulo, och förde honom till Gihon.

39. Och Presten Zadok tog oljohornet utu tabernaklet, och smorde Salomo; och de blåste med basuner, och allt folket sade: Lycka ske Konung Salomo!

40. Och allt folket drog upp efter honom, och folket pipade med pipor, och var ganska gladt, så att det skall i markene utaf deras skri.

41. Och Adonia hörde det, och alle de budne som med honom voro, och de hade allaredo ätit; och då Joab hörde basunens ljud, sade han: Hvart vill det skriet och bullret i stadenom?

42. Som han ännu talade, si, då kom Jonathan, AbJathars Prestens son; och Adonia sade: Kom härin; ty du äst en dugelig man, och bär god tidende.

43. Jonathan svarade, och sade till Adonia: Ja, vår herre Konung David hafver gjort Salomo till Konung;

44. Och hafver sändt med honom Presten Zadok, och Propheten Nathan, och Benaja, Jojada son, och Crethi och Plethi; och de hafva satt honom på Konungens mulo.

45. Och Presten Zadok, med Propheten Nathan hafver smort honom till Konung i Gihon; och de äro uppdragne dädan med fröjd, så att staden sorlar; det är det skri, som I hört hafven.

46. Dertill sitter Salomo på Konungastolen.

47. Och Konungens tjenare hafva ingångit till att välsigna vår herra Konung David, och hafva sagt: Din Gud göre Salomo ett bättre namn än ditt namn är, och göre hans stol större än din stol; och Konungen hafver tillbedit, der han låg på sängene.

48. Och Konungen hafver så sagt: Lofvad vare HERREN Israels Gud, som i dag hafver låtit en sitta på minom stol, så att min ögon det sett hafva.

49. Då vordo förskräckte och stodo upp alle de som när Adonia budne vore, och gingo bort, hvar och en sin väg.

50. Men Adonia fruktade sig för Salomo, och stod upp, och gick bort, och fattade hornen af altaret.

51. Och Salomo vardt sagdt: Si, Adonia fruktar för Konung Salomo; och si, han fattar altarets horn, och säger: Konung Salomo svärje mig i dag, att han icke dräper sin tjenare med svärd.

52. Salomo sade: Vill han vara redelig, så skall icke ett hår af honom falla på jordena; men varder något ondt befunnet med honom, så skall han dö.

53. Och Konung Salomo sände bort, och lät hemta honom neder ifrån altaret; och då han kom, tillbad han Konung Salomo; men Salomo sade till honom: Gack i ditt hus.

1 KUNGABOKEN, 2. CAPITLET

Davids förordning, död. Adonia, AbJathars, Joabs, Simei straff.

1. Som nu tiden led, att David skulle dö, böd han sinom son Salomo, och sade:

2. Jag går alla verldenes väg; så var nu tröst, och var en man.

3. Och akta på HERRANS dins Guds vakt, så att du vandrar i hans vägar, och håller hans seder, bud, rätter, vittnesbörd, såsom skrifvet är i Mose lag; på det du skall vara klok i allt det du gör, och ehvart du dig vänder;

4. På det HERREN skall uppväcka sitt ord, som han öfver mig talat hafver och sagt: Om din barn bevara sina vägar, så att de vandra troliga, och af allt hjerta och af allo själ, för mig, så skall aldrig fattas af dig en man på Israels stol.

5. Och vetst du väl hvad Joab, ZeruJa son, hafver gjort mig, hvad han gjorde de två härhöfvitsmän i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jethers son, hvilka han drap, och utgöt krigsblod i fridenom, och lät komma krigsblod uppå sitt bälte, det omkring hans länder var, och uppå sina skor, som på hans fötter voro.

6. Gör efter dina vishet, så att du icke förer hans grå hår med frid ned till helvete.

7. Och Barsillai barnom, den Gileaditens, skall du bevisa barmhertighet, så att de äta vid ditt bord; förty de gåfvo sig till mig, då jag flydde för dinom broder Absalom.

8. Och si, du hafver Simei när dig, Gora son, Jemini sons af Bahurim, den mig skamliga bannade, på den tid jag gick till Mahanaim; men han kom neder emot mig vid Jordan; då svor jag honom vid HERRAN, och sade: Jag vill icke dräpa dig med svärd.

9. Men låt icke du blifva honom oskyldig; ty du äst en vis man, och vetst väl hvad du honom göra skall, att du låter hans grå hår med blod komma neder till helvete.

10. Så afsomnade då David med sina fäder, och vardt begrafven uti Davids stad.

11. Men tiden, som David hade varit Konung öfver Israel, var fyratio år. I sju år var han Konung i Hebron, och tre och tretio år i Jerusalem.

12. Och Salomo satt på sins faders Davids stol, och hans rike vardt storliga befäst.

13. Men Adonia, Haggiths son, kom in till BathSeba, Salomos moder; och hon sade: Kommer du ock med frid? Han sade: Ja.

14. Och han sade: Jag hafver något tala med dig. Hon sade: Säg.

15. Han sade: Du vetst, att riket var mitt; och hela Israel hade vändt sitt ansigte till mig, att jag skulle vordit Konung; men nu är riket förvändt, och vordet mins broders; af HERRANOM är det hans vordet.

16. Nu beder jag en bön af dig låt icke mitt ansigte komma till blygd. Hon sade till honom: Säg.

17. Han sade: Tala med Konungen Salomo, ty han låter icke ditt ansigte komma till blygd, att han gifver mig Abisag af Sunem till hustru.

18. BathSeba sade: Väl; jag vill på dina vägnar tala till Konungen.

19. Och BathSeba kom in till Konung Salomo, till att tala med honom, på Adonia vägnar. Och Konungen stod upp, och gick emot henne, och tillbad henne, och satte sig på sin stol; och för Konungens moder vardt ock satt en stol, så att hon satte sig på hans högra sido.

20. Och hon sade: Jag beder en liten bön af dig; låt icke mitt ansigte komma till blygd. Konungen sade till henne: Bed, min moder; jag vill icke låta ditt ansigte komma till blygd.

21. Hon sade: Låt gifva Abisag af Sunem dinom broder Adonia till hustru.

22. Då svarade Konung Salomo, och sade till sina moder: Hvi beder du om Abisag af Sunem till Adonia? Bed honom ock riket med; förty han är min äldste broder, och han hafver Presten AbJathar och Joab, ZeruJa son.

23. Och Konung Salomo svor vid HERRAN och sade: Gud göre mig det och det, Adonia skall detta hafva talat emot sitt lif.

24. Och nu, så visst som HERREN lefver, den mig stadfäst hafver, och låtit sitta på mins faders Davids stol och den mig ett hus gjort hafver, såsom han sagt hafver; i dag skall Adonia dö.

25. Och Konung Salomo sände bort Benaja, Jojada son; han slog honom, så att han blef död.

26. Och till Presten AbJathar sade Konungen: Gack bort till Anathoth till din åker, ty du hörer döden till; men jag vill icke dräpa dig i dag; förty du hafver burit Herrans HERRANS ark för minom fader David, och hafver med lidit, hvad som helst min fader lidit hafver.

27. Alltså fördref Salomo AbJathar, att han icke måtte blifva HERRANS Prest; på det HERRANS ord fullbordas skulle, som han öfver Eli hus talat hade i Silo.

28. Och detta ryktet kom för Joab; ty Joab höll sig intill Adonia, ehuruväl han icke hade hållit sig till Absalom. Då flydde Joab in uti HERRANS tabernakel, och fattade hornen af altaret.

29. Och det vardt bådadt Konung Salomo, att Joab var flydd uti HERRANS tabernakel, och si, han står vid altaret. Då sände Salomo Benaja, Jojada son, och sade: Gack, och slå honom.

30. Och då Benaja kom till HERRANS tabernakel, sade han till honom: Så säger Konungen: Gack härut. Han sade: Nej, här vill jag dö. Och Benaja sade detta Konungenom igen, och sade: Så hafver Joab sagt, och så hafver han svarat mig.

31. Konungen sade till honom: Gör såsom han sagt hafver, och slå honom, och begraf honom, att du ifrå mig och mins faders hus tager det blod, som Joab oförskyldt utgjutit hafver.

32. Och HERREN betale honom hans blod uppå hans hufvud, att han hafver slagit två män, de der redeligare och bättre voro än han; och hafver dräpit dem med svärd, så att min fader David deraf intet visste, nämliga Abner, Ners son, den härhöfvitsmannen öfver Israel, och Amasa, Jethers son, härhöfvitsman öfver Juda;

33. Så att deras blod må betaldt varda på Joabs hufvud, och hans säds, i evig tid. Men David och hans säd, hans hus och hans stol, hafve frid af HERRANOM i evig tid.

34. Och Benaja, Jojada son, gick upp, och slog honom, och drap honom; och han vardt begrafven i sitt hus i öknene.

35. Och Konungen satte Benaja, Jojada son, i hans stad öfver hären; och Zadok Presten satte Konungen i AbJathars stad.

36. Och Konungen sände bort, och lät kalla Simei, och sade till honom: Bygg dig ett hus i Jerusalem, och bo der, och gack intet ut dädan, antingen hit eller dit.

37. På hvilken dag du der utgår, och går öfver den bäcken Kidron, så vet att du skall döden dö; ditt blod vare på ditt hufvud.

38. Simei sade till Konungen: Det är en god mening; såsom min herre Konungen sagt hafver, så skall din tjenare göra. Så bodde Simei i Jerusalem i långan tid.

39. Men det begaf sig efter tre år, att två tjenare lupo ifrå Simei till Achis, Maacha son, Konungen i Gath. Och Simei vardt sagdt: Si, dine tjenare äro i Gath.

40. Då stod Simei upp, och sadlade sin åsna, och drog åstad till Gath till Achis, att han skulle söka sina tjenare; och då han ditkom, förde han sina tjenare ifrå Gath.

41. Och det vardt sagdt Salomo, att Simei var faren af Jerusalem till Gath, och igen kommen.

42. Då sände Konungen bort, och lät kalla Simei, och sade till honom: Hafver jag icke svorit dig vid HERRAN, och betygat dig, och sagt: På hvilken dag du fore ut, antingen hit eller dit, att du då veta skulle att du skulle döden dö? Och du sade till mig: Jag: hafver hört en god mening.

43. Hvi hafver du då icke hållit dig efter HERRANS ed, och det bud som jag dig budit hafver?

44. Och Konungen sade till Simei: Du vetst allt det onda, som ditt hjerta med sig vet, som du minom fader David gjort hafver; HERREN hafver betalat dina ondsko på ditt hufvud;

45. Och Konung Salomo är välsignad, och Davids stol varder befäst för HERRANOM i evig tid.

46. Och Konungen böd Benaja, Jojada son. Han gick ut, och slog honom, att han blef död. Och riket vardt befäst i Salomos hand.

1 KUNGABOKEN, 3. CAPITLET

Salomos gifte, nit, bön, vishet, ägor, första dom.

1. Och Salomo befryndade sig med Pharao, Konungenom i Egypten, och tog Pharaos dotter, och förde henne uti Davids stad, tilldess han skulle fullbygga sitt hus, och HERRANS hus, och muren omkring Jerusalem.

2. Men folket offrade ännu på höjdomen; ty det var ändå intet hus bygdt HERRANS Namne, intill den tiden.

3. Men Salomo hade HERRAN kär, och vandrade efter sins faders Davids seder; undantagno att han offrade, och rökte uppå höjdomen.

4. Och Konungen gick bort till Gibeon, till att offra der; ty der var en härlig höjd; och Salomo offrade tusende bränneoffer på det samma altaret.

5. Och HERREN syntes Salomo i Gibeon, uti en dröm om nattene. Och Gud sade: Bed hvad jag skall gifva dig.

6. Salomo sade: Du hafver gjort med min fader David din tjenare stora barmhertighet, såsom han vandrade för dig i sanning och rättfärdighet, och med ett rättsinnigt hjerta när dig; och du hafver hållit honom denna stora barmhertigheten, och gifvit honom en son, som på hans stol sitta skulle, såsom nu tillgår.

7. Nu, HERRE min Gud, du hafver gjort din tjenare till Konung i mins faders Davids stad; så är jag en ung dräng, och vet icke min utgång eller ingång.

8. Och din tjenare är ibland ditt folk, som du utvalt hafver, det så mycket är, att det ingen räkna eller beskrifva kan, för myckenhets skull.

9. Så gif nu dinom tjenare ett lydaktigt hjerta, att han må döma ditt folk, och förstå hvad godt och ondt är; ty ho förmår döma detta ditt mägtiga folk?

10. Då täcktes det Herranom väl, att Salomo bad om sådant.

11. Och Gud sade till honom: Efter du detta beddes, och bad icke om långt lif eller rikedomar, eller om dina fiendars själar, utan om förstånd till att döma,

12. Si, så hafver jag gjort efter din ord; si, jag hafver gifvit dig ett vist och förståndigt hjerta, så att din like hafver icke varit för dig, och icke heller efter dig uppkomma skall.

13. Dertill det du icke bedit hafver, det hafver jag också gifvit dig, nämliga rikedomar och härlighet; så att ingen skall vara din like ibland Konungarna i dina dagar.

14. Och om du vandrar i mina vägar, så att du håller mina seder och bud, såsom din fader David vandrat hafver, så vill jag gifva dig långt lif.

15. Och då Salomo vaknade, si, då var det en dröm; och han kom till Jerusalem, och gick fram för Herrans förbunds ark, och offrade bränneoffer och tackoffer; och gjorde ett stort gästabåd allom sinom tjenarom.

16. På den tiden kommo två skökor för Konungen, och gingo fram för honom.

17. Och den ena qvinnan sade: Ack! min Herre, jag och denna qvinnan bodde uti ett hus, och jag födde när henne i huset.

18. Och efter tre dagar, sedan jag födt hade, födde hon och; och vi voro tillhopa, så att ingen främmande var med oss i huset, utan vi båda.

19. Och denna qvinnones son blef död om nattena; ty hon förkramade honom i sömnen.

20. Och hon stod upp om nattena, och tog min son ifrå mine sido, vid din tjenarinna sof, och lade honom på sin arm; och sin döda son lade hon på min arm.

21. Och då jag om morgonen uppstod, till att gifva min son dia, si, då var han död; men om morgonen såg jag granneliga på honom, och si, det var icke min son, den jag födt hade.

22. Den andra qvinnan sade: Det är icke så; min son lefver, och din son är död. Men denna sade: Det är icke så; din son är död, och min son lefver; och talade alltså för Konungenom.

23. Och Konungen sade: Denna säger: Min son lefver, och din son är död; den andra säger: Icke så; din son är död, och min son lefver.

24. Och Konungen sade: Tager mig hit ett svärd. Och då svärdet var buret fram till Konungen,

25. Sade Konungen: Hugger det lefvande barnet i tu stycker, och gifver desso hälftena; och den andro ock hälftena.

26. Då sade qvinnan, hvilkens barn lefde, till Konungen (ty hennes moderliga hjerta gaf sig öfver sin son): Ack! min Herre, gifver henne barnet lefvandes, och dräper det icke. Men den andra sade: Det vare hvarken mitt eller ditt, låt skiftat.

27. Då svarade Konungen, och sade: Gifver desso barnet lefvandes, och dräper det icke; hon är dess moder.

28. Och den domen, som Konungen afsagt hade, spordes för hela Israel, och de fruktade Konungen; förty de sågo, att Guds vishet var i honom till att döma.

1 KUNGABOKEN, 4. CAPITLET

Salomos förstar, fogdar, täring, hästar, vagnar, vishet, språk.

1. Alltså vardt Salomo Konung öfver hela Israel.

2. Och desse voro hans Förstar: AsarJa, Zadoks son, Prestens,

3. Elihoreph och AhiJa, Sisa söner, voro skrifvare; Josaphat, Ahiluds son, var canceller.

4. Benaja, Jojada son, var härhöfvitsman; Zadok och AbJathar voro Prester.

5. AsarJa, Nathans son, var öfver ämbetsmännerna; Sabud, Nathans son, Prestens, var Konungens vän.

6. Ahisar var hofmästare; Adoniram, Abda son, var räntomästare.

7. Och Salomo hade tolf befallningsmän öfver hela Israel, som försörjde Konungen och hans hus; hvar hade en månad om året till att försörja.

