ORDSPRÅKSBOKEN, 1. CAPITLET
Vishets källa. Dårars straff.
1. Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs;
2. Till att deraf lära vishet och tukt;
3. Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet;
4. Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige.
5. Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd;
6. Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor.
7. HERRANS fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan.
8. Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud;
9. Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals.
10. Min son, om skalkar locka dig, så följ icke;
11. Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak;
12. Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara;
13. Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof;
14. Vågat med oss; en pung skall vara allas våras.
15. Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig.
16. Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod.
17. Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon;
18. Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif.
19. Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort.
20. Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen.
21. Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom:
22. Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom?
23. Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig.
24. Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill;
25. Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff;
26. Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten;
27. När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd.
28. Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna;
29. Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva HERRANS fruktan;
30. Ville icke mitt råd, och lastade all min straff.
31. Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda;
32. Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem.
33. Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta.
ORDSPRÅKSBOKEN, 2. CAPITLET
Egen flit och Guds nåd ger vishet.
1. Min son, vill du anamma mitt tal, och min bud när dig behålla,
2. Så låt din öron gifva akt på vishet, och böj ditt hjerta dertill med flit.
3. Ty om du far derefter med flit, och beder derom;
4. Om du söker efter henne, såsom efter silfver, och letar efter henne, såsom efter en skatt;
5. Så skall du förstå HERRANS fruktan, och Guds kunskap finna.
6. Ty Herren gifver vishet, och utaf hans mun kommer vett och förstånd.
7. Han låter dem redeligom väl gå, och beskärmar de fromma;
8. Och bevarar dem som rätt göra, och bevarar sina heligas väg.
9. Då skall du förstå rättfärdighet, och dom; och fromhet, och allan godan väg.
10. Om vishet faller dig på hjertat, så att du gerna lärer,
11. Så skall godt råd bevara dig, och förstånd skall gömma dig;
12. Att du icke råkar in uppå de ondas väg, eller ibland dem som tala det vrångt är;
13. Och öfvergifva den rätta vägen, och gå mörka stigar.
14. De der glädjas att göra illa, och äro glade uti sitt onda och vrångvisa väsende;
15. Hvilke sin väg förvända, och följa villstigar;
16. Att du icke råkar in till ens annars hustru, och den icke din är, den slät ord gjfver;
17. Och öfvergi!ver sins ungdoms herra, och förgäter sins Guds förbund;
18. Ty hennes hus böjer sig till döden och hennes gånger till de förtappade;
19. Alle de som ingå till henne, de komma intet igen, och fatta icke lifsens väg;
20. Att du må vandra på en god väg, och blifva på rätta stråtene.
21. Ty de rättfärdige skola bo i landena, och de fromme skola derinne blifva;
22. Men de ogudaktige skola utu landena utrotade varda, och de föraktare skola derut förgjorde varda.
ORDSPRÅKSBOKEN, 3. CAPITLET
Frukta Gud, och sök vishet.
1. Min son, förgät icke min lag, och ditt hjerta behålle min bud;
2. Ty de skola skaffa dig långt lif, och god år, och frid.
3. Nåd och trohet skola icke förlåta dig. Häng dem på din hals, och skrif dem uti dins hjertas taflo;
4. Så skall du finna ynnest och klokhet, den Gudi och menniskom täck är.
5. Förlåt dig på HERRAN af allt hjerta, och förlåt dig icke uppå ditt förstånd;
6. Utan tänk uppå honom i allom dinom vägom, så skall han föra dig rätt.
7. Låt dig icke tycka att du äst vis, utan frukta HERRAN, och vik ifrå det ondt är.
8. Det skall vara dinom nafla helsosamt, och vederqvicka din ben.
9. Hedra HERRAN af dina ägodelar, och af all dins årsväxts förstling;
10. Så skola dina lador fulla varda, och dine presser med must öfverflyta.
11. Min son, förkasta icke HERRANS tuktan, och var icke otålig, då han straffar;
12. Ty hvilken HERREN älskar, honom straffar han, och hafver ett behag till honom, såsom en fader till sonen.
13. Säll är den menniska, som vishet finner, och den menniska, hvilko förstånd tillflyter.
14. Ty det är bättre hafva henne än silfver, och hennes frukt bättre än guld.
15. Hon är ädlare än perlor, och allt det du önska må, är henne icke likt.
16. Långt lif är på hennes högra hand, på hennes venstra är rikedom och ära.
17. Hennes vägar äro lustige vägar, och alle hennes stigar äro frid.
18. Hon är lifsens trä allom dem som fatta henne; och salige äro de som hålla henne;
19. Ty HERREN hafver grundat jordena genom vishet, och genom sitt råd tillredt himmelen.
20. Genom hans ord äro djupen åtskild, och skyarna med dagg drypande vordne.
21. Min son, låt henne icke ifrå din ögon vika, så skall du lyckosam och klok varda.
22. Det skall vara dine själs lif, och din mun skall täck vara.
23. Då skall du på dinom väg säker vandra, att din fot icke stöter sig.
24. Lägger du dig, så skall du intet frukta dig, utan sofva sötliga;
25. Att du icke betorf frukta dig för hastig förskräckelse, eller för de ogudaktigas storm, då han kommer.
26. Ty HERREN är din tröst; han bevarar din fot, att han icke fången varder.
27. Neka dig icke att göra dem torftiga godt, om din hand af Gudi hafver magt sådant göra.
28. Säg icke till din vän: Gack bort, och kom igen, i morgon vill jag gifva dig; der du dock det nu hafver.
29. Far icke efter att göra dinom vän ondt, den uppå god tro när dig bor.
30. Kifva med ingom utan sak, om han dig intet ondt gjort hafver.
31. Följ icke en vrång man efter, och utvälj ingen af hans vägar;
32. Ty HERREN stygges vid den affälliga, och hans hemlighet är när de fromma.
33. Uti dens ogudaktigas hus är HERRANS förbannelse; men dens rättfärdigas hus varder välsignadt.
34. Han skall bespotta de bespottare; men dem eländom skall han nåd gifva.
35. De vise skola ärfva äro; men om de galne än högt uppkomma, varda de likväl till skam.
ORDSPRÅKSBOKEN, 4. CAPITLET
Öfva dygd; fly synd.
1. Hörer, min barn, edars faders tuktan, och akter uppå, att I mågen lära och kloke varda;
2. Ty jag gifver eder en god lärdom; öfvergifver icke min lag.
3. Ty jag var mins faders son, späd, och den endaste for mine moder.
4. Och han lärde mig, och sade: Låt ditt hjerta anamma min ord; håll min bud, så får du lefva.
5. Anamma vishet, anamma förstånd; förgät icke, och vik icke ifrå mins muns tal.
6. Öfvergif henne icke, så skall hon behålla dig; älska henne, så skall hon bevara dig;
7. Ty vishetenes begynnelse är, när man gerna hörer henne, och hafver klokhetena kärare, än alla ägodelar.
8. Akta henne högt, så skall hon upphöja dig, och skall komma dig till äro, om du hafver henne kär.
9. Hon skall ditt hufvud härliga pryda, och hedra dig med en dägelig krono.
10. Så hör, min son, och tag vid mitt tal, så skola din år mång varda.
11. Jag vill föra dig på vishetenes väg; jag vill leda dig på rätta stigen;
12. Så att, när du går, skall din gång icke varda dig tung, och när du löper, skall du icke stöta dig.
13. Anamma tuktan, öfvergif henne icke; bevara henne, ty hon är ditt lif.
14. Kom icke uppå de ogudaktigas stig, och träd icke uppå de ondas väg.
15. Låt fara honom, och gack icke på honom; vik ifrå honom, och gack framom.
16. Ty de sofva icke, utan de hafva gjort illa, och gifva sig icke ro, utan de hafva gjort skada.
17. Ty de föda sig af ogudaktigt bröd; och dricka af vrånghetenes vin.
18. Men de rättfärdigas stig skin såsom ett ljus, hvilket framgår, och lyser allt intill fullan dag.
19. Men de ogudaktigas väg är såsom mörker, och de veta icke, hvar de fallande varda.
20. Min son, akta uppå min ord, och böj din öron till mitt tal.
21. Låt dem icke komma ifrå din ögon; behåll dem i ditt hjerta.
22. Ty de äro lif dem som finna dem, och helsosam deras hela kroppe.
23. Bevara ditt hjerta med all flit; ty derutaf går lifvet.
24. Låt bort ifrå dig en ond mun, och vrånga läppar låt långt vara ifrå dig.
25. Låt din ögon se rätt fram för sig, och din ögnalock se rätt fram för dig.
26. Låt din fot gå lika, så går du visst.
27. Vik hvarken på högra eller på venstra sidona; vänd din fot ifrå det ondt är.
ORDSPRÅKSBOKEN, 5. CAPITLET
Sky horeri; lef kysk.
1. Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;
2. Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.
3. Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;
4. Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.
5. Hennes fötter löpa neder till döden; hennes råd gånger få helvetet.
6. Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.
7. Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.
8. Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;
9. Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;
10. Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;
11. Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;
12. Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;
13. Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?
14. Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.
15. Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.
16. Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;
17. Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.
18. Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.
19. Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.
20. Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?
21. Ty hvars och ens mans vägar äro för HERRANOM, och han mäter alla deras gångar.
22. Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.
23. Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.
ORDSPRÅKSBOKEN, 6. CAPITLET
Borgen. Lättja. Löshet. Lydnad.
1. Min son, varder du lofvetsman för din nästa, så hafver du häktat dina hand intill en främmanda;
2. Du äst invefvad med dins muns tal, och gripen uti dins muns ord.
3. Så gör dock, min son, alltså, och undsätt dig; ty du äst kommen dinom nästa i händer; löp, skynda dig, och drif din nästa.
