PSALTAREN, 51. PSALMEN
4. Bot-Psalmen.
1. En Psalm Davids, till att föresjunga;
2. Då den Propheten Nathan till honom kom, när han till BathSeba ingången var.
3. Gud, var mig nådelig, efter dina godhet, och afplana mina synd, efter dina stora barmhertighet.
4. Två mig väl af mine missgerning, och rensa mig ifrå mine synd.
5. Förty jag känner mina missgerning, och min synd är alltid för mig.
6. Mot dig allena hafver jag syndat, och illa gjort för dig; på det du må rätt blifva i din ord, och icke straffad blifva, då du dömd varder.
7. Si, jag är af syndelig säd född, och min moder hafver mig i synd aflat.
8. Si, du hafver lust till sanningen, den i det fördolda ligger; du låter mig veta den hemliga visheten.
9. Skära mig med isop, att jag må ren varda; två mig, att jag må snöhvit varda.
10. Låt mig höra glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat hafver, måga fröjda sig.
11. Vänd bort ditt ansigte ifrå mina synder, och afplana alla mina missgerningar.
12. Skapa i mig, Gud, ett rent hjerta, och gif i mig en ny viss anda.
13. Förkasta mig icke ifrå ditt ansigte, och tag icke din Helga Anda ifrå mig.
14. Tröst mig igen med dine hjelp, och den frimodige anden uppehålle mig.
15. Ty jag vill lära öfverträdarena dina vägar, att syndarena måga vända sig till dig.
16. Fräls mig ifrå blodskulder, Gud, som min Gud och Frälsare är; att min tunga må lofva dina rättfärdighet.
17. Herre, upplåt mina läppar, att min mun må förkunna din pris.
18. Ty du hafver icke lust till offer, eljest ville jag väl gifva dig det; och bränneoffer behaga dig intet.
19. De offer, som Gudi behaga, äro en bedröfvad ande. Ett bedröfvadt och förkrossadt hjerta varder du, Gud, icke föraktandes.
20. Gör väl vid Zion, efter dina nåde; uppbygg murarna i Jerusalem.
21. Då skola dig behaga rättfärdighetenes offer, bränneoffer och heloffer; då skall man oxar uppå ditt altare offra.
PSALTAREN, 52. PSALMEN
David klagar öfver Doeg.
1. En undervisning Davids, till att föresjunga;
2. Då Doeg den Edomeen kom, och bebådade Saul, och sade: David är uti Ahimelechs hus kommen.
3. Hvad högmodas du, tyrann, att du kan skada göra? efter dock Guds godhet ännu dagliga varar.
4. Din tunga far efter skada, och skär med lögn, såsom en skarp rakoknif.
5. Du talar heldre ondt än godt, och heldre falskt än rätt. Sela.
6. Du talar gerna allt det som till förderf tjenar, med falska tungo.
7. Derföre skall ock Gud med allo förderfva dig, och sönderkrossa dig, och utu hyddone rycka dig, och utu de lefvandes lande utrota dig. Sela.
8. Och de rättfärdige skola det se, och frukta sig, och skola le åt honom.
9. Si, det är den man, som icke höll Gud för sina tröst; utan förlät sig uppå sin stora rikedom, och var mägtig till att göra skada.
10. Men jag skall blifva såsom ett grönt; oliveträ i Guds hus; jag förlåter mig på Guds godhet alltid och förutan ända.
11. Jag tackar dig evinnerliga, ty du kan väl görat, och vill förbida ditt Namn, ty dine helige hafva der fröjd utinnan.
PSALTAREN, 53. PSALMEN
Menniskans elände, upprättelse.
1. En undervisning Davids, i chorenom ymsom till att föresjunga.
2. De galne säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud till; de doga intet, och äro en styggelse vordne uti deras onda väsende; ingen är som godt gör.
3. Gud såg af himmelen uppå menniskors barn, att han måtte se, om der någor förståndig vore, den efter Gud frågade.
4. Men de äro alle affallne, och allesammans odugelige; der är ingen, som godt gör, ja, icke en.
5. Vilja då de ogerningsmän icke låta säga sig, de der mitt folk fräta, på det de skola föda sig? Gud åkalla de intet.
6. Men der frukta de sig, der intet fruktande är; ty Gud förskingrar de plågares ben. Du gör dem till skam, ty Gud förmår dem.
7. Ack, att den hjelp utaf Zion öfver Israel komma måtte, och Gud sitt fångna folk förlöste; så skulle Jacob fröjda sig, och Israel glad vara.
PSALTAREN, 54. PSALMEN
Bön emot stolta fiender.