8. Och de heto alltså: Hurs son på Ephraims berg;

9. Dekers son i Makaz, och i Saalbim, och i BethSemes, och i Elon BethHanan;

10. Heseds son i Aruboth, och hade dertill Socho, och hela landet Hepher;

11. AbiNadabs son hela landet Dor; och hade Taphath, Salomos dotter, till hustru;

12. Baana, Ahiluds son, i Taanach, och i Megiddo, och öfver hela BethSean, hvilket ligger vid Zarthana under Jisreel, ifrå BethSean intill den planen Mehola, intill hinsidon Jokmeam;

13. Gibers son i Ramoth i Gilead; och hade de städer Jairs, Manasse sons, i Gilead; och hade den ängden Argob, som i Basan ligger, sextio stora städer murade, och med kopparbommar;

14. Ahinadab, Iddo son, i Mahanaim;

15. Ahimaaz i Naphthali; och han tog också Basmath, Salomos dotter, till hustru;

16. Baana, Husai son, i Asser och i Aloth;

17. Jasaphat, Paruahs son, i Isaschar;

18. Simei, Ela son, i BenJamin;

19. Geber, Uri son, i Gileads land, i Sihons, de Amoreers Konungs land; och Ogs, Konungens i Basan; en befallningsman var i de samma landena.

20. Men Juda och Israel voro månge, såsom sanden i hafvet, och de åto och drucko, och voro glade.

21. Alltså var Salomo en herre öfver all rike, ifrån älfvene intill de Philisteers land, och allt intill de Egyptiers gränso; hvilke honom förde skänker, och tjente honom i hans lifstid.

22. Och Salomo måste dagliga hafva till spisning tretio corer semlomjöl, sextio corer annat mjöl,

23. Tio gödda oxar, och tjugu oxar af betene, och hundrade får; förutan hjort och rå, stengetter, och hvad man på stall höll.

24. Ty han var rådandes i hela landena, på denna sidon älfven, ifrå Tiphsah allt intill Gasa, öfver alla de Konungar på denna sidon älfven; och hade frid med alla sina grannar allt omkring;

25. Så att Juda och Israel bodde trygge, hvar och en under sitt vinträ, och under sitt fikonaträ, ifrå Dan allt intill BerSeba, så länge Salomo lefde.

26. Och Salomo hade fyratiotusend vagnhästar, och tolftusend resenärar.

27. Och befallningsmännerna försörjde Konung Salomo, och allt det som till Konungens bord hörde, hvar och en i sin månad; och läto intet fattas.

28. Sammalunda ock korn, och halm för hästar och mular, förde de dit som han var, hvar och en efter som honom befaldt var.

29. Och Gud gaf Salomo ganska stor visdom och förstånd, och ett fritt mod, såsom sanden som ligger på hafsens strand;

30. Så att Salomos visdom var större, än alla österländningabarnas, och alla Egyptiers visdom;

31. Och var visare än alla menniskor, och visare än Ethan den Esrahiten, Heman, Chalchol och Darda, Mahols söner; och var namnkunnig ibland alla Hedningar allt omkring.

32. Och han talade tretusend ordspråk; och hans visor voro tusende och fem.

33. Och han talade om trä, ifrå ceder, som är i Libanon, allt intill isop, som växer utu väggene; desslikes talade han om djur, om foglar, om matkar, om fiskar.

34. Och utaf all folk kommo till att höra Salomos visdom, ifrån alla Konungar på jordene, som af hans visdom hört hade.

1 KUNGABOKEN, 5. CAPITLET

Hirams och Salomos sändnigsbåd, förbund, Templets arbetsfolk.

1. Och Hiram, Konungen i Tyro, sände sina tjenare till Salomo; ty han hade hört, att de hade smort honom till Konung i hans faders stad; ty Hiram älskade David så länge han lefde.

2. Och Salomo sände till Hiram, och lät säga honom:

3. Du vetst, att min fader David icke kunde bygga HERRANS sins Guds Namne ett hus, för örligs skull, som allt omkring honom var, intilldess HERREN gaf dem under hans fotbjelle;

4. Men nu hafver HERREN min Gud gifvit mig rolighet allt omkring, så att ingen motståndare, eller ondt hinder mer på färde är.

5. Si, så hafver jag tänkt bygga ett hus, HERRANS mins Guds Namne, såsom HERREN talat hafver till min fader David, och sagt: Din son, som jag i din stad sätta skall på din stol, han skall bygga mino Namne hus.

6. Så befall nu, att man hugger mig ceder utu Libanon, och att dine tjenare äro med mina tjenare, och dina tjenares lön vill jag gifva dig, allt såsom du säger; ty du vetst, att när oss är ingen som kan hugga trä, såsom de Zidonier.

7. Då Hiram hörde Salomos ord, fröjdade han sig storliga, och sade: Lofvad vare HERREN i denna dag, som hafver gifvit David en visan son öfver detta myckna folket.

8. Och Hiram sände till Salomo, och lät säga honom: Jag hafver hört det du till mig sändt hafver; jag vill göra efter allt ditt begär med ceder och furoträ.

9. Mine tjenare skola föra dem neder af Libanon ut till hafvet; och jag vill låta lägga dem i flottor på hafvet, intill det rum som du mig föresägandes varder, och vill lossa dem der, och du skall låta hemta dem; men du skall ock göra mitt begär, och gifva mino folke kost.

10. Alltså gaf Hiram Salomo ceder och furoträ, efter allt hans begär.

11. Och Salomo gaf Hiram tjugutusend corer hvete till kost för hans folk, och tjugu corer stött oljo; detta gaf Salomo Hiram årliga.

12. Och HERREN gaf Salomo visdom, såsom han honom sagt hade; och var frid emellan Hiram och Salomo, och de gjorde både ett förbund med hvarannan.

13. Och Salomo böd uppå en utgärd öfver hela Israel; och i utgärdene voro tretiotusend män;

14. Och sände uppå Libanon, ju i hvarje månad tiotusend; så att de voro en månad på Libanon, och två månader hemma; och Adoniram var öfver den utgärden.

15. Och Salomo hade sjutiotusend, de som båro bördor, och åttatiotusend, de som höggo på bergena;

16. Förutan de öfversta Salomos befallningsmän, som öfver verket satte voro; nämliga tretusend och trehundrad, hvilke rådde öfver folket som arbetade på verket.

17. Och Konungen; böd, att de skulle bryta ut stora och kosteliga stenar; nämliga huggna stenar, till husets grundval.

18. Och Salomos byggningsmän, och Hirams byggningsmän, och de som vid gränsona voro, höggo ut, och tillredde trä och stenar till husets byggning.

1 KUNGABOKEN, 6. CAPITLET

Templets byggnad, form, löfte, delar. Chorets prydnad.

1. Uti fjerde hundrade och åttationde årena, sedan Israels barn drogo utur Egypti land, i fjerde årena, sedan Salomo vardt rådandes öfver Israel, uti den månaden Sif, det är den andra månaden, vardt huset bygdt HERRANOM.

2. Och huset, som Konung Salomo byggde HERRANOM, var sextio alnar långt, tjugu alnar bredt, och tretio alnar högt.

3. Och byggde ett förhus för templet, tjugu alnar långt, efter husets bredd, och tio alnar bredt, frammanför huset;

4. Och gjorde fenster på huset, de man upp och åter låta kunde.

5. Och han byggde en omgång på väggene af huset allt omkring, så att han gick både omkring templet och choren, och gjorde hans yttra vägg omkring.

6. Den nederste gången var fem alnar bred, och den medlersta sex alnar bred, och den tredje sju alnar bred; ty han lade bjelkar utan omkring huset, så att de icke skulle gå in i väggena på huset.

7. Och då huset byggdes, vardt det bygdt af helom stenom, såsom de framförde voro; så att man intet hörde någon hammar, eller yxe, eller någon jernredskap.

8. Och en dörr var på högra sidone midt på husena, så att man uppgick genom en vindsten upp i den medelgången; och ifrå medelgången upp till den tredje.

9. Alltså byggde han huset, och fullkomnade det, och bedrog huset med ceder, både ofvan och på väggarna.

10. Han byggde ock en gång ofvanpå hela huset omkring, fem alnar hög, och täckte huset med cedreträ.

11. Och HERRANS ord kom till Salomo, och sade:

12. Det vare det hus, som du bygger; om du vandrar i min bud, och gör efter mina rätter, och håller all min bud, till att vandra deruti, så vill jag stadfästa min ord med dig, såsom jag dinom fader David sagt hafver;

13. Och vill bo ibland Israels barn, och skall icke öfvergifva mitt folk Israel.

14. Alltså byggde Salomo huset, och fullkomnade det;

15. Och byggde väggarna af huset innantill på sidomen af ceder, ifrå husets golf allt upp till taket; och bedrog med trä innantill, och telde golfvet på huset med furobräder.

16. Och han byggde bak i husena en cedervägg, tjugu alnar lång, ifrå golfvet allt inunder taket, och byggde derinne choren och det aldrahelgasta.

17. Men templets hus utanför chorenom var fyratio alnar långt.

18. Innantill var hela huset alltsamman af ceder, med svarfvade knappar och blomverk, så att man ingen sten såg.

19. Men choren gjorde han innantill i husena, att man skulle derinne sätta HERRANS förbunds ark.

20. Och för chorenom, den tjugu alnar lång, tjugu alnar bred, och tjugu alnar hög, och med klart guld bedragen var, bedrog han altaret med ceder.

21. Och Salomo bedrog huset innantill med klart guld, och satte gyldene bommar för choren, som han med guld bedragit hade;

22. Så att hela huset alltsammans med guld bedraget var. Dertill bedrog han ock hela altaret för choren allt öfver med guld.

23. I Han gjorde ock i chorenom två Cherubim, tio alnar höga, utaf olivoträ.

24. Fem alnar höll hvar vingen af hvar Cherub, så att tio alnar voro ifrån andanom af den ena vingan, intill ändan på hans andra vinga.

25. Alltså höll den andre Cherub ock tio alnar; och var lika mått och lika rum åt båda Cherubim;

26. Så att hvar Cherub var tio alnar hög.

27. Och han satte de Cherubim innan i huset; och Cherubim räckte ut vingarna, så att ensderas vinge kom intill denna väggena; och dens andras Cherubs vinge kom intill den andra väggena; med midt i huset kom den enes vinge intill den andras.

28. Och han bedrog de Cherubim med guld.

29. Och på alla husets väggar allt omkring lät han göra snidverk med utskorna Cherubim, palmar och blomverk, innan och utan.

30. Och bedrog han golfvet af huset med gyldene skifvor, innan och utan.

31. Och i chorens ingång gjorde han två dörrar af olivoträ, med femhörnad dörrträ;

32. Och lät göra snidverk deruppå af Cherubim, palmar och blomverk, och öfverdrog dem med gyldene skifvor.

33. Alltså gjorde han ock i templets ingång fyrahörnad dörrträ af olivoträ;

34. Och två dörrar af furoträ, så att hvar dörren var i två delar, som tillhopahängde på deras hängsler.

35. Och han gjorde deruppå snidverk af Cherubim, palmar och blomverk, och öfverdrog dem med guld, allt såsom det befaldt var.

36. Och han byggde desslikes en gård derinne af tre radar huggen sten, och af en rad höflad ceder.

37. Uti fjerde årena i den månaden Sif vardt grundvalen lagd till HERRANS hus.

38. Och i ellofte årena i den månaden Bul, det är den åttonde månaden, vardt huset redo, som det vara skulle, så att de byggde der i sju år uppå.

1 KUNGABOKEN, 7. CAPITLET

Konungahuset. Smed, stodar, haf, stolar, kettlar, grytor, altare.

1. Men uppå sitt hus byggde Salomo i tretton år, förr än det allt fullbygdt var, nämliga:

2. Han byggde ett hus af Libanons skog, hundrade alnar långt, femtio alnar bredt, och tretio alnar högt. På det samma fyrhörnada lade han bottnen af cedrebräde, på cedrestodar å rad;

3. Och der ofvanuppå en sal af ceder på samma stodar, hvilka voro fem och fyratio, ju femton i hvar rad.

4. Och voro fenster efter de tre radarna, tvärtemot hvartannat, tre emot tre;

5. Och voro i deras bågar fyrahörnad.

6. Han byggde ock ett förhus med stodar, femtio alnar långt, och tretio alnar bredt; och ändå ett förhus för desso, med stodar och tjocka, bjelkar,

7. Och byggde desslikes ett förhus till domstolen, der man rättgång uti hålla skulle, och telde båda bottnarna med cedreträ;

8. Dertill sitt hus, der han uti bodde, i bakgårdenom bak vid förhuset, gjordt såsom de andra. Och gjorde han också ett hus såsom förhuset till Pharaos dotter, den Salomo till hustru tagit hade.

9. Allt detta voro kostelige stenar huggne efter mått, och med såg skorne på alla sidor, ifrå grundvalen allt upp till taket; dertill ock utantill den store gården.

10. Grundvalarne voro af kosteliga och stora stenar, tio och åtta alnar stora;

11. Och deruppå kostelige huggne stenar efter mått, och ceder.

12. Men den store gården omkring hade tre radar huggen sten, och en rad af cedrebräde. Sammalunda ock gården till HERRANS hus innantill, och förhuset till huset.

13. Och Konung Salomo sände bort, och lät hemta Hiram af Tyro,

14. Ene enkos son af Naphthali slägte, och hans fader hade varit en man af Tyro; han var en mästare på koppar, full med visdom, förstånd och konst, till att arbeta allahanda kopparverk. Då han kom till Konung Salomo, gjorde han allt hans verk;

15. Och gjorde två kopparstodar, hvardera aderton alnar hög; och en tråd, tolf alnar lång, var måttet omkring hvarjo stodena;

16. Och gjorde två knappar, gjutna af koppar, till att sätta ofvanpå stoderna; och hvar knappen var fem alnar hög:

17. Och på hvar knappen ofvanpå stoderna sju flätade gjordar såsom kedjor;

18. Och gjorde till hvar knappen två radar granatäple omkring, till ena gjord, der knappen med öfvertäckt vardt.

19. Och knapparna voro såsom roser för förhusena, fyra alnar store.

20. Och de granatäplen i radarna omkring voro tuhundrad, ofvan och under på gjorden, som gick midt om knappen, om hvar knapp på båda stoderna.

21. Och han uppreste de stoderna inför förhusena af templet, och den som han satte på högra sidon, kallade han Jachin; och den som han satte på venstra sidon, kallade han Boas.

22. Och det stod ofvanpå stoderna såsom roser. Alltså vardt fullkomnadt de stoders verk.

23. Och han gjorde ett haf gjutet, tio alnar bredt, ifrå den ena bräddene till den andra, rundt omkring; och fem alnar högt, och måttet rätt omkring var tretio alnar.

24. Och om det samma hafvet, det tio alnar bredt var, gick en krusering utmed dess brädd, allt omkring hafvet; den kruseringen var gjuten i två radar.

25. Och det stod på tolf oxar; tre af dem vände sig norrut, tre vesterut, tre söderut, och tre österut; och hafvet der ofvanuppå; så att all bakdelen af dem var inunder.

26. Tjockheten af thy var en tvärhand; och brädden deruppå var såsom brädden på en bägare, såsom en utsprungen ros; och tutusende bath gick deruti.

27. Han gjorde ock tio kopparstolar; hvardera fyra alnar lång och bred, och tre alnar hög.

28. Och var stolen så gjord, att han hade sidor emellan listor.

29. Och på sidomen emellan listorna voro lejon, oxar och Cherubim, och sidorna, der lejonen, oxarna och Cherubim voro uppå, hade listor ofvan och nedan, och fötter deruppå.

