HEBREERNA, 1. CAPITLET
Christus sanner Gud, och högre än Änglarne.
1. Fordom talade Gud ofta, och i mångahanda måtto, till fäderna, genom Propheterna;
2. På det yttersta i dessa dagar hafver han talat till oss genom Sonen; hvilken han satt hafver till arfvinga öfver all ting; genom hvilken han ock verldena gjort hafver;
3. Hvilken, efter han är hans härlighets sken, och hans väsendes rätta beläte, och bär all ting med sitt kraftiga ord, och hafver rensat våra synder genom sig sjelf, sitter han på majestätsens högra sido i höjdene;
4. Så mycket bättre vorden än Änglarne, som han för dem högre Namn ärft hafver.
5. Ty till hvilken af Änglarna hafver han någon tid sagt: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig? Och åter: Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son?
6. Och åter, då han införer den förstfödda i verldena, säger han: Och alle Guds Änglar skola tillbedja honom.
7. Men om Änglarna säger han: Han gör sina Änglar andar, och sina tjenare eldslåga.
8. Men till Sonen: Gud, din stol varar ifrån evighet till evighet; dins rikes spira är en rättvis spira.
9. Du hafver älskat rättfärdighetena, och hatat orättfärdighetena; derföre hafver Gud, din Gud smort dig med glädjens oljo, mer än dina medbröder.
10. Och du, Herre, grundade jordena af begynnelsen, och himlarna äro dina händers verk.
11. De skola förgås; men du skall blifva, och de skola alle föråldras såsom ett kläde;
12. Och såsom en klädnad skall du förvandla dem, och de varda förvandlade; men du blifver densamme, och din år hafva ingen ända.
13. Men till hvilken af Änglarna hafver han någon tid sagt: Sätt dig på mina högra hand, tilldess jag lägger dina fiendar dig till en fotapall?
14. Äro de icke allesammans tjensteandar, utsände till tjenst för deras skull, som salighetena ärfva skola?
HEBREERNA, 2. CAPITLET
Nya Testamentets lära. Christi höghet, mandom.
1. Derföre skole vi dess bätter taga vara på det oss sagdt är, att vi tilläfventyrs icke förderfves.
2. Ty vardt det ordet fast, som genom Änglarna taladt var; och all öfverträdelse och olydighet hafver fått sin rätta lön;
3. Huru skole vi undfly, om vi sådana salighet icke akte? hvilken, sedan hon först predikad vardt af Herranom, är kommen in på oss, af dem som det hört hade;
4. Och Gud hafver gifvit vittnesbörd dertill med tecken, under, och mångahanda krafter och med den Helga Andas utskiftelse, efter hans vilja.
5. Ty han hafver icke undergifvit Änglomen den tillkommande verldena, der vi om tale.
6. Men en betygar enstäds, och säger: Hvad är menniskan, att du tänker på honom; eller menniskones Son, att du söker honom?
7. Du hafver en liten tid låtit honom öfvergifven vara af Änglarna; med äro och pris hafver du krönt honom, och satt honom öfver dina händers verk;
8. All ting hafver du lagt under hans fötter. I det han nu all ting hafver honom underlagt, hafver han intet undantagit, det honom icke underlagdt är. Dock se vi icke ännu all ting vara honom underlagd.
9. Men Jesum, som en liten tid hafver öfvergifven varit af Änglarna, se vi, för dödsens lidandes skull, krönt vara med äro och pris; på det han af Guds nåd skulle smaka döden för alla.
10. Ty det höfde honom, för hvilkens skull all ting äro, och genom hvilken all ting äro, den der mång barn till härlighet fört hade, att han deras salighets höfdinga skulle, genom lidande, fullkommen göra.
11. Efter den som helgar, och de som helgade varda, äro alle af enom; derföre skämmes han ock icke kalla dem bröder;
12. Sägandes: Jag vill förkunna ditt Namn minom brödrom, och midt i församlingen prisa dig;
13. Och åter: Jag vill sätta min tröst till honom; och åter: Si, jag och barnen, som Gud mig gifvit hafver.
14. Efter barnen hafva kött och blod, är ock han dess delaktig vorden; på det han skulle genom döden nederlägga honom, som döden i våld hade, det är djefvulen;
15. Och göra dem fri, som i allt sitt lefverne, genom dödsens räddhåga, måste trälar vara.
16. Ty han tager ingenstäds på sig Änglarna; utan Abrahams säd tager han på sig.
17. Derföre måste han i all stycke vara bröderna lik; på det han skulle vara barmhertig, och en trogen öfverste Prest för Gudi, att försona folkens synder.
18. Ty deraf att han vardt pint och frestad, kan han hjelpa dem som frestas.
HEBREERNA, 3. CAPITLET
Christus mer än Mose. Blif stadig i hans lära.
1. Derföre, I helige bröder, som delaktige ären uti den himmelska kallelsen, akter på Apostelen, och öfversta Presten, den vi bekännom, Christum Jesum;
2. Hvilken trogen är honom, som honom gjort hafver, såsom ock Moses, i allt hans hus;
3. Så mycket större äro värd än Moses, som han hafver större äro, som huset byggde, än sjelfva huset.
4. Ty hvart och ett hus bygges af någon; men Gud är den, som all ting gjort hafver.
5. Och Moses var trogen i allt hans hus, såsom en tjenare, de ting till vittnesbörd, som framdeles yppas skulle;
6. Men Christus, såsom en Son, i sitt hus; hvilket hus vi ärom, om vi annars förtröstningen, och hoppsens berömmelse, intill ändan fast behålle.
