JESAJA, 34. CAPITLET
Guds dom öfver Kyrkans fiendar.
1. Kommer, I Hedningar, och hörer; I folk, akter uppå; jorden höre till, och hvad derinne är, verldenes krets med sin växt.
2. Ty HERREN är vred uppå alla Hedningar; och förtörnad uppå alla deras härar. Han skall gifva dem tillspillo, och öfverantvarda, dem till slagning.
3. Deras slagne skola bortkastade varda, att stanken af deras kroppar skall uppgå, och bergen flyta i deras blod.
4. Och all himmelens här skall förruttna, och himmelen skall varda sammanlagd såsom ett bref; och all hans här skall förfalna, såsom ett löf förfalnar på vinträ, och såsom ett torrt löf på fikonaträ.
5. Ty mitt svärd är drucket i himmelen, och si, det skall fara neder på Edom, och öfver det spillgifna folket till straff.
6. HERRANS svärd är fullt med blod, och är fett af fetma, af lambablod och bockablod, af vädrars njuratalg; ty HERREN håller ett offer i Bozra, och en stor slagtning i Edoms land.
7. De enhörningar måste ock fara neder med dem, och stutarna med de gödda oxar; ty deras land måste drucket varda af blod, och deras jord fet varda af fetma.
8. Ty det är HERRANS hämndadagar, och ett vedergälloår, till att hämnas Zion.
9. Då skola dess bäck er varda till tjäro, och dess jord till svafvel; ja, dess land skall varda till brinnande tjäro;
10. Den hvarken dag eller natt utslockna skall; utan evinnerliga skall rök uppgå deraf, och skall öde blifva utan ända, så att ingen skall gå derigenom i evig tid;
11. Utan rördrommar och ufvar skola hafva det inne; nattugglor och korpar skola der bo; ty han skall draga ett snöre deröfver, att det skall öde varda, och ett murlod, att det skall tomt blifva;
12. Så att dess herrar skola heta herrar utan land, och alle dess Förstar få en ända.
13. Och skola törne växa uti dess palats, nässlor och tistlar uti dess borger; och skola varda en drakaboning, och bet för strutsar.
14. Då skola der troll och spökelse löpa hvar om annan, och en gast skall möta den andra; elfvor skola ock hafva der herberge, och finna der ro.
15. Ufven skall ock hafva der sitt näste, och värpa der, ligga der, och utkläcka der, under dess skugga; och glador skola komma der tillsammans.
16. Söker nu uti HERRANS bok, och läser: Icke ett af dessa stycken skall fela; man skall ej sakna deraf antingen ett eller annat; ty han är den der igenom min mun bjuder, och hans Ande är den det tillhopahemtar.
17. Han kastar lott öfver dem, och hans hand delar ut måttet ibland dem, att de skola hafva der arfvedel inne evinnerliga, och blifva deruti utan ända.
JESAJA, 35. CAPITLET
Kyrkans förmån i Nya Testamentet.
1. Men öknen och ödemarken skall lustig varda, och vildmarken skall glädjas och blomstras, såsom en lilja.
2. Hon skall blomstras och fröjdas i all lust och glädje; ty Libanons härlighet är henne gifven, Carmels och Sarons skönhet. De se HERRANS härlighet, vår Guds majestät.
3. Stärker de trötta händer, och vederqvicker de magtlösa knä.
4. Säger till de förtviflada hjerta: Varer vid godt mod, frukter eder intet. Si, edar Gud, som vedergäller, han kommer till att hämnas, och skall hjelpa eder.
5. Då skola de blindas ögon upplåtne varda, och de döfvas öron skola, öppnade varda.
6. Då skola de halte springa såsom en hjort, och de dumbas tunga skall lofsjunga; ty vatten skola flyta i öknene hit och dit, och strömmar i vildmarkene.
7. Och der tillförene hafver torrt varit, der skola dammar vara, och der vattulöst hafver varit, der skola rinnande källor vara; der tillförene ormar legat hafva, der skall gräs, rö och säf stå.
8. Och der, skall vara en stig och väg, hvilken den helige vägen heta skall, så att ingen oren skall gå deruppå, och den samme skall vara för dem, att man deruppå gå skall; så att ock det fåvitske icke behöfva der ville fara.
9. Der skall intet lejon vara, och intet rifvande djur träda deruppå, eller der funnet varda; utan man skall gå der fri och säker.
10. Och HERRANS förlöste skola igenkomma, och komma till Zion med glädje; evig fröjd skall vara öfver deras hufvud; lust och glädje skola de få, och värk och suckan måste bortgå.
JESAJA, 36. CAPITLET
RabSake försmädelse.
1. Och det begaf sig, uti fjortonde årena Konungs Hiskia, drog Konungen af Assyrien, Sanherib, upp emot alla Juda, fasta städer och vann dem.
2. Och Konungen af Assyrien sände RabSake, ifrå Lachis till Jerusalem, till Konung Hiskia, med stora magt, och han trädde fram till vatturännilen af öfra dammen, på den vägen vid klädefärgarens åker.
3. Och gingo ut till honom Eliakim, Hilkia son, hofmästaren, och Sebna skrifvaren, och Joah, Assaphs son, cancelleren.
4. Och RabSake sade till dem: Säger dock Hiskia: Så säger den store Konungen, Konungen i Assyrien: Hvad är det för en tröst, der du förlåter dig uppå?
5. Jag gissar väl, att du låter dig tycka, att du ännu råd och kraft hafver till att strida. Uppå hvem förlåter du dig då, att du äst mig affällig vorden?
6. Förlåter du dig uppå den sönderbrutna rörstafven Egypten, hvilken, då man stödjer sig vid honom, går han honom upp i handena, och genomstinger henne? Alltså gör Pharao, Konungen uti Egypten, allom dem som förlåta sig uppå honom.
7. Om du vill säga mig: Vi förlåte oss uppå HERRAN vår Gud; är nu icke han den, hvilkens höjder och altare Hiskia bortkastat hafver, och sagt till Juda och Jerusalem: För detta altaret skolen I tillbedja?
8. Nu väl, tag det före med minom herra, Konungenom i Assyrien, jag vill få dig tutusend hästar; låt se, om du kan när dig åstadkomma de som rida deruppå.
9. Huru vill du då blifva för enom höfvitsman, den en af mins herras ringesta tjenare är? Och du förlåter dig uppå Egypten, för vagnars och resenärars skull.
10. Dertill, menar du, att jag utan HERRAN hit uppdragen är uti landet, till att förderfva det? Ja, HERREN sade till mig: Drag upp i detta land; och förderfva det.
11. Men Eliakim, och Sebna, och Joah sade till RabSake: Käre, tala med dina tjenare på Syrisko; ty vi förstå det väl; och tala icke på Judisko med oss, för folksens öron, som på muren är.
12. Då sade RabSake: Menar du, att min herre hafver sändt mig till din herra, eller till dig, att tala dessa orden; och icke mycket mer till de män, som på muren sitta; att de med eder skola äta sin egen träck, och dricka af sitt eget vatten?
13. Och RabSake stod, och ropade högt på Judisko, och sade: Hörer den stora Konungens ord, Konungens i Assyrien.
14. Så säger Konungen: Låter icke Hiskia bedraga eder; ty han kan intet frälsa eder.
15. Och låter icke Hiskia, förtrösta eder uppå HERRAN, att han säger: HERREN skall hjelpa oss, och denne staden skall icke gifven varda uti Konungens hand af Assyrien.
16. Hörer Hiskia intet: ty så säger Konungen af Assyrien: Görer mig till vilja, och går till mig ut, så skolen I hvar och en äta af sitt vinträ, och af sitt fikonaträ, och dricka af sin brunn;
17. Tilldess jag kommer, och hemtar eder uti ett land, sådant som edart land är; ett land, der korn och vin uti är; ett land, der bröd och vingårdar uti äro.
18. Låter icke Hiskia bedraga eder, att han säger: HERREN skall förlossa oss. Hafva ock Hedningarnas gudar hvar friat sitt land ifrå Konungens hand af Assyrien?
19. Hvar äro de gudar i Hamath och Arphad? Hvar äro de gudar i Sepharvaim? Hafva de ock friat Samarien utu mine hand?
20. Hvilken af alla dessa lands gudar hafver hulpit sitt land utu mine hand, att HERREN skulle frälsa Jerusalem för mine hand?
21. Men de tigde stilla, och svarade honom intet; ty Konungen hade budit, och sagt: Svarer honom intet.
22. Då kommo Eliakim, Hilkia son, hofmästaren, och Sebna skrifvaren, och Joah, Assaphs son, cancelleren, med sönderrifven kläder, och gåfvo honom tillkänna RabSake ord.
JESAJA, 37. CAPITLET
Hiskia bön. Sanheribs fall.
1. Då nu Konung Hiskia detta hörde, ref han sin kläder sönder, och svepte en säck omkring sig, och gick in uti HERRANS hus;
2. Och sände Eliakim, hofmästaren, och Sebna skrifvaren, med de äldsta Presterna, omsvepta med säcker, till Propheten Esaia, Amos son;
3. Att de skulle säga till honom: Så säger Hiskia: Detta är en bedröfvelses, straffs och försmädelses dag, och går såsom när barnen äro komne till födelsen, och ingen magt är till att föda.
4. O! att dock HERREN din Gud ville höra RabSake ord, hvilken hans herre, Konungen i Assyrien, utsände till att försmäda lefvandes Gud, och till att förlasta med sådana ordom, som HERREN din Gud hört hafver; och att du ville upphäfva ena bön för de igenlefda, som ännu för handene äro.
5. Och Konungens Hiskia tjenare kommo till Esaia.
6. Men Esaia sade till dem: Så säger edrom herra: HERREN säger alltså: Frukta dig intet för de ord, som du hört hafver, med hvilkom Konungens tjenare af Assyrien mig försmädat hafva.
7. Si, jag skall göra honom ett annat mod, och han skall något få höra, deraf han skall igen hemfara i sitt land, och jag skall falla honom med svärd uti hans land.
8. Men då RabSake igenkom, fann han Konungen af Assyrien stridandes emot Libna; ty han hade hört, att han var ifrå Lachis dragen.
9. Förty ett rykte kom ifrå Thirhaka, de Ethiopers Konung, sägandes: Han är utdragen emot dig till att strida. Då han nu detta hörde, sände han båd till Hiskia, och lät säga honom:
10. Säger Hiskia, Juda Konunge, alltså: Låt icke din Gud bedraga dig, den du förlåter dig uppå, och säger: Jerusalem skall icke gifvit varda uti Konungens hand af Assyrien.
11. Si, du hafver hört, hvad de Konungar af Assyrien allom landom gjort hafva, och förderfvat dem; och du skulle friad varda?
12. Hafva ock Hedningarnas gudar undsatt de land, som mine fäder förderfvat hafva; såsom är Gosan, Haran, Rezeph, och Edens barn i Thelassar?
13. Hvar är Konungen i Hamath, och Konungen i Arphad, och Konungen i den stadenom Sepharvaim, Heva och Iva?
14. Och då Hiskia hade undfått brefvet af båden, och läsit det, gick han upp till HERRANS hus, och höll det ut för HERRANOM.
15. Och Hiskia bad till HERRAN, och sade:
16. HERRE Zebaoth, du Israels Gud, som öfver Cherubim sitter, du äst allena Gud öfver all Konungarike på jordene; du hafver gjort himmel och jord.
17. HERRE, nederböj din öron, och hör; HERRE, låt upp din ögon, och se; hör dock all Sanheribs ord, som han utsändt hafver, till att försmäda lefvandes Gud.
18. Sant är det, HERRE, Konungarna i Assyrien hafva öde gjort all Konungarike med deras land;
19. Och hafva kastat deras gudar uti eld; ty de voro icke gudar, utan menniskohänders verk, trä och sten; de äro förgjorde.
20. Men nu, HERRE, vår Gud, hjelp oss ifrå hans hand, på det att all Konungarike på jordene måga förnimma, att du äst HERRE allena.
21. Då sände Esaia, Amos son, till Hiskia, och lät säga honom: Så säger HERREN Israels Gud, om det du mig bedit hafver om Konung Sanherib af Assyrien;
22. Så är detta det HERREN om honom säger: Jungfrun, dottren Zion, föraktar dig, och bespottar dig, och dottren Jerusalem rister hufvudet efter dig.
23. Hvem hafver du förhädt och försmädt? Öfver hvem hafver du upphäfvit röstena? Och du hafver upphäfvit din ögon emot den Heliga i Israel.
24. Genom dina tjenare hafver du försmädat Herran, och säger: Genom mina många vagnar är jag uppdragen uppå bergshöjderna vid Libanons sido, och hafver afhuggit hans höga cedreträ, med de utkorade furoträ, och är kommen öfver höjdena, intill ändan på denna skogen på landena.
25. Jag hafver grafvit och druckit vattnet, och mitt fotbjelle hafver uttorkat all förvarad vatten.
26. Men hafver du icke hört, att jag i förtiden alltså gjort, och af ålder så handlat hafver, och gör desslikes så ännu, att fasto städer förstöras uti stenhopar;
27. Och deras inbyggare försvagade och förtviflade varda, och på skam komma, och varda till gräs på markene, och till grön ört, såsom hö på taken, hvilket borttorkas, förr än det moget varder?
28. Men jag känner dina boning väl, ditt uttåg och intåg, och ditt rasande emot mig.
29. Efter du nu rasar emot mig, och ditt högmod är kommet upp för min öron, skall jag sätta dig en ring i dina näso, och ett bett i din mun, och skall föra dig den vägen hem igen, den du kommen äst.
30. Och detta skall vara dig för ett tecken: Ät i detta året hvad förtrampadt är; uti de andra årena hvad sjelft växer; uti tredje årena sår och uppskärer, planterer vingårdar, och äter deras frukt.