30. Och hvar stolen hade fyra kopparhjul med kopparaxlar. Och uppå fyra hörnen voro gjutna styltor, hvar emot den andra stödjandes under kettilen.

31. Men halsen midt på stolen var en aln hög och trind; half annan aln bred, och på halsenom voro bulor i planarna, hvilke fyrkant voro, och icke runde.

32. Men de fyra hjul stodo nedan under sidorna, och axlarna åt hjulen voro vid stolen; hvart hjulet var halfannor aln högt;

33. Och voro hjul såsom vagnshjul; och deras axlar, naf, ekrar och löter, voro allt gjutne.

34. Och de fyra styltor, på de fyra hörnen af hvar stolen, voro ock alla fasta vid stolen.

35. Och på halsenom, ofvanuppå stolen en half aln högt allt omkring, voro listor och sidor på stolenom.

36. Och han lät grafva på det slätt var, på samma sidor och listor, Cherubim, lejon och palmträ, det ena efter det andra allt omkring.

37. Vid det sättet gjorde han de tio gjutna stolar; enahanda mått och rum var på dem allom.

38. Och han gjorde tio kopparkettlar, så att fyratio bath gingo uti hvar kettilen; och den var fyra alnar stor, och på hvar stol var en kettil.

39. Och han satte fem stolar på högra sidone i huset, och de andre fem på venstra; men hafvet satte han rätt framföre på högra sidone, söderut.

40. Och Hiram gjorde desslikes grytor, skoflar, bäcken; och fullkomnade så all verk, som Konung Salomo göra lät i HERRANS hus;

41. Nämliga de två stoder, och de två runda knappar ofvanuppå de två stodar, och de två vridna gjordar, till att betäcka de två runda knappar på stoderna;

42. Och de fyrahundrad granatäple på de två vridna gjordar, ju två rader granatäple på en gjord, till att betäcka de två runda knapparna på stoderna;

43. Dertill de tio stolar, och de tio kettlar der ofvanuppå;

44. Och hafvet, och de tolf oxar under hafvet;

45. Och de grytor, skoflar och bäcken; och all denna kärilen, som Hiram gjorde åt Konung Salomo till HERRANS hus, voro utaf klar koppar.

46. I den ängden vid Jordan lät Konungen gjuta dem, i den lermarkene emellan Succoth och Zarthan.

47. Och Salomo lät all dessa kärilen ovägne blifva; derföre att kopparen var så mycken.

48. Och gjorde Salomo all tyg, som HERRANS hus tillhörde; nämliga ett gyldene altar, ett gyldene bord, der skådobröd på ligga skulle;

49. Fem ljusastakar på högra, och fem ljusastakar på den venstra sidone, framför choren, af klart guld, med gyldene blommor, lampor och ljusanäpor;

50. Dertill skålar, fat, bäcken, skedar och pannor, af klart guld. Och voro dörrahängslorna på dörrarna åt innersta huset, som var det aldrahelgasta, och åt templets husdörr, af guld.

51. Alltså vardt fullkomnadt allt verk, som Konung Salomo gjorde till HERRANS hus. Och Salomo bar ditin det som hans fader David helgat hade, af silfver och guld, och käril, och lade det in uti HERRANS hus skatt.

1 KUNGABOKEN, 8. CAPITLET

Arken föres in. Templet helgas. Salomo tackar, beder, offrar, viger. Folket gläds, går hem.

1. Då församlade Konung Salomo till sig de äldsta af Israel, alla öfverstar i slägterna, och Förstar för fäderna ibland Israels barn, till Jerusalem, till att föra HERRANS förbunds ark upp utu Davids stad, det är Zion.

2. Och sig församlade till Konung Salomo alle män i Israel, uti den månaden Ethanim på högtidene, det är sjunde månaden.

3. Och då alle äldste i Israel kommo, lyfte Presterna arken upp;

4. Och båro HERRANS ark ditupp; dertill vittnesbördsens tabernakel, och all helgedomens tyg, som i tabernaklet var; det gjorde Presterna och Leviterna.

5. Och Konung Salomo och hela Israels menighet, som sig till honom församlat hade, gingo med honom fram för arken, och offrade får, och fä, så mycket att man dem hvarken tälja eller räkna kunde.

6. Alltså båro Presterna HERRANS förbunds ark uti sitt rum i husets chor, i det aldrahelgasta, under Cherubims vingar.

7. Ty Cherubim räckte vingarna ut till det rum der arken stod, och öfverskylde arken och hans stänger.

8. Och så långa voro stängerna, att deras ändar syntes i helgedomenom för choren; men utantill vordo de intet sedde; och de blefvo der intill denna dag.

9. Och i arkenom var intet, utan allenast de två Mose stentaflor, som han lät deruti i Horeb, då HERREN gjorde ett förbund med Israels barnom, då de utur Egypti land dragne voro.

10. Då nu Presterna gingo utu helgedomenom, uppfyllde en molnsky HERRANS hus,

11. Så att Presterna icke kunde stå och sköta ämbetet för molnskyn; ty HERRANS härlighet uppfyllde HERRANS hus.

12. Då sade Salomo: HERREN hafver sagt, att han ville bo i mörkrena.

13. Jag hafver byggt ett hus dig till boning; ett säte, att du skall bo der till evig tid.

14. Och Konungen vände sitt ansigte, och välsignade hela menighetena Israel, och hela menigheten Israel stod;

15. Och han sade: Lofvad vare HERREN Israels Gud, som med sin mun med minom fader David talat, och med sine hand fullbordat hafver, och sagt:

16. Ifrå den dag, då jag förde mitt folk Israel utur Egypten, hafver jag ingen stad utvalt i några af Israels slägter, att mig skulle varda ett hus bygdt, så att mitt Namn skulle vara der; men David hafver jag utvalt, att han skall vara öfver mitt folk Israel.

17. Och min fader David hade väl i sinnet, att han skulle bygga HERRANS Israels. Guds Namne ett hus.

18. Men HERREN sade till min fader David: Att du hafver i sinnet bygga mino Namne ett hus, hafver du gjort väl, att du hade det i sinnet;

19. Dock skall icke du bygga det huset, utan din son, som utaf dina länder komma skall, han skall bygga mino Namne ett hus.

20. Och HERREN hafver gjort sitt ord fast, som han talat hafver; ty jag är uppkommen i mins faders Davids stad, och sitter på Israels stol, såsom HERREN sagt, och hafver byggt HERRANS Israels Guds Namne ett hus;

21. Och hafver derutinnan tillpyntat ett rum till arken, som HERRANS förbund uti är, det han gjort hafver med våra fäder, då han dem utur Egypti land förde.

22. Och Salomo stod för HERRANS altare emot hela Israels menighet, och räckte ut sina händer upp till himmelen;

23. Och sade: HERRE Israels Gud, det är ingen Gud, antingen ofvantill i himmelen, eller nedre på jordene, din like; du som håller förbund och barmhertighet dinom tjenarom, som vandra för dig af allo hjerta;

24. Du som hafver hållit dinom tjenare David, minom fader, allt det du honom sagt hafver; med dinom mun hafver du talat det, och med dine hand hafver du fullkomnat det, såsom det nu i denna dag tillgår.

25. Nu, HERRE Israels Gud, håll dinom tjenare David, minom fader, det du med honom talat hafver, och sagt: Dig skall icke fattas en man för mig, som sitta skall på Israels stol; såframt din barn förvara sina vägar, att de vandra såsom du för mig vandrat hafver.

26. Nu, Israels Gud, låt din ord blifva sann, som du till din tjenare David, min fader, talat hafver.

27. Ty menar du ock, att Gud bor på jordene? Si, himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa dig; huru skulle då detta huset göra det, som jag nu byggt hafver?

28. Så vänd dig till dins tjenares bon, och till hans begär, HERRE min Gud, så att du hörer det lof, och den bön, som din tjenare gör för dig i dag;

29. Att din ögon måga stå öppne öfver detta hus, natt och dag; öfver det rum, der du om sagt hafver: Mitt Namn skall vara der; att du ville höra den bön, som din tjenare gör på detta rum;

30. Och ville höra dins tjenares, och dins folks Israels bön, den de här görande varda i detta rum; och höra det der du bor i himmelen; och när du det hörer, vara nådelig.

31. När nu någor syndar emot sin nästa, och tager dess en ed uppå sig, der han sig med förpligtar, och eden kommer inför ditt altare i desso huse;

32. Att du ville då höra i himmelen, och skaffa dina tjenare rätt, att du fördömer den ogudaktiga, och låter hans väg komma öfver hans hufvud; och rättfärdigar den rätta, att du honom gör efter hans rättfärdighet.

33. Om ditt folk Israel vorde slaget för sina fiendar, efter de emot dig syndat hafva; och vända sig till dig, och bekänna ditt Namn, och bedja, och begära af dig i desso huse;

34. Att du ville då hörat i himmelen, och dins folks Israels syndom nådelig vara; och föra dem åter i det land, som du deras fäder gifvit hafver.

35. Om himmelen igenlyckt varder, så att intet regnar, efter de emot dig syndat hafva; och varda bedjande på detta rum, och bekänna ditt Namn, och vända sig ifrå sina synder, efter du plågar dem;

36. Att du ville i himmelen höra dem, och vara dina tjenares, och dins folks Israels synder nådelig; att du visar dem den goda vägen, der de uti vandra skola, och låter regna på landet, som du dino folke till arfs gifvit hafver.

37. Om en hård tid, eller pestilentie, eller torka, eller brand, eller gräshoppor, eller matkar på landet kommande varda; eller deras fiende belägger deras portar i landena, eller någor plåga eller krankhet;

38. Den då beder eller begärar, ehvad de äro andra menniskor, eller ditt folk Israel, som förnimma sina plågo, hvar och en i sitt hjerta, och räcka sina händer ut till detta huset;

39. Att du ville då höra i himmelen, i det säte der du bor, och vara nådelig; och fly det så, att du gifver hvarjom och enom såsom han vandrat hafver, såsom du hans hjerta känner; ty du allena känner alla menniskors barnas hjerta;

40. På det att de skola frukta dig alltid, så länge de lefva i landena, det du våra fäder gifvit hafver.

41. Om ock en främmande, som icke är af ditt folk Israel, kommer af fjerran land för ditt Namns skull;

42. Ty de varda hörande om ditt stora Namn, och om dina mägtiga hand, och om din uträckta arm; och kommer till att bedja i desso huse;

43. Att du då ville höra i himmelen, i det säte der du bor, och göra allt det den främmande dig om åkallar; på det all folk på jordene måga känna ditt Namn, att de ock frukta dig lika som ditt folk Israel, och förnimma, att detta huset efter ditt Namn nämndt är, det jag byggt hafver.

44. Om ditt folk utdrager i strid emot sina fiendar, den vägen som du dem sändandes varder, och de varda bedjande till HERRAN, emot vägen till den staden som du utvalt hafver, och emot huset som jag dino Namne byggt hafver;

45. Att du då ville höra deras bön och begär i himmelen, och skaffa dem rätt.

46. Om de varda syndande emot dig; ty det är ingen menniska, som icke syndar; och du varder vred, och gifver dem för deras fiendar, så att de föra dem fångna i fiendaland, fjerran eller när;

47. Och de besinna sig i sitt hjerta, uti landena der de fångne äro, och omvända sig, och bedja dig uti deras fängelses land, och säga: Vi hafve syndat, och gjort illa, och varit ogudaktige;

48. Och vända sig så till dig af allt hjerta, af allo själ, uti deras fiendars land, som dem bortfört hafva, och bedja till dig emot vägen till deras land, som du deras fäder gifvit hafver, emot den staden som du utvalt hafver, och emot det huset som jag dino Namne byggt hafver;

49. Att du då ville höra deras bön och begär i himmelen, af det säte der du bor, och skaffa dem rätt,

50. Och vara dino folke nådelig, som emot dig syndat hafver, och all deras öfverträdelse, der de med hafva förbrutit sig emot dig; och gifva dem barmhertighet för dem som dem fångna hålla, att de förbarma sig öfver dem;

51. Förty de äro ditt folk, och ditt arf, som du utur Egypten, utu jernugnenom fört hafver;

52. Att din ögon måga öppne vara till dins tjenares och dins folks Israels bön; att du ville höra dem i allt det, der de om åkalla dig;

53. Ty du hafver dem dig af skiljt till ett arf utur all folk på jordene, såsom du sagt hafver genom din tjenare Mose, då du våra fäder utur Egypten förde, Herre, HERRE.

54. Och då Salomo hade all denna bön och begäran utbedit för HERRANOM, stod han upp ifrå HERRANS altare, och höll upp att böja sin knä, och uträcka sina händer till himmelen;

55. Och stod, och välsignade alla menighetena Israel, med höga, röst, och sade:

56. Lofvad vare HERREN, som sino folke Israel ro gifvit hafver, såsom han sagt hafver; icke ett är förfallet af hans goda ord, som han genom sin tjenare Mose talat hafver.

57. HERREN vår Gud vare med oss, såsom han varit hafver med våra fäder. Han öfvergifve oss icke, och tage icke handena bort ifrån oss;

58. Till att böja vårt hjerta till sig, att vi måge vandra i alla hans vägar, och hålla hans bud, seder och rätter, som han våra fäder budit hafver;

59. Och att desse orden, som jag för HERRANOM bedit hafver, måtte nalkas HERRANOM vårom Gud dag och natt, att han må skaffa sinom tjenare rätt, och sino folke Israel, hvarjom och enom i sinom tid;

60. På det att all folk på jordene måga känna, att HERREN är Gud, och ingen annar.

61. Och edor hjerta vare rättsinnig med HERRANOM vårom Gud, till att vandra i hans seder, och till att hålla hans bud, såsom det tillgår i denna dag.

62. Och Konungen, samt med hela Israel, offrade offer för HERRANOM.

63. Och Salomo offrade tackoffer, som han HERRANOM offrade, tu och tjugu tusend oxar, och hundradetusend och tjugutusend får. Alltså vigde de HERRANS hus, Konungen och all Israels barn.

64. På samma dagen vigde Konungen medelgården, som var för HERRANS hus, dermed att han der uträttade bränneoffer, spisoffer, och det feta af tackoffret; förty kopparaltaret, som för HERRANOM stod, var för litet till bränneoffer, spisoffer, och till det feta af tackoffer.

65. Och Salomo gjorde på den tiden en högtid, och all Israel med honom en stor församling, ifrå den gränson Hamath, allt intill Egypti bäck, för HERRANOM vårom Gud i sju dagar, och åter i sju dagar; det voro fjorton dagar.

66. Och på åttonde dagen lät han folket gå; och de välsignade Konungen, och gingo sina färde i sina hyddor, glädjandes och fröjdandes sig öfver allt det goda, som HERREN med sinom tjenare David, och med sitt folk Israel, gjort hade.

1 KUNGABOKEN, 9. CAPITLET

Guds svar. Hirams lön. Salomo städer, trälar, tack, skepp.

1. Och då Salomo hade fullbyggt HERRANS hus, och Konungshuset, och allt det hans hjerta begärade, och lust hade till att göra,

2. Syntes honom HERREN annan gång, såsom han honom synts hade i Gibeon.

3. Och HERREN sade till honom: Jag hafver hört dina bön och begär, som du för mig bedit hafver, och helgat detta huset, som du byggt hafver; så att jag skall sätta der mitt Namn till evig tid, och skola min ögon och mitt hjerta vara der alltid.

4. Och du, om du vandrar för mig, såsom din fader David vandrat hafver, med rättsinnigt hjerta, och rättfärdighet, så att du gör allt det som jag dig budit hafver, och håller min bud och mina rätter,

5. Så vill jag befästa dins rikes stol öfver Israel i evig tid, såsom jag med din fader David talat hafver, och sagt: Dig skall icke fattas en man på Israels stol.