7. Derföre, såsom den Helge Ande säger: I dag, om I fån höra hans röst,
8. Så förhärder icke edor hjerta; såsom skedde i vredene på frestelsedagen, i öknene;
9. Då edre fäder frestade mig; de bepröfvade, och sågo min verk, i fyratio år.
10. Derföre vardt jag vred på detta slägtet, och sade: Alltid fara de ville med hjertat; men de visste icke mina vägar;
11. Så att jag ock svor i mine vrede: De skola icke komma uti mina rolighet.
12. Ser till, käre bröder, att tilläfventyrs uti någon edra icke är ett argt och otroget hjerta, som träder ifrå lefvandes Gud.
13. Utan förmaner eder sjelfva alla dagar, så länge det nämnes: I dag; att ingen ibland eder blifver förhärd, genom syndenes bedragelse.
14. Ty vi äre delaktige vordne af Christo; om vi annars trona, som vi begynt hafve, fast behålle intill ändan.
15. Emedan det sägs: I dag, om I fån höra hans röst, så förhärder icke edor hjerta, såsom skedde i vredene.
16. Ty somlige, som henne hörde, förtörnade honom; men icke alle, som farne voro utaf Egypten, genom Mosen.
17. Men hvilkom var han vred i fyratio år? Var han icke dem som syndat hade, hvilkas kroppar förföllo i öknene?
18. Men hvilkom svor han då, att de icke skulle komma in i hans rolighet, utan dem otrognom?
19. Och vi sem, att de icke kunde ingå, för otrones skull.
HEBREERNA, 4. CAPITLET
Skynda till bättring. Ordets kraft.
1. Så låt oss nu frukta, att vi icke försumme det löfte, som är, att vi skole ingå i hans rolighet; och att ibland oss icke någor tillbakablifver.
2. Ty det är ock oss förkunnadt, så väl som dem; men det halp dem intet att de hörde ordet; efter de, som hörde, satte der icke tro till.
3. Ty vi, som trom, ingåm i rolighetena, som han sade: Såsom jag svor i mine vrede, de skola icke ingå i mina rolighet; der dock de verk fullbordad voro af verldenes begynnelse.
4. Ty han sade enstäds om den sjunde dagen alltså: Och Gud hvilade på sjunde dagen af all sin verk;
5. Och åter nu här: De skola icke ingå i min rolighet.
6. Efter det är ännu för handene, att somlige skola der ingå, och de, som det i förstone bebådadt vardt, äro icke komne dertill, för otrons skull;
7. Lägger han åter en dag före, efter så lång tid, och säger genom David: I dag, såsom sagdt är, i dag, om I hören hans röst, så förhärder icke edor hjerta.
8. Ty om Josue hade kommit dem till rolighet, hade han ingalunda om en annan dag sedan sagt.
9. Derföre står Guds folke en rolighet tillbaka.
10. Ty den som ingången är uti hans rolighet, han hafver ock fått hvilo af sin verk, såsom Gud af sin.
11. Så vinnläggom oss nu, att vi mågom inkomma uti denna roligheten, på det icke någor skall falla uti samma otros efterdömelse.
12. Ty Guds ord är lefvandes och kraftigt, och skarpare än något tveeggadt svärd: och går igenom, tilldess det åtskiljer själ och anda, och märg och ben; och är en domare öfver tankar och hjertans uppsåt.
13. Och för honom är intet kreatur osynligit; utan all ting äro blott och uppenbar för hans ögon; om honom tale vi.
14. Efter vi nu hafve en stor öfversta Prest, Jesum, Guds Son, som i himmelen faren är, så låt oss hålla bekännelsen.
15. Ty vi hafve icke en öfversta Prest, som icke kan varkunna sig öfver vår svaghet; utan den som frestad är i all ting, lika som vi, dock utan synd.
16. Derföre låt oss trösteliga framgå till Nådastolen; att vi måge få barmhertighet, och finna nåd, på den tid oss hjelp behöfves.
HEBREERNA, 5. CAPITLET
Christi kallelse till Presterskapet.
1. Förty hvar och en öfverste Prest, den af menniskom uttags, han varder satt för menniskorna, i de ting som Gudi på röra, att han skall offra gåfvor och offer för synderna.
2. Den der kan varkunna sig öfver dem, som fåkunnige äro och ville fara; efter han är ock sjelf belagd med svaghet.
3. Derföre måste han ock, såsom för folket, så ock för sig sjelf offra, för synder.
4. Och ingen tager sig sjelf äro; utan den som ock kallad varder af Gudi, lika som Aaron.
5. Så hafver ock icke Christus gjort sig sjelf härligan, att han skulle varda öfverste Prest; utan den, som sade till honom: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig;
6. Såsom han ock annorstäds säger: Du äst en Prest i evig tid, efter Melchisedeks sätt;
7. Och hafver på sins kötts dagar offrat bön och åkallan, med starkt rop och tårar till honom, som honom frälsa kunde ifrå döden; och vardt bönhörd, derföre att han höll Gud i vördning.