31. Ty de frälste af Juda hus, och de öfverblefne, skola åter rota sig nedantill, och ofvantill bära frukt.
32. Ty utaf Jerusalem skola ännu utgå de som qvarblefne äro, och de frälste utaf Zions berg. Detta skall HERRANS Zebaoths nitälskan göra.
33. Derföre säger HERREN om Konungen af Assyrien alltså: Hall skall icke komma in uti denna staden, och skall ej heller skjuta der en pil in, och icke en sköld komma der före, och skall han ingen skans göra deromkring;
34. Utan skall vända den vägen om igen, som han kommen är, så att han uti denna staden intet kommer, säger HERREN.
35. Ty jag vill beskydda denna staden, så att jag skall uthjelpa honom för mina skull, och för min tjenares Davids skull.
36. Då for ut en HERRANS Ängel, och slog uti det Assyriska lägret hundrade fem och åttatio tusend män; och då de om morgonen bittida uppstodo, si, då låg der allt fullt med döda kroppar.
37. Och Konungen af Assyrien, Sanherib, bröt upp, drog sina färde, och vände om hem igen, och blef i Nineve.
38. Och det begaf sig, att då han tillbad uti sins guds Nisrochs huse, slogo honom hans söner Adrammelech och SarEzer med svärd, och flydde in uti det landet Ararat; och hans son EsarHaddon vardt Konung i hans stad.
JESAJA, 38. CAPITLET
Hiskia krankhet, lofsång.
1. På den tiden vardt Hiskia dödssjuk. Och Propheten Esaia, Amos son, kom till honom, och sade till honom: Så säger HERREN: Beställ om ditt hus; ty du måste dö, och icke vid lif blifva.
2. Då vände Hiskia sitt ansigte till väggena, och bad till HERRAN;
3. Och sade: Tänk dock, HERRE, huru jag för dig vandrat hafver uti sanning, med fullkommeligo hjerta, och hafver gjort hvad dig hafver täckt varit. Och Hiskia gret svårliga.
4. Då kom HERRANS ord till Esaia, och sade:
5. Gack bort, och säg Hiskia: Så säger HERREN dins faders Davids Gud: Jag hafver hört dina bön, och sett dina tårar; si, jag vill ännu föröka dina dagar femton år;
6. Och skall fria dig med denna staden utu Konungens hand af Assyrien; ty jag vill väl beskärma denna staden.
7. Och haf detta för ett tecken af HERRANOM, att HERREN detta göra skall, som han sagt hafver:
8. Si, jag vill tillbakadraga skuggan på Ahas säjare; tio streck, de han öfverlupit hafver; så att solen skall gå tillbaka tio streck, de hon på säjaren öfverlupit hafver.
9. Detta är Hiskia skrift, Juda Konungs, då han hade krank varit, och var helbregda vorden af sine krankhet:
10. Jag sade: Nu måste jag fara till helvetes portar, förr än jag det mig förmodde, och tänkte ännu länger lefva.
11. Jag sade: Nu måste jag icke mer se HERRAN, ja, HERRAN uti de lefvandes lande; nu måste jag icke mer se menniskor, när dem som deras tid utlefva.
12. Min tid är borto, och ifrå mig tagen, såsom ens herdas hydda; och jag skär mitt lif tvärtaf såsom en väfvare; han sliter mig sönder såsom en klen tråd; du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer.
13. Jag tänkte: Måtte jag dock lefva till morgons; men han sönderbröt mig all min ben, såsom ett lejon; ty du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer.
14. Jag lät såsom en trana och en svala, och knurlade såsom en dufva; min ögon ville mig brista. Herre, jag lider nöd, lisa mig.
15. O! huru vill jag (gladeliga) tala, efter han mig tillsagt hafver, och gör det ock; derföre vill jag i alla mina lifsdagar tacka för denna min själs bedröfvelse.
16. Herre, deraf lefver man, och mins andas lif står alltsammans derutinnan; ty du lätst mig somna, och gjorde mig lefvande.
17. Si, om tröst var mig stor ängslan; men du lätst dig vårda om mina själ ganska hjerteliga, att hon icke förderfvas skulle; ty du kastade alla mina synder bakom dig.
18. Ty helvetet lofvar dig intet; så prisar dig icke heller döden, och de som uti gropena fara, vänta intet efter dina sanning;
19. Utan allena de, som lefva, lofva dig, såsom ock jag nu gör. Fadren skall lära barnen dina sanning.
20. HERRE, hjelp mig, så vilje vi sjunga mina visor, så länge vi lefve, uti HERRANS hus.
21. Och Esaia bad, att man skulle taga ett plåster af fikon, och lägga uppå hans böld, att han måtte helbregda varda.
22. Men Hiskia sade: Hvilket ett tecken är detta, att jag upp till HERRANS hus gå skall?
JESAJA, 39. CAPITLET
Hiskia äregirighet, straff.
1. På den tiden sände MerodachBaladan, Baladans son, Konungen i Babel, bref och skänker till Hiskia; ty han hade hört, att han hade varit sjuk, och var helbregda vorden igen.
2. Då fröjdade sig Hiskia, och viste dem fataburen, silfver och guld, speceri, kostelig salvo, och all sin tyghus, och all den skatt, som han hade. Ingen ting var, som Hiskia dem icke viste, i sino huse och i sitt våld.
3. Då kom Propheten Esaia till Konungen Hiskia, och sade till honom: Hvad säga dessa männerna, och hvadan komma de till dig? Hiskia sade: De komma fjerranefter till mig, nämliga ifrå Babel.
4. Men han sade: Hvad hafva de sett uti dino huse? Hiskia sade: Allt det i mino huse är, hafva de sett, och intet är i mina håfvor, det jag dem icke vist hafver.
5. Och Esaia sade till Hiskia: Hör HERRANS Zebaoths ord:
6. Si, den tid kommer, att allt det uti dino huse är, och hvad dine fäder församlat hafva, intill denna dag, skall till Babel bortfördt varda, så att intet skall qvart blifva, säger HERREN.
7. Dertill skola de taga din barn, som af dig komma skola, och du födandes varder, och de måste vara kamererare i Konungens gård i Babel.
8. Och Hiskia sade till Esaia: HERRANS ord är godt, det du talar; och sade: Vare dock frid och trohet i mina dagar.
JESAJA, 40. CAPITLET
Messie förelöpares röst.
1. Tröster, tröstar mitt folk, säger edar Gud;
2. Taler ljufliga med Jerusalem, och prediker för thy, att dess tid är fullbordad; ty dess missgerning är förlåten; ty det hafver fångit dubbelt af HERRANS hand för alla sina synder.
3. Ens Predikares röst är i öknene: Bereder HERRANOM väg, görer en jemnan stig på markene vårom Gudi.
4. Alle dalar skola upphöjde varda, och all berg och högar skola förnedrade varda, och det ojemnt är skall jemnas, och det oslätt är skall slätt varda.
5. Ty HERRANS härlighet skall uppenbarad varda; och allt kött skall tillsammans se, att HERRANS mun talar.
6. En röst säger: Predika. Och han sade: Hvad skall jag predika? Allt kött är hö, och all dess godhet är såsom ett blomster i markene.
7. Höet torkas bort, blomstret förvissnar; ty HERRANS ande blås derin; ja, folket är höet.
8. Höet torkas bort, blomstret förvissnar; men vår Guds ord blifver evinnerliga.
9. Zion, du som predikar, stig upp på ett högt berg; Jerusalem, du som predikar, häf upp dina röst med magt. Häf upp, och frukta dig intet; säg Juda städer: Si, der är edar Gud.
10. Ty si, Herren, HERREN kommer väldeliga, och hans arm skall varda rådandes. Si, hans arbete och hans gerning skall icke varda utan frukt.
11. Han skall föda sin hjord såsom en herde; han skall församla lamben i sin famn, och bära dem i sitt sköt, och fordra de lambdigra.
12. Ho mäter vattnet med handene, och fattar himmelen med sin spann, och begriper jordena med tre fingers mått, och väger bergen med en vigt, och högarna med en våg?
13. Ho undervisar HERRANS Anda; och hvad rådgifvare lärer honom?
14. Hvem frågar han om råd, den honom förstånd gifver, och lärer honom rättsens väg, och lärer honom klokhet, och viser honom förståndsens väg?
15. Si, Hedningarna äro aktade såsom en droppe den uti ämbaret blifver, och såsom ett grand det i vågskålene blifver. Si, öarna äro såsom ett litet stoft.
16. Libanon vore allt för litet till eld, och dess djur allt för få till bränneoffer.
17. Alle Hedningar äro intet för honom, och såsom platt intet aktade.
18. Vid hvem viljen I då likna Gud? Eller hvad viljen I göra honom för en liknelse?
19. En mästare gjuter väl ett beläte, och guldsmeden förgyller det, och gör silfkedjor deruppå.
20. Sammalunda, den ett armt häfoffer förmår, han utväljer ett trä, som icke förruttnar, och söker en klok mästare dertill, den ett beläte bereder, som blifver beståndandes.
21. Veten I intet? Hören I intet? Är detta icke kungjordt eder tillförene? Hafven I icke förstått det af jordenes begynnelse?
22. Han sitter öfver jordenes krets, och de som bo deruppå äro såsom gräshoppor; den der himmelen uttänjer såsom ett tunnt skinn, och utsträcker det såsom ett tjäll, der man bor uti;
23. Den der Förstarna omintetgör, och domarena på jordene förlägger;
24. Lika som deras slägte hvarken hade plantering eller säd, eller rot i jordene; så att de borttorkas, när ett väder blås på dem, och en väderflaga förer dem bort, såsom agnar.
25. Vid hvem viljen I då likna mig, den jag lik är? säger den Helige.
26. Upplyfter edor ögon i höjdena, och ser; ho hafver de ting skapat, och förer deras här fram efter tal? Den som kallar dem alla vid namn. Hans förmåga och starka kraft är så stor, att honom icke ett fela kan.
27. Hvi säger du då, Jacob, och du, Israel, talar: Min väg är HERRANOM fördold, och min rätt går framom min Gud?
28. Vetst du icke? Hafver du icke hört? HERREN, den evige Gud, som jordenes ändar skapat hafver, varder hvarken trött eller mödd. Hans förstånd är oransakeligit.
29. Han gifver dem trötta kraft, och dem magtlösom starkhet nog.
30. De ynglingar varda trötte, och uppgifvas, och de kanske män falla;
31. Men de som vänta efter HERRAN, de få en ny kraft, så att de skola uppfara med vingar såsom örnar; de skola löpa, och icke uppgifvas; de skola vandra, och icke trötte varda.
JESAJA, 41. CAPITLET
Gud är mägtig; afgud intet.
1. Tige öarna för mig, och folken stärke sig, träde fram, och tale; låt oss gå till rätta med hvarannan.
2. Ho hafver uppväckt den rättfärdiga östanefter? Ho kallade honom att han gå skulle? Ho gaf Hedningarna och Konungarna för honom, att han dem öfvermägtig vardt, och gaf dem för hans svärd, såsom stoft, och för hans båga, såsom förströdda agnar;
3. Och han jagade efter dem, och gick det igenom med frid, och vardt intet trött af vägen?
4. Ho verkar det, och gör det, och kallar alla menniskor, den ena efter den andra, allt ifrå begynnelsen? Jag HERREN är både den förste och den siste.
5. Då öarna sågo det, fruktade de sig, och jordenes ändar förskräckte sig; de nalkades, och kommo fram.
6. Den ene halp den andra, och sade till sin nästa: Var tröst.
7. Timbermannen tog guldsmeden till sig, och gjorde bleckskifvorna släta med hammaren på städet, och sade: Det vill väl stå. Och de fäste det med naglar, att det icke skulle stå ostadigt.
8. Men du Israel, min tjenare, Jacob, den jag utvalt hafver, du Abrahams mins väns säd;
9. Den jag styrkt hafver allt ifrå verldenes ända, och hafver kallat dig, ifrå hennes väldiga, och sade till dig: Du skall vara min tjenare; ty jag utkorar dig, och bortkastar dig icke;
10. Frukta dig intet, jag är med dig; vik icke af, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjelper dig ock, jag håller dig vid magt, genom mina rättfärdighets högra hand.
11. Si, alle de som dig hätske äro, skola till spott och skam varda, och blifva såsom intet, och de män, som med dig träta, skola förgås;
12. Så att du skall fråga efter dem, och icke finna dem. De män, som med dig kifva, skola, varda såsom intet, och de män, som emot dig strida, skola få en ända;
13. Ty jag är HERREN din Gud, den dina högra hand stärker, och säger till dig: Frukta dig intet; jag hjelper dig.
14. Så frukta dig nu intet, du matker Jacob, I fattige hop Israel. Jag hjelper dig, säger HERREN, och din förlossare, den Helige i Israel.
15. Si, jag hafver gjort dig till en ny skarp tröskovagn, den taggar hafver, att du skall tröska berg och sönderstöta dem, och göra högarna såsom stoft.
16. Du skall förströ dem, att vädret skall föra dem bort, och väderflagor förskingra dem; men du skall vara glad i HERRANOM, och berömma dig af Israels Heliga.
17. De elände och fattige söka vatten, och der är intet. Deras tunga borttorkas för törst; men jag HERREN vill höra dem. Jag Israels Gud vill icke öfvergifva dem;
18. Utan jag vill öppna vattufloder på höjderna, och källor midt på markene. Jag vill göra öknena till vattusjöar, och torra landet till vattukällor.
19. Jag vill gifva i öknene cedren, furo, myrten och oljoträ. Jag vill gifva på markene gran, bok och buxbom tillhopa;
20. På det man må se och känna, och förmärka och förstå tillsammans, att HERRANS hand hafver detta gjort, och den Helige i Israel hafver detta skapat.