4. Låt icke din ögon sofva, eller din ögnahvarf sömnig vara.
5. Uthjelp dig, såsom en rå utu handene, och såsom en fogel utu foglafängarens hand.
6. Gack bort till myrona, du later; se uppå hennes seder, och lär.
7. Ändock hon ingen Första eller höfvitsman, eller herra hafver,
8. Tillreder hon dock likväl sitt bröd om sommaren, och samkar sin mat i andene.
9. Huru länge ligger du, later? När vill du uppstå af dinom sömn?
10. Ja, sof ännu litet, tag der ännu en sömn före; lägg ännu litet händerna tillhopa, att du må sofva;
11. Så skall fattigdomen med hast komma öfver dig, såsom en vandrare, och armod såsom en väpnad man.
12. En bedrägelig menniska, en skadelig man går med vrångom mun;
13. Vinkar med ögonen, tecknar med foten, viser med fingren;
14. Tänker alltid något ondt och argt i sitt hjerta, och kommer trätor åstad.
15. Derföre skall honom hans ofärd hasteliga komma; och skall med snarhet sönderbråkad varda, så att der ingen hjelp vara skall.
16. Si, sex stycke hatar HERREN, och vid det sjunde hafver han en styggelse:
17. Högfärdig ögon, falsk tungo, händer som utgjuta oskyldigt blod;
18. Hjerta som med arga list umgår, fötter som snare äro till att göra skada;
19. Ett falskt vittne som icke skämmes att tala lögn, och den der träto emellan bröder åstadkommer.
20. Min son, bevara dins faders bud, och låt icke fara dine moders lag.
21. Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageliga, och häng dem på din hals;
22. När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bevara dig; när du uppvaknar, att de äro ditt tal.
23. Ty budet är en lykta, och lagen är ett ljus; och tuktans straff är lifsens väg;
24. På det du må bevarad blifva för en ond qvinno; för enes främmandes släta tungo.
25. Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta, och förtag dig icke på hennes ögnahvarf.
26. Ty en sköka tager enom sitt bröd ifrå; men en gift qvinna fångar ädla lifvet.
27. Kan ock någor behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?
28. Huru skulle någor gå på glöd, så att hans fötter icke brände varda?
29. Alltså går det honom, som till sins nästas hustru går; der blifver ingen ostraffad, den vid henne kommer.
30. Det är enom tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sina själ, då honom hungrar;
31. Och om han gripen varder, gifver han det sjufaldt igen, och lägger dertill alla ägodelarna i sitt hus.
32. Men den som med ene qvinno hor bedrifver, han är en dåre, och förer sitt lif uti förderf.
33. Dertill skall plåga och skam komma uppå honom, och hans skam skall intet utskrapad varda.
34. Ty mansens harm hafver nit, och skonar intet på hämndenes tid;
35. Och ser icke till någon person, den försona måtte; och tager intet vid, om du än mycket skänka ville.
ORDSPRÅKSBOKEN, 7. CAPITLET
Budets nytta. Skökors akt.
1. Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
2. Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
3. Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
4. Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
5. Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
6. Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
7. Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
8. Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
9. I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
10. Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
11. Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
12. Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
13. Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
14. Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
15. Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
16. Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
17. Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
18. Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
19. Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
20. Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
21. Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
22. Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
23. Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
24. Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
25. Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
26. Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
27. Hennes hus äro helvetes vägar, der man nederfar uti dödsens kammar.
ORDSPRÅKSBOKEN, 8. CAPITLET
Guds son är rätta viheten.
1. Ropar icke visheten, och klokheten låter sig höra?
2. Uppenbara på vägen, och på stråtene står hon;
3. Vid stadsportarna, der man ingår, ropar hon;
4. O! I män, jag ropar till eder; och ropar till folket.
5. Akter, I oförnuftige, uppå vishet, och I dårar, lägger det på hjertat.
6. Hörer, ty jag vill tala det märkeligit är, och lära det rätt är.
7. Ty min mun skall tala sanningen, och mina läppar skola hata det ogudaktigt är.
8. All mins muns tal är rätt; der är intet vrångt eller falskt inne;
9. De äro all klar dem som förstå dem, och rätt dem som vilja anamma dem.
10. Tager vid min tuktan heldre än silfver, och akter lärdom högre än kosteligit guld.
11. Ty vishet är bättre än perlor, och allt det man önska må, kan intet liknas henne.
12. Jag, vishet, bor när klokhetene, och jag kan gifva god råd.
13. HERRANS fruktan hatar det arga, högfärd, högmod och ondan väg; och jag kan icke lida en vrångan mun.
14. Mitt är både råd och dåd; jag hafver förstånd och magt;
15. Genom mig regera Konungarna, och rådherrarna stadga rätthet.
16. Genom mig råda Förstarna, regenter och alle domare på jordene.
17. Jag älskar dem som mig älska; och de som mig bittida söka, de finna mig.
18. Rikedom och ära är när mig, varaktigt gods och rättfärdighet.
19. Min frukt är bättre än guld och fint guld, och min tilldrägt bättre än utkoradt silfver.
20. Jag vandrar på rätta vägen, på domsens stigar;
21. Att jag skall väl besörja dem som mig älska, och uppfylla deras håfvor.
22. HERREN hafver haft mig i sina vägars begynnelse; förr hans gerningar var jag.
23. Jag är insatt af evighet, af begynnelsen, förr jordena.
24. Då djupen ännu intet voro, då var jag allaredo beredd; då källorna icke ännu runno med vatten.
25. Förr än bergen grundad voro, förr än högarna, var jag beredd.
26. Han hade icke ännu gjort jordena, och hvad derpå är, eller jordenes berg.
27. Då han beredde himmelen, var jag der; då han fattade djupen med sitt mål;
28. Då han befäste skyarna ofvantill; då han befäste djupsens källor;
29. Då han satte hafvena sitt mål, och vattnena, att de icke skulle gå öfver sina befallning; då han lade jordenes grund;
30. Då var jag verkandes med honom, och hade mina lust dagliga, och spelade för honom alltid;
31. Och spelade på hans jords krets, och min lust var med menniskors barn.
32. Så hörer mig nu, min barn; salige äro de som min väg behålla.
33. Hörer tuktan, och varer vise, och låter icke fara henne.
34. Säll är den menniska, som mig hörer, så att han vakar vid mina dörr dagliga, att han vaktar vid min dörrträ.
35. Den mig finner, han finner lifvet, och skall få behag af HERRANOM.
36. Men den som syndar emot mig, han skadar sina själ; alle de mig hata, de älska döden.
ORDSPRÅKSBOKEN, 9. CAPITLET
Vishets tuktan. Dårskaps fel.
1. Visheten byggde sitt hus, och högg sju pelare;
2. Och slagtade sin boskap, skänkte sitt vin, och tillredde sitt bord;
3. Och sände sina tjenarinnor ut, till att bjuda upp på stadsens palats:
4. Den fåkunnig är, han komme hit; och till de dårar sade hon:
5. Kommer, äter af mitt bröd, och dricker af vinet, som jag skänker;
6. Öfvergifver det galna väsendet, så fån I lefva; och går på förståndsens väg.
7. Hvilken som tuktar bespottaren, han får skam igen; och den som straffar en ogudaktigan, han varder försmädad.
8. Straffa bespottaren intet, att han icke hatar dig; straffa den visa, han skall älska dig.
9. Gif dem visa, så skall han ännu visare varda; lär den rättfärdiga, så växer han till i lärdom.
10. Vishetenes begynnelse är HERRANS fruktan, och förstånd lärer hvad heligt är;
11. Ty igenom mig skola dine dagar månge varda, och dins lifs år dig flere varda.
12. Äst du vis, så äst du dig vis; äst du en bespottare, så måste du umgälla det allena.
13. Men en galen ostadig qvinna, full med sqvaller, och fåvitsk;
14. Sitter i sins hus dörr, på en stol, högt uppe i stadenom;
15. Till att bjuda alla de der framom gå, och rättelliga vandra på sinom vägom:
16. Den der fåkunnig är, han komme hit. Och till de dårar säger hon:
17. Stulet vatten är sött, och fördoldt bröd är lustigt.
18. Men han vet icke, att der äro de döde, och hennes gäster uti djupa helvetet.
ORDSPRÅKSBOKEN, 10. CAPITLET
Desse äro Salomos Ordspråk.