8. Och ändå han var Guds Son, hafver han dock af thy han led lärt lydno.
9. Och då han fullkommen vardt, blef han allom dem, som honom lyda, en orsak till evig salighet;
10. Kallad af Gudi en öfverste Prest, efter Melchisedeks sätt.
11. Derom vi hade väl mycket tala; men det är svårt, efter I ären så oförståndige;
12. Och I, som längesedan skulle varit lärare, behöfven åter att man lärer eder de första bokstäfverna af Guds ord; och att man gifver eder mjölk, och icke stadig mat.
13. Ty hvem man ännu mjölk gifva måste, han är oförfaren i rättfärdighetenes ord; ty han är ett barn.
14. Men dem, som fullkomne äro, tillhörer stadig mat, de som genom vanan öfvade äro i sinnen, till att åtskilja godt och ondt.
HEBREERNA, 6. CAPITLET
Affalls fara. Hoppets, ordet kraft.
1. Derföre vilje vi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett Christeligit lefverne, och taga det före som till fullkomligheten drager; icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till trona på Gud;
2. Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den eviga domen.
3. Och det vilje vi göra, om Gud annars det tillstäder.
4. Ty det är omöjeligit att de, som en gång upplyste äro, och smakat hafva den himmelska gåfvan, och delaktige vordne äro af den Helga Anda;
5. Och smakat hafva det goda Guds ord, och den tillkommande verldenes kraft;
6. Om de affalla, och på nytt sig sjelfvom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring.
7. Ty jorden, som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqväma örter som henne bruka, hon får välsignelse af Gudi;
8. Men den törn och tistel bär, hon är odugelig, och närmast förbannelsen; hvilkens ändalykt är, att hon skall brännas.
9. Men vi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det salighetene närmer är; ändock vi så talom.
10. Ty Gud är icke orättvis, att han förgäter edra gerning och arbete i kärlekenom, som I bevisat hafven på hans Namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen.
11. Men vi begäre, att hvar och en af eder den samma flit bevisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan;
12. Att I icke tröge blifven, utan deras efterföljare, som genom trona och långmodighet få det arf, som utlofvadt är.
13. Ty när Gud lofvade Abrahe, då han ingen större hade der han vid svärja kunde, svor han vid sig sjelf,
14. Och sade: Sannerliga, jag vill välsigna dig, och föröka dig.
15. Och så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofvadt var.
16. Ty menniskorna svärja vid den der större är än de, och dem emellan blifver en ände på alla trätor, om det stadfäst blifver med en ed.
17. Men då Gud ville rikeliga bevisa arfvingomen till löftet sins uppsåts fasthet, lade han der en ed uppå;
18. Att vi genom tu ovikelig ting, i hvilkom omöjeligit är att Gud ljuga skulle, ena starka tröst hafva skullom, vi som dertill flytt hafve, att vi måtte få det hopp som tillbudet är;
19. Hvilket vi hålle, såsom ett säkert och fast vår själs ankare; det ock ingår intill det som innanför förlåten är;
20. Dit Förelöparen för oss ingången är, Jesus, en öfverste Prest vorden till evig tid, efter Melchisedeks sätt.
HEBREERNA, 7. CAPITLET
Christi Presterskap likt, olikt det Levitiska.
1. Denne Melchisedek var Konung i Salem, högsta Guds Prest; den Abrahe mötte, då han igenkom ifrå den Konungaslagtning, och välsignade honom;
2. Hvilkom ock Abraham gaf tionde af all ting. Först uttolkas han, rättvisones Konung; men sedan är han ock Salems Konung, det är fredsens Konung;
3. Utan fader, utan moder, utan slägt; och hafver hvarken begynnelse på dagarna, eller ända på lifvet; men han är lik vorden vid Guds Son, och blifver Prest i evighet.
4. Men ser, huru stor den är, som ock Abraham Patriarchen gaf tionde af bytet.
5. Men Levi söner, då de Presterskapet anamma, hafva befallning taga tiond af folket, det är, af sina bröder, efter lagen; ändå de ock af Abrahams länder komne äro.
6. Men den, hvilkens slägte icke räknas ibland dem, han tog tiond af Abraham, och välsignade honom som löftet hade.
7. Nu nekar det ingen, att det som mindre är, tager välsignelse af det som större är.
8. Och här taga de menniskor tiond, som dödelige äro; men der han, som betygas om, att han lefver.
9. Och, om jag så säga skall: Levi, som tiondena plägar taga, vardt ock tiondad i Abraham;
10. Ty han var ändå i sins faders länder, då Melchisedek honom mötte.
11. Är nu fullkomlighet skedd genom det Levitiska Presterskapet, ty derunder fick folket lagen; hvad behöfde sägas, att en annar Prest uppkomma skulle, efter Melchisedeks sätt, och icke efter Aarons sätt?
12. Ty der Presterskapet förvandladt varder, der måste ock lagen förvandlas.
13. Ty den som detta sägs om, är af ett annat slägte, af hvilko aldrig någor skötte altaret.
14. Ty det är ju uppenbart, att vår Herre är kommen af Juda slägte; till hvilkens slägte Moses intet talat hafver om Presterskapet.