21. Så låter edra sak komma fram, säger HERREN. Bärer fram der I uppå stån, säger Konungen i Jacob.
22. Låt dem träda fram, och förkunna oss hvad tillkommande är; förkunner oss och propheterer något framföreåt; låt oss akta deruppå med vår hjerta, och märka huru det härefter gå skall, eller låter oss dock höra hvad tillkommande är.
23. Förkunner oss hvad härefter komma skall, så vilje vi märka, att I ären gudar. Görer antingen godt eller ondt, så vilje vi derom tala, och skåda tillsammans.
24. Si, I ären af intet, och edart verk är ock intet, och den eder utväljer, är en styggelse.
25. Men jag uppväcker en af nordan, och han kommer östanefter. Han skall predika dem i mitt Namn, och han skall gå öfver de väldiga, såsom öfver ler, och skall trampa ler, såsom en krukomakare.
26. Ho kan något förkunna af begynnelsen, att vi måge begripat; eller prophetera framföreåt, att vi måge säga: Du talar rätt? Men här är ingen förkunnare, ingen som något höra låter, ingen som af eder ett ord höra må.
27. Jag är den förste, som till Zion säger; Si, der är det, och gifver Jerusalem Predikare.
28. Men jag skådar dit, men der är ingen; och ser ibland dem, men der är ingen rådgifvare. Jag frågar dem, men då svara de intet.
29. Si, det är alltsammans vedermöda, och intet med deras väsende; deras afgudar äro icke utan ett väder och fåfängelighet.
JESAJA, 42. CAPITLET
Gud är god; Juda otacksam.
1. Si min Tjenare, jag uppehåller honom, och min utkorade, i hvilkom min själ väl behagar. Jag hafver gifvit honom min Anda; han skall låta komma rätt ibland Hedningarna.
2. Han skall icke skria eller ropa, och hans röst skall man icke höra på gatomen.
3. En förbråkad rö skall han icke sönderbryta, och en rykande veka skall han icke utsläcka. Han skall lära hålla rätten i sanning.
4. Han skall icke vara knorrisk eller grufvelig, på det han skall sätta rätt på jordene; och öarna skola vänta efter hans lag.
5. Så säger HERREN Gud, som himmelen skapar och utsträcker, den som jordena gör med det deruppå växer; den som folkena, som deruppå är, gifver lif, och anda dem som gå deruppå:
6. Jag HERREN hafver kallat dig i rättfärdighet, och fattat dig vid handena, och bevarat dig, och hafver gifvit dig till ett förbund i folkena, Hedningomen till ett ljus;
7. Att du skall öppna de blindas ögon, och föra fångarna utu fängelse, och de som sitta i mörkret utu fångahuset.
8. Jag HERREN, det är mitt Namn; och jag skall icke gifva mina äro enom androm, ej heller mitt lof afgudomen.
9. Si, hvad komma skall förkunnar jag framföreåt, och förkunnar ny ting; förr än det sker, låter jag eder det höra.
10. Sjunger HERRANOM en ny viso, hans lof är intill verldenes ändar; de som i hafvet fara, och hvad deruti är; öarna, och de som der bo.
11. Roper högt, I öken och städer deruti, samt med de byar der Kedar bor; sig fröjde de som bo på klippomen, och rope utaf bergshöjdene.
12. Låter dem gifva HERRANOM ärona, och förkunna hans lof på öarna.
13. HERREN varder utdragandes såsom en rese; han skall uppväcka nit såsom en krigsman; han skall fröjda sig, och ett gny göra; han skall sinom fiendom öfverhändig blifva.
14. Jag tiger väl till en tid, och är stilla och håller mig; men nu vill jag ropa såsom en barnföderska; jag skall föröda och uppsvälja dem alla.
15. Jag skall föröda berg och högar, och borttorka allt deras gräs; och skall göra vattuströmmarna till öar, och uttorka sjöarna.
16. Men de blinda vill jag leda på den vägen, som de icke veta; Jag vill föra dem på de stigar, som de icke känna; jag vill sätta mörkret för dem till ett ljus, och det oslätt är, till jemnhet; detta vill jag göra dem, och icke öfvergifva dem.
17. Men de som förlåta sig på afgudar, och säga till gjuten beläte: I ären våre gudar; de skola tillbakavända, och till skam varda.
18. Hörer, I döfve, och ser härtill, I blinde, att I mågen se.
19. Ho är så blind som min tjenare? Och ho är så döf som mitt bådskap, den jag sänder? Ho är så blind som den fullkomlige, och så blind såsom HERRANS tjenare?
20. Man predikar väl mycket, men de hållat intet; man säger dem nog, men de vilja icke hörat.
21. Likväl vill HERREN dem godt, för sina rättfärdighets skull, och att han skall göra sin lag härlig och stor.
22. Det är ett bedröfvadt och skinnadt folk; de äro allesammans besnärde uti kulor, och bortgömde i fångahus; de äro vordne till rof, och ingen hjelpare är; beskinnade, och ingen är, som säger: Få dem igen.
23. Hvilken är ibland eder, som aktar härtill; märker, och hörer hvad härefter kommer.
24. Ho hafver öfvergifvit Jacob till sköfvels, och Israel röfvarom? Hafver icke HERREN gjort det, emot hvilkom vi syndat hafve? Och de ville icke vandra på hans vägar, och lydde icke hans lag.
25. Derföre hafver han utskuddat öfver dem sina vredes grymhet, och en krigsmagt, och hafver upptändt dem allt omkring; men de aktade det intet. Han fängde uppå dem, men de lade det intet uppå hjertat.
JESAJA, 43. CAPITLET
I Gudi och Christo all tröst.
1. Och nu, säger HERREN, den dig skapat hafver, Jacob, och den dig gjort hafver, Israel: Frukta dig intet; ty jag hafver förlossat dig; jag hafver kallat dig vid ditt namn, du äst min.
2. Ty om du går igenom vatten, vill jag vara när dig, att strömmarna icke skola dränka dig; och om du går uti elden, skall du intet bränna dig, och lågen skall intet bita uppå dig.
3. Ty jag är HERREN din Gud, den Helige i Israel, din Frälsare. Jag hafver gifvit Egypten, Ethiopien och Seba till försoning i din stad.
4. Efter du så dyr för min ögon aktad äst, måste du ock härlig vara, och jag hafver dig kär; derföre gifver jag menniskor uti din stad, och folk för dina själ.
5. Så frukta dig nu intet; ty jag är när dig. Jag vill låta komma dina säd östanefter, och vill församla dig vestanefter;
6. Och skall säga till norr: Gif; och till söder: Förhåll icke; haf mina söner hit från fjerran, och mina döttrar ifrå verldenes ända;
7. Alle de som med mino Namne nämnde äro, nämliga de jag skapat hafver till mina härlighet, tillredt dem, och gjort dem.
8. Låt framträda det blinda folket, som dock ögon hafver, och de döfva, som dock öron hafva.
9. Låt alla Hedningar tillhopakomma, och folken församla sig; hvilken är ibland dem som detta förkunna kan, och låta oss höra framföreåt hvad som ske skall? Låt dem hafva deras vittne fram, och bevisat, så får man hörat, och säga: Det är sanningen.
10. Men I ären min vittne, säger HERREN, och min tjenare, den jag utvalt hafver; på det I skolen vetat, och tro mig, och förståt, att jag äret. Förr mig är ingen Gud gjord, så varder ock ingen efter mig.
11. Jag, Jag är HERREN, och utan mig är ingen Frälsare.
12. Jag hafver förkunnat det, och hafver desslikes hulpit, och hafver eder det säga låtit, och ingen främmande gud är ibland eder. I ären min vittne, säger HERREN, så är jag Gud.
13. Och är jag förr än någor dag var, och ingen är den som utu mine hand frälsa kan. Jag verkar, ho vill afvända det?
14. Så säger HERREN, edar förlossare, den Helige i Israel: För edra skull hafver jag till Babel sändt, och hafver nederslagit alla bommar, och jagat de sörjande Chaldeer till skepps.
15. Jag är HERREN, edar Helige, som Israel skapat hafver, edar Konung.
16. Så säger HERREN, som en väg gör i hafvet, och en stig i stark vatten;
17. Den der utförer vagn och häst, här och magt, så att de i enom hop ligga, och intet uppstå; att de utslockna, såsom en veke utslocknar.
18. Tänker icke uppå det gamla, och akter icke uppå det förra varit hafver;
19. Ty si, jag vill göra en ny ting; rätt nu skall det uppgå, att I skolen förnimma, att jag gör en väg i öknene, och vattuströmmar uti ödemarkene;
20. Att djuret på markene skall prisa mig, drakar och strutser; ty jag vill gifva vatten uti öknene, och strömmar uti ödemarkene, till att gifva mino folke, minom utkoradom dricka.
21. Detta folket hafver jag tillredt mig, det skall förtälja min pris.
22. Icke att du Jacob hafver kallat mig, eller att du Israel hafver arbetat om mig;
23. Icke hafver du framburit mig dins bränneoffers får, eller hedrat mig med ditt offer. Jag hafver icke haft lust till dina tjenst i spisoffer; jag hafver ej heller lust af ditt arbete uti rökelse.
24. Mig hafver du icke köpt calmos för penningar; mig hafver du icke fyllt med dins offers fetma; ja, mig hafver du arbete gjort uti dinom syndom, och gjort mig mödo uti dinom missgerningom.
25. Jag, Jag utstryker din öfverträdelse för mina skull, och kommer dina synder intet ihåg.
26. Drag mig till minnes; låt oss gå med hvarannan till rätta; säg, huru du vill rättfärdig varda?
27. Dine fäder hafva syndat, och dine lärare hafva misshandlat emot mig.
28. Derföre hafver jag ohelgat helgedomens Förstar, och gifvit Jacob tillspillo, och Israel till försmädelse.
JESAJA, 44. CAPITLET
Gud är härlig; afgud dårskap.
1. Så hör nu, min tjenare Jacob, och Israel, den jag utkorat hafver.
2. Så säger HERREN, den dig gjort och tillredt hafver, och den dig biståndig är allt ifrå moderlifvet: Frukta dig intet, min tjenare Jacob, och du fromme, den jag utkorat hafver.
3. Ty jag vill utgjuta vatten uppå, den törstiga, och strömmar uppå den torra; jag vill utgjuta min Anda uppå dina säd, och min välsignelse uppå dina efterkommande;
4. Att de växa skola såsom gräs, såsom pilträ vid vattubäcker.
5. Denne skall säga: Jag är HERRANS, och den andre varder nämnd med Jacobs namn; och denne skall tillskrifva HERRANOM med sine hand, och skall med Israels namn nämnd varda.
6. Så säger HERREN Israels Konung, och hans förlossare, HERREN Zebaoth: Jag är den förste, och jag är den siste, och utan mig är ingen Gud.
7. Och ho är mig lik, den der kallar och förkunnar, och bereder mig det, jag som folken sätter ifrå verldenes begynnelse? Låt dem förkunna tecken, och hvad komma skall.
8. Frukter eder intet, och varer icke förskräckte. Hafver jag icke på den tiden låtit det höra, och förkunnat dig det? fy I ären min vittne: Är någor Gud utan mig? Ingen tröst är, jag vet ju ingen.
9. De afgudamakare äro allesammans fåfängelige, och der de mycket af hålla är intet nyttigt; de äro deras vittne, och se intet, märka ock intet; derföre måste de på skam komma.
10. Ho äro de som en gud göra, och gjuta en afgud, den intet nyttig är?
11. Si, alle deras stallbröder komma på skam; ty de äro mästare utaf menniskom. Om de alle tillsammanträdde, så måste de likväl frukta sig, och på skam komma.
12. Den ene smider jernet med tång, arbetar det i glödene, och bereder det med hammaren, och arbetar deruppå med alla sins arms magt; lider ock hunger, tilldess han icke mer förmår; dricker ock icke vatten, tilldess han vanmägtas.
13. Den andre timbrar på trä, och mäter det med snöre, och utmärker det med krito, och tillhugger det, och afcirklar det, och gör det till ett mansbeläte, såsom en dägelig menniska, den i huse bo skulle.
14. Han går ibland trän i skogenom, att han skall hugga cedreträ, och taga bok och ek; ja, ett cedreträ, det planteradt, och af regne växt är;
15. Och doger menniskomen till att bränna; deraf man tager till att värma sig med, och det man upptänder till att baka der bröd med; af det samma gör han en gud, och tillbeder det; han gör en afgud deraf, och faller der på knä före.
16. Hälftena uppbränner han i eldenom, och vid den andra hälftena äter han kött; han steker ena stek, och mättar sig; värmer sig, och säger: Huj, jag är varm vorden; jag hafver min lust af eldenom.
17. Men det qvart är gör han till en gud, att det skall vara hans afgud; der knäfaller han före, och böjer sig före, och beder, och säger: Frälsa mig, ty du äst min gud.
18. De veta intet, och förstå intet; ty de äro förblindade, så att deras ögon se intet, och deras hjerta kunna intet märka.
19. Och de gå icke till sitt hjerta; der är intet förnuft eller förstånd, att de dock tänka måtte: Jag hafver hälftena uppbränt i eldenom, och hafver på kolen bröd bakat, och stekt kött, och ätit, och skulle jag nu det som qvart är göra till en styggelse? Och skulle jag knäfalla för enom stock?
20. Det gifver asko, och kjuser hjertat, som sig dertill böjer, och kan icke fria sina själ; likväl tänker han icke: Månn icke något bedrägeri vara i mine högra hand?
21. Tänk deruppå, Jacob och Israel; ty du äst min tjenare; jag hafver beredt dig, att du skall vara min tjenare. Israel, förgät mig icke.
22. Jag utstryker dina missgerningar såsom ett moln, och dina, synder såsom ena dimbo. Vänd dig till mig; ty jag förlossar dig.
23. Fröjder eder, I himlar; HERREN hafver det gjort. Jubilera, du jord, härnedre; I berg, glädjens med fröjd, skogen och all trän deruti; ty HERREN hafver förlossat Jacob, och är härlig i Israel.