1. En undervisning Davids, till att föresjunga på strängaspel;
2. Då de af Siph kommo, och sade till Saul: David hafver fördolt sig när oss.
3. Hjelp mig, Gud, genom ditt Namn, och skaffa mig rätt genom dina magt.
4. Gud, hör min bön; förnim mins muns tal.
5. Ty stolte sätta sig emot mig, och våldsverkare stå efter mina själ; och hafva intet Gud för ögon. Sela.
6. Si, Gud står med mig; Herren uppehåller mina själ.
7. Han skall betala minom fiendom det onda; förstör dem genom dina trohet;
8. Så vill jag göra dig ett glädjeoffer, och tacka, HERRE, dino Namne, att det så trösteligit är.
9. Ty du hjelper mig utur all min nöd, att mina ögon måga på mina fiendar lust se.
PSALTAREN, 55. PSALMEN
Bön emot falska bröder.
1. En undervisning Davids, till att föresjunga på strängaspel.
2. Gud, hör mina bön, och fördölj dig icke för mitt bedjande.
3. Akta uppå mig, och hör mig, huru jämmerliga jag klagar och gråter;
4. Att fienden så ropar, och den ogudaktige tränger; ty de vilja komma mig på skada, och äro mig svårliga vrede.
5. Mitt hjerta ängslas i mitt lif, och dödsens fruktan är fallen uppå mig.
6. Fruktan och bäfvande är mig uppåkommet, och grufvelse hafver öfverfallit mig.
7. Jag sade: O! hade jag vingar såsom dufvor, att jag måtte flyga, och någorstäds blifva;
8. Si, så ville jag draga mig långt bort, och blifva i öknene. Sela.
9. Jag ville skynda mig, att jag måtte undkomma för storm och oväder.
10. Gör, Herre, deras tungor oens, och låt dem förgås; ty jag ser orätt och trätor i stadenom.
11. Sådant går dag och natt allt omkring, innan hans murar; möda och arbete är derinne.
12. Orätten regerar derinne; lögn och bedrägeri vänder intet igen uppå hans gator.
13. Om min fiende skämde mig, ville jag det lida; och om min hatare trugade mig, ville jag gömma mig bort för honom.
14. Men du äst min stallbroder, min skaffare, och min kände vän.
15. Vi, som vänliga omginges inbördes med hvarannan, vi vandrade i Guds hus tillhopa.
16. Döden öfverfalle dem, och fare sig lefvande uti helvetet; ty all skalkhet är uti deras hop.
17. Men jag vill ropa till Gud, och HERREN skall hjelpa mig.
18. Om afton, morgon och middag vill jag klaga och gråta; så skall han höra mina röst.
19. Han förlöser mina själ ifrå dem som vilja till verka med mig, och skaffar henne ro; ty de äro många emot mig.
20. Gud skall hörat, och späka dem, den alltid blifver. Sela. Ty de vända sig icke, och frukta Gud intet;
21. Ty de lägga sina händer uppå hans fridsamma, och ohelga hans förbund.
22. Deras mun är halare än smör, och hafva dock örlig i sinnet; deras ord äro lenare än olja, och äro dock bar svärd.
23. Kasta dina omsorg uppå HERRAN, han skall försörja dig; och skall icke låta den rättfärdiga i oro blifva till evig tid.
24. Men Gud, du skall nederstörta dem uti den djupa kulona; de blodgiruge och falske skola icke komma till sin halfva ålder; men jag hoppas uppå dig.
PSALTAREN, 56. PSALMEN
Bön emot förföljare.
1. Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath.
2. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.
3. Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.
4. När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.
5. Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?
6. Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.
7. De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.
8. Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet (säga de). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.
9. Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.
10. Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.
11. Jag vill prisa Guds ord; HERRANS ord vill jag prisa.
12. Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?
13. Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.
14. Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.
PSALTAREN, 57. PSALMEN
Emot de grufveliga fiendar.
1. Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke borto blef, då han för Saul flydde in i kulona.
2. Gud, var mig nådelig, var mig nådelig; ty uppå dig tröstar min själ, och under dina vingars skugga hafver jag tillflykt, tilldess att det onda går öfver.
3. Jag ropar till Gud, den Aldrahögsta; till Gud, den på min jämmer en ända gör.
4. Han sänder af himmelen, och hjelper mig ifrå mina förtryckares försmädelse. Sela. Gud sänder sina godhet och trohet.
5. Jag ligger med mine själ ibland lejon. Menniskors barn äro lågar; deras tänder äro spjut och pilar, och deras tungor skarp svärd.
6. Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och dina äro öfver alla verldena.
7. De ställa för min gång nät, och nedertrycka mina själ; de grafva för mig ena grop, och falla sjelfve deruti. Sela.
8. Mitt hjerta är redo, Gud, mitt hjerta är redo, att jag skall sjunga och lofva.
9. Vaka upp, min ära, vaka upp, psaltare och harpor; bittida vill jag uppvaka.
10. Herre, jag vill tacka dig ibland folken; jag vill lofsjunga dig ibland Hedningarna.
11. Ty din godhet är så vidt som himmelen är, och din sannfärdighet så vidt som skyarna gå.
12. Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och din ära öfver alla verldena.
