Konung Carl den Tolftes Bibel

LUKAS, 1. CAPITLET

Johannes. Jesus aflas. Johannes födes, omskäres. Zacharie lofsång.

1. Efter månge hafva tagit sig före att beskrifva de ting, som ibland oss aldravissast äro;

2. Såsom de oss sagt hafva, som af begynnelsen det med sin ögon sågo, och sjelfve en del voro af det de sade;

3. Syntes ock mig, sedan jag af begynnelsen all ting granneliga utfrågat hafver, ordenteligen skrifva dig till, min gode Theophile;

4. Att du må förfara vissa sanningen om de stycker, der du om undervister äst.

5. Uti Herodis, Judee Konungs, tid, var en Prest, utaf Abie skifte, benämnd Zacharias; och hans hustru, af Aarons döttrar, benämnd Elisabet.

6. De voro både rättfärdige för Gud, vandrande i all Herrans bud och stadgar ostraffeliga.

7. Och de hade inga barn; ty Elisabet var ofruktsam, och både voro de framlidne i sin ålder.

8. Så begaf det sig, då han i sitt skifte skulle hålla sitt Prestaämbete för Gudi,

9. Efter Presterskapets sed, och det föll på honom, att han skulle upptända rökelse, gick han in i Herrans tempel;

10. Och allt folket var utantill, och bad, så länge rökelsen skedde.

11. Så syntes honom Herrans Ängel, ståndandes på högra sidon vid rökaltaret.

12. Och Zacharias vardt förskräckt, då han såg honom, och en räddhåge föll öfver honom.

13. Så sade Ängelen till honom: Var icke förfärad, Zacharia; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, hvilkens namn du skall kalla Johannes.

14. Och dig skall varda glädje och fröjd; och månge skola fröjdas af hans födelse;

15. Ty han skall varda stor för Herranom; vin och starka drycker skall han icke dricka; och skall straxt i moderlifvet uppfylld varda med den Helga Anda;

16. Och han skall omvända många af Israels barn till Herran, deras Gud.

17. Och han skall gå för honom, med Elie anda och kraft, till att omvända fädernas hjerta till barnen, och de ohöriga till de rättfärdigas snällhet; och göra Herranom ett beredt folk.

18. Då sade Zacharias till Ängelen: Hvaraf skall jag detta veta? Ty jag är gammal, och min hustru är framliden i åldren.

19. Ängelen svarade, och sade till honom: Jag är Gabriel, som står i Guds åsyn, och är utsänd till att tala dig till, och båda dig denna goda tidenden.

20. Och si, du skall varda mållös, och skall intet kunna tala, intill den dagen, då detta sker; derföre, att du icke trodde minom ordom, hvilke skola fullkomnad varda i sin tid.

21. Och folket förbidde Zachariam, och förundrade sig, att han så länge dvaldes i templet.

22. Men då han utgick, kunde han intet tala med dem; och så förmärkte de, att han hade sett någon syn i templet; och han tecknade dem, och blef mållös.

23. Och det begaf sig, då hans ämbetsdagar ute voro, gick han hem i sitt hus.

24. Och efter de dagar vardt hans hustru Elisabet hafvandes; och fördolde sig i fem månader, och sade:

25. Så hafver nu Herren gjort med mig, i de dagar, då han såg till mig, på det han skulle borttaga min försmädelse ibland menniskorna.

26. Uti sjette månaden vardt Gabriel Ängel utsänd af Gudi, uti en stad i Galileen, benämnd Nazareth;

27. Till en jungfru, som förlofvad var enom man, hvilkens namn var Joseph, af Davids hus; och jungfrunes namn Maria.

28. Och Ängelen kom in till henne, och sade: Hel, full med nåd! Herren är med dig; välsignad du ibland qvinnor.

29. Då hon såg honom, vardt hon förfärad af hans tal, och tänkte uppå, hurudana helsning detta var.

30. Då sade Ängelen till henne: Frukta dig icke, Maria; ty du hafver funnit nåd för Gudi.

31. Si, du skall afla i ditt lif, och föda en son, hvilkens Namn du skall kalla JESUS.

32. Han skall varda stor, och kallas dens Högstas Son; och Herren Gud skall gifva honom hans faders Davids säte;

33. Och han skall vara en Konung öfver Jacobs hus i evig tid; och på hans rike skall ingen ände vara.

34. Då sade Maria till Ängelen: Huru skall detta tillgå? Ty jag vet af ingen man.

35. Ängelen svarade, och sade till henne: Den Helge Ande skall komma öfver dig, och dens Högstas kraft skall öfverskygga dig; derföre ock det Helga, som af dig födt varder, skall kallas Guds Son.

36. Och si, Elisabet, din fränka, hafver ock aflat en son i sin ålderdom; och detta är sjette månaden åt henne, som hetes vara ofruktsam;

37. Ty för Gud är ingen ting omöjelig.

38. Då sade Maria: Si, Herrans tjenarinna; varde mig efter ditt tal. Och Ängelen skiljdes ifrå henne.

39. Uti de dagar stod Maria upp, och gick i bergsbygdena med hast, uti Jude stad;

40. Och kom uti Zacharie hus, och helsade Elisabet.

41. Och det begaf sig, då Elisabet hörde Marie helsning, sprang barnet uti hennes lif. Och Elisabet vardt uppfylld med den Helga Anda;

42. Och hon ropade med höga röst, och sade: Välsignad du ibland qvinnor, och välsignad dins lifs frukt.

43. Och hvadan kommer mig detta, att mins Herras moder kommer till mig?

44. Si, då rösten af dine helsning kom i min öron, sprang barnet af glädje i mitt lif.

45. Och salig äst du, som trodde; ty all ting varda fullbordad, som dig sagd äro af Herranom.

46. Och Maria sade: Min själ prisar storliga Herran;

47. Och min ande fröjdar sig i Gudi, minom Frälsare;

48. Ty han hafver sett till sine tjenarinnos ringhet: Si, härefter varda all slägte mig saliga kallande.

49. Ty den Mägtige hafver gjort mägtig ting med mig, och hans Namn är heligt;

50. Och hans barmhertighet varar ifrå slägte till slägte, öfver dem som frukta honom.

51. Han hafver bedrifvit magt med sinom arm, och förskingrat dem, som högfärdige äro uti deras hjertas sinne.

52. De mägtige hafver han satt af sätet, och uppsatt de ringa.

53. De hungriga hafver han med god ting uppfyllt, och de rika hafver han låtit tomma blifva.

54. Han hafver upptagit sin tjenare Israel, tänkande på sina barmhertighet;

55. Såsom han sagt hafver till våra fäder, Abraham och hans säd, till evig tid.

56. Och Maria blef när henne vid tre månader; och gick så hem i sitt hus igen.

57. Så vardt då Elisabet tiden fullbordad att hon skulle föda, och hon födde en son.

58. Och hennes grannar och fränder fingo höra, att Herren hade gjort stor barmhertighet med henne, och fröjdade sig med henne.

59. Och det begaf sig, på åttonde dagen kommo de till att omskära barnet; och kallade honom, efter hans fader, Zacharias.

60. Då svarade hans moder, och sade: Ingalunda; men han skall heta Johannes.

61. Då sade de till henne: Uti dine slägt är ingen, som hafver det namnet.

62. Så tecknade de hans fader, hvad han ville kalla honom.

63. Och han äskade ena taflo, der han uti skref, sägandes: Johannes är hans namn; och alle förundrade sig derpå.

64. Och straxt öppnades hans mun, och hans tunga; och han talade, lofvandes Gud.

65. Och stor fruktan kom öfver alla deras grannar; och ryktet om allt detta gick ut öfver alla Judiska bergsbygdena.

66. Och alle de, som det hörde, sattet i sitt hjerta, sägande: Hvad månn varda utaf detta barnet? Ty Herrans hand var med honom.

67. Och hans fader Zacharias vardt uppfylld med den Helga Anda, propheterade, och sade:

68. Lofvad vare Herren, Israels Gud; ty han hafver besökt och förlossat sitt folk;

69. Och hafver upprättat oss salighetenes horn, uti sins tjenares Davids hus;

70. Såsom han i förtiden talat hafver, genom sina helga Propheters mun;

71. Att han skulle frälsa oss ifrå våra ovänner, och utur allas deras hand, som hata oss;

72. Och bevisa barmhertighet med våra fäder, och minnas på sitt helga Testamente;

73. Och på den ed, som han svorit hafver vårom fader Abraham, att gifva oss;

74. Att vi, frälste utur våra ovänners hand, måtte honom tjena utan fruktan;

75. I helighet och rättfärdighet, för honom, i alla våra lifsdagar.

76. Och du barn skall kallas dens Högstas Prophet; du skall gå för Herranom, till att bereda hans vägar;

77. Och gifva hans folke salighetenes kunskap, till deras synders förlåtelse;

78. Genom vår Guds innerliga barmhertighet, genom hvilken uppgången af höjdene hafver oss besökt;

79. Till att uppenbaras dem, som sitta i mörkret och dödsens skugga, och styra våra fötter på fridsens väg.

80. Och barnet växte upp, och stärktes i Andanom; och vistades i öknene, till den dagen han skulle framkomma för Israels folk.

LUKAS, 2. CAPITLET

Jesus född, omskoren, i templet ställd. Simeon. Hanna. Jesus tolf år gammal.

1. Det begaf sig i den tiden, att af Kejsar Augusto utgick ett bud, att all verlden skulle beskattas;

2. Och denna beskattning var den första, och skedde under den höfdingen öfver Syrien, Cyrenio.

3. Och de gingo alle, hvar uti sin stad, till att låta beskatta sig.

4. Så for ock Joseph upp af Galileen, af den staden Nazareth, in uti Judiska landet, till Davids stad, som heter BethLehem; ty han var af Davids hus och slägt;

5. På det han skulle låta beskatta sig, med Maria, sin trolofvada hustru, hvilken hafvandes var.

6. Så begaf sig, medan de voro der, vordo dagarna fullbordade att hon skulle föda.

7. Och hon födde sin förstfödda Son, och svepte honom i lindakläder, och lade honom neder i en krubbo; ty dem var icke rum i herbergena.

8. Och i den samma ängden voro någre herdar, de der vakade, och höllo vård om nattena öfver sin hjord.

9. Och si, Herrans Ängel stod när dem, och Herrans klarhet kringsken dem; och de vordo storliga förfärade.

10. Och sade Ängelen till dem: Varer icke förfärade; si, jag bådar eder stor glädje, hvilken allo folkena vederfaras skall;

11. Ty i dag är eder födder Frälsaren, som är Christus Herren, i Davids stad.

12. Och detta skall vara eder för tecken: I skolen finna barnet svept i lindakläder, nederlagdt i en krubbo.

13. Och straxt vardt med Ängelen ett stort tal af den himmelska härskaran, de der lofvade Gud, och sade:

14. Ära vare Gud i höjdene, och frid på jordene, och menniskomen en god vilje.

15. Och det begaf sig, att Änglarna foro ifrå dem upp i himmelen, och herdarna begynte säga emellan sig: Låter oss nu gå till BethLehem, och se det som vi hafve hört skedt vara, det Herren oss uppenbarat hafver.

16. Och de gingo hasteliga, och funno Maria, och Joseph, och barnet nederlagdt i krubbon.

17. Och då de det sett hade, beryktade de ut hvad dem sagdt var om detta barnet.

18. Och alle, de det hörde, förundrade sig på de ting, som dem sagd voro af herdarna.

19. Men Maria gömde all dessa ord, betraktandes dem i sitt hjerta.

20. Och herdarna gingo tillbaka igen, prisade och lofvade Gud öfver allt det de hört och sett hade, såsom dem sagdt var.

21. Och då åtta dagar voro framgångne, att barnet skulle omskäras, kallades hans Namn JESUS; hvilket så kalladt var af Ängelen, förr än han aflad vardt i moderlifvet.

22. Och då deras renselsedagar voro fullkomnade, efter Mose lag, hade de honom till Jerusalem, på det de skulle bära honom fram för Herran;

23. Såsom skrifvet är i Herrans lag: Allt mankön, som först öppnar moderlifvet, skall kallas heligt Herranom;

24. Och på det de skulle offra, såsom sagdt var i Herrans lag, ett par turturdufvor, eller två unga dufvor.

25. Och si, i Jerusalem var en man, benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig, och vänte efter Israels tröst; och den Helge Ande var med honom.

26. Och han hade fått svar af den Helga Anda, att han icke skulle se döden, utan han hade sett tillförene Herrans Christ.

27. Och han kom af Andans tillskyndelse i templet. Och föräldrarna båro in barnet Jesum, att de skulle göra för honom, såsom sedvänja var i lagen.

28. Då tog han honom i sin famn, och lofvade Gud, och sade:

29. Herre, nu låter du din tjenare fara i frid, efter som du sagt hafver;

30. Ty min ögon hafva sett dina salighet;

31. Hvilka du beredt hafver för allo folke;

32. Ett Ljus till Hedningarnas upplysning, och ditt folk Israel till pris.

33. Och Joseph och hans moder förundrade sig på det, som sades om honom.

34. Och Simeon välsignade dem, och sade till Maria, hans moder: Si, denne är satt till ett fall och uppståndelse mångom i Israel, och till ett tecken, hvilko emot sagdt varder.

35. Ja, ett svärd skall ock gå igenom dina själ, på det mång hjertans tankar skola uppenbaras.

36. Och der var en Prophetissa, benämnd Hanna, Phanuels dotter, af Assurs slägte; hon var kommen till en stor ålder, och hade lefvat i sju år med sin man, ifrå sin jungfrudom;

37. Och var nu en enka, vid fyra och åttatio år; hon kom aldrig bort utu templet, tjenandes Gudi, med fasto och böner, natt och dag.

38. Hon kom ock dertill i samma stundene, och prisade Herran; och talade om honom till alla dem, som i Jerusalem vänte förlossning.

39. Och då de all ting fullbordat hade efter Herrans lag, drogo de in i Galileen igen, uti sin stad Nazareth.

40. Men barnet växte upp, och förstärktes i Andanom, och uppfylldes med vishet; och Guds nåd var med honom.

41. Och hans föräldrar gingo årliga till Jerusalem, till Påskahögtiden.

42. Och då han vardt tolf åra gammal, och de uppfarne voro till Jerusalem, efter högtidenes sedvänjo;

43. Och de fullkomnat hade dagarna, och gingo hem igen, blef pilten Jesus qvar i Jerusalem, och Joseph och hans moder visste der intet af.

44. Men de mente, att han var i sällskapet, och de gingo ena dagsled, och sökte honom ibland fränder och vänner.

45. Och då de icke funno honom, gingo de till Jerusalem igen, och sökte honom.

46. Så begaf det sig, efter tre dagar funno de honom i templet, sittandes midt ibland de lärare, hörandes dem, och frågandes dem;

47. Och alle, de honom hörde, förskräckte sig öfver hans förstånd och svar.

48. Och då de sågo honom, förundrade de sig; och hans moder sade till honom: Min Son, hvi gjorde du oss detta? Si, din fader och jag hafve sökt efter dig sörjande.

49. Och han sade till dem: Hvad är det, att I sökten mig? Vissten I icke, att uti de stycker, som min Fader tillhöra, bör mig vara?

50. Och de förstodo icke ordet, som han med dem talade.

51. Och så for han ned med dem, och kom till Nazareth, och var dem underdånig; men hans moder gömde all dessa ord uti sitt hjerta.

52. Och Jesus växte till i visdom, ålder och nåde, för Gud och menniskor.

LUKAS, 3. CAPITLET

Johannes lärer, döper. Jesu dop och fäder.

1. Uti femtonde årena af Tiberii Kejsaredöme, då Pontius Pilatus var landshöfding i Judeen, och Herodes var Tetrarcha i Galileen, och Philippus, hans broder, Tetrarcha i Itureen, och i den ängden Trachonitis, och Lysanias Tetrarcha i Abilene;

2. Under de öfversta Presterna Hannas och Caiphas, kom Guds befallning till Johannes, Zacharie son, i öknene.

3. Och han kom i alla den ängden vid Jordan, och predikade bättringenes döpelse, till syndernas förlåtelse;

4. Såsom skrifvet är i den boken af Esaie Prophetens ordom, den der säger: Uti öknen är en ropandes röst: Bereder Herrans väg; görer hans stigar rätta.

5. Alla dalar skola uppfyllas, och all berg och backar skola förnedras; och det krokot är, skall rätt varda, och det ojemnt är, skall vändas i släta vägar;

6. Och allt kött skall se Guds salighet.

7. Så sade han då till folket, som utgick till att döpas af honom: I huggormars afföda, ho hafver eder föregifvit, att I undkomma skolen den tillkommande vrede?

8. Görer fördenskull tillbörlig bättrings frukt; och tager eder icke före att säga vid eder sjelf: Vi hafve Abraham till fader; ty jag säger eder: Gud är mägtig uppväcka Abrahe söner af dessa stenar.

9. Och nu är allaredo yxen satt till rotena på trän; hvart och ett trä, som icke bär goda frukt, varder afhugget, och kastadt i elden.

10. Och folket frågade honom, sägande: Hvad skole vi då göra?

11. Svarade han, och sade till dem: Den der två kjortlar hafver, han gifve den som ingen hafver; och den der mat hafver, göre sammalunda.

12. Så kommo ock de Publicaner, till att döpas, och sade till honom: Mästar, hvad skole då vi göra?

13. Sade han till dem: Kräfver icke mer ut, än eder förelagdt är.

14. Frågade ock krigsmän honom, sägande: Hvad skole då vi göra? Sade han till dem: Görer ingom öfvervåld och orätt, och låter eder nöja åt edor lön.