24. Så säger HERREN, din förlossare, den dig af moderlifvet beredt hafver: Jag är HERREN, som allt gör, den der utsträcker himmelen allena, och utvidgar jordena utan hjelp;
25. Den de spåmans tecken omintetgör, och gör de tecknatydare galna; den de visa tillbakadrifver, och gör deras konst till dårskap.
26. Men han stadfäster sins tjenares ord, och sins bådskaps råd fullkomnar; den till Jerusalem säger: Var besutten; och till Juda städer: Varer byggde; och jag upprättar deras öde.
27. Jag, som talar till djupet: Försvinn; och till strömmarna: Förtorkens;
28. Jag, som säger till Cores: Han är min herde, och skall fullkomna all min vilja, så att man skall säga till Jerusalem: Var byggd; och till templet: Var grundadt.
JESAJA, 45. CAPITLET
Cores och Hedningarna.
1. Så säger HERREN till Cores, sin smorda, den jag vid hans högra hand fattar, att jag skall underkufva Hedningarna för honom, och lösa Konungenom svärdet ifrå; på det att portarna skola öppnade varda för honom, och dörrarna icke igenlästa blifva;
2. Jag vill gå för dig, och göra backarna till jemna mark; jag vill sönderslå de koppardörrar, och sönderbryta de jernbommar;
3. Och skall gifva dig de fördolda rikedomar, och de bortgömda klenodier, på det att du skall förnimma att jag, HERREN Israels Gud, dig vid ditt namn nämnt hafver;
4. För Jacob min tjenares skull, och för Israel mins utkorades skull; ja, jag kallade dig vid ditt namn, och nämnde dig, då du ännu intet kände mig.
5. Jag är HERREN, och eljest ingen mer; ingen Gud är utan jag. Jag tillrustade dig, då du ännu intet kände mig;
6. På det man skall förnimma, både ifrån östan och vestan, att utan mig är intet; jag är HERREN, och ingen mer.
7. Jag, som gör ljuset, och skapar mörkret; jag, som frid gifver, och skapar det onda; jag är HERREN, som allt detta gör.
8. Dryper, I himlar, ofvanefter, och skyn regne rättfärdighet; jorden öppne sig, och bäre salighet, och rättfärdighet växe till med, jag HERREN skapar honom.
9. Ve honom, som träter med sinom skapare, nämliga krukan med krukomakaren. Månn leret säga till krukomakaren: Hvad gör du? Du bevisar icke dina händer på ditt verk.
10. Ve honom, som till fadren säger: Hvi hafver du aflat mig? och till qvinnona: Hvi födde du?
11. Så säger HERREN, den Helige i Israel, och hans mästare: Äsker tecken af mig, viser min barn och mina händers verk till mig.
12. Jag hafver gjort jordena, och skapat menniskona deruppå; jag är den, hvilkens händer himmelen utsträckt hafva, och budit allom hans här.
13. Jag hafver uppväckt honom uti rättfärdighet, och jag skall göra alla hans vägar släta; han skall bygga min stad, och låta mina fångar lösa, icke för penningar eller gåfvor, säger HERREN Zebaoth.
14. Så säger HERREN: De Egyptiers handel, och de Ethiopers förvärfning, och det stora folket i Seba, skola gifva sig under dig, och vara dine egne; de skola följa dig, uti fjettrar skola de gå, och skola nederfalla för dig, och bedja dig; ty när dig är Gud, och är eljest ingen gud mer.
15. Sannerliga äst du en fördold Gud, du Israels Gud, Frälsaren.
16. Men de afgudamakare måste allesammans med skam och hån bestå, och med hvarannan med blygd afgå.
17. Men Israel varder förlossad genom HERRAN evinnerliga; och skall icke till skam och spott varda någon tid i evighet.
18. Ty så säger HERREN, som himmelen skapat hafver, Gud, som jordena beredt hafver, och hafver gjort henne och tillredt, och icke så gjort henne, att hon skulle tom vara; utan hafver tillredt henne, att man skall bo deruppå. Jag är HERREN, och ingen mer.
19. Jag hafver icke hemliga talat uti något mörkt rum på jordene; jag hafver icke fåfängt sagt till Jacobs säd: Söker mig; ty jag är HERREN, som om rättfärdighet talar, och förkunnar det rätt är.
20. Låt församla sig och tillhopa framkomma Hedningarnas hjeltar, de der intet veta, och bära deras afgudars stockar, och bedja den gud, som dem intet hjelpa kan.
21. Förkunner och kommer hit, rådslår tillsamman. Ho hafver detta låtit säga af ålder, och på den tiden förkunnat det? Hafver icke jag HERREN gjort det? Och är eljest ingen Gud utan jag; en rätt Gud och Frälsare, och ingen är utan jag.
22. Vänder eder till mig, så varden I salige, alle verldenes ändar; ty jag är Gud, och ingen mer.
23. Jag svär vid mig sjelf, och ett rättfärdighets ord går utaf min mun, der skall det blifva vid; nämliga, mig skola, all knä böjas, och alla tungor svärja;
24. (Och säga:) Uti HERRANOM hafver jag rättfärdighet och starkhet. Desse skola ock komma till honom; men alle de, som honom emotstå, måste till skam varda.
25. Ty uti HERRANOM varder all Israels säd rättfärdigad, och skall berömma sig af honom.
JESAJA, 46. CAPITLET
Gud sin Kyrkas beskydd.
1. Bel lutar fast, Nebo är fallen, deras afgudar äro vordne djurom och ökom till tunga, att de skola bära sig trötta af edra bördo.
2. Ja, de falla, och luta allesamman, och kunna icke bortbära bördona; utan deras själ måste gå i fängelse.
3. Hörer mig, I af Jacobs hus, och alle återlefde af Israels hus; I som i lifve bärens, och i qvede liggen.
4. Ja, jag skall bära eder intill åldren, och intilldess I grå varden; jag skall görat; jag skall upplyfta, och bära, och hjelpa.
5. Vid hvem viljen I likna mig, och vid hvem mäten I mig, den jag lik skulle vara?
6. De slå guld utu säcken, och väga ut silfver med vigt, och leja guldsmeden, att han gör der en gud af, för hvilkom de knäfalla och tillbedja.
7. De taga honom uppå axlarna, och bära honom, och sätta honom på sitt rum; der står han, och kommer intet utaf sitt rum; ropar någor till honom, då svarar han intet, och hjelper honom intet af hans nöd.
8. På sådant tänker dock, och varer faste; I öfverträdare, går till edart hjerta.
9. Tänker uppå det i förtiden af ålder varit hafver; ty jag är Gud, och ingen mer, i en Gud hvilkens like ingenstäds är;
10. Jag, som förkunnar tillförene, hvad härefter komma skall, och tillförene förrän det sker, och säger: Mitt råd blifver ståndandes, och jag gör allt det mig täckes.
11. Jag kallar en fogel östanefter, och en man som min anslag fullkomnar af fjerran land. Hvad jag säger, det låter jag ske; hvad jag tänker, det gör jag ock.
12. Hörer mig, I stolthjertade, I som långt ären ifrå rättfärdighetene.
13. Jag hafver låtit mina rättfärdighet när komma; hon är icke långt borto, och min salighet dröjer icke; ty jag vill gifva salighet I Zion, och mina härlighet i Israel.
JESAJA, 47. CAPITLET
Det tyranniska Babel förstördt.
1. Stig neder, jungfru, du dotter Babel; sätt dig i stoftet, sätt dig uppå jordena; ty de Chaldeers dotter hafver ingen stol mer; man skall icke mer kalla dig den sköna och lustiga.
2. Tag qvarnena, och mal mjöl; lös upp dina lockar, drag af skorna, blotta benen, vad öfver flodena;
3. Att din skam skall upptäckt, och din blygd sedd varda. Jag skall hämnas, och ingen menniska skall bedja mig det af.
4. (Detta gör) vår förlossare, den der heter HERREN Zebaoth, den Helige i Israel.
5. Sätt dig uti det stilla; gack in uti mörkret, du Chaldeers dotter; ty du skall icke mer heta fru öfver Konungarike.
6. Ty då jag på mitt folk vred var, och ohelgade min arfvedel, öfvergaf jag dem uti dina hand; men du beviste dem ingen barmhertighet, och öfver de gamla, gjorde du oket alltför svårt;
7. Och tänkte: Jag är en Drottning evinnerliga; du hafver härtilldags ännu icke fattat det i hjertat, eller tänkt deruppå, huru det skulle gå med dem i framtiden.
8. Så hör nu detta, du som i vällust lefver, och så säker sitter, och säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer; jag blifver icke enka, eller ofruktsam.
9. Båda, dessa stycken skola dig hasteliga öfvergå på en dag, att du en barnlös och enka blifva skall; ja, fullkommeliga skola de öfver dig komma, för dina många trollkarlars skull, och för dina besvärjares skull, af hvilkom en stor hop när dig är.
10. Ty du hafver förlåtit dig uppå dins ondsko, då du tänkte: Man ser mig intet. Din vishet och konst hafver förstört dig, att du säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer.
11. Derföre skall en olycka komma öfver dig, så att du icke skall veta, när hon kommer; och ett ofall skall falla uppå dig, det du icke skall försona kunna; ty med hast skall ett skörl komma öfver dig, det du icke förser.
12. Så gack nu fram med dina besvärjare, och med dina många trollkarlar, ibland hvilka du dig ifrå din ungdom bemödt hafver; om du kunde behjelpa dig, om du kunde stärka dig.
13. Ty du äst trött för dina många anslags skull; gånge fram och hjelpe dig de mästare i himmelens lopp, och de stjernokikare, som efter månader räkna, hvad öfver dig komma skall.
14. Si, de äro såsom strå, hvilket elden uppbränner; de kunna icke fria deras lif för låganom; ty ingen glöd skall blifva, der man må värma sig vid, eller eld, der man vid sitta kan.
15. Alltså äro de, under hvilka du dig bemödt hafver, dine köpmän af din ungdom; hvar och en varder gångandes sin gång hit och dit, och du hafver ingen hjelpare.
JESAJA, 48. CAPITLET
Synden straffas; Gud äras.
1. Hörer detta, I af Jacobs hus, I som nämnens af Israel! namn, och af Juda vatten flutne ären; som svärjen vid HERRANS Namn, och ihågkommen Israels Gud, dock icke i sanningene eller rättfärdighetene.
2. Ty de nämna sig af dem heliga stadenom, och trösta uppå Israels Gud; som kallas HERREN Zebaoth.
3. Jag hafver tillförene förkunnat detta tillkommande; utaf minom mun är det gånget, och jag hafver låtit säga det; och gör det också med hast, att det kommer.
4. Ty jag vet, att du äst hård, och ditt halsband är en jernsena, och ditt änne är af koppar.
5. Jag hafver förkunnat dig det tillförene, och hafver låtit säga dig det, förr än det kom; på det att du icke skulle säga: Min afgud gör det, och mitt beläte, och min afgud hafver det befallt.
6. Allt detta hörde och såg du, och hafver dock icke förkunnat det; ty jag hafver tillförene låtit säga dig ny och fördold ting, de du icke visste.
7. Men nu är det skapadt, och icke på den tiden, och du hafver icke hört deraf en dag tillförene; på det du icke skulle säga: Si, det visste jag väl.
8. Ty du hörde det intet, och visste det ock intet, och ditt öra var på den tiden icke öppnadt; men jag visste väl, att du skulle föraktat, och äst en öfverträdare kallad allt ifrå moderlifvet.
9. Derföre är jag för mitt Namns skull långmodig, och för min pris skull vill jag, dig till nytto, hålla tillbaka, att du icke skall utrotad varda.
10. Si, jag vill bepröfva dig, men icke såsom silfver; utan jag vill göra dig utkoradan uti bedröfvelsens ugn.
11. För mina skull, ja, för mina skull vill jag görat; på det jag icke skall försmädad varda; ty jag vill icke gifva mina äro enom androm.
12. Hör mig, Jacob, och du Israel, min kallade: Jag äret; jag är den förste, jag är den siste.
13. Min hand hafver grundat jordena, och min högra hand hafver omspannat himmelen; hvad jag kallar, det står straxt redo.
14. Församler eder alle, och hörer: Hvilken är ibland dessa, som detta förkunna kan? HERREN älskar honom; derföre skall han bevisa sin vilja på Babel, och sin arm på de Chaldeer.
15. Tag, ja, Jag hafver sagt det, jag hafver kallat honom; jag vill ock låta honom komma, och hans väg skall honom lyckas.
16. Går hit till mig, och hörer detta: Jag hafver tillförene icke hemliga talat; ifrå den tiden, då det taladt vardt, är jag der. Och nu sänder mig Herren HERREN, och hans Ande.
17. Så säger HERREN, din förlossare, den Helige i Israel: Jag är HERREN din Gud, den dig lärer hvad nyttigt är, och leder dig på den vägen, som du går.
18. O! att du ville akta uppå, min bud; så skulle din frid vara såsom en vattuström, och din rättfärdighet såsom hafsens våg;
19. Och din säd skulle varda såsom sand, och dins lifs frukt såsom hans små stenar; hvilkens namn icke skulle utrotadt varda, eller utstruket för mig.
20. Går ut af Babel, flyr ifrå de Chaldeer med glada röst; förkunner, och låter det höra, förer det ut allt intill verldenes ända; säger: HERREN hafver förlossat sin tjenare Jacob.
21. De hade ingen törst, då han ledde dem i öknene; han lät dem flyta vatten ut af bergklippone, han klöf bergklippona, och der rann ut vatten.
22. Men de ogudaktige, säger HERREN, hafva ingen frid.
JESAJA, 49. CAPITLET
Christi sång om sin Kyrka.