1. En vis son är sins faders glädje; men en galen son är sine moders grämelse.
2. Orätt gods hjelper intet; men rättfärdighet friar ifrå döden.
3. HERREN låter icke de rättfärdigas själar hunger lida; men han omstörter de ogudaktigas arghet.
4. En lat hand gör fattigan; men en idog hand gör rikan.
5. Den som församlar om sommaren, han är klok; men den som i andene sofver, han kommer på skam.
6. Välsignelse är öfver dens rättfärdigas hufvud; men de ogudaktigas mun skall deras vrånghet öfverfalla.
7. De rättfärdigas åminnelse blifver uti välsignelse; men de ogudaktigas namn skall förgås.
8. Den af hjertat vis är, han anammar buden; men den en galen mun hafver, han varder slagen.
9. Den der ostraffeliga lefver, han lefver säkert; men den der vrång är på sina vägar, han skall uppenbar varda.
10. Den der vinkar med ögonen, han kommer vedermödo åstad; och den en galen mun hafver, han varder slagen.
11. Dens rättfärdigas mun är en lefvandes källa; men de ogudaktigas mun skall deras vrånghet öfverfalla.
12. Hat uppväcker träto; men kärlek öfverskyler all öfverträdelse.
13. Uti de förståndigas läppar finner man vishet; men till ens dåras rygg hörer ris.
14. De vise bevara lärdom; men de dårars mun är hardt när förskräckelse.
15. Dens rikas gods är hans faste stad; men fattigdom gör de fattiga blödiga.
16. Den rättfärdige arbetar till lifvet; men den ogudaktige brukar sina tilldrägt till synd.
17. Hålla tuktan är vägen till lifvet; men den som bortkastar straff, han far vill.
18. Falske munnar skyla hat, och den der baktalar, han är en dåre.
19. Der mång ord äro, der är icke synden borto; men den sina läppar håller, han är klok.
20. Dens rättfärdigas tunga är kosteligt silfver; men de ogudaktigas hjerta är intet.
21. Dens rättfärdigas läppar föda många; men de galne skola dö uti deras galenskap.
22. HERRANS välsignelse gör rikan utan mödo.
23. En dåre bedrifver det ondt är, och gör sig der ett löje af; men den man är vis, som tager der vara uppå.
24. Hvad den ogudaktige fruktar, det vederfars honom; och hvad de rättfärdige begära, det varder dem gifvet.
25. Den ogudaktige är såsom ett väder, det framom går, och är icke mer till; men den rättfärdige består evigliga.
26. Såsom ättika gör ondt tandomen, och rök ögonen, så gör en försummelig dem ondt, som sända honom.
27. HERRANS fruktan förmerar dagarna; men de ogudaktigas år varda förkortad.
28. Dens rättfardigas väntan skall fröjd varda; men de ogudaktigas hopp skall förtappadt varda.
29. HERRANS väg är dens frommas tröst; men de ogerningsmän äro blödige.
30. Den rättfärdige varder aldrig nederslagen; men de ogudaktige skola icke blifva i landena.
31. Dens rättfärdigas mun bär fram vishet; men de vrångas mun skall utrotad blifva.
32. Dens rättfärdigas läppar lära helsosam ting; men de ogudaktigas mun är vrång.
ORDSPRÅKSBOKEN, 11. CAPITLET
1. Falsk våg är HERRANOM en styggelse; men en full vigt är honom behagelig.
2. Der stolthet är, der är ock föraktelse; men vishet är när de ödmjuka.
3. Oskyldighet skall ledade fromma; men ondskan skall förstöra de föraktare.
4. Gods hjelper intet på vredenes dag; men rättfärdighet frälsar ifrå döden.
5. Dens frommas rättfärdighet gör hans väg rättan; men den ogudaktige skall falla genom sitt ogudaktiga väsende.
6. De frommas rättfärdighet skall fria dem; men de föraktare varda fångne uti sine skalkhet.
7. När den ogudaktiga menniskan dör, så är hoppet borto; och det de orättfärdige vänta, blifver omintet.
8. Den rättfärdige varder förlossad utu nöd, och den ogudaktige kommer i hans stad.
9. Genom skrymtarens mun varder hans näste förderfvad; men de rättfärdige märka det, och varda förlossade.
10. En stad gläder sig, när dem rättfärdigom väl går, och der de ogudaktige förgöras varder man glad.
11. Genom de frommas välsignelse varder en stad upphöjd; men genom dens ogudaktigas mun varder han nederbruten.
12. Den som sin nästa skämmer, han är en dåre; men en förståndig man stillar det.
13. En baktalare röjer hvad han hemliga vet; men den som ett trofast hjerta hafver, han döljer det.
14. Der intet råd är, der far folket illa; men der månge rådgifvare äro, der går det väl till.
15. Den som för en annan i borgan går, han får skada; men den sig för borgan vaktar, han är säker.
16. Den qvinna hafver ynnest, som ärona bevarar; men det äro de starke, som rikedomar bevara.
17. En barmhertig man gör sinom kropp godt; men en obarmhertig bedröfvar ock sitt kött och blod.
18. De ogudaktigas verk skall fela; men den som rättfärdighet sår, det är icke fåfängt.
19. Ty rättfärdighet fordrar till lifs; men fara efter ondt, det fordrar till döden.
20. HERREN hafver en styggelse till vrång hjerta, och ett behag till de fromma.
21. Dem ondom hjelper intet, om de än alle lade händer tillsamman; men de rättfärdigas säd skall hulpen varda.
22. En dägelig qvinna utan tukt är lika som en so med ett gyldene spann på näsone.
23. De rätträrdigas önskan måste dock väl gå, och det de ogudaktige vänta, är olycka.
24. Den ene skiftar ut, och får alltid mer; men den andre är nidsk, der han icke skall, och varder dock fattigare.
25. Den själ, som rikeliga välsignar, varder fet; och den som drucknan gör, han skall ock drucken varda.
26. Den som korn innehåller, honom banna menniskorna; men välsignelse kommer öfver honom, som det säljer.
27. Den som något godt söker, honom vederfars godt; men den som efter ondt far, det skall hända honom.
28. Den sig uppå sina rikedomar förlåter, han skall förgås; men de rättfärdige skola grönskas såsom löf.
29. Den som sitt eget hus bedröfvar, han skall få väder till arfvedel; och en dåre måste dens visas tjenare vara.
30. Dens rättfärdigas frukt är lifsens trä, och en vis man låter sig om menniskorna hjerteliga vårda.
31. Efter den rättfärdige på jordene lida måste; huru mycket mer den ogudaktige och syndaren?
ORDSPRÅKSBOKEN, 12. CAPITLET
1. Den sig gerna straffa låter, han varder klok; men den der ostraffad vara vill, han blifver en dåre.
2. Den der from är, honom vederfars tröst af HERRANOM; men en ond man varder förkastad.
3. Ett ogudaktigt väsende främjar menniskona intet; men dens rättfärdigas rot skall blifva.
4. En idog qvinna är sins mans krona; men en oidog är såsom var i hans ben.
5. De rättfärdigas tankar äro redelige; men de ogudaktigas anslag äro bedrägeri.
6. De ogudaktigas anslag vakta efter blod; men de frommas mun friar dem.
7. De ogudaktige skola varda omstörte, och icke mer vara till; men dens rättfärdigas hus blifver beståndandes.
8. Ett godt råd varder (dock på ändalyktene) lofvadt; men arg list kommer på skam.
9. Den som ringa är, och tager vara uppå sitt, han är bättre än den der stor vill vara, och honom fattas bröd.
10. Den rättfärdige förbarmar sig öfver sin ök; men de ogudaktigas hjerta är obarmhertigt.
11. Den som sin åker brukar, han skall få bröd tillfyllest; men den som går efter de ting, som intet af nödene äro, han är en dåre.
12. Dens ogudaktigas lust är till att göra skada; men dens rättfärdigas rot skall bära frukt.
13. Den onde varder gripen i sin egen falska ord; men den rättfärdige undkommer ångest.
14. Mycket godt kommer enom genom munsens frukt; och menniskone varder vedergullet efter som hennes händer förtjent hafva.
15. Enom dåra behagar hans sed väl; men den der råde lyder, han är vis.
16. En dåre beviser sina vrede snarliga; men den der smälek fördöljer, han är vis.
17. Den som sannfärdig är, han säger hvad rätt är; men ett falskt vittne bedrager.
18. Den der ovarliga talar, han stinger såsom ett svärd; men de visas tunga är helsosam.
19. En sannfärdig mun består evigliga; men en falsk tunga består icke länge.
20. De som något ondt råda, bedraga sig sjelfva; men de som tillfrid råda, de skola glädja sig deraf.
21. Dem rättfärdiga varder intet ondt vederfarandes; men de ogudaktige skola med olycko fulla varda.
22. Falske munnar äro HERRANOM en styggelse; men de som troliga handla, de behaga honom väl.
23. En vis man gör icke mycket af sin klokhet; men de dårars hjerta utropar sin dårskap.
24. En trifven hand skall varda väldig; men den som som lat är, hon måste skatt gifva.
25. Sorg i hjertana kränker; men ett vänligit ord fröjdar.
26. Den rättfärdige hafver bättre än hans näste; men de ogudaktigas väg förförer dem.
27. Enom latom lyckas icke hans handel; men en trifven menniska varder rik.
28. På rättom väg är lif, och på farnom stig är ingen död.
ORDSPRÅKSBOKEN, 13. CAPITLET
1. En vis son låter fadren tukta sig; men en bespottare lyder icke straff.
2. Munsens frukt nyttjar man; men de föraktare tänka icke annat än vrånghet.
3. Den sin mun bevarar, han bevarar sitt lif; men den som sin mun orådeliga upplåter, han kommer i förskräckelse.
4. Den late begärar, och får dock intet; men de trefne få nog.
5. Den rättfärdige är lögnenes fiende; men den ogudaktiga skämmer, och försmäder.
6. Rättfärdighet bevarar den oskyldiga; men det ogudaktiga väsendet förer en till synd.
7. Mången är fattig i stor rikedom, och mången är rik i sinom fattigdom.
8. Med rikedom kan en hjelpa sitt lif; men en fattig man hörer icke straff.
9. De rättfärdigas ljus gör gladsamma; men de ogudaktigas lykta skall utslockna.
10. Ibland de högmodiga är alltid träta; men vishet gör förnuftigt folk.
11. Rikedom varder liten, när man förslöser honom; men det man tillsammanhåller, det varder stort.
12. Det hopp, som fördröjes, gör ängslo i hjertat; men när det kommer, som man begärar, det är ett lifsträ.
13. Den som föraktar ordet, han förderfvar sig sjelf; men den som fruktar budet, han skall få frid.
14. Dens visas lära är en lefvandes källa, till att undvika dödsens snaro.
15. Ett godt råd bekommer väl; men de föraktares väg gör ondt.
16. En kloker gör all ting med förnuft men en dåre utsprider dårskap.
17. Ett ogudaktigt bådskap bär ondt fram; men ett troget båd är helsosamt.
18. Den som tuktan låter fara, han hafver fattigdom och skam; den sig gerna straffa låter, han skall till äro komma.
19. När det kommer, som man begärar, det gör hjertana godt; men den som flyr det onda, han är dem galnom en styggelse.
20. Den som med visom omgår, han varder vis; men den som de dårars stallbroder är, han får olycko.
21. Det onda följer syndarena efter; men dem rättfärdigom varder godt vedergullet.
22. Den gode skall hafva arfvingar intill barnabarn, men syndarens gods skall varda spardt till den rättfärdiga.
23. Mycken spis är uti de fattigas åker; men somliga församla med orätt.
24. Den sitt ris spar, han hatar sitt barn; men den som det kärt hafver, han näpser det i tid.
25. Den rättfärdige äter, att hans själ må mätt varda; men de ogudaktigas buk hafver aldrig nog.
ORDSPRÅKSBOKEN, 14. CAPITLET
1. Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor.
2. Den som HERRAN fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg.
3. Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun.
4. Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande.
5. Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn.
6. Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt.
7. Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord.
8. Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom.
9. De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma.
10. När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje.
11. De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.
12. Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden.
13. Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest.
14. Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom.
15. En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.
16. En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga.
17. En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det.
18. De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla.
19. De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom.
20. En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner.
21. Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända.
22. De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras.
23. Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom.
24. Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap.
25. Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager.
26. Den som HERRAN fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad.
27. HERRANS fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro.
28. Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig.
29. Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.
30. Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen.
31. Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud.
32. Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig.
33. Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar.
34. Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf.
35. En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.
ORDSPRÅKSBOKEN, 15. CAPITLET
1. Ett mjukt svar stillar vrede; men ett hårdt ord kommer harm åstad.
2. De visas tunga gör lärdomen ljuflig; de dårars mun utsputar alltid galenskap.
3. HERRANS ögon skåda i all rum, både onda och goda.
4. En helsosam tunga är lifsens trä; men en lögnaktig gör hjertans sorg.
5. En dåre lastar sins faders tuktan; men den som tager vid straff, han varder klok.
6. Uti dens rättfärdigas hus äro ägodelar nog; men uti dens ogudaktigas tilldrägt är förderf.
7. De visas mun utströr god råd; men de dårars hjerta är icke så.
8. Dens ogudaktigas offer är HERRANOM en styggelse; men de frommas bön är honom behagelig.
9. Dens ogudaktigas väg är HERRANOM en styggelse; men den der far efter rättfärdighet, han varder älskad.
10. Det är en ond tuktan, öfvergifva vägen; och den der straff hatar, han måste dö.
11. Helvete och förderf är för HERRANOM; huru mycket mer menniskornas hjerta?
12. En bespottare älskar icke den honom straffar, och går icke till den visa.
13. Ett gladt hjerta gör ett blidt ansigte; men när hjertat bekymradt är, så faller ock modet.
14. Ett klokt hjerta handlar visliga; men de öfverdådige dårar regera dårliga.
15. En bedröfvad menniska hafver aldrig en god dag; men ett godt mod är ett dageligit gästabåd.
16. Bättre är något lite med HERRANS fruktan, än en stor skatt med oro.
17. Bättre är en rätt kål med kärlek, än en gödd oxe med hat.
18. En sticken man kommer träto åstad; men en tålig man stillar kif.
19. Dens latas väg är full med törne; men de frommas väg är väl slät.
20. En vis son fröjdar fadren, och en galen menniska skämmer sina moder.
21. Enom dåra är galenskapen en glädje; men en förståndig man blifver på rätta vägenom.
22. De anslag varda till intet, der icke råd är med; men der månge rådgifvare äro, blifva de beståndande.
23. Det är enom glädje, att man honom skäliga svarar, och ett ord i sinom tid är ganska täckeligit.
24. Lifsens väg leder den visa uppåt, på det han skall undvika helvetet, som nedatill är.
25. HERREN skall nederslå de högfärdigas hus, och stadfästa enkones gränso.
26. De argas anslog äro HERRANOM en styggelse; men ett skäligit tal är täckt.
27. Men girige förstörer sitt eget hus; men den som mutor hatar, han skall lefva.
28. Dens rättfärdigas hjerta betänker, hvad svaras skall; men de ogudaktigas mun utöser ondt.
29. HERREN är långt ifrå de ogudaktiga; men de rättfärdigas bön hörer han.
30. Ett blidt ansigte gläder hjertat; ett godt ryckte gör benen fet.
31. Det öra, som hörer lifsens straff, det skall bo ibland de visa.
32. Den som icke låter sig aga, han gör sig sjelf till intet; men den som straff hörer han varder klok.
33. HERRANS fruktan är en tuktan till vishet, och förr än man till äro kommer, måste man lida.
ORDSPRÅKSBOKEN, 16. CAPITLET
1. En menniska sätter sig väl före i hjertat; men af HERRANOM kommer, hvad tungan tala skall.
2. Hvarjom och enom tyckas hans vägar rene vara; men HERREN allena gör hjertat visst.
3. Befalla HERRANOM din verk, så gå din anslag fram.
4. HERREN gör all ting för sin egen skull; desslikes ock den ogudaktiga till en ondan dag.
5. All högmodig hjerta äro HERRANOM en styggelse, och skola icke ostraffad blifva, om de än alle tillhopa höllo.
6. Genom godhet och trohet varder en missgerning försonad, och genom HERRANS fruktan undflyr man det onda.
7. Om någors mans vägar behaga HERRANOM, så gör han ock hans ovänner tillfrids med honom.
8. Bättre är litet med rättfärdighet, än mycken tilldrägt med orätt.
9. Menniskones hjerta sätter sig sina vägar före; men HERREN allena gifver, att de framgår.
10. Prophetia (är) i Konungens mun; hans mun felar intet i domen.
11. Rätt våg och vigt är af HERRANOM; och all pund i säckenom äro hans verk.
12. Om Konungarna orätt göra, så äro de en styggelse; ty genom rättfärdighet varder Konungssätet fast.
13. Rätt råd behagar Konungenom, och den som rätt råder, han varder älskad.
14. Konungens vrede är dödsens bådskap, och en vis man försonar honom.
15. När Konungens ansigte är ljufligit, det är lifvet, och hans ynnest är såsom ett aftonregn.
16. Tag vishet till dig, ty hon är bättre än guld; och hafva förstånd är ädlare än silfver.
17. De frommas väg flyr det arga, och den sin väg bevarar, han behåller sitt lif.
18. Den som ett nederfall skall få, han varder tillförene högmodig, och stort sinne går för fallet.
19. Bättre är ödmjuk vara med de elända, än utskifta rof med de högfärdiga.
20. Den ena sak visliga företager, han finner lycko, och säll är den som sig förlåter på HERRAN.
21. En förståndig varder berömd for en vis man, och ljuft tal lärer väl.
22. Klokhet är en lefvandes källa honom, som hafver henne; men de dårars tuktan är galenskap.
23. Ett vist hjerta talar klokliga, och lärer väl.
24. Ljuftig ord äro en hannogskaka; de trösta själena, och uppfriska benen.
25. Mångom behagar en väg väl, men hans yttersta drager till döden.
26. Mången man kommer i stor olycko genom sin egen mun.
27. En lösaktig menniska gräfver efter olycko, och i hennes mun brinner eld.
28. En vrång menniska kommer träto åstad, och en lackare gör Förstar oens.
29. En arg menniska lockar sin nästa, och förer honom in på en ondan väg.
30. Den som blinkar med ögonen, han tänker intet godt; och den som biter läpparna, han fullkomnar ondt.
31. Gå hår äro en hederskrona, den på rättfärdighetenes väg funnen varder.
32. En tålig man är bättre än en stark; och den, som råder sitt sinne, är bättre än en som städer vinner.
33. Lotten varder kastad i skötet; men han faller hvart HERREN vill.
ORDSPRÅKSBOKEN, 17. CAPITLET
1. En torr bete, der man låter sig med nöja, är bättre än ett fullt visthus med träto.
2. En klok tjenare skall råda öfver snöplig barn, och skall utskifta arfvet emellan bröder.
3. Såsom elden pröfvar silfret, och ugnen guld, alltså pröfvar HERREN hjertan.
4. En ond menniska aktar uppå onda munnar, och en falsk menniska hörer gerna en skadelig tungo.
5. Den som den fattiga bespottar, han försmäder hans skapare; och den som gläder sig af annars ofärd, han skall icke ostraffad blifva.
6. De gamlas krona äro barnabarn, och barnas ära äro deras fäder.
7. Det står icke en dåra väl att tala om hög ting, mycket mindre en Första, att han gerna ljuger.
8. Gåfva är en ädelsten; hvart man henne bär, så främjar hon väl.
9. Den som synd skyler, han förskaffar vänskap; men den som sakena röjer, han gör Förstar oens.
10. Ord förskräcka mer en förståndigan, än hundrade hugg en dåra.
11. Ett bittert hjerta söker efter att göra skada; men en grufvelig ängel skall komma öfver honom.
12. Bättre är möta en björn, den ungarna borttagne äro, än enom dåra i hans galenskap.
13. Den som vedergäller godt med ondo, af hans hus skall det onda icke återvända.
14. Begynnelse till träto är såsom ett vatten, det sig utskär; haf alltså du kif fördrag, förr än du der inmängd varder.
15. Den som den ogudaktiga dömer godan, och den som fördömer den rättfärdiga, de äro både HERRANOM en styggelse.
16. Hvad skall en dåre med penningar i handene, efter han icke hafver hjerta till att köpa vishet?
17. En vän älskar alltid, och en broder varder rönt i nödene.
18. Det är en dåre, som handena räcker, och går i borgan för sin nästa.
19. Den som kif älskar, han älskar synd; och den sina dörr höga gör, han far efter olycko.
20. Ett vrångt hjerta finner intet godt; och den som en ond tungo hafver, han faller i olycko.
21. En dåre gör sig sjelf sorg, och en dåras fader hafver ingen glädje.
22. Ett gladt hjerta gör lifvet lustigt; men ett bedröfvadt sinne uttorkar benen.
23. Den ogudaktige tager gerna hemliga gåfvor, till att böja rättsens väg.
24. En förståndig man bär sig visliga åt; en dåre kastar ögonen hit och dit.
25. En galen son är sins faders grämelse, och sine modets bedröfvelse, den honom födt hafver.
26. Det är icke godt att man oförrättar den rättfärdiga, eller att man slår Förstan, som rätt regerar.
27. En förnumstig man hafver hof med sitt tal, och en förståndig man håller sin anda.
28. Om en dåre tigde, vorde han ock vis räknad, och förståndig, om han munnen tillhölle.
ORDSPRÅKSBOKEN, 18. CAPITLET
1. Den som lust hafver till att komma tvedrägt åstad, han söker efter träto, ehvar han kan.
2. En dåre hafver icke lust till förstånd, utan till hvad han hafver i hjertat.
3. Der den ogudaktige råder, der kommer föraktelse och försmädelse med hån.
4. Orden uti ens mun äro såsom djup vatten, och vishetenes källa är en full ström.
5. Det är icke godt att se till dens ogudaktigas person, till att nedertrycka den rättfärdiga i domen.
6. Ens dåras läppar komma med kif, och hans mun far efter hugg.
7. Ens dåras mun skämmer sig sjelf, och hans läppar fånga hans egen själ.
8. Ens lackares ord äro hugg, och de gå en genom hjertat.
9. Den som lat är i sitt arbete, han är hans broder som skada gör.
10. HERRANS Namn är ett fast slott; den rättfärdige löper dit, och varder beskärmad.
11. Dens rikas gods är honom en fast stad, och såsom en hög mur allt omkring.
12. Då en skall ett nederfall få, så varder hans hjerta tillförene stolt; och förr än man till äro kommer, måste man lida.
