Konung Carl den Tolftes Bibel

JOSUA, 1.  CAPITLET

Josua kallas, lyder, bjuder, hyllas.

1. Efter Mose, HERRANS tjenares död, sade HERREN till Josua, Nuns son, Mose tjenare:

2. Min tjenare Mose är död; så gör dig nu redo och drag öfver denna Jordan, du och allt detta folket, in uti det land, som jag dem, nämliga Israels barnom, gifvit hafver.

3. Allt rum, der edart fotbjelle på trädandes varder, hafver jag gifvit eder, såsom jag Mose sagt hafver;

4. Ifrån öknene och denna Libanon, intill den stora älfvena Phrath, hela Hetheers land, intill det stora hafvet vesterut, skola edor landamäre vara.

5. Ingen skall stå emot dig i dina lifsdagar; såsom jag hafver varit med Mose, så skall jag ock vara med dig; jag skall icke öfvergifva eller förgäta dig.

6. Var tröst och frimodig; ty du skall utskifta desso folkena landet, som jag deras fäder svorit hafver, att jag dem det gifva skulle.

7. Var nu tröst och ganska frimodig, att du håller och gör all ting efter lagen, som Mose min tjenare dig budit hafver; vik icke derifrån, antingen på högra sidon eller den venstra, på det att du må handla visliga i allt det du göra skall.

8. Och låt denna lagbokena icke komma utu dinom mun; utan haf dina tankar deruti dag och natt, på det att du skall hålla och göra all ting derefter, som deruti skrifvet står; så skall dig lyckas i allt det du gör, och du skall kunna handla visliga.

9. Si, jag hafver budit dig, att du skall vara tröst, och vid godt mod; grufva dig för ingen ting, och frukta intet; ty HERREN din Gud är med dig i allt det du företager.

10. Då böd Josua höfvitsmännerna öfver folket, och sade:

11. Går igenom lägret, och bjuder folkena, och säger: Bereder eder spisning; ty efter tre dagar skolen I gå öfver denna Jordanen, att I mågen inkomma till att intaga landet, som HERREN edar Gud eder gifva skall.

12. Och sade Josua till de Rubeniter, Gaditer, och till de halfva slägtena Manasse:

13. Tänker uppå det ord, som Mose HERRANS tjenare eder böd, och sade: HERREN edar Gud hafver låtit eder komma till ro, och gifvit eder detta landet.

14. Edra hustrur, barn och boskap låter blifva i landena, som Mose eder gifvit hafver, på denna sidone Jordan; men I skolen gå för edra bröder väpnade, alle de som väraktige män äro, och hjelpa dem;

15. Intilldess HERREN låter ock edra bröder komma till ro, så väl som eder, att de ock måga intaga det land, som HERREN edar Gud dem gifva skall. Sedan skolen I vända om igen till edart land, att I det besitten, som Mose HERRANS tjenare eder gifvit hafver, på denna sidone Jordan österut.

16. Och de svarade Josua, och sade: Allt det du oss budit hafver, det vilje vi göra, och hvart du sänder oss, dit vilje vi gå.

17. Såsom vi hafve varit Mose lydige, så vilje vi ock vara dig lydige; allenast vare HERREN din Gud med dig, såsom han var med Mose.

18. Hvilken som din mun emotstår, och icke lyder din ord i allt det du bjuder oss, han skall dö; allenast var du tröst, och vid godt mod.

JOSUA, 2.  CAPITLET

Spejare sändas, döljas, komma igen.

1. Josua, Nuns son, sände hemliga ut två spejare ifrå Sittim, och sade dem: Går och beser landet, och Jericho. De gingo åstad, och kommo in uti ene skökos hus, som het Rahab, och der lågo de.

2. Då vardt Konungenom i Jericho sagdt: Si, i denna nattene äro någre män inkomne ifrån Israels barn, till att bespeja landet.

3. Då sände Konungen i Jericho till Rahab, och lät säga henne: Få oss ut de män, som till dig i ditt hus komne äro; ty de äro komne till att bespeja allt landet.

4. Men qvinnan fördolde de två männerna, och sade: Här äro väl två män inkomne till mig; men jag visste icke hvadan de voro.

5. Och då jag ville låta dörrena igen, då mörkt vardt, gingo de ut, så att jag icke vet hvart de gingo; söker med hast efter dem, I fån dem väl fatt.

6. Men hon lät dem stiga upp på taket, och öfvertäckte dem med linstjelkar, som hon der på taket utbredt hade.

7. Men männerna sökte efter dem på den vägen till Jordan, allt intill färjostaden; och porten vardt tilläster straxt de utkomne voro, som efter dem jagade.

8. Och förra än männerna lade sig till sofva, steg hon upp på taket;

9. Och sade till dem: Jag vet, att HERREN hafver gifvit eder detta landet; ty en förskräckelse för eder är fallen öfver oss, och alle landsens inbyggare äro bäfvande vordne för edor tillkommelse.

10. Ty vi hafve hört, huru HERREN uttorkade vattnet i röda hafvet för eder, då I drogen utur Egypten; och hvad I gjort hafven de två Amoreers Konungar, Sihon och Og, på hinsidon Jordan, huru I gåfven dem tillspillo.

11. Och sedan vi det hörde, vardt vårt hjerta förtvifladt, och intet mod är mer i någon man för edor tillkommelse; ty HERREN edar Gud han är Gud, både uppe i himmelen, och nedre på jordene.

12. Så svärjer mig nu vid HERRAN, efter jag hafver gjort barmhertighet med eder, att I ock gören barmhertighet med mins faders hus, och gifver mig ett vårdtecken;

13. Att I låten lefva min fader, mina moder, mina bröder, och mina systrar, och allt det de hafva; och frälser våra själar ifrå döden.

14. Männerna sade till henne: Om vi icke göre barmhertighet och trohet med dig, då HERREN gifver oss landet, så skall vår själ vara döden skyldig för eder, såframt du icke förråder vårt ärende.

15. Så släppte hon dem neder med ett tåg genom ett fenster; ty hennes hus var i stadsmurenom; och hon bodde desslikes på murenom.

16. Och hon sade till dem: Går uppåt berget, att de, som söka efter eder, icke möta eder, och gömmer eder der i tre dagar, så länge de komma igen, som efter eder fara; sedan går edar väg.

17. Männerna sade till henne: Vi vilje vara denna eden qvitte, som du af oss tagit hafver;

18. När vi komme i landet, och du icke binder detta rosenröda tåget i fenstret, med hvilko du oss nedersläppt hafver: och hafver församlat till dig i huset din fader, dina moder, dina bröder, och hela dins faders hus;

19. Och hvilken som går utom dörrena af ditt hus, hans blod vare öfver hans hufvud, och vi oskyldige; men alle de som i dino huse äro, om en hand kommer vid dem, så skall deras blod vara öfver vårt hufvud.

20. Och om du något af denna vår ärende utröjer, så vilje vi vara den eden qvitte, som du af oss tagit hafver.

21. Hon sade: Vare som I sägen: och lät gå dem; och de gingo sin väg, och hon band det rosenröda tåget i fenstret.

22. Och de gingo sin väg, och kommo upp på berget, och blefvo der i tre dagar, tilldess de kommo igen, som efter dem foro: ty de hade sökt dem på alla vägar, och dock intet funnit dem.

23. Så vände de två männerna tillbaka, gingo ned af berget, och foro utöfver, och kommo till Josua, Nuns son, och förtäljde honom allt, såsom de det funnit hade;

24. Och sade till Josua: HERREN hafver gifvit oss allt landet i våra händer, alle landsens inbyggare äro förskräckte för oss.

JOSUA, 3. CAPITLET

Arken och folket gå öfver Jordan torrskode.

1. Och Josua stod bittida upp, och de drogo ut ifrå Sittim, och kommo till Jordan, han och all Israels barn, och blefvo der öfver nattena, förra än de drogo utöfver.

2. Efter tre dagar gingo befallningsmännerna genom lägret;

3. Och bödo folkena, och sade: När I sen HERRANS edars Guds förbunds ark, och Presterna Leviterna bära honom, så drager ut ifrån edor rum, och följer honom efter;

4. Dock så, att emellan eder och honom är rum vid tutusende alnar långt. I skolen ock icke komma hardt intill honom, på det I mågen veta, på hvilken vägen I gå skolen; förty I hafven den vägen tillförene icke gångit.

5. Och Josua sade till folket: Helger eder; ty i morgon varder HERREN görandes ett underligit ting ibland eder.

6. Och till Presterna sade han: Tager förbundsens ark, och går framför folket. Och de togo förbundsens ark, och gingo för folket.

7. Och HERREN sade till Josua: I dag skall jag begynna göra dig stor för hela Israel, att de skola veta att, såsom jag hafver varit med Mose, så är jag ock med dig.

8. Och du bjud Presterna, som förbundsens ark bära, och säg: Som I kommen först i vattnet af Jordan, så står stilla.

9. Och Josua sade till Israels barn: Går fram, och hörer HERRANS edars Guds ord;

10. Och sade: Deruppå skolen I märka, att en lefvandes Gud är ibland eder, och han för eder utdrifva skall de Cananeer, Hetheer, Heveer, Phereseer, Girgaseer, Amoreer och Jebuseer.

11. Si, hans förbunds ark, som en Herre är öfver alla verldena, skall gå för eder in uti Jordanen.

12. Så tager nu tolf män utaf Israels slägter, utaf hvart slägte en.

13. När då Presternas fotbjelle, som bära HERRANS ark, den en Herre är öfver alla verldena, komma in uti Jordans vatten, så skall vattnet, som ofvanefter flyter, i Jordan afskilja sig, så att det skall stå i enom hop.

14. Då nu folket drog ut af sin tjäll, att de skulle gå utöfver Jordan, och Presterna båro förbundsens ark fram för folket;

15. Och kommo intill Jordanen, och deras fötter först trädde i vattnet, och Jordan var full till alla sina brädder af allahanda andenes vatten;

16. Då stod det vattnet, som ofvanefter flöt, upprest i en hop, ganska långt ifrå dens stadsens folk, som ligger utmed Zarthan; men det vattnet, som nederlopp åt hafvet, som är salthafvet, det förminskades, och förlopp. Så gick då folket deröfver inåt Jericho.

17. Och Presterna, som båro HERRANS förbunds ark, stodo stilla, torre midt i Jordan, och hela Israel gick torr igenom, tilldess allt folket kom öfver Jordan.

JOSUA, 4.  CAPITLET

Tolf stenar i Jordan och i Gilgal.

1. Och HERREN sade till Josua:

2. Tager eder tolf män, utaf hvart slägtet en;

3. Och bjuder dem, och säger: Lyfter upp utur Jordan tolf stenar, af det rummet der Presternas fötter stilla stå, och hafver dem öfver med eder, att I lefven dem i lägrena, der I eder i denna nattene lägren.

4. Då kallade Josua tolf män, som tillskickade voro af Israels barn, utaf hvart slägte en;

5. Och sade till dem: Går fram för HERRANS edars Guds ark midt i Jordan, och hvar lyfte en sten på sina axlar, efter talet af Israels barnas slägter;

6. Att de skola vara ett tecken ibland eder, när edor barn i framtiden fråga sina fäder, och säga: Hvad göra desse stenarna här?

7. Att I då mågen säga dem, huru Jordans vatten sig åtskiljde för HERRANS förbunds ark, då han gick genom Jordan; så att desse stenarna skola vara Israels barnom till en evig åminnelse.

8. Då gjorde Israels barn såsom Josua böd dem; och båro tolf stenar midt utur Jordan, såsom HERREN hade sagt Josua, efter talet af Israels barnas slägte; och båro dem med sig till det rummet, der de lägrade sig, och der lade de dem.

9. Och Josua reste upp tolf stenar midt i Jordan, der Presternas fötter ståndit hade, som förbundsens ark båro, och de äro der ännu intill denna dag.

10. Ty Presterna, som arken båro, stodo midt i Jordan, tilldess allt bestäldt vardt, som HERREN böd Josua säga folkena, och Mose Josua budit hade; och folket skyndade sig, och gick öfver.

11. Då nu folket allt öfvergånget var, så gick ock HERRANS ark öfver, och Presterna för folket.

12. Och de Rubeniter, och de Gaditer, och den halfva Manasse slägt, gingo väpnade för Israels barnom, såsom Mose dem sagt hade;

13. Vid fyratiotusend väpnade till härs gingo för HERRANOM till strids på Jericho mark.

14. På den dagen gjorde HERREN Josua stor för hela Israel; och de fruktade honom, såsom de fruktade Mose, medan han lefde.

15. Och HERREN sade till Josua:

16. Bjud Presterna, som bära vittnesbördsens ark, att de träda upp utur Jordan.

17. Alltså böd Josua Prestomen, och sade: Stiger upp utur Jordan.

18. Och då Presterna, som HERRANS förbunds ark båro, stego upp utur Jordan, och trädde med deras fotbjelle på torra landet, kom Jordans vatten återigen i sin stad, och flöt såsom tillförene till alla sina brädder.