15. Så begynte då folket hafva en gissan, och alle tänkte i sin hjerta om Johanne, om han icke var Christus.

16. Då svarade Johannes, och sade till alla: Jag döper eder i vatten; men en varder kommandes, som starkare är än jag, hvilkens skoremmar jag icke värd är att upplösa; han skall döpa eder med den Helga Anda, och med eld;

17. Hvilkens kastoskofvel är uti hans hand, och han skall rensa sin loga, och församla hvetet uti sina lado; men agnarna skall han uppbränna uti evig eld.

18. Och mång annor stycke förmanade han, och predikade för folket.

19. Då Herodes Tetrarcha vardt straffad af honom, för Herodias, sins broders Philippi hustrus, skull, och för allt det onda, som Herodes gjorde;

20. Öfver allt detta lade han Johannem i häktelse.

21. Och det begaf sig, då allt folket lät sig döpa, och Jesus vardt ock döpt, och bad, öppnades himmelen.

22. Och den Helge Ande kom ned i lekamlig hamn, såsom en dufva, på honom; och en röst kom af himmelen, som sade: Du äst min älskelige Son; uti dig behagar mig.

23. Och Jesus begynte vara vid tretio år; och han vardt hållen för Josephs son, hvilken var Eli son;

24. Hvilken var Matthats son; hvilken var Levi son; hvilken var Melchi son; hvilken var Janna son; hvilken var Josephs son;

25. Hvilken var Mattathie son; hvilken var Amos son; hvilken var Naums son; hvilken var Esli son; hvilken var Nagge son;

26. Hvilken var Maaths son; hvilken var Mattathie son; hvilken var Semei son; hvilken var Josephs son; hvilken var Juda son;

27. Hvilken var Johanna son; hvilken var Rhesa son; hvilken var Zorobabels son; hvilken var Salathiels son; hvilken var Neri son;

28. Hvilken var Melchi son; hvilken var Addi son; hvilken var Kosams son; hvilken var Elmodams son; hvilken var Ers son;

29. Hvilken var Jose son; hvilken var Eliezers son; hvilken var Jorims son; hvilken var Matthats son; hvilken var Levi son;

30. Hvilken var Simeons son; hvilken var Juda son; hvilken var Josephs son; hvilken var Jonans son; hvilken var Eliakims son;

31. Hvilken var Melea son; hvilken var Mainans son; hvilken var Matthatha son; hvilken var Nathans son; hvilken var Davids son;

32. Hvilken var Jesse son; hvilken var Obeds son; hvilken var Boas son; hvilken var Salmons son; hvilken var Naassons son;

33. Hvilken var Aminadabs son; hvilken var Arams son; hvilken var Esroms son; hvilken var Phares son; hvilken var Juda son;

34. Hvilken var Jacobs son; hvilken var Isaacs son; hvilken var Abrahams son; hvilken var Thara son; hvilken var Nachors son;

35. Hvilken var Saruchs son; hvilken var Ragua son; hvilken var Phalegs son; hvilken var Ebers son; hvilken var Sala son;

36. Hvilken var Cainans son; hvilken var Arphaxads son; hvilken var Sems son; hvilken var Noe son; hvilken var Lamechs son;

37. Hvilken var Mathusala son; hvilken var Enochs son; hvilken var Jareds son; hvilken var Maleleels son; hvilken var Cainans son;

38. Hvilken var Enos son; hvilken var Seths son; hvilken var Adams son; hvilken var Guds.

LUKAS, 4. CAPITLET

Jesus frestas, lärer, utdrifves, helar.

1. Sedan gick Jesus ifrå Jordan igen, full med den Helga Anda, och vardt hafder af Andanom uti öknena;

2. Och frestades i fyratio dagar af djefvulen, och åt intet i de dagar; utan då de ändade voro, sedan hungrade honom.

3. Då sade djefvulen till honom: Äst du Guds Son, så säg till denna stenen, att han varder bröd.

4. Då svarade Jesus, och sade till honom: Det är skrifvet: Menniskan lefver icke allenast af bröd, utan af hvart och ett Guds ord.

5. Och djefvulen hade honom på ett högt berg, och viste honom all rike i verldene, uti ett ögnablick.

6. Och djefvulen sade till honom: Dig vill jag gifva all denna magten, och deras härlighet; ty de äro mig i händer gifven, och hvem jag vill, gifver jag dem.

7. Vill du nu falla ned, och tillbedja mig, så skola de all höra dig till.

8. Jesus svarade, och sade till honom: Gack bort ifrå mig, Satan; ty det är skrifvet: Din Herra Gud skall du tillbedja, och honom allena skall du dyrka.

9. Och hade han honom till Jerusalem, och satte honom uppå tinnarna af templet, och sade till honom: Äst du Guds Son, så gif dig här nedföre.

10. Ty det är skrifvet: Han skall befalla sina Änglar om dig; att de skola förvara dig;

11. Och bära dig på sina händer, att du icke stöter din fot emot stenen.

12. Då svarade Jesus, och sade till honom: Det är sagdt: Du skall icke fresta Herran din Gud.

13. Och sedan djefvulen hade fullkomnat all frestelsen, for han ifrå honom till en tid.

14. Och Jesus kom, genom Andans kraft, in i Galileen igen; och ryktet gick ut om honom i all den ängden deromkring.

15. Och han lärde i deras Synagogor, och vardt prisad af allom.

16. Och han kom till Nazareth, der han uppfödder var; och gick om Sabbathsdagen in i Synagogon, som hans sedvänja var, och stod upp, och ville läsa.

17. Då vardt honom fången Esaie Prophetens bok; och då han lät upp bokena, fann han det rummet, der skrifvet står:

18. Herrans Ande är öfver mig, derföre att han hafver smort mig; till att förkunna Evangelium dem fattigom hafver han sändt mig, till att läka de förkrossada hjerta; till att predika de fångar frihet, och dem blindom syn, och dem sönderslagnom förlossning;

19. Till att predika Herrans behageliga år.

20. Sedan lade han boken tillhopa, och fick tjenarenom, och satte sig; och allas deras ögon, som i Synagogone vore, aktade på honom.

21. Då begynte han till att säga till dem: I dag är denna Skrift fullbordad för edor öron.

22. Och de båro honom alle vittnesbörd, och förundrade sig på de nådefulla ord, som gingo af hans mun, och sade: Är icke denne Josephs son?

23. Då sade han till dem: Visserliga mågen I säga till mig denna liknelsen: Läkare, läk dig sjelfvan; huru stor ting hafve vi hört i Capernaum skedd vara; gör ock sådana här i ditt fädernesland.

24. Sade han: Sannerliga säger jag eder: Ingen Prophet är afhållen i sitt fädernesland.

25. Men jag säger eder i sanning: Många enkor voro i Israel, uti Elie tid, då himmelen igenlyckt var i tre år och sex månader, då stor hunger var öfver hela landet.

26. Och till ingen af dem vardt Elias sänd; utan till ena enko uti Sareptha Sidons.

27. Och månge spitelske voro i Israel, i Elisei Prophetens tid; och ingen af dem vardt ren gjord, förutan Naeman af Syrien.

28. Och alle, de i Synagogon voro, uppfylldes med vrede, då de detta hörde;

29. Och uppreste sig emot honom, och drefvo honom utu staden, och ledde honom ut öfverst på klinten af berget, der deras stad på byggder var, och ville stört honom der utföre;

30. Men han gick midt igenom dem sin väg.

31. Och han kom ned till den staden Capernaum i Galileen; och der lärde han dem om Sabbatherna.

32. Och de förundrade sig på hans lärdom; ty med hans tal var väldighet.

33. Och uti Synagogon var en menniska besatt med en oren djefvuls anda; och han ropade med höga röst,

34. Sägandes: Hej, hvad hafve vi med dig, Jesu Nazarene? Äst du kommen till att förderfva oss? Jag vet ho du äst, nämliga den Guds Helige.

35. Och Jesus näpste honom, sägandes: Var tyst, och gack ut af honom. Och djefvulen kastade honom midt ibland dem, och gick ut af honom, och gjorde honom ingen skada.

36. Och en förfärelse kom öfver dem alla; och de talade inbördes med hvarannan, sägande: Hvad skall detta vara? Ty han bjuder de orena andar med magt och väldighet, och de gå ut.

37. Och ryktet gick ut om honom allestäds i de landsändar deromkring.

38. Då Jesus uppstod utu Synagogon, gick han in i Simons hus. Och Simons svära betvingades med stora skälfvosot; då bådo de honom för henne.

39. Och han trädde in till henne, och näpste skälfvone; och skälfvan öfvergaf henne; och hon stod straxt upp, och tjente dem.

40. Då solen nedergick, alle de som hade sjukt folk af allahanda sjukor, ledde dem till honom; och han lade händerna på hvar och en, och gjorde dem helbregda.

41. Foro också djeflarna ut af mångom, ropade och sade: Du äst Christus, Guds Son; då näpste han dem, och stadde icke till att de skulle tala; ty de visste, att han var Christus.

42. Då dager vardt, gick han ut i ödemarken; och folket sökte honom, och kommo till honom, och förhöllo honom, att han icke skulle gå ifrå dem.

43. Då sade han till dem: Andra städer måste jag ock predika Guds rike; ty jag är dertill sänd.

44. Och han predikade uti de Synagogor i Galileen.

LUKAS, 5. CAPITLET

Petri fiskafänge. En spitelsk, en borttagen. Rätt fasta. Mattheus.

1. Och det begaf sig, då folket föll honom öfver, på det de skulle höra Guds ord; och han stod utmed sjön Genesaret;

2. Och han såg två båtar stå i sjöstranden; men fiskarena voro utgångne af dem, till att två sin nät.

3. Då gick han in uti en båt, som var Simons, och bad honom, att han skulle lägga litet ut ifrå landet. Och han satte sig, och lärde folket utu båten.

4. Då han vände igen tala, sade han till Simon: Lägg ut på djupet, och kaster edor nät ut till drägt.

5. Då svarade Simon, och sade till honom: Mästar, vi hafve arbetat hela nattena, och fått intet; men på din ord vill jag kasta ut näten.

6. Och då de det gjorde, beslöto de en mägta stor hop fiskar; och deras nät gick sönder.

7. Och de vinkade till sina stallbröder, som voro uti den andra båten, att de skulle komma och hjelpa dem. Och de kommo, och uppfyllde båda båtarna, så att de begynte sjunka.

8. Då Simon Petrus det såg, föll han till Jesu knä, sägandes: Herre, gack ut ifrå mig; ty jag är en syndig menniska.

9. Ty en förskräckelse var kommen öfver honom, och öfver alla de med honom voro, för detta fiskafängets skull, som de fått hade;

10. Sammalunda ock öfver Jacobum och Johannem, Zebedei söner, som Simons stallbröder voro. Då sade Jesus till Simon: Var icke förfärad; härefter skall du taga menniskor.

11. Och de förde båda båtarna i land, och öfvergåfvo alltsammans, och följde honom.

12. Så begaf det sig, då han var uti en stad, och si, der var en man full med spitelsko; när han fick se Jesum, föll han ned på sitt ansigte, och bad honom, sägandes: Herre, om du vill, kan du göra mig renan.

13. Då räckte han ut handena, och tog på honom, sägandes: Jag vill, var ren. Och straxt gick spitelskan bort af honom.

14. Och han böd honom, att han det för ingom säga skulle; utan gack (sade han), och visa dig Prestenom, och offra för din renselse, efter som Mose budit hafver, dem till vittnesbörd.

15. Och ryktet gick ändå vidare ut om honom, och mycket folk församlade sig, att de skulle höra honom, och blifva botade af honom ifrå deras krankheter.

16. Men han gick afsides bort i ödemarkena, och bad.

17. Och det begaf sig på en dag, då han lärde, och der voro de Phariseer och Skriftlärde sittande, som komne voro utaf alla städer i Galileen, och Judeen, och af Jerusalem; och Herrans kraft var till att göra dem helbregda.

18. Och si, någre män båro ena mennisko på en säng, hvilken borttagen var, och de sökte efter, huru de skulle komma honom in, och läggan framför honom.

19. Och då de icke funno, för folkets skull, på hvilko sidon de skulle bäst komma honom in, stego de upp på taket, och släppte honom ned genom taket, med sängen, midt för Jesum.

20. Och då han såg deras tro, sade han till honom: Menniska, dina synder varda dig förlåtna.

21. Och de Skriftlärde och Phariseer begynte tänka, sägande: Ho är denne, som talar Guds hädelse? Ho kan förlåta synder, utan Gud allena?

22. Då Jesus förmärkte deras tankar, svarade han, och sade till dem: Hvad tänken I uti edor hjerta?

23. Hvilket är lättare säga: Dina synder varda dig förlåtna; eller säga: Statt upp, och gack?

24. Men på det I skolen veta, att Menniskones Son hafver magt på jordene förlåta synder, sade han till den borttagna: Dig säger jag, statt upp, tag dina säng, och gack i ditt hus.

25. Och han stod straxt upp för deras ögon, tog sängen, deruti han legat hade, och gick sina färde hem i sitt hus, och prisade Gud.

26. Och de förskräcktes alle, och lofvade Gud, och vordo fulle med fruktan, sägande: Vi hafve sett i dag sällsynt ting.

27. Sedan gick han ut, och fick se en Publican, benämnd Levi, sittandes vid tullen, och sade till honom: Följ mig.

28. Han stod upp, och följde honom, och öfvergaf alltsamman.

29. Och Levi gjorde honom ett stort gästabåd i sitt hus; och der voro en stor hop Publicaner, och andre som med dem till bords såto.

30. Och de Skriftlärde och Phariseer knorrade emot hans Lärjungar, sägande: Hvi äten I och dricken med de Publicaner och syndare?

31. Då svarade Jesus, och sade till dem: De behöfva icke läkare, som helbregda äro, utan de som kranke äro.

32. Jag är icke kommen till att kalla de rättfärdiga, utan syndare, till bättring.

33. Då sade de till honom: Hvi fasta Johannis lärjungar så ofta, och bedja så mycket, sammalunda ock de Phariseers lärjungar; men dine Lärjungar äta och dricka?

34. Sade han till dem: Icke kunnen I drifva bröllopsfolket till att fasta, så länge brudgummen är när dem?

35. Men de dagar skola komma, att brudgummen varder tagen ifrå dem; då skola de fasta i de dagar.

36. Och han sade ock till dem en liknelse: Ingen sätter en klut af nytt kläde på gammalt kläde; annars söndersliter han det nya, och den kluten af det nya skickar sig icke efter det gamla.

37. Och ingen låter nytt vin i gamla flaskor; annars slår det nya vinet flaskorna sönder, och spilles ut, och flaskorna blifva förderfvade;

38. Utan nytt vin skall man låta uti nya flaskor, och så blifva de både förvarad.

39. Och ingen, som dricker gammalt vin, begärar straxt nytt; ty han säger: Det gamla är bättre.

LUKAS, 6. CAPITLET

Sabbaths lag. De tolf valde. Sann, osann salighet. Christelig vandel.

1. Och det begaf sig på en Eftersabbath, att han gick igenom säd; och hans Lärjungar ryckte upp ax, och gnuggade sönder med händerna, och åto.

2. Då sade somlige af de Phariseer till dem: Hvi gören I det som icke är lofligit göra om Sabbatherna?

3. Svarade Jesus, och sade till dem: Hafven I icke läsit hvad David gjorde, då han hungrade, och de med honom voro?

4. Huru han gick in i Guds hus, och tog skådobröden, och åt, och gaf desslikes dem som med honom voro; hvilket ingom lofligit var att äta, utan allenast Prestomen.

5. Och sade han till dem: Menniskones Son är en Herre, desslikes ock öfver Sabbathen.

6. Och det begaf sig på en annan Sabbath, att han gick in uti Synagogon, och lärde; och der var en menniska, hvilkens högra hand var borttvinad.

7. Och de Skriftlärde och Phariseer vaktade på honom, om han någon helbregda gjorde på Sabbathen, att de måtte finna något, der de kunde anklagan före.

8. Men han förstod deras tankar, och sade till menniskona, som den tvinada handen hade: Statt upp, och gack fram. Han stod upp, och gick fram.

9. Då sade Jesus till dem: Jag skall spörja eder: Må man göra väl om Sabbatherna, eller göra illa; hjelpa lifvet, eller förspillat?

10. Och han såg sig om på dem alla, och sade till menniskona: Räck ut dina hand. Han ock så gjorde. Och hans hand vardt honom färdig, såsom den andra.

11. Men de vordo ursinnige, och talades vid emellan sig, hvad de skulle göra åt Jesus.

12. Så hände det uti de dagar, att han utgick uppå ett berg till att bedja; och blef der öfver nattena i bönen till Gud.

13. Och då dager vardt, kallade han sina Lärjungar; och utvalde tolf af dem, hvilka han ock kallade Apostlar.

14. Simon, den han ock kallade Petrus, och Andreas, hans broder, Jacobus och Johannes, Philippus och Bartholomeus,

15. Mattheus och Thomas, Jacobus, Alphei son, och Simon, som kallas Zelotes,

16. Och Judas, Jacobs (son), och Judas Ischariothes, den ock förrädaren var.

17. Och han gick neder med dem, och stod på en plats i markene, och hele hopen af hans Lärjungar, och ganska mycket folk utaf allt Judiska landet, och Jerusalem, och ifrå Tyrus och Sidon, som vid hafvet ligga;

18. Hvilke komne voro, på det de ville höra honom, och varda botade af sina sjukdomar. Och de, som qvalde voro af de orena andar, vordo helbregda.