6. Hvar I ock vänden eder tillbaka ifrå mig, I och edor barn, och icke hållen min bud och rätter, som jag eder föresatt hafver; och gången bort och tjenen andra gudar, och tillbedjen dem;

7. Så skall jag utrota Israel ut af det land, som jag dem gifvit hafver; och det huset, som jag mino Namne helgat hafver, skall jag bortkasta ifrå mitt ansigte; och Israel skall vara till ett ordspråk och fabel ibland allt folk.

8. Och detta huset skall förfalla, så att alle de som gå der framom skola förundra sig, och hvissla, och säga: Hvi hafver HERREN desso lande och desso huse så gjort?

9. Då skall blifva svaradt: Derföre, att de HERRAN sin Gud öfvergifvit hade, som deras fäder utur Egypti land förde, och tagit sig andra gudar, och tillbedit dem och tjent dem; derföre hafver HERREN allt detta onda låtit komma öfver dem.

10. Då nu de tjugu år framlidne voro, i hvilko Salomo de tu husen byggde, som var HERRANS hus, och Konungshuset;

11. Till hvilket Hiram, Konungen i Tyro, Salomo cedreträ, och furoträ, och guld, efter allt hans begär skickade; då gaf Konung Salomo Hiram tjugu städer i Galilea land.

12. Och Hiram drog utaf Tyro, till att bese de städer, som Salomo honom gifvit hade; och de behagade honom intet;

13. Och sade: Hvad är detta för städer, min broder, som du mig gifvit hafver? Och han kallade dem Cabuls land allt intill denna dag.

14. Och Hiram hade sändt Konungenom hundrade och tjugu centener guld.

15. Och det är summan af skattenom, som Konung Salomo uppbar, till att bygga HERRANS hus, och sitt hus, och Millo, och Jerusalems murar, och Hazor, och Megiddo, och Gaser.

16. Ty Pharao, Konungen i Egypten, var uppkommen, och hade vunnit Gaser, och uppbränt det med eld, och slagit ihjäl de Cananeer, som i staden bodde, och hade gifvit honom sine dotter, Salomos hustru, till en skänk.

17. Alltså byggde Salomo Gaser, och det nedra BethHoron,

18. Och Baalath, och Thadmor uti öknene, i landet,

19. Och alla kornhusstäder, som Salomo hade, och alla vagnsstäder, och resenärsstäder, och hvad som helst han lust hade till att bygga i Jerusalem, i Libanon, och hela landet, som under hans välde var.

20. Och allt det folket, som igenblef af de Amoreer, Hetheer, Phereseer, Heveer och Jebuseer, som icke voro af Israels barnom;

21. Deras barn, som de läto igenblifva efter sig i landena, hvilka Israels barn icke kunde tillspillogifva, dem gjorde Salomo skattskyldiga allt intill denna dag.

22. Men af Israels barnom gjorde han ingen till träl; utan lät dem vara krigsmän och sina tjenare, och Förstar, och riddare, och öfver hans vagnar och resenärar.

23. Och de ämbetsmän, som voro öfver Salomos sysslor, voro femhundrad och femtio, som öfver folket rådde, och alla sysslor uträttade.

24. Och Pharaos dotter drog upp ifrå Davids stad, uti sitt hus, som Salomo för henne byggt hade; då byggde han ock Millo.

25. Och Salomo offrade tre resor om året bränneoffer, och tackoffer, på altaret, som han HERRANOM byggt hade, och rökte derpå för HERRANOM; och alltså vardt huset redo.

26. Och Salomo gjorde desslikes skepp i EzionGeber, som vid Eloth ligger, på strandene vid det röda hafvet, uti de Edomeers land.

27. Och Hiram sände sina tjenare till skepps, som förstodo sig på skepp, och till sjös förfarne voro, med Salomos tjenare.

28. Och de kommo till Ophir, och hemtade der fyrahundrad och tjugu centener guld, och förde till Konung Salomo.

1 KUNGABOKEN, 10. CAPITLET

Arabiens Drottning. Salomos prakt, drätsel, tyghus, stol, rykte, guld.

1. Och då Salomos rykte af HERRANS Namn kom för Drottningen af rika Arabien, kom hon till att försöka honom med gåtor.

2. Och hon kom till Jerusalem med en ganska stor skara, med cameler, som speceri båro, och med mycket guld och ädla stenar. Och då hon kom in till Konung Salomo, talade hon med honom allt det hon sig föresatt hade.

3. Och Salomo sade henne det allt; och Konungenom var intet fördold, det han henne icke säga kunde.

4. Då nu Drottningen af rika Arabien såg all Salomos visdom, och det hus, som han byggt hade,

5. Och rätterna på hans bord, och hans tjenares boningar, och hans tjenares ämbeten, och deras kläder, och hans skänkesvänner, och hans bränneoffer som han i HERRANS hus offrade, kunde hon icke längre hålla sig;

6. Och sade till Konungen: Allt det jag i mitt land utaf ditt väsende, och af din visdom, hört hafver, det är sant.

7. Och jag hafver icke velat trott det, tilldess jag är kommen, och hafver det med min ögon sett; och si, mig är icke hälften sagdt. Du hafver mer visdom och rikedomar, än ryktet är, som jag hört hafver.

8. Salige äro dine män, och dine tjenare, som alltid för dig stå, och höra din visdom.

9. Lofvad vare HERREN din Gud, som till dig lust haft hafver, så att han dig på Israels stol satt hafver; derföre, att HERREN älskar Israel i evig tid, och hafver satt dig till Konung, att du rätt och redelighet göra skall.

10. Och hon gaf Konungenom hundrade och tjugu centener guld, och ganska mycket speceri, och ädla stenar. Der kom icke sedan så mycket speceri, såsom Drottningen af rika Arabien Konung Salomo gaf.

11. Dertill de Hirams skepp, som guld förde af Ophir, förde också ganska mycket hebenträ, och ädla stenar.

12. Och Konungen lät göra af hebenträ pelare i HERRANS hus, och i Konungshuset, och harpor och psaltare för sångare. Der kom icke sedan så mycket hebenträ, vardt ej heller sedt, allt intill denna dag.

13. Och Konung Salomo gaf Drottningene af rika Arabien allt det hon begärade och beddes, förutan det han gaf henne af sig sjelf. Och hon vände om, och drog med sina tjenare i sitt land igen.

14. Men det guld, som Salomo inkom årliga, var till vigt sexhundrad sex och sextio centener;

15. Förutan det af krämare och köpmän, och af apothekare, och ifrå de nästa Konungar, och ifrå de yppersta i landet kom.

16. Och Konung Salomo lät göra tuhundrad spetsar af bästa guld; sexhundrad stycke guld lät han till hvar spets;

17. Och trehundrad sköldar, af bästa guld; ju tre pund guld till hvar sköld. Och Konungen lade dem uti det huset af Libanons skog.

18. Och Konungen gjorde en stor stol af elphenben, och bedrog honom med ädlasta guld.

19. Och stolen hade sex trappor; och hufvudet af stolen var rundt baktill, och voro stolpar på båda sidor vid sätet, och tu lejon stodo vid stolparna.

20. Och tolf lejon stodo på de sex trappor på båda sidor. Sådant är icke gjordt i något Konungarike.

21. All Konung Salomos dryckekar voro af guld; och käril uti huset af Libanons skog voro också af klart guld; förty silfver aktade man intet i Salomos tid.

22. Ty Konungens skepp, som till hafs foro med Hirams skepp, kommo en gång i hvar tre år, och förde guld, silfver, elphenben, apor och påfoglar.

23. Alltså vardt Konung Salomo större med rikedomar och visdom, än alle Konungar på jordene.

24. Och all verlden begärade se Salomo, att de måtte höra den vishet, som Gud honom i hans hjerta gifvit hade.

25. Och alle båro honom skänker, silfver och gyldene tyg, kläder och harnesk, örter, hästar, mulor, hvart år.

26. Och Salomo drog tillhopa vagnar och resenärar, så att han hade tusende och fyrahundrad vagnar, och tolftusend resenärar; och han lät dem uti vagnsstäderna, och när Konungenom i Jerusalem.

27. Och Konungen gjorde, att silfver i Jerusalem var så mycket som stenar, och cederträ så mycket som mulbärträ i dalarna.

28. Och man förde hästar utur Egypten till Salomo, och allahanda varor, och Konungens köpmän köpte samma varor;

29. Och förde dem utur Egypten; hvar vagn för sexhundrad silfpenningar, och hvar häst för hundrade och femtio. Alltså förde man dem ock till alla de Hetheers Konungar, och till de Konungar i Syrien, genom deras hand.

1 KUNGABOKEN, 11. CAPITLET

Salomos hustrur, fall, näpst, fiender, död.

1. Men Konung Salomo älskade många utländska qvinnor, Pharaos dotter, och Moabitiskor, Ammonitiskor, Edoinitiskor, Zidonitiskor och Hetheerskor;

2. Af sådant folk, der HERREN Israels barnom om sagt hade: Går icke till dem, och låter dem icke komma till eder; de varda förvisso bevekande edor hjerta efter sina gudar. Till dessa gaf sig Salomo, till att älska dem.

3. Och han hade sjuhundrad hustrur, Förstinnor, och trehundrad frillor; och hans hustrur bevekte hans hjerta.

4. Och då han nu gammal var, bevekte hans hustrur hans hjerta efter främmande gudar, så att hans hjerta icke var fulleliga med HERRANOM hans Gud, såsom hans faders Davids hjerta.

5. Alltså vandrade Salomo efter Astoreth, deras gud af Zidon, och Milcom, de Ammoniters styggelse.

6. Och Salomo gjorde det ondt var för HERRANOM, och följde icke HERRAN alldeles, såsom hans fader David.

7. Då byggde Salomo en höjd till Chemos, de Moabiters styggelse, på berget som för Jerusalem ligger; och till Molech, de Ammoniters styggelse.

8. Alltså gjorde Salomo allom sinom utländskom hustrum, de der för sina gudar rökte och offrade.

9. Och HERREN vardt vred på Salomo, att hans hjerta ifrå HERRANOM Israels Gud afvändt var, den honom två gånger synts hade;

10. Och honom härom budit hade, att han icke skulle vandra efter andra gudar; och hade dock icke hållit det honom HERREN budit hade.

11. Derföre sade HERREN till Salomo: Efter sådant är skedt med dig, och du hafver mitt förbund och min bud icke hållit, som jag dig budit hafver, så vill jag ock, rifva riket ifrå dig, och gifva det dinom tjenare.

12. Dock i din tid vill jag icke göra det, för dins faders Davids skull; utan af dins sons hand vill jag rifva det.

13. Dock vill jag icke allt riket afrifva; ena slägt vill jag gifva dinom son, för min tjenares Davids skull, och för Jerusalems skull, det jag utvalt hafver.

14. Och HERREN uppväckte Salomo en fienda, Hadad den Edomeen, af Konungsligo säd, hvilken var i Edom.

15. Ty då David var i Edom, och Joab den härhöfvitsmannen drog upp till att begrafva de slagna, slog han allt det mankön var i Edom.

16. Förty Joab blef der sex månader, och hele Israel, intilldess han utrotade allt det mankön var i Edom.

17. Då flydde Hadad, och med honom någre män Edomeer af hans faders tjenare, så att de kommo uti Egypten; men Hadad var en ung dräng.

18. Och de stodo upp ifrån Midian, och kommo till Paran, och togo män med sig utaf Paran, och kommo uti Egypten titt Pharao, Konungen i Egypten. Han gaf honom ett hus, och förenämnd spis, och fick honom ett land in.

19. Och Hadad fann stora nåd för Pharao, så att han ock gaf honom sina hustrus, Drottningenes Tahpenes syster, till hustru.

20. Och Tahpenes syster födde honom Genubath sin son; Och Tahpenes födde honom upp i Pharaos hus; så att Genubath var i Pharaos huse ibland Pharaos barn.

21. Då nu Hadad hörde uti Egypten, att David afsomnad var med sina fäder, och att Joab härhöfvitsmannen var död, sade han till Pharao: Låt mig draga i mitt land.

22. Pharao sade till honom: Hvad fattas dig när mig, att du vill draga till ditt land? Han sade: Intet; utan låt mig fara.

23. Än uppväckte honom Gud en fienda, Reson, ElJada son, hvilken ifrå sin herra HadadEser, Konungen i Zoba, flydd var;

24. Och församlade emot honom män, och vardt en höfvitsman för krigsknektar, den tid David slog dem ihjäl; och drogo till Damascon, och bodde der, och voro rådande i Damascon.

25. Och han var Israels fiende, så länge Salomo lefde. Det är den skadan, som Hadad led; derföre hade han en vämjelse emot Israel, och blef rådandes i Syrien.

26. Dertill Jerobeam, Nebats son, en Ephrateer af Zareda, Salomos tjenare; och hans moder het Zeruga, en enka; hof också handena upp emot Konungen.

27. Och detta är saken, hvarföre han upphof handena emot Konungen: då Salomo byggde Millo, slöt han igen ett gap på sins faders Davids stad.

28. Och Jerobeam var en stridsam man; och då Salomo såg att mannen var snäll, satte han honom öfver alla Josephs hus utskylder.

29. Men det begaf sig på den tiden, att Jerobeam gick utaf Jerusalem, och Propheten Ahia af Silo fann honom på vägenom; och han hade en ny mantel uppå; och de voro både allena på markene.

30. Och Ahia fattade den nya mantelen, som han på hade, och ref honom sönder i tolf stycker;

31. Och sade till Jerobeam: Tag tio stycker till dig; förty så säger HERREN Israels Gud: Si, jag skall rifva riket utu Salomos hand, och gifva dig tio slägter.

32. En slägt skall han hafva för min tjenares Davids skull, och för staden Jerusalems skull, den jag utvalt hafver utur alla Israels slägter;

33. Derföre att de hafva öfvergifvit mig, och tillbedit Astoreth, de Zidoniers gud, Chemos, de Moabiters gud, och Milcom, Ammons barnas gud, och icke vandrat i mina vägar, så att de måtte gjort hvad mig behagade, min bud och rätter, såsom David hans fader.

34. Jag vill ock icke taga hela riket utu hans hand; utan jag vill göra honom till en Första i hans lifstid, för Davids min tjenares skull, den jag utvalt hafver, den min bud och rätter hållit hafver.

35. Utu hans sons hand vill jag taga riket, och vill gifva dig tio slägter;

36. Och hans son ena slägt, på det min tjenare David ju allstädes hafver ena lykto för mig uti den staden Jerusalem, den jag mig utvalt hafver, att jag mitt Namn der sätta skulle.

37. Så vill jag nu taga dig, att du skall råda öfver allt det ditt hjerta begärar; och skall vara Konung öfver Israel.

38. Om du nu vill höra allt det jag dig bjudandes varder, och vandra i mina vägar, och göra hvad mig behagar, så att du håller mina rätter och bud, såsom min tjenare David gjort hafver, så vill jag vara med dig, och bygga dig ett beständigt hus, såsom jag David byggt hafver, och vill gifva dig Israel;

39. Och vill dermed förnedra Davids säd; dock icke till evig tid.

40. Men Salomo for efter att dräpa Jerobeam. Då stod Jerobeam upp, och flydde uti Egypten till Sisak, Konungen i Egypten, och blef i Egypten, tilldess Salomo blef död.

41. Hvad mer af Salomo sägandes är, och allt det han gjort hafver, och hans visdom, det är skrifvet i Chrönicon om Salomo.

42. Men tiden, som Salomo var Konung i Jerusalem, öfver hela Israel, var fyratio år.

43. Och Salomo afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven uti sins faders Davids stad; och hans son Rehabeam vardt Konung i hans stad.

1 KUNGABOKEN, 12. CAPITLET

Folkets begär. Rehabeams råd. Riket skiftadt. Jerobeams kalfvar.

1. Och Rehabeam drog till Sichem; förty hela Israel var kommen till Sichem, till att göra honom till Konung.

2. Och då Jerobeam, Nebats son, det hörde, der han ännu i Egypten var, dit han för Konung Salomo flydd var, kom han igen utur Egypten.