19. Och det var den tionde dagen i den första månadenom, då folket uppsteg utur Jordan, och lägrade sig i Gilgal, östan för Jericho.

20. Och de tolf stenar, som de utur Jordan tagit hade, reste Josua upp i Gilgal;

21. Och sade till Israels barn: När nu i framtiden edor barn fråga sina fäder, och säga: Hvad skola desse stenarna?

22. Så skolen I undervisa dem, och säga: Israel gick torr igenom Jordan,

23. Då HERREN edar Gud förtorkade Jordans vatten för eder, så länge I gingen deröfver, lika som HERREN edar Gud gjorde i röda hafvet, hvilket han torrt gjorde för oss, så att vi ginge derigenom;

24. På det all folk på jordene skola känna HERRANS hand, huru mägtig hon är; och att I skolen frukta HERRAN edar Gud alltid.

JOSUA, 5.  CAPITLET

De Cananeer bäfva. Israel omskäres. Påska hålles. Man upphörer. Gud synes.

1. Då nu alla de Amoreers Konungar, som på den sidan Jordan vesterut bodde, och alla de Cananeers Konungar vid hafvet, hörde huru HERREN hade förtorkat Jordans vatten för Israels barn, så länge de gingo deröfver, vardt deras hjerta bäfvande, och intet mod var mer i dem, för Israels barns skull.

2. På den tiden sade HERREN till Josua: Gör dig stenknifvar, och omskär Israels barn annan gång.

3. Då gjorde Josua sig stenknifvar, och omskar Israels barn på den högen Araloth.

4. Och detta är saken, hvarföre Josua omskar allt folket, som utur Egypten draget var, mankön; ty allt krigsfolket var dödt blifvet i öknene på vägenom, då de drogo utur Egypten;

5. Ty allt det folk, som utdrog, var omskoret; men allt det folk, som i öknene föddes på vägenom, då de drogo utur Egypten, det var icke omskoret.

6. Förty Israels barn vandrade i fyratio år i öknene, tilldess allt folket af krigsmännerna, som utur Egypten dragne voro, förgingos; derföre, att de icke lydde HERRANS röst, såsom HERREN dem svorit hade, att de icke skulle få se det landet, som HERREN deras fäder svorit hade, att gifva oss ett land, der mjölk och hannog uti flyter.

7. Deras barn, som i deras stad uppkomne voro, dem omskar Josua; förty de hade förhud, och voro intet omskorne på vägenom.

8. Och då hela folket omskoret var, blefvo de på sitt rum i lägrena, tilldess de voro läkte.

9. Och HERREN sade till Josua: I denna dag hafver jag vändt ifrån eder Egypti skam; och det rummet vardt kalladt Gilgal, intill denna dag.

10. Och som Israels barn så hade deras lägre i Gilgal, höllo de Passah, på fjortonde dagen i den månadenom, om aftonen, uppå Jericho mark;

11. Och åto af landsens säd på annan dagen i Passah, nämliga osyradt bröd, och torkad ax, rätt uppå samma dagen.

12. Och Man vände åter på den andra dagen, sedan de hade ätit af landsens säd, så att Israels barn intet Man mera hade, utan åto af landsens Canaans säd, utaf det samma året.

13. Och det begaf sig, då Josua var vid Jericho, att han upplyfte sin ögon, och vardt varse att en man stod der för honom, och hade ett draget svärd i sine hand; och Josua gick till honom, och sade till honom: Hörer du oss, eller våra fiendar till?

14. Han sade: Nej; utan jag är Förste öfver HERRANS här, och är rätt nu kommen. Då föll Josua neder på jordena på sitt ansigte, och tillbad, och sade till honom: Hvad säger min Herre till sin tjenare?

15. Och Försten öfver HERRANS här sade till Josua: Drag dina skor af dina fötter; ty rummet, som du står uppå, är heligt. Och Josua gjorde så.

JOSUA, 6.  CAPITLET

Jericho intaget. Rahab frälst.

1. Och Jericho var tillstängdt och förvaradt för Israels barns skull, så att ingen kunde komma ut eller in.

2. Men HERREN sade till Josua: Si, jag hafver gifvit Jericho, med dess Konung och krigsfolk, i dina hand.

3. Låt alla krigsmännerna gå en gång kringom staden; och gör så i sex dagar.

4. På sjunde dagen låt Presterna taga sju klangårens basuner, och gå dermed för arken; och går på den samma sjunde dagenom sju resor kringom staden, och låt Presterna blåsa i basunerna.

5. Och då man blås i klangårshornet långsamt, så att I hören basunerna, då skall folket göra ett stort skri, och så skola stadsmurarna falla, och folket skall falla derin, hvar och en rätt framför sig.

6. Då kallade Josua, Nuns son, Presterna, och sade till dem: Bärer förbundsens ark, och låter sju Prester bära sju klangårens basuner för HERRANS ark.

7. Men till folket sade han: Drager åstad, och går omkring staden, och hvilken som väpnader är, han gånge fram för HERRANS ark.

8. Då Josua detta folkena sagt hade, togo de sju Prester sju klangårens basuner, och gingo för HERRANS ark, och blåste i basunerna; och HERRANS förbunds ark följde efter dem.

9. Och hvilken som väpnader var, han gick för Presterna, som i basunerna blåste, och hopen följde efter arken, och blåste i basuner.

10. Men Josua böd folkena, och sade: I skolen intet härskri göra, eller låta höra edra röst, eller något ord låta gå utaf edar mun, intill den dagen jag säger till eder: Gifver upp ett härskri; då gifver ett härskri upp.

11. Så gick HERRANS ark kringom staden en gång; och kommo i lägret, och blefvo der.

12. Förty Josua plägade vara bittida uppe om morgonen; och Presterna båro HERRANS ark.

13. Så båro de sju Presterna de sju klangårens basuner för HERRANS ark, och gingo och blåste i basunerna; och hvilken som väpnad var, han gick för dem, och hopen följde HERRANS ark, och blåste i basuner.

14. På den andra dagen gingo de ock en gång om staden, och kommo i lägret igen; så gjorde de i sex dagar.

15. Men på sjunde dagen, då morgonrodnen uppgick, voro de bittida uppe, och gingo vid samma sättet sju resor kringom staden; så att de på den samma ena dagen kommo sju resor kringom staden.

16. Och på sjunde resone, då Presterna blåste i basunerna, sade Josua till folket: Gifver upp ett härskri; ty HERREN hafver gifvit eder staden.

17. Men staden, och allt det deruti är, skall tillspillogifvas HERRANOM; allenast den skökan Rahab skall blifva lefvandes, och alla de som med henne äro i huse; ty hon fördolde de bådskap, som vi utsände.

18. Allenast tager eder vara för det som tillspillogifvet är, att I icke gifven eder sjelf tillspillo, om I något tagen af det som tillspillogifvet är, och gören så Israels lägre tillspillo, och låten det komma i olycko.

19. Men allt silfver och guld, och koppars och jerns tyg, skall vara helgadt HERRANOM, och bevaras till HERRANS skatt.

20. Då gaf folket upp ett härskri, och blåste i basunerna; ty allt folket, som hörde basunernas ljud, gaf upp ett stort härskri, och murarna föllo omkull, och folket besteg staden, hvar och en rätt för sig. Så vunno de staden;

21. Och tillspillogjorde allt det i stadenom var, med svärdsegg, både man och qvinno, ung och gammal, fä, får och åsnar.

22. Och Josua sade till de två män, som hade bespejat landet: Går uti den skökones hus, och hafver qvinnona dädan hitut, med allt det hon hafver, såsom I hafven svorit henne.

23. Då gingo de unge män spejarena ditin, och hade Rahab ut med hennes fader och moder, och bröder, och allt det hon hade, och alla hennes slägt, och läto dem blifva utanför Israels lägre.

24. Men staden brände de upp med eld, och allt det deruti var; allenast silfver och guld, och koppars och jerns tyg, lade de för en skatt in uti HERRANS hus.

25. Men den skökan Rahab, med hennes faders hus, och allo thy hon hade, lät Josua lefva; och hon bodde i Israel intill denna dag; derföre att hon hade fördolt de bådskap, som Josua till att bespeja utsändt hade till Jericho.

26. På den tiden svor Josua, och sade: Förbannad vare den man för HERRANOM, som upprättar och bygger denna staden Jericho. När han lägger hans grund, det koste honom hans första son; och när han uppsätter hans port, det koste honom hans yngsta son.

27. Och var HERREN med Josua, så att han vardt namnkunnig i all land.

JOSUA, 7. CAPITLET

Achan stjäl, röjes, straffas.

1. Men Israels barn förtogo sig på det som tillspillogifvet var; ty Achan, Charmi son, Sabdi sons, Serahs sons, af Juda slägte, tog något af det som tillspillogifvet var; då förgrymmade sig HERRANS vrede öfver Israels barn.

2. Och Josua utsände af Jericho några män in mot Aj, som ligger vid BethAven österut ifrå BethEl, och sade till dem: Går upp, och bespejer landet. Och då de hade uppgångit, och bespejat Aj,

3. Kommo de igen till Josua, och sade till honom: Låt icke allt folket draga ditupp; utan vid tu eller tre tusend män, att de draga ditupp, och slå Aj, att icke allt folket gör sig der mödo om; förty de äro få.

4. Så drogo ditupp af folkena vid tretusend män, och de flydde för de män af Aj.

5. Och de af Aj slogo af dem vid sex och tretio män, och jagade dem allt ifrå porten intill Sebarim, och slogo dem den vägen nederåt. Då vardt folkens hjerta förtvifladt, och vardt såsom vatten.

6. Och Josua ref sina kläder sönder, och föll uppå sitt ansigte till jordena för HERRANS ark, allt intill aftonen, samt med de äldsta af Israel, och de strödde stoft på sin hufvud.

7. Och Josua sade: Ack! Herre, HERRE, hvi hafver du fört detta folket öfver Jordan, att du skulle gifva oss uti de Amoreers händer, till att förgöra oss? Ack! det vi dock hade blifvit på hinsidon Jordan, såsom vi begynt hade.

8. Ack! min Herre, hvad skall jag säga, medan Israel vänder ryggen till sina fiendar?

9. När de Cananeer och alle landsens inbyggare det höra, så varda de oss omkringhvärfvande, och utrota vårt namn af jordene; hvad vill du då göra dino stora Namne?

10. Då sade HERREN till Josua: Statt upp, hvi ligger du så på ditt ansigte?

11. Israel hafver syndat, och de hafva gångit öfver mitt förbund, som jag dem budit hafver; och hafva tagit af det som tillspillogifvet var, och stulit, och ljugit, och lagt ibland sin tyg.

12. Israels barn kunna icke blifva ståndande för sina fiendar; utan måste vända ryggen till sina fiendar; förty de äro tillspillo vordne. Jag skall icke vara mera med eder, om I icke låten komma den spillning ifrån eder.

13. Statt upp, och helga folket, och säg: Helger eder till morgons; ty så säger HERREN Israels Gud: En spillning är ibland dig, Israel; derföre kan du icke blifva ståndandes för dina fiendar, tilldess I låten den spillningen komma ifrån eder.

14. Och I skolen bittida gå fram, den ena slägten efter den andra; och på hvilken slägten HERREN drabbar, der skall gå fram den ena ätten efter den andra; och på hvilken ätten HERREN drabbar, der skall gå fram det ena huset efter det andra; och på hvilket hus HERREN drabbar, der skall gå fram den ene husbonden efter den andra.

15. Och hvilken som befunnen varder med någon spillgifven ting, honom skall man uppbränna i eld, med allt det han hafver; derföre, att han hafver gångit emot HERRANS förbund, och bedrifvit en galenskap i Israel.

16. Så stod Josua bittida upp om morgonen, och hade fram Israel, den ena slägten efter den andra; och det drabbade inpå Juda slägte.

17. Och då han hade Juda slägte fram, drabbade det inpå de Serahiters ätt; och då han hade de Serahiters ätt fram, den ena husbonden efter den andra, drabbade det på Sabdi.

18. Och då han hade hans hus fram, den ena husbonden efter den andra, drabbade det på Achan, Charmi son, Sabdi sons, Serahs sons, utaf Juda slägte.

19. Och Josua sade till Achan: Min son, gif HERRANOM Israels Gudi ärona, och gif honom prisen; och säg mig hvad du gjort hafver, och ljug intet för mig.

20. Då svarade Achan Josua, och sade: Sannerliga, jag hafver syndat emot HERRAN Israels Gud; så och så hafver jag gjort:

21. Jag såg ibland rofvet en kostelig Babylonisk mantel, och tuhundrade siklar silfver, och en gyldene tungo, femtio siklar värd till vigt; der fick jag lust till, och tog det; och si, det är nedergrafvet i jordene i mitt tjäll, och silfret derunder.