PSALTAREN, 58. PSALMEN
Emot belackare.
1. Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke förgicks.
2. Ären I då dumbar, att I icke tala viljen hvad rätt är; och döma hvad likt är, I menniskors barn?
3. Ja, af blotta ondsko gören I orätt i landena; och följen efter med edra händer, och gören öfvervåld.
4. De ogudaktige äro afvoge af moderlifvet; de ljugare fara ville allt ifrå moderlifvet.
5. De rasa såsom en orm rasar; såsom en döf huggorm, den sitt öra tillstoppar;
6. Att han icke skall höra kjusarens röst; besvärjarens, den väl besvärja kan.
7. Gud, sönderbryt deras tänder i deras mun. Sönderslå, HERRE, oxlatänderna af de unga lejon.
8. De skola förgås såsom vatten, det bortflyter. De skjuta med sina pilar, men de gå sönder.
9. De förgås, såsom en snigel försmäktas; såsom ene qvinnos otidig börd, se de intet solena.
10. Förr än edor törne på buskanom mogne varda, skall vreden i växtenom bortrycka dem.
11. Den rättfärdige skall glädja sig, när han en sådana hämnd ser; och skall två sina fötter uti dens ogudaktigas blod;
12. Att man skall säga: Den rättfärdige måste det ju njuta; Gud är ju ännu domare på jordene.
PSALTAREN, 59. PSALMEN
Emot förföljare.
1. Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke borto blef, då Saul sände bort, och lät bevara hans hus, på det att han måtte dräpa honom.
2. Fräls mig, min Gud, ifrå mina fiendar, och beskydda mig för dem som sig emot mig sätta.
3. Fräls mig ifrå de ogerningsmän, och hjelp mig ifrå de blodgiriga.
4. Ty si, HERRE, de vakta efter mina själ; de starke församla sig emot mig, utan min skuld och missgerning.
5. De löpa, utan min skuld, och bereda sig. Vaka upp, och möt mig, och se dertill.
6. Du, HERRE Gud Zebaoth, Israels Gud, vaka upp, och hemsök alla Hedningar. Var ingom nådelig af dem, som sådane förstockade ogerningsmän äro. Sela.
7. Om aftonen låt dem ock tjuta igen, såsom hundar, och löpa omkring i stadenom.
8. Si, de tala med hvarannan; svärd äro i deras läppar. Ho skulle det höra?
9. Men, HERRE, du skall le åt dem, och bespotta alla Hedningar.
10. För deras magt håller jag mig intill dig; ty Gud är mitt beskärm.
11. Gud bevisar mig rikeliga sina godhet; Gud låter mig lust se på mina fiendar.
12. Dräp dem icke, att mitt folk icke förgäter det; men förströ dem med dine magt, Herre, vår sköld, och nedslå dem.
13. Deras lära är allsamman synd, och blifva fast i sine högfärd; och predika intet annat än bannor och motsägelse.
14. Förgör dem utan alla nåd; förgör dem, så att de intet mer äro, och besinna måga, att Gud är rådandes i Jacob, öfver alla verldena. Sela.
15. Om aftonen låt dem ock tjuta igen, såsom hundar, och löpa omkring i stadenom.
16. Låt dem löpa hit och dit efter mat, och tjuta om de icke mätte varda.
17. Men jag vill sjunga om dina magt, och lofva om morgonen dina godhet; ty du äst mitt beskärm och tillflykt i mine nöd.
18. Jag vill lofsjunga dig, min tröst; ty du, Gud, äst mitt beskärm, och min gunstige Gud.
PSALTAREN, 60. PSALMEN
Bön om församlingen.
1. Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om ett gyldene rosenspann, till att lära;
2. Då han stridt hade med de Syrer i Mesopotamien, och med de Syrer af Zoba; då Joab omvände, och slog de Edomeer i saltdalenom, tolftusend.
3. Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen.
4. Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är.
5. Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste.
6. Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. Sela.
7. På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss.
8. Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal.
9. Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste.
10. Moab är mitt tvättekar; mina skor sträcker jag utöfver Edom; Philistea fägnar mig.
11. Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho leder mig intill Edom?
12. Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifver; och icke utdrager, Gud, med vår här?
13. Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskors hjelp är fåfäng.
14. Med Gudi vilje vi mägtig ting göra; han skall underträda våra fiendar.
PSALTAREN, 61. PSALMEN
Bön för öfverheten.
1. En Psalm Davids, till att föresjunga på strängaspel.
2. Hör, Gud, mitt rop, och akta uppå mina bön.
3. Härnedre på jordene ropar jag till dig, när mitt hjerta i ångest är: För mig dock uppå en hög klippo.
4. Ty du äst min tillflykt; ett starkt torn för mina fiendar.
5. Jag vill bo uti dine hyddo till evig tid, och min tröst hafva under dina vingar. Sela.
6. Ty du, Gud, hörer mina löften; du lönar dem väl, som ditt Namn frukta.
7. Du gifver Konungenom långt lif, att hans år vara ifrå slägte till slägte;
8. Att han må evigliga för Gudi sittandes blifva. Bevisa honom godhet och trohet, att de bevara honom;
9. Så vill jag lofsjunga dino Namne evinnerliga, att jag må betala mina löften dageliga.
PSALTAREN, 62. PSALMEN
Om rätt och falsk förtröstan.