3. Och de sände bort, och läto kalla honom. Och Jerobeam samt med hela Israels menighet kommo, och talade med Rehabeam, och sade:

4. Din fader hafver gjort vårt ok för svårt; så gör nu du den hårda tjensten, och det svåra oket lättare, det han oss pålagt hafver, så vilje vi vara dig underdånige.

5. Men han sade till dem: Går edra färde intill tredje dagen, och kommer så till mig igen. Och folket gick sina färde.

6. Och Konung Rehabeam höll råd med de äldsta, som för hans fader Salomo stodo, då han lefde, och sade: Huru råden I, att vi måge gifva desso folkena svar?

7. De sade till honom: Om du i denna dag gör desso folkena en tjenst, och är dem till vilja, och hörer dem, och gifver dem god ord, så blifva de dig underdånige så länge du lefver.

8. Men han öfvergaf de äldstas råd, som de honom gifvit hade; och höll ett råd med de unga, som med honom uppväxte voro, och för honom stodo.

9. Och han sade till dem: Hvad råden I, det vi desso folkena svara skole, som till mig sagt hafva: Gör det oket lättare, som din fader uppå oss lagt hafver?

10. Och de unge, som med honom uppväxte voro, sade till honom: Till folket, som till dig säger: Din fader hafver gjort vårt ok för svart, gör du oss det lättare; skall du säga: Mitt minsta finger skall tjockare vara än mins faders länder.

11. Min fader hafver lagt på eder ett svårt ok; men jag skall ännu föröka det öfver eder. Min fader hafver tuktat eder med gisslar; jag skall tukta eder med scorpioner.

12. Alltså kom Jerobeam med allo folkena till Rehabeam på tredje dagen, såsom Konungen talat hade, och sagt: Kommer igen till mig på tredje dagen.

13. Och Konungen gaf folkena ett hårdt svar, och öfvergaf det råd, som de äldste honom gifvit hade;

14. Och talade med dem efter de ungas råd, och sade: Min fader hafver gjort edart ok svårt; men jag vill ännu mer föröka det öfver eder. Min fader hafver tuktat eder med gisslar; men jag skall tukta eder med scorpioner.

15. Alltså hörde Konungen intet folket; ty HERREN vände det så, på det han skulle stadfästa sitt ord, som HERREN genom Ahia af Silo sagt hade till Jerobeam, Nebats son.

16. Då nu hele Israel såg, att Konungen intet ville höra dem, gaf folket Konungenom ett svar, och sade: Hvad del hafve vi i David, eller arf i Isai son? Israel, gack i dina hyddor; så se nu du till ditt hus, David. Alltså gick Israel i sina hyddor;

17. Så att Rehabeam rådde allenast öfver de Israels barn, som bodde i Juda städer.

18. Och då Konung Rehabeam sände åstad Adoram räntomästaren, kastade hele Israel honom ihjäl med stenar; men Konungen Rehabeam steg med hast på en vagn, och flydde till Jerusalem.

19. Alltså föll Israel ifrå Davids hus, allt intill denna dag.

20. Då nu hele Israel hörde, att Jerobeam var igenkommen, sände de bort, och läto kalla honom till alla menighetena, och gjorde honom till Konung öfver hela Israel; och ingen följde Davids hus, utan Juda slägt allena.

21. Och då Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda hus, och BenJamins slägt, hundrade och åttatio tusend unga stridsamma män, till att strida emot Israels hus, och draga riket igen till Rehabeam, Salomos son.

22. Men Guds ord kom till den Guds mannen Semaja, och sade:

23. Tala till Rehabeam, Salomos son, Juda Konung, och till hela Juda hus, och BenJamin, och till det andra folket, och säg:

24. Detta säger HERREN: I skolen icke draga upp, och strida emot edra bröder Israels barn; hvar och en gånge åter hem; ty detta är skedt af mig. Och de lydde HERRANS ord, och vände om, och gingo sin väg, såsom HERREN sagt hade.

25. Men Jerobeam byggde Sichem på Ephraims berg, och bodde deruti, och drog dädan ut, och byggde Pnuel.

26. Men Jerobeam tänkte i sitt hjerta: Nu varder riket fallandes till Davids hus igen;

27. Om detta folk skall gå ditupp, till att offra i HERRANS hus i Jerusalem, och detta folkets hjerta varder sig vändandes till deras herra Rehabeam, Juda Konung, och slå mig ihjäl, och falla igen till Rehabeam, Juda Konung.

28. Och Konungen höll ett råd, och gjorde två gyldene kalfvar, och sade till dem: Det är eder för tungt gå upp till Jerusalem; si, der är din gud, Israel, som dig utur Egypti land fört hafver;

29. Och satte endera i BethEl, och den andra i Dan.

30. Och det vardt till synd; ty folket gick bort för dem ena, allt intill Dan.

31. Han gjorde också ett höjdars hus, och gjorde Prester utaf de ringesta i folket, de icke af Levi barnom voro.

32. Och han gjorde en högtid, på femtonde dagen i åttonde månadenom, såsom den högtiden i Juda, och offrade på altarena. Så gjorde han i BethEl, att man offrade kalfvomen, som han gjort hade; och skickade i BethEl Prester till höjderna, som han gjort hade;

33. Och offrade på altaret, som han gjort hade i BethEl, på femtonde dagen i åttonde månadenom, hvilken han utu sitt hjerta upptänkt hade; och gjorde Israels barnom högtider, och offrade på altaret, det man röka skulle.

1 KUNGABOKEN, 13. CAPITLET

Jerobeams altare, hand. Prophetens förbön, olydnad, straff. Jerobeam förhärdad.

1. Och si, en Guds man kom af Juda, genom HERRANS ord, till BethEl. Och Jerobeam stod vid altaret till att röka.

2. Och han ropade emot altaret genom HERRANS ord, och sade: Altare, altare, så säger HERREN: Si, Davids huse skall varda född en son, benämnd Josia, han skall på dig offra höjdernas Prester, som på dig röka, och uppbränna menniskoben på dig.

3. Och han gaf på den dagen ett tecken, och sade: Detta är tecknet, att HERREN detta talat hafver: si, altaret skall remna, och askan, som derpå är, skall förspillas.

4. Då nu Konung Jerobeam hörde ordet af den Guds mannen, som emot altaret i BethEl ropade, räckte han ut sin hand vid altaret, och sade: Tager fatt på honom. Och hans hand förtorkades, som han emot honom uträckt hade; och han kunde icke draga henne igen till sig.

5. Och altaret remnade, och askan vardt förspilld af altaret, efter tecknet, som Guds mannen genom HERRANS ord gifvit hade.

6. Och Konungen svarade och sade till den Guds mannen: Bed HERRANS dins Guds ansigte, och bed för mig, att min hand kommer till mig igen. Då bad Guds mannen HERRANS ansigte, och Konungens hand kom till honom igen, och vardt såsom hon tillförene var.

7. Och Konungen talade med Guds mannenom: Kom hem med mig, och vederqvick dig; jag vill gifva dig en skänk.

8. Men Guds mannen sade till Konungen: Om du än gåfve mig halft ditt hus, så ginge jag dock icke med dig; ty jag vill i detta rum intet bröd äta, eller vatten dricka;

9. Ty så är mig genom HERRANS ord budet och sagdt: Du skall intet bröd äta, och intet vatten dricka, och icke komma den samma vägen tillbaka igen, som du gångit hafver.

10. Och han gick sina färde en annan väg, och kom icke den vägen tillbaka igen, som han till BethEl kommen var.

11. Men i BethEl bodde en gammal Prophet; till honom kommo hans söner, och förtäljde honom all verk, som Guds mannen på den dagen gjort hade i BethEl, och de ord, som han till Konungen sagt hade.

12. Och deras fader sade till dem: Hvilken vägen hafver han farit? Och hans söner viste honom vägen, som Guds mannen farit hade, den af Juda kommen var.

13. Men han sade till sina söner: Sadler mig åsnan. Och då de hade sadlat honom åsnan, red han deruppå;

14. Och drog efter Guds mannen, och fann honom sittandes under en ek, och sade till honom: Äst du den Guds mannen, som af Juda kommen äst? Han sade: Ja.

15. Han sade till honom: Kom med mig hem, och ät bröd.

16. Han sade: Jag kan icke vända om med dig, och komma med dig; jag vill ej heller bröd äta, eller vatten dricka med dig, på detta rum.

17. Ty med mig är taladt vordet genom HERRANS ord: Du skall der hvarken bröd äta, eller vatten dricka; du skall icke gå den vägen tillbaka igen, som du ditgången äst.

18. Han sade till honom: Jag är ock en Prophet såsom du, och en Ängel hafver talat med mig genom HERRANS ord, och sagt: Haf honom hem med dig igen, att han må bröd äta, och vatten dricka. Men han lög för honom.

19. Och han förde honom tillbaka igen, så att han åt bröd, och drack vatten i hans hus.

20. Och vid de såto till bords, kom HERRANS ord till Propheten, som honom hade tillbaka haft;

21. Och han ropade till den Gudsmannen, som af Juda kommen var, och sade: Detta säger HERREN: Derföre, att du hafver HERRANS mun ohörig varit, och hafver icke hållit det bud, som HERREN din Gud dig budit hafver;

22. Och hafver omvändt, ätit bröd, och vatten druckit, på det rum der han dig om sade: Du skall der hvarken bröd äta, eller vatten dricka; skall din lekamen icke komma uti dina faders graf.

23. Och sedan han bröd ätit, och druckit hade, sadlade man åsnan åt den Propheten, som han igen haft hade.

24. Och då han bort drog, fann honom ett lejon på vägenom, och drap honom; och hans kropp låg kastad på vägen; och åsnan stod jemte honom, och lejonet stod när kroppenom.

25. Och då der gick folk framom, sågo de kroppen på vägen kastad, och lejonet ståndandes när kroppen; och de kommo och sade det i stadenom, der den gamle Propheten uti bodde.

26. Då Propheten det hörde, som honom igenhaft hade, sade han: Det är den Guds mannen, som HERRANS mun ohörig var; derföre hafver HERREN gifvit honom lejonena; det hafver sönderkrossat honom och dräpit, efter det ord som HERREN honom sagt hade.

27. Och sade till sina söner: Sadler mig åsnan. Och de sadlade.

28. Då drog han dit, och fann hans kropp kastad på vägen, och åsnan och lejonet ståndande der jemte kroppen; lejonet hade intet ätit af kroppen, och ej heller rifvit åsnan.

29. Då tog Propheten den Guds mansens kropp upp, och lade honom på åsnan, och förde honom tillbaka igen; och kom uti den gamla Prophetens stad, att de måtte begråta honom, och begrafvan.

30. Och han lade kroppen uti sina graf, och de begreto honom: Ack! min broder.

31. Och då de hade begrafvit honom, sade han till sina söner: När jag dör, så begrafver mig i de grafvene, som den Guds mannen uti begrafven är, och lägger min ben jemte vid hans ben;

32. Förty det varder skeendes, som han emot altaret i BethEl genom HERRANS ord ropat hafver, och emot alla höjders hus, som i Samarie städer äro.

33. Men sedan detta skedt var, vände Jerobeam sig intet ifrå sin onda väg; utan förvände sig, och gjorde Prester till höjderna, utaf de ringesta i folket; hvilken honom täcktes, honom fyllde han handena, och han vardt Prest till höjderna.

34. Och detta vardt Jerobeams huse till synd, att han skulle förderfvas, och förgöras af jordene.

1 KUNGABOKEN, 14. CAPITLET

Jerobeam hustru, öde, död. Rehabeams rike, strid, ände.

1. På den tiden var Abia, Jerobeams son, krank.

2. Och Jerobeam sade till sina hustru: Statt upp, och förkläd dig, så att ingen kan märka, att du äst Jerobeams hustru, och gack bort till Silo; si, der är den Propheten Ahia, den mig sade, att jag skulle varda Konung öfver detta folk.

3. Och tag med dig tio bröd, och kakor, och ett käril med hannog, och gack till honom, att han må säga dig, huru med piltenom gå skall.

4. Och Jerobeams hustru gjorde så, och stod upp, och gick bort till Silo, och kom i Ahia hus; men Ahia kunde intet se; ty hans ögon voro mörk vorden för ålders skull.

5. Men HERREN sade till Ahia: Si, Jerobeams hustru kommer, att hon skall fråga ett ärende af dig om sin son, ty han är krank: så tala nu du med henne så och så. Då hon nu inkom, höll hon sig främmande.

6. Som nu Ahia hörde dönen af hennes fötter, vid hon ingick, sade han: Kom hitin, du Jerobeams hustru; hvi håller du dig så främmande? Jag är sänder till dig ett hårdt bådskap.

7. Gack bort, och säg Jerobeam: Så säger HERREN Israels Gud: Jag hafver upphöjt dig utu folkena, och satt dig till en Första öfver mitt folk Israel;

8. Och hafver rifvit riket ifrå Davids hus, och gifvit det dig; men du hafver intet varit såsom min tjenare David, den min bud höll, och vandrade efter mig med allo hjerta, så att han gjorde hvad mig ljuft var;

9. Och du hafver illa gjort, öfver alla de som för dig varit hafva; du hafver gångit bort, och gjort dig andra gudar, och gjuten beläte, att du skulle reta mig till vrede; och hafver kastat mig bakom din rygg;

10. Och si, jag skall låta komma olycko öfver Jerobeams hus, och förgöra af Jerobeam ock den uppå väggena pissar; den innelyckta, och den igenlefda i Israel; och skall utsopa Jerobeams hus efterkomman de, såsom man träck utsopar, tilldess det blifver allt ute med honom.

11. Den som af Jerobeam dör i stadenom, honom skola hundarna äta; men den som dör på markene, honom skola himmelens foglar äta; ty HERREN hafver det sagt.

12. Så statt nu upp, och gack hem; och då din fot träder in i staden, skall pilten blifva död.

13. Och hela Israel skall begråta honom, och skola begrafvan; ty denne allena af Jerobeam skall till grafva komma; förty något godt är funnet i honom för HERRANOM Israels Gud, i Jerobeams hus.

14. Och HERREN skall uppväcka en Konung öfver Israel, han skall utrota Jerobeams hus på den dagen; och hvad är det nu allaredo sker?

15. Och HERREN skall slå Israel, såsom rören böjas i vattnena; och skall utrycka Israel utu desso goda landena, som han deras fader gifvit hafver, och skall förströ dem bort öfver älfvena; derföre att de hafva gjort sig lundar till att förtörna HERRAN;

16. Och skall öfvergifva Israel, för Jerobeams synds skull, hvilken syndat hafver och kommit Israel till att synda.

17. Och Jerobeams hustru stod upp, gick, och kom till Thirza; och då hon kom till tröskelen åt huset, blef pilten död.

18. Och de begrofvo honom, och hele Israel begreto honom, efter HERRANS ord, som han genom sin tjenare Propheten Ahia talat hade.

19. Hvad mer om Jerobeam sägandes är, huru han stridde och regerade, si, det är skrifvet i Israels Konungars Chrönico.

20. Tiden, som Jerobeam regerade, var tu och tjugu år; och han af somnade med sina fäder. Och hans son Nadab vardt Konung i hans stad.

21. Så var nu Rehabeam, Salomos son, Konung i Juda; ett och fyratio år gammal var Rehabeam, då han vardt Konung; och regerade i sjutton år i Jerusalem, i dem stadenom, som HERREN utvalt hade utur alla Israels slägter, att han skulle sätta der sitt Namn uti. Hans moder het Naama, en Ammonitiska.

22. Och Juda gjorde det ondt var för HERRANOM, och rette honom mera, än allt det deras fäder gjort hade, med deras synder som de gjorde.

23. Ty de byggde sig också höjder, stodar och lundar, på alla höga backar, och under all grön trä.

24. Och voro desslikes roffare i landena; och de gjorde all Hedningarnas styggelse, som HERREN för Israels barn fördrifvit hade.