15. Och är det ännu klarare, medan en annar Prest efter Melchisedeks sätt uppkommer;
16. Hvilken icke är gjord efter köttslig budords lag, utan efter oändelig lifs kraft.
17. Ty han betygar: Du äst en Prest evinnerliga, efter Melchisedeks sätt.
18. Ty dermed sker, att den förra lag afkommer, för hennes svaghet och onyttos skull.
19. Ty lagen kunde intet göra fullkomligit; och varder ett bättre hopp infördt, genom hvilket vi nalkoms Gudi.
20. Och så mycket mer, att det icke skedde utan ed; ty de förre äro utan ed Prester vordne;
21. Men denne med ed, genom den som sade till honom: Herren svor, och det skall icke ångra honom: Du äst en Prest evinnerliga, efter Melchisedeks sätt.
22. Så mycket bättre Testament hafver Jesus uträttat.
23. Och de förre äro månge Prester vordne; derföre att döden lät dem icke blifva;
24. Men denne, efter han blifver evinnerliga, hafver ett oförgängeligit Presterskap.
25. Hvarföre han ock kan evinnerliga saliga göra dem, som genom honom komma till Gud, och lefver alltid, och beder alltid för dem.
26. Ty en sådana öfversta Prest höfdes oss hafva, den der helig vore, oskyldig, obesmittad, skild ifrå syndare, och högre än himmelen;
27. Hvilken icke dageliga behöfde, såsom de andre öfverste Prester, först för sina egna synder offra, och sedan för folkens synder; ty han gjorde det ena reso, då han sig sjelf offrade.
28. Ty lagen sätter menniskor till öfversta Prester, som svaghet hafva; men edsens ord, som efter lagen sagdt är, det sätter Sonen evig och fullkomlig.
HEBREERNA, 8. CAPITLET
Det Nya Testamentet bättre än det Gamla.
1. Men summan af det vi tale är detta; Vi hafvom en sådan öfversta Prest, som sitter på högra handen på majestätsens stol i himmelen;
2. Och är en skaffare öfver de heliga håfvor, och öfver det sannskyldiga tabernaklet, hvilket Gud upprest hafver, och ingen menniska.
3. Ty hvar och en öfverste Prest varder skickad till att offra gåfvor och offer; derföre är det af nöden, att denne ock något hafver, det han offra skall.
4. Hvar han nu vore på jordene, så vore han icke Prest; der Prester äro, de der efter lagen offra gåfvor;
5. Hvilke tjena eftersynene, och skugganom till de himmelska ting; såsom Mose af Gudi svaradt vardt, då han skulle fullkomna tabernaklet: Se till, sade han, att du gör allt efter den eftersyn, som dig vist är på berget.
6. Men nu hafver han fått ett bättre ämbete, såsom han ens bättre Testaments Medlare är; det ock på bättre löfte satt är.
7. Ty om det första hade varit ostraffeligit, hade ingalunda vordit sökt rum till ett annat.
8. Ty han straffar dem, och säger: Si, de dagar skola komma, säger Herren, att jag skall fullkomna öfver Israels hus, och Juda hus, ett nytt Testament;
9. Icke efter det Testamentet, som jag deras fäder gjorde, på den dag då jag tog dem vid deras hand, att utföra dem af Egypti land; efter de blefvo icke ståndande i mitt Testament, så hafver jag ock gifvit dem utu mitt sinne, säger Herren.
10. Ty detta är det Testament, som jag vill göra Israels huse, efter dessa dagar, säger Herren: Jag vill gifva min lag uti deras sinne, och uti deras hjerta vill jag skrifva dem; och jag vill vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.
11. Och skall ingen lära sin nästa, eller sin broder, och säga: Känn Herran; ty de skola alle känna mig, ifrå den minsta ibland dem, och till den största.
12. Ty jag varder förblidkad öfver deras orättfärdigheter, och deras synder, och deras ondsko skall jag icke mer ihågkomma.
13. I det han säger: Ett nytt, föråldrade han det första; det nu åldrigt och gammalt är, det är hardt vid ändan.
HEBREERNA, 9. CAPITLET
Gamla och nya Tabernaklets offer.
1. Hade ock väl det första sina rätter, och Gudstjenst, och utvärtes helighet.
2. Ty det främre tabernaklet var der uppsatt; uti hvilko voro ljusastakarne, och bordet, och skådobröden; och detta kallades det Helga.
3. Men bak den andra förlåten var det tabernaklet, som man kallade det Aldrahelgasta;
4. Hvilket hade det gyldene rökelsekaret, och Testamentsens ark, på alla sidor beslagen med guld; uti hvilko var det gyldene ämbar, der det himmelsbrödet uti var, och Aarons staf, som blomstrats hade, och Testamentsens taflor;
5. Men der ofvanuppå voro härlighetenes Cherubim, som öfverskyggde Nådastolen; af hvilka stycker på denna tid icke besynnerliga är sägandes.