19. Och allt folket for efter att taga på honom; ty af honom gick kraft, som alla botade.

20. Och han lyfte upp sin ögon öfver sina Lärjungar, och sade: Salige ären I fattige; ty Guds rike hörer eder till.

21. Salige ären I, som nu hungren; ty I skolen blifva mättade. Salige ären I, som nu gråten; ty I skolen le.

22. Salige varden I, då menniskorna hata eder, och afskilja eder, och banna eder, och bortkasta edart namn, såsom det ondt vore, för menniskones Sons skull.

23. Glädjens och fröjdens på den dagen; ty si, edor lön är mycken i himmelen; sammalunda hafva deras fäder ock gjort Prophetomen.

24. Men ve eder, som rike ären; ty I hafven edar hugnad.

25. Ve eder, som mätte ären; ty I skolen hungra. Ve eder, som nu len; ty I skolen gråta och sörja.

26. Ve eder, då alla menniskor lofva eder; ty sammalunda hafva ock deras fäder gjort dem falska Prophetomen.

27. Men eder, som hören, säger jag: Älsker edra ovänner; görer dem godt, som hata eder;

28. Välsigner dem som eder banna, och beder för dem som eder orätt göra.

29. Den dig slår på det ena kindbenet, dem håll ock det andra till; och den dig tager mantelen ifrå, honom förhåll icke heller kjortelen.

30. Hvarjom och enom, som något begärar af dig, honom gif; och af den, som dina ting tager ifrå dig, beds intet igen.

31. Och såsom I viljen att menniskorna skola göra eder, görer ock I dem sammalunda.

32. Och om I älsken dem, som eder älska, hvad tack hafven I derföre? Ty syndarena älska ock dem, af hvilka de älskade varda.

33. Och om I gören dem godt, som eder godt göra, hvad tack hafven I derföre? Ty syndarena göra det ock.

34. Och om I lånen dem, der I hoppens få något igen, hvad tack hafven I derföre? Ty syndarena låna ock syndarom, på det de skola få lika igen.

35. Utan heldre älsker edra ovänner, och görer väl, och låner, förhoppandes der intet af; och edor lön skall vara mycken, och I skolen vara dens Högstas barn; ty han är mild emot de otacksamma och onda.

36. Varer fördenskull barmhertige, såsom edar Fader ock barmhertig är.

37. Dömer icke så varden I icke dömde; fördömer icke, så varden I icke fördömde; förlåter, så varder eder förlåtet.

38. Gifver, så varder eder gifvet; ett godt mått, väl stoppadt, skakadt och öfverflödande, skall man gifva uti edart sköt; ty med samma mått, som I mäten, skola andre mäta eder.

39. Och han sade till dem en liknelse: Kan ock en blinder leda en blindan? Falla de icke både i gropena?

40. Lärjungen är icke öfver sin Mästare; men hvar och en är fullkommen, då han är såsom hans Mästare.

41. Hvad ser du ett grand uti dins broders öga; men en bjelka uti ditt eget öga varder du intet varse?

42. Eller huru kan du säga till din broder: Broder, håll, jag vill borttaga grandet, som uti ditt öga är; och du ser icke sjelf bjelkan uti ditt öga? Du skrymtare, tag först bort bjelkan utu ditt öga, och sedan se till att du kan uttaga grandet, som är i dins broders öga.

43. Ty det är icke godt trä, som gör onda frukt; ej heller ondt trä, som gör goda frukt.

44. Ty hvart och ett trä varder kändt af sine frukt; ty icke hemtar man heller fikon af törne; ej heller hemtar man vinbär af tistelen.

45. En god menniska bär godt fram utaf sins hjertas goda fatabur, och en ond menniska bär ondt fram utaf sins hjertas onda fatabur; ty deraf hjertat fullt är, det talar munnen af.

46. Hvad kallen I mig Herra, Herra; och gören dock icke hvad jag säger eder?

47. Hvilken som kommer till mig, och hörer min ord, och gör derefter, jag vill låta eder se, hvem han lik är.

48. Han är lik enom man, som bygger ett hus; hvilken grof djupt, och lade grundvalen på hälleberget; då floden kom, strömmade hon in på huset, och kunde dock intet röra det; ty det var grundadt på hälleberget.

49. Men den der hörer, och icke gör, han är lik enom man, som byggde sitt hus på jordena, utan grundval; der strömmade floden in på, och straxt föll det; och dess hus fall var stort.

LUKAS, 7. CAPITLET

Höfvitsmannens dräng. Enkan i Nain. Johannis bådskap. Synderskan.

1. Då han all sin ord uttalat hade för folket, gick han till Capernaum.

2. Och en höfvitsmans tjenare låg dödssjuk, och han var honom kär.

3. Då han hörde af Jesu, sände han de äldsta af Judarna till honom, och bad honom att han ville komma, och göra hans tjenare helbregda.

4. Då de kommo till Jesum, bådo de honom fliteliga, sägande: Han är värd, att du gör honom det;

5. Ty han hafver vårt folk kärt, och hafver byggt oss Synagogon.

6. Då gick Jesus med dem. Och då han icke långt var ifrå huset, sände höfvitsmannen sina vänner till honom, och sade: Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig, att du går under mitt tak;

7. Hvarföre jag ock icke räknade mig sjelfvan värdigan till att komma till dig; utan säg med ett ord, så varder min tjenare helbregda.

8. Ty jag är ock en man, stadder under härskap, och hafver krigsknektar under mig; och jag säger till den ena: Gack, och han går; och till den andra: Kom, och han kommer; och till min tjenare: Gör det, och han gör så.

9. Då Jesus detta hörde, förundrade han sig på honom, och vände sig om, och sade till folket, som följde honom: Det säger jag eder, så stora tro hafver jag icke funnit i Israel.

10. Och de, som utsände voro, gingo hem igen, och funno tjenaren helbregda, som sjuk var.

11. Så begaf det sig sedan, att han gick uti den staden, som kallas Nain; och med honom gingo månge hans Lärjungar, och mycket folk.

12. Då han nu kom intill stadsporten, si, då bars der ut en döder, sine moders ende son, och hon var enka; och en stor hop folk af staden gick med henne.

13. Då Herren såg henne, varkunnade han sig öfver henne, och sade till henne: Gråt icke.

14. Och han gick till, och tog på bårena; och de, som båro, stadnade. Då sade han: Jag säger dig, unger man, statt upp.

15. Och den döde satte sig upp, och begynte tala; och han fick honom hans moder.

16. Och en räddhåge kom öfver alla, och de prisade Gud, sägande: En stor Prophet är uppkommen ibland oss, och Gud hafver sökt sitt folk.

17. Och detta ryktet om honom gick ut öfver allt Judiska landet, och all de land deromkring.

18. Och Johannis lärjungar underviste honom om allt detta.

19. Och han kallade till sig två af sina lärjungar, och sände dem till Jesum, sägandes: Äst du den som komma skall, eller skole vi vänta någon annan?

20. Då männerna kommo till honom, sade de: Johannes Döparen sände oss till dig sägandes: Äst du den som komma skall, eller skole vi vänta en annan?

21. På samma tiden gjorde han många helbregda af sjukdomar och plågor, och onda andar; och gaf mångom blindom syn.

22. Då svarade Jesus, och sade till dem: Går, och säger Johanni igen, hvad I sett och hört hafven: De blinde se, de halte gå, de spitelske varda rene, de döfve höra, de döde stå upp igen, dem fattigom varder Evangelium predikadt;

23. Och salig är den som icke förargas på mig.

24. Och då Johannis sändebåd voro sin väg gångne, begynte Jesus tala till folket om Johanne: Hvad gingen I ut i öknen till att se? Villen I se en rö, som drifs af vädret?

25. Eller hvad gingen I ut till att se? Villen I se en mennisko, klädd i len kläder? Si, de som hafva härlig kläder uppå, och lefva i kräslighet, äro i Konungsgårdarna.

26. Eller hvad gingen I ut till att se? Villen I se en Prophet? Ja, säger jag eder, och mer än en Prophet.

27. Han är den, derom skrifvet är: Si, jag sänder min Ängel för ditt ansigte, hvilken din väg bereda skall för dig.

28. Ty jag säger eder, att ibland dem, som af qvinnor födde äro, är ingen större Prophet uppkommen än Johannes Döparen; dock likväl, den der minst är i Guds rike, han är större än han.

29. Och allt folket, som honom hörde, och de Publicaner, gåfvo Gudi rätt, och läto sig döpa med Johannis döpelse.

30. Men de Phariseer och de lagkloke föraktade Guds råd emot sig sjelfva, och läto sig intet döpa af honom.

31. Sedan sade Herren: Vid hvem skall jag dock likna menniskorna af detta slägtet? Och hvem äro de like?

32. De äro like vid barn, som sitta på torget, och ropa emot hvarannan, och säga: Vi hafve pipat för eder, och I hafven intet dansat; vi hafve sjungit sorgesång för eder, och I greten intet.

33. Ty Johannes Döparen kom, och hvarken åt bröd, eller drack vin; och I sägen: Han hafver djefvulen.

34. Menniskones Son är kommen, äter och dricker; och I sägen: Si, den mannen är en fråssare och vindrinkare, de Publicaners och syndares vän.

35. Och visdomenom varder rätt gifvet af all sin barn.

36. Så bad honom en af de Phariseer, att han skulle få sig mat med honom; och han gick uti Phariseens hus, och satt der till bords.

37. Och si, en qvinna i staden, som hade varit en synderska, då hon förnam att han till bords satt i Phariseens hus, bar hon dit ett glas med smörjelse;

38. Och stod bakför honom vid hans fötter, gråtandes, och begynte väta hans fötter med tårar, och torkade med sitt hufvudhår; och kysste hans fötter, och smorde dem med smörjelse.

39. Då den Phariseen, som honom budit hade, såg detta, sade han vid sig sjelf: Vore denne en Prophet, visserliga visste han ho och hurudana denna qvinnan är, som handterar honom; ty hon är en synderska.

40. Då svarade Jesus, och sade till honom: Simon, jag hafver något säga dig. Han sade: Mästar, säg.

41. En man hade två gäldenärar; en var honom skyldig femhundrade penningar, och den andra femtio.

42. När de icke magt hade att betala, gaf han dem bådom till. Säg nu, hvilken af dem varder honom mera älskandes?

43. Svarade Simon, och sade: Jag menar, att den som han gaf mera till. Då sade han till honom: Rätt dömde du.

44. Och så vände han sig till qvinnona, och sade till Simon: Ser du denna qvinnona? Jag gick in i ditt hus; du hafver intet vatten gifvit mig till mina fötter; men hon hafver vätt mina fötter med tårar, och torkat med sitt hufvudhår.

45. Du hafver icke kysst mig; men hon, sedan jag här ingick, hafver icke låtit af kyssa mina fötter.

46. Mitt hufvud hafver du icke smort med oljo; men hon hafver smort mina fötter med smörjelse.

47. Hvarföre säger jag dig: Henne varda många synder förlåtna; ty hon älskade mycket; men den som mindre förlåtes, han älskar mindre.

48. Sedan sade han till henne: Synderna förlåtas dig.

49. Då begynte de, som med honom till bords såto, säga vid sig: Ho är denne, som ock synder förlåter?

50. Då sade han till qvinnona: Din tro hafver frälst dig; gack med frid.

LUKAS, 8. CAPITLET

Ordets åhörares art. Hafvets storm. Män, svin besatte. Blodgång. Jairi dotter.

1. Och det begaf sig derefter, att han vandrade i städer och byar, predikade och förkunnade Evangelium om Guds rike; och de tolf med honom;

2. Dertill några qvinnor, som han hade helbregda gjort ifrå de onda andar och krankheter, nämliga: Maria, som kallas Magdalena, af hvilka sju djeflar utgångne voro;

3. Och Joanna, Chuse hustru, Herodis fogdes, och Susanna, och många andra, som honom tjente af sina ägodelar.

4. Då nu mycket folk kom tillhopa, och utaf städerna sökte till honom, talade han genom liknelse:

5. En sädesman gick ut till att så sina säd; och vid han sådde, föll somt vid vägen, och vardt förtrampadt, och foglarna under himmelen åto det.

6. Och somt föll på hälleberget, och då det uppgick, förtorkades det; ty det hade ingen vätsko.

7. Och somt föll ibland törne, och törnen gingo med upp, och förqvafde det.

8. Och somt föll i goda jord; och det gick upp, och gjorde hundradefald frukt. Då han detta sade, ropade han: Den der hafver öron till att höra, han höre.

9. Då frågade honom hans Lärjungar, hurudana denna liknelsen var.

10. Han sade till dem: Eder är gifvet veta Guds rikes hemlighet, men dem androm genom liknelse; på det att, ändock de se, skola de likväl icke se, och ändock de höra, skola de likväl icke förstå.

11. Så är nu denna liknelsen. Säden är Guds ord;

12. Men de som vid vägen, det äro de som höra; sedan kommer djefvulen, och tager bort ordet utu deras hjerta, att de icke tro skola, och blifva frälste.

13. Men de som på hälleberget, det äro de som, när de höra, anamma de ordet med glädje, och de hafva inga rötter; de der tro till en tid, och då frestelsen påkommer, falla de derifrå.

14. Men det som föll ibland törnen, äro de som höra; och gå bort, och varda förqvafde af omsorger, och rikedomar, och lifsens vällust; och bära ingen frukt.

15. Men det uti goda jord, äro de som höra ordet, och behålla det uti ganska godt hjerta; och bära frukt i tålamod.

16. Men ingen upptänder ett ljus, och skyler det under något kar, eller sätter under bänken; utan sätter det på ljusastakan, att de, som ingå, skola få se ljuset.

17. Ty det är intet lönligit, som icke skall varda uppenbart; och intet fördoldt, det icke skall kunnigt varda, och uppkomma skall i ljuset.

18. Ser fördenskull till, huru I hören; ty den der hafver, honom varder gifvet, och den der intet hafver, det han menar sig hafva, det skall ock tagas ifrå honom.

19. Så gingo till honom hans moder och hans bröder; och kunde dock icke komma till honom, för folkets skull.

20. Då vardt honom bådadt, och sagdt: Din moder och dine bröder stå härute, och vilja se dig.

21. Svarade han, och sade till dem: Min moder och mine bröder äro desse, som höra Guds ord, och görat.

22. Så begaf det sig på en dag, att han steg uti ett skepp, med sina Lärjungar, och sade till dem: Låt oss fara öfver sjön. Och de lade utaf.

23. Sedan, vid de foro öfver, somnade han; och der reste upp ett stort väder på sjön; och de förfylldes, och voro i stor fara.

24. Så gingo de till, och väckte honom upp, sägande: Mästar, Mästar, vi förgås. Då stod han upp, och näpste vädret och vattnens våg; och så vände det igen, och blef stilla.

25. Och han sade till dem: Hvar är edar tro? Men de fruktade, och förundrade, sägandes emellan sig: Ho må denne vara? Ty han bjuder både vädrena och vattnena; och de lyda honom.

26. Och de foro till de Gadareners ängd, hvilken är tvärt öfver Galileen.

27. Och då han utgången var af skeppet på landet, mötte honom en man utaf staden, hvilken hade haft djefvulen i lång tid; och han hade inga kläder på, ej heller blef i husen, utan i grifter.

28. Då han såg Jesum, ropade han, och föll ned framför honom, och sade med höga röst: Hvad hafver jag göra med dig, Jesu, dens högstas Guds Son? Jag beder dig, att du icke qväl mig.

29. Ty han böd dem orena andanom, att han skulle fara ut af mannenom; ty han hade länge plågat honom; och han vardt bunden i kedjor, och förvarad i fjettrar, och slet sönder banden, och vardt drifven af djefvulen bort i öknen.

30. Då frågade Jesus honom, och sade: Hvad är ditt namn? Han sade: Legio; ty månge djeflar voro inkomne i honom.

31. Och de bådo honom, att han icke skulle bjuda dem fara uti afgrunden.

32. Men der var en stor svinahjord, som der gick och födde sig på berget. Då bådo de honom, att han ville tillstädja dem fara in i svinen; och han tillstadde dem det.

33. Då foro djeflarna utu menniskone, och foro in uti svinen; och hjorden brådstörte sig uti sjön, och fördränkte sig.

34. Men när de, som vaktade svinen, sågo hvad der skedde, flydde de, och båro tidenden i staden, och på bygdena.

35. Då gingo de ut, till att se hvad der skedt var, och kommo till Jesum; och funno mannen, der djeflarna utaf farne voro, klädd och vid sin sinne, sittandes vid Jesu fötter; och vordo förfärade.

36. Och de som det sett hade, förkunnade dem desslikes, huruledes den besatte var helbregda vorden.

37. Och hele hopen af de Gadareners omliggande bådo honom, att han ville fara ifrå dem; ty dem var en stor räddhåge påkommen. Då steg han till skepps, och for tillbaka igen.

38. Men mannen, der djeflarna voro utaf farne, bad honom att han måtte blifva när honom. Men Jesus sände honom ifrå sig, sägandes:

39. Gack uti ditt hus igen, och säg utaf, huru stor ting Gud med dig gjort hafver. Och han gick bort, och förkunnade öfver hela staden, huru stor ting Jesus hade gjort med honom.