1. Hörer mig, I öar, och I folk, som fjerran ären, gifver akt häruppå: HERREN hafver kallat mig af moderlifvet; han hafver tänkt uppå mitt namn, medan jag ännu i moderlifvet var;
2. Och hafver gjort min mun såsom ett skarpt svärd; han hafver öfverskylt mig med sine hands skugga; han hafver gjort mig till en blankan pil, och stungit mig uti sitt koger;
3. Och säger till mig: Du äst min tjenare, Israel, genom hvilken jag vill prisad varda.
4. Men jag tänkte: Jag arbetade fåfängt, jag hafver fåfängt och onytteliga förtärt mina kraft häruppå; ändock min sak är HERRANS, och mitt ämbete hörer minom Gud till.
5. Och nu, säger HERREN, som mig af moderlifvet till sin tjenare beredt hafver, af jag skulle omvända Jacob till honom, på det Israel icke skulle blifva borto; derföre är jag härlig för HERRANOM, och min Gud är min starkhet;
6. Och säger: Det är en ringa ting, att du äst min tjenare, till att upprätta Jacobs slägter, och igenföra det förskingrada i Israel; utan jag hafver ock gjort dig till Hedningarnas ljus, att du skall vara min salighet intill verldenes ända.
7. Så säger HERREN Israels förlossare, hans Helige, till de föraktada själar, till det folk der man styggelse vid hafver, till den tjenaren som under tyranner är: Konungar skola se och uppstå, och Förstar skola tillbedja för HERRANS skull, som trofast är; för den Heligas skull i Israel, den dig utkorat hafver.
8. Detta säger HERREN: Jag hafver bönhört dig i behagelig tid, och hafver hulpit dig på salighetenes dag, och hafver bevarat dig, och satt dig till ett förbund i folkena, att du skall upprätta landet, och intaga de förderfvada arf;
9. Till att säga till de fångar: Går ut; och till dem i mörkret: Kommer fram; att de skola föda sig på vägarna, och hafva deras födo på alla högar.
10. De skola hvarken hungra eller törsta; dem skall ingen hette eller solen stinga; ty deras förbarmare skall föra dem, och leda dem till vattukällor.
11. Jag skall göra all mina berg till vägar, och mine stigar skola trampade varda.
12. Si, desse skola komma fjerranefter, och si, de andre ifrån nordan, och desse ifrån hafvet, och de andre ifrån Sinims land.
13. Fröjder eder, I himlar, gläd dig, du jord, lofsäger, I berg, med fröjd; ty HERREN hafver hugsvalat sitt folk, och förbarmat sig öfver sina elända.
14. Men Zion säger: HERREN hafver öfvergifvit mig, Herren hafver förgätit mig.
15. Månn ock en qvinna kunna förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig öfver sins lifs son? Och om hon än förgäten, så vill jag dock icke förgäta dig.
16. Si, uppå händerna hafver jag upptecknat dig. Dina murar äro alltid för mig,
17. Dine uppbyggare skola skynda sig; men dine nederbrytare och förstörare skola draga sig derifrå.
18. Lyft din ögon upp allt omkring och se: Alle desse komma församlade till dig; så sant som jag lefver, säger HERREN, du skall med allo desso, såsom med en skrud, utiklädd varda, och skall dermed omsvepa dig som en brud.
19. Ty ditt förödda, förstörda och förderfvade land skall då varda dig allt för trångt till att bo uti, när dine förderfvare långt ifrå dig komma;
20. Så att dins ofruktsamhets barn skola ännu säga för din öron: Rummet är mig för trångt; sitt åt dig, att jag må bo när dig.
21. Men du skall säga i ditt hjerta: Ho hafver mig dessa födt? Jag är ofruktsam, ensam, fördrifven och utskjuten; ho hafver mig dessa uppfödt? Si, jag var ensam öfvergifven; hvar voro då desse?
22. Så säger Herren HERREN: Si, jag vill upplyfta min hand till Hedningarna, och uppresa mitt baner till folken, så skola de bära dina söner fram på armarna, och draga dina döttrar på axlarna.
23. Och Konungar skola vara dine skaffare, och deras Förstinnor dina ammor. De skola för dig nederfalla till jordena på ansigtet, och sleka dina fötters stoft. Då skall du förnimma, att jag är HERREN, på hvilkom ingen till skam varder, som hoppas uppå mig.
24. Kan man ock taga enom kämpa hans rof bort, eller kan man lösgöra ens rättfärdigs fångar?
25. Ty så säger HERREN: Nu skola de fångar kämpanom borttagne varda, och dess starkas rof löst varda, och jag skall träta med dina trätare, och hjelpa dina barn.
26. Och jag skall spisa dina plågare med deras eget kött, och de skola druckne varda af sitt eget blod, såsom af sött vin; och allt kött skall förnimma, att jag är HERREN din Frälsare, och din förlossare, den mägtige i Jacob.
JESAJA, 50. CAPITLET
Juda förkastas. Christi lydnad.
1. Så säger HERREN: Hvar är edors moders skiljobref, med hvilko jag eder öfvergifvit hafver? Eller ho är min ockrare, dem jag eder sålt hafver? Si, I ären för edra synders skull sålde, och edor moder är, för edor öfverträdelses skull, öfvergifven.
2. Hvi kom jag, och der var ingen? Jag ropade, och ingen svarade. Är min hand nu så kort vorden, att hon intet förlossa kan, eller är med mig ingen kraft till att frälsa? Si, med mitt straff gör jag hafvet torrt, och gör vattuströmmarna såsom en öken, så att deras fiskar illa lukta för vattunöds skull, och blifva döde af törst.
3. Jag kläder himmelen med mörker, och gör hans öfvertäckelse såsom en säck.
4. Herren HERREN hafver gifvit mig en lärd tungo, att jag vet tala med dem trötta i rättom tid; han väcker mig hvar morgon; han väcker mig örat, att jag hörer såsom en lärjunge.
5. Herren HERREN hafver öppnat mig örat, och jag är icke ohörsam, och går icke tillbaka.
6. Jag höll min rygg till dem som mig slogo, och min kindben dem som mig ryckte; mitt ansigte vände jag icke bort för försmädelse och spott.
7. Ty Herren HERREN hjelper mig, derföre kommer jag icke på skam; derföre hafver jag hållit mitt ansigte fram såsom en flintosten; ty jag vet, att jag icke på skam kommer.
8. Den är när, som mig rättfärdigar. Ho vill träta med mig? Låt oss tillhopa gå; ho är den som rätt hafver emot mig? Han komme hit till mig.
9. Si, Herren HERREN hjelper mig. Ho är den mig fördöma vill? Si, de skola allesammans föråldras, såsom ett kläde; mal skall uppäta dem.
10. Ho är den ibland eder, som fruktar HERRAN, den hans tjenares röst lyder? Den i mörkret vandrar, och honom skin intet; han hoppes uppå HERRANS Namn, och förlåte sig uppå sin Gud.
11. Si, I alle, som upptänden en eld, väpnade med låga, vandrer uti edars elds ljus, och i låganom, som I upptändt hafven; detta vederfars eder af mine hand; uti värk skolen I ligga.
JESAJA, 51. CAPITLET
Trones grund. Guds löfte.
1. Hörer mig, I som efter rättfärdighet faren, I som HERRAN söken; ser uppå klippona, dädan I afhuggne ären, och uppå brunnsgropena, dädan I utgrafne ären.
2. Ser uppå Abraham, edar fader, och Sara, den eder födt hafver; ty jag kallade honom, då han ännu ensam var, och välsignade honom, och förmerade honom.
3. Ty HERREN hugsvalar Zion, han tröster all dess öde, och gör dess öde såsom lustgårdar, och dess hedmark såsom en HERRANS örtegård; glädje och fröjd skall man finna derinne, tack och lofsång.
4. Gifver akt uppå mig, mitt folk, och hörer mig, min allmoge; ty af mig skall utgå en lag, och min rätt vill jag sätta folkom till ljus.
5. Ty min rättfärdighet är när; min salighet drager ut, och mina armar skola döma folken; öarna förbida mig, och vakta uppå min arm.
6. Lyfter edor ögon upp till himmelen, och skåder neder uppå jordena; ty himmelen skall förgås såsom en rök, och jorden föråldras såsom ett kläde, och de som bo deruppå skola dö bort, såsom detta; men min salighet blifver evinnerliga, och min rättfärdighet skall icke återvända.
7. Hörer mig, I som kännen rättfärdighetena, du folk i hvilkets hjerta min lag är; frukter eder intet, när menniskorna försmäda eder, och gifver eder icke, när de förhäda eder.
8. Ty mal skall uppäta dem såsom ett kläde, och matkar skola äta dem såsom ull; men min rättfärdighet blifver evinnerliga, och min salighet förutan ända.
9. Upp, upp, kläd dig i starkhet, du HERRANS arm; upp, såsom i förtiden af ålder. Äst icke du den som de högmodiga slagit, och drakan sargat hafver?
10. Äst icke du den som uttorkade hafvet, det djupa vattnet; den som gjorde hafsbottnen till en väg, så att de förlossade gingo derigenom?
11. Alltså; skola HERRANS förlossade vända om, och komma till Zion med fröjd, och evig glädje skall vara på deras hufvud; glädje och fröjd skall fatta dem, sorg och suckan skall ifrå dem fly.
12. Jag, Jag är edar tröstare. Ho äst du då, att du fruktar dig för menniskor, de dock dö, och för menniskobarn, hvilke såsom hö förtärde varda;
13. Och förgäter HERRAN, den dig gjort hafver, den der himmelen utsträcker, och jordena grundar? Men du fruktar dig alltid hela dagen för plågarens grymhet, då han tager till att förderfva. Hvar blef plågarens grymhet,
14. Då han måste hasta sig och löpa omkring, att han skulle lös gifva, och de icke döde blefvo i förderfvelsen, ej heller någon brist på bröd hade?
15. Ty jag är HERREN din Gud, den der hafvet rörer, så att dess böljor fräsa. Hans Namn heter HERREN Zebaoth.
16. Jag sätter min ord uti din mun, och öfvertäcker dig under mina händers skugga, på det jag skall plantera himmelen och grunda jordena, och säga till Zion: Du äst mitt folk.
17. Vaka upp, vaka, upp, statt upp, Jerusalem, du som af HERRANS hand hans grymhets kalk druckit hafver; dräggen af dvalakalken hafver du utdruckit, och uppslekt dropparna.
18. Det var ingen af all de barn, som hon födt hade, som henne ledde; ingen af all de barn, de hon uppfödt hade, som henne vid handena tog.
19. Desse tu stycke äro dig påkomne; ho ömkade sig öfver dig? Förstöring, skade, hunger och svärd var der; ho skulle hugsvala dig?
20. Din barn voro försmäktade, de lågo på alla gator, såsom en besnärd skogsoxe; fulle med vrede af HERRANOM, och med straff af dinom Gud.
21. Derföre hör detta, du elända, och druckna utan vin.
22. Så säger den som råder öfver dig, HERREN, och din Gud, den sitt folk hämnas: Si, jag tager den dvalakalken utu dine hand, samt med dräggene af mine vredes kalk, du skall icke mer dricka honom;
23. Utan jag skall få honom dina plågare i handena, de som till dina själ sade: Bocka dig, att vi måge gå öfver dig, och lägg din rygg på jordena, och som ena gato, att man må löpa deröfver.
JESAJA, 52. CAPITLET
Kyrkans förlossnings sötma.
1. Statt upp, statt upp, Zion, ikläd dig dina starkhet; pryd dig härliga, du helige stad Jerusalem; ty härefter skall ingen oomskoren eller oren regera i dig.
2. Statt upp utu stoftet, statt upp, du fångna Jerusalem; gör dig lös af din halsband, du fångna dotter Zion.
3. Ty alltså säger HERREN: I ären sålde för intet; I skolen ock utan penningar löste varda.
4. Ty så säger Herren HERREN: Mitt folk drog i förstone neder uti Egypten, på det de skulle vara der gäster; och Assur hafver gjort dem öfvervåld utan sak.
5. Men huru skall man här bära sig åt med? säger HERREN. Mitt folk varder förgäfves förfördt. De som råda öfver dem, komma dem till att gråta, säger HERREN; och mitt Namn varder alltid dag ifrån dag försmädadt.
6. Derföre skall mitt folk känna mitt Namn på den tiden; ty si, jag vill sjelf tala.
7. O! huru ljuflige äro på bergomen bådbärarenas fötter, de som frid förkunna; predika godt, förkunna salighetena; de som säga till Zion: Din Gud är Konung.
8. Dine vaktare ropa högt med deras röst, och fröjdas tillhopa; ty man skall se med ögonen, när HERREN omvänder Zion.
9. Fröjde och glädje sig tillsammans Jerusalems öde; ty HERREN hafver tröstat sitt folk, och förlossat Jerusalem.
10. HERREN hafver uppenbarat sin helga arm för alla Hedningars ögon, så att alle verldenes ändar skola se vår Guds salighet.
11. Viker, viker, drager ut dädan, och kommer vid intet orent; går ut ifrå dem, rener eder, I som HERRANS tyg bären.
12. Ty I skolen icke draga ut med hast, eller vandra med flykt; ty HERREN skall draga för eder, och Israels Gud skall församla eder.
13. Si, min tjenare skall visliga regera, och skall upphöjd och ganska högt uppsatt varda.
14. Så att månge skola förarga sig öfver dig, efter hans skapnad är ledare än andra menniskors, och hans anseende än menniskors barnas.
15. Men alltså skall han bestänka många Hedningar, att ock Konungar skola hålla sin mun för honom; ty dem som intet deraf förkunnadt är, de skola se det med lust, och de som intet deraf hört hafva, de skola besinnat.
JESAJA, 53. CAPITLET
Christi förnedring och upphöjelse.
1. Men ho tror vår predikan, och hvem varder HERRANS arm uppenbarad?
2. Ty han rinner upp för honom såsom en vidja, och såsom en rot utu torro jord; han hafver ingen skapnad eller dägelighet. Vi såge honom; men der var ingen den skapnad, som oss kunde behaga.