1. En Psalm Davids, för Jeduthun, till att föresjunga.
2. Min själ väntar allenast i stillhet efter Gud, den mig hjelper.
3. Ty han är min tröst, min hjelp, mitt beskärm; att intet ondt skall omstörta mig, ehuru stort det ock är.
4. Huru länge gån I så alle enom efter; att I mågen dräpa honom, såsom en lutande vägg, och en remnad mur?
5. De tänka allenast, huru de måga förtrycka honom; vinnlägga sig om lögn, gifva god ord; men i hjertana banna de. Sela.
6. Men min själ väntar allenast efter Gud; ty han är mitt hopp.
7. Han är min tröst, min hjelp, och mitt beskärm, att jag icke faller.
8. När Gudi är min salighet, min ära, mins starkhets klippa; mitt hopp är till Gud.
9. Hoppens uppå honom alltid; I folk, utgjuter edor hjerta för honom. Gud är vårt hopp. Sela.
10. Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock. De väga mindre än intet, så månge som de äro.
11. Förlåter eder icke uppå orätt och öfvervåld; håller eder icke till sådant, det intet värdt är. Faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå.
12. Gud hafver ett ord talat; det hafver jag ofta hört, att Gud allena mägtig är.
13. Och du, Herre, äst nådelig; och lönar hvarjom och enom såsom han förtjenar.
PSALTAREN, 63. PSALMEN
Rätt längtan till Guds hus.
1. En Psalm Davids, då han var i Juda öken.
2. Gud, du äst min Gud, bittida vakar jag upp till dig. Min själ törstar efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet vatten är.
3. Der ser jag efter dig i dinom helgedom, att jag måtte skåda dina magt och äro.
4. Ty din godhet är bättre än lif. Mine läppar prisa dig.
5. Der ville jag gerna lofva dig i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer, i ditt Namn.
6. Det vore mins hjertas fröjd och lust, då jag dig med gladom mun lofva skulle.
7. När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppvaknar, så talar jag om dig.
8. Ty du äst min hjelpare, och under dina vingars skugga vill jag fröjda mig.
9. Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.
10. Men de stå efter mina själ, till att öfverfalla mig; de måste under jordena nederfara.
11. De måste falla i svärd, och räfvomen till lott blifva.
12. Men Konungen fröjdar sig i Gudi; den vid honom svär, han skall prisad varda; ty de lögnmunnar skola tillstoppade varda.
PSALTAREN, 64. PSALMEN
Emot belackare.
1. En Psalm Davids, till att föresjunga.
2. Hör, Gud, mina röst, i mine klagan. Bevara mitt lif för den grufveliga fiendan.
3. Förskyl mig för de ondas församling; för deras hop, som illa göra;
4. De der skärpa sina tungor, såsom ett svärd, och skjuta med sina förgiftiga ord, såsom med pilar;
5. Att de måga lönliga skjuta den fromma; med hast skjuta de uppå honom, utan all fruktan.
6. De äro djerfve med sin onda anslag, och talas vid, huru de snaror lägga vilja, och säga: Ho kan se dem?
7. De dikta skalkhet, och hållat hemliga; de äro illfundige, och hafva listig skalkastycke före.
8. Men Gud skall hasteliga skjuta dem, så att dem skall svida efter.
9. Deras egen tunga skall fälla dem; så att dem bespotta skall hvar och en, som dem ser.
10. Och alla menniskor, som det se, skola frukta sig, och säga: Det hafver Gud gjort; och förmärka, att det är hans gerning.
11. De rättfärdige skola fröjda sig af HERRANOM, och förtrösta uppå honom, och alla fromma hjertan skola deraf berömma sig.
PSALTAREN, 65. PSALMEN
Tacksägelse för välgerningar.
1. En Psalm Davids, för en viso till att föresjunga.
2. Gud, man lofvar dig i stillhet i Zion, och dig betalar man löfte.
3. Du hörer bön, derföre kommer allt kött till dig.
4. Vår missgerning trycker oss hardeliga. Förlåt oss våra synder.
5. Säll är den du utväljer, och hafver honom till dig, att han skall bo i dina gårdar; han hafver en rik tröst af ditt hus, det helga templet.
6. Hör oss, efter den underliga rättfärdigheten, Gud vår salighet; du, som äst allas hopp, på jordene, och fjerran på hafvet.