25. Men i femte Konung Rehabeams åre drog Sisak, Konungen i Egypten, uppemot Jerusalem;

26. Och tog ut de håfvor utu HERRANS hus, och utu Konungshuset, och allt det som der tagas kunde; och tog alla gyldene sköldar, som Salomo hade göra låtit;

27. I hvilkas stad Konung Rehabeam lät göra kopparsköldar, och befallde dem under de öfversta drabanternas hand, som dörrena vaktade för Konungshuset.

28. Och så ofta Konungen gick in uti HERRANS hus, båro drabanterna dem; och hade dem åter uti drabantakammaren igen.

29. Hvad nu mer af Rehabeam sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet i Juda Konungars Chrönico.

30. Men emellan Rehabeam och Jerobeam var örlig, så länge de lefde.

31. Och Rehabeam afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven med sina fäder uti Davids stad; och hans moder het Naama, en Ammonitiska. Och hans son Abiam vardt Konung i hans stad.

1 KUNGABOKEN, 15. CAPITLET

Abiam, Asa, Josaphat. Juda; Nadab, Baesa, Israels Konungar.

1. På adertonde årena Konung Jerobeams, Nebats sons, vardt Abiam Konung i Juda;

2. Och regerade tre år i Jerusalem. Hans moder het Maacha, Abisaloms dotter.

3. Och han vandrade i alla sins faders synder, som han för honom gjort hade; och hans hjerta var icke rättsinnigt till HERRAN hans Gud, såsom hans faders Davids hjerta.

4. Men för Davids skull gaf HERREN hans Gud honom ena lykto i Jerusalem, så att han uppväckte hans son efter honom, och behöll honom i Jerusalem;

5. Derföre att David gjort hade det HERRANOM ljuft var, och var icke viken ifrån allt det han honom böd, så länge han lefde; förutan i den handelen med Uria den Hetheen.

6. Men emellan Rehabeam och Jerobeam var örlig, så länge han lefde.

7. Hvad nu mer af Abiam sägandes är, och allt det han gjort hafver; si, det är skrifvet uti Juda Konungars Chrönico. Och det var örlig emellan Abiam och Jerobeam.

8. Och Abiam afsomnade med sina fäder; och de begrofvo honom uti Davids stad. Och Asa hans son vardt Konung uti hans stad.

9. Uti tjugonde årena Konungs Jerobeams öfver Israel, vardt Asa Konung i Juda;

10. Och regerade ett och fyratio år i Jerusalem. Hans moder het Maacha, Abisaloms dotter.

11. Och Asa gjorde det HERRANOM behageligit var, såsom hans fader David;

12. Och dref de roffare utu landet, och borttog alla de afgudar, som hans fäder gjort hade.

13. Dertill satte han sina moder Maacha af ämbetet, för det hon Miplezeth gjort hade i lundenom; och Asa utrotade hennes Miplezeth, och uppbrände honom vid den bäcken Kidron.

14. Men de höjder lade de icke bort; dock var Asa hjerta rättsinnigt till HERRAN, så länge han lefde.

15. Och det silfver och guld, och tyg, som hans fader helgat hade, och hvad som helgadt var till HERRANS hus, lät han komma derin.

16. Och emellan Asa och Baesa, Israels Konung, var örlig, så länge de lefde.

17. Men Baesa, Israels Konung, drog upp emot Juda, och byggde Rama, att ingen skulle draga ut och in af Asa part, Konungens i Juda.

18. Då tog Asa allt silfver och guld, som qvart var i HERRANS hus skatt, och i Konungshusets skatt, och fick det i sina tjenares händer; och sände dem till Benhadad, Tabrimmons son, Hesions sons, Konungen i Syrien, som bodde i Damascon, och lät säga honom:

19. Ett förbund är emellan, mig och dig, och emellan min fader och din, fader; derföre skickar jag dig en, skänk, silfver och guld, att du ville låta det förbundet fara, som du hafver med Baesa, Israels Konung, att han må draga ifrå mig.

20. Benhadad hörde Konung Asa, och sände sina höfvitsmän emot Israels städer, och slog Ijon och Dan, och AbelBethMaacha, hela Cinneroth med hela Naphthali land.

21. Då Baesa det hörde, vände han igen bygga Rama, och drog till Thirza igen.

22. Men Konung Asa lät båda öfver hela Juda: Ingen ursake sig; och de togo bort sten och trä af Rama, der Baesa med byggt hade. Och Konung Asa byggde dermed Geba BenJamin, och Mizpa.

23. Hvad nu mer af Asa sägandes är, och all hans magt, och allt det han gjorde, och de städer som han byggde, si, det är skrifvet uti Juda Konungars Chrönico; undantagno, att han på sinom ålder var krank i sina fötter.

24. Och Asa afsomnade med sina fader, och vardt begrafven med sina fader uti Davids sins faders stad. Och Josaphat hans son vardt Konung i hans stad.

25. Men Nadab, Jerobeams son, vardt Konung öfver Israel, uti de andra årena Asa, Juda Konungs; och rådde öfver Israel i tu år;

26. Och gjorde det för HERRANOM ondt var, och vandrade i sins faders vägar, och i hans synder, der han med kom Israel till att synda.

27. Men Baesa, Ahia son, utaf Isaschars hus, gjorde ett förbund emot honom, och slog honom i Gibbethon, som var de Philisteers; ty Nadab och hele Israel belade Gibbethon.

28. Så drap Baesa honom, uti tredje årena Asa, Juda Konungs; och vardt Konung i hans stad.

29. Som han nu Konung var, slog han hela Jerobeams hus, och lät intet qvart blifva, det anda hade, af Jerobeam, tilldess han utrotade honom, efter HERRANS ord, som han talat hade genom sin tjenare Ahia af Silo;

30. För Jerobeams synds skull, som han gjorde, och dermed han kom Israel till att synda; och med det retandet, dermed han rette HERRAN Israels Gud till vrede.

31. Hvad nu mer af Nadab sägandes är, och allt det han gjort hafver, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

32. Och emellan Asa och Baesa, Israels Konung, var örlig, så länge de lefde.

33. Uti tredje årena Asa, Juda Konungs, vardt Baesa, Ahia son, Konung öfver hela Israel i Thirza, fyra och tjugu år;

34. Och gjorde det ondt var för HERRANOM, och vandrade i Jerobeams väg, och i hans synd, dermed han hade kommit Israel till att synda.

1 KUNGABOKEN, 16. CAPITLET

Jehu. Ela. Simri. Amri. Thibni. Samaria. Achab. Isebel. Jericho.

1. Så kom HERRANS ord till Jehu, Hanani son, emot Baesa, och sade:

2. Derföre, att jag dig utu stoftet upphäfvit hafver, och gjort dig till en Första öfver mitt folk Israel, och du vandrar i Jerobeams väg, och kommer mitt folk Israel till att synda, så att du mig förtörnar genom deras synder;

3. Si, så vill jag borttaga Baesa efterkommande, och hans hus efterkommande, och vill sätta ditt hus såsom Jerobeams hus, Nebats sons.

4. Den af Baesa dör i staden, honom skola hundar uppäta; och den af honom dör på markene, honom skola himmelens foglar uppäta.

5. Hvad nu mer om Baesa sägandes är, och hvad han gjort hafver, och hans magt, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

6. Och Baesa afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven i Thirza; och hans son Ela vardt Konung i hans stad.

7. Och HERRANS ord kom genom Propheten Jehu, Hanani son, öfver Baesa, och öfver hans hus, och emot allt det onda, som han för HERRANOM gjort hade, till att förtörna honom genom sina händers verk, att det skulle varda såsom Jerobeams hus, och derföre, att han denna slagit hade.

8. Uti sjette och tjugonde årena Asa, Juda Konungs, vardt Ela, Baesa son, Konung öfver Israel i Thirza, i tu år.

9. Men hans tjenare Simri, en öfverste öfver hälften af vagnarna, gjorde ett förbund emot honom; men han var i Thirza, drack och var drucken i Arza hus, fogdans i Thirza.

10. Och Simri kom derin, och slog honom ihjäl, uti sjunde och tjugonde årena Asa, Juda Konungs; och blef Konung i hans stad.

11. Och då han var Konung, och satt på sin stol, slog han hela Baesa hus, och lät intet qvart blifva, icke den som på väggena pissar; dertill hans fränder och vänner.

12. Alltså förgjorde Simri hela Baesa hus, efter HERRANS ord, som han om Baesa talat hade, genom den Propheten Jehu;

13. För alla Baesa och hans sons Ela synders skull, som de gjort hade, och kommo Israel till att synda, och förtörnade HERRAN Israels Gud i deras afguderi.

14. Hvad nu mer af Ela sägandes är, och allt det han gjorde, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

15. Uti sjunde och tjugonde årena Asa, Juda Konungs, vardt Simri Konung i sju dagar i Thirza; ty folket låg för Gibbethon de Philisteers.

16. Då nu folket i lägret hörde sägas, att Simri hade gjort ett förbund, och slagit Konungen ihjäl, gjorde hele Israel på samma dagen Amri, härhöfvitsmannen, till Konung öfver Israel i lägrena.

17. Och Amri drog upp, och hele Israel med honom, ifrå Gibbethon, och belade Thirza.

18. Då nu Simri såg, att staden skulle varda vunnen, gick han uti palatset i Konungshusena, och brände sig upp med Konungshusena, och blef död;

19. För sina synders skull, som han gjort hade, så att han hade gjort det ondt var för HERRANOM, och vandrade uti Jerobeams väg, och i hans synd, som han gjorde, och kom Israel till att synda.

20. Hvad nu mer af Simri sägandes är, och huru han gjorde ett förbund, si, det är skrifvet i Israels Konungars Chrönico.

21. På den tiden söndrade sig folket Israel i två delar: en hälften höll sig intill Thibni, Ginaths son, och gjorde honom till Konung; den andra hälften höll sig intill Amri.

22. Men det folk, som höll sig intill Amri, vardt starkare än det folk, som höll sig intill Thibni, Ginaths son. Och Thibni blef död, och så blef Amri Konung.

23. Uti första och tretionde årena Asa, Juda Konungs, vardt Amri Konung öfver Israel i tolf år; och regerade i Thirza i sex år.

24. Han köpte Samarie berg af Semer, för två centener silfver; och byggde uppå bergena, och kallade staden, som han byggde, efter Semers namn, som herre var på Samarie berg.

25. Och Amri gjorde det ondt var för HERRANOM, och var argare än alla de för honom varit hade;

26. Och vandrade i alla Jerobeams vägar, Nebats sons, och i hans synder, dermed han kom Israel till att synda, så att de förtörnade HERRAN Israels Gud uti deras afguderi.

27. Hvad nu mer af Amri sägandes är, och allt det han gjort hafver, och om hans magt som han bedref, si, det är skrifvet uti Israels Konungars Chrönico.

28. Och Amri afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven i Samarien; och Achab hans son vardt Konung i hans stad.

29. Uti åttonde och tretionde årena Asa, Juda Konungs, vardt Achab, Amri son, Konung öfver Israel; och regerade öfver Israel i Samarien tu och tjugu år;

30. Och gjorde det ondt var för HERRANOM, öfver alla dem som för honom varit hade.

31. Och var honom icke nog, att han vandrade i Jerobeams, Nebats sons, synder; utan tog dertill Isebel, EthBaals dotter, Konungens i Zidon, till hustru, och gick bort, och tjente Baal, och tillbad honom;

32. Och uppsatte Baal ett altare uti Baals hus, det han honom byggde i Samarien;

33. Och gjorde en lund; så att Achab mer gjorde till att förtörna HERRAN Israels Gud, än alle Israels Konungar, som för honom varit hade.

34. På samma tid byggde Hiel af BethEl Jericho. Det kostade honom hans första son Abiram, då han grundvalen lade; och hans yngsta son Segub, då han satte portarna derföre, efter HERRANS ord, som han sagt hade genom Josua, Nuns son.

1 KUNGABOKEN, 17. CAPITLET

Elia bön, korpar. Enkan i Zarpath. Sonen dör, uppväckes.

1. Och Elia den Thisbiten, utaf de Gileads inbyggare, sade till Achab: Så sant som HERREN Israels Gud lefver, för hvilkom jag står, det skall i dessa år hvarken dagg eller regn komma, utan jag säger det.

2. Och HERRANS ord kom till honom, och sade:

3. Gack bort hädan, och vänd dig österut, och fördölj dig vid den bäcken Cherith, som löper för Jordan.

4. Och du skall dricka af bäckenom; och jag hafver budit korpom, att de skola der föda dig.

5. Han gick dit, och gjorde efter HERRANS ord, och gick bort, och satte sig vid bäcken Cherith, som löper för Jordan.

6. Och korpar förde honom bröd och kött, om morgon och om afton; och han drack utaf bäcken.

7. Och det skedde efter några dagar, att bäcken förtorkades; ty intet regn vardt i landet.

8. Då kom HERRANS ord till honom, och sade:

9. Statt upp, och gack till Zarpath, som vid Zidon ligger, och blif der; ty jag hafver der befallt ene enko, att hon skall föda dig,

10. Och han stod upp och gick till Zarpath. Och då han kom till stadsporten, si, då var enkan der, och hemtade ved. Och han talade till henne, och sade: Hemta mig litet vatten i kärilet, att jag må dricka.

11. Då hon nu åstad gick till att hemtat, ropade han efter henne, och sade: Bär mig ock en beta bröd med.

12. Hon sade: Så sant som HERREN din Gud lefver, jag hafver intet bröd, utan en hand full af mjöl uti skäppone, och litet oljo i krukone; och si, jag hafver hemtat ett trä eller tu; och går bort att reda det till, mig och minom son, att vi måge äta och dö;

13. Elia sade till henne: Frukta dig intet; gack åstad, och gör såsom du sagt hafver; dock gör mig först ett litet bröd deraf, och bär mig det hitut; men dig och dinom son skall du ock så sedan göra.

14. Ty så säger HERREN Israels Gud, att mjölet i skäppone skall icke varda uttärdt, och oljan i krukone skall icke förminskas, intill den dag HERREN låter regna på jordena.

15. Hon gick åstad, och gjorde såsom Elia sagt hade. Och han åt; och hon desslikes, och hennes hus, en tid lång.

16. Och vardt mjölet icke uttärdt i skäppone; och icke heller förminskades oljan i krukone, efter HERRANS ord, som han genom Elia sagt hade.

17. Sedan detta skedt var, vardt qvinnones, hans värdinnos, son krank; och hans krankhet vardt så stark, att ingen ande var mer uti honom.

18. Och hon sade till Elia: Hvad hafver jag med dig göra, du Guds man? Du äst ingången till mig, att mina missgerningar skulle ihågkommas, och min son dräpas.

19. Han sade till henne: Få mig din son hit. Och han tog honom utu hennes sköte, och gick upp i salen, der han vistades, och lade honom på sina säng;

20. Och ropade till HERRAN, och sade: HERRE, min Gud, hafver du ock så illa gjort emot denna enkona, som jag gäster när, att du dräper hennes, son?

21. Och han räckte sig ut öfver pilten i tre gånger, och ropade till HERRAN, och sade: HERRE min Gud, låt denna piltens själ åter komma i honom.

22. Och HERREN hörde Elia röst; och piltens själ kom igen till honom, och han fick lif.

23. Och Elia tog pilten, och bar honom neder utaf salen i huset, och fick honom hans moder, och sade: Si der, din son, lefver.

24. Och qvinnan sade till Elia: Nu förnimmer jag, att du äst en Guds man, och HERRANS ord i dinom mun är visst.

1 KUNGABOKEN, 18. CAPITLET

Elia. Obadja. Achabs möte. Baals Presters offer, dråp. Elia regn.

1. Efter en lång tid kom HERRANS ord till Elia, i tredje årena, och sade: Gack bort, och te dig för Achab, att jag må låta regna på jordena.

2. Och Elia gick åstad, och tedde sig för Achab; men en ganska hård tid var i Samarien.

3. Och Achab kallade Obadja sin hofmästare. Och Obadja fruktade HERRAN storliga;

4. Förty då Isebel utrotade HERRANS Propheter, tog Obadja hundrade Propheter, och gömde dem i kulor, femtio här, och femtio der; och försörjde dem med bröd och vatten.