6. Då nu detta så beredt var, gingo Presterna alltid in i det främre tabernaklet, och uträttade Gudstjensten.
7. Men uti det andra gick allenast den öfverste Presten, en tid om året; icke utan blod, den han offrade för sina egna, och för folkens synder;
8. Der den Helge Ande med betydde, att helighetenes väg ändå icke uppenbar var, emedan det första tabernaklet stod;
9. Hvilket var en liknelse i den tiden, i hvilkom gåfvor och offer offrades, och kunde icke göra honom fullkommen, efter samvetet, som den Gudstjensten gjorde;
10. Allenast med mat och dryck, och mångahanda tvagning, och utvärtes helighet, som pålagda voro intill bättringenes tid.
11. Men Christus är kommen, att han skall vara öfverste Prest till det tillkommande goda, genom ett större och fullkomligare tabernakel, det med händer icke gjordt är, det är, det icke så bygdt är;
12. Icke heller genom bockablod, eller kalfvablod; utan han är genom sitt eget blod ena reso ingången uti det helga, och hafver funnit en evig förlossning.
13. Ty hafver oxablod och bockablod, och strödd aska af kone, helgat de orena, till köttslig renhet;
14. Huru mycket mer skall Christi blod, som hafver sig sjelf obesmittad, genom den Helga Anda, Gudi offrat, rena vårt samvet af de döda gerningar, till att tjena lefvandes Gud?
15. Derföre är han ock Nya Testamentsens Medlare; på det de, som kallade äro, skulle få dess eviga arfsens löfte, i thy att hans död gick deremellan, till förlossning ifrå de öfverträdelser, som under det förra Testamentet voro.
16. Ty hvar ett Testament är, måste ock hans död med vara, som Testamentet gjorde.
17. Ty Testamentet blifver gildt genom döden; annars hafver det ännu ingen magt, så länge han lefver som Testamentet gjorde.
18. Derföre var ock icke det första stiktadt utan blod.
19. Ty då Moses allo folkena föregifvit hade hvart och ett budord, efter lagen, tog han kalfvablod, och bockablod, med vatten, och purpurull, och hysop, och bestänkte bokena, och allt folket;
20. Och sade: Detta är Testamentsens blod, det Gud hafver eder budit.
21. Och desslikes tabernaklet, och all kärile, der Gudstjenst plägade med göras, bestänkte han sammalunda med blod.
22. Och varda mest all ting efter lagen ren gjord i blod; och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse.
23. Så är nu af nöden, att de himmelska tings eftersyner skola med sådant renade varda; men de himmelska tingen måste bättre offer hafva, än dessa voro.
24. Ty Christus är icke ingången i det helga, som med händer gjordt är, hvilket är en eftersyn till det sannskyldiga; utan in uti sjelfva himmelen, på det han skall nu vara i Guds åsyn för oss;
25. Icke, att han skall ofta offra sig, såsom öfverste Presten gick hvart år in uti det heliga, med annars blod;
26. Eljest måste han skolat ofta lida, af verldenes begynnelse; men nu, på verldenes ändalykt, är han en gång uppenbarad, genom sitt eget offer, till att borttaga syndena.
27. Och såsom menniskomen är förelagdt en gång dö, men sedan domen;
28. Så är ock Christus ena reso offrad, till att borttaga mångs mans synder; men en annan gång skall han låta se sig, utan synd, dem som honom vänta till salighet.
HEBREERNA, 10. CAPITLET
Levi offer svagt, Christi endast fullkomligt.
1. Ty lagen hafver skuggan af det tillkommande goda, och icke sjelfva varelsen. Årliga måste man offra alltid enahanda offer, och kan icke göra dem fullborda, som det offra;
2. Annars hade det återvändt offras; efter de, som så offra, hade sedan intet samvet haft af synder, när de hade ena reso varit rene gjorde;
3. Utan dermed sker en åminnelse på synderna hvart år;
4. Ty omöjeligit är genom oxablod och bockablod borttaga synder.
5. Derföre, då han kommer i verldena, säger han: Offer och gåfvor hafver du icke velat; men kroppen hafver du mig beredt.
6. Bränneoffer och syndoffer behaga dig icke.
7. Då sade jag: Si, jag kommer; i bokene är skrifvet om mig, att jag skall göra din vilja, o Gud.
8. Tillförene, då han sade: Offer och gåfvor, bränneoffer och syndoffer hafver du icke velat; icke behaga de dig heller, hvilke efter lagen offras;
9. Då sade han: Si, jag kommer, till att göra, o Gud, din vilja. Der tager han det första bort, att han det andra insätta skall;
10. I hvilkom vilja vi helgade ärom ena reso, genom Jesu Christi kropps offer.
11. Och hvar och en Prest är insatt, att han dageliga skall sköta Gudstjensten, och ofta offra enahanda offer, hvilka aldrig kunna borttaga synder.
12. Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, det evinnerliga gäller, sitter han på Guds högra hand;
13. Och väntar nu, tilldess hans ovänner lagde varda, honom till en fotapall.
14. Ty med ett offer hafver han evinnerliga fullkomnat dem, som helige varda.
15. Det betygar oss ock den Helge Ande; ty då han tillförene sagt hade:
16. Det är det Testamentet som jag dem göra vill, efter de dagar, säger Herren: Jag vill gifva min lag i deras hjerta, och i deras sinne vill jag skrifva dem;
17. Och deras synder och orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma.
18. Der nu sådana förlåtelse är, der är icke mer offer för synder.
19. Efter vi nu hafve, käre bröder, frihet till att ingå uti det helga, genom Jesu blod;
20. Hvilken han oss beredt hafver till en ny och lefvande väg, genom förlåten, det är, genom sitt kött;
21. Och hafvom en öfversta Prest öfver Guds hus;
22. Så låt oss framgå med ett sannskyldigt hjerta, uti en fullkomlig tro, bestänkte i hjertan ifrån ett ondt samvet, och tvagne om kroppen med rent vatten.