13. Den som svarar förr än han hörer, honom är det en galenskap och skam.
14. Den som ett gladt hjerta hafver, han vet hålla sig uti sitt lidande; men när anden är bedröfvad, hvad kan en lida?
15. Ett förståndigt hjerta vet hålla sig förnufteliga; och de vise höra gerna, att man förnufteliga handlar.
16. Menniskones skänker göra honom rum, och hafva honom fram för de stora herrar.
17. Hvar och en är i förstone i sine sak rätt; men kommer hans nästa dertill, så finner det sig.
18. Lotten stillar träto, och skiljer emellan de mägtiga.
19. En broder, som fast står, han är såsom en fast stad; och de, som för hvarann strida, såsom en bom för ett slott.
20. Enom man varder lönt efter som hans mun talat hafver, och han varder mättad af sina läppars frukt.
21. Döden och lifvet står i tunganes våld; den henne älskar, han får äta af hennes frukt.
22. Den som ena ägta hustru finner, han finner godt, och får välsignelse af HERRANOM.
23. En fattig man talar med ödmjukhet; en rik man svarar stolteliga.
24. En trofast vän älskar mer, och står fastare, än en broder.
ORDSPRÅKSBOKEN, 19. CAPITLET
1. En fattig man, den i sine fromhet vandrar, är bättre än en vrång man med sina läppar, den dock en dåre är.
2. Der man icke med förnuft handlar, der går det intet väl till; och den som snar är på fötterna, han stöter sig.
3. Ens menniskos galenskap förförer hans väg, att hans hjerta emot HERRAN vredgas.
4. Gods gör många vänner; men den fattige varder af sinom vännom förlåten.
5. Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall icke undslippa.
6. Månge vakta uppå Förstans person; och alle äro dens vänner, som skänker gifver.
7. Den fattiga hata alle hans bröder, ja, ock hans vänner draga sig långt ifrå honom; och den som sig uppå ord förlåter, han får intet.
8. Den der klok är, han älskar sitt lif; och den förståndige finner godt.
9. Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall förgås.
10. Dem galna höfves icke väl goda dagar, mycket mindre enom tjenare att råda öfver Förstar.
11. Den der tålig är, han är en klok menniska; och det är honom ärligit, att han odygd öfverse kan.
12. Konungens ogunst är såsom ens ungs lejons rytande; men hans gunst är såsom dagg på gräs.
13. En galen son är sins faders sorg, och en trätosam qvinna ett stadigt drypande.
14. Hus och ägodelar ärfvas af föräldrom; men en förnuftig hustru kommer af HERRANOM.
15. Lathet hafver sömn med sig, och en fåfäng själ skall hunger lida.
16. Den som budet bevarar, han bevarar sitt lif; men den sin väg föraktar, han skall dö.
17. Den som förbarmar sig öfver den fattiga, han lånar HERRANOM; han skall vedergälla honom godt igen.
18. Tukta din son, medan något hopp är; men låt icke dina själ dragas till att döda honom;
19. Ty stor harm kommer skada åstad; derföre låt honom lös, så kan du mer tukta honom.
20. Hör råd, och tag vid tuktan, att du sedan må vis varda.
21. Mång anslag äro uti ens mans hjerta; men HERRANS råd blifver beståndandes.
22. Menniskona pryder hennes välgerning; och en fattig man är bättre än en ljugare.
23. HERRANS fruktan fordrar till lifs; och skall mätt varda, att intet ondt skall hemsöka henne.
24. Den late gömmer sina hand i barmen, och förer henne icke till munnen igen.
25. Slår man bespottaren, så blifver den fåkunnige vis; straffar man en förståndigan, så varder han förnuftig.
26. Den som fadren förlägger, och modrena fördrifver, han är ett skamligit och förbannadt barn.
27. Låt af, min son, att höra den tuktan, som förer ifrå förnuftig Iäro.
28. Ett vrångt vittne bespottar domen; och de ogudaktigas mun uppslukar orätthetena.
29. Bespottarom är straff beredt, och slag på de dårars rygg.
ORDSPRÅKSBOKEN, 20. CAPITLET
1. Vin gör lösaktigt folk, och starka drycker göra buller; den som dertill lust hafver, han varder aldrig vis.
2. Konungens förskräckelse är såsom ens ungs lejons rytande; den honom förtörnar, han syndar emot sitt lif.
3. Det är enom man en ära, att han är utan träto; men de som gerna träta, de äro allesamman dårar.
4. För kölds skull vill den late icke plöja; så måste han i andene tigga och intet få.
5. Rådet uti ens mans hjerta är såsom djup vatten; men en förståndig kan märka, hvad han menar.
6. Månge menniskor varda fromme kallade; men ho skall finna en, den rättsliga from är?
7. En rättfärdig, den i sine fromhet vandrar, hans barnom varder väl gångandes efter honom.
8. En Konung, den på stolenom sitter till att döma, han förskingrar allt argt med sin ögon.
9. Ho kan säga: Jag är ren i mitt hjerta, och klar ifrå mina synder?
10. Mångahanda vigt och mått, både är HERRANOM en styggelse.
11. Man känner ock en dräng på hans väsende, om han from och redelig vara vill.
12. Ett hörande öra, och seende öga, HERREN gör dem båda.
13. Älska icke sömn, att du icke skall fattig varda; låt din ögon vaken vara, så får du bröd nog.