5. Så sade nu Achab till Obadja: Drag igenom landet till alla vattubrunnar och bäcker, att vi måtte finna gräs, och behålla hästar och mular, så att boskapen icke all förgås.

6. Och de delade sig i landet, så att de drogo det igenom. Achab drog allena på en väg, och Obadja desslikes allena på den andra vägen.

7. Då nu Obadja var på vägenom, si, då mötte honom Elia. Och som han kände honom, föll han uppå sitt anlete, och sade: Äst du icke min herre Elia?

8. Han sade: Ja; gack och säg dinom herra: Si, Elia är här.

9. Han sade: Hvad hafver jag syndat, att du vill gifva din tjenare i Achabs händer, att han skall dräpa mig?

10. Så sant som HERREN din Gud lefver, det är intet folk eller Konungarike, dit min herre icke sändt hafver till att söka dig, och när de hafva sagt: Han är icke här, hafver han tagit en ed af det riket och folket, att man icke hade funnit dig.

11. Och du säger nu: Gack och säg dinom herra: Si, Elia är här.

12. När jag nu ginge ifrå dig, så toge HERRANS Ande dig bort, jag vet icke hvart; och jag komme då och underviste det Achab, och funne dig icke, så sloge han mig ihjäl; men jag din tjenare fruktar HERRAN af minom ungdom.

13. Är minom herra icke undervist, hvad jag gjort hafver, då Isebel drap HERRANS Propheter? att jag gömde hundrade HERRANS Propheter, femtio här, och femtio der, uti kulor; och försörjde dem med bröd och vatten?

14. Och nu säger du: Gack bort, och säg dinom herra: Elia är här; att han må dräpa mig.

15. Elia sade: Så sant som HERREN Zebaoth lefver, för hvilkom jag står, i dag skall jag te mig för honom.

16. Då gick Obadja emot Achab, och sade honom detta. Och Achab gick emot Elia.

17. Och då Achab såg Elia, sade Achab till honom: Äst du den som förvillar Israel?

18. Han sade: Jag förvillar icke Israel, utan du och dins faders hus, dermed att I HERRANS bud öfvergifvit hafven, och vandren efter Baalim.

19. Nu väl, så sänd nu bort, och församla mig hela Israel på Carmels berg; och fyrahundrad och femtio Baals Propheter, och de fyrahundrad lundarnas Propheter, som äta vid Isebels bord.

20. Alltså sände Achab bort ibland all Israels barn, och församlade Propheterna på Carmels berg.

21. Då gick Elia fram för allt folket, och sade: Huru länge halten I på båda sidor? Är HERREN Gud, så vandrer efter honom; men är Baal det, så vandrer efter honom. Och folket svarade honom intet.

22. Då sade Elia till folket: Jag allena är qvar blifven, en HERRANS Prophet; men Baals Propheter äro fyrahundrade och femtio män,

23. Så får oss nu två stutar, och låter dem utvälja en stuten och stycka honom, och lägga honom på ved; men låte ingen eld komma dertill; så vill jag taga den andra stuten, och lägga honom på ved, och ej heller låta der någon eld till.

24. Så åkaller I edars guds namn, och jag vill åkalla HERRANS Namn; hvilken Gud, som nu svarar med elden, han vare Gud. Och hela folket svarade och sade: Det är rätt.

25. Och Elia sade till Baals Propheter: Utväljer eder en stuten, och görer I först; förty I ären månge; och åkaller edars guds namn, och låter ingen eld dertill.

26. Och de togo stuten, som han fick dem, och redde till, och åkallade Baals namn, ifrå morgonen allt intill middag, och sade: Baal, hör oss. Men der var ingen röst eller svar. Och de sprungo om altaret, såsom deras seder var.

27. Då nu middag var, bespottade dem Elia, och sade: Roper högt; ty han är en gud; han begrundar, eller hafver något beställa, eller är ute på markene, eller sofver tilläfventyrs, att han måtte vaka upp.

28. Och de ropade högt, och riste sig med knifvar, och med prener, efter deras sed, så att blodet gick der ut efter.

29. Då nu middagen förgången var, propheterade de, intilldess man skulle göra spisoffer; och der var dock ingen röst, eller svar, eller tillhörare.

30. Då sade Elia till allt folket: Kommer hit till mig. Och då allt folket gick fram till honom, botade han HERRANS altare, som nederslaget var;

31. Och tog tolf stenar, efter talet på Jacobs barnas slägter, till hvilken HERRANS ord talade, och sade: Du skall heta Israel;

32. Och byggde af de stenar ett altare i HERRANS Namn, och gjorde ena graf kringom altaret, tu kornmått vid;

33. Och redde till veden, och styckade stuten, och lade honom på veden;

34. Och sade: Hemter fyra sår fulla med vatten, och gjuter det på bränneoffret och uppå veden; och sade: Görer det än en tid. Och de gjorde det än en tid. Och han sade: Görer det än tredje reson. Och de gjorde det i tredje reson.

35. Och vattnet lopp om altaret, och grafven vardt också full med vatten.

36. Och som tid var till att offra spisoffer, gick Propheten Elia fram, och sade: HERRE, Abrahams Gud, Isaacs, och Israels, låt i denna dag kunnigt varda, att du äst Gud i Israel, och jag din tjenare, och att jag allt detta efter ditt ord gjort hafver.

37. Hör mig, HERRE, hör mig, att detta folket må veta att du, HERRE, äst Gud; att du sedan må omvända deras hjerta.

38. Då föll HERRANS eld neder, och uppbrände bränneoffret, veden, stenar och jord, och uppslekte vattnet i grafvene.

39. Då allt folket såg det; föll det på sitt ansigte, och sade: HERREN är Gud, HERREN är Gud.

40. Men Elia sade till dem: Tager fatt på Baals Propheter, att icke en af dem undslipper. Och de togo fatt på dem; och Elia förde dem neder till den bäcken Kison, och drap dem der.

41. Och Elia sade till Achab: Drag upp, ät och drick; förty det dånar, såsom det ville komma ett stort regn.

42. Och då Achab drog upp till att äta och dricka, gick Elia upp på kullen af Carmel, och böjde sig neder till jordena, och satte sitt hufvud emellan sin knä;

43. Och talade till sin dräng: Gack ditupp, och se ut till hafvet. Han gick upp, och såg ut, och sade: Der är intet. Han sade: Gack åter ditupp sju resor.

44. Och i sjunde resone sade han: Si, der går ett litet moln upp utu hafvet såsom en mans hand. Han sade: Gack upp, och säg Achab: Spänn före din vagn, och far ned, att regnet icke hinner dig.

45. Och förr än man såg till, vardt himmelen svart af moln och väder; och ett stort regn kom. Men Achab for, och kom till Jisreel.

46. Och HERRANS hand kom öfver Elia, och han gjordade sina länder, och lopp för Achab, tilldess han kom till Jisreel.

1 KUNGABOKEN, 19. CAPITLET

Isebels hot. Elia flykt, fasta, nit. Hasael, Jehu, Elisa.

1. Och Achab sade till Isebel allt det Elia gjort hade; och huru han hade dräpit alla Baals Propheter med svärd.

2. Då sände Isebel ett båd till Elia, och lät säga honom: Gudarne göre mig det och det, om jag icke, i morgon vid denna tiden, gör dine själ såsom ene af dessas själar.

3. Då han det såg, stod han upp, och gick hvart han ville, och kom till BerSeba i Juda, och lät der sin dräng.

4. Men han gick bort uti öknena ena dagsreso, och kom derin, och satte sig under ett enebärsträ, och bad att hans själ måtte dö, och sade: Det är nog. Så tag nu, HERRE, mina själ; jag är icke bättre än mine fäder.

5. Och han lade sig, och sof under enebärsträt. Och si, Ängelen tog uppå honom, och sade till honom: Statt upp, och ät.

6. Och han såg sig om; och si, vid hans hufvud låg ett glödbakadt bröd, och en kanna med vatten. Och då han ätit och druckit hade, lade han sig åter till att sofva.

7. Och HERRANS Ängel kom till honom annan gången igen, och tog på honom, och sade: Statt upp, och ät; ty du hafver en stor väg för dig.

8. Och han stod upp, och åt, och drack, och gick af den matens kraft fyratio dagar och fyratio nätter intill Guds berg Horeb;

9. Och kom der uti ena kulo, och blef der öfver nattena. Och si, HERRANS ord kom till honom, och sade till honom: Hvad gör du här, Elia?

10. Han sade: Jag hafver haft nit om HERRAN Gud Zebaoth; förty Israels barn hafva öfvergifvit ditt förbund, och nederbrutit din altare, och dräpit dina Propheter med svärd; och jag är allena igenblifven, och de fara efter att de måga taga mig lifvet af.

11. Han sade: Gack härut, och stig upp på berget inför HERRAN. Och si, HERREN gick der framom, och ett stort starkt väder, som bröt berg, och sönderbråkade hällar inför HERRANOM; men icke var HERREN i vädrena. Efter vädret kom en jordbäfning; men icke var HERREN i jordbäfningen.

12. Och efter jordbäfningen kom en eld; men icke var HERREN i eldenom. Och efter elden kom ett ljud af ett sakta väder.

13. Då Elia det hörde, skylde han sitt ansigte med sin mantel, och gick ut, och steg i dörrena af kulone; och si, då kom en röst till honom, och sade: Hvad hafver du här göra, Elia?

14. Han sade: Jag hafver haft nit om HERRAN Gud Zebaoth; förty Israels barn hafva öfvergifvit ditt förbund, nederbrutit din altare, dräpit dina Propheter med svärd; och jag är allena igenblifven, och de stå derefter, att de måga taga mig lifvet af.

15. Men HERREN sade till honom: Gack din väg igen, genom öknena in i Damascon; och gack derin, och smörj Hasael till Konung öfver Syrien;

16. Och Jehu, Nimsi son, till Konung öfver Israel; och Elisa, Saphats son, af AbelMehola, till en Prophet i din stad.

17. Och skall ske, att den som undslipper Hasaels svärd, honom skall Jehu dräpa; och den som undslipper Jehu svärd, honom skall Elisa dräpa.

18. Och jag skall låta igenblifva sjutusend i Israel, nämliga all knä som sig icke hafva böjt för Baal, och hvar och en mun som honom icke kysst hafver.

19. Och han gick dädan, och fann Elisa, Saphats son, der han plöjde med tolf par oxar, och han var sjelf ibland de tolf; och Elia gick till honom, och kastade sin mantel öfver honom.

20. Men han öfvergaf oxarna, och lopp efter Elia, och sade: Låt mig kyssa min fader, och mina moder, så vill jag följa dig efter. Han sade till honom: Gack, och kom igen; ty jag hafver något beställa med dig.

21. Och han lopp åter ifrå honom, och tog ett par oxar, och offrade dem, och kokade köttet med träredskapen till oxarna, och gaf folket, att de åto; och stod upp, och följde Elia efter och tjente honom.

1 KUNGABOKEN, 20. CAPITLET

Benhadads trots, strider, flykt, förbund. Achabs straff.

1. Och Benhadad, Konungen i Syrien, församlade alla sina magt, och voro två och tretio Konungar med honom, och hästar och vagnar; och drog upp, och belade Samarien, och stridde deremot;

2. Och sände båd till Achab, Israels Konung, in uti staden;

3. Och lät säga honom: Så säger Benhadad: Ditt silfver och ditt guld är mitt; och dina hustrur, och din bästa barn äro också min.

4. Israels Konung svarade, och sade: Min herre Konung, såsom du sagt hafver, jag är din, och allt det jag hafver.

5. Och båden kommo igen, och sade: Så säger Benhadad: Efter jag hafver sändt till dig, och låtit säga: Ditt silfver och ditt guld, dina hustrur och din barn skall du få mig;

6. Så vill jag i morgon på denna tiden sända mina tjenare till dig, att de ransaka ditt hus, och dina underdånares hus; och hvad dig kärt är, skola de taga i deras händer, och bära bort.

7. Då kallade Israels Konung alla landsens äldsta, och sade: Märker och ser, hvilket ondt han företager; han sände till mig om mina hustrur och barn, silfver och guld, och jag hafver det intet nekat honom.

8. Då sade till honom alle de gamle, och allt folket: Du skall intet höra honom, eller samtyckat.

9. Och han sade till Benhadads båd: Säger minom herra Konungenom: Allt det du böd dinom tjenare i förstone, vill jag göra; men detta kan jag icke göra. Och båden gingo sina färde, och sade sådant igen.

10. Då sände Benhadad till honom, och lät säga honom: Gudarna göre mig det och det, om stoftet i Samarien skall räcka till att allt folket under mig må taga der en hand full af.

11. Men Konungen i Israel svarade och sade: Säger: Den som lägger harnesket uppå, skall icke så berömma sig, såsom den det aflagt hafver.

12. Då Benhadad det hörde, och drack med Konungarna i tjällen, sade han till sina tjenare: Gör er redo; och de gjorde redo emot staden.

13. Och si, en Prophet gick fram till Achab, Israels Konung, och sade: Så säger HERREN: Du hafver ju sett allan den stora hopen; si, jag vill i dag gifva honom i dina hand, att du veta skall att jag är HERREN.

14. Achab sade: Genom hvem? Han sade: Så säger HERREN: Genom landsfogdarnas tjenare. Han sade: Ho skall begynna striden? Han sade: Du.

15. Då räknade han landsfogdarnas tjenare, och de voro tuhundrad och två och tretio; och räknade efter dem hela folket af all Israels barn, sjutusend män;

16. Och drogo ut om middag. Men Benhadad drack, och var drucken i tjällen, med de två och tretio Konungar, som honom till hjelp komne voro.

17. Och landsfogdarnas tjenare drogo först ut. Då sände Benhadad ut; och de bådade honom, och sade: Det draga män utu Samarien.

18. Han sade: Griper dem lefvande, ehvad de äro utdragne till frid eller strid.

19. Då landsfogdarnas tjenare voro utdragne, och hären efter dem,

20. Slog hvar och en den han öfverkom. Och de Syrer flydde, och Israel jagade efter dem; och Benhadad, Konungen i Syrien, undslapp med hästar och resenärar.

21. Och Israels Konung drog ut, och slog hästar och vagnar, så att han gjorde en stor slagtning på de Syrer.

22. Då gick en Prophet till Israels Konung, och sade till honom: Gack bort, och förstärk dig, och märk och se hvad du göra skall; ty Konungen i Syrien varder igenkommandes emot dig, när året är ute.

23. Förty Konungens tjenare i Syrien sade till honom: Deras gudar äro bergsgudar, derföre hafva de vunnit oss. O! att vi måtte strida med dem på slättene; hvad gäller, vi skulle vinna dem?

24. Gör alltså: Tag bort Konungarna, hvar af sitt rum, och sätt öfverstar i deras stad;

25. Och skicka dig en här, sådana som hären var, som du mist hafver, och hästar och vagnar, såsom hine voro, och låt oss strida emot dem på slättene; hvad gäller, vi öfvervinne dem? Han hörde deras röst, och gjorde så.

26. Som nu året omgånget var, skickade Benhadad de Syrer, och drog upp till Aphek, till att strida emot Israel.

27. Och Israels barn skickade sig ock, och bespisade sig, och drogo dit emot dem, och lägrade sig emot dem, såsom två små getahjordar; men landet var fullt med Syrer.

28. Och en Guds man gick fram, och sade till Israels Konung: Så säger HERREN: Derföre, att de Syrer hafva sagt: HERREN är en Gud på bergom, och icke en Gud i dalar; så hafver jag gifvit allan denna stora hopen uti dina hand, att I skolen veta att jag är HERREN.

29. Och de lägrade sig tvärtemot hina i sju dagar; på sjunde dagen drogo de tillhopa i strid. Och Israels barn slogo de Syrer hundradetusend fotfolk af, på en dag.