22. Då sände Josua dit båd; de lupo till tjället, och si, der var det nedergrafvet i hans tjäll, och silfret derunder.

23. Och de togo det utu tjället, och båro till Josua, och till all Israels barn, och kastade det der ned för HERRAN.

24. Då tog Josua och hela Israel med honom Achan, Serahs son, med silfret, mantelen och gyldene tungone, hans söner och döttrar, hans oxar och åsnar, och får, hans tjäll, och allt det han hade; och förde ut i Achors dal.

25. Och Josua sade: Efter du hafver plågat oss, så plåge dig HERREN på denna dag! Och hela Israel stenade dem, och brände dem upp i eld.

26. Och då de hade stenat dem, gjorde de ena stora stenrösjo öfver dem, hvilken ännu varar allt intill denna dag. Så vände då HERREN sig ifrå sine vredes grymhet; deraf heter det rummet Achors dal intill denna dag.

JOSUA, 8. CAPITLET

Aj brändt. Altaret bygdt. Välsignelsen utropad.

1. Och HERREN sade till Josua: Frukta dig intet, och var intet förfärad. Tag med dig allt krigsfolket, och gör redo, och drag upp till Aj. Si, jag hafver gifvit Konungen i Aj, med hans folk, hans stad och land, i dina händer.

2. Och du skall göra med Aj och dess Konung, såsom du med Jericho och dess Konung gjort hafver; undantagno, att dess rof och dess boskap skolen I byta eder emellan. Beställ ett bakhåll afsides vid staden.

3. Då gjorde Josua redo, och allt krigsfolket, till att draga upp till Aj; och Josua utvalde tretiotusend stridsmän, och sände ut om nattena;

4. Och böd dem, och sade: Ser till, I skolen vara i bakhåll, afsides vid staden; och varer icke för långt ifrå staden, och varer alle redo.

5. Men jag, och allt folket, som med mig är, viljom draga till staden; och när de draga ut emot oss, såsom tillförene, så vilje vi fly för dem;

6. Att de draga ut efter oss, så länge vi komme dem ut ifrå staden; ty de skola tänka, att vi fly för dem, såsom tillförene.

7. Och medan vi fly för dem, skolen I redo vara i bakhållena, och taga staden in; förty HERREN edar Gud skall gifva eder honom i händer.

8. När I hafven intagit staden, så tänder elden på honom; efter HERRANS ord görer: si, jag hafver det budit eder.

9. Så sände Josua dem åstad, och de gingo ditupp i bakhåll, och höllo emellan BethEl och Aj, vesterut ifrån Aj; men Josua blef i den nattene när folkena.

10. Och om morgonen var han bittida uppe, och skickade folket, och drog upp med de äldsta af Israel för folkena till Aj.

11. Och allt krigsfolket, som när honom var, drogo upp, och trädde fram, och kommo in mot staden, och lägrade sig norrut ifrån Aj; så att en dal var emellan dem och Aj.

12. Men han hade tagit vid femtusend män, och ställt dem till bakhåll emellan BethEl och Aj, vesterut ifrå staden.

13. Och folket af hela lägret, som norrut ifrå stadenom var, ställdes så, att dess yttersta räckte vester om staden; så drog då Josua i den nattene midt in uppå dalen.

14. Som nu Konungen i Aj såg det, skyndade de sig, och gjorde bittida redo; och männerna af stadenom drogo ut, till att möta Israel i strid med allt sitt folk, på ett förelagdt rum emot slättmarkene; ty han visste icke, att ett bakhåll var på honom bakom staden.

15. Men Josua och hela Israel ställde sig, såsom de hade varit slagne för dem, och flydde på den vägen åt öknene.

16. Då skriade allt folket af stadenom, att man skulle förfölja dem; och de jagade desslikes efter Josua, och föllo utu stadenom;

17. Så att icke en man blef qvar i Aj och BethEl, den icke utdrog, och förföljde Israel; och läto staden stå öppen, på det de skulle jaga efter Israel.

18. Då sade HERREN till Josua: Räck ut spetsen, som du hafver i dine hand, emot Aj; ty jag vill gifva det i dina hand. Och Josua räckte ut spetsen, som i hans hand var, emot staden.

19. Då gaf sig bakhållet upp med hast utaf sitt rum, och lupo, sedan han räckte ut sina hand, och kommo i staden, och vunno honom, och hastade sig, och tände elden på honom.

20. Och de män af Aj vände sig, och sågo tillbaka, och fingo se röken af staden gå upp i himmelen, och hade intet rum till att fly, hvarken hit eller dit: och det folket, som flydde åt öknena, vände sig om till att jaga efter dem.

21. Då nu Josua och hela Israel sågo, att bakhållet hade vunnit staden, efter röken gick upp af stadenom, vände de om, och slogo de män af Aj.

22. Och de i staden drogo också ut emot dem, så att de kommo midt ibland Israel på båda sidor; och de slogo dem, tilldess ingen af dem öfverblef lefvandes, eller undslapp;

23. Och grepo Konungen af Aj lefvandes, och förde honom till Josua.

24. Och då Israel hade ihjälslagit alla Ajs inbyggare på markene, och i öknene, som hade jagat efter dem, och de föllo alle genom svärdsegg, tilldess de voro ändade; då vände sig hela Israel åt Aj, och slogo det med svärdsegg.

25. Och alle de som föllo på den dagen, både män och qvinnor, de voro tolftusend, allt folk i Aj.

26. Och Josua drog icke handena igen, med hvilko han uträckte spetsen, tilldess han tillspillogjorde alla Ajs inbyggare;

27. Utan boskapen, och rofvet af stadenom, utbytte Israel emellan sig, efter HERRANS ord, såsom han Josua budit hade.

28. Och Josua brände upp Aj, och gjorde en hög deraf till evig tid, den ännu der är på denna dag;

29. Och lät upphänga Konungen af Aj i ett trä intill aftonen. Då solen var nedergången, befallde han, att man skulle taga hans kropp utu trät; och de kastaden i stadsporten, och hofvo en stor stenhop deruppå, hvilken ännu der är intill denna dag.

30. Då byggde Josua HERRANOM Israels Gud ett altare, på det berget Ebal,

31. Såsom Mose HERRANS tjenare Israels barnom budit hade, såsom skrifvet står i Mose lagbok, ett altare af hela stenar, der intet jern på kommet var; och offrade deruppå HERRANOM bränneoffer och tackoffer;

32. Och skref der på stenarna den andra lagen, som Mose Israels barnom föreskrifvit hade.

33. Och hela Israel med deras äldsta, och ämbetsmän och domare, stodo på båda sidor vid arken inför Presterna af Levi, som båro HERRANS förbunds ark; de främlingar, så väl som de infödde; hälften af dem invid det berget Grisim, och den andra hälften invid det berget Ebal; såsom Mose HERRANS tjenare tillförene budit hade till att välsigna Israels folk.

34. Sedan lät han utropa all lagsens ord, om välsignelsen och förbannelsen, som skrifne stå i lagbokene.

35. Det var icke ett ord, som Mose budit hade, det Josua icke lät utropa för hela Israels menighet; för qvinnor och barn, och främlingom, som ibland dem voro.

JOSUA, 9.  CAPITLET

Gibeons list, förbund, träldom.

1. Då nu detta hördes intill alla de Konungar, som voro på den sidon Jordan, på bergom och i dalom, och i alla stora hafsens hamner, och när dem som voro invid Libanons berg, nämliga de Hetheer, Amoreer, Cananeer, Phereseer, Heveer och Jebuseer;

2. Samkade de sig tillhopa endrägteliga, att de skulle strida emot Josua, och emot Israel.

3. Men Gibeons inbyggare, då de hörde hvad Josua gjort hade med Jericho och Aj,

4. Upptänkte de en list, gingo till och sände bådskap åstad, och togo gamla säcker på sina åsnar, och gamla slitna vinläglar,

5. Och gamla lappade skor på sina fötter, och drogo gamla och rifna kläder uppå; och allt det bröd, som de togo med sig, var hårdt och mögladt;

6. Och gingo till Josua i lägret vid Gilgal, och sade till honom, och till hela Israel: Vi äre komne fjerran af annor land; så görer nu ett förbund med oss.

7. Då sade hela Israel till de Heveer: Kan hända, att du bor här ibland oss, huru kunne vi då göra förbund med dig?

8. De sade till Josua: Vi äre dine tjenare. Josua sade till dem: Ho ären I; eller hvadan kommen I?

9. De sade: Dine tjenare äro ganska fjerran komne af annor land, för HERRANS dins Guds Namns skull; ty vi hafve hört hans rykte, och allt det han i Egypten gjort hafver;

10. Och allt det han de två Amoreers Konungar på hinsidon Jordan gjort hafver, Sihon, Konungenom i Hesbon, och Og, Konungenom i Basan, som bodde i Astaroth.

11. Derföre sade våre äldste; och alle vårt lands inbyggare: Tager spisning med eder på resona, och går åstad emot dem, och säger till dem: Vi äre edre tjenare; så görer nu ett förbund med oss.

12. Detta vårt bröd, som vi togo med oss till spisning utu vår hus, var ännu färskt, då vi åstad forom till eder; men nu, si, det är hårdt och mögladt.

13. Och dessa vinläglarna fyllde vi nya; och si, de äro slitne; och denna vår kläder och skor äro gamla vordna för denna ganska långa resonas skull.

14. Då togo höfvitsmännerna af deras spisning, och frågade intet HERRANS mun.

15. Och Josua gjorde frid med dem, och ingick ett förbund med dem, att de skulle blifva lefvande; och de öfverste för menighetene svoro dem.

16. Men efter tre dagar, sedan de hade gjort förbundet med dem, kom för dem, att de voro hardt när dem, och skulle bo ibland dem.

17. Ty då Israels barn drogo framåt, kommo de tredje dagen till deras städer, hvilke så voro nämnde: Gibeon, Cephira, Beeroth och KiriathJearim.

18. Och de slogo dem intet, ty de öfverste för menighetene hade svorit vid HERRAN Israels Gud; och hela menigheten knorrade emot de öfversta.

19. Då sade alle de öfverste för hela menighetene: Vi hafve svorit dem vid HERRAN Israels Gud; derföre kunne vi intet komma vid dem.

20. Men det vilje vi göra dem; låtom dem lefva, att en vrede icke kommer öfver oss för edens skull, den vi dem gjort hafvom.

21. Och de öfverste sade till dem: Låtom dem lefva, att de måga vara vedahuggare och vattudragare för hela menighetene, såsom öfverstarna dem sagt hafva.

22. Då kallade dem Josua, och talade med dem, och sade: Hvi hafven I bedragit oss, och sagt: I ären ganska långt ifrån oss; ändock I bon ibland oss?

23. Derföre skolen I vara förbannade, så att af eder icke skall återvända trälar, som ved hugga, och vatten draga, till mins Guds hus.

24. De svarade Josua, och sade: Det hafver varit sagdt dina tjenare, att HERREN din Gud hafver budit sinom tjenare Mose, att han skall gifva eder detta hela landet, och förgöra för eder alla landsens inbyggare; då fruktade vi om våra själar för eder storliga, och gjorde detta.

25. Men nu, si, vi äre i dina händer; hvad dig tycker godt och rätt vara att göra med oss, det gör.

26. Och han gjorde dem så, och friade dem ifrån Israels barnas hand, att de icke slogo dem ihjäl.

27. Så gjorde Josua dem på samma dagen till vedahuggare och vattudragare för menighetene, och till HERRANS altare, allt intill denna dag, på det rum som han utväljandes vorde.

JOSUA, 10. CAPITLET

Fem Konungar fly. Hagel faller. Solen står. Konungarna hängas. Landet intages.

1. Då nu AdoniZedech, Konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade vunnit Aj, och gifvit det tillspillo, och hade gjort Aj och dess Konung lika såsom han hade gjort Jericho och dess Konung, och att de Gibeoniter hade gjort frid med Israel, och voro komne ibland dem,

2. Fruktade de svårliga; förty Gibeon var en stor stad, såsom en af Konungastäderna, och större än Aj, och alle hans borgare gode stridsmän.

3. Och han sände till Hoham, Konungen i Hebron, och till Piram, Konungen i Jarmuth, och till Japhia, Konungen i Lachis, och till Debir, Konungen i Eglon, och lät säga dem:

4. Kommer hitupp till mig, och hjelper mig, att vi må slå Gibeon; förty de hafva gjort frid med Josua och Israels barnom.

5. Då kommo tillhopa, och drogo uppåt, de fem Amoreers Konungar: Konungen i Jerusalem, Konungen i Hebron, Konungen i Jarmuth, Konungen i Lachis, Konungen i Eglon, med all deras härlägre, och belade Gibeon, och stridde deremot.

6. Men de af Gibeon sände till Josua i lägret i Gilgal, och läto säga honom: Drag icke dina hand ifrå dina tjenare; kom hitupp till oss snarliga, undsätt och hjelp oss; ty alla de Amoreers Konungar, som bo uppå bergen, hafva samkat sig tillhopa emot oss.