23. Och låt oss hålla hoppsens bekännelse ovikliga; ty han är trofast, som det lofvat hafver.
24. Och låt oss akta på oss inbördes, till att uppväcka till kärlek och goda gerningar;
25. Icke öfvergifvandes vår församling, såsom somlige för sed hafva; utan förmaner eder inbördes, och det dess mer, att I sen huru dagen nalkas.
26. Ty om vi sjelfviljande syndom, sedan vi förstått hafve sanningen, då står oss intet offer igen för synderna;
27. Utan en förskräckelig domsens förbidelse, och eldsens nit, som motståndarena förtära skall.
28. Ho som bryter Mosi lag, han måste dö utan barmhertighet, efter tu eller tre vittne.
29. Huru mycket större näpst, menen I, förtjenar den som Guds Son förtrampar, och Testamentsens blod såsom orent aktar, genom hvilket han helgad är, och försmädar nådenes Anda?
30. Ty vi kännom den som sade: Hämnden är min; jag skall vedergällat, säger Herren; och åter: Herren skall döma sitt folk.
31. Det är gräseligit falla uti lefvandes Guds händer.
32. Men kommer ihåg de framledna dagar, i hvilkom I upplyste voren, och stoden en stor törning i bedröfvelsen;
33. Endels, då I sjelfve, genom hädelse och bedröfvelse, ett vidunder vorden; och endels, då I sällskap haden med dem, som det så går.
34. Ty I hafven delaktige varit af de bedröfvelser, som af minom bojom gingo, och med fröjd lidit edra ägodelars försköfling, vetandes att I när eder sjelfva bättre och blifvande ägodelar hafven i himmelen.
35. Så kaster icke nu bort edra tröst, som en stor lön hafver.
36. Ty tålamodet är eder behof; på det I mågen göra Guds vilja, och få det som lofvadt är.
37. Ty ännu en liten tid, så kommer den som komma skall, och fördröjer icke.
38. Men den rättfärdige skall lefva af tron; och hvilken sig undandrager, han skall icke behaga mine själ.
39. Men vi ärom icke de, som oss undandrage till förtappelse; utan af dem som tro, och frälsa själena.
HEBREERNA, 11. CAPITLET
Trons kraft, exempel.
1. Men tron är en viss förlåtelse på det som man hoppas, och intet tvifla om det man icke ser.
2. Genom henne hafva de gamle fått vittnesbörd.
3. Genom trona besinnom vi, att verlden är fullbordad genom Guds ord; så att allt det man ser, är vordet af intet.
4. Genom trona offrade Abel Gudi större offer än Cain; med hvilko han fick vittnesbörd att han var rättfärdig, då Gud gaf om hans gåfvor vittnesbörd; och genom henne talar han ännu, ändock han död är.
5. Genom trona vardt Enoch borttagen, så att han icke skulle se döden, och fans intet, derföre att Gud borttog honom; ty förr än han borttagen var, hade han fått vittnesbörd att han täcktes Gudi.
6. Ty utan trona är omöjeligit täckas Gudi. Ty den till Gud komma vill, han måste tro att Gud är, och att han lönar dem som söka honom.
7. Genom trona ärade Noe Gud, och beredde arken, till sins hus salighet, då han fick Guds befallning om de ting som icke syntes; genom hvilken (ark) han fördömde verldena, och vardt den rättfärdighets arfvinge, som af trone är.
8. Genom trona vardt Abraham lydig, då han kallad vardt till att utgå i det land, som han få skulle till arfs; och for ut, och visste icke hvart han komma skulle.
9. Genom trona var han en främling uti det landet honom lofvadt var, lika som uti ett främmande land, bodde uti tabernakel, med Isaac och Jacob, som medarfvingar voro till samma löfte;
10. Ty han vänte efter en stad, som grund hade; hvilkens byggomästare och skapare är Gud.
11. Genom trona fick ock Sara kraft till att afla, och födde öfver sin ålders tid; ty hon höll honom trofastan, som det lofvat hade.
12. Derföre vordo ock af enom, som i den måtton död var, månge födde, såsom stjernorna på himmelen, och som sanden är i hafsstrandene, den otalig är.
13. I trone äro desse alle döde, och hafva dock intet fått af löftet; utan sett det fjerran efter, och trott deruppå och låtit sig nöja, bekännande sig vara gäster och främmande på jordene.
14. Ty de som sådant säga, gifva tillkänna att de söka ett fädernesland.
15. Och om de hade det ment, der de utgångne voro, hade de väl haft tid att vända tillbaka.
16. Men nu begära de ett bättre, det är, det himmelska. Derföre skämmes icke Gud kallas deras Gud; ty han hafver beredt dem en stad.