30. Och de som öfverblefvo, flydde till Aphek in i staden. Och murarna föllo uppå de sju och tjugu tusend män, som qvare blefvo. Och Benhadad flydde också in i staden, uti en liten kammar.

31. Då sade hans tjenare till honom: Si, nu hafve vi hört, att Israels hus Konungar äro barmhertige Konungar; så låt oss taga säcker kringom våra länder, och rep kringom vår hufvud, och gå ut till Israels Konung; tilläfventyrs han låter dina själ lefva.

32. Och de bundo säcker öfver sina länder, och rep om sin hufvud, och kommo till Israels Konung, och sade: Benhadad din tjenare låter dig säga: Käre, låt mina själ lefva. Han sade: Lefver han ännu, så är han min broder.

33. Och männerna togo med hast ordet af honom, och tydde det ut för sig, och sade: Ja, din broder Benhadad. Han sade: Kommer, och hafver honom hit. Då gick Benhadad ut till honom, och han lät honom sitta på sinom vagn.

34. Och han sade till honom: De städer, som min fader dinom fader aftagit hafver, vill jag få dig igen; och gör dig gator i Damascon, såsom min fader gjort hafver i Samarien; så vill jag fara ifrå dig med ett förbund. Och han gjorde ett förbund med honom, och lät honom fara.

35. Då sade en man utaf de Propheters söner till sin nästa, igenom HERRANS ord: Käre, slå mig; men han nekade sig vilja slå honom.

36. Då sade han till honom: Derföre, att du icke hafver hört HERRANS röst, si, så skall ett lejon slå dig, när du går ifrå mig. Och då han gick ifrå honom, fann honom ett lejon, och slog honom.

37. Och han fann en annan man, och sade: Käre, slå mig. Och mannen slog honom, och gjorde honom sår.

38. Då gick den Propheten bort, och trädde fram för Konungen på vägenom, och förvandlade sitt ansigte med asko.

39. Och när Konungen for der framom, ropade han till Konungen, och sade: Din tjenare var utdragen midt i striden; och si, en man var afviken, och hade en man till mig, och sade: Förvara denna mannen; om han kommer bort, så skall din själ vara i hans själs stad, eller du skall gifva en centener silfver.

40. Och då din tjenare der och der beställa hade, kom han sin väg. Konungen sade till honom: Det är din dom, som du sjelfver afsagt hafver.

41. Så strök han med hast askona af ansigtet; och Israels Konung kände honom, att han var en af Propheterna.

42. Och han sade till honom: Så säger HERREN: Derföre, att du hafver släppt den man utu dina händer, som tillspillogifven var, skall din själ vara för hans själ, och ditt folk för hans folk.

43. Men Israels Konung for sina färde, illa tillfrids och vred, i sitt hus, och kom till Samarien.

1 KUNGABOKEN, 21. CAPITLET

Naboths vingård, blod. Guds hot. Achabs synd, ånger.

1. Sedan detta skedt var, begaf sig, att Naboth, en Jisreelit, hade en vingård i Jisreel, vid Achabs palats, Konungens i Samaria.

2. Och Achab talade med Naboth, och sade: Låt mig få din vingård; jag vill göra mig der en kålgård af, efter han ligger så när mitt hus; jag vill gifva dig en bättre vingård igen; eller, om dig så täckes, vill jag gifva dig der silfver före, så mycket han är värd.

3. Men Naboth sade till Achab: Det låte HERREN vara långt ifrå mig, att jag skulle låta dig få mina fäders arf.

4. Då kom Achab hem, illa tillfrids och vred, för det ordets skull, som Naboth den Jisreeliten till honom talat hade, och sagt: Jag vill icke låta dig få mina fäders arf. Och han lade sig uppå sin säng, och vände sitt anlete, och åt intet bröd.

5. Då kom Isebel hans hustru in till honom, och sade till honom: Hvad är det, att din ande är så illa tillfrids, och du intet bröd äter?

6. Han sade till henne: Jag hafver talat till Naboth den Jisreeliten, och sagt: Låt mig få din vingård för penningar; eller, om du hafver der lust till, vill jag gifva dig en annan igen; men han sade: Jag vill icke låta dig få min vingård.

7. Då sade Isebel hans hustru till honom: Hvad vore för ett rike i Israel, om du gjordet? Statt upp, och ät bröd, och var vid godt mod; jag vill skaffa dig Naboths den Jisreelitens vingård.

8. Och hon skref bref under Achabs namn, och beseglade det med hans signet, och sände till de äldsta och öfversta i hans stad, de som bodde med Naboth;

9. Och skref brefvet alltså: Låter utropa en fasto, och sätter Naboth främst ibland folket;

10. Och låter komma två Belials män fram för honom, som vittna, och säga: Du hafver välsignat Gud och Konungen; och förer honom ut, och stener honom till döds.

11. De äldste och hans stads öfverstar, som i hans stad bodde, gjorde såsom Isebel dem budit hade, såsom i brefvet skrifvet var, det hon till dem sändt hade;

12. Och läto utropa en fasto, och läto Naboth sitta öfverst ibland folket.

13. Då kommo de två Belials män, och ställde sig framför honom, och vittnade emot Naboth inför folket, och sade: Naboth hafver välsignat Gud och Konungen. Då förde de honom ut för staden, och stenade honom ihjäl.

14. Och de bådade Isebel, och sade: Naboth är stenad, och död.

15. Då nu Isebel hörde, att Naboth var stenad, och död, sade hon till Achab: Statt upp, och tag in Naboths vingård den Jisreelitens, den han dig nekat hafver för penningar; förty Naboth lefver icke, utan är död.

16. Då Achab hörde, att Naboth var död, stod han upp, att han skulle gå ned till Naboths den Jisreelitens vingård, och taga honom in.

17. Men HERRANS ord kom till Elia den Thisbiten, och sade:

18. Statt upp, och gack ned emot Israels Konung, som är i Samarien; si, han är i Naboths vingård, dit han nedergången är, till att taga honom in.

19. Och tala med honom, och säg: Så säger HERREN: Du hafver dräpit, dertill ock intagit. Och du skall tala med honom, och säga: Detta säger HERREN: På den staden, der hundar hafva slekt Naboths blod, skola ock hundar sleka ditt blod.

20. Och Achab sade till Elia: Hafver du ju funnit mig för din fienda? Han sade: Ja, hafver jag så funnit dig; derföre, att du såld äst till att intet annat göra, än det ondt är för HERRANOM.

21. Si, jag skall låta komma ondt öfver dig, och borttaga dina efterkommande, och skall utrota utaf Achab ock den som på väggena pissar, och den som innelyckt och igenlefd är i Israel;

22. Och skall göra ditt hus såsom Jerobeams hus, Nebats sons, och såsom Baesa hus, Ahia sons, för det retandets skull, der du mig med förtörnat hafver, och kommit Israel till att synda.

23. Och om Isebel talade HERREN desslikes, och sade: Hundar skola uppäta Isebel vid murarna i Jisreel.

24. Hvilken af Achab dör i stadenom, den skola hundar äta; och hvilken som dör på markene, den skola foglar under himmelen äta.

25. Alltså var ingen, den, så alldeles såld var till att göra det ondt var för HERRANOM, såsom Achab; ty hans hustru Isebel eggade honom dertill.

26. Och han gjorde sig till en stor styggelse, så att han vandrade efter afgudar, såsom de Amoreer gjort hade, hvilka HERREN för Israels barn fördrifvit hade.

27. Då Achab dessa orden hörde, ref han sönder sin kläder, och drog en säck på sin kropp, och fastade, och sof i säckenom, och gick luto.

28. Och HERRANS ord kom till Elia den Thisbiten, och sade:

29. Hafver du icke sett, huru Achab bugar sig för mig? Efter han nu bugar sig för mig, vill jag icke låta komma det onda i hans dagar; men i hans sons tid skall jag låta komma det onda öfver hans hus.

1 KUNGABOKEN, 22. CAPITLET

Achabs förbund, Propheter, strid, regering, död.

1. Och gingo tre år om, att intet örlig var emellan de Syrer och Israel.

2. I tredje årena drog Josaphat, Juda Konung, ned till Israels Konung.

3. Och Israels Konung sade till sina tjenare: Veten I icke, att Ramoth i Gilead är vårt, och vi sitte stilla, och tage det icke igen utu Konungens hand i Syrien?

4. Och sade till Josaphat: Vill du draga med mig i strid emot Ramoth i Gilead? Josaphat sade till Israels Konung: Jag vill vara såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, och mina hästar såsom dina hästar.

5. Och Josaphat sade till Israels Konung: Fråga dock i dag om HERRANS ord.

6. Då församlade Israels Konung Propheter vid fyrahundrad män, och sade till dem: Skall jag draga till Ramoth i Gilead till strid, eller skall jag låta bestå det? De sade: Drag ditupp; Herren varder det gifvandes i Konungens hand.

7. Men Josaphat sade: Är här nu ingen HERRANS Prophet mer, att vi måge, fråga af honom?

8. Israels Konung sade till Josaphat: Der är ännu en man, Micha, Jimla son, af hvilkom vi måge fråga HERRAN; men jag är vred på honom, ty han spår mig intet godt, utan allt ondt. Josaphat sade: Konungen tale icke så.

9. Då kallade Israels Konung en kamererare, och sade: Haf med hast Micha, Jimla son, hit.

10. Och Israels Konung, och Josaphat, Juda Konung, såto hvardera på sinom stol, klädde i Konungslig kläder, på platsen för portenom af Samarien; och alle Propheterna spådde för dem.

11. Och Zedekia, Chenaana son, hade gjort sig jernhorn, och sade: Detta säger HERREN: Härmed skall du stöta de Syrer, tilldess du gör ända på dem.

12. Och alle Propheterna spådde sammalunda, och sade: Drag upp till Ramoth i Gilead, och far lyckosamliga; HERREN varder det gifvandes i Konungens hand.

13. Och bådet, som bortgånget var till att kalla Micha, sade till honom: Si, Propheternas tal är endrägteliga godt för Konungenom; så låt nu ditt tal ock vara såsom deras tal, och tala det godt är.

14. Micha sade: Så sant som HERREN lefver, jag skall tala det som HERREN mig sägandes varder.

15. Och då han kom till Konungen, sade Konungen till honom: Micha, skole vi draga till Ramoth i Gilead till att strida, eller skole vi låta det bestå? Han sade till honom: Ja, drag ditupp, och far lyckosamliga. HERREN varder det gifvandes i Konungens hand.

16. Konungen sade åter till honom: Jag besvär dig, att du icke annat säger mig än sanningen, i HERRANS Namn.

17. Han sade: Jag såg hela Israel förströdd på bergen såsom får, de ingen herdan hafva; och HERREN sade: Hafva desse ingen herra? Hvar och en vände om hem igen med frid.

18. Då sade Israels Konung till Josaphat: Hafver jag icke sagt dig, att han intet godt spår mig, utan allt ondt?

19. Han sade: Derföre hör nu HERRANS ord: Jag såg HERRAN sitta på sinom stol; och allan himmelska hären stå der när honom, på hans högra sido, och hans venstra.

20. Och HERREN sade: Ho vill komma Achab i det sinnet, att han drager upp, och faller i Ramoth i Gilead? Och en sade det, och den andre det.

21. Då gick en ande ut, och steg fram för HERRAN, och sade: Jag vill komma honom i det sinnet. HERREN sade till honom: Hvarmed?

22. Han sade: Jag vill utgå, och vill vara en falsk ande uti alla hans Propheters mun. Han sade: Du skall komma honom i det sinnet, och få framgång; gack åstad, och gör alltså.

23. Nu se, HERREN hafver gifvit en falsk anda uti alla dessa dina Propheters mun; och HERREN hafver talat ondt öfver dig.

24. Då gick Zedekia fram, Chenaana son, och slog Micha vid kindbenet, och sade: Huru? Hafver då HERRANS Ande öfvergifvit mig, och talat med dig?

25. Micha sade: Du skall få set på den dagen, då du går utu den ena kammaren uti den andra, att du må förgömma dig.

26. Israels Konung sade: Tag Micha, och låt honom blifva när Amon borgamästaren, och när Joas, Konungens son;

27. Och säg: Detta säger Konungen: Sätter denna i fängsle, och spiser honom med bedröfvelses bröd och vatten, tilldess jag kommer igen med frid.

28. Micha sade: Kommer du med frid igen, så hafver icke HERREN talat genom mig. Och sade: Hörer häruppå, allt folk.

29. Alltså drog Israels Konung och Josaphat, Juda Konung, upp till Ramoth i Gilead.

30. Och Israels Konung sade till Josaphat: Jag vill förkläda mig, och komma i stridena; men du klädd i din egna kläder. Israels Konung förklädde sig, och drog i stridena.

31. Men Konungen i Syrien böd sina öfverstar öfver hans vagnar, som voro två och tretio, och sade: I skolen icke strida antingen emot små eller stora, utan emot Israels Konung allena.

32. Och då de öfverste sågo Josaphats vagnar, mente de att det hade varit Israels Konung, och föllo till honom med stridene; men Josaphat ropade.

33. Då nu då öfverste för vagnarna sågo, att det var icke Israels Konung, vände de tillbaka igen ifrå honom.

34. Och en man bände sin båga hårdt, och sköt Israels Konung emellan magan och lungorna. Och han sade till sin foroman: Vänd dina hand, och för mig utu hären; ty jag är sår.

35. Och striden vardt svår i den dagen. Och Konungen stod uppå vagnen emot de Syrer, och om aftonen blef han död; och blodet flöt utaf såret midt i vagnen.

36. Och man lät utropa i hären, då solen gick neder, och säga: Hvar och en gånge i sin stad, och i sitt land.

37. Alltså blef Konungen död, och vardt förd till Samarien; och de begrofvo honom i Samarien.

38. Och då de tvådde vagnen vid dammen för Samarien, slekte hundar hans blod; och skökor tvådde honom, efter HERRANS ord, det han talat hade.

39. Hvad mer af Achab sägandes är, och hvad allt han gjort hafver, och om det elphenbenshus som han byggde, och om alla de städer som han byggde, si, det är skrifvet i Israels Konungars Chrönico.

40. Alltså afsomnade Achab med sina fäder; och hans son Ahasia vardt Konung i hans stad.

41. Och Josaphat, Asa son, vardt Konung öfver Juda, i fjerde årena Achabs, Israels Konungs;

42. Och var fem och tretio år gammal, då han vardt Konung, och regerade fem och tjugu år i Jerusalem; hans moder het Asuba, Silhi dotter;

43. Och vandrade uti allom sins faders Asa väg, och gick icke derifrå, och gjorde det HERRANOM behagade.

44.   Dock kastade han icke bort de höjder; och folket offrade och rökte ännu på höjderna.

45.   Och han hade frid med Israels Konung.

46.   Hvad nu mer af Josaphat sägandes är, och hans magt, hvad han gjort, och huru han stridt hafver, si, det är skrifvet i Juda Konungars Chrönico.

47. Och fördref han desslikes utu landena hvad ännu qvart var af de roffare, som i hans faders Asa tid igenblefne voro.

48. Och ingen Konung var i Edom; men en höfvitsman var regent.

49. Och Josaphat hade låtit göra skepp i hafvet, som skulle till Ophir att hemta guld; men de foro intet åstad; förty de vordo sönderslagne i EzionGeber.

50. På den tiden sade Ahasia, Achabs son, till Josaphat: Låt mina tjenare fara med dina tjenare i skeppen; men Josaphat ville icke.

51. Och Josaphat afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven med sina fäder uti Davids hans faders stad; och Joram hans son vardt Konung i hans stad.

52. Ahasia, Achabs son, vardt Konung öfver Israel i Samarien, i sjuttonde årena i Josaphats, Juda Konungs, och regerade öfver Israel i tu år;

53. Och gjorde det ondt var för HERRANOM, och vandrade i sins faders och sine moders väg, och i Jerobeams, Nebats sons, väg, hvilken Israel kom till att synda.

54. Och han tjente Baal, och tillbad honom, och förtörnade HERRAN Israels Gud, såsom hans fader gjorde.