3. Han var den aldraföraktadaste och vanvördaste, full med värk och krankhet; han var så föraktad, att man gömde bort ansigtet för honom; derföre aktade vi honom intet.
4. Sannerliga han bar våra krankhet, och lade uppå sig vår sveda; men vi hölle honom för den som plågad och af Gudi slagen och pinter var.
5. Men han är sargad för våra missgerningars skull, och slagen för våra synders skull; näpsten ligger uppå honom, på det att vi skulle frid hafva, och genom hans sår äre vi helade.
6. Vi ginge alle uti villfarelse, såsom får; hvar och en såg uppå sin väg; men HERREN kastade allas våra synder uppå honom.
7. Då han näpst och plågad vardt, lät han icke upp sin mun; såsom ett lamb, det till slagtning ledes, och såsom ett får, det stilla tiger för sinom klippare, och låter icke upp sin mun.
8. Men han är tagen utur ångest och dom. Ho kan uttala hans lifslängd? Ty han är bortryckt utaf de lefvandes land, då han för mins folks missgerningar plågad var.
9. Och han är begrafven såsom de ogudaktige, och döder såsom en rik; ändock han ingom orätt gjort hade, ej heller något svek uti hans mun var.
10. Men HERREN ville alltså slå honom med krankhet. När han sitt lif till skuldoffer gifvit hafver, så skall han få säd, och länge lefva, och HERRANS uppsåt skall uti hans hand framgång hafva.
11. Derföre, att hans själ arbetat hafver, skall han få se sina lust, och nog hafva, och genom sin kunskap skall han, min tjenare, den rättfärdige, många rättfärdiga göra; ty han bär deras synder.
12. Derföre vill jag gifva honom ganska mycket till byte, och han skall hafva de starka till rof; derföre att han gifvit sitt lif i döden, och vardt ogerningsmannom lik räknad, och mångas synder bar, och bad för öfverträdarena.
JESAJA, 54. CAPITLET
Brudens förmån i Christo.
1. Fröjda dig, du ofruktsamma, du som intet föder; gläd dig med fröjd och berömmelse, du som intet hafvandes är; ty den ensamma hafver flera barn än den som man hafver, säger HERREN.
2. Förvidga din pauluns rum, och utsträck tapeten åt din tjäll; spar icke, förläng din tåg, och befäst dina pålar.
3. Ty du skall brista ut på högra sidon och den venstra, och din säd skall ärfa Hedningarna, och bo uti de förödda städer.
4. Frukta dig intet; ty du skall icke till skam varda. Var icke blödig; ty du skall icke varda till blygd, utan du skall förgäta dins jungfrudoms blygd, och din enkodoms neso icke mer ihågkomma.
5. Ty den dig gjort hafver, han är din man; HERREN Zebaoth är hans Namn; och din förlossare, den Helige i Israel, den alla verldenes Gud kallad varder.
6. Ty HERREN hafver låtit dig vara uti det ryktet, att du äst såsom en öfvergifven och af hjertat bedröfvad qvinna, och såsom en ung hustru, den bortdrifven är, säger din Gud.
7. Jag hafver uti ett litet ögnablick öfvergifvit dig; men med stor barmhertighet vill jag församla dig.
8. Jag hafver, uti vredenes ögnablick, som snarast gömt bort mitt ansigte för dig; men med eviga nåd vill jag förbarma mig öfver dig, säger HERREN, din förlossare.
9. Ty detta skall vara mig såsom Noahs flod; då jag svor, att Noahs flod icke mer skulle gå öfver jordena; alltså hafver jag svorit, att jag icke skall vredgas öfver dig, eller näpsa dig.
10. Ty bergen skola väl vika, och högarna falla; men min nåd skall icke vika ifrå dig, och mins frids förbund skall icke förfalla, säger HERREN, din förbarmare.
11. Du elända, öfver hvilka alle väder gå, och du tröstlösa, si, jag vill lägga dina stenar såsom en prydning, och lägga din grundval med saphirer;
12. Och din fenster göra af christall, och dina portar af rubiner, och alla dina gränsor af utkorada stenar;
13. Och all din barn lärd af HERRANOM, och stor frid dinom barnom.
14. Du skall genom rättfärdighet beredd varda; du skall vara långt ifrån öfvervåld och orätt, så att du icke skall torfva frukta dig derföre; och ifrå förskräckelse, ty det skall icke nalkas dig.
15. Si, ho vill församla sig emot dig, och öfverfalla dig, då de församla sig utan mig?
16. Si, jag gör det, att smeden, som uppblås kolen i elden, han gör der ett tyg af, till sitt verk; ty jag gör ock, att förderfvaren förgås.
17. Ty hvart och ett tyg, som emot dig tillredt varder, thy skall icke väl gå; och hvar och en tunga, som sig uppsätter emot dig, den skall du fördöma i dome. Detta är HERRANS tjenares arf, och deras rättfärdighet af mig, säger HERREN.
JESAJA, 55. CAPITLET
Rättsinnig bot. Guds ord.
1. Nu väl, alle I, som törstige ären, kommer hit till vatten; och I som icke penningar hafven, kommer hit, köper och äter; kommer hit, och köper utan penningar och för intet, både vin och mjölk.
2. Hvi läggen I ut penningar, der intet bröd är; och edart arbete, deraf I intet mätte varden? Hörer mig, och äter det godt är, så skall edor själ fet varda, i vällust.
3. Böjer edor öron hit, och kommer till mig; hörer, så får edor själ lefva; ty jag vill göra med eder ett evigt förbund, nämliga Davids vissa nåder.
4. Si, jag hafver satt honom till ett vittne i folkena, till en Första och lärare för folken.
5. Si, du skall kalla Hedningar, de du intet känner; och Hedningar, som intet känna dig, skola löpa till dig, för HERRANS dins Guds skull, dens Heligas i Israel, den dig prisar.
6. Söker HERRAN, medan man kan finna honom; åkaller honom, medan han när är,
7. Den ogudaktige öfvergifve sin väg, och syndaren sina tankar; och omvände sig till HERRAN, så förbarmar han sig öfver honom; och till vår Gud, ty när honom är mycken förlåtelse.
8. Ty mine tankar äro icke edre tankar, och edre vägar äro icke mine vägar, säger HERREN;
9. Utan så mycket himmelen är högre än jorden, så äro ock mine vägar högre än edre vägar, och mine tankar är edre tankar.
10. Ty lika som regnet och snön faller af himmelen, och kommer icke åter dit igen, utan fuktar jordena, och gör henne fruktsamma och bärande, så att hon gifver säd till att så, och bröd till att äta;
11. Alltså skall ock ordet vara, som utaf minom mun går. Det skall icke återkomma till mig fåfängt; utan göra det mig täckes, och det skall framgång hafva uti thy jag utsänder det.
12. Ty I skolen utgå i glädje, och i frid ledsagade varda; berg och högar skola fröjdas för eder med glädje, och all trä på markene klappa med händerna;
13. Furu skall uppväxa för törne, och myrten för törnebuskar; och HERRANOM skall vara ett Namn och ett evigt tecken, det icke skall utrotadt varda.
JESAJA, 56. CAPITLET
Gudsfruktan. Otrogne lärare.
1. Så säger HERREN: Håller rätt, och görer rättfärdighet; ty min salighet är när, att hon kommer, och min rättfärdighet, att hon uppenbar varder.
2. Väl är de mennisko, som detta gör, och menniskos barne, som det fast håller; så att hon håller Sabbathen, och icke ohelgar honom, och håller sina hand, att hon intet argt gör.
3. Och den främmande, som sig till HERRAN gifvit hafver, skall icke säga: HERREN varder mig afskiljandes ifrå sitt folk; och den snöpte skall icke säga: Si jag är ett torrt trä.
4. Ty så säger HERREN till de snöpta, som hålla mina Sabbather, och utvälja det mig behagar, och fatta mitt förbund fast:
5. Dem skall jag gifva ett rum i mitt hus, och i mina murar, och ett bättre namn än sönom och döttrom; ett evigt namn skall jag gifva dem, det icke förgås skall.
6. Och de främmandes barn, som sig till HERRAN gifvit hafva, att de skola honom tjena och älska HERRANS Namn, på det de skola vara hans tjenare, hvar och en som Sabbathen håller, så att han icke ohelgar honom, och håller mitt förbund fast;
7. De samma skall jag hafva till mitt helga berg, och skall glädja dem uti mitt bönehus; och deras offer och bränneoffer skola vara mig tacknämliga på mitt altare; ty mitt hus kallas ett bönehus allom folkom.
8. Herren HERREN, som de fördrefna af Israel församlar, säger: Jag vill ännu mer församla till den hopen, som församlad är.
9. All djur på markene kommer och äter; ja, all djur i skogenom.
10. Alle deras vaktare äro blinde, de veta allesamman intet; tyste hundar äro de, och kunna intet straffa; äro late, ligga och sofva gerna.
11. Men de äro starke hundar till kroppen, så att de aldrig kunna mätte varda. Si, herdarna veta intet förstånd; hvar och en ser uppå sin väg; hvar och en girigas för sig i sitt stånd:
12. Kommer, låter oss hemta vin, och dricka oss druckna, och vara så i morgon som i dag, och ändå mycket mer.
JESAJA, 57. CAPITLET
Hårdhet. Botfärdighet.
1. Men den rättfärdige förgås, och ingen är som lägger det uppå hjertat, och helgo män varda bortryckte, och ingen aktar deruppå; ty de rättfärdige varda borttagne för olyckone;
2. Och de som redeliga för sig vandrat hafva, komma till frid, och hvilas uti deras kamrar.
3. Kommer härfram, I trollkonobarn, I horkarlars och horors säd.
4. Med hvem viljen I nu hafva edra lust? Öfver hvem viljen I nu gapa med munnenom, och räcka ut tungona? Ären I icke öfverträdelsens barn och en falsk säd?
5. I som så hete ären till afgudar under all grön trä, och slagten barn vid bäckerna under bergen.
6. Ditt väsende är med de släta stenar i bäckenom; de äro din del, dem utgjuter du ditt dryckoffer, då du spisoffer offrar. Skulle jag dertill lust hafva?
7. Du gör dina säng på ett högt resigt berg, och går desslikes sjelf ditupp till att offra.
8. Och bak dörrena och dörrträn sätter du din åminnelse; ty du välter dig ifrå mig, och går upp, och utvidgar dina säng, och förbinder dig med dem; du älskar deras säng, ehvar du ser dem.
9. Du far till Konungen med oljo, och hafver mångahanda krydder, och sänder din bådskap långväga, och äst förnedrad allt intill helvetet.
10. Du mödde dig uti dina många vägar, och sade icke: Hvila dig något litet; utan efter du finner dine hands lefverne, varder du intet trött.
11. För hvem äst du så bekymrad och fruktar dig? Efter du dock far med lögn, och kommer intet mig ihåg, och lägger det intet på hjertat; menar du, att jag skall allstädes tiga, att du så platt intet fruktar mig?
12. Men jag skall uppenbara dina rättfärdighet och din verk, att de dig intet nyttig vara skola.
13. Då du ropandes varder, så låt ditt sällskap hjelpa dig; men vädret skall alla föra dem bort, och fåfängelighet skall taga dem bort. Men den som tröster uppå mig, han skall ärfva landet, och besitta mitt helga berg;
14. Och skall säga: Görer väg, görer väg, rödjer vägen; hafver bort det som hindrar af mins folks väg.
15. Ty alltså säger den Höge och högt besittne, den evinnerliga bor, hvilkens Namn är heligt: Jag, som bor i höjdene, och i helgedomenom, och när dem som en förkrossad och ödmjuk anda hafva, på det jag skall vederqvicka de ödmjukades anda, och hela de förkrossades hjerta;
16. Jag vill icke träta evinnerliga, och icke vred vara i evig tid; utan en Ande skall blåsa ifrå mitt ansigte, och jag skall göra lif.
17. Jag var vred uppå deras girighets odygd, och slog dem; fördöljde mig, och var vred. Då gingo de hit och dit uti deras hjertas väg.
18. Men då jag såg uppå deras väg, helade jag dem, och ledde dem, och gaf dem åter tröst, och dem som sörjde öfver dem.
19. Jag skall skapa utvidgada läppar, de som predika skola: Frid, frid, både dem som fjerran, och dem som vid handen äro, säger HERREN; och vill hela dem.
20. Men de ogudaktige äro såsom ett stormande haf, det icke stilla vara kan, och dess vågar häfva upp träck och orenlighet.
21. De ogudaktige hafva icke frid, säger min Gud.
JESAJA, 58. CAPITLET
Falsk och rätt fasta.
1. Ropa trösteliga, spar icke; upphäf dina röst såsom en basun, och förkunna mino folke deras öfverträdelse, och Jacobs hus deras synder.
2. De söka mig dagliga, och vilja veta mine vägar, såsom ett folk det allaredo rättfärdighet gjort hade, och sins Guds rätt icke öfvergifvit hade; de äska mig i rätten, och vilja med sinom Gud till rätta gå:
3. Hvarföre faste vi, och du ser der intet uppå? Hvi tvinge vi vår kropp, och du vill intet veta deraf? Si, när I fasten, så bruken I edar vilja, och trugen alla edra gäldenärer.
4. Si, I fasten till att träta och kifva, och slån med näfvanom oskäliga. Faster icke såsom I nu gören, att ett rop skall af eder i höjdene hördt varda.
5. Skulle det vara en fasta, den jag utvälja skulle, att en menniska tvingar om dagen sin kropp, eller hänger sitt hufvud såsom ett säf, eller ligger i säck och asko? Viljen I det kalla fasto, och den dag, som HERRANOM tacknämlig är?