7. Josua drog ditupp ifrå Gilgal, och allt krigsfolket med honom, och alle gode stridsmän.

8. Och HERREN sade till Josua: Frukta dig intet för dem; ty jag hafver gifvit dem i dina händer; ingen af dem skall kunna blifva ståndandes för dig.

9. Alltså kom Josua hasteliga på dem; ty han drog i hela nattene upp ifrå Gilgal.

10. Men HERREN förskräckte dem för Israel, så att de slogo dem en stor slagtning af i Gibeon; och jagade efter dem på den vägen till BethHoron, och slogo dem intill Aseka och Makkeda.

11. Och då de flydde för Israel den vägen nederåt till BethHoron, lät HERREN falla af himmelen stora hagelstenar på dem intill Aseka, så att de blefvo döde; och mycket flere af dem blefvo döde af hagelstenarna, än Israels barn slogo med svärd.

12. Då talade Josua med HERRANOM, på den dagen, när HERREN gaf de Amoreer för Israels barn, och sade i Israels närvaro: Sol, statt stilla i Gibeon, och måne, i Ajalons dal.

13. Då stod solen stilla, och månen desslikes, tilldess att folket hämnade sig på sina fiendar. Är icke detta skrifvet i dens frommas bok? Så stod solen midt på himmelen, och fördröjde gå neder, sånär en helan dag.

14. Och hafver ingen dag varit lik vid denna, hvarken förr eller sedan, då HERREN lydde ens mans röst; ty HERREN stridde för Israel.

15. Och Josua drog åter i lägret igen till Gilgal; och hela Israel med honom.

16. Men de fem Konungar voro flydde, och undstungo sig uti en kulo i Makkeda.

17. Då vardt Josua sagdt: Vi hafve funnit de fem Konungar fördolda i ene kulo i Makkeda.

18. Josua sade: Så välter stora stenar för gapet af kulone; och befaller några män, som taga der vara på dem.

19. Men I står icke stilla, utan jager efter edra fiendar, och slår deras eftersta, och låter icke komma dem i deras städer; ty HERREN edar Gud hafver gifvit dem i edra händer.

20. Och då Josua och Israels barn hade lyktat den mägtiga stora slagtningen på dem, och platt slagit dem, hvad sedan qvart blef af dem, det kom in i de fasta städer.

21. Så kom allt folket åter i lägret igen till Josua i Makkeda med frid; och ingen torde röra sina tungo för Israels barn.

22. Men Josua sade: Låter upp gapet för kulone, och drager fram de fem Konungar till mig.

23. De gjorde ock så, och hade de fem Konungar till honom utu kulone: Konungen i Jerusalem, Konungen i Hebron, Konungen i Jarmuth, Konungen i Lachis, Konungen i Eglon.

24. Då nu desse Konungar voro framledde till honom, kallade Josua hela Israel, och sade till de öfversta af krigsfolket, som med honom drogo: Kommer hit, och träder dessa Konungarna på halsen med fötterna; och de kommo fram, och trädde på deras halsar med fötterna.

25. Och Josua sade till dem: Frukter eder intet, och grufver eder intet; varer tröste och vid ett fritt mod; ty alltså skall HERREN göra alla edra fiendar, som I emot striden.

26. Och Josua slog dem sedan, och drap dem, och hängde dem i fem trä; och de hängde i trän allt intill aftonen.

27. Då solen var nedergången, böd han, att man skulle taga dem ned af trän, och kasta dem in i kulona, der de sig uti fördolt hade; och lade stora stenar för gapet af kulone, hvilke der ännu äro på denna dag.

28. På den samma dagen vann ock Josua Makkeda, och slog det med svärdsegg, med dess Konung, och gaf det tillspillo, och alla de själar, som derinne voro, och lät ingen blifva igen; och gjorde dem Konungenom i Makkeda, såsom han hade gjort Konungenom i Jericho.

29. Så drog Josua, och hela Israel med honom, ifrå Makkeda till Libna, och stridde deremot.

30. Och HERREN gaf det också i Israels hand, med dess Konung; och han slog det med svärdsegg, och alla de själar, som derinne voro, och lät ingen blifva igen derinne; och gjorde dess Konung, såsom han hade gjort Konungenom i Jericho.

31. Sedan drog Josua, och hela Israel med honom, ifrå Libna till Lachis; belade och bestridde det.

32. Och HERREN gaf desslikes Lachis i Israels händer, så att de vunno det på annan dagen, och slogo det med svärdsegg, och alla de själar som derinne voro, alldeles som han hade gjort i Libna.

33. På samma tiden drog Horam, Konungen i Geser, upp till att hjelpa Lachis; men Josua slog honom med allt hans folk, tilldess ingen igenblef.

34. Och Josua drog ifrå Lachis med hela Israel, intill Eglon, och belade och bestridde det;

35. Och vann det på samma dag, och slog det med svärdsegg, och gaf tillspillo alla de själar, som derinne voro på samma dagen, alldeles såsom han hade gjort Lachis.

36. Sedan drog Josua med hela Israel ifrån Eglon upp till Hebron, och bestridde det;

37. Och vann det, och slog det med svärdsegg, och dess Konung med alla dess städer, och alla de själar, som derinne voro; och lät icke en igenblifva, alldeles såsom han hade gjort Eglon; och gaf det tillspillo, och alla de själar som derinne voro.

38. Då vände Josua igen med hela Israel inåt Debir, och bestridde det;

39. Och vann det med dess Konung, och alla dess städer, och slogo dem med svärdsegg, och gåfvo tillspillo alla de själar som derinne voro; och lät icke en igenblifva. Såsom han hade gjort Hebron, så gjorde han ock Debir och dess Konung, och såsom han hade gjort Libna och dess Konung.

40. Alltså slog Josua allt landet på bergen, och söderut, och i dalarna, och vid bäckerna, med alla deras Konungar; och lät icke en igenblifva; och gaf tillspillo allt det som anda hade, såsom HERREN Israels Gud budit hade;

41. Och slog dem allt ifrå KadesBarnea intill Gasa; och hela landet Gosen intill Gibeon;

42. Och vann alla dessa Konungarna med deras land, allt med en ryck; ty HERREN Israels Gud stridde för Israel.

43. Och Josua drog åter i lägret till Gilgal med hela Israel.

JOSUA, 11. CAPITLET

Jabin & c. slagne. Enakim utrotade.

1. Då Jabin, Konungen i Hazor, detta hörde, sände han till Jobab, Konungen i Madon, och till Konungen i Achsaph,

2. Och till de Konungar, som bodde norrut uppå bergen, och uppå slättmarkene, söderut Cinneroth; och i dalarna, och i NaphotDor, utmed hafvet;

3. Till de Cananeer österut och vesterut, till de Amoreer, Hetheer, Phereseer, och Jebuseer uppå bergen; så ock till de Heveer nedanför Hermons berg i Mizpa land.

4. Desse drogo ut med alla deras härar, dråpeliga mycket folk, såsom sanden i hafsstrandene; och ganska många hästar och vagnar.

5. Alle desse Konungar församlade sig, och kommo, och lägrade sig ihop vid det vattnet Merom, till att strida med Israel.

6. Och HERREN sade till Josua: Frukta dig intet för dem; ty i morgon på denna tiden skall jag gifva dem alla slagna för Israels barn; deras hästar skall du hasa, och bränna deras vagnar i eld.

7. Och Josua kom hasteliga på dem, och allt krigsfolket med honom, vid vattnet Merom, och öfverföll dem.

8. Och HERREN gaf dem i Israels händer; och de slogo dem, och jagade dem allt intill det stora Zidon, och intill det varma vattnet; och intill slätten i Mizpe österut, och slogo dem tilldess icke en igenblef.

9. Då gjorde Josua dem såsom HERREN honom budit hade, och hasade deras hästar, och brände upp deras vagnar;

10. Och vände om på samma tiden, och vann Hazor, och slog dess Konung med svärd; ty Hazor var tillförene hufvudstaden för alla dessa Konungariken;

11. Och slog alla de själar, som derinne voro, med svärdsegg, och gaf dem tillspillo; och lät intet igenblifva, som anda hade; och brände upp Hazor med eld.

12. Dertill alla dessa Konungarnas städer vann Josua, med deras Konungar; och slog dem med svärdsegg, och gaf dem tillspillo, såsom Mose HERRANS tjenare budit hade.

13. Dock uppbrände Israels barn inga städer med eld, som högt uppe lågo, förutan Hazor allena; det uppbrände Josua.

14. Och allt rofvet af dessa städerna, och boskapen, bytte Israels barn emellan sig; men alla menniskor slogo de med svärdsegg, tilldess de förgjorde dem, och läto intet igenblifva, som anda hade.

15. Såsom HERREN sinom tjenare Mose, och Mose Josua budit hade, så gjorde Josua, att intet blef tillbaka af allt det HERREN hade budit Mose.

16. Alltså intog Josua all denna landen på bergen, och allt det söderut ligger, och allt landet Gosen, och dalarna, och slättmarkena, och Israels berg med dess dalar;

17. Allt ifrå berget, som åtskiljer landet uppåt emot Seir intill BaalGad, på bergsens Libanons slätt nedan vid Hermons berg; alla deras Konungar vann han, och slog dem, och drap dem.

18. Men han förde örlig med dessa Konungarna i långan tid.

19. Och var ingen stad, som sig gaf med frid under Israels barn, undantagna de Heveer, som bodde i Gibeon; utan de vunno dem alla med strid.

20. Och det skedde så af HERRANOM, att deras hjerta vardt förstockadt, till att möta Israels barn med strid; på det de skulle tillspillo komma, och dem ingen nåd vederfaras, utan förgöras, såsom HERREN hade budit Mose.

21. På den tiden kom Josua, och utrotade de Enakim utaf bergen af Hebron, af Debir, af Anab, af all Juda berg, och af all Israels berg, och gaf dem tillspillo med deras städer;

22. Och lät ingen Enakim igenblifva i Israels barnas land, förutan i Gasa, i Gath, och i Asdod; der blefvo de igen.

23. Alltså tog Josua allt landet in, alldeles såsom HERREN hade sagt till Mose; och gaf det Israels barnom till arfs, hvarjo slägtene sin del. Och landet vände åter att strida.

JOSUA, 12. CAPITLET

Sihon, Og och tretioen Konungar slagne.

1. Desse äro de Konungar i landena, som Israels barn slogo, och togo deras land in på hinsidon Jordan, österut: ifrån Arnons bäck intill Hermons berg, och hela marken österut:

2. Sihon, de Amoreers Konung, som bodde i Hesbon, och var rådandes ifrån Aroer, som på strandene ligger vid den bäcken vid Arnon, och midt i bäcken, och öfver halft Gilead, intill den bäcken Jabbok, der Ammons barnas landamäre är;

3. Och öfver den slättmarkena allt intill hafvet Cinneroth österut, och intill hafvet i slättmarkene, som är salthafvet österut, den vägen åt BethJesimoth; och ifrå sunnan neder utmed bäcken vid berget Pisga;

4. Dertill Ogs gränso, Konungens i Basan, den ännu af de Resar qvar blifven var, och bodde i Astaroth och Edrei,

5. Och var rådandes öfver berget Hermon, öfver Salcha, och öfver hela Basan, allt intill Gessuri och Maachathi gränsor, och i halfva Gilead, hvilket var Sihons gränsa, Konungens i Hesbon.

6. Mose HERRANS tjenare, och Israels barn slogo dem; och Mose HERRANS tjenare gaf dem de Rubeniter, Gaditer, och den halfva slägtene Manasse till att intaga.

7. Men desse äro de Konungar i landena, som Josua slog, och Israels barn, på denna sidone Jordan, vesterut, ifrå BaalGad på Libanons bergs slätt, intill det berget som åtskiljer landet uppåt emot Seir, och det Josua Israels slägter gaf till att intaga, hvarjom och enom sin del;

8. Det som uppå bergen, dalomen, slättmarkene, vid bäcker, i öknene, och söderut var, de Hetheer, Amoreer, Cananeer, Phereseer, Heveer och Jebuseer:

9. Konungen i Jericho, Konungen i Aj, som vid sidona ligger af BethEl;

10. Konungen i Jerusalem, Konungen i Hebron;

11. Konungen i Jarmuth, Konungen i Lachis;

12. Konungen i Eglon, Konungen i Geser;

13. Konungen i Debir, Konungen i Geder;

14. Konungen i Horma, Konungen i Arad;

15. Konungen i Libna, Konungen i Adullam;

16. Konungen i Makkeda, Konungen i BethEl;

17. Konungen i Tappnah, Konungen i Hepher;

18. Konungen i Aphek, Konungen i Lasaron;

19. Konungen i Madon, Konungen i Hazor;

20. Konungen i SimronMeron, Konungen i Achsaph;

21. Konungen i Thaanach, Konungen i Megiddo;

22. Konungen i Kedes, Konungen i Jokneam på Charmel;

23. Konungen i DorNaphotDor, Konungen för de Hedningar i Gilgal;

24. Konungen i Tirza. Det äro en och tretio Konungar.

JOSUA, 13. CAPITLET

Landets delning. Rubens, Gads, Manasse lott.