14. Ondt, ondt säger man, då man hafver det; men då det borto är, så rosar man det.
15. Man finner guld och många perlor; men en förnuftig mun är ett ädla klenodium.
16. Tag honom sin kläde bort, som för en annan i borgan går, och panta honom för den okändas skull.
17. Stulet bröd smakar hvarjom och enom väl; men derefter skall honom munnen full varda med hvassa stenar.
18. Anslag bestå, då man förer dem med råd; och krig skall man med förnuft föra.
19. Var unbevarad med den som hemlighet uppenbarar, och med baktalare, och med falskom mun.
20. Den sinom fader och sine moder bannar, hans lykta skall utslockna midt i mörkret.
21. Det arf, der man allt för mycket hastar till det varder på sistone icke välsignadt.
22. Säg icke: Jag vill vedergälla det onda. Förbida HERRAN, han skall hjelpa dig.
23. Mångahanda vigt är HERRANOM en styggelse; och en falsk våg är icke god.
24. Hvars och ens gånger komma af HERRANOM; hvilken menniska förstår sin väg?
25. Det är menniskone en snara, lasta det helga, och sedan söka löfte.
26. En vis Konung förskingrar de ogudaktiga, och låter gå hjulet öfver dem.
27. HERRANS lykta är menniskones ande; han går igenom hela hjertat.
28. Fromhet och sannfärdighet bevara Konungen, och hans säte består genom fromhet.
29. Unga mäns starkhet är deras pris, och de gamlas grå hår är deras prydning.
30. Sår fördrifver det onda, och hela hjertans skada.
ORDSPRÅKSBOKEN, 21. CAPITLET
1. Konungens hjerta är uti HERRANS hand, såsom vattubäcker; och han böjer det hvart han vill.
2. Hvar och en tycker sin väg rättan vara; men HERREN allena gör hjertan viss.
3. Göra väl och rätt är HERRANOM kärare än offer.
4. Högfärdig ögon, och ett stolt sinne, och de ogudaktigas lykta, är synd.
5. En idogs mans anslag draga in ymnoghet; men den som allt för hastig är, han varder fattig.
6. Den som en skatt samkar med lögn, honom skall fela; och han skall falla ibland dem som döden söka.
7. De ogudaktigas röfvande skall förskräcka dem; ty de ville icke göra hvad rätt var.
8. Den en främmande väg går, han är vrångvis; men den som går i sine befallning, hans verk är rätt.
9. Bättre är bo uti en vrå på taket, än med en trätosam qvinna uti ett stort hus.
10. Dens ogudaktigas själ önskar ondt, och unnar sinom nästa intet godt.
11. När bespottaren straffad varder, varda de fåkunnige vise; och när man underviser en visan, så varder han förnuftig.
12. En rättfärdig håller sig visliga emot dens ogudaktigas hus; men de ogudaktige tänka till att göra skada.
13. Den som tillstoppar sin öron för dens fattigas rop, han skall ock ropa, och intet hörd varda.
14. En hemlig gåfva stillar vrede, och en skänk i skötet aldrastörsta ogunst.
15. Det är dem rättfärdiga en glädje, att göra det rätt är; men fruktan blifver dem som illa göra.
16. En menniska, som ifrå klokhetenes väg, hon skall blifva uti de dödas hop.
17. Den som gerna lefver i vällust, han skall blifva fattig; och den der vin och oljo älskar, han varder icke rik.
18. Den ogudaktige måste i dens rättfärdigas stad utgifven varda, och föraktaren för de fromma.
19. Bättre är att bo uti ett öde land, än när en trätosamma och ensinnada qvinno.
20. Uti dens visas hus är en lustig skatt, och olja; men en dåre förtärer det.
21. Den som far efter barmhertighet och godhet, han finner lif, barmhertighet och äro.
22. En vis man vinner de starkas stad, och omstörter hans magt genom hans säkerhet.
23. Den sin mun och tungo bevarar, han bevarar sina själ för ångest.
24. Den som stolt och öfverdådig är, han kallas en lösaktig menniska, den i vredene stolthet bevisar.
25. Den late dör öfver sine önsko; ty hans händer vilja intet göra.
26. Han önskar dagliga; men den rättfärdige gifver, och nekar intet.
27. De ogudaktigas offer är en styggelse; ty det varder i synd offradt.
28. Ett lögnaktigt vittne skall förgås; men den som höra gitter, honom låter man ock tala igen.
29. Den ogudaktige löper igenom med hufvudet; men den der from är, hans väg blifver beståndandes.
30. Ingen vishet, intet förstånd, ingen konst hjelper emot HERRAN.
31. Hästar varda tillredde till stridsdagen; men segren kommer af HERRANOM.
ORDSPRÅKSBOKEN, 22. CAPITLET
1. Rykte är kosteligare än stor rikedom; och ynnest bättre än silfver och guld.
2. Rike och fattige måste vara ibland hvarannan; HERREN hafver gjort dem alla.
3. Den kloke ser det onda, och tager sig vara; de oförnuftige löpa igenom, och få skada.
4. Der man lider i HERRANS fruktan, der är rikedom, ära och lif.
5. Spjut och snaror äro på dens vrångas väg; men den som drager sig der långt ifrå, han bevarar sitt lif.
6. Såsom man vän ett barn, så låter det icke af, då det gammalt varder.
7. Den rike råder öfver de fattiga, och den som borgar, han är hans träl som lånar.
8. Den som orätt sår, han skall uppskära vedermödo, och skall igenom sins ondskos ris förgås.
9. Ett mildt öga varder välsignadt; ty han gifver af sitt bröd dem fattiga.
10. Drif ut bespottaren, så kommer kifvet bort; så vänder igen träta och smälek.
11. Den som ett trofast hjerta hafver, och täckeliga talar, hans vän är Konungen.
12. HERRANS ögon bevara godt råd; men föraktarens ord omstörter han.
13. Den late säger: Ett lejon är ute; jag måtte varda dräpen på gatone.
14. Ens skökos mun är en djup grop; dem HERREN ogunstig är, han faller deruti.
15. Galenskap är i piltens hjerta; men tuktans ris drifver den långt ifrå honom.
16. Den som den fattiga orätt gör, på det hans gods må mycket varda, han skall ock gifva enom rikom, och fattig varda.
17. Böj din öron, och hör de visas ord, och lägg uppå hjertat mina läro.
18. Ty det skall väl bekomma dig, om du dem när dig behåller; och de skola tillsammans genom din mun väl lyckas.
19. Att ditt hopp skall vara intill HERRAN, måste jag dig om sådant dagliga förmana.
20. Hafver jag icke margfaldeliga skrifvit dig före, med råd och läro;
21. På det jag skulle visa dig en vissan grund till sanningena, att du måtte kunna rätteliga svara dem som dig sända?
22. Beröfva icke den fattiga, ändock han fattig är; och undertryck icke den elända i portenom.
23. Ty HERREN skall handla deras sak, och skall förtrycka deras förtryckare.
24. Gif dig icke i sällskap med en vredsam man, och håll dig icke intill en grym man;
25. Att du tilläfventyrs icke lärer hans väg, och får dine själs förargelse.
26. Var icke när dem som sina hand förpligta, och för skuld i borgan gå.
27. Ty om du icke hafver till att betala, så tager man dina säng bort under dig.
28. För icke tillbaka de förra råmärke, som dine fäder gjort hafva.
29. Ser du en man endigan i sin ärende, han skall stå för Konungenom; och skall icke stå för de oädla.
ORDSPRÅKSBOKEN, 23. CAPITLET
1. När du sitter och äter med enom herra, så gif akt uppå, hvad för dig handladt varder;
2. Och sätt en knif på din hals, om du vill behålla lifvet.
3. Önska dig icke af hans mat; ty det är falskt bröd.
4. Möd dig icke till att varda rik, och vänd igen af dina funder.
5. Låt icke din ögon flyga efter det som du icke få kan; ty detsamma gör sig vingar såsom en örn, och flyger upp åt himmelen.
6. Ät icke bröd med en afundsfull, och önska dig icke hans mat;
7. Ty såsom ett spökelse är han innantill. Han säger: Ät och drick; och hans hjerta är dock icke till dig.
8. Dine betar, som du ätit hafver, måste du utspy; och måste din vänliga ord förtappat hafva.
9. Tala icke för ens dåras öron; ty han föraktar dins tals klokhet.
10. För icke tillbaka de förra råmärke, och gack icke in uppå de faderlösas åker;
11. Ty deras förlösare är mägtig; han skall uträtta deras sak emot dig.
12. Gif ditt hjerta till tuktan, och din öron till förnuftigt tal.
13. Låt icke af att tukta pilten; ty om du slår honom med ris, så betorf man icke dräpa honom.
14. Du slår honom med ris; men du friar hans själ ifrå helvetet.
15. Min son, om du vis är, så gläder sig ock mitt hjerta;
16. Och mine njurar äro glade, när dina läppar tala det rätt är.
17. Ditt hjerta följe icke syndarom; utan var dagliga uti HERRANS fruktan.
18. Ty det skall vara dig framdeles godt, och ditt väntande skall icke fela.
19. Hör, min son, och var vis; och styr ditt hjerta in på vägen.
20. Var icke ibland drinkare och slösare;
21. Ty de drinkare och slösare varda fattige, och en sofvare måste rifven kläder bära.
22. Hör din fader, den dig födt hafver, och förakta icke dina moder, då hon gammal varder.
23. Köp sanningena, och sälj icke bort henne; vishet, tuktan och förstånd.
24. Dens rättfärdigas fader gläder sig; och den som en visan födt hafver, han är glad deröfver.
25. Låt din fader och dina moder glädja sig, och glädje sig den dig födt hafver.
26. Gif mig, min son, ditt hjerta, och låt dinom ögom mina vägar behaga.
27. Ty en sköka är en djup grop, och horkonan är en trång grop.
28. Och vaktar hon såsom en röfvare, och de oaktsamma ibland menniskorna samkar hon till sig.
29. Hvar är ve? Hvar är sorg? Hvar är kif? Hvar är klagan? Hvar äro sår utan sak? Hvar äro röd ögon?
30. Nämliga der man dryckenskap öfvar, och kommer till att utdricka hvad inskänkt är.
31. Se icke till vinet, att det så rödt är, och står så dägeligit i glasena, och går lätteliga in;
32. Men på sistone biter det såsom en orm, och stinger såsom en huggorm.
33. Så se din ögon efter andra qvinnor; och ditt hjerta talar oskälig ting;
34. Och du blifver såsom en den der sofver midt i hafvet, och såsom den der sofver ofvanpå en mast.
35. De slå mig, och det gör mig intet ondt; de stöta mig, men jag känner det intet. När skall jag uppvaka, att jag måtte komma till drycks igen?
ORDSPRÅKSBOKEN, 24. CAPITLET
1. Följ icke onda menniskor, och begär icke att vara när dem.
2. Ty deras hjerta står efter skada, och deras läppar råda till ondt.
3. Genom vishet varder ett hus bygdt, och genom förstånd vid magt hållet.
4. Genom skickelig hushållning varda husen full med allahanda kosteliga och härliga rikedomar.
5. En vis man är stark, och en förnuftig man är mägtig af krafter.
6. Ty med råd måste man örlig föra; och der månge rådgifvare äro, der är segren.
7. Vishet är dem galna allt för hög; han tör icke upplåta sin mun i portenom.
8. Den sig sjelfvom skada gör, honom kallar man väl en hufvudskalk.
9. Ens dåras tanke är synd, och en bespottare är en styggelse för menniskomen.
10. Den är icke stark, som i nödene icke fast är.
11. Hjelp dem som man döda vill, och drag dig icke undan för dem som man dräpa vill.
12. Säger du: Si, vi förståt intet; menar du, att den der hjertan vet, märker det icke; och den der på själena akt hafver, känner det icke; och lönar menniskone efter hennes gerningar?
13. Ät, min son, hannog, ty det är godt; och hannogskaka är söt i dinom hals.
14. Alltså lär vishetena för dina själ; när du finner henne, så varder det framdeles väl gåendes, och ditt hopp skall icke fåfängt vara.
15. Vakta icke, såsom en ogudaktig, uppå dens rättfärdigas hus; förspill icke hans hvilo.
16. Ty en rättfärdig faller sju resor, och står åter upp; men de ogudaktige falla uti olycko.
17. Gläd dig icke öfver dins oväns fall, och ditt hjerta fröjde sig icke öfver hans olycka.
18. HERREN måtte det se, och honom det illa behaga, och vända sina vrede ifrå honom.
19. Vredgas icke öfver den onda, och haf icke nit öfver de ogudaktiga.
20. Ty den onde hafver intet till hoppandes, och de ogudaktigas lykta skall utslockna.
21. Min son, frukta HERRAN och Konungen, och blanda dig icke ibland de upproriska.
22. Ty deras förderf skall med hast uppstiga; och ho vet, när begges olycka kommer?
23. Detta kommer ock ifrå de visa. Anse personen i domenom är icke godt.
24. Den som till den ogudaktiga säger: Du äst from; honom banna menniskorna, och folket hatar honom.
25. Men de som straffa honom, de behaga väl; och en rik välsignelse kommer öfver dem.
26. Ett redeligit svar är såsom ett ljuft kyssande.
27. Beställ din ärende ute, och bruka din åker; sedan bygg ditt hus.
28. Var icke vittne utan sak emot din nästa, och bedrag icke med dinom mun.
29. Säg icke: Såsom man gör mig, så vill jag göra igen, och vedergälla hvarjom och enom hans gerning.
30. Jag gick framom dens latas åker, och om dens galnas vingård;
31. Och si, der var icke annat än nässlor på, och stod full med tistel, och muren var omkullfallen.
32. Då jag det såg, lade jag det på hjertat, och skådade, och lärde deraf.
33. Du vill ännu något litet sofva, och ännu något litet sömnig vara, och ännu litet sammanlägga händerna till att hvila;
34. Men din armod skall komma dig, såsom en vandrare, och din fattigdom, såsom en väpnad man.
ORDSPRÅKSBOKEN, 25. CAPITLET
1. Desse äro ock Salomos Ordspråk, hvilka här tillsatt hafva Hiskia män, Juda Konungs.
2. Det är Guds ära ena sak fördölja; men Konungars ära är ena sak utransaka.
3. Himmelen är hög, och jorden djup; men Konungars hjerta är oransakeligit.
4. Man kastar bort slagget ifrå silfret, så varder der ett rent käril utaf.
5. Man kastar ett ogudaktigt väsende bort ifrå Konungenom, så varder hans säte med rättfärdighet befäst.
6. Pråla icke för Konungenom, och träd icke fram der de store stå.
7. Ty det är dig bättre, när man till dig säger: Gack hitupp; än att du skulle för Förstanom förnedrad varda, det din ögon se måste.