6. Men detta är den fasta, som jag utväljer: Gif lösa dem som du med orätt bundit hafver, släpp dem som du betungar, gif dem fri som du tvingar, haf bort allahanda tunga.
7. Bryt dem hungroga ditt bröd, och de som elände äro haf uti hus; om du ser en nakot, så kläd honom, och drag dig icke undan för ditt kött.
8. Allt då skall ditt ljus utbrista såsom en morgonrodne, och din förbättring skall snarliga växa till, och din rättfärdighet varder för dig gångandes, och HERRANS härlighet skall taga dig till sig.
9. Då skall du åkalla, och HERREN skall svara dig, och du skall ropa, och han skall säga: Si, här är jag. Om du ingen besvärar när dig, eller finger räcker, eller illa talar;
10. Och utskuddar dina själ dem hungroga, och mättar de elända själar; så skall ditt ljus uppgå uti mörkret, och din skymning skall vara såsom middagen.
11. Och HERREN skall föra dig alltid, och mätta dina själ uti torkone, och styrka din ben; och du skall vara såsom en vattnad örtegård, och såsom en vattukälla, hvilko aldrig vatten fattas.
12. Och genom dig skall uppbygdt varda det länge öde legat hafver, och du skall lägga en grund, den i evig tid blifva skall; och skall kallas den der refna gårdar bygger, och vägar bättrar, att man der bo kan.
13. Om du vänder din fot ifrå Sabbathen, så att du icke gör, på minom helgedag, hvad som dig tyckes, så skall det kallas en lustig Sabbath, till att helga och prisa HERRAN; ty så varder du honom prisandes, när du icke gör dina vägar, eller varder funnen uti det som dig täckes, eller hvad du talar.
14. Allt då skall du hafva lust i HERRANOM, och jag skall föra dig öfver höjderna på jordene, och skall spisa dig med dins faders Jacobs arf; ty HERRANS mun säger det.
JESAJA, 59. CAPITLET
Juda syndar. Christus lofvas.
1. Si, HERRANS hand är icke för kort, så att han icke hjelpa, kan; och hans öron äro icke lomhörd vorden, att han intet hörer;
2. Utan edor ondska åtskiljer eder och edar Gud ifrå hvarannan; och edra synder gömma bort hans ansigte ifrån eder, att I icke hörde varden.
3. Ty edra händer äro med blod besmittade, och edor finger med odygd; edra läppar tala lögn; edor tunga diktar orätt.
4. Det är ingen, som om rättfärdighet predikar, eller troliga dömer; man tröster uppå fåfängelighet, och talar intet det något doger; med olycko äro de hafvande, och föda vedermödo.
5. De ligga på basiliskes äggom, och väfva dvergsnät. Äter man af deras ägg, så måste man dö; trådar man ock deruppå, så får man en huggorm derut.
6. Deras dvergsnät doga intet till kläder, och deras verk doger intet till öfvertäckelse; ty deras verk är möda, och uti deras händer är orätt.
7. Deras fötter löpa till ondt, och äro snare till att utgjuta oskyldigt blod; deras tankar äro vedermöda; deras väg är skade och förderf.
8. De känna icke fridsens väg, och ingen rätt är uti deras gånger. De äro vrånge på deras vägom; den som der går uppå, han hafver aldrig frid.
9. Derföre är rätten långt ifrån oss, och vi få icke rättvisona; vi bide efter ljus, si, så varder det mörker; efter sken, och si, vi vandre i töckno.
10. Vi famle efter väggene såsom de blinde, och trefve såsom de der inga ögon hafva; vi stöte oss om middagen såsom i skymningene; vi äre i mörkret såsom de döde;
11. Vi vråle alle såsom björnar, och knurle såsom dufvor; ty vi bide efter rätten, och si, der är ingen; efter salighet, och si, hon är fjerran ibland oss.
12. Ty vår öfverträdelse för dig är alltför mycken, och våra synder svara emot oss; ty vår öfverträdelse är när oss, och vi synde vetande;
13. Med öfverträdelse och lögn emot HERRAN; med fråvändning ifrå vår Gud, till att tala orätt och olydighet, tänka och dikta falsk ord utu hjertana.
14. Derföre är ock rätten tillbakaviken, och rättvisan fjerran gången; ty sanningen faller uppå gatone, och: redelighet kan icke komma fram;
15. Sanningen är borto, och den som viker ifrå det onda, han måste hvars mans rof vara. Sådant ser HERREN, och det behagar honom illa, att ingen rätt är.
16. Och han ser, att der är ingen, och förundrar sig, att ingen lägger sig der ut före; derföre hjelper han honom sjelf med sinom arm, och hans rättfärdighet uppehåller honom.
17. Ty han drager rättfärdighet uppå såsom ett pansar, och sätter salighetenes hjelm uppå sitt hufvud; och ikläder sig till att hämnas, och drager uppå sig nit såsom en kjortel;
18. Såsom den der sinom motståndarom vedergälla, och sina fiendar med grymhet betala vill; ja, öomen vill han betala;
19. Att HERRANS Namn må fruktadt varda ifrån vestan, och hans härlighet ifrån östan, när han kommandes varder såsom en förhållen ström, den HERRANS väder åstad drifver.
20. Ty dem i Zion skall komma en förlossare, och dem som sig omvända ifrå synderna i Jacob, säger HERREN.
21. Och jag gör detta förbund med dem, säger HERREN: Min ande, som när dig är, och min ord, de jag uti din mun satt hafver, skola icke vika ifrå dinom mun, ej heller ifrå dine säds och barnabarns mun, säger HERREN, ifrå nu och i evighet.
JESAJA, 60. CAPITLET
Kyrkans skatter i Nya Testamentet.
1. Statt upp, var ljus; ty ditt ljus kommer, och HERRANS härlighet går upp öfver dig.
2. Ty si, mörker öfvertäcker jordena, och mörkhet folken; men öfver dig uppgår HERREN, och hans härlighet skall synas öfver dig.
3. Och Hedningarna skola vandra i dino ljuse, och Konungar uti skenet, som uppgår öfver dig.
4. Lyft upp din ögon, och se omkring dig; desse alle församlade komma till dig; dine söner skola komma fjerranefter, och dina döttrar vid sidona uppfödda varda.
5. Då skall du se dina lust, och utbrista, och ditt hjerta skall förundra och utvidga sig, när den stora hopen vid hafvet vänder sig till dig, och Hedningarnas magt kommer till dig.
6. Ty de månge cameler skola öfvertäcka dig, de löpare af Midian och Epha. Af Saba skola de alle komma, guld och rökelse föra, och HERRANS lof förkunna.
7. Alle hjordar i Kedar skola till dig församlade varda, och Nebajoths bockar skola tjena dig; de skola uppå mitt tacknämliga altare offrade varda; ty jag vill pryda mins härlighets hus.
8. Hvilke äro de som flyga såsom skyar, och såsom dufvor till deras fenster?
9. Öarna förbida mig, och skeppen i hafvet för långan tid, att de skola hafva din barn fram ifrå fjerran, samt med deras silfver och guld, HERRANS dins Guds Namne, och den Heliga i Israel, den dig härligan gjort hafver.
10. Främmande skola bygga dina murar, och deras Konungar skola tjena dig; ty uti mine vrede hafver jag slagit dig, och i mine nåd förbarmar jag mig öfver dig.
11. Och dine portar skola städse öppne stå, hvarken dag eller natt tillslutne varda, att Hedningarnas magt skall till dig hafd varda, och deras Konungar tillförde varda.
12. Ty hvilke Hedningar eller Konungarike icke vilja tjena dig, de skola förgås, och Hedningarna förödde blifva.
13. Libanons härlighet skall till dig komma; furu, bok och buxbom tillsammans, till att bepryda mins helgedoms rum; ty jag vill mina fötters rum härligit göra.
14. Skola ock de, som dig undertryckt hafva, bugande komma till dig, och alle de, som dig försmädat hafva, skola nederfalla till dina fötter, och skola kalla, dig en HERRANS stad, ett Zion dens Heligas i Israel.
15. Ty derföre, att du hafver varit öfvergifven och förhatad, der ingen gick, vill jag göra dig till härlighet evinnerliga, och till glädje utan ända;
16. Så att du skall suga mjölk af Hedningomen, och Konungabröst skola dig suga gifva; på det du skall förnimma, att jag, HERREN, är din Frälsare, och jag, den mägtiga i Jacob, är din förlossare.
17. Jag vill låta komma guld för koppar, och silfver för jern, och koppar för trä, och jern för sten; och vill så görat, att dine föreståndare skola, frid lära, och dine skaffare predika rättfärdighet.
18. Man skall ingen orätt mer höra uti ditt land, ej heller skada eller förderf uti dina gränsor; utan dine murar skola heta salighet, och dine portar lof.
19. Solen skall icke mer skina dig om dagen, och månens sken skall icke mer lysa dig; utan HERREN varder ditt eviga ljus, och din Gud skall din pris vara.
20. Din sol skall icke mer nedergå, eller din måne tappa sitt sken; ty HERREN skall vara ditt eviga ljus, och dine sorgedagar skola en ända hafva.
21. Och ditt folk skola allesamman vara rättfärdige, och skola besitta jordena evinnerliga; såsom de der mine planterings qvist, och mina händers verk äro, till pris.
22. Utaf dem minsta skola varda tusende, och utaf dem ringesta ett mägtigt folk; Jag, HERREN, vill detta i sinom tid snarliga uträtta.
JESAJA, 61. CAPITLET
Christi läroämbete, fröjd.
1. Herrans, HERRANS Ande är med mig, derföre hafver HERREN smort mig; han hafver sändt mig till att predika dem eländom, till att förbinda de förkrossada hjerta, till att predika de fångar förlossning, och dem bundnom öppning;
2. Till att predika ett nådeligit HERRANS år, och en vår Guds hämndadag, till att hugsvala alla sörjande.
3. Till att skaffa dem sörjandom i Zion, att dem skall prydning för asko, glädjeolja för sorg, och skön kläder för en bedröfvad anda gifven varda, att de skola kallas rättfärdighetenes trä, HERRANS plantering till pris.
4. De skola uppbygga de gamla öden, och låta uppkomma det i förtiden förstördt är; de skola förnya de öde städer, som ifrå slägte till slägte hafva förstörde legat.
5. Främmande skola stå och föda edra hjordar, och utländningar skola vara edra åkermän och vingårdsmän.
6. Men I skolen heta HERRANS Prester, och man skall kalla eder vår Guds tjenare; och skolen äta Hedningarnes ägodelar, och berömma eder af deras härlighet.
7. För edor försmädelse skall dubbelt komma, och för skammena skola de på deras åker glade vara; ty de skola dubbelt äga i deras land; eviga glädje skola de hafva.
8. Ty jag är HERREN, som rätten älskar, och hatar rofs bränneoffer; och jag vill skaffa, att deras arbete icke skall förtappadt vara, och ett evigt förbund vill jag göra med dem.
9. Och man skall känna deras säd ibland Hedningarna, och deras efterkommande ibland folken; så att den der ser dem, skall känna dem, att de en säd äro som välsignad är af HERRANOM.
10. Jag fröjdar mig i HERRANOM, och min själ är glad i minom Gud; ty han hafver mig utiklädt med salighetenes kläder, och dragit uppå mig rättfärdighetenes kjortel, såsom en brudgumme i sitt prål, såsom en Prest i sin prydning, och såsom en brud hofverar uti sin skrud.
11. Ty såsom frukten växer utu jordene, och fröet uppgår i örtagårdenom; alltså skall rättfärdighet och lof uppgå för alla Hedningar af Herranom HERRANOM.
JESAJA, 62. CAPITLET
Kyrkans härlighet i Nya Testamentet.
1. För Zions skull vill jag icke tiga, och för Jerusalems skull vill jag icke hållat inne; tilldess dess rättfärdighet uppgår såsom ett sken, och dess salighet brinner såsom ett bloss;
2. Att Hedningarna måga se dina rättfärdighet, och alle Konungar dina härlighet, och du skall med ett nytt namn nämnd varda, hvilket HERRANS mun nämna skall.
3. Och du skall vara en skön krona uti HERRANS hand; och en Konungslig hatt uti dins Guds hand.
4. Man skall icke mer kalla dig den öfvergifna, ej heller ditt land ett öde; utan du skall kallas: Min lust i henne, och ditt land: Det hafver en Herra; ty HERREN hafver lust till dig, och ditt land hafver en Herra.
5. Ty såsom en ung man hafver ena jungfru kär, så skola din barn hafva dig kär; och såsom en brudgumme gläder sig öfver brudena, så skall ock din Gud fröjda sig öfver dig.
6. O Jerusalem! jag vill beställa väktare uppå dina murar, de som icke tiga skola hvarken dag eller natt: och de som på HERRAN tänka skola, på det att när eder intet tyst vara skall;
7. Och I icke skolen tiga om honom, tilldess Jerusalem varder beredt, och satt till ett lof uppå jordene.
8. HERREN hafver svorit vid sina högra, hand, och vid sins magts arm: Jag vill icke mer gifva dina säd dinom fiendom till att äta, ej heller din must, der du uppå arbetat hafver, de främmande dricka låta;
9. Utan de som insamla det, de skola ock ätat, och lofva HERRAN; och de som införat, skola dricka det uti mins helgedoms gårdar.
10. Går, går genom porten; bereder folkena väg; görer väg, görer väg; rödjer bort stenarna, reser ett baner upp emot folken.
11. Si, HERREN låter höra sig allt intill verldenes ända: Säger dottrene Zion: Si, din salighet kommer; si, hans arbete och hans verk skall icke vara utan frukt.
12. Man skall kalla dem det heliga folket, HERRANS förlossade; och dig skall man kalla den besökta, och icke öfvergifna staden.
JESAJA, 63. CAPITLET
Härlig kamp och seger.