1. Då nu Josua vardt gammal, och väl till ålders, sade HERREN till honom: Du äst gammal vorden, och väl till ålders, och landet är ännu mycket qvart, som intagas skall:

2. Nämliga hela landet de Philisteers och hela Gessuri,

3. Ifrå Sichor, som löper framom Egypten, allt intill Ekrons landsändar norrut, hvilka de Cananeer tillräknas; fem de Philisteers herrar, nämliga de Gasiter, de Asdoditer, de Askaloniter, de Gittiter, de Ekroniter, och de Aviter.

4. Men ifrå söder är hela de Cananeers land, och Mearah de Zidoniers, allt intill Aphek, och till de Amoreers landsändar;

5. Dertill de Gibliters land, och hela Libanon österut, ifrå BaalGad nedanför berget Hermon, tilldess man kommer till Hamath;

6. Alle de som på bergen bo, ifrå Libanon intill det varma vattnet, och alle Zidonier; jag skall fördrifva dem för Israels barn; kasta lott derom, till att utskifta dem emellan Israel, såsom jag hafver budit dig.

7. Så skift nu denna landen emellan de nio slägter till arfs, och emellan den halfva slägten Manasse.

8. Ty de Rubeniter och Gaditer hafva med den andra halfva Manasse undfått deras arfvedel, som Mose dem gaf på hinsidon Jordan österut, såsom HERRANS tjenare Mose dem det gifvit hafver.

9. Ifrån Aroer, som ligger på bäcksens strand vid Arnon, och ifrå den staden midt i bäcken, och all den ängden Medeba allt intill Dibon;

10. Och alla Sihons, de Amoreers Konungs, städer, som satt i Hesbon, allt intill Ammons barnas landsändar;

11. Dertill Gilead, och de landsändar vid Gessuri och Maachati, och hela berget Hermon, och hela Basan, allt intill Salcha,

12. Hela Ogs rike i Basan, den i Astaroth och Edrei satt, hvilken ännu igen var af de Resar; men Mose slog dem, och fördref dem.

13. Men Israels barn fördrefvo icke dem i Gessur, och i Maachath; utan de bodde, både Gessur och Maachath, ibland Israels barn allt intill denna dag.

14. Men de Leviters slägte gaf han ingen arfvedel; ty HERRANS Israels Guds offer är deras arfvedel, såsom han dem sagt hade.

15. Så gaf Mose Rubens barnas slägte, efter deras ätter;

16. Så att deras landsändar voro ifrån Aroer, som ligger på bäcksens strand vid Arnon, och den staden midt i bäcken, med alla slättmarkene intill Medeba;

17. Hesbon och alla dess städer, som ligga på slättmarkene, Dibon, BamothBaal, och BethBaalMeon,

18. Jahza, Kedemoth, Mephaath,

19. Kiriathaim, Sibma, SerethSahar uppå berget Emek,

20. BethPeor, de bäcker vid Pisga, och BethJesimoth,

21. Och alla de städer på slättmarkene; och hela Sihons, de Amoreers Konungs, rike, som satt i Hesbon, den Mose slog med de Förstar i Midian, Evi, Rekem, Zur, Hur och Reba, hvilke Konung Sihons höfvitsmän voro, som i landena bodde.

22. Dertill Bileam, Beors son, den spåmannen, slogo Israels barn med svärd, samt med de andra dräpna.

23. Och landamäret till Rubens barn var Jordan. Detta är nu Rubens barnas arfvedel i deras ätter, städer och byar.

24. Gads barnas slägte, efter deras ätter, gaf Mose,

25. Så att deras landsändar voro Jaeser, och alla de städer i Gilead, och halft Ammons barnas land, allt intill Aroer, som ligger för Rabbah;

26. Och ifrå Hesbon intill RamathMizpe och Betonim; och ifrå Mahanaim allt intill Debirs landsändar;

27. Men i dalenom, BethHaram, BethNimra, Succoth och Zaphon, som qvart var af Sihons rike, Konungens i Hesbon, hvilkets gränsa var Jordan, allt intill ändan af hafvet Cinnereth, på denna sidone Jordan, österut.

28. Detta är nu Gads barnas arfvedel, i deras ätter, städer och byar.

29. Den halfva Manasse barnas slägt, efter deras ätter, gaf Mose,

30. Så att deras landsändar voro ifrå Mahanaim, hela Basan; hela Ogs rike, Konungens i Basan, och alla Jairs byar, som i Basan ligga, nämliga sextio städer;

31. Och halfva Gilead, Astaroth, Edrei, Ogs rikes städer i Basan, gaf han Machirs Manasse sons barnom, det är, hälftena af Machirs barnom, efter deras ätter.

32. Detta är det som Mose utskifte uppå Moabs mark, hinsidon Jordan in mot Jericho, österut.

33. Men Levi slägte gaf Mose ingen arfvedel; ty HERREN Israels Gud är deras arfvedel, såsom han dem sagt hade.

JOSUA, 14. CAPITLET

Levi städer. Hebron, Calebs arf.

1. Detta är nu det som Israels barn intogo i Canaans lande, hvilket dem emellan utskifte Presten Eleazar och Josua, Nuns son, och de öfverste fäder i Israels barnas slägter.

2. Och de skifte det emellan sig med lott, såsom HERREN budit hade genom Mose, att gifva de halftionde slägter.

3. Ty de två slägterna, och den halfva, hade Mose gifvit arfvedel hinsidon Jordan; men Leviterna hade han ingen arfvedel gifvit ibland dem.

4. Ty Josephs barn vordo två slägter, Manasse och Ephraim; derföre gåfvo de Leviterna ingen del i landena, utan städer, der de skulle bo uti, och förstäder för deras boskap, och håfvor.

5. Såsom HERREN hade budit Mose, så gjorde Israels barn, och skifte landet.

6. Då gingo Juda barn fram till Josua i Gilgal; och Caleb, Jephunne son, den Kenisiten, sade till honom: Du vetst hvad HERREN sade till den Guds mannen Mose, på mina och dina vägnar, i KadesBarnea.

7. Jag var fyratio åra gammal, när Mose HERRANS tjenare mig utsände ifrå KadesBarnea, till att bespeja landet; och jag sade honom igen efter mitt samvet.

8. Men mine bröder, som med mig uppgångne voro, gjorde folkena ett förskräckt hjerta; men jag följde HERRAN min Gud troliga efter.

9. Då svor Mose på den samma dagen, och sade: Det landet, som du på trädt hafver med din fot, skall vara din och dina barnas arfvedel till evig tid; derföre, att du HERRAN min Gud troliga efterföljt hafver.

10. Och nu, si, HERREN hafver låtit mig lefva, såsom han sagt hade; det är nu fem och fyratio år, sedan HERREN detta sade till Mose, då Israel vandrade i öknene; och si, jag är nu på denna dag fem och åttatio åra gammal;

11. Och är ännu i dag så stark, som jag var på den dagen, då Mose sände mig ut; såsom min magt var på den tiden, så är hon ännu, till att strida och till att gå ut och in.

12. Så gif mig nu detta berget, om hvilket HERREN sade på den dagen; ty du hörde det på den tiden, att de Enakim bo deruppå, och äro store och faste städer, om HERREN ville vara med mig, att jag kunde fördrifva dem, såsom HERREN sagt hafver.

13. Då välsignade Josua honom, och gaf så Caleb, Jephunne son, Hebron till arfvedel.

14. Deraf vardt Hebron Calebs, Jephunne sons, den Kenisitens arfvedel, allt intill denna dag; derföre, att han hade troliga efterföljt HERRAN Israels Gud.

15. Men Hebron kallades i förtiden KiriathArba, den en stor man var ibland de Enakim. Och landet hade återvändt örliga.

JOSUA, 15. CAPITLET

Juda gränsor, städer. Achsas gifte. Jebus.

1. Juda barnas slägtes lott, efter deras ätter, var in emot Edoms landsändar, vid den öknen Zin, som söderut stöter inpå söderlanden;

2. Så att deras södergränsor voro ifrån ändanom af salthafvet, det är, ifrå den tungone som drager söderåt;

3. Och går dädan uppåt Akrabbim, och går igenom Zin, och går uppåt ifrå sunnan intill KadesBarnea; och går igenom Hezron, och går uppåt Adar, och böjer sig omkring Karkaa;

4. Och går igenom Azmon, och kommer ut vid Egypti bäck, så att änden af den gränson varder hafvet. Detta äro nu edra gränsor söderut.

5. Men östergränsen är salthafvet intill Jordans ända. Den norra gränsan är ifrå hafsens tungo, som är vid Jordan;

6. Och går uppåt intill BethHogla, och drager sig ifrå nordan intill BethAraba, och går uppåt till Bohans sten, Rubens sons;

7. Och går uppåt till Debir ifrån Achors dal, och ifrå norra sidone, som vet åt Gilgal, det tvärtöfver ligger vid Adummim uppåt, hvilket sunnantill ligger vid bäcken; sedan går hon uppåt till det vattnet EnSemes, och går ut vid den brunnen Rogel.

8. Sedan går hon uppåt till Hinnoms sons dal, vid den Jebuseens sido, som bor söderut, det är Jerusalem; och går uppåt öfver bergsklinten, som ligger för den dalen Hinnom vesterut, hvilken stöter inpå sidona af Rephaims dal norrut.

9. Sedan går hon ifrå den samma bergsklinten, intill den vattubrunnen Nephtoah, och går ut till de städer vid Ephrons berg, och böjer sig åt Baala, det är KiriathJearim;

10. Och går omkring ifrå Baala vesterut intill berget Seir, och går utmed sidone af det berget Jearim ifrå nordan, det är Chesalon, och kommer neder till BethSemes, och går igenom Thimna;

11. Och kommer ut vid sidona af Ekron norrut, och drager sig inåt Sichron, och går öfver det berget Baala, och kommer ut vid Jabneel; så att hennes yttersta är hafvet.

12. Den gränsan vesterut är det stora hafvet. Detta är nu Juda barnas gränsor allt omkring i deras ätter.

13. Men Caleb, Jephunne son, vardt gifvet hans del ibland Juda barn, efter som HERREN hade befallt Josua; nämliga KiriathArba, Enaks faders, det är Hebron.

14. Och Caleb fördref dädan de tre Enaks söner, Sesai, Ahiman och Thalmai, Enaks afföda;

15. Och drog dädan uppåt till Debirs inbyggare; och Debir het tillförene KiriathSepher.

16. Och Caleb sade: Den som slår KiriathSepher, och vinner det, honom vill jag gifva mina dotter Achsa till hustru.

17. Då vann det Athniel, Kenas son, Calebs broders; och han gaf honom sina dotter Achsa till hustru.

18. Och det begaf sig, då hon indrog, vardt henne rådet, att bedas en åker af sinom fader; och hon gaf sig ifrån åsnan. Då sade Caleb till henne: Hvad är dig?

19. Hon sade: Gif mig en välsignelse; ty du hafver gifvit mig ett söderland, gif mig ock vattukällor; så gaf han henne källor ofvan och nedan.

20. Detta är nu Juda slägtes arfvedel i deras ätter.

21. Och Juda barnas slägtes städer ifrå den ena sidone till den andra, utmed de Edomeers gränsor söderut, voro desse: Kabzeel, Eder, Jagur,

22. Kina, Dimona, AdAda,

23. Kedes, Hazor, Jithnan,

24. Siph, Telem, Bealoth,

25. HazorHadatta, Kerioth, Hezron, det är Hazor,

26. Aman, Sema, Molada,

27. HazarGadda, Hesmon, BethPalet,

28. HazarSual, BerSeba, Bisjothja,

29. Baala, Jjim, Azem,

30. Eltholad, Chesil, Horma,

31. Ziklag, Madmanna, Sansanna,

32. Lebaoth, Silhim, Ain, Rimmon. Det äro nio och tjugu städer, och deras byar.

33. Men i dalarna voro Esthaol, Zorga, Asna,

34. Sanoah, EnGannim, Tappuah, Enam,

35. Jarmuth, Adullam, Socho, Aseka,

36. Saaraim, Adithaim, Gedera, Gederothaim. Det äro fjorton städer, och deras byar.

37. Zenan, Hadasa, MigdalGad,

38. Dilean, Mizpe, Joktheel,

39. Lachis, Bozkath, Eglon,

40. Chabbon, Lahmas, Cithlis,

41. Gederoth, BethDagon, Naama, Makkeda. Det äro sexton städer, och deras byar.

42. Libna, Ether, Asan,

43. Jiphthah, Asna, Nesib,

44. Kegila, Achsib, Maresa. Det äro nio städer, och deras byar.

45. Ekron med dess döttrar och byar.

46. Ifrån Ekron och intill hafvet, allt det som räcker intill Asdod, och dess byar.

47. Asdod med dess döttrar och byar, Gaza med dess döttrar och byar intill Egypti bäck, och det stora hafvet är gränsan.

48. Men uppå berget var Samir, Jathir, Socho,

49. Danna, KiriathSanna, det är Debir,

50. Anab, Estemo, Anim,

51. Gosen, Holon, Gilo. Det äro ellofva städer, och deras byar.

52. Arab, Duma, Esean,

53. Janum, BethTappuah, Apheka,

54. Humta, KiriathArba, det är Hebron, Zior. Det äro nio städer, och deras byar.

55. Maon, Carmel, Siph, Jutta,

56. Jesreel, Jokedam, Sanoah,

57. Kain, Gibea, Thimna. Det äro tio städer, och deras byar.

58. Halhul, Bethzur, Gedor,

59. Maarath, BethAnoth, Elthekon. Det äro sex städer, och deras byar.

60. KiriathBaal, det är KiriathJearim, Rabba; två städer, och deras byar.

61. Men i öknene voro, BethAraba, Middin, Sechacha,

62. Nibsan, och den saltstaden, och EnGedi. Det äro sex städer, och deras byar.

63. Men de Jebuseer bodde i Jerusalem, och Juda barn kunde icke fördrifva dem; alltså blefvo de Jebuseer med Juda barnom i Jerusalem allt intill denna dag.