7. Du, som bergen stadig gör i sine kraft, och begjordad äst med magt;
8. Du, som stillar hafsens fräsande, dess böljors fräsande, och folks buller;
9. Att de, som vid de landsändar bo, skola förskräcka sig för din tecken; du gläder allt det som röres, både om morgon och om afton.
10. Du besöker landet, och vattnar det, och gör det mycket rikt; Guds källa hafver vatten tillfyllest; du låter dess korn väl trifvas; ty alltså brukar du landet.
11. Du vattnar dess fårar, och fuktar det upplöjdt är; med regn gör du det blött, och välsignar dess växt.
12. Du kröner året med ditt goda, och din fotspår drypa af fetma.
13. De boningar i öknena äro ock feta, så att de drypa; och högarna äro allt omkring lustige.
14. Hjordmarken är full med får, och dalarna stå tjockt med säd; så att man glädes dervid, och sjunger.
PSALTAREN, 66. PSALMEN
Lof för Guds underliga verk.
1. En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land.
2. Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga.
3. Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt.
4. All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. Sela.
5. Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn.
6. Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom.
7. Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. Sela.
8. Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda;
9. Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta.
10. Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder.
11. Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder.
12. Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss.
13. Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften;
14. Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd.
15. Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. Sela.
16. Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver.
17. Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo.
18. Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes.
19. Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.
20. Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.
PSALTAREN, 67. PSALMEN
Prophetia. Bön. Tacksägelse.
1. En Psalmvisa, till att föresjunga på strängaspel.
2. Gud vare oss nådelig, och välsigne oss; han låte sitt ansigte lysa oss; Sela.
3. Att vi på jordene måge känna hans väg, ibland alla Hedningar hans salighet.
4. Gud, dig tacke folk; all folk tacke dig.
5. Folken fröjde sig och glädjes, att du dömer folken rätt, och regerar folken på jordene. Sela.
6. Gud, dig tacke folk; all folk tacke dig.
7. Landet gifver sina frukt. Gud, vår Gud välsigna oss.
8. Gud välsigne oss, och all verlden frukte honom.
PSALTAREN, 68. PSALMEN
Christi upphöjelse och kraft.
1. En Psalmvisa Davids, till att föresjunga.
2. Gud stånde upp, att hans fiender måga förströdde varda, och de honom hata, fly för honom.
3. Fördrif dem, såsom en rök fördrifven varder; såsom vax försmälter för eld, så förgånge de ogudaktige för Gudi.
4. Men de rättfärdige fröjde sig, och vare glade för Gudi, och fröjde sig af hjertat.
5. Sjunger Gudi, lofsjunger hans Namne; görer honom väg, som sakta framfar; han heter HERREN; och glädjens för honom.
6. Den en fader är åt faderlösa, och en domare för enkom; han är Gud i sin helga boning;
7. En Gud, som dem ensammom gifver huset fullt med barn; den der fångar utförer i rättom tid, och låter de affälliga blifva i det torra.
8. Gud, då du utdrogst för ditt folk, då du gick i öknene; Sela.
9. Då bäfvade jorden, och himlarna dröpo för denna Guden i Sinai; för Gudi, som Israels Gud är.
10. Men nu gifver du, Gud, ett nådeligit regn; och ditt arf, det torrt är, vederqvicker du;
11. Att din djur måga bo deruti. Gud, du vederqvicker de elända med dine godhet.
12. Herren gifver ordet, med en stor Evangelisters skara.
13. Konungarna för härarna äro med hvarannan vänner, och husäran utskifter rofvet.
14. När I liggen i markene, så glimmar det såsom dufvovingar, hvilke såsom silfver och guld glittra.
15. När den Allsmägtige allestäds ibland dem Konungar sätter, så varder klart, der mörkt är.
16. Guds berg är ett fruktsamt berg, ett stort och fruktsamt berg.
17. Hvi springen I, stor berg? Gud hafver lust till att bo på detta berget, och HERREN blifver der ock evinnerliga.
18. Guds vagn är mång tusende tusend. Herren är ibland dem på det helga Sinai.
19. Du hafver farit upp i höjdena, och hafver fångat fängelset; du hafver undfått gåfvor för menniskorna; de affällige ock, att HERREN Gud skall ändå likväl blifva der.
20. Lofvad vare Herren dagliga. Gud lägger oss ena bördo uppå; men han hjelper oss ock. Sela.
21. Vi hafve en Gud, en Gud, den der hjelper, och HERRAN, Herran, den ifrå döden frälsar.
22. Men Gud skall sönderslå hufvudet på sina fiendar, samt med deras hjessa, som blifva i deras synder.
23. Dock säger Herren: Jag vill hemta somliga ibland de feta; utu hafsens djup vill jag somliga hemta.
24. Derföre skall din fot uti fiendernas blod färgad varda, och dine hundar skola det slicka.
25. Man ser, Gud, huru du går; huru du, min Gud och Konung, i helgedomenom går.
26. De sångare gå framföre, der näst de spelmän, ibland pigor som slå på trummor.
27. Lofver HERRAN Gud i församlingomen, för Israels brunn.
28. Der är rådandes ibland dem den litsle BenJamin, Juda Förstar, med deras hopar, Sebulons Förstar, Naphthali Förstar.
29. Din Gud hafver upprättat ditt rike, det stärk, Gud, i oss; ty det är ditt verk.
30. För ditt tempels skull i Jerusalem, skola Konungar föra dig skänker.
31. Straffa djuret i rören, oxahoparna ibland deras kalfvar, de der drifva för penningars skull. Han förströr de folk, som gerna örliga.