17. Genom trona offrade Abraham Isaac, när han försökt vardt; och offrade enda sonen, då han hade fått löftet;
18. Om hvilken sagdt var: Uti Isaac skall dig din säd kallad varda;
19. Och tänkte, att Gud kunde ock väl uppväcka ifrå de döda; deraf tog han ock honom igen till en liknelse.
20. Genom trona välsignade Isaac Jacob och Esau, om tillkommande ting.
21. Genom trona, då Jacob dödde, välsignade han båda Josephs söner; och tillbad det öfversta på hans spiro.
22. Genom trona, då Joseph dö skulle, talade han om Israels barns utgång; och gaf befallning om sin ben.
23. Genom trona vardt Moses fördold, i tre månader, af sina föräldrar, då han född var; derföre att de sågo att han var ett dägeligit barn, och fruktade intet Konungens bud.
24. Genom trona, då Moses var stor vorden, nekade han sig vara Pharaos dotterson;
25. Och ville mycket heldre lida bedröfvelse med Guds folk, än till en tid hafva lust i syndene;
26. Och höll Christi försmädelse för större rikedom, än de håfvor uti Egypten; ty han såg efter lönen.
27. Genom trona öfvergaf han Egypten, intet fruktandes Konungens vrede; ty han höll sig vid den han icke såg, såsom han honom sett hade.
28. Genom trona höll han Påska, och blodsutgjutelse, på det han, som drap allt det förstfödt var, skulle intet komma vid dem.
29. Genom trona gingo de genom det röda hafvet, såsom på torra landet; hvilket de Egyptier ock försökte, och drunknade.
30. Genom trona föllo murarna i Jericho, då man i sju dagar omkring gångit hade.
31. Genom trona förgicks icke den skökan Rahab med de otrogna, då hon de spejare anammat hade med frid.
32. Och hvad skall jag mer säga? Tiden vorde mig för stackot, när jag förtälja skulle om Gideon, om Barak, och Simson, och Jephthah, och David, och Samuel, och Propheterna;
33. Hvilke genom trona hafva vunnit Konungarike, gjort rättfärdighet, fått löfte, igenstoppat lejons mun;
34. Eldskraft utsläckt, svärdsegg undkommit, äro kraftige vordne af svaghetene, äro starke vordne i stridene, hafva nederlagt främmande härar.
35. Qvinnorna hafva igenfått sina döda utaf uppståndelsen; somlige vordo sönderslagne, och hafva ingen förlossning velat anamma, på det de skulle få uppståndelsen, som bättre är.
36. Somlige hafva lidit spott och hudflängning, och dertill bojor och fängelse;
37. Vordo stenade, sönderhuggne, genomstungne, döde för svärd; hafva gångit i fårskinn och getskin, fattige, trängde, bedröfvade;
38. Hvilkom verlden icke värdig var; och hafva gått elände i ökner, och i berg, och i skrefvor, och i jordkulor.
39. Alle desse hafva genom trona fått vittnesbörd, och hafva dock icke fått löftet;
40. Derföre att Gud hade föresett om oss något det bättre var; att de icke utan oss skulle fullkomnade varda.
HEBREERNA, 12. CAPITLET
Lef tålig, fridsam, helig. Fly säkerhet och ordets förakt.
1. Efter vi nu hafve om oss en så stor hop med vittne, låt oss aflägga syndena, som alltid låder vid oss och gör oss tröga, och låt oss med tålamod löpa i den kamp som oss förelagd är;
2. Och se på Jesum, som trona begynt och fullkomnat hafver; hvilken, då han måtte haft glädje, led korset, och aktade intet smäleken; och är sittandes på högra handen på Guds stol.
3. Tänker på honom, som af syndarom sådana gensägelse led emot sig; att I icke tröttens i edor sinne, gifvandes eder utöfver.
4. Ty I hafven icke ännu allt intill blods emotståndit, kämpande emot syndene;
5. Och hafven redo förgätit den tröst, som till eder talar, lika som till sin barn: Min son, förakta icke Herrans aga; och gif dig icke utöfver, då du näpses af honom.
6. Ty hvem Herren älskar, den agar han; men han gisslar hvar och en son, han anammar.
7. Hvar I nu liden agan, så bjuder sig Gud till eder, såsom till barn; ty hvilken är den son, som hans fader icke agar?
8. Ären I utan aga, i hvilkom alle delaktige vordne äro, så ären I oägta, och icke barn.
9. Hafve vi nu köttsliga fäder, som oss aga, och frukte dem; skole vi då icke mycket mer underdånige vara dem andeliga Fadrenom, att vi må lefva?
10. Och de förre hafva agat oss i några få dagar, efter som dem syntes; men denne till det som nyttigt är, att vi må få hans helgelse.
11. All age synes nu icke vara till fröjd, utan till ångest; men sedan vedergäller han en fridsam rättfärdighetenes frukt dem, som deruti öfvade äro;
12. Derföre lyfter upp edra lata händer och trötta knä;
13. Och stiger viss steg med edra fötter; att icke någor haltar såsom en ofärdig, utan heldre helbregda varder.
14. Farer efter frid med allom, och efter helgelse, utan hvilken ingen får se Herran.
15. Och ser till, att ingen försummar Guds nåd; att icke uppväxer någon bitter rot, och gör något hinder, och månge måtte genom henne besmittade varda;
16. Att ingen vare en bolare, eller ohelig, såsom Esau, hvilken för en måltid bortsålde sin förstfödslorätt.
17. Men I veten, att då han ville sedan, med arfsrätt, få välsignelse, vardt han bortdrifven; och var honom då intet rum till någon bot, ändock han med tårar derefter sökte.