8. Var icke hastig till att träta: ty hvad vill du sedan göra, när din nästa dig skämt hafver?
9. Handla dina sak med din nästa, och uppenbara icke ens annars hemlighet;
10. På det att den det hörer icke skall tala dig illa till, och ditt onda rykte icke återvänder.
11. Ett ord i sinom tid taladt är såsom ett gyldene äple uti silfskålom.
12. Den som en visan straffar, och han lyder honom, det är såsom en gyldene örnaring, och ett gyldene halsband.
13. Lika som snököld i andstiden, så är ett troget bådskap honom, som det sändt hafver, och vederqvicker sins herras själ.
14. Den der mycket talar, och håller intet, är såsom ett moln och väder utan regn.
15. Genom tålamod varder en Förste blidkad, och en len tunga stillar hårdhetena.
16. Finner du hannog, så ät så mycket som behöfves af honom, att du icke för mätt varder, och spyr det ut.
17. Drag din fot tillbaka ifrå dins nästas hus; han måste ledas vid dig, och varda dig vred.
18. Den som emot sin nästa falskt vittnesbörd talar, han är ett spjut, svärd och skarp pil.
19. Föraktarens hopp i nödenes tid är såsom en rutten tand, och en oviss fot.
20. Den för ett bedröfvadt hjerta visor qväder, det är såsom en sönderrifven klädnad om vintren, och ättika på krito.
21. Hungrar din ovän, så spisa honom med bröd; törstar han, så gif honom vatten dricka;
22. Ty du samkar kol tillhopa uppå hans hufvud, och HERREN vedergäller dig det.
23. Nordanväder gör storm, och en hemlig tunga gör ett oblidt ansigte.
24. Det är bättre att sitta uti en vrå på taket, än när en trätosamma qvinno i ett stort nus.
25. Ett godt rykte utaf fjerran land är lika som kallt vatten ene törstigo själ.
26. En rättfärdig, som för enom ogudaktigom faller, är såsom en rörd brunn och en förderfvad källa.
27. Den som för mycken hannog äter, det är icke godt; och den svår ting utransakar, det varder honom för svårt.
28. En man, som sin anda icke hålla kan, han är såsom en öppen stad utan murar.
ORDSPRÅKSBOKEN, 26. CAPITLET
1. Lika som snö om sommaren, och regn i andene, så höfves icke enom dåra ära.
2. Lika som en fogel bortfar, och en svala flyger, alltså biter intet en oförtjent banna.
3. Hästenom en gissel, och åsnanom ett betsel, och dåranom ett ris på ryggen.
4. Svara icke dåranom efter hans dårskap, att du honom icke lik varder.
5. Men svara dåranom efter hans dårskap, att han icke skall låta sig tycka, att han är vis.
6. Den ena sak genom ett galet bådskap beställer, han är såsom en halter på fötterna, och tager skada.
7. Såsom enom krympling står att dansa, alltså står enom dåra tala om vishet.
8. Den enom dåra äro tillägger, det är lika som man kastade en ädla sten uppå en stenrösjo.
9. Ett ordspråk uti ens dåras mun är såsom en törneqvist, den uti ens druckens mans hand stinger.
10. En god mästare gör ett ting rätt; men den som en klåpare lejer, honom varder det förderfvadt.
11. Såsom en hund uppäter sina spyor igen, alltså är en dåre som sin galenskap på nytt bedrifver.
12. När du en ser, som sig tycker vis vara, det är mera hopp uppå en dåra, än på honom.
13. Den late säger: Det är ett ungt lejon på vägenom, och ett lejon på gatone.
14. En later vänder sig i sängene, lika som en dörr på dörrajernen.
15. Den late gömmer sina hand i barmen, och det varder honom tungt, att han skall bära henne åt munnen.
16. En later tycker sig visare vara än sju, som seder lära.
17. Den som framgår, och blandar sig uti annars kif, han är lika som en, den der drager en hund med öronen.
18. Lika som en hemliga med skott och pilar skjuter, och dräper;
19. Alltså gör en falsk menniska med sin nästa, och säger sedan: Det var mitt skämt.
20. Då intet mer ved är, slocknar elden; och när klaffaren är borta, vänder trätan åter.
21. Såsom kolen glöd, och veden eld, alltså kommer en trätosam man kif åstad.
22. Klaffarens ord äro såsom hugg, och de gå igenom hjertat.
23. En förgiftig mun, och ondt hjerta, är såsom en lerpotta med silfslagg öfverdragen.
24. Fienden varder känd vid sitt tal, och när han nalkas, far han med falskhet.
25. Då han smeker med sitt mjuka tal, tro honom intet; ty sju styggelser äro uti hans hjerta.
26. Den som hat hemliga håller, till att göra skada, hans ondska skall den meniga man uppenbar varda.
27. Den ena grop gör, han skall falla deruti; och den en sten välter, uppå honom skall han komma.
28. En falsk tunga hatar den henne straffar, och en smeken mun kommer förderf åstad.
ORDSPRÅKSBOKEN, 27. CAPITLET
1. Beröm dig icke af morgondagen; ty du vetst icke hvad i dag hända kan.
2. Låt en annan lofva dig, och icke din mun; en främmande, och icke dina egna läppar.
3. Stenen är svår, och sanden är tung; men ens dåras vrede är svårare än de både.
4. Vrede är en grym ting, och harm är en storm; och ho kan bestå för afund?
5. Uppenbara straff är bättre än hemlig kärlek.
6. Älskarens slag äro trofast; men hatarens kyssande bedrägeligit.
7. En mätt själ trampar väl på hannogskakona; men ene hungrogo själ är allt bittert sött.
8. Såsom en fogel, den ifrå sitt näste viker, alltså är den som ifrå sitt rum viker.
9. Hjertat fröjdar sig af salvo och rökverk; men en vän är behagelig för själenes råds skull.
10. Din vän och dins faders vän förlåt icke, och gack icke uti dins broders hus, när dig illa går; ty en granne vid handena är bättre, än en broder långt borto.
11. Var vis, min son, så gläder sig mitt hjerta, så vill jag svara honom, som mig försmäder.
12. En vis man ser det onda, och gömmer sig undan; men de fåkunnige gå derigenom, och få skada.
13. Tag honom sin klädnad bort, som för en annan i borgan går, och panta honom för dens främmandes skull.
14. Den sin nästa med höga röst välsignar, och står bittida upp, det varder honom för en banno räknadt.
15. En trätosam qvinna, och ett stadigt drypande då fast regnar, varda väl vid hvarannan liknad.
16. Den henne uppehåller, han håller väder, och vill fatta oljona med handene.
17. En knif hvetter den andra, och en man den andra.
18. Den sitt fikonaträ bevarar, han äter frukten deraf; och den sin herra bevarar, han varder ärad.
19. Lika som skuggen i vattnet är emot ansigtet; alltså är ens menniskos hjerta emot den andra.
20. Helvetet och förderfvet varda aldrig full, och menniskornas ögon varda ock aldrig mätt.
21. En man varder igenom rosarens mun bepröfvad, såsom silfret i degelen, och guldet i ugnen.
22. Om du stötte en dåra i mortare, med stötare, såsom gryn, så går dock hans galenskap icke ifrå honom.
23. Tag vara uppå ditt får, och låt vårda dig om din hjord;
24. Ty gods varar icke evinnerliga, och kronan varar icke till evig tid.
25. Gräset är uppgånget, och hö är för handene, och på bergen varda örter församlade.
26. Lamben kläda dig, och bockarna gifva dig åkerhyrona.
27. Du hafver getamjölk nog till dins hus spis, och till dina tjenarinnors födo.
ORDSPRÅKSBOKEN, 28. CAPITLET
1. Den ogudaktige flyr, och ingen jagar honom; men den rättfardige är frimodig, såsom ett ungt lejon.
2. För landsens synders skull varda många förvandlingar i Förstadömen; men för deras skull, som förståndige och förnuftige äro, blifva de länge.
3. En armling, som de fattiga oförrättar, är såsom väta, den fruktena förderfvar.
4. De som lagen öfvergifva, lofva den ogudaktiga; men de som bevara lagen, äro dem ogunstige.
5. Onde menniskor akta intet uppå rätt; men de som efter HERRAN fråga, de akta uppå all ting.
6. Bättre är en fattig, den i sine fromhet vandrar, än en rik man, den i vrångom vägom går.
7. Den der lagen bevarar, han är ett förståndigt barn; men den som slösare uppehåller, han skämmer sin fader.
8. Den sitt gods förmerar med ocker och vinning, han församlar det dem fattigom till nytto.
9. Den sitt öra afvänder till att höra lagen, hans bön är en styggelse.
10. Den som de fromma förförer in uppå en ond väg, han varder i sina grop fallandes; men de fromme skola det goda ärfva.
11. En rik man tycker, att han är vis; men en fattig förståndig märker honom.
12. När de rättfärdige hafva öfverhandena, så går det ganska väl till; men när ogudaktige uppkomma, så varder en omvändning i folkena.
13. Den sina missgerning nekar, honom varder icke väl gångandes; men den henne bekänner och öfvergifver, han skall få barmhertighet.
14. Säll är den som städse fruktar; men den som halsstyf är, han faller i olycko.
15. En ogudaktig, som öfver ett fattigt folk regerar, han är ett rytande lejon, och en girig björn.
16. När en Förste utan förstånd är, så sker mycken orätt; men den der girighet hatar, han skall länge lefva.
17. En menniska, som uppå ens själs blod orätt gör, han varder icke behållen, det han än i kulona fore.
18. Den der i fromhet vandrar, han blifver vid sig; men den en ond väg går, han måste engång falla.
19. Den sin åker brukar, han skall få bröd nog; men den der far efter att gå fåfäng, han skall få fattigdom nog.
20. En trofast man varder mycket välsignad; men den der fiker efter att varda rik, han skall icke oskyldig blifva.
21. Anse personen är icke godt; ty han gjorde väl illa för ett stycke bröd.
22. Den som hastar efter rikedom, och är nidsk, han vet icke, att honom skall nöd uppåkomma.
23. Den ena mennisko straffar, han skall sedan ynnest finna, mer än den der smekrar.
24. Den som tager ifrå fader eller moder, och säger: Det är icke synd; han är förderfvarens stallbroder.
25. En högmodig man uppväcker träto; men den som förlåter sig uppå HERRAN, han varder fet.
26. Den sig uppå sitt hjerta förlåter, han är en dåre; men den som går med vishet, han skall friad varda.
27. Den som den fattiga gifver, honom skall intet fattas; men den som sin ögon afvänder, med honom skall det fast tillbakagå.