32. De Förstar utur Egypten skola komma; Ethiopien skall utsträcka sina händer till Gud.
33. I Konungariken på jordene, sjunger Gudi; lofsjunger Herranom. Sela.
34. Den der vistas i himmelen, allestädes af begynnelsen; si, han skall gifva sino dundre kraft.
35. Gifver Gudi magten; hans härlighet är i Israel, och hans magt i skyn.
36. Gud är underlig i sinom helgedom; han är Israels Gud, han skall gifva folkena magt och kraft. Lofvad vare Gud.
PSALTAREN, 69. PSALMEN
Messie klagan, bön, hot, löfte.
1. En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga.
2. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
3. Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
4. Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
5. De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
6. Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
7. Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, HERRE Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
8. Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
9. Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
10. Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
11. Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
12. Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
13. De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
14. Men jag beder, HERRE, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
15. Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
16. Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
17. Hör mig, HERRE, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
18. Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
19. Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
20. Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
21. Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
22. Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
23. Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
24. Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
25. Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
26. Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
27. Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
28. Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
29. Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
30. Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
31. Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
32. Det skall bättre täckas HERRANOM, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
33. De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
34. Ty HERREN hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
35. Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
36. Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
37. Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
PSALTAREN, 70. PSALMEN
Bön om fienderna.
1. En Psalm Davids, till att föresjunga, till åminnelse.
2. Skynda dig, Gud, till att frälsa mig; HERRE, till att hjelpa mig.
3. Skämme sig, och komme på skam, de som efter mine själ stå; vände tillrygga, och komme på skam, de mig ondt önska;
4. Att de måtte på skam komma igen, som öfver mig ropa: Så, så.
5. Fröjde, och glädje sig i dig, de som efter dig fråga; och de som dina salighet älska, säga alltid: Gud vare högeliga lofvad.
6. Men jag är eländig och fattig; Gud, var snar till mig; ty du äst min hjelpare och förlossare; min HERRE, fördröj icke.
PSALTAREN, 71. PSALMEN
Bön om beständighet i trona.
1. HERRE, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.
2. Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.
3. Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.
4. Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.
5. Ty du äst min tillflykt, Herre, HERRE; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.
6. Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.
7. Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.
8. Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.
9. Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.
10. Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;
11. Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.
12. Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.
13. Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.
14. Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.
15. Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.
16. Jag går i Herrans, HERRANS kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.
17. Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.
18. Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.
19. Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?
20. Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.
21. Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.
22. Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.
23. Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.
24. Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.
PSALTAREN, 72. PSALMEN
Christus och hans rike.
1. Salomos. Gud, gif Konungenom din dom, och dina rättfärdighet Konungens son;
2. Att han må föra ditt folk till rättfärdighet, och hjelpa dina elända.
3. Låt bergen frambära frid ibland folket, och högarna rättfärdighet.
4. Han skall behålla det elända folk vid rätt, och hjelpa de fattiga, och förtrycka de försmädare.
5. Man skall frukta dig, så länge sol och måne varar, ifrå barn och intill barnabarn.
6. Han skall nederkomma såsom regn uppå ullskinn; såsom droppar, de der markena fukta.
7. I hans tid skall den rättfärdiga blomstras, och stor frid, tilldess att månen intet mer är.
8. Han skall varda rådandes ifrå det ena hafvet till det andra, och ifrån älfvene allt intill verldenes ändar.
9. För honom skola buga de som i öknene äro, och hans fiender skola sleka stoftet.
10. De Konungar vid hafvet och på öarna skola bära fram skänker; de Konungar utaf rika Arabien och Seba skola tillföra gåfvor.
11. Alle Konungar skola tillbedja honom; alle Hedningar skola tjena honom.
12. Ty han skall frälsa den fattiga som ropar, och den elända som ingen hjelpare hafver.
13. Han skall vara dem usla och fattiga nådelig, och de fattigas själar skall han hjelpa.
14. Han skall förlösa deras själar utu bedrägeri och öfvervåld, och deras blod skall dyrt aktadt varda för honom.
15. Han skall lefva, och man skall gifva honom af guld utu rika Arabien, och man skall alltid bedja inför honom, dagliga skall man lofva honom.
16. På jordene ofvanpå bergen skall korn stå tjockt; hans frukt skall bäfva såsom Libanon, och skall grönskas i städerna, såsom gräs på jordene.