40. Och det begaf sig, då Jesus kom igen, undfick honom folket; ty alle vänte efter honom.

41. Och si, der kom en man, som het Jairus, och var en öfverste för Synagogon; han föll ned för Jesu fötter, bedjandes honom, att han ville gå i hans hus;

42. Ty han hade ena enda dotter, vid tolf åra gammal, och hon begynte själas; men i vägen, vid han gick dit, trängde honom folket.

43. Och en qvinna, som blodgång hade haft i tolf år, och hade förtärt allt hvad hon ägde på läkare, och kunde dock botas af ingom;

44. Hon gick bakefter, och tog på hans klädefåll; och straxt stillades hennes blodgång.

45. Och Jesus sade: Ho är den, som tog på mig? Då de alle nekade, sade Petrus, och de med honom voro: Mästar, folket tränger dig, och omakar dig, och du säger: Ho tog på mig?

46. Då sade Jesus: Någor hafver ju tagit på mig; ty jag kände, att kraft gick af mig.

47. Då qvinnan såg, att det icke var lönligit, kom hon skälfvandes, och föll ned för hans fötter, och förkunnade för allo folkena, för hvad saks skull hon hade tagit på honom, och huruledes hon blef straxt helbregda.

48. Då sade han till henne: Var tröst, min dotter, din tro hafver frälst dig; gack med frid.

49. Vid han ännu talade, kom en utaf öfverstans hus för Synagogon, sägandes till honom: Din dotter är död; gör icke Mästaren omak.

50. Då Jesus hörde det ordet, sade han till pigones fader: Räds intet; utan tro allenast, och hon varder helbregda.

51. Då han kom i huset, stadde han ingom ingå med sig, utan Petrum, Jacobum och Johannem, och fadren och modren till pigona.

52. Men de greto alle, och jämrade sig öfver henne. Då sade han: Gråter icke; pigan är icke död, men hon sofver.

53. Då gjorde de spe af honom, väl vetande att hon var död.

54. Men han dref dem alla ut, och tog henne vid handena, och ropade, sägandes: Piga, statt upp.

55. Och hennes ande kom igen, och hon stod straxt upp; och han böd gifva henne mat.

56. Och hennes föräldrar förskräcktes. Men han böd dem, att de ingom säga skulle, hvad der skedt var.

LUKAS, 9. CAPITLET

Jesus sänder de tolf; spisar femtusen män; bekännes, förklaras, utdrifver andar; förkunnar sin död.

1. Sedan kallade Jesus tillhopa de tolf, och gaf dem magt och våld öfver alla djeflar, och att de sjukdomar bota kunde;

2. Och sände dem ut till att predika Guds rike, och göra de sjuka helbregda;

3. Och sade till dem: Tager intet med eder till vägs, icke käpp, eller skräppo, icke bröd, icke penningar; hafver ej heller två kjortlar.

4. Och i hvad hus I ingån, der blifver, tilldess I dragen dädan.

5. Och hvilke icke anamma eder, så går ut af den staden, och skudder ock stoftet af edra fötter, till vittnesbörd öfver dem.

6. Och de gingo ut, och vandrade omkring i byarna, predikade Evangelium, och gjorde helbregda allestäds.

7. Då fick Herodes Tetrarcha höra allt det som bedrefs af honom, och honom begynte misshaga; ty det sades af somligom, att Johannes var uppstånden af döda;

8. Af somligom, att Elias var uppenbarad; af somligom, att någor Prophet af de gamla var uppstånden.

9. Och Herodes sade: Johannem hafver jag halshuggit; men ho är denne, der jag sådant af hörer? Och begärade se honom.

10. Och Apostlarna kommo igen, och förtäljde honom allt det de gjort hade. Då tog han dem med sig, och gick afsides uti ena ödemark, som ligger vid den staden, som kallas Bethsaida.

11. Då folket det förnam, kommo de efter honom; och han undfick dem, och talade med dem om Guds rike, och gjorde dem helbregda, som det behöfde.

12. Men dagen begynte varda framliden; då gingo de tolf fram, och sade till honom: Låt folket ifrå dig, att de gå uti köpstäderna, och nästa bygdena, der de måga gästa, och finna mat; ty vi äre här i ödemarkene.

13. Han sade till dem: Gifver I dem äta. Då sade de: Vi hafve icke flera bröd än fem, och två fiskar; utan att vi gå bort, och köpe mat till allt detta folket.

14. Och voro de icke långt ifrå femtusend män. Då sade han till sina Lärjungar: Låter dem sätta sig ned, i hvart matskapet femtio.

15. Och de gjorde så, och läto dem alla sätta sig ned.

16. Då tog han de fem bröd och de två fiskar; upplyfte sin ögon i himmelen, tackade deröfver, bröt och fick Lärjungarna, att de skulle sedan läggat fram för folket.

17. Och de åto alle, och vordo mätte. Sedan vardt upptaget det som dem öfverlopp, tolf korgar fulle med stycker.

18. Och det begaf sig, då han var allena i sina böner, voro ock någre hans Lärjungar med honom; dem frågade han, och sade: Hvem säga folket mig vara?

19. Då svarade de, och sade: Johannes Döparen; somlige Elias, och somlige, att någon Prophet af de gamla är uppstånden.

20. Då sade han till dem: Hvem sägen då I mig vara? Svarade Petrus, och sade: Du äst Guds Christ.

21. Och han hotade dem, och förböd, att de skulle det någrom säga;

22. Och sade: Menniskones Son måste mycket lida, och bortkastas af de äldsta, och öfversta Presterna, och Skriftlärda, och dräpas, och tredje dagen uppstå igen.

23. Sade han ock till dem alla: Hvilken mig efterfölja vill, han vedersäge sig sjelf, och tage sitt kors på sig hvar dag, och följe mig.

24. Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och ho som mister sitt lif för mina skull, han skall det behålla.

25. Och hvad kommer det menniskone till godo, om hon vunne hela verldena, och förtappar sig sjelf, eller gör skada på sig sjelf?

26. Hvilken som blyges vid mig och min ord, vid honom skall ock menniskones Son blygas, då han kommer i sin, och sins Faders, och de heliga Änglars härlighet.

27. Men jag säger eder förvisso, att någre äro af dem som här stå, de der icke skola smaka döden, tilldess de få se Guds rike.

28. Så begaf det sig, vid åtta dagar efter dessa orden, att han tog till sig Petrum, och Johannem, och Jacobum; och gick upp på ett berg till att bedja.

29. Och vid han bad, vardt hans ansigte förvandladt, och hans klädnad var hvit och skinande.

30. Och si, två män talade med honom, som voro Moses och Elias;

31. Och syntes i härlighet, och talade om hans afgång, som han fullborda skulle i Jerusalem.

32. Men Petrus, och de med honom voro, förtyngdes af sömn; då de uppvaknade, sågo de hans klarhet, och de två män stå när honom.

33. Och det begaf sig, då de gingo ifrå honom, sade Petrus till Jesum: Mästar, oss är godt här vara; låt oss göra tre hyddor, en till dig, och en till Mosen, och en till Eliam; och visste icke hvad han sade.

34. Och vid han så sade, kom en sky, och kringskyggde dem; och de vordo förfärade, vid de vordo invefvade i skyn.

35. Och en röst hördes utu skynom, den der sade: Denne är min älskelige Son; honom hörer.

36. Och i det samma rösten hördes, funno de Jesum vara allena. Och de tigde, och förkunnade ingom, i de dagar, något af det de sett hade.

37. Så hände sig dagen derefter, då de gingo ned af berget, mötte honom mycket folk.

38. Och si, en man af folket ropade, och sade: Mästar, jag beder dig, se till min son; ty han är mitt enda barn.

39. Si, anden begriper honom, och straxt ropar han; och han sliter honom, så att han fradgas; och han far med nöd ifrå honom, då han honom slitit hafver.

40. Och jag bad dina Lärjungar, att de skulle utdrifva honom; och de kunde icke.

41. Då svarade Jesus, och sade: O! du otrogna och genstörtiga slägte, huru länge skall jag vara när eder, och lida eder? Haf din son hit.

42. Och vid han nu framgick, ref och slet djefvulen honom. Men Jesus näpste den orena andan, och gjorde pilten helbregda, och fick honom sinom fader igen.

43. Och alle vordo förskräckte öfver Guds härlighet. Då alle undrade på allt det han gjorde, sade han till sina Lärjungar:

44. Fatter dessa orden uti edor öron, ty det skall ske, menniskones Son varder öfverantvardad i menniskors händer.

45. Men de förstodo icke detta ordet; och det var fördoldt för dem, att de det icke kunde förstå; och de fruktade att fråga honom om det ordet.

46. Och kom ibland dem en tanke, hvilkendera skulle störst vara.

47. Då Jesus såg deras hjertas tankar, tog han ett barn, och ställde det när sig;

48. Och sade till dem: Hvilken som anammar detta barnet i mitt Namn, han anammar mig; och den mig anammar, han anammar honom, som mig sändt hafver; men den der minst är ibland eder alla, han skall vara störst.

49. Då svarade Johannes, och sade: Mästar, vi sågom en, som utdref djeflar under ditt Namn, och vi förbödom honom det; efter det han icke följer med oss.

50. Sade Jesus till honom: Förbjuder honom intet; ty den der icke emot oss är, han är med oss.

51. Och det begaf sig, då tiden fullbordad var, att han skulle hädantagen varda, vände han sitt ansigte till att fara åt Jerusalem.

52. Och han sände båd framför sig; de gingo, och kommo intill en stad, som de Samariter uti bodde, att de skulle reda för honom.

53. Och de undfingo honom intet; ty han hade vändt sitt ansigte till att draga till Jerusalem.

54. Då hans Lärjungar, Jacobus och Johannes, det sågo, sade de: Herre, vill du, så vilje vi säga, att elden måtte komma ned af himmelen, och förtära dem, såsom ock Elias gjorde?

55. Men Jesus vände sig om, och näpste dem, sägandes: I veten icke, hvars andas I ären;

56. Ty menniskones Son är icke kommen till att förderfva menniskornas själar, utan till att frälsa dem. Och de gingo dädan uti en annan by.

57. Och det begaf sig, vid de gingo på vägen, sade en till honom: Jag vill följa dig, hvart du går, Herre.

58. Sade Jesus till honom: Räfvarna hafva kulor, och foglarna under himmelen näste; men menniskones Son hafver icke, der han kan luta sitt hufvud till.

59. Men han sade till en annan: Följ mig. Då sade han: Herre, låt mig först gå bort, och begrafva min fader.

60. Då sade Jesus till honom: Låt de döda begrafva sina döda; men du, gack, och förkunna Guds rike.

61. En annar sade: Herre, jag vill följa dig; men låt mig först gå, och skilja mig ifrå dem som i mitt hus äro.

62. Sade Jesus till honom: Hvilken som sätter sin hand till plogen, och ser tillbaka, han är icke beqväm för Guds rike.

LUKAS, 10. CAPITLET

De sjutio Lärjungar. Ordets lopp. Lifsens väg. Marthe bekymmer.

1. Sedan skickade Herren andra sjutio; och sände två och två framför sig, i alla städer och rum, dit han komma ville;

2. Och sade till dem: Säden är stor, men arbetarena äro få; beder fördenskull sädenes Herra, att han utsänder arbetare i sina säd.

3. Går; si, jag sänder eder såsom lamb ibland ulfvar.

4. Bärer ingen säck, ej heller skräppo, ej heller skor; och helser ingen i vägen.

5. Uti hvad hus I kommen, säger först: Frid vare desso huse.

6. Och om der någor är fridsens barn, så skall eder frid blifva på honom; hvar ock icke, så kommer han till eder igen.

7. Uti det samma hus blifver, äter och dricker hvad eder föresätts; ty arbetaren är sin lön värd. Går icke utu hus i hus.

8. Och uti hvad stad I kommen, och de anamma eder, äter hvad eder föresätts;

9. Och görer de sjuka helbregda, som der äro, och säger till dem: Guds rike är kommet hardt när eder.

10. Uti hvad stad I kommen, och de icke anamma eder, så går ut på hans gator och säger:

11. Det stoft, som lådde vid oss af edar stad, skake vi af på eder; dock skolen I veta, att Guds rike var kommet hardt när eder.

12. Jag säger eder, att Sodome skall drägeligare varda på den dagen, än dem stadenom.

13. Ve dig, Chorazin; ve dig, Bethsaida; ty hade sådana krafter varit gjorda uti Tyro och Sidon, som de gjorde äro uti eder, länge sedan hade de suttit uti säck och asko, och gjort syndabättring.

14. Dock skall Tyro och Sidoni drägeligare varda på domenom än eder.

15. Och du, Capernaum, som upphäfven äst allt intill himmelen, du skall nedstört varda till helvete.

16. Hvilken eder hörer, han hörer mig; och den eder föraktar, han föraktar mig; men den mig föraktar, han föraktar honom som mig sändt hafver.

17. Men de sjutio kommo igen med glädje, och sade: Herre, djeflarna äro oss ock underdånige i ditt Namn.

18. Då sade han till dem: Jag såg Satanam falla af himmelen, såsom en ljungeld.

19. Si, jag hafver gifvit eder magt att trampa på ormar och scorpioner, och öfver all fiendans kraft; och eder skall intet varda skadandes.

20. Dock fröjder eder icke deraf, att andarna äro eder underdånige; utan fröjder eder, att edor namn äro skrifven i himmelen.

21. I samma stundene fröjdade sig Jesus i Andanom, och sade: Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordenes Herre, att du hafver detta fördolt för de visa och kloka, och hafver det uppenbarat för de fåkunniga; ja, Fader; ty så hafver varit behageligit för dig.

22. All ting äro mig antvardad af minom Fader; och ingen vet ho Sonen är, utan Fadren; och ho Fadren är, utan Sonen och den som Sonen vill det uppenbara.

23. Och han vände sig om till sina Lärjungar afsides, och sade: Salig äro de ögon, som se det I sen.

24. Ty jag säger eder: Månge Propheter och Konungar åstundade se det I sen, och fingo dock icke set; och höra det I hören, och fingo dock icke hörat.

25. Och si, en lagklok stod upp, och frestade honom, sägandes: Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif?

26. Då sade han till honom: Hvad är skrifvet i lagen? Huru läs du?

27. Svarade han, och sade: Du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af alla dina krafter, och af allom dinom håg; och din nästa, såsom dig sjelf.

28. Då sade han till honom: Rätteliga svarade du; gör det, så får du lefva.

29. Då ville han göra sig sjelfvan rättfärdigan, och sade till Jesum: Hvilken är då min näste?

30. Då svarade Jesus, och sade: En man for ned af Jerusalem till Jericho, och kom i röfvarehänder; och de klädde af honom, och sargade honom, och gingo dädan, och läto honom ligga halfdödan.

31. Så hände sig, att en Prest for neder åt samma vägen; och då han fick se honom, gick han framom honom.

32. Sammalunda ock en Levit, då han kom till det samma rummet, gick han fram, och såg på honom; och gick sedan framom honom.

33. Men en Samaritan reste samma vägen, och kom till honom; och när han såg honom, varkunnade han sig öfver honom;

34. Och gick till, och förband hans sår, och göt der oljo och vin in; och laden på sin ök, och förde honom till herberget, och skötte honom.

35. Den andra dagen for han dädan, och tog fram två penningar, och gaf värdenom, och sade till honom: Sköt honom; och hvad du mer kostar på honom, vill jag betala dig, när jag kommer igen.

36. Hvilken af dessa tre synes dig nu hafva varit hans näste, som för röfvarena kommen var?

37. Sade han: Den som beviste honom barmhertighet. Då sade Jesus till honom: Gack, och gör du sammaledes.

38. Men det begaf sig, då de vandrade, gick han uti en liten stad; och en qvinna, benämnd Martha, undfick honom uti sitt hus.

39. Och hon hade en syster, benämnd Maria; hon satte sig vid Jesu fötter, och hörde hans ord.

40. Men Martha bekymrades med idkelig tjenst. Hon gick fram, och sade: Herre, sköter du intet derom, att min syster låter mig tjena allena? Så säg henne nu, att hon hjelper mig.

41. Svarade Jesus, och sade till henne: Martha, Martha, du hafver omsorg och bekymmer om mångahanda;

42. Men ett är nödtorftigt; Maria hafver utkorat den goda delen, hvilken henne icke skall ifråtagas.

LUKAS, 11. CAPITLET

Bedja läres. Satan drifs ut. Tecken nekas. Ve öfver Phariseerna.

1. Och det begaf sig, att han bad uti ett rum; då han vände igen, sade en af hans Lärjungar till honom: Herre, lär oss bedja, såsom ock Johannes lärde sina Lärjungar.

2. Då sade han till dem: När I bedjen, säger så: Fader vår, som äst i himlom, helgadt varde ditt Namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilje, såsom i himmelen, så ock på jordene.

3. Gif oss alltid vårt dageliga bröd.

4. Och förlåt oss våra synder; ty ock vi förlåte allom, som oss skyldige äro. Och inled oss icke uti frestelse; utan fräls oss ifrån ondo.

5. Och sade han till dem: Hvilken är ibland eder, som hafver en vän, och han går till honom om midnattstid, och säger till honom: Käre vän, låna mig tre bröd;

6. Ty min vän är kommen till mig, vägfarandes, och jag hafver intet lägga för honom.

7. Och den, som innanföre är, svarar, och säger: Gör mig icke omak; dörren är nu stängd, och min barn äro med mig i säng; jag kan icke stå upp, och få dig det.

8. Jag säger eder: Om han än icke uppstår, och får honom det, derföre att han är hans vän; likväl, derföre att han så trägen är, står han upp, och får honom så mycket han behöfver.