1. Ho är den som ifrån Edom kommer, med färgad kläder ifrå Bozra; den så beprydd är i sin kläder, och går i sine stora kraft? Jag är den som rättfärdighet lärer, och är en mästare till att hjelpa.
2. Hvi är då din klädnad så röd, och din kläder såsom en vintrampares?
3. Jag trampar vinpressen allena, och ingen af folken är med mig; jag hafver trampat dem i mine vrede, och nedertrådat dem i mine grymhet; deraf hafver deras blod stänkt min kläder, och jag hafver besmittat all min kläder.
4. Ty jag hafver tagit mig en hämndadag före; året till att förlossa de mina är kommet.
5. Ty jag såg mig om, och der var ingen hjelpare; och jag var i förskräckelse, och ingen uppehöll mig; utan min arm måste hjelpa mig, och min vrede uppehöll mig.
6. Derföre hafver jag förtrampat folken uti mine vrede, och gjort dem druckna uti mine grymhet, och stött deras seger till markena.
7. HERRANS barmhertighet vill jag ihågkomma, och HERRANS lof, i allt det HERREN oss gjort hafver, och det myckna goda med Israels hus, som han dem gjort hafver, genom sina barmhertighet och stora mildhet.
8. Ty han sade: De äro ju mitt folk, barn som icke falsk äro; derföre var han deras Frälsare.
9. Den som dem bedröfvade, han bedröfvade ock honom; och Ängelen, som för honom är, halp dem; han förlossade dem, derföre att han älskade dem, och skonade dem; han tog dem upp, och bar dem alltid af ålder.
10. Men de förbittrade och bedröfvade hans Helga Anda; derföre blef han deras fiende, och stridde emot dem.
11. Och han tänkte åter på de förledna tider, på Mose som i hans folk var: Hvar är då nu den som förde dem utu hafvet, samt med sins hjords herda? Hvar är den som sin Helga Anda i dem gaf?
12. Den Mose ledde vid högra handena, genom sin härliga arm; den der vattnet skiljde för dem, på det han skulle göra sig ett evigt namn;
13. Den der förde dem igenom djupen, såsom hästar i öknene, de der intet snafva.
14. Såsom fä, det der nedergår på markene, det HERRANS Ande drifver; alltså hafver du ock fört ditt folk, på det du skulle göra dig ett härligit namn.
15. Så se nu af himmelen, och skåda neder af dine helga och härliga boning; hvar är nu ditt nit, din magt? Din stora hjerteliga barmhertighet håller sig hårdeliga emot mig.
16. Äst du dock vår fader; ty Abraham vet intet af oss, och Israel känner oss intet; men du, HERRE, äst vår fader, och vår förlossare, af ålder är det ditt Namn.
17. Hvi låter du oss, HERRE, ville fara ifrå dina vägar, och vårt hjerta förstockas, så att vi icke frukte dig? Vänd om för dina tjenares skull, för ditt arfs slägtes skull.
18. De besitta ditt helga folk snart alltsamman; våre motståndare nedertrampa din helgedom.
19. Vi äre såsom tillförene, då du icke rådde öfver oss, och då vi efter ditt Namn icke nämnde vorom.
JESAJA, 64. CAPITLET
Esaia lofsång och bön.
1. O! att du ville låta himmelen remna, och du fore hitneder, att bergen för dig flyta måtte;
2. Såsom ett hett vatten för kraftigom eld försjuder, att ditt Namn måtte kunnigt varda ibland dina fiendar, och Hedningarna måste darra för dig.
3. Genom de under, som du gör, de man sig intet förser, då du nederfor, och bergen försmulto för dig;
4. Såsom af verldenes begynnelse icke hördt är; det ock intet öra förnummit, och intet öga sett hafver, utan du Gud, hvad dem sker, som förbida honom.
5. Du mötte de glada, och dem som rättfärdighet brukade, och på dinom vägom tänkte uppå dig; si, du vast väl vred, då vi syndade, och länge blefvo deruti; men oss vardt ändå hulpet.
6. Men nu äre vi allesammans såsom de orene, och alla våra rättfärdigheter äro såsom ett orent kläde; vi äre alle bortfalnade såsom löf, och våra synder föra oss bort såsom ett väder.
7. Ingen åkallar ditt Namn, eller uppstår till att hålla sig intill dig; ty du gömmer bort ditt ansigte för oss, och låter oss försmäkta uti våra synder.
8. Men nu, HERRE, du äst vår Fader; vi äre ler. Du äst vår mästare, och vi äre alle dina händers verk.
9. HERRE, var icke för fast vred, och tänk icke på syndena evinnerliga; se dock deruppå, att vi alle äre ditt folk.
10. Dins helgedoms städer äro öde vordne; Zion är öde vordet; Jerusalem ligger förstördt.
11. Vår helighets och härlighets hus, der våre fäder dig utinnan lofvat hafva, är uppbrändt med eld, och allt det kosteliga, som vi hadom, är till skam gjordt.
12. Vill du, HERRE, vara så hård härutinnan, och stilla sitta, och så svårliga, nederslå oss?
JESAJA, 65. CAPITLET
Juda förkastas. Hedningar kallas.
1. Jag varder sökt af dem som intet efter mig frågade; jag varder funnen af dem som intet sökte mig; och till Hedningarna, som mitt Namn intet åkallade, säger jag: Här är jag, här är jag.
2. Ty jag uträcker mina händer hela dagen till ett ohörsamt folk, som efter sina tankar vandrar på den väg, som intet god är.
3. Ett folk, som mig förtörnar, är alltid för mitt ansigte; offrar i örtagårdom, och röker på tegelstenar;
4. Bor ibland grifter, och håller sig uti kulor; äta svinakött, och hafva förbudet såd uti deras grytor;
5. Och säga: Blif hemma, och kom intet vid mig; ty jag skall helga dig. Desse skola varda en rök i mine vrede, en eld, som brinner hela dagen.
6. Si, det står skrifvet för mig: Jag vill icke tiga, utan betala; ja, jag vill betala dem i deras sköt;
7. Både deras missgerningar, och deras fäders missgerningar tillsammans, säger HERREN; de som på bergen rökt, och mig på högarna försmädat hafva; jag skall mäta dem deras förra väsende uti deras sköt.
8. Så säger HERREN: Likasom då man must finner uti vindrufvone, och säger: Förderfva det icke, ty der är en välsignelse uti; alltså vill jag för mina tjenares skull göra, att jag icke förderfvar det allt;
9. Utan vill låta växa utaf Jacob säd, och af Juda den som mitt berg besitta skall; ty mine utkorade skola besitta det, och mine tjenare skola der bo.
10. Och Saron skall vara ett hus för hjordar, och Achors dal skall ett fälägre varda, mino folke som mig söka.
11. Men I som HERRAN förlåten, och mitt helga berg förgäten, och uppresen till Gad ett bord, och skänken fullt in af drickoffer för Meni;
12. Nu väl, jag vill uträkna eder till svärd, så att I alla måsten bocka eder till slagtning; derföre, att jag kallade, och I svaraden intet; jag talade, och I hörden intet, utan gjorden det mig misstyckte, och utvalden det mig intet täckt var.
13. Derföre säger Herren HERREN alltså: Si, mine tjenare skola äta; men I skolen hungra; Si, mine tjenare skola dricka, men I skolen törsta; si, mine tjenare skola glade vara, men I skolen till skam varda;
14. Si, mine tjenare skola fröjda sig för godt mods skull; men I skolen för hjertans sorgs skull ropa, och för jämmer gråta;
15. Och skolen låta edor namn minom utkoradom till ett svärjande: och Herren HERREN skall döda dig, och nämna sina tjenare med ett annat namn;
16. Så att den som sig välsignar på jordene, han skall välsigna sig uti den rätta Guden; och den som svär på jordene, han skall svärja vid den rätta Guden; ty de förra bedröfvelser äro förgätne, och äro förskyld för min ögon.
17. Ty si, jag vill skapa en ny himmel, och ena nya jord; så att man intet mer skall komma den förra, ihåg, eller lägga dem på hjertat;
18. Utan de skola fröjda sig evinnerliga, och glade vara öfver det som jag skapar; ty si, jag vill skapa Jerusalem till fröjd, och dess folk till glädje.
19. Och jag vill glad vara öfver Jerusalem, och fröjda mig öfver mitt folk; och gråtoröst eller klagoröst skall icke mer derinne hörd varda.
20. Der skola icke mer vara barn, som icke räcka till deras dagar, eller gamle som deras år icke uppfylla; utan hundradeåra barn skola dö, och de hundradeåra syndare skola förbannade varda.
21. De skola bygga hus, och bo deruti; de skola plantera vingårdar, och äta fruktena af dem.
22. De skola icke bygga, att en annar bor deruti, och icke plantera, att en annar äter; ty mins folks dagar skola vara såsom ett träs dagar, och deras händers verk skall föråldras när mina utkorade.
23. De skola icke arbeta fåfängt, eller föda otidiga födslo; ty de äro HERRANS välsignadas säd, och deras efterkommande med dem.
24. Och skall ske, att förr än de ropa, vill jag svara; medan de ännu tala, vill jag höra.
25. Ulfven och lambet skola gå i bet tillsamman; lejonet skall äta strå, såsom ett nöt, och ormen skall äta jord; de skola ingen skada eller förderf göra på hela mitt helga berg, säger HERREN.
JESAJA, 66. CAPITLET
Rätt Gudstjensts frukt.
1. Så säger HERREN: Himmelen är min stol, och jorden är min fotapall; hvad är det då för ett hus, som I mig bygga viljen? Eller hvar är det rummet, der jag hvila skall?
2. Min hand hafver gjort allt det som är, säger HERREN; men jag ser till den elända, och till den som en förkrossad anda hafver, och till den som fruktar för mitt ord.
3. Ty den en oxa slagtar, är lika som han en man sloge; den ett får offrar, är såsom den der halsen sönderbröte af en hund; den spisoffer frambär, är såsom den der svinablod offrar; den som uppå rökelse tänker, han är såsom den det orätt är prisar; sådant utvälja de uti deras vägar, och deras själ hafver lust i deras styggelse.
4. Derföre vill jag ock utvälja det de tänka förvara sig före; det de frukta, vill jag låta kom öfver dem; derföre, att jag kallade, och ingen svarade; att jag talade, och de hörde intet, och gjorde det mig misshagade, och utvalde det mig icke täckt var.
5. Hörer HERRANS ord, I som frukten för hans ord: Edre bröder, som eder hata, och afskilja eder för mitt Namns skull, säga: Låter se, huru härlig HERREN är; låter se honom till edra glädje; de skola till skam varda.
6. Ty man skall få höra en rumors röst i stadenom, en röst af templet; en HERRANS röst, som sinom fiendom vedergäller.
7. Hon föder förr än hon får någon värk; förr än hennes nöd kommer, föder hon en pilt.
8. Ho hafver någon tid nu sådant hört? Ho hafver någon tid sådant sett? Kan ock, förr än ett land värk får, ett folk tillika födt varda? Nu hafver ju Zion födt sin barn utan värk.
9. Skulle jag andra låta öppna moderlifvet, och sjelf ock icke föda? säger HERREN. Skulle jag Iåta andra föda, och sjelf tillyckt vara? säger din Gud.
10. Fröjder eder med Jerusalem, och varer glade öfver thy, alle I som det kärt hafven; fröjder eder med thy, alle I som deröfver sörjt hafven.
11. Ty derföre skolen I suga, och mätte varda af dess hugsvalelses bröst; I skolen derföre suga, och lust hafva af dess härlighets fullhet.
12. Ty alltså säger HERREN: Si, jag utbreder frid dervid såsom en ström, och Hedningarnas härlighet såsom en utsläppt bäck; då skolen I suga; I skolen i famna borne varda, och på knän skall man ljufliga hålla eder.
13. Jag vill hugsvala eder, såsom modren hugsvalar någon; ja, I skolen af Jerusalem lust hafva.
14. I skolen få set, och edart hjerta skall glädja sig, och edor ben skola grönskas såsom gräs; då skall man känna HERRANS hand på hans tjenare, och hans vrede på hans fiendar.
15. Ty si, HERREN skall komma med eld, och hans vagnar såsom ett stormväder; att han skall vedergälla uti sine vredes grymhet, och hans straff uti en eldslåga.
16. Ty HERREN skall döma igenom eld, och genom sitt svärd, allt kött, och de dräpne af HERRANOM skola vara månge.
17. De som helga och rena sig i örtegårdar, den ene här, den andre der, och äta svinakött, styggelse och möss, skola tillsammans borttagne varda, säger HERREN.
18. Ty jag vill komma och församla deras gerningar och tankar, samt med alla Hedningar och tungomål, att de skola komma och se mina härlighet.
19. Och jag vill gifva ett tecken ibland dem, och sända några af dem, som frälste äro, till Hedningarna vid hafvet; till Phul och Lud, till de bågaskyttar, till Thubal och Javan; och fjerran bort till de öar, der man intet af hört hafver, och de mina härlighet intet sett hafva; och skola förkunna mina härlighet ibland Hedningarna;
20. Och skola draga dertill alla edra bröder utaf allom Hedningom, HERRANOM till ett spisoffer, på hästar och på vagnar, på bårar, mular, på kärror, till Jerusalem, mitt helga berg, säger HERREN, lika som Israels barn bära spisoffer i rena kärile, till HERRANS hus.
21. Och jag vill utaf de samma taga Prester och Leviter, säger HERREN.
22. Ty lika som den nye himmelen och den nya jorden, de jag skapar, stå för mig, säger HERREN; alltså skall ock edor säd och namn stå.
23. Och allt kött skall komma, den ena månaden efter den andra, och den ena Sabbathen efter den andra, till att tillbedja för mig, säger HERREN.
24. Och de skola gå ut, och se de menniskors kroppar; som emot mig misshandlat hafva; ty deras matk skall icke dö, och deras eld skall icke utslockna, och skola vara en styggelse för allt kött.