18. Ty I ären icke gångne till det berget, der man på taga kunde, och med eld brann, eller till töcknene, och mörkret, och stormen;
19. Och basunsklanget, och till ordarösten; hvilka de vedersakade, som henne hörde, begärande att ordet skulle dem ju icke sagdt varda;
20. Ty de förmåtte icke lida det, som der sades: Om något djur kom vid berget, skulle det stenas, eller skjutas igenom;
21. Och så förskräckelig var den synen, att Moses sade: Jag är förskräckt, och bäfvar;
22. Utan I ären komne till Sions berg, och till lefvandes Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga Änglaskaran.
23. Och till de förstföddas församling, som i himmelen äro beskrefne; och till Gud, som alla dömer, och till de fullkomliga rättfärdigas andar;
24. Och till Nya Testamentsens Medlare, Jesum, och till stänkelseblodet, som bättre talar än Abels blod.
25. Ser till, att I icke vedersaken honom som med eder talar; ty kunde icke de undfly, som vedersakade honom som talade på jordene; huru mycket mindre vi, om vi vedersake honom som af himmelen talar?
26. Hvilkens röst på den tid gjorde jordena bäfvande? Men nu lofvar han, och säger: Ännu en tid skall jag göra bäfvande, icke allenast jordena, utan ock himmelen.
27. Det han säger: Ännu en tid, det gifver tillkänna de tings förvandling, som bäfva, såsom de der gjord äro; på det de ting blifva skola, som obäfvande äro.
28. Derföre, efter vi få det rike som icke bäfva kan, hafve vi nåd, genom hvilka vi tjene Gudi, till att täckas honom med tuktighet och fruktan;
29. Ty vår Gud är en förtärande eld.
HEBREERNA, 13. CAPITLET
Christelig lefnads reglor. Nåds önskan.
1. Blifver faste i broderlig kärlek.
2. Förgäter icke att herberga; ty dermed hafva somliga fått Änglar, ovetandes, till herberges.
3. Tänker på dem som bundne äro, såsom medbundne; och på dem som bedröfvelse lida, såsom de der ock af lekamenen äro.
4. Ägtenskapet skall hållas ärligit ibland alla, och ägtenskapets säng obesmittad; men bolare och horkarlar skall Gud döma.
5. Umgängelsen vare utan girighet; och låter eder nöja med det I hafven; ty han sade: Jag skall icke öfvergifva eller förlåta dig;
6. Så att vi dristeliga måga säga: Herren är min hjelpare, och jag vill icke frukta; hvad kan en menniska göra mig?
7. Tänker på edra lärare, de eder Guds ord sagt hafva, och efterföljer deras tro; skådande hvad ända deras umgängelse hade.
8. Jesus Christus i går och i dag, och han desslikes i evighet.
9. Låter eder icke omföras med mångahanda och främmande lärdom; ty det är godt att stadfästa hjertat med nådene; icke med maten; hvilken intet gagnat hafver dem, som dermed umgått hafva.
10. Vi hafve ett altare, af hvilko de hafva icke magt att äta, som tjena i tabernaklet.
11. Ty ehvad djurs blod, som öfverste Presten, för syndene, inbär uti det heliga, deras kroppar uppbrännas utom lägret.
12. Derföre ock Jesus, på det han skulle helga folket med sitt eget blod, hafver han lidit utom porten.
13. Så låt oss nu gå ut till honom utu lägret, och bära hans smälek.
14. Ty vi hafve här ingen varaktig stad, utan vi sökom efter den tillkommande.
15. Så låt oss nu genom honom alltid offra Gudi lofoffer, det är, läpparnas frukt, de hans Namn bekänna.
16. Förgäter icke göra väl, och meddela; ty sådana offer täckas Gudi.
17. Varer edra lärare lydige, och följer dem; ty de vaka öfver edra själar, såsom de der räkenskap göra skola; på det de måga det göra med fröjd, och icke med suckan; ty det är eder icke nyttigt.
18. Beder för oss; vår tröst är den att vi ett godt samvet hafve, och vinnlägge oss hafva en god umgängelse när alla;
19. Men aldramest beder jag eder, att I sådant gören, att jag med det snaresta måtte komma till eder.
20. Men fridsens Gud, som igenfört hafver ifrå de döda den stora Fåraherdan, genom dess eviga Testamentsens blod, vår Herra Jesum;
21. Han göre eder skickeliga uti allt godt verk, till att göra sin vilja, och skaffe uti eder hvad honom täckeligit är, genom Jesum Christum; hvilken vare ära af evighet i evighet. Amen.
22. Jag förmanar eder, käre bröder, tager förmanelsens ord till godo; ty jag hafver eder med få ord tillskrifvit.
23. Veter, att brodren Timotheus lös är; med hvilkom, om han snart kommer, vill jag se eder.
24. Helser alla edra lärare, och all helgon. Eder helsa bröderne uti Valland.
25. Nåd vare med eder allom. Amen.
Till de Ebreer, skrifven af Valland, med Timotheo.