9. Så säger ock jag eder: Beder, och eder skall gifvet varda; söker, och I skolen finna; klapper, och eder skall varda upplåtet.

10. Ty den der beder, han får; och den der söker, han finner: och den der klappar, honom varder upplåtet.

11. Hvilken ibland eder är den fader, om hans son bedes bröd af honom, som gifver honom en sten? Eller om han bedes fisk, månn han gifva honom en orm för fisk?

12. Eller om han bedes ägg, månn han få honom en scorpion?

13. Kunnen nu I, som onde ären, gifva edor barn goda gåfvor; huru mycket mer skall edar himmelske Fader gifva den Helga Anda dem som bedja honom?

14. Och han utdref en djefvul, som var en dumbe; och när djefvulen var utdrifven, talade dumben; och folket förundrade sig.

15. Men somlige af dem sade: Han utdrifver djeflar med Beelzebub, djeflarnas öfversta.

16. Och somlige frestade honom, begärandes af honom tecken af himmelen.

17. Men efter han visste deras tankar, sade han till dem: Hvart och ett rike, som söndrar sig emot sig sjelft, det varder förödt, och hus faller på hus.

18. Är ock nu Satan söndrad emot sig sjelf, huru varder då hans rike ståndandes? Efter I sägen, att jag utdrifver djeflar med Beelzebub.

19. Men om jag utdrifver djeflar med Beelzebub, med hvem drifva då edor barn dem ut? Derföre skola de vara edra domare.

20. Men om jag utdrifver djeflar med Guds finger, så är ju Guds rike kommet till eder.

21. Då en stark beväpnad bevarar sitt hus, så blifver det i frid, som han äger.

22. Men der en starkare tillkommer, och öfvervinner honom, tager han bort all hans vapen, der han tröste uppå, och skifter hans rof.

23. Den icke med mig är, han är emot mig; och den icke församlar med mig, han förskingrar.

24. När den orene anden går ut af menniskone, vandrar han omkring torra platser, söker efter hvilo, och finner ingen. Då säger han: Jag vill komma igen uti mitt hus, der jag utgick.

25. Och när han kommer, finner han det rent sopadt, och väl tillpyntadt.

26. Då går han åstad, och tager till sig sju andra andar, som skadeligare äro än han; och de gå derin, och bo der; och den menniskones sista varder värre än det första.

27. Och det begaf sig, då han detta sade, hof en qvinna sina röst upp ibland folket, och sade till honom: Salig är den qveden, som dig burit hafver, och de spenar, som du ditt hafver.

28. Men han sade: Ja, salige äro de som höra Guds ord, och gömma det.

29. Då folket trängdes intill, begynte han säga; Detta är ett ondt slägte; de begära tecken; och tecken skall dem icke gifvet varda, utan Jone Prophetens tecken.

30. Ty såsom Jonas var de Nineviter ett tecken, så skall ock menniskones Son vara desso slägte.

31. Drottningen af söderlanden skall uppstå på domen, med de män af detta slägtet, och skall fördöma dem; ty hon kom ifrå verldenes ända, till att höra Salomons visdom; och si, här är mer än Salomon.

32. De Ninevitiske män skola uppstå på domen, med detta slägtet, och skola fördöma det; ty de gjorde bättring efter Jone predikan; och si, här är mer än Jonas.

33. Ingen upptänder ett ljus, och sätter det uti något hemligit rum, eller under en skäppo; utan på ljusastakan, att de, som inkomma, skola få se af ljuset.

34. Ögat är kroppsens ljus; när nu ditt öga är enfaldigt, så varder ock all din kropp ljus; är det ock argt, så varder ock din kropp mörk.

35. Derföre se till, att ljuset, som i dig är, icke varder mörker.

36. Om nu din kropp är allsammans ljus, och hafver ingen del af mörkret, så varder han allersamman ljus, och upplyser dig, såsom en klar ljungeld.

37. Och vid han talade, bad honom en Pharisee, att han skulle få sig mat med honom. Då gick han in med honom, och satte sig till bords.

38. Men då Phariseen såg, att han icke tvådde sig, förr än han gick till bords, förundrade han sig.

39. Då sade Herren till honom: I Phariseer gören rent det som utvärtes är på dryckekaret och fatet; och det invärtes är i eder, är fullt med rof och ondsko.

40. I dårar, den som gjorde det utvärtes är, hafver han ock icke gjort det invärtes är?

41. Dock gifver almoso af det I hafven; och si, så äro eder all ting ren.

42. Men ve eder, Phariseer; ty I gören tiond af mynto och ruto, och allahanda kål; och domen, och Guds kärlek låten I blifva tillbaka; ja, man måste detta göra, och dock det andra icke låta.

43. Ve eder, Phariseer; ty I sitten gerna främst i Synagogorna, och viljen helsade varda på torgen.

44. Ve eder, Skriftlärde och Phariseer, I skrymtare; ty I ären såsom de grifter, som intet synas, der folket går uppå, och vet der intet af.

45. Då svarade en af de lagkloka, och sade till honom: Mästar, du försmäder ock oss med dessa orden.

46. Då sade han: Ve ock eder, I lagkloke; ty I läggen bördor på menniskorna, hvilka de icke draga kunna, och I tagen icke sjelfva på bördona med ett edart finger.

47. Ve eder, I som byggen de Propheters grifter; men edre fäder slogo dem ihjäl.

48. Sannerliga, I betygen, att I hållen deraf, som edre fäder gjort hafva; ty de slogo dem ihjäl, och I byggen deras grifter upp.

49. Derföre säger ock Guds visdom: Jag skall sända till dem Propheter och Apostlar; och af dem skola de några döda och förfölja;

50. På det att af detta slägtet skall utkrafdt varda alla Propheters blod, som utgjuten är, sedan verlden var skapad;

51. Ifrån Abels blod intill Zacharie blod, som förgjordes emellan altaret och templet; visserliga säger jag eder, varder det utkrafdt af detta slägtet.

52. Ve eder, I lagkloke; ty I hafven fått nyckelen till förståndet; sjelfve gån I intet in, och förvägren dem som ingå vilja.

53. När han nu detta sade till dem, begynte de lagkloke och Phariseer gå hårdt åt honom, och listeliga fråga honom om mång stycker, med försåt;

54. Sökande efter, att de något veda kunde af hans mun, der de måtte beklaga honom före.

LUKAS, 12. CAPITLET

Skrymteri. Rädsla. Girighet. Buksorg. Vaksamhet. Försonlighet.

1. När nu församladt vardt otaliga mycket folk, så att de trampade på hvarannan, begynte han säga till sina Lärjungar: Först tager eder vara för de Phariseers surdeg, som är skrymteri.

2. Ty intet är fördoldt, som icke varder uppenbaradt; och intet lönligit, som icke uppkommer.

3. Derföre, hvad I sagt hafven i mörkret, det skall varda hördt i ljuset; och det I talat hafven i örat i kamrarna, det skall predikadt varda ofvanpå taken.

4. Men jag säger eder, minom vännom: Rädens icke för dem som döda kroppen, och sedan hafva de intet hvad de mer göra kunna.

5. Men jag vill visa eder, hvem I skolen rädas: Rädens honom, som, sedan han dödat hafver, hafver han ock magt att bortkasta till helvetet; ja, säger jag eder, honom rädens.

6. Köpas icke fem sparfvar för två små penningar? Och en af dem är icke förgäten för Gudi.

7. Ja, edor hufvudhår äro ock all räknad; derföre frukter eder intet; I ären bättre än månge sparfvar.

8. Men jag säger eder: Hvilken mig bekänner för menniskor, honom skall ock menniskones Son bekänna inför Guds Änglar.

9. Men den mig nekar för menniskor, han skall ock nekad varda för Guds Änglar.

10. Och den der talar ett ord emot menniskones Son, det skall varda honom förlåtet; men den som häder den Helga Anda, det skall icke förlåtas.

11. När de nu draga eder fram i Synagogorna, och för Öfverheten, och för de väldiga; hafver ingen omsorg, hvad och huruledes I svara, eller hvad I säga skolen;

12. Ty den Helge Ande skall lära eder, i samma stundene, hvad I säga skolen.

13. Då sade en af folket till honom: Mästar, säg minom broder, att han byter med mig arfvedelen.

14. Sade han till honom: Menniska, ho hafver skickat mig till domare eller skiftare öfver eder.

15. Och han sade till dem: Ser till, och tager eder vara för girighet; ty ens (menniskos) lif hänger icke derpå, att hon många ägodelar hafver.

16. Och sade han en liknelse till dem, sägandes: Det var en riker man, hvilkens åker bar frukt nog.

17. Då tänkte han vid sig sjelf, sägandes: Hvad skall jag göra? Ty jag hafver icke, der jag kan lägga mina frukt uti;

18. Och sade: Detta vill jag göra: Jag vill rifva omkull mina lador, och bygga upp större; och dit vill jag församla allt det mig växt är, och mina ägodelar;

19. Och säga till min själ: Själ, du hafver mycket godt förvaradt intill mång år; gör dig goda dagar, ät, drick, var glad.

20. Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt skall man kalla dina själ ifrå dig; ho skall då få det du tillredt hafver?

21. Alltså går det ock honom, som sig församlar ägodelar, och icke är rik för Gudi.

22. Och han sade till sina Lärjungar: Derföre säger jag eder: Hafver icke omsorg för edart lif, hvad I äta skolen; eller för edar kropp, hvad I skolen kläda eder med.

23. Lifvet är mer än maten, och kroppen mer än kläden.

24. Ser på korparna; ty de så intet, ej heller uppskära; de hafva hvarken källare eller lado, och Gud föder dem; huru mycket ären I bättre än foglarna?

25. Hvilken af eder kan med sin omsorg föröka till sin växt en aln?

26. Kunnen I nu icke det som minst är, hvarföre hafven I då omsorg för det andra?

27. Ser på liljorna, huru de växa; de arbeta intet, och ej heller spinna; men jag säger eder: Icke Salomon i all sin härlighet var så klädd, som en af dem.

28. Efter nu Gud så kläder gräset, som i dag växer på markene, och i morgon kastas i ugnen; huru mycket mer skall han kläda eder, I klentrogne?

29. Derföre fråger ock I intet efter, hvad I skolen äta, eller dricka; och farer icke i höjdena;

30. Ty efter allt detta söka Hedningarna i verldene; men edar Fader vet väl, att I sådant behöfven;

31. Utan söker heldre efter Guds rike, så faller eder allt detta till.

32. Frukta dig icke, du klene hjord; ty edar Faders godvilje är så, att han vill gifva eder riket.

33. Säljer hvad I hafven, och gifver almoso; görer eder säcker, som icke föråldras; en skatt, som aldrig minskas i himmelen, der tjufven aldrig tillkommer, ej heller någor mal förderfvar.

34. Ty der edar skatt är, der blifver ock edart hjerta.

35. Låter edra länder vara omgjordade, och edor ljus brinnande;

36. Och varer I de menniskor like, som vänta sin herra, då han igenkomma skall ifrå bröllopet; att, när han kommer, och klappar, låta de honom straxt upp.

37. Salige äro de tjenare, hvilka herren finner vakande, då han kommer; sannerliga säger jag eder: Han skall uppskörta sig, och låta dem sitta till bords, och han skall då gå och tjena dem.

38. Och om han kommer uti den andra väkten, och uti den tredje väkten, och finner så; salige äro de tjenare.

39. Men detta skolen I veta, att, om husbonden visste på hvad stund tjufven komma skulle, förvisso vakade han, och icke tillstadde uppbryta sitt hus.

40. Derföre varer ock I redo; ty den stund, I icke tänken, skall menniskones Son komma.

41. Då sade Petrus till honom: Herre, säger du till oss denna liknelsen, eller ock till alla?

42. Då sade Herren: Hvar finner man en trogen och snäll skaffare, den hans herre sätter öfver sitt tjenstafolk, att han dem i rättan tid gifver hvad dem behörer?

43. Salig är den tjenaren, den herren finner så göra, då han kommer.

44. Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver allt det han äger.

45. Men om den tjenaren sade i sitt hjerta: Min herre dröjer fast att komma igen; och begynte slå tjenarena och tjenarinnorna, och äta och dricka, och varda drucken;

46. Så kommer dens tjenarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar, och på den stundene den han icke vet; och skall hugga honom i stycker, och skall sätta hans lott med de otrogna.

47. Men den tjenaren, som visste sins herras vilja, och icke beredde sig, och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida mycken hugg;

48. Men den der icke visste, och gjorde dock det som hugg värdt var, han skall få hugg lida; ty dem som mycket gifvet är, af honom skall mycket varda utkrafdt; och hvem mycket befaldt är, af honom skall varda mycket äskadt.

49. Jag är kommen till att upptända en eld på jordene; och hvad vill jag heldre än att han allaredo brunne?

50. Men jag måste med en döpelse döpas; och huru ängslas jag, tilldess hon fullbordad varder?

51. Menen I, att jag är kommen till att sända frid på jordena? Nej, säger jag eder; utan visserliga tvedrägt.

52. Ty härefter skola fem vara skiljaktige uti ett hus; tre emot två, och två emot tre.

53. Fadren skall vara emot sonen, och sonen emot fadren; modren emot dottrena, och dottren emot modrena; sväran emot sina sonahustru, och sonahustrun emot sina sväro.

54. Sade han ock till folket: När I fån se en sky uppgå vesterut, straxt sägen I: Regn kommer; och det sker så.

55. Och när I sen sunnanväder blåsa, sägen I: Det blifver varmt; och det sker så.

56. I skrymtare, himmelens och jordenes skepelse kunnen I bepröfva; hvi pröfven I icke då denna tiden?

57. Hvi dömen I icke ock utaf eder sjelfva, hvad rätt är.

58. När du nu går med din trätobroder till öfverstan, så vinnlägg dig i vägen, att du blifver honom fri; att han tilläfventyrs icke drager dig fram för domaren, och domaren antvardar dig stockmästaren, och stockmästaren kastar dig i fängelset.

59. Jag säger dig: Du varder icke utkommandes, tilldess du betalat hafver den yttersta skärfven.

LUKAS, 13. CAPITLET

Bot nödig. Krumpen qvinna. Ordets kraft. Få salige. Jerusalem ve.

1. På samma tid voro der någre tillstädes, som bådade honom om de Galileer, hvilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.

2. Då svarade Jesus, och sade till dem: Menen I att desse Galileer voro syndare för alla Galileer, efter de sådant ledo?

3. Nej, säger jag eder; utan om I icke bättren eder, skolen I alle sammalunda förgås.

4. Eller de aderton, som tornet i Siloa föll uppå, och drap dem, menen I att de brottslige voro för alla menniskor, som bo i Jerusalem?

5. Nej, säger jag eder; utan om I icke bättren eder, skolen I alle sammalunda förgås.

6. Sade han ock denna liknelsen: En man hade ett fikonaträ planteradt i sin vingård, och han kom och sökte frukt derpå, och fann ingen.

7. Då sade han till vingårdsmannen: Si, nu i tre år hafver jag kommit, och sökt frukt på detta fikonaträt, och finner ingen; hugg det bort; hvarefter skall det förhindra jordena?

8. Han svarade, och sade till honom: Herre, låt stå det ännu i detta året, så länge jag grafver omkring det och göder det;

9. Om det så kunde bära frukt; hvar ock icke, så hugg det sedan bort.

10. Och han lärde om Sabbathen i en Synagogo.

11. Och si, der var en qvinna, som hade haft krankhetenes anda i aderton år; och var krumpen, och förmådde icke upplyfta hufvudet.

12. När Jesus såg henne, kallade han henne till sig, och sade till henne: Qvinna, var fri af dine krankhet.

13. Och han lade händerna på henne: och straxt reste hon sig upp, och prisade Gud.

14. Då svarade öfversten för Synagogon, och var vred att Jesus helade på Sabbathen, och sade till folket: Sex dagar äro, der I mågen arbeta på; kommer på dem, och låter hela eder; icke på Sabbathen.

15. Då svarade Herren honom, och sade: Du skrymtare, löser icke hvar och en af eder om Sabbathen sin oxa eller åsna ifrå krubbone, och leder bort att vattna?

16. Måtte man då icke lösa af detta bandet, på Sabbathen, denna Abrahams dotter, hvilken Satan bundit hafver, si, nu i aderton år?

17. Och då han detta sade, skämde sig alle som honom emotståndit hade, och allt folket gladde sig af de härliga gerningar, som gjordes af honom.

18. Så sade han då: Hvem är Guds rike likt? Och vid hvad skall jag likna det?

19. Det är likt vid ett senapskorn, som en man tog, och sådde i sin örtagård; och det växte, och blef ett stort trä, och foglarna under himmelen bodde på dess qvistar.

20. Och åter sade han: Vid hvad skall jag likna Guds rike?

21. Det är likt enom surdeg, hvilken en qvinna tog, och lade in uti tre skäppor mjöl, tilldess det surnade alltsammans.

22. Och han gick igenom städer och byar, och lärde, och tog vägen åt Jerusalem.

23. Och en sade till honom: Herre, äro de ock få, som varda salige? Då sade han till dem:

24. Vinnlägger eder derom, att I kunnen ingå igenom den trånga porten; ty månge, säger jag eder, skola söka derefter, att de må inkomma, och skola dock icke kunna.