JOSUA, 16. CAPITLET

Josephs, Ephraims gränsor.

1. Och Josephs barnom föll lotten till ifrå Jordan, in mot Jericho, allt intill vattnet vid Jericho ifrån östan, och öknen, som går uppifrå Jericho genom det berget BethEl;

2. Och går ut ifrå BethEl till Lus, och går igenom den gränson ArchiAtaroth;

3. Och drager sig nederåt vesterut, till den gränson Japhleti, allt intill den nedra BethHorons gränso, och allt intill Gaser; och dess ände är vid hafvet.

4. Detta fingo nu Josephs barn till arfvedel, Manasse och Ephraim.

5. Ephraims barnas gränsa i deras ätter till deras arfvedel ifrån östan var AtarothAddar, allt intill det öfra BethHoron;

6. Och går ut vesteråt vid Michmethath, som norrut ligger, der böjer det sig omkring öster om den staden ThaanathSilo; och går ifrån östan inåt Janoha;

7. Och kommer neder ifrå Janoha till Ataroth, och Naaratha, och stöter inpå Jericho, och går ut vid Jordan.

8. Ifrå Tappuah går hon vesterut till NahalKana, och hennes utgång är i hafvet. Detta är nu Ephraims barnas slägtes arfvedel, till deras ätter.

9. Och alle Ephraims barnas gränsostäder med deras byar, lågo förströdde ibland Manasse barnas arfvedel.

10. Och de fördrefvo icke de Cananeer, som bodde i Gaser; så blefvo då de Cananeer ibland Ephraim allt intill denna dag, och vordo skattskyldige.

JOSUA, 17. CAPITLET

Halfva Manasse och Zelapheads arf. Josephs barnas klagan.

1. Och lotten föll till Manasse slägte, den Josephs förste son var, och föll till Machir, Manasse första son, Gileads fader; ty han var en god stridsman, derföre fick han Gilead och Basan.

2. Dem androm Manasse barnom uti deras ätter föll också till, nämliga: Abiesers barnom, Heleks barnom, Asriels barnom, Sechems barnom, Hephers barnom, och Semida barnom. Desse äro Manasse barn, Josephs sons, som mankön voro i deras ätter.

3. Men Zelaphehad, Hephers son, Gileads sons, Machirs sons, Manasse sons, hade inga söner, utan döttrar; och deras namn äro desse: Mahela, Noa, Hogla, Milca, Thirza.

4. Och de gingo fram för Presten Eleazar, och för Josua, Nuns son, och för de öfversta, och sade: HERREN böd Mose, att han skulle gifva oss arfvedel ibland våra bröder; så gaf han dem ock arfvedel ibland deras faders bröder, efter HERRANS befallning.

5. Men Manasse föllo tio snöre till, förutan det landet Gilead och Basan, som på hinsidon Jordan ligger.

6. Ty Manasse döttrar togo arfvedel med hans söner; och det landet Gilead kom de andra Manasse barn till.

7. Och Manasse gränsa var ifrån Asser till Michmethath, som ligger för Sechem, och går ut på högra handena intill dem af EnTappuah.

8. Ty det landet Tappuah kom Manasse till, och är Manasse gränsa invid Ephraims barn.

9. Sedan går hon neder till NahalKana söderut till bäckstäderna, hvilka Ephraim tillhöra ibland Manasse städer; men ifrå nordan är Manasse gränsa inpå bäcken, och går ut i hafvet;

10. Ephraims söderut, och Manasse norrut, och hafvet är hans landamäre, och stöter inpå Asser ifrå nordan, och inpå Isaschar ifrån östan.

11. Så hade nu Manasse ibland Isaschar och Asser, BethSean och dess döttrar, Jibleam och dess döttrar, och dem i Dor och dess döttrar, och dem i Endor och dess döttrar, och dem i Thaanach och dess döttrar, och dem i Megiddo och dess döttrar, och tredje delen Naphet.

12. Och Manasse barn kunde icke intaga de städer; utan de Cananeer begynte till att bo i dessa landena.

13. Men då Israels barn vordo mägtige, gjorde de de Cananeer skattskyldiga, och fördrefvo dem icke.

14. Då talade Josephs barn till Josua, och sade: Hvi hafver du icke gifvit mig mer än en lott, och ett snöre af arfvedelenom, och jag är dock ett mycket folk, såsom HERREN hafver välsignat mig?

15. Då sade Josua till dem: Efter du äst ett mycket folk, så gack upp i skogen, och rödj dig der rum uti de Phereseers och Resars land, efter Ephraims berg är dig för trångt.

16. Då sade Josephs barn: Berget kunne vi icke få; ty de Cananeer bruka alle jernvagnar, som i de landena Emek bo, när hvilko ligger BethSean och dess döttrar, och Jisreel i Emek.

17. Josua sade till Josephs hus, Ephraim och Manasse: Du äst ett mycket folk; och efter du så mycket äst, måste du icke hafva en lott;

18. Utan berget skall höra dig till, der skogen är; der rödj om dig, så blifver det dins lotts ände, när du fördrifver de Cananeer, som jernvagnar hafva och mägtige äro.

JOSUA, 18. CAPITLET

Tabernaklet i Silo. Folkets fösummelse. BenJamins lott.

1. Och hela menigheten af Israels barn församlade sig i Silo, och der uppsatte de vittnesbördsens tabernakel; och landet var dem undergifvet.

2. Och voro ännu sju slägter af Israels barn, hvilkom deras del icke utskift var.

3. Och Josua sade till Israels barn: Huru länge viljen I vara så late, att I icke gån åstad, och tagen landet in, som HERREN edra fäders Gud eder gifvit hafver?

4. Tager eder af hvarjo slägtene tre män, att jag må sända dem, och de stå upp, och gå igenom landet, och beskrifva det efter deras arfvedelar, och komma till mig igen.

5. Skifter landet i sju delar: Juda skall blifva vid sina gränsor sunnanefter; och Josephs hus skall blifva vid sina gränsor nordanefter.

6. Men I, beskrifver de sju delars land, och bärer det hit till mig, så vill jag kasta eder lott för HERRANOM vårom Gud.

7. Ty Leviterna hafva ingen del ibland eder, utan HERRANS Presterskap är deras arfvedel; men Gad och Ruben, och den halfva slägten Manasse, hafva tagit sin del på hinsidon Jordan österut, den Mose HERRANS tjenare dem gaf.

8. Då stodo de män upp, och foro åstad; och Josua böd dem, då de gå ville till att beskrifva landet, och sade: Vandrer igenom landet, och beskrifver det, och kommer igen till mig, att jag må kasta eder lott för HERRANOM i Silo.

9. Så gingo männerna åstad, och drogo landet igenom, och beskrefvo det på en skrift efter städerna i sju delar; och kommo till Josua i lägret igen i Silo.

10. Då kastade Josua lotten öfver dem i Silo för HERRANOM, och skifte der landet ut ibland Israels barn, hvarjom och enom sin del.

11. Och föll BenJamins barnas slägtes lott efter deras ätter, och vardt deras lotts gränsa emellan Juda barn och Josephs barn.

12. Och deras gränsa var på sidone norrut ifrå Jordan, och går uppåt utmed Jericho på norra sidone, och kommer upp på berget vesterut; och utgången är vid den öknen BethAven;

13. Och går dädan intill Lus, utmed sidone på Lus söderut, det är BethEl; och går nederåt intill AtharothAdar vid berget, som ligger sunnan vid det nedra BethHoron;

14. Och går neder, och böjer sig omkring till vestra sidona söderut ifrå berget, som ligger för BethHoron söderut; och går ut vid KiriathBaal, det är KiriathJearim, Juda barnas stad. Detta är nu den sidan vesterut.

15. Men den sidan söderut är ifrå KiriathJearim, och går ut emot vester, och kommer ut till vattubrunnen Nephtoah:

16. Och går neder vid ändan på berget, som ligger för Hinnoms sons dal, den der ligger i Naphaims dal norrut, och går neder genom Hinnoms dal på de Jebuseers sido, sunnantill, och kommer neder vid den brunnen Rogel;

17. Och drager sig ifrå nordan, och kommer ut till EnSemes, och kommer ut till de högar, som ligga uppe emot Adummim, och kommer ned till Bohens sten, Rubens sons;

18. Och går utmed sidone vid slättmarkena, som ligger norrut, och kommer neder på slättmarkena;

19. Och drager utmed den sidone vid BethHogla, som ligger norrut, och änden deraf vid salthafsens tungo norrut, inpå Jordans södra ända. Detta är nu den södra gränsan.

20. Men till den östra sidan skall Jordan vara änden. Detta är nu BenJamins arfvedel i deras gränsor allt omkring, i deras ätter.

21. Men städerna BenJamins barnas slägters, ibland deras ätter, äro desse: Jericho, BethHogla, EmekKeziz,

22. BethAraba, Zemaraim, BethEl,

23. Avim, Para, Ophra,

24. CepharAmmonai, Ophni, Gaba. Det äro tolf städer, och deras byar.

25. Gibeon, Rama, Beeroth,

26. Mizpe, Cephira, Moza,

27. Rekem, Jirpeel, Thareala,

28. Zela, Eleph, och de Jebuseer, det är Jerusalem, Gibeath, Kiriath; fjorton städer, och deras byar. Detta är nu BenJamins barnas arfvedel i deras ätter.

JOSUA, 19. CAPITLET

Simeons, Sebulons, Isaschars, Assers, Naphthali, Dans och Josua lotter.

1. Sedan föll den andre lotten Simeons barnas slägtes, efter deras ätter; och deras arfvedel var ibland Juda barnas arfvedel.

2. Och kom på deras arfvedel BerSeba, Seba, Molada,

3. HazarSual, Bala, Azem,

4. Eltolad, Bethul, Horma,

5. Ziklag, BethMarkaboth, HazarSusa,

6. BethLebaoth, Saruhen. Det äro tretton städer, och deras byar.

7. Ain, Rimmon, Ether, Asan. Det äro fyra städer och deras byar.

8. Dertill alla byar, som ligga omkring dessa städerna, allt intill BaalathBer, Ramath söderut. Detta är Simeons barnas arfvedel i deras ätter.

9. Ty Simeons barnas arfvedel är ibland Juda barnas snöre; efter Juda barnom var deras arfvedel för stor; derföre fingo Simeons barn del ibland deras arfvedel.