17. Hans Namn skall blifva evinnerliga; så länge solen varar, skall hans Namn räcka intill efterkommanderna; och genom honom skola de välsignade varda; alle Hedningar skola prisa honom.
18. Lofvad vare HERREN Gud, Israels Gud, den allena under gör.
19. Och lofvadt vare hans härliga Namn evinnerliga; och all land varde full med hans äro. Amen, Amen.
20. En ända hafva Davids böner, Isai sons.
PSALTAREN, 73. PSALMEN
Tröst emot de argas lycka.
1. En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.
2. Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.
3. Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.
4. Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.
5. De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.
6. Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.
7. De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.
8. De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.
9. Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.
10. Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;
11. Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?
12. Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.
13. Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;
14. Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?
15. Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16. Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17. Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18. Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19. Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20. Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21. Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
22. Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.
23. Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.
24. Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.
25. När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
26. Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.
27. Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.
28. Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, HERRAN, att jag må förkunna, huru du det gör.
PSALTAREN, 74. PSALMEN
Guds kyrkos uppehållande.
1. En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?
2. Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.
3. Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.
4. Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.
5. Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;
6. Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.
7. De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.
8. De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.
9. Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.
10. Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?
11. Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?
12. Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.
13. Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.
14. Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.
15. Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.
16. Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.
17. Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.
18. Så betänk dock det, att fienden försmäder HERRAN, och ett galet folk lastar ditt Namn.
19. Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.
20. Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.
21. Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.
22. Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.
23. Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.
PSALTAREN, 75. PSALMEN
Varnas för säkerhet.
1. En Psalm och visa Assaphs, att han icke förgicks, till att föresjunga.
2. Vi tacke dig, Gud, vi tacke dig, och förkunne din under, att ditt Namn så när är.
3. Ty i sinom tid skall jag rätt döma.
4. Jorden bäfvar, och alle de derpå bo; men jag håller hennes pelare stadiga. Sela.
5. Jag sade till de stortaliga: Berömmer eder icke så; och till de ogudaktiga: Trugens icke uppå välde;
6. Trugens icke så fast uppå edart välde; taler icke så halsstyft.
7. Det hafver ingen nöd hvarken af östan eller vestan, eller af de berg i öknene.
8. Ty Gud är domare; denna förnedrar han, och den andra upphöjer han.
9. Ty HERREN hafver en skål i handene, och med starkt vin fullt inskänkt, och skänker derutaf; men de ogudaktige måste alle dricka, och utsupa dräggena.
10. Men jag vill förkunna evinnerliga, och lofsjunga Jacobs Gudi;
11. Och vill sönderbryta allt de ogudaktigas våld; att de rättfärdigas välde skall upphöjdt varda.
PSALTAREN, 76. PSALMEN
Gud församlingenes beskydd.
1. En Psalm och visa Assaphs, på strängaspel, till att föresjunga.
2. Gud är känd i Juda; i Israel är hans Namn härligit.
3. I Salem är hans tjäll, och hans boning i Zion.
4. Der sönderbryter han bågans pilar, sköld, svärd och strid. Sela.
5. Du äst härligare och mägtigare, än de röfvareberg.
6. De stolte måste beröfvade varda, och afsomna; och alle krigare måste låta händerna falla.
7. För ditt näpsande, Jacobs Gud, faller i sömn både vagn och häst.
8. Du äst förskräckelig; ho kan för dig stå, då du vred äst?
9. När du låter höra domen af himmelen, så förskräckes jorden, och varder stilla;
10. När Gud uppstår till att döma, på det han skall hjelpa alla elända på jordene. Sela.
11. När du ena mennisko straffar, så måste man bekänna dig, att du redo äst till att straffa andra flera.
12. Lofver, och håller det HERRANOM edrom Gud, alle I som omkring honom ären. Bärer fram skänker dem förskräckeliga;
13. Den der Förstomen borttager modet, och förskräckelig är ibland Konungarna på jordene.
PSALTAREN, 77. PSALMEN
Frommas anfäktning, tröst.
1. En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga.
2. Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig.
3. Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta.
4. När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. Sela.
5. Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan.
6. Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år.
7. Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar.
8. Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa?
9. Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända?
10. Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? Sela.
11. Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla.
12. Derföre tänker jag uppå HERRANS gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under;
13. Och talar om all din verk, och säger om din anslag:
14. Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst?
15. Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken.
16. Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. Sela.
17. Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade.
18. De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland.
19. Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf.
20. Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår.
21. Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron.
PSALTAREN, 78. PSALMEN
Guds välgerningar och straff.
1. En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal.
2. Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter;
3. De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva;
4. Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna HERRANS lof, och hans magt och under, som han gjort hafver.
5. Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn;
6. På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom;
7. Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud;
8. Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud;
9. Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom.
10. De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag;
11. Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade.
12. För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan.
13. Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur.
14. Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld.
15. Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest;
16. Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar.
17. Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene;
18. Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar;
19. Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene?
20. Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött?
21. Då nu HERREN det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel;
22. Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp.
23. Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar;
24. Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.