25. Sedan husbonden hafver uppståndit, och låtit dörren igen; och I begynnen stå ute, och bulta på dörren, sägande: Herre, Herre, låt upp för oss; och han svarar, och säger till eder: Jag vet intet af eder, hvadan I ären;

26. Då skolen I begynna säga: Vi hafvom ätit och druckit med dig, och du hafver lärt på våra gator.

27. Och han skall säga: Jag säger eder, jag vet intet af eder, hvadan I ären; går ifrå mig, alle I ogerningsmän.

28. Och der skall vara gråt och tandagnisslan; när I fån se Abraham, Isaac och Jacob, och alla Propheterna, i Guds rike; och eder utdrifvas.

29. Och de skola komma ifrån östan och vestan, och nordan och sunnan, och skola sitta till bords i Guds rike.

30. Och si, det äro någre ytterste, som skola varda de främste; och någre främste, som skola varda de ytterste.

31. Samma dagen gingo någre Phariseer fram, och sade till honom: Skynda dig, och gack hädan; ty Herodes vill dräpa dig.

32. Då sade han till dem: Går, och säger dem räfvenom: Si, jag utdrifver djeflar, och helar i dag, och i morgon; och tredje dagen varder det ändadt med mig.

33. Dock likväl måste jag ännu vandra i dag, och i morgon, och öfvermorgon; ty det kan icke vara, att en Prophet förgås annorstädes än i Jerusalem.

34. Jerusalem, Jerusalem, du som dräper Propheterna, och stenar dem som sändas till dig; huru ofta ville jag församla din barn, likavisst som foglen sitt näste under sina vingar; och I villen icke?

35. Si, edart hus skall varda eder öde; och säger jag eder, att I skolen icke se mig, tilldess tiden kommer, att I varden sägande: Välsignad är han, som kommer i Herrans Namn.

LUKAS, 14. CAPITLET

Vattusigtig. Bordlexa. Stor nattvard. Rätt Lärjunge.

1. Och det hände sig, att han kom uti ens mans hus, som var en öfverste för de Phariseer, om en Sabbath, till att få sig mat; och de vaktade på honom.

2. Och si, en vattusigtig menniska var der för honom.

3. Då svarade Jesus, och sade till de lagkloka och Phariseer: Må man någon hela om Sabbathen?

4. Och de tigde. Men han tog honom till sig, och gjorde honom helbregda; och lät gån.

5. Och han svarade, sägandes till dem: Hvilkens edars åsne eller oxe faller uti brunnen, och går han icke straxt till att draga honom ut, om Sabbathsdagen?

6. Och de kunde intet svara honom dertill.

7. Då sade han ock till dem, som budne voro, en liknelse; märkandes, huru de sökte efter att sitta främst, sägandes till dem:

8. När du blifver buden af någrom till bröllop, så sätt dig icke i främsta rummet; att icke tilläfventyrs någor kommer, som buden är af honom, och är ärligare än du;

9. Och då kommer han, som både dig och honom budit hafver, och säger till dig: Gif denna rum; och då måste du med blygd begynna sitta ned bätter;

10. Utan heldre, när du varder buden, gack, och sätt dig i yttersta rummet; att, då han kommer, som dig budit hafver, må han säga till dig: Min vän, sitt upp bätter; och då sker dig heder för dem, som der med dig till bords sitta.

11. Ty hvar och en, som upphöjer sig, han skall varda förnedrad; och den sig förnedrar, han skall varda upphöjd.

12. Sade han ock desslikes till honom, som honom budit hade: När du gör middagsmåltid, eller nattvard, bjud icke dina vänner, eller dina bröder, eller dina fränder, eller dina grannar, som rike äro; att de icke bjuda dig igen, och löna dig dina välgerning;

13. Utan heldre, då du gör gästabåd, kalla de fattiga, sjuka, halta och blinda.

14. Och salig äst du; ty de förmå icke löna dig igen; men dig varder igenlönt i de rättfärdigas uppståndelse.

15. Men då en af dem, som vid bordet såto, detta hörde, sade han till honom: Salig är den som äter bröd i Guds rike.

16. Då sade han till honom: En man hade tillredt en stor nattvard, och böd många;

17. Och utsände sin tjenare, den stund nattvarden skulle stå, att han skulle säga dem som budne voro: Kommer; ty all ting äro nu redo.

18. Och de begynte allesammans ursaka sig. Den förste sade till honom: Jag hafver köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det; jag beder dig, gör min ursäkt.

19. Och den andre sade: Jag hafver köpt fem par oxar, och jag måste gå bort och försöka dem; jag beder dig, gör min ursäkt.

20. Och den tredje sade: Jag hafver tagit mig hustru, och derföre kan jag icke komma.

21. Och tjenaren kom, och sade sin herra allt detta igen. Då vardt husbonden vred, och sade till sin tjenare: Gack snarliga ut på gator och gränder i staden, och de fattiga, och krymplingar, halta och blinda haf härin.

22. Och tjenaren sade: Herre, jag hafver gjort som du böd, och här är ännu rum.

23. Då sade herren till tjenaren: Gack ut på vägar och gårdar, och nödga dem att komma härin, på det att mitt hus måtte varda fullt.

24. Ty jag säger eder, att ingen af de män, som budne voro, skall smaka min nattvard.

25. Och gick mycket folk med honom; och han vände sig om, och sade till dem:

26. Hvilken som kommer till mig, och icke hatar sin fader och moder, och hustru, och barn, och bröder, och systrar, och dertill sitt eget lif, han kan icke vara min Lärjunge.

27. Och hvilken som icke bär sitt kors, och följer mig, han kan icke vara min Lärjunge.

28. Hvilken är den af eder, som vill bygga ett torn, och icke först sitter och öfverlägger bekostningen, om han hafver det han behöfver till att fullborda det med?

29. Att, då han hafver lagt grundvalen, och icke kan fullborda det, alle de, som få set, icke skola begynna göra spe af honom;

30. Och säga: Denne mannen hafver begynt bygga, och förmådde icke fullbordat.

31. Eller hvad Konung vill gifva sig till örligs, och strida emot en annan Konung, sitter han icke först och tänker, om han förmår med tiotusend möta honom, som kommer emot honom med tjugutusend?

32. Annars, medan hin ännu långt borto är, sänder han bådskap till honom, och beder om frid.

33. Sammalunda hvar och en af eder, som icke vedersakar allt det han äger, han kan icke vara min Lärjunge.

34. Saltet är godt; men om saltet mister sin sälto, med hvad skall man då salta?

35. Det är hvarken nyttigt i jordene, eller i dyngone; utan man kastar det bort. Den der öron hafver till att höra, han höre.

LUKAS, 15. CAPITLET

Förloradt får, penning, son.

1. Och till honom gingo allehanda Publicaner och syndare, att de måtte höra honom.

2. Och de Phariseer och Skriftlärde knorrade och sade: Denne undfår syndare, och äter med dem.

3. Då sade han till dem denna liknelsen, sägandes:

4. Hvilken är den man ibland eder, som hafver hundrade får, och om han tappar bort ett af dem, låter han icke de nio och niotio uti öknene, och går efter det som borto är, tilldess han finner det?

5. Och då han hafver det funnit, lägger han det på sina axlar med glädje.

6. Och när han kommer hem i sitt hus, kallar han tillhopa sina vänner och grannar, och säger till dem: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit mitt får, som borttappadt var.

7. Jag säger eder, att sammalunda varder ock glädje i himmelen öfver en syndare den sig bättrar, mer än öfver nio och niotio rättfärdiga, som ingen bättring behöfva.

8. Eller hvad qvinna är, som hafver tio penningar, om hon borttappar en af dem, tänder hon icke upp ljus, och sopar huset, och söker granneliga, tilldess hon finner honom?

9. Och då hon funnit hafver, kallar hon tillhopa sina vänner och grannqvinnor, och säger: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit min penning, som jag tappat hade.

10. Sammalunda, säger jag eder, varder glädje för Guds Änglom öfver en syndare som sig bättrar.

11. Och han sade: En man hade två söner.

12. Och den yngre af dem sade till fadren: Fader, få mig den parten af ägodelarna, som mig tillkommer. Och han bytte ägodelarna dem emellan.

13. Och icke många dagar derefter, då den yngre sonen hade lagt all sin ting tillhopa, for han långt bort i främmande land; och der förfor han sina ägodelar, och lefde öfverflödeliga.

14. Och sedan han allt förtärt hade, vardt en stor hunger i det landet; och han begynte lida nöd;

15. Och gick bort, och gaf sig till en borgare der i landet; och han sände honom till sin afvelsgård, att han skulle sköta hans svin.

16. Då begärade han uppfylla sin buk med draf, der svinen med föddes; och honom gaf ingen.

17. Då besinnade han sig sjelf, och sade: Huru månge mins faders legodränger hafva bröd nog; och jag förgås här i hunger.

18. Jag vill stå upp, och gå till min fader, och säga till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig.

19. Jag är icke nu värd kallas din son; gör mig såsom en af dina legodränger.

20. Och så stod han upp, och kom till sin fader. Och då han ännu långt ifrå var, såg honom hans fader, och begynte varkunna sig öfver honom, och lopp emot honom, föll honom om halsen, och kysste honom.

21. Och sonen sade till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig; och är icke värd härefter kallas din son.

22. Då sade fadren till sina tjenare: Bärer fram den yppersta klädningen, och kläder honom deruti; och får honom en ring på hans hand, och skor på hans fötter.

23. Och hafver hit den gödda kalfven, och slagter honom; vi vilje äta, och göra oss glad.

24. Ty denne min son var död, och hafver fått lif igen; han var borttappad, och är funnen igen. Och de begynte göra sig glad.

25. Men den äldre hans son var ute på markene; och när han kom, och nalkades husena, hörde han sjungas och dansas;

26. Och kallade en af sina tjenare, och frågade honom, hvad det var.

27. Då sade han till honom: Din broder är kommen; och din fader lät slagta den gödda kalfven, att han hafver honom helbregda igen.

28. Då vardt han vred, och ville icke gå in. Då gick hans fader ut, och bad honom.

29. Svarade han, och sade till fadren: Si, jag tjenar dig i så mång år, och hafver aldrig gångit af ditt bud; och du gaf mig aldrig ett kid, att jag måtte göra mig glad med mina vänner.

30. Men sedan denne din son kommen är, som sina ägodelar hafver förtärt med skökor, hafver du till honom slagtat den gödda kalfven.

31. Då sade han till honom: Min son, du äst alltid när mig, och allt det mitt är, det är ditt.

32. Man måste nu glädjas och fröjdas; ty denne din broder var död, och fick lif igen; och var borttappad, och är igenfunnen.

LUKAS, 16. CAPITLET

Otrogen fogde. Rätt Mammon. Rike mannen och Lazarus.

1. Sade han ock till sina Lärjungar: Det var en riker man, som hade en gårdsfogda; den vardt beryktad för honom, att han förfor hans ägodelar.

2. Då kallade han honom, och sade till honom: Hvi hörer jag sådant af dig? Gör räkenskap af ditt fögderi; ty du måste icke länger vara min fogde.

3. Då sade fogden vid sig sjelf: Hvad skall jag göra? Ty min herre tager ifrå mig fögderiet; grafva orkar jag icke, tigga blyges jag.

4. Nu väl, jag vet hvad jag vill göra, att, då jag varder satt af mitt fögderi, måga de anamma mig uti sin hus.

5. Då kallade han till sig alla sins herras gäldenärar, och sade till den första: Huru mycket äst du min herra skyldig?

6. Sade han: Hundrade tunnor oljo. Då sade han till honom: Tag ditt bref, och sätt dig snart ned, och skrif femtio.

7. Sedan sade han till den andra: Huru mycket äst du skyldig? Sade han till honom: Hundrade pund hvete. Sade han till honom: Tag ditt bref, och skrif åttatio.

8. Och herren prisade den orätta fogdan, att han visliga gjorde; ty denna verldenes barn äro visare än ljusens barn, uti sitt slägte.

9. Och jag säger eder: Görer eder vänner af den orätta Mammon, på det att, när I behöfven, skola de anamma eder uti evinnerliga hyddor.

10. Den der trogen är i det minsta, han är ock trogen i det mer är; och den i det minsta orätt är, han är ock orätt i det mer är.

11. Ären I nu icke trogne uti den orätta Mammon; ho vill då betro eder om det sannskyldiga?

12. Och om I ären icke trogne uti ens annars; ho vill få eder det edart är?

13. Ingen tjenare kan tjena två herrar; ty antingen skall han hata den ena, och älska den andra; eller ock hålla sig intill den ena, och förakta den andra. I kunnen icke tjena Gudi och Mammon.

14. Allt detta hörde ock de Phariseer, som girige voro, och gjorde spe af honom.

15. Och han sade till dem: I ären de som gören eder sjelfva rättfärdiga för menniskom; men Gud vet edor hjerta; ty det som för menniskom högt är, der stygges Gud vid.

16. Lagen och Propheterna hafva propheterat intill Johannem; ifrå den tiden varder Guds rike förkunnadt genom Evangelium, och hvar man gör våld på det.

17. Men snarare skola himmel och jord förgås, än en titel af lagen falla.

18. Den der öfvergifver sina hustru, och tager ena andra, han bedrifver hor; och den der tager henne, som af mannen öfvergifven är, han bedrifver hor.

19. Det var en riker man, som klädde sig i purpur och kosteligit linkläde, och lefde hvar dag kräseliga.

20. Och det var ock en fattig, benämnd Lazarus, den der låg för hans dörr, full med sår;

21. Begärandes släcka sin hunger af de smulor, som föllo af dens rika mansens bord. Dock kommo hundar, och slekte hans sår.

22. Så hände det sig, att den fattige blef död, och vardt förder af Änglarna uti Abrahams sköt. Blef ock den rike död, och vardt begrafven.

23. Som han nu i helvetet och i pinone var, lyfte han sin ögon upp, och fick se Abraham långt ifrån, och Lazarum i hans sköt;

24. Ropade han, och sade: Fader Abraham, varkunna dig öfver mig, och sänd Lazarum, att han doppar det yttersta af sitt finger i vatten, och svalar mina tungo; ty jag pinas svårliga i denna låganom.

25. Då sade Abraham: Min son, tänk uppå, att du hade godt medan du lefde, och Lazarus hade deremot ondt; men nu hafver han hugnad, och du pinas.

26. Och öfver allt detta, är emellan oss och eder befäst ett stort svalg, så att de, som vilja fara hädan till eder, de komma dess icke vid; ej heller fara dädan, och hitöfver till oss.

27. Då sade han: Så beder jag då dig, fader, att du sänder honom uti mins faders hus;

28. Ty jag hafver fem bröder, att han förvarar dem, att de ock icke komma uti detta pinorummet.

29. Sade Abraham till honom: De hafva Mosen och Propheterna, höre dem.

30. Då sade han: Nej, fader Abraham; men kommer någor till dem af de döda, då bättra de sig.

31. Då sade han till honom: Höra de icke Mosen och Propheterna, så tro de icke heller, om någor af de döda uppstode.

LUKAS, 17. CAPITLET

Försonlighet. Lydnad. Tio spitelske. Christi dag.

1. Och han sade till sina Lärjungar: Det är omöjeligit, att icke skulle komma förargelser; men ve honom, genom hvilken de komma.

2. Bättre vore honom, att en qvarnsten hängdes vid hans hals, och vorde kastad i hafvet, än han skulle förarga en af dessa små.

3. Vakter eder. Om din broder bryter dig emot, så straffa honom, och om han bättrar sig, så förlåt honom det.

4. Och om han bryter dig emot sju resor om dagen, och han sju resor om dagen vänder sig om igen till dig, sägandes: Mig ångrar det; så förlåt honom.

5. Och Apostlarna sade till Herran: Föröka oss trona.

6. Då sade Herren: Om I haden trona såsom ett senapskorn, och saden till detta mulbärsträd: Ryck dig upp, och försätt dig i hafvet; då lydde det eder.

7. Hvilken af eder hafver en tjenare, som går vid plogen, eller vaktar boskap, då han kommer hem af markene, att han säger till honom: Gack straxt, och sitt till bords;

8. Utan säger han icke heldre till honom: Red till nattvarden, och uppskörta dig, och tjena mig medan jag äter och dricker; och sedan ät du och drick.

9. Månn han tacka dem samma tjenarenom, att han gjorde som honom budet var? Nej, menar jag.

10. Sammalunda ock I, när I hafven gjort allt det som eder budet är, så säger: Vi äre onyttige tjenare; vi hafve gjort det vi vorom pligtige att göra.

11. Och det begaf sig, då han gick till Jerusalem, for han midt igenom Samarien och Galileen.

12. Och då han kom uti en by, mötte honom tio spitelske män, de stodo långt ifrå;

13. Och de upphöjde sina röst, sägande: Jesu Mästar, varkunna dig öfver oss.

14. När han dem såg, sade han till dem: Går, och viser eder Presterna. Och hände sig, vid de gingo, vordo de rene.

15. Men en af dem, då han såg att han var ren vorden, kom han igen, och prisade Gud med höga röst;

16. Och föll på sitt ansigte för hans fötter, tackandes honom; och han var en Samarit.

17. Då svarade Jesus, och sade: Voro icke tio rene gjorde? Hvar äro då de nio?

18. Ingen är funnen, som kom igen till att prisa Gud, utan denne främlingen;

19. Och sade till honom: Statt upp, gack, din tro hafver frälst dig.

20. Och då han frågad vardt af de Phariseer, när Guds rike komma skulle, svarade han dem, och sade: Guds rike kommer icke med utvärtes åthäfvor.

21. Ej heller varder man sägande: Si här, eller, si der äret; ty si, Guds rike är invärtes i eder.

22. Och han sade till Lärjungarna: Den tid skall komma, att I skolen begära se en af menniskones Sons dagar, och I skolen icke få sen.

23. Och de skola säga till eder: Si här, si der; går icke åstad, och följer icke heller.

24. Ty såsom ljungelden ljungar ofvan af himmelen, och lyser öfver allt det under himmelen är; alltså skall ock menniskones Son vara på sin dag.

25. Men tillförene måste han mycket lida, och förkastas af detta slägtet.

26. Och såsom det skedde uti Noe tid, så skall det ock ske uti menniskones Sons dagar.

27. De åto, drucko; män togo hustrur, och qvinnor gåfvos mannom, intill den dagen då Noe gick in i arken; och floden kom, och förgjorde dem alla.

28. Sammalunda ock, såsom det skedde uti Loths tid; de åto, drucko, köpte, sålde, planterade, byggde.

29. Men den dagen, då Loth gick ut af Sodoma, regnade eld och svafvel af himmelen, och förgjorde dem alla.

30. Efter det sättet varder det ock gåendes på den dagen, när menniskones Son skall uppenbaras.

31. På den dagen, den som är på taket, och hans boting i huset, han stige icke neder till att taga dem; sammalunda ock, den i markene är, gånge icke tillbaka igen efter det han left hafver.

32. Kommer ihåg Loths hustru.

33. Hvilken som far efter att förvara sin själ, han skall mista henne; och den som mister henne, han fordrar henne till lifs.

34. Jag säger eder: I den natten skola två ligga uti ene säng; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

35. Två skola mala tillhopa; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

36. Två skola vara i markene; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

37. Då svarade de, och sade till honom: Hvar då, Herre? Sade han till dem: Der som åtelen är, dit församlas ock örnarna.

LUKAS, 18. CAPITLET

Vrång domare. Pharisee och Publican. Små barn. De rikas fara. Jesu lidande. En blind.

1. Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas;

2. Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko;

3. Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder.

4. Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko;

5. Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa på mig.

6. Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger.

7. Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed?

8. Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene?

9. Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen:

10. Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican.

11. Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen.

12. Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger.

13. Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare.

14. Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.

15. Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem.

16. Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.

17. Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin.

18. Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif?

19. Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud.

20. Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder.

21. Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom.

22. Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.

23. Då han det hörde, vardt han storliga bedröfvad; ty han var ganska rik.

24. Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva;

25. Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike.

26. Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig?

27. Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud.

28. Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig.

29. Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull;

30. Den icke skall igenfå mycket mer i denna tiden, och i tillkommande verld evinnerligit lif.

31. Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son.

32. Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas.

33. Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen.

34. Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades.

35. Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde.

36. Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var?

37. Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram.

38. Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.

39. Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.

40. Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom,

41. Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn.

42. Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig.

43. Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.

LUKAS, 19. CAPITLET

Zacheus. Tio pund. Jesu intåg, gråt, och nit för templet.

1. Och han drog in, och gick igenom Jericho.

2. Och si, der var en man, benämnd Zacheus; han var en öfverste för de Publicaner, och var rik;

3. Och sökte efter att han skulle få se Jesum, ho han var; men han kom icke dess vid, för folkets skull; ty han var liten till växt.

4. Så lopp han framföre, och steg upp uti ett mulbärträ, på det han skulle få se honom; ty han skulle gå der fram.

5. Och när Jesus kom till den platsen, såg han upp, och fick se honom, och sade till honom: Zachee, stig snarliga ned; ty i dag måste jag gästa i ditt hus.

6. Han steg snarliga ned, och undfick honom gladeliga.

7. Och när de det sågo, knorrade de alle, att han ingången var till att gästa när en syndare.

8. Men Zacheus steg fram, och sade till Herran: Si, Herre, hälftena af mina ägodelar gifver jag de fattiga; och om jag hafver någon bedragit, det gifver jag fyradubbelt igen.

9. Då sade Jesus till honom: I dag är desso huse salighet vederfaren; efter han är ock Abrahams son.

10. Ty menniskones Son är kommen till att uppsöka och frälsa det som förtappadt var.

11. När de nu detta hörde, sade han ändå en liknelse, efter han var hardt när vid Jerusalem, och de mente att Guds rike skulle straxt uppenbaradt varda.

12. Så sade han då: En ädla man for långt bort i främmande land, till att intaga sig ett rike, och komma igen.

13. Då kallade han till sig tio sina tjenare, och fick dem tio pund, och sade till dem: Handler härmed, tilldess jag igen kommer.

14. Men hans borgare hatade honom, och sände bådskap efter honom, sägande: Vi vilje icke, att denne skall råda öfver oss.

15. Och det begaf sig, att han kom igen, och hade fått riket. Då böd han kalla de tjenare till sig, som han hade fått penningarna, att han måtte veta, huru hvar och en af dem handlat hade.

16. Så kom den förste, och sade: Herre, ditt pund hafver förvärfvat tio pund.

17. Och han sade till honom: Ack! du gode tjenare, uti en liten ting hafver du varit trogen; du skall hafva magt öfver tio städer.

18. Och den andre kom, och sade: Herre, ditt pund hafver vunnit fem pund.

19. Och han sade till honom: Var ock du satter öfver fem städer.

20. Och den tredje kom, och sade: Herre, se här ditt pund, som jag hade bevarat uti en svetteduk.

21. Jag var rädder för dig; ty du äst en sträng man; du tager det upp, som du icke hafver nederlagt, och uppskär det du icke hafver sått.

22. Sade han till honom: Af din egen mun dömer jag dig, du onde tjenare; visste du att jag är en sträng man, upptager det jag intet nederlade, och uppskär det jag intet sådde;

23. Hvi fick du då icke mina penningar in i vexlobänken; att, när jag komme, måtte jag ju kraft dem igen med ocker?

24. Och han sade till dem som der stodo: Tager det pundet ifrå honom och får honom, som hafver tio pund.

25. Då sade de till honom: Herre, han hafver tio pund.

26. Ty jag säger eder, att den som hafver, honom skall varda gifvet; och den som icke hafver, honom skall ock varda ifråtaget det han hafver.

27. Dock de mina ovänner, som icke ville att jag skulle råda öfver dem, leder hit, och dräper dem här för mig.

28. Och då han detta sagt hade, gick han dädan, och reste upp åt Jerusalem.

29. Och det begaf sig att, när han kom till Bethphage och Bethanien, vid det berget, som kallas Oljoberget, sände han två sina Lärjungar,

30. Sägandes: Går in i byn, som för eder ligger; när I kommen derin, skolen I finna en åsnafåla bunden, der ännu ingen menniska på suttit hafver; löser honom, och hafver honom hit.

31. Och om någor frågar eder, hvi I lösen honom; så säger till honom: Ty Herren behöfver honom.

32. Så gingo de åstad, som sände voro, och funno, som han hade sagt dem.

33. Och när de löste fålan, sade hans herrar till dem: Hvi lösen I fålan?

34. Då sade de: Ty Herren behöfver honom.

35. Och de ledde honom till Jesum; lade sin kläder på fålan, och satte Jesum deruppå.

36. Och der han framfor, bredde de sin kläder på vägen.

37. Och då han när kom, och drog ned för Oljoberget, begynte hele hopen af hans Lärjungar med fröjd och höga röst lofva Gud, öfver alla de krafter som de sett hade,

38. Sägandes: Välsignad vare han, som kommer, en Konung i Herrans Namn; frid vare i himmelen, och ära i höjden.

39. Och någre ibland folket, som voro af de Phariseer, sade till honom: Mästar, näps dina Lärjungar.

40. Men han svarade, och sade till dem: Jag säger eder: Om de tigde, skulle stenarna ropa.

41. Och då han kom fram, och fick se staden, gret han öfver honom.

42. Och han sade: Om du ock visste, hvad din frid tillhörer, så vorde du det visserliga i denna dinom dag betänkandes; men nu är det fördoldt för din ögon.

43. Ty den tid skall komma öfver dig, att dine ovänner skola dig belägga, och skansa kringom dig, och tränga dig på alla sidor.

44. Och de skola nederslå dig till jorden, och din barn som i dig äro; och de skola icke låta igen i dig sten på sten; derföre, att du icke känna kunde den tiden, der du uti sökt var.

45. Så gick han in i templet, och begynte utdrifva dem, som derinne sålde och köpte,

46. Sägandes till dem: Det är skrifvet: Mitt hus är ett bönehus; men I hafven det gjort till en röfvarekulo.

47. Och han lärde hvar dag i templet. Men de öfverste Presterna, och de ypperste ibland folket, sökte efter att de kunde förgöra honom;

48. Och de kunde icke finna, hvad de skulle göra; ty allt folket höll sig intill honom, och hörde honom.

LUKAS, 20. CAPITLET

Johannis dop. Vingårdsmännen. Skattpenningen. Sadduceerna. Christi ätt.

1. Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta;

2. Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten?

3. Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:

4. Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor?

5. Då begynte de tänka vid sig, sägande: Sägom vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I icke honom då?

6. Men sägom vi, af menniskor då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet.

7. Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var.

8. Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör.

9. Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid.

10. När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.

11. Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmädde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.

12. Åter sände han den tredje; den gjorde de ock såran, och drefvo honom ut.

13. Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kan hända att, då de se honom, hafva de försyn för honom.

14. Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.

15. Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma?

16. Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det.

17. Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrifvet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten?

18. Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken.

19. Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem.

20. Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld.

21. Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt.

22. Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej?

23. Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig?

24. Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens.

25. Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.

26. Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.

27. Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom,

28. Sägande: Mästar, Moses hafver skrifvit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.

29. Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös.

30. Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös.

31. Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde.

32. Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död.

33. Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru?

34. Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom.

35. Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas manne;

36. Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn.

37. Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud.

38. Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle.

39. Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt.

40. Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom.

41. Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son?

42. Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;

43. Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall.

44. Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son?

45. Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro:

46. Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabåden.

47. De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse.

LUKAS, 21. CAPITLET

Enkans offer. Stadens förstöring. Verldenes ände.

1. Och han såg till, aktandes på huru de rike lade sina gåfvor uti offerkistona.

2. Så fick han ock se ena fattiga enko, som lade der två skärfvar in.

3. Och han sade: Sannerliga säger jag eder: Denna fattiga enkan lade mer in, än alle de andre;

4. Ty de hafva alle inlagt, till Guds offer, af det dem till öfverlopps är; men hon hafver, af sin fattigdom, inlagt allt det hon ägde.

5. Och då somlige sade om templet, att det var prydt med härliga stenar och klenodier, sade han:

6. De dagar varda kommande, att utaf allt, det I sen, skall icke låtas sten uppå sten, den icke skall afbruten varda.

7. Då frågade de honom, och sade: Mästar, när skall detta ske? Och hvad tecken är, när detta ske skall?

8. Sade han: Ser till, att I icke varden förförde; ty månge skola komma under mitt Namn, och säga: Jag äret; och tiden instundar. Följer dem icke efter.

9. Men när I hören örlig och uppror, varer icke förfärade; ty sådant måste först ske, men det är icke straxt änden.

10. Och han sade till dem: Folk skall resa sig upp emot folk, och rike emot rike.

11. Och stor jordbäfning skall varda mångastäds, och hunger, och pestilentier; och förskräckelse, och stor tecken skola ske utaf himmelen.

12. Men för allt detta skola de taga fatt på eder, och förfölja eder och öfverantvarda eder in på sin Råd, och i häktelse; dragande eder för Konungar och Förstar, för mitt Namns skull.

13. Och det skall eder vederfaras till ett vittnesbörd.

14. Så håller det fast uti edor hjerta, att I ingen omsorg hafven, huru I skolen försvara eder;

15. Ty jag skall gifva eder mun och visdom, der alle de, som sätta sig emot eder, icke skola kunna emotsäga, ej heller emotstå.

16. I skolen ock öfverantvardas af föräldrar, och af bröder, fränder och vänner; och de skola döda somliga af eder.

17. Och I skolen varda hatade af allom, för mitt Namns skull;

18. Och ett hår af edart hufvud skall icke förgås.

19. I skolen behålla edra själar genom edart tålamod.

20. När I nu sen, att Jerusalem varder belagdt med en här, då skolen I veta, att dess förödelse är för handen.

21. De då äro i Judeen, de fly upp åt bergen; och de der midt inne äro, de gånge ut; och de som ute i landet äro, de gånge icke derin;

22. Ty att då äro hämndadagarne, att fullbordas skall allt det som skrifvet är.

23. Men ve dem som hafvande äro, och dem som dia gifva i de dagar; ty stor plåga varder på jordene, och vrede öfver detta folk.

24. Och de skola falla för svärdsegg, och fångne bortförde varda till allahanda folk; och Jerusalem skall förtrampadt varda af Hedningom, tilldess Hedningarnes tid fullkomnad varder.

25. Och skola ske tecken i solen, och i månan, och i stjernorna; och på jordene varder folkena ångest, och de skola förtvifla. Och hafvet och vågen skola mycket bullra;

26. Och menniskorna borttorkas, för räddhågas skull, deraf att de förbida det som hela verldena öfvergå skall; ty himmelens krafter skola bäfva.

27. Och då skola de få se menniskones Son komma i skyn, med magt och stora härlighet.

28. Men då detta begynner ske, ser upp, och lyfter edor hufvud upp; ty då nalkas edor förlossning.

29. Och han sade dem en liknelse: Ser på fikonaträt och all trä.

30. När de nu knoppas, kunnen I då se och veta af eder sjelf, att sommaren är när.

31. Alltså ock I, när I sen detta ske, skolen I veta, att Guds rike är när.

32. Sannerliga säger jag eder: Detta slägtet skall icke förgås, förr än det allt skedt är.

33. Himmel och jord skola förgås; men min ord skola icke förgås.

34. Men vakter eder, att edor hjerta icke förtungad varda med svalg och dryckenskap, och med detta lefvernes omsorg, så att den dagen kommer eder för hastigt uppå.

35. Ty han varder kommandes, såsom en snara, öfver alla som bo på jordene.

36. Så vaker nu alltid, och beder, att I mågen undfly allt detta som komma skall, och stå för menniskones Son.

37. Och han lärde om dagen i templet; men om natten gick han ut, och vistades på Oljoberget.

38. Och allt folket var bittida uppe till honom i templet, till att höra honom.

LUKAS, 22. CAPITLET

Jesus säljes, håller Påska, Nattvard, stillar träta, svettas blod, fångas, förnekas, dömes.

1. Då tillstundade Sötbrödshögtiden, den Påska kallas.

2. Och de öfverste Presterna och Skriftlärde sökte efter, huru de kunde dräpa honom; men de fruktade för folket.

3. Och gick Satanas in uti Judas, som kallades Ischarioth, och var en af de tolf.

4. Han gick bort, och talade med de öfversta Presterna och föreståndarena, huruledes han skulle fly honom dem i händer.

5. Och de gladdes, och voro öfverens med honom, att de skulle gifva honom penningar.

6. Och han lofvade dem det, och sökte efter läglighet, att han måtte öfverantvarda honom dem utan buller.

7. Så kom då Sötbrödsdagen, på hvilkom man måste offra Påskalambet.

8. Då sände han Petrum, och Johannem, sägandes: Går, och bereder oss Påskalambet, att vi det äte.

9. Då sade de till honom: Hvar vill du, att vi skole bereda det?

10. Sade han till dem: Si, när I kommen in i staden, varder eder mötandes en man, som bär ena vattukruko; följer honom i huset, der han ingår;

11. Och säger husbondanom: Mästaren låter säga dig: Hvar är herberget, der jag må äta Påskalambet med mina Lärjungar?

12. Och han skall visa eder en storan sal bereddan; reder der till.

13. De gingo åstad, och funno som han dem sagt hade; och redde till Påskalambet.

14. Och då tid var, satte han sig ned, och de tolf Apostlar med honom.

15. Och han sade till dem: Jag hafver, med mycken åstundan, begärat äta detta Påskalambet med eder, förr än jag lider.

16. Ty jag säger eder, att jag härefter icke skall äta deraf, tilldess det fullkomnadt varder i Guds rike.

17. Och han tog kalken, tackade, och sade: Tager honom, och skifter eder emellan;

18. Ty jag säger eder, att jag icke skall dricka det af vinträ kommet är, tilldess Guds rike kommer.

19. Och han tog brödet; tackade, och bröt, och gaf dem, sägandes: Detta är min lekamen, som för eder gifven varder; det görer till min åminnelse;

20. Sammalunda ock kalken, efter Nattvarden, sägandes: Detta är kalken, det nya Testamentet i mitt blod, som för eder utgjutet varder.

21. Dock si, mins förrädares hand är med mig på bordet.

22. Och menniskones Son varder gångandes, efter som det beslutet är; dock ve den mennisko, af hvilko han varder förrådder.

23. Och de begynte fråga emellan sig, hvilken den var af dem som det göra skulle.

24. Så vardt ock en träta emellan dem, hvilkendera skulle synas vara ypperst.

25. Då sade han till dem: Verldslige Konungar regera; och de, som magtena hafva, kallas nådige herrar;

26. Men I icke så; utan den som störst är ibland eder, han skall vara som den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare.

27. Ty hvilkendera är större, den som sitter, eller den som tjenar? Är icke han som sitter? Men jag är midt ibland eder, såsom den som tjenar.

28. Men I ären de samme, som med mig blifvit hafven uti mina frestelser.

29. Och jag vill beställa eder riket, såsom min Fader hafver det beställt mig;

30. Att I skolen äta och dricka öfver mitt bord, i mitt rike; och skolen sitta på stolar, och döma tolf Israels slägter.

31. Och Herren sade: Simon, Simon, si, Satanas hafver begärat eder, att han skulle sålla eder såsom hvete;

32. Men, jag hafver bedit för dig, att din tro skall icke omintet varda; och när du nu omvänder äst, så styrk dina bröder.

33. Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen gå med dig, både i häktelse och i döden.

34. Då sade han: Jag säger dig, Petre, i dag skall icke hanen gala, förr än du tre resor nekar att känna mig.

35. Och han sade till dem: När jag sände eder utan säck, utan skräppo, och utan skor, hafver eder något fattats? Då sade de: Intet.

36. Då sade han till dem: Men nu, ho som säck hafver, han tage honom, sammalunda ock skräppo; och den der icke hafver, han sälje sin kjortel, och köpe svärd.

37. Ty jag säger eder, att det ännu måste fullbordas på mig, som skrifvet är: Han är räknad ibland ogerningsmän; ty hvad som skrifvet är om mig, det hafver en ända.

38. Då sade de: Herre, si, här äro tu svärd. Då sade han till dem: Det är nog.

39. Och han gick ut, som hans seder var, till Oljoberget; och hans Lärjungar följde honom till det rummet.

40. Och då han kom dit, sade han till dem: Beder, att I icke kommen uti frestelse.

41. Och han gick ifrå dem vid pass ett stenkast, och föll ned på sin knä, och bad,

42. Sägandes: Fader, är så din vilje, tag denna drycken ifrå mig; dock likväl, ske icke min vilje, utan din.

43. Och syntes honom en Ängel af himmelen, och styrkte honom.

44. Och han vardt betagen af en mägta stor ångest, och bad länge; och hans svett var såsom blodsdroppar, löpande ned på jorden.

45. Och då han uppstod af bönene, och kom till sina Lärjungar, fann han dem sofvande af bedröfvelse;

46. Och sade till dem: Hvi sofven I? Står upp, och beder, att I icke kommen uti frestelse.

47. Vid han ännu talade, si, en hop med folk, och en utaf de tolf, som het Judas, gick för dem, och trädde fram till Jesum, till att kyssa honom.

48. Men Jesus sade till honom: Juda, förråder du menniskones Son med kyssande?

49. Då sågo de som när voro, hvad på färde var, och sade till honom: Herre, skole vi taga till svärds?

50. Och en af dem slog öfversta Prestens tjenare, och högg af hans högra öra.

51. Då svarade Jesus, och sade: Låter kommat härtill; och så tog han på hans öra, och helade honom.

52. Och Jesus sade till de öfversta Presterna, och föreståndarena i templet, och till de äldsta, som till honom komne voro: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och med stafrar;

53. Ändock jag hafver dagliga varit med eder i templet, och I kommen edra händer intet vid mig; men detta är edar stund, och mörksens magt.

54. Så grepo de honom, och ledden, och haden in i öfversta Prestens hus. Men Petrus följde långt efter.

55. Då gjorde de en eld midt i palatset, och såto dervid; och Petrus satte sig ibland dem.

56. Då en tjensteqvinna fick se honom sittandes vid ljuset, såg hon på honom, och sade: Denne var ock med honom.

57. Då nekade han honom, och sade: Qvinna, jag känner honom intet.

58. Och litet efter såg honom en annar, och sade: Du äst ock af dem. Men Petrus sade: Menniska, jag är det icke.

59. Och litet derefter, vid en timma, kom en annar, och sannade det samma, sägandes: Sannerliga var han ock med honom; ty han är ock en Galileisk man.

60. Och Petrus sade: Menniska, jag vet icke hvad du säger. Och i det samma, vid han ännu talade, gol hanen.

61. Och Herren vände sig om, och såg på Petrum; och då begynte Petrus tänka på Herrans ord, huru han honom sagt hade: Förr än hanen hafver galit, skall du tre resor neka mig.

62. Och Petrus gick ut, och gret bitterliga.

63. Och de män, som höllo Jesum, begabbade honom, och slogo honom;

64. Bundo för hans ögon, slogo hans ansigte, och frågade honom, sägande: Spå, ho är den som dig slog?

65. Och mycken annor förhädelse sade de till honom.

66. Och som det dagades, församlade sig de äldste i folket, och de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och hade honom in för sitt Råd,

67. Sägande: Äst du Christus, säg det oss? Och han sade till dem: Om jag eder det säger, så tron I det intet;

68. Frågar jag ock, så svaren I intet; ej heller släppen I mig.

69. Härefter skall menniskones Son sitta på Guds krafts högra hand.

70. Då sade de alle: Så äst du ju Guds Son? Sade han: I sägen att jag så är.

71. Då sade de: Hvarefter begärom vi ännu vittnesbörd? Vi hafve sjelfve hört det af hans mun.

LUKAS, 23. CAPITLET

Christus förhöres af Herodes och Pilatus, dömes, korsfästes, dör, begrafves.

1. Då stod upp hele hopen af dem, och ledde honom bort till Pilatum;

2. Och begynte till att klaga på honom, sägande: Denna hafve vi beslagit dermed, att han förvänder folket, och förbjuder gifva Kejsarenom skatt, och säger sig vara Christus en Konung.

3. Och Pilatus frågade honom, sägandes: Äst du Judarnas Konung? Då svarade han honom, och sade: Du säger det.

4. Då sade Pilatus till öfversta Presterna, och till folket: Jag finner intet brott med denna mannen.

5. Men de höllo sitt tal fram, sägande: Han gör uppror ibland folket, lärandes öfver allt Judiska landet, begynnandes i Galileen, och sedan allt hit.

6. Då Pilatus hörde nämnas Galileen, frågade han, om han var en Galileisk man.

7. Och då han förnam, att han var under Herodis välde, försände han honom till Herodes; ty han var ock i Jerusalem på den tiden.

8. Då Herodes fick se Jesum, vardt han ganska glad; ty han hade i lång tid haft åstundan till att se honom; ty han hade mycket hört om honom, och hoppades få se något tecken göras af honom.

9. Och han frågade honom om mång stycker; men han svarade honom intet.

10. Stodo ock öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och klagade svårliga på honom.

11. Men Herodes med sitt folk föraktade honom, och begabbade honom, och klädde honom uti ett hvitt kläde, och sände honom igen till Pilatum.

12. Och Pilatus och Herodes vordo vänner emellan sig på samma dag; ty emellan dem hade tillförene varit ovänskap.

13. Då kallade Pilatus tillhopa de öfversta Presterna, och föreståndarena, och folket;

14. Och sade till dem: I hafven fått mig denna mannen, såsom den der hafver förvändt folket; och si, jag hafver förhört honom i edor närvaro, och finner dock ingen af de ogerningar med denna mannen, der I anklagen honom före;

15. Och ej heller Herodes; ty jag försände eder till honom; och si, man kunde intet komma på honom, det döden värdt var.

16. Derföre vill jag näpsan och släppan.

17. Ty han skulle om högtidena gifva dem en lös.

18. Då ropade hele hopen, och sade: Tag denna af vägen, och gif oss Barabbam lös;

19. Den der låg i fängelset, för ett upplopps skull, som i staden skedt var, och för ett mandråp.

20. Åter talade Pilatus till dem, och ville gifva Jesum lös.

21. Då ropade de, och sade: Korsfäst, korsfäst honom.

22. Då sade han tredje resona till dem: Hvad hafver han då illa gjort? Jag finner ingen dödssak med honom; derföre vill jag näpsan, och gifvan lös.

23. Men de lade åt med stort rop, och begärade att han skulle korsfästas; och deras och de öfversta Presternas rop vardt ju mer och mer.

24. Då dömde Pilatus, att så ske skulle, som de begärade;

25. Och gaf dem lös den i fängelset satt var för upploppets och dråpets skull, den de begärat hade; men Jesum öfverantvardade han deras vilja.

26. Och då de ledde honom ut, fingo de en fatt, som het Simon af Cyrene, den der kom af markene; honom lade de korset uppå, att han skulle bära det efter Jesum.

27. Men honom följde en stor hop folk, och qvinnor, de der greto och ömkade sig öfver honom.

28. Då vände sig Jesus om till dem, och sade: I Jerusalems döttrar, gråter icke öfver mig; utan gråter öfver eder sjelfva, och öfver edor barn.

29. Ty si, de dagar varda kommande, i hvilkom de skola säga: Saliga äro de ofruktsamma, och de qveder som intet födt hafva, och de spenar som ingom hade dia gifvit.

30. Då skola de begynna säga till bergen: Faller öfver oss; och till högarna: Skyler oss.

31. Ty är detta skedt på det färska trät, hvad skall då ske på det torra?

32. Leddes der ock ut två andre ogerningsmän med honom, till att aflifvas.

33. Och då de kommo till det rummet, som kallas hufvudskallaplatsen, der korsfäste de honom, och de ogerningsmän med honom; den ena på den högra sidon, den andra på den venstra.

34. Och sade Jesus: Fader, förlåt dem det; ty de veta icke hvad de göra. Och de bytte hans kläder, kastandes lott på dem.

35. Och folket stod och såg uppå; och de öfverste, samt med dem, begabbade honom, sägande: Androm hafver han hulpit, hjelpe sig nu sjelfvom, om han är Christus, den Guds utkorade.

36. Begabbade honom ock krigsknektarna, och gingo till, och räckte ättiko till honom;

37. Sägande: Äst du Judarnas Konung, så hjelp dig sjelf.

38. Var ock en öfverskrift skrifven öfver honom, med Grekiska, Latinska och Ebreiska bokstäfver: Denne är Judarnas Konung.

39. Men en af de ogerningsmän, som upphängde voro, hädde honom, och sade: Äst du Christus, så hjelp dig sjelf och oss.

40. Då svarade den andre, straffade honom, och sade: Fruktar du icke heller Gud, du som äst i samma fördömelsen?

41. Och är det väl rätt med oss; ty vi lide det våra gerningar värda äro; men denne hafver intet ondt gjort.

42. Och sade han till Jesum: Herre, tänk på mig, då du kommer i ditt rike.

43. Och sade Jesus till honom: Sannerliga säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradis.

44. Och var detta vid sjette timman; och ett mörker vardt öfver hela landet, allt intill nionde timman.

45. Och solen miste sitt sken; och förlåten i templet remnade midt i tu.

46. Och Jesus ropade med höga röst, och sade: Fader, jag befaller min anda i dina händer; och då han hade det sagt, gaf han upp andan.

47. Då höfvitsmannen såg hvad der skedde, prisade han Gud, och sade: Sannerliga var denne en rättfärdig man.

48. Och allt folket, som dit gånget var att se härpå, då de sett hade hvad der skedde, slogo de sig för sin bröst, och gingo hem igen.

49. Men alle hans kände vänner, och qvinnor, som honom följt hade af Galileen, stodo långt ifrån, och sågo derpå.

50. Och si, en man, benämnd Joseph, en rådherre, den var en god och rättfärdig man;

51. Och hade icke samtyckt deras råd och gerning; och han var bördig af den Judarnas stad Arimathia; den der ock åstundade efter Guds rike;

52. Han gick till Pilatum, och beddes Jesu lekamen;

53. Och tog honom ned, svepte honom uti ett linkläde, och laden ned i ena graf, som uthuggen var uti sten, der än då ingen hade uti lagd varit.

54. Och det var tillredelsedagen, och Sabbathen begynte gå uppå.

55. Och följde der några qvinnor efter, som med honom komna voro af Galileen och besågo grafvena, och huruledes hans lekamen lagd var;

56. Och gingo sedan tillbaka igen, och tillredde välluktandes krydder och smörjelse; men om Sabbathen voro de stilla, som budet var i lagen.

LUKAS, 24. CAPITLET

Jesus uppstår, uppenbaras, far till himla.

1. På den ena Sabbathen, ganska bittida om morgonen, kommo de till grafvena, bärande de välluktande krydder, som de tillredt hade; och några med dem.

2. Så funno de stenen afvältad ifrå grafvene;

3. Och gingo in, och funno intet Herrans Jesu lekamen.

4. Och det begaf sig att, då de derom bekymrade voro, si, så stodo när dem två män i skinande kläder.

5. Då vordo de förfärade, och slogo sin ansigte neder åt jordene. Då sade de till dem: Hvi söken I den lefvande ibland de döda?

6. Han är icke här, han är uppstånden; kommer ihåg, huru han sade eder, då han ännu var i Galileen,

7. Sägandes: Menniskones Son måste öfverantvardas i syndiga menniskors händer, och korsfästas; och uppstå på tredje dagen.

8. Och så begynte de komma ihåg hans ord;

9. Och gingo tillbaka ifrå grafvene, och bådade detta allt dem ellofva, och allom dem androm.

10. Och det var Maria Magdalena, och Johanna, och Maria Jacobi, och andra som med dem voro, de detta sade till Apostlarna.

11. Och deras ord syntes för dem såsom galenskap; och de trodde dem intet.

12. Men Petrus stod upp, och lopp till grafvena; och då han lutade sig derin, fick han se linkläden liggande allena; och gick sina färde, förundrandes vid sig sjelf hvad der skedt var.

13. Och si, två af dem gingo på samma dagen till en by, som låg vid sextio stadier vägs ifrå Jerusalem, benämnd Emaus.

14. Och de talade hvar med annan, om allt det som skedt var.

15. Och hände sig, då de talades vid, och befrågade hvarannan, nalkades ock Jesus, och gick med dem.

16. Men deras ögon voro förhållen, att de icke kände honom.

17. Då sade han till dem: Hvad är det för tal, som I hafven eder emellan, vid I gån, och ären bedröfvade?

18. Då svarade endera, som het Cleophas, och sade till honom: Äst du allena ibland främmande män i Jerusalem, som icke vet hvad der skedt är i dessa dagar?

19. Sade han till dem: Hvad? Sade de till honom: Om Jesu Nazareno, som var en Prophet, mägtig både i gerningar och ord, för Gudi, och allo folkena;

20. Och huruledes de öfverste Presterna, och våre förmän, öfverantvardade honom i dödsens fördömelse, och korsfäste honom.

21. Men vi hoppades, att han skulle vara den som förlossa skulle Israel; och öfver allt detta är nu tredje dagen, sedan det skedde.

22. Och några qvinnor af våra hafva förskräckt oss, de der bittida om morgonen hade kommit till grafvena;

23. Och då de icke funno hans lekamen, kommo de, och sade, att de ock Änglasyn sett hade, hvilke sagt hade att han lefver.

24. Och någre af dem, som med oss voro, gingo bort till grafven, och funno såsom qvinnorna sagt hade; men honom funno de intet.

25. Då sade han till dem: O! I galne, och senhjertade till att tro, uti allt det som Propheterna sagt hafva.

26. Skulle icke Christus sådant lida, och sedan ingå uti sin härlighet?

27. Och han begynte på Mose, och alla Propheterna, och gjorde uttydelse för dem i alla Skrifter, som voro om honom.

28. Och de begynte nalkas intill byn, dit de ville; och han låts som han ville gå längre fram.

29. Och de nödgade honom, sägande: Blif när oss; ty det lider åt aftonen, och dagen är förliden. Och så gick han in, till att blifva när dem.

30. Och det begaf sig, då han satt till bords med dem, tog han brödet; tackade, bröt det, och fick dem.

31. Och deras ögon öppnades, att de kände honom; och så försvann han utu deras åsyn.

32. Och de sade emellan sig: Var icke vårt hjerta brinnande i oss, då han talade med oss i vägen, och uttydde oss Skrifterna?

33. Och i samma stundene stodo de upp, och gingo till Jerusalem igen, och funno församlade de ellofva, och de som med dem voro;

34. De der sade: Herren är sannerliga uppstånden, och är synter af Simone.

35. Och de förtäljde hvad skedt var i vägen, och huru han vardt känd af dem, i det han bröt brödet.

36. Som de nu härom talade, stod Jesus sjelf midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder.

37. Då vordo de förfärade, och fruktade, menandes att de sågo en anda.

38. Då sade han till dem: Hvi ären I förfärade? Och hvi uppstiga sådana tankar uti edor hjerta?

39. Ser mina händer, och mina fötter, att det är jag sjelf: Tager på mig, och skåder; ty anden hafver icke kött och ben, såsom I sen mig hafva.

40. Och då han hade det sagt, viste han dem händer och fötter.

41. Och som de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan förundrade sig, sade han till dem: Hafven I här något att äta?

42. Då fingo de honom fram ett stycke stekt fisk, och något af en hannogskako.

43. Och han tog det, och åt deraf i deras åsyn.

44. Och han sade till dem: Detta äro de ord, som jag sade till eder, då jag ännu var med eder, att allt måste fullbordas, som skrifvet är i Mose lag, och i Propheterna, och i Psalmerna, om mig.

45. Då öppnade han dem deras sinne, att de förstodo Skrifterna;

46. Och sade till dem: Så är det skrifvet, och så måste Christus lida, och tredje dagen uppstå ifrå de döda;

47. Och predikas i hans Namn bättring och syndernas förlåtelse ibland all folk, begynnande på Jerusalem.

48. Och I ären vittne till allt detta.

49. Och si, jag vill sända öfver eder mins Faders löfte; men I skolen blifva i staden Jerusalem, tilldess I varden beklädde med kraft af höjdene.

50. Och han hade dem ut till Bethanien, och upplyfte sina händer, och välsignade dem.

51. Och skedde, då han dem välsignat hade, skiljdes han ifrå dem, och uppfor i himmelen.

52. Och de tillbådo honom; och gingo sedan in i Jerusalem igen, med stora glädje;

53. Och voro alltid i templet, prisade och lofvade Gud. Amen.