10. Tredje lotten föll på Sebulons barn efter deras ätter; och deras arfvedels gränsa var allt intill Sarid;

11. Och går uppåt vesterut till Marala, och stöter inpå Dabbaseth, och stöter inpå bäcken, som löper framom Jokneam;

12. Och vänder sig ifrå Sarid österut, allt intill den gränsan CislothThabor; och går ut till Dabberath, och räcker upp till Japhia;

13. Och löper dädan österåt igenom GittaHepher, IttaKazin, och kommer ut till Rimmon, Hammethoar, Hannea;

14. Och böjer sig omkring ifrå nordan inåt Nathon; och utgången är i den dalen JiphtaEl;

15. Kattath, Nahalal, Simron, Jideala och BethLehem. Det äro tolf städer, och deras byar.

16. Detta är nu Sebulons barnas arfvedel till deras ätter; och detta är deras städer och byar.

17. Fjerde lotten föll på Isaschars barn efter deras ätter.

18. Och deras gränsa var Jisreel, Chesulloth, Sunem,

19. Hapharaim, Sion, Anaharath,

20. Rabbith, Kisjon, Abez.

21. Remeth, EnGannim, EnHadda, BethPazzez;

22. Och stöter inpå Thabor, Sahazima, BethSemes, och utgången deraf var inuppå Jordan; sexton städer, och deras byar.

23. Detta är nu Isaschars barnas slägters arfvedel till deras ätter, städer och byar.

24. Femte lotten föll på Assers barnas slägte i deras ätter.

25. Och deras gränsa var Helkath, Hali, BetenAchsaph,

26. Alammelech, Amead, Miseal; och stöter inpå Carmel vid hafvet, och till SihorLibnath;

27. Och vänder sig österut till BethDagon, och stöter inpå Sebulon, och till den dalen JiphthahEl norrut, BethEmek, Negiel, och kommer ut vid Cabul på venstra sidone;

28. Ebron, Rehob, Hammon, Kana, allt intill det stora Zidon;

29. Och vänder sig inåt Rama, allt intill den fasta staden Zor; och vänder sig åt Hosa, och går ut vid hafvet efter snöret åt Achsib;

30. Umma, Aphek, Rehob; två och tjugu städer, och deras byar.

31. Detta är nu Assers barnas slägters arfvedel till deras ätter, städer och byar.

32. Sjette lotten föll på Naphthali barn i deras ätter.

33. Och deras gränsa var ifrå Heleph, Allon, igenom Zaanannim, Adami, Nekeb, JabneEl, allt intill Lakum, och går ut inpå Jordan;

34. Och vänder sig vesterut åt Asnoth Thabor; och kommer dädan ut och till Hukkob, och stöter inpå Sebulon söderut, och till Assur vesterut, och till Juda invid Jordan österut;

35. Och hafver fasta städer, Ziddim, Zer, Hammath, Rakkath, Chinnareth,

36. Adama, Rama, Hazor,

37. Kedes, Edrei, EnHazor,

38. Jireon, MigdalEl, Horem, BethAnath, BethSames; nitton städer, och deras byar.

39. Detta är nu Naphthali barnas slägters arfvedel till deras ätter, städer och byar.

40. Sjunde lotten föll på Dans barnas slägte i deras ätter.

41. Och gränsan af deras arfvedel var: Zorga, Esthaol, IrSames,

42. Saalabbin, Ajalon, Jithla,

43. Elon, Timnatha, Ekron,

44. Eltheke, Gibbethon, Baalath,

45. Jehud, Benebarak, GathRimmon,

46. MeJarkon, Rakkon med den gränsona vid Japho:

47. Och der går Dans barnas gränsa ut. Och Dans barn drogo upp, och stridde emot Lesem och vunno det, och slogo det med svärdsegg; och togo det in, och bodde deruti, och kallade det Dan, efter deras faders namn.

48. Detta är nu Dans barnas slägtes arfvedel i deras ätter, städer och byar.

49. Och då de hade lyktat utskifta landet med dess gränsor, gåfvo Israels barn Josua, Nuns son, en arfvedel ibland sig;

50. Och gåfvo honom efter HERRANS befallning den stad, som han begärade, som var ThimnathSerah uppå Ephraims berg; den staden byggde han, och bodde deruti.

51. Desse äro nu de arfvedelar, som Eleazar Presten, och Josua, Nuns son, och de öfverste af fäderna ibland slägterna, genom lott utskifte Israels barnom i Silo för HERRANOM, inför dörrene af vittnesbördsens tabernakel; och lyktade så landsens utskiftning.

JOSUA, 20. CAPITLET

Sex fristäder. Deras rätt.

1. Och HERREN talade med Josua, och sade:

2. Säg Israels barnom: Skicker ibland eder några fristäder, om hvilka jag eder genom Mosen sagt hafver;

3. Att dit må fly en mandråpare, som slår en själ oförvarandes och ovetandes; att de må ibland eder fri vara för blodhämnaren.

4. Och den som flyr till någon af de städer, han skall stå utanför stadsporten, och för de äldsta i staden förtälja sin sak; så skola de taga honom in i staden till sig, och få honom rum, att han må bo när dem.

5. Och om blodhämnaren kommer efter honom, skola de icke öfverantvarda dråparen i hans händer, efter han oförvarandes slog sin nästa, och var icke tillförene hans ovän.

6. Så skall han bo i stadenom, tilldess han står för menighetene till rätta, allt intilldess öfverste Presten dör, som på den tiden är; då skall dråparen komma till sin stad igen, och i sitt hus i stadenom, der han utflydder var.

7. Då helgade de Kedes i Galilea på Naphthali berg, och Sechem på Ephraims berg, och KariathArba, det är Hebron, på Juda berg;

8. Och på hinsidon Jordan vid Jericho österut skickade de Bezer i öknene på slättmarkene, af Rubens slägte; och Ramoth i Gilead, af Gads slägte, och Golan i Basan, af Manasse slägte.

9. Det voro då de städer, som Israels barnom förelagde voro, och främlingomen som ibland dem bodde, att dit skulle fly den som en själ oförvarandes sloge; att han icke skulle ihjälslås af blodhämnaren, intilldess han hade ståndit för menighetene.

JOSUA, 21. CAPITLET

Fyratioåtta Levi städer. Landets ro.

1. Då trädde de öfverste fäder ibland Leviterna fram för Presten Eleazar, och för Josua, Nuns son, och för de öfversta fäder ibland Israels barnas slägte;

2. Och talade med dem i Silo i Canaans land, och sade: HERREN hafver budit genom Mose, att man skulle gifva oss städer till att bo uti, och deras förstäder till vår boskap.

3. Så gåfvo då Israels barn Leviterna utaf deras arfvedelar, efter HERRANS befallning, dessa städer och deras förstäder.

4. Och lotten föll uppå de Kehathiters ätt; och kommo Aarons barnom Prestens af Leviterna tretton städer till, igenom lotten; af Juda slägte, af Simeons slägte, och af BenJamins slägte.

5. Men de andra Kehats barnom af samma ätt kommo tio städer till, igenom lotten; af Ephraims slägte, af Dans slägte, och af den halfva slägtene Manasse.

6. Men Gersons barnom af samma ätt kommo tretton städer till, igenom lotten; af Isaschars slägte, af Assers slägte, och af Naphthali slägte, och af den halfva slägtene Manasse i Basan.

7. Merari barnom till deras ätter kommo tolf städer till; af Rubens slägte, af Gads slägte, och af Sebulons slägte.

8. Alltså gåfvo Israels barn Leviterna igenom lotten dessa städer, och deras förstäder, såsom HERREN genom Mose budit hade.

9. Af Juda barnas slägte, och af Simeons barnas slägte, gåfvo de dessa städerna, hvilka de nämnde efter deras namn;

10. Aarons barnom af de Kehathiters ätt, af Levi barnom; ty förste lotten var deras;

11. Så gåfvo de dem nu KiriathArba, den Enaks fader var, det är Hebron, på Juda berg, och dess förstäder allt omkring.

12. Men stadsens åker, och hans byar, gåfvo de Caleb, Jephunne son, till hans arf.

13. Så gåfvo de Prestens Aarons barnom den mandråpares fristad Hebron, och hans förstäder; Libna, och dess förstäder;

14. Jathir, och dess förstäder; Estemoa, och dess förstäder;

15. Holon, och dess förstäder; Debir, och dess förstäder;

16. Ain, och dess förstäder; Jutta, och dess förstäder; BethSemes, och dess förstäder; nio städer af dessa två slägterna.

17. Af BenJamins slägte gåfvo de fyra städer: Gibeon, och dess förstäder; Geba och dess förstäder;

18. Anathoth, och dess förstäder; Almon, och dess förstäder;

19. Så att alle Aarons Prestens barnas städer voro tretton, med deras förstäder.

20. Men de andra Kehats Levitens barnas ätter kommo fyra städer till, igenom deras lott, af Ephraims slägte.

21. Och de gåfvo dem den mandråpares fristaden Sechem, och hans förstäder på Ephraims berg; Geser, och dess förstäder;

22. Kibzaim, och dess förstäder; BethHoron, och dess förstäder.

23. Af Dans slägte fyra städer: Eltheke, och dess förstäder; Gibbethon, och dess förstäder;

24. Ajalon, och dess förstäder; GathRimmon, och dess förstäder;

25. Af den halfva slägtene Manasse två städer: Thaenach, och dess förstäder; GathRimmon, och dess förstäder;

26. Så att alla de andra Kehats ätts barnas städer voro tio, med deras förstäder.

27. Men Gersons barnom af de Leviters ätter vordo gifne af den halfva slägtene Manasse, två städer, den mandråpares fristaden Golan i Basan, med dess förstäder; Beestera, och dess förstäder.

28. Af Isaschars slägte fyra städer: Kision, och dess förstäder; Dabrath, och dess förstäder;

29. Jarmuth, och dess förstäder; EnGannim, och dess förstäder.

30. Af Assers slägte fyra städer: Miseal, och dess förstäder; Abdon, och dess förstäder;

31. Helkath, och dess förstäder; Rehob, och dess förstäder;

32. Af Naphthali slägte tre städer: den mandråpares fristaden Kedes i Galilea, och dess förstäder; HamothDor, och dess förstäder; Karthan, och dess förstäder;

33. Så att alle Gersoniters ätts städer voro tretton, med deras förstäder.

34. Men Merari barnom, de andra Leviterna vardt gifvet, af den slägten Sebulon, fyra städer: Jokneam, och dess förstäder; Kartha, och dess förstäder;

35. Dimna, och dess förstäder; Nahalal, och dess förstäder.

36. Af Rubens slägte fyra städer: Bezer, och dess förstäder; Jahza, och dess förstäder;

37. Kedemoth, och dess förstäder; Mephaath, och dess förstäder.

38. Af Gads slägte fyra städer: den mandråpares fristaden Ramoth i Gilead, och dess förstäder; Mahanaim, och dess förstäder;

39. Hesbon, och dess förstäder; Jaeser, och dess förstäder;

40. Så att alle Merari barnas, de andra Leviternas städer, ibland deras ätter, efter deras lott, voro tolf.

41. Alle Leviternas städer, ibland Israels barnas arf, voro åtta och fyratio, med deras förstäder.

42. Och hvar och en af dessa hade sin förstad om sig; den ene som den andre.

43. Alltså gaf HERREN Israels barnom allt landet, som han svorit hade deras fäder att gifva; och de togo det in, och bodde deruti.

44. Och HERREN lät dem hafva ro för allom omkring dem, såsom han deras fäder svorit hade. Och ingen af deras fiendar stod emot dem; utan alla deras fiendar gaf HERREN i deras händer.

45. Och felade intet af det goda, som HERREN Israels hus tillsagt hade; utan det skedde så allt.

JOSUA, 22. CAPITLET

Rubens, Gads, Manasse barn gå hem, bygga altaret vid Jordan.

1. Då kallade Josua till sig de Rubeniter och Gaditer, och den halfva slägtena Manasse.

2. Och sade till dem: I hafven hållit allt det Mose HERRANS tjenare eder budit hafver, och lydt mine röst i allt det jag hafver budit eder.

3. I hafven icke öfvergifvit edra bröder nu i en lång tid, allt intill denna dag; och hafven blifvit vid HERRANS edars Guds bud.

4. Efter nu HERREN edar Gud hafver låtit edra bröder komma till ro, såsom han dem sagt hade; så vänder nu om igen, och drager till edra hyddor i edars arfs land, som Mose HERRANS tjenare eder gifvit hafver på hinsidon Jordan;

5. Allenast tager der vara uppå granneliga, att I gören efter de bud och lag, som Mose HERRANS tjenare eder budit hafver; att I älsken HERRAN edar Gud, och vandren uppå alla hans vägar, och hållen hans bud, och hållen eder intill honom, och tjenen honom af allo hjerta, och af allo själ.

6. Så välsignade Josua dem, och lät gå dem; och de gingo till deras hyddor.

7. Den halfva slägtene Manasse hade Mose gifvit i Basan; den andra hälftene gaf Josua ibland deras bröder på desso sidone Jordan, vestantill. Och då han lät dem gå till deras hyddor, och hade välsignat dem,

8. Sade han till dem: I kommen hem igen med stora ägodelar till edra hyddor, med ganska mycken boskap, silfver, guld, koppar, jern och kläder; så skifter nu edra fiendars rof med edra bröder.

9. Och så vände de Rubeniter och Gaditer, och den halfva slägten Manasse, om igen, och gingo ifrån Israels barn af Silo, som i Canaans land ligger, att de skulle draga in i Gileads land till deras arfs land, det de till arfs fått hade af HERRANS befallning genom Mose.

10. Och då de kommo till de högar vid Jordan, som i Canaans land ligga, byggde de samme Rubeniter, Gaditer, och halfva Manasse slägt, der vid Jordan ett stort skönt altare.

11. Då Israels barn hörde sägas: Si, Rubens barn, Gads barn, och den halfva slägten Manasse hafva byggt ett altare emot Canaans land, vid Jordans högar, på desso sidone vid Israels barn;

12. Församlade de sig hela menigheten i Silo, att de skulle draga upp till dem, och strida med dem;

13. Och sände till dem in uti Gileads land, Pinehas, Eleazars Prestens son;

14. Och med honom tio öfversta Förstar ibland deras fäders hus, af hvarjo Israels slägt en.

15. Och när de kommo till dem i landet Gilead, talade de med dem, och sade:

16. Så låter hela HERRANS menighet säga eder: Hvi synden I så emot Israels Gud; och vänden eder i dag ifrå HERRANOM, dermed att I byggen eder ett altare, och fallen ifrå HERRANOM?

17. Är oss icke nog med Peors missgerning, af hvilko vi ännu på denna dag icke renade äre; och en plåga kom i HERRANS menighet?

18. Och I vänden eder i dag bort ifrå HERRANOM, och ären i dag affällige vordne ifrå HERRANOM; på det han i dag eller morgon skall vredgas öfver hela Israels menighet.

19. Tycker eder, att edart arfs land är orent, så kommer hitöfver i det land, som HERREN hafver, der HERRANS tabernakel är, och tager arf ibland oss; och träder icke ifrå HERRANOM, och ifrån oss, att I byggen eder ett altare, förutan HERRANS vårs Guds altare.

20. Förbröt icke Achan, Serahs son, sig på det spillgifna; och vreden kom öfver hela Israels menighet, och han umgalt icke sina synd allena?

21. Då svarade Rubens barn, och Gads barn, och den halfva slägten Manasse, och sade till de höfvitsmän och Förstar af Israel:

22. HERREN den starke Gud, HERREN den starke Gud vet det, och Israel desslikes; är detta afträdning eller synd emot HERRAN, så hjelpe han oss intet i dag.

23. Och om vi altaret fördenskull byggt hafve, att vi vilje vända oss ifrå HERRANOM, offra deruppå bränneoffer och spisoffer, eller göra der tackoffer uppå, så hämnes det HERREN;

24. Och om vi icke det mycket heldre för denna sakens skull gjorde, och sade: I dag eller morgon måtte edor barn säga till vår barn: Hvad hafven I göra med HERRANOM Israels Gud?

25. HERREN hafver satt Jordan till ett landamäre emellan oss och eder; I Rubens och Gads barn, I hafven ingen del med HERRANOM; och så måtte edor barn komma vår barn ifrå HERRANS fruktan.

26. Derföre sade vi: Låt oss bygga ett altare, icke till något offer eller bränneoffer;

27. Utan på det att det må vara ett vittnesbörd emellan oss och eder, och våra efterkommande, att vi måge tjena HERRANOM för honom med vårt bränneoffer, tackoffer och annor offer; och edor barn icke behöfva i dag eller morgon säga till vår barn: I hafven ingen del med HERRANOM.

28. När de nu vordo sägande till oss, eller våra efterkommande i dag eller morgon, så kunna de säga: Ser liknelsen till HERRANS altare, hvilket våre fäder gjort hafva; icke till offer eller bränneoffer, utan till ett vittnesbörd emellan oss och eder.

29. Bort det ifrån oss, att vi skulle träda ifrå HERRANOM, så att vi i dag skulle vända oss ifrå HERRANOM, och bygga ett altare till bränneoffer, och till spisoffer, och annor offer, förutan HERRANS vårs Guds altare, som står för hans tabernakel.

30. Då nu Pinehas Presten, och de öfverste för menighetene, Israels Förstar, som med honom voro, detta hörde, täcktes dem väl Rubens barnas, Gads, och den halfva Manasse slägts ord.

31. Och Pinehas, Prestens Eleazars son, sade till Rubens, Gads, och Manasse barn: I dag förstå vi, att HERREN är med oss, att I icke hafven syndat emot HERRAN med denna gerning; nu hafven I frälst Israels barn utu HERRANS hand.

32. Så drog Pinehas, Prestens Eleazars son, och de öfverste, utu Gileads land, ifrå Rubens och Gads barn, åter in uti Canaans land, till Israels barn, och sade dem det igen.

33. Då behagade det Israels barnom väl, och lofvade Israels barnas Gud; och sade intet mer, att de ville draga upp emot dem till slags, till att förderfva landet, som Rubens och Gads barn uti bodde.

34. Och Rubens och Gads barn kallade det altaret, att det skall vara ett vittne emellan oss, och att HERREN är Gud.

JOSUA, 23. CAPITLET

Josua förmanar folket.

1. Efter lång tid, sedan HERREN hade låtit Israel komma till ro för alla deras fiendar omkring sig; och Josua nu gammal och väl till ålders kommen var;

2. Kallade han till sig hela Israel, och deras äldsta, höfvitsmän, domare och ämbetsmän, och sade till dem: Jag är gammal och väl till ålders;

3. Och I hafven sett allt det HERREN edar Gud gjort hafver på all dessa folken här för eder; ty HERREN edar Gud hafver sjelf stridt för eder.

4. Ser, jag hafver utskift eder de folk, som ännu qvare äro, genom lott, hvarjo slägtene sin arfvedel, allt ifrå Jordan, och all de folk, som jag utrotat hafver; och ifrå stora hafvet vesterut.

5. Och HERREN edar Gud skall utdrifva dem för eder, och utrota dem ifrån eder, så att I skolen intaga deras land, såsom HERREN edar Gud eder sagt hafver.

6. Så varer nu fast frimodige, att I hållen och gören allt det som skrifvet står i Mose lagbok; att I icke viken derifrå, antingen på den högra sidon eller på den venstra;

7. Att I icke kommen ibland dessa återlefda folken, som med eder ännu äro; och I icke ihågkommen, eller svärjen vid deras gudars namn, eller tjenen dem, eller tillbedjen dem;

8. Utan håller eder intill HERRAN edar Gud, såsom I intill denna dag gjort hafven.

9. Så skall HERREN fördrifva för eder stor och mägtig folk; och ingen hafver kunnat stå eder emot allt intill denna dag.

10. En af eder skall jaga tusende; ty HERREN edar Gud strider för eder, såsom han eder sagt hafver.

11. Derföre bevarer edra själar granneliga, att I hafven HERRAN edar Gud kär.

12. Men om I vänden eder härifrå, och hållen eder intill dessa återlefda folken, och befrynden eder med dem i giftermål, så att I kommen ibland dem, och de ibland eder;

13. Så veter, att HERREN edar Gud skall icke mer fördrifva all dessa folken för eder; utan de skola eder varda till snaro och nät, och till en staka i edra sido, och till en törnagadd i edor ögon, tilldess han förgör eder utu det goda landet, som HERREN edar Gud eder gifvit hafver.

14. Si, jag går i dag alla verldenes väg, och I skolen veta af allt hjerta, och af allo själ, att icke ett ord felat hafver på allt det goda, som HERREN edar Gud eder sagt hafver; allt är skedt, och intet tillbakablifvet.

15. Lika som nu allt det goda kommet är, som HERREN edar Gud eder sagt hafver, så skall ock HERREN låta komma öfver eder allt ondt, tilldess han förgör eder utu detta goda landet, som HERREN edar Gud eder gifvit hafver;

16. Om I HERRANS edars Guds förbund öfverträden, som han eder budit hafver, och gången bort, och tjenen andra gudar, och tillbedjen dem; så att HERRANS vrede förgrymmar sig öfver eder, och snarliga förgör eder utu det goda landet, som han eder gifvit hafver.

JOSUA, 24. CAPITLET

Josua afskedstal, vittnesbördssten, död. Josephs ben och Eleazars.

1. Och Josua församlade alla Israels slägter till Sichem, och kallade fram de äldsta i Israel, höfvitsmän, domare och ämbetsmän. Då de voro framträdde för Gud,

2. Sade han till hela folket: Så säger HERREN, Israels Gud: Edra fäder bodde i förtiden på hinsidon älfven, Tharah, Abrahams och Nahors fader, och tjente andra gudar.

3. Då tog jag edar fader Abraham på hinsidon älfven, och lät honom vandra i hela Canaans land, och förökade honom hans säd, och gaf honom Isaac.

4. Och Isaac gaf jag Jacob och Esau; och gaf Esau det berget Seir till besitta; men Jacob och hans barn drogo neder uti Egypten.

5. Då sände jag Mose och Aaron, och plågade Egypten, såsom jag ibland dem gjort hafver.

6. Sedan förde jag eder och edra fäder utur Egypten, och när I kommen till hafvet, och de Egyptier jagade efter edra fäder med vagnar och resenärar intill röda hafvet;

7. Så ropade de till HERRAN, och han satte ett mörker emellan eder och de Egyptier, och förde hafvet öfver dem, och öfvertäckte dem; och edor ögon sågo hvad jag i Egypten gjorde; och I bodden i öknene i en lång tid.

8. Och jag förde eder uti de Amoreers land, som bodde på hinsidon Jordan; och då de stridde emot eder, gaf jag dem i edra händer, så att I besågen deras land, och förgjorden dem för eder.

9. Då reste sig upp Balak, Zipors son, de Moabiters Konung, och stridde emot Israel, och han sände bort, och lät kalla Bileam, Beors son, att han skulle förbanna eder.

10. Men jag ville intet höra honom, och han välsignade eder; och jag frälste eder utu hans händer.

11. Och då I gingen öfver Jordan, och kommen till Jericho, stridde Jericho inbyggare emot eder, de Amoreer, Phereseer, Cananeer, Hetheer, Girgaseer, Heveer och Jebuseer; men jag gaf dem i edra händer;

12. Och sände getingar framför eder, de drefvo dem ut för eder, de två Amoreers Konungar; icke genom ditt svärd eller genom din båga;

13. Och gaf eder ett land, der I intet på arbetat haden, och städer, som I intet uppbyggt haden; att I skullen bo deruti, och skullen äta af vingårdar, och oljoberg, som I intet planterat haden.

14. Så frukter nu HERRAN, och tjener honom troliga och rättsinneliga; och låter fara de gudar, som edra fäder tjent hafva på hinsidon älfven, och i Egypten; och tjener HERRANOM.

15. Tycker eder icke godt vara, att I tjenen HERRANOM, så utväljer eder i dag hvem I tjena viljen; antingen den Gud, som edre fäder tjent hafva på hinsidon älfvena, eller de Amoreers gudar, i hvilkas land I bon; men jag och mitt hus vilje tjena HERRANOM.

16. Då svarade folket, och sade: Bort det, att vi skulle öfvergifva HERRAN, och tjena andra gudar;

17. Ty HERREN vår Gud hafver fört oss och våra fäder utur Egypti land, utu träldomens hus; och hafver för vår ögon gjort så stor tecken, och bevarat oss på hela vägenom, som vi dragit hafve; och ibland alla de folk, genom hvilka vi gångne äre.

18. Och HERREN hafver utdrifvit för oss all de Amoreers folk, som bodde i landena; derföre vilje vi ock tjena HERRANOM; ty han är vår Gud.

19. Josua sade till folket: I kunnen icke tjena HERRANOM; ty han är en helig Gud, och en nitälskande Gud, den eder icke förlåter edor öfverträdelse och synder.

20. När I nu öfvergifven HERRAN, och tjenen en främmande gud, så skall han vända sig, och göra eder ondt; och förgöra eder, sedan han eder godt gjort hafver.

21. Men folket sade till Josua: Icke så, utan vi vilje tjena HERRANOM.

22. Då sade Josua till folket: I ären vittne öfver eder, att I hafven eder utvalt HERRAN, att I skolen tjena honom. Och de sade: Ja.

23. Så lägger nu ifrån eder de främmande gudar, som ibland eder äro, och böjer edor hjerta till HERRAN Israels Gud.

24. Och folket sade till Josua: Vi vilje tjena HERRANOM vårom Gud, och lyda hans röst.

25. Så gjorde Josua på den samma dagen ett förbund med folket, och satte dem lag och rätt före i Sichem.

26. Och Josua skref allt detta i Guds lagbok, och tog en stor sten, och reste honom der upp under ena ek, som var vid HERRANS helgedom;

27. Och sade till allt folket: Si, denne stenen skall vara vittne emellan oss; ty han hafver hört allt HERRANS tal, som han med oss talat hafver; och skall vara ett vittne öfver eder, att I edar Gud icke försaka skolen.

28. Alltså lät Josua folket gå, hvar och en i sin arfvedel.

29. Och det begaf sig, när detta skedt var, att Josua, Nuns son, HERRANS tjenare, blef död, då han hundrade och tio år gammal var.

30. Och de begrofvo honom i hans arfvedels gränso i ThimnathSerah, som ligger på Ephraims berg, på norra sidone vid det berget Gaas.

31. Och Israel tjente HERRANOM så länge Josua lefde, och de äldste, hvilke i långan tid lefde efter Josua, och visste alla HERRANS gerningar, som han med Israel gjort hade.

32. Och Josephs ben, som Israels barn hade fört utur Egypten, begrofvo de i Sichem, i det åkrastycket, som Jacob köpte af Hemors barnom, Sichems faders, för hundrade penningar; och vardt Josephs barnas arfvedel.

33. Blef ock Eleazar, Aarons son, död, och de begrofvo honom i Gibeath Pinehas hans sons, det honom på Ephraims berg gifvet var.