25. De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest.
26. Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder;
27. Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet;
28. Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde.
29. Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta.
30. Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,
31. Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.
32. Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.
33. Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.
34. När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;
35. Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;
36. Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.
37. Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.
38. Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.
39. Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.
40. De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.
41. De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.
42. De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;
43. Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.
44. Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde.
45. Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade;
46. Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom.
47. Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel.
48. Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande.
49. Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra.
50. Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.
51. Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;
52. Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.
53. Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;
54. Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;
55. Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.
56. Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;
57. Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;
58. Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;
59. Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;
60. Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;
61. Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;
62. Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.
63. Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.
64. Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle.
65. Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer;
66. Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem;
67. Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte;
68. Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade;
69. Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall;
70. Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen.
71. Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.
72. Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.
PSALTAREN, 79. PSALMEN
Emot sanningenes fiendar.
1. En Psalm Assaphs. Gud, Hedningarna äro in i ditt arf fallne; de hafva orenat ditt helga tempel, och af Jerusalem stenhopar gjort.
2. De hafva gifvit dina tjenares lekamen foglomen under himmelen till att äta, och dina heligas kött djuromen på markene.
3. De hafva utgjutit deras blod omkring Jerusalem, såsom vatten; och der var ingen, som begrof.
4. Vi äre vårom grannom till en försmädelse vordne; till spott och hån dem som omkring oss äro.
5. HERRE, huru länge vill du så allstings vred vara; och ditt nit, såsom en eld, brinna låta?
6. Utgjut dina grymhet öfver Hedningarna, de dig intet känna, och uppå de Konungariken, som ditt Namn intet åkalla.
7. Ty de hafva uppätit Jacob, och hans hus förödt.
8. Tänk icke uppå våra förra missgerningar. Förbarma dig öfver oss snarliga, ty vi äre fast eländige vordne.
9. Hjelp du oss, Gud vår hjelpare, för dins Namns äros skull; fräls oss, och förlåt oss våra synder, för ditt Namns skull.
10. Hvi låter du Hedningarna säga: Hvar är nu deras Gud? Låt hämnden öfver dina tjenares blod, som utgjutet är, kunnig varda, ibland Hedningarna, för vår ögon.
11. Låt för dig komma de fångars suckande; efter din stora arm behåll dödsens barn.
12. Och vedergäll vårom grannom sjufaldt uti deras sköte deras försmädelse, der de dig, Herre, med försmädt hafva.
13. Men vi, ditt folk och din fosterfår, tackom dig evinnerliga, och förkunnom ditt lof förutan ända.
PSALTAREN, 80. PSALMEN
Guds omsorg om sin vingård.
1. En Psalm Assaphs, om gyldene rosena, till att föresjunga.
2. Hör, Israels Herde, du som leder Joseph såsom får; bete dig, du som sitter på Cherubim.
3. Uppväck dina magt, du som för Ephraim, BenJamin och Manasse äst, och kom oss till hjelp.
4. Gud, tröst oss, och låt ditt ansigte lysa, så varde vi hulpne.
5. HERRE Gud Zebaoth, huru länge vill du vred vara öfver dins folks bön?
6. Du spisar dem med tårars bröd, och skänker dem ett stort mått, fullt med tårar.
7. Du lätst alla våra grannar banna oss, och våra fiendar bespotta oss.
8. Gud Zebaoth, tröst oss; låt ditt ansigte lysa, så varde vi hulpne.
9. Du hafver hemtat ditt vinträ utur Egypten, och hafver fördrifvit Hedningarna, och planterat det.
10. Du hafver röjt vägen för thy, och låtit det väl rota sig, så att det hafver uppfyllt landet.
11. Bergen äro med dess skugga öfvertäckte, och med dess qvistar Guds cedreträ.
12. Du hafver utsträckt dess qvistar intill hafvet, och dess telningar allt intill älfvena.
13. Hvi hafver du så sönderbrutit dess gård, att deraf rifver allt det som der framom går?
14. De vildsvin hafva uppgräfvit det, och de vilddjur hafva afbitit det.
15. Gud Zebaoth, vänd dig dock; skåda neder af himmelen, och se härtill, och besök detta vinträt;
16. Och håll det vid magt, som din högra hand planterat hafver, och det du dig stadeliga utvalt hafver.
17. Se dertill, och straffat; att på det brännande och rifvande må en ände varda.
18. Din hand beskydde dins högra hands folk, och de menniskor, som du dig stadeliga utvalt hafver;
19. Så vilje vi intet ifrå dig vika. Låt oss lefva, så vilje vi åkalla ditt Namn.
20. HERRE Gud Zebaoth, tröst oss. Låt ditt ansigte lysa, så varde vi hulpne.
PSALTAREN, 81. PSALMEN
Högtids rätta firande.
1. På Gittith, till att föresjunga, Assaphs.
2. Sjunger Gudi gladeliga, den vår starkhet är; fröjdens Jacobs Gudi.
3. Tager Psalmer, och för hit