28. När de ogudaktige uppkomma, så förgömmer sig folket; men när de förgås, så varda de rättfärdige månge.
ORDSPRÅKSBOKEN, 29. CAPITLET
1. Hvilken som emot straff genstörtig är, han skall med hast förderfvad varda, utan all hjelp.
2. När de rättfärdige månge äro, så glädes folket; men när den ogudaktige regerar, så suckar folket.
3. Den som vishet älskar, han gläder sin fader; men den som skökor uppehåller, han mister sina ägodelar.
4. En Konung upprätter landet genom rätt; men en girig förderfvar det.
5. Den som smekrar med sin nästa, han utbreder ett nät för hans fötter.
6. När en ond syndar, besnärjer han sig sjelf; men en rättfärdig fröjdar sig, och hafver glädje.
7. Den rättfärdige känner den fattigas sak; den ogudaktige aktar ingen förnuft.
8. De bespottare föra en stad i olycko; men de vise stilla vrede.
9. När en vis med en dåra till handel kommer, han vare vred eller glad, så hafver han dock ingen ro.
10. De blodgirige hata den fromma; men de rättfärdige vårda sig om hans själ.
11. En dåre gjuter sin anda allan ut; men en vis man håller tillbaka.
12. En herre, som till lögn lust hafver, hans tjenare äro alle ogudaktige.
13. Fattige och ockrare bo ibland hvarannan; begges deras ögon upplyser HERREN.
14. En Konung, som de fattiga troliga dömer, hans säte blifver evigliga beståndandes.
15. Ris och straff gifver vishet; men ett barn, som hafver sjelfsvåld, skämmer sina moder.
16. Der månge ogudaktige äro, der äro många synder; men de rättfärdige skola se deras fall.
17. Tukta din son, så skall han vederqvicka dig, och göra dine själ vällust.
18. När Prophetien ute är, så förskingras folket; men väl är honom, som lagen vid magt håller.
19. En tjenare låter icke näpsa sig med ordom; förty, om han än förstår det, så tager han sig dock intet deraf.
20. Ser du en, som snar är till att tala, det är mera hopp uppå en dåra, än uppå honom.
21. Om en tjenare varder af ungdom kräseliga hållen, så vill han sedan vara en herre.
22. En vredsam man kommer träto åstad, och en harmse man gör många synder.
23. Menniskones högfärd skall omstörta henne; men ära skall upphöja den ödmjuka.
24. Den som med tjufvar del hafver, hörer bannas; och säger icke till, han hatar sitt lif.
25. Den som rädes för menniskom, han kommer på fall; men den som sig förlåter uppå HERRAN, han varder beskyddad.
26. Månge söka ens Förstas ansigte; men hvars och ens dom kommer af HERRANOM.
27. En orättfärdig man är dem rättfärdigom en styggelse; och den som på en rätt väg är, han är dens ogudaktigas styggelse.
ORDSPRÅKSBOKEN, 30. CAPITLET
1. Detta är Agurs, Jake sons, ord, lära och tal; dens mansens, till Ithiel, ja till Ithiel och Uchal.
2. Ty jag är den aldragalnaste, och menniskors förstånd är icke när mig.
3. Jag hafver icke lärt vishet; och hvad heligt är, vet jag icke.
4. Hvilken far upp till himmelen, och neder? Ho fattar vädret i sina händer? Ho binder vattnet uti ett kläde? Ho hafver stadfäst alla verldenes ändar? Huru heter han? Och huru heter hans Son? Vetst du det?
5. All Guds ord äro genomluttrad, och äro en sköld dem som tro uppå honom.
6. Lägg intet till hans ord, att han icke skall straffa dig, och du varder lögnaktig funnen.
7. Tu ting bedes jag af dig, att du dock icke ville neka mig dem, förr än jag dör:
8. Afguderi och lögn låt vara långt ifrå mig; fattigdom och rikedom gif mig icke, men låt mig min afskilda del af spis få.
9. Jag måtte eljest, om jag alltför mätt vorde, neka och säga: Ho är HERREN? eller, om jag alltför fattig vorde, måtte stjäla, och förtaga mig på mins Guds Namn.
10. Förråd icke tjenaren för hans herra, att han icke bannar dig, och du kommer i skuld.
11. Det är ett slägte, som banna sin fader, och icke välsigna sina moder;
12. Ett slägte, som sig tycker rent vara, och äro dock icke ifrå sinom träck rene tvagne;
13. Ett slägte, som sin ögon högt upphäfva, och sin ögnahvarf högt upphålla;
14. Ett slägte, som hafver svärd för tänder, hvilke med sina oxlatänder uppfräta och förtära de elända i landena, och de fattiga ibland menniskorna.
15. Iglen har två döttrar: Bär hit, Bär hit. Tre ting stå icke till att mätta, och det fjerde säger icke: Det är nog:
16. Helvetet, en ofruktsam qvinnos lif; jorden varder icke af vattnet mätt; och elden säger icke: Det är nog.
17. Ett öga, som bespottar fadren, och försmår att lyda modrene, det måste korparna vid bäcken uthugga, och de unga örnar uppfräta.
18. Tre ting äro mig förunderlige, och det fjerde vet jag icke:
19. Örnens väg i vädret; ormens väg på hälleberget; skeppets väg midt i hafvet; och ens mans väg till ena pigo.
20. Alltså är horkonones väg; hon uppsluker, och stryker sig om munnen, och säger: Jag hafver intet illa gjort.
21. Ett land varder igenom tre ting oroligit, och det fjerde kan det icke fördiaga:
22. En tjenare, då han Konung varder; en dåre, då han alltför mätt är;
23. En vanartig, då hon gift varder; och en tjenarinna, då hon sina frues artving varder.
24. Fyra äro små ting på jordene, och klokare än de vise:
25. Myrorna, ett svagt folk, likväl skaffa de om sommaren sin spis;
26. Kuniler, ett svagt folk, likväl göra de sitt hus i bergsklippomen;
27. Gräshoppor hafva ingen Konung, likväl draga de ut med hela hopar;
28. Spindelen virkar med sina händer, och är i Konungapalats.
29. Tre ting hafva en skön gång, och det fjerde går väl:
30. Lejonet mägtigt ibland djuren, och vänder icke tillbaka för någrom;
31. En vedehund med starka länder; och en vädur; och en Konung, dem ingen sig emotsätta tör.
32. Hafver du varit fåvitsk, och upphäfvit dig, och haft ondt för händer, så lägg handena på munnen.
33. Då man mjölk kärnar, gör man der smör utaf; och den der näsona trycker, han tvingar der blod ut; och den der vrede uppväcker, han tvingar der träto ut.
ORDSPRÅKSBOKEN, 31. CAPITLET
1. Detta är Konung Lemuels ord, den lära, som honom hans moder lärde.
2. Ack! min utkorade; ack! du mins lifs son; ack! min önskade son.
3. Låt icke qvinnor få dina förmågo, och gack icke de vägar, der Konungar förderfva sig på.
4. O! icke Konungom, Lemuel; gif icke Konungom vin dricka, eller Förstom starka drycker;
5. Att de icke dricka, och förgäta rätthetena, och förvända de elända menniskors sak.
6. Gif starka drycker dem som förgöras skola, och vin bedröfvadom själom;
7. Att de måga dricka, och förgäta sina vedermödo, och icke mer ihågkomma sin jämmer.
8. Låt din mun upp för de dumbar, och för allas deras sak, som förlåtne äro.
9. Låt din mun upp, och döm rätt, och hämnas den elända och fattiga.
10. Hvilkom en dygdelig qvinna beskärd är, hon är mycket ädlare, än aldrakosteligaste perlor.
11. Hennes mans hjerta tör förlåta sig uppå henne, och bergning skall honom icke fattas.
12. Hon gör honom ljuft, och icke ledt, i alla sina lifsdagar.
13. Hon brukar sig på ull och lin, och arbetar gerna med sina händer.
14. Hon är såsom ett köpmanskepp, som sina bergning fjerranefter hemtar.
15. Hon står om nattene upp, och gifver sitt husfolk mat, och sina tjenarinnor deras del.
16. Hon tänker på en åker, och köper honom; och planterar en vingård af sina händers frukt.
17. Hon gjordar sina länder fast, och stärker sina armar.
18. Hon märker, hvar hennes handel kan hafva förkofring; hennes lykta utsläckes icke om nattena.
19. Hon räcker ut sina hand till rocken, och hennes finger fatta tenen.
20. Hon utsträcker sina händer till den fattiga, och räcker sina hand dem torftiga.
21. Hon fruktar icke sino huse för snö; ty hela hennes hus hafver dubbel kläder.
22. Hon gör sig täcken; hvitt silke, och purpur är hennes kläde.
23. Hennes man är prisad i portomen, när han sitter när landsens äldsta.
24. Hon gör en kjortel, och säljer honom; ett bälte får hon krämarenom.
25. Hennes prydning är, att hon renlig och flitig är; och framdeles skall hon le.
26. Hon upplåter sin mun med vishet, och på hennes tungo är täckelig lära.
27. Hon ser till, huru det i hennes hus tillstår, och äter icke sitt bröd i lättja.
28. Hennes söner komma upp, och prisa henne saliga; hennes man lofvar henne.
29. Många döttrar samka rikedom; men du öfvergår dem alla.
30. Täckeligt och dägelig vara är intet; en qvinna, som HERRAN fruktar, den skall man lofva.
31. Hon skall rosad varda af sina händers frukt, och hennes gerningar skola lofva henne i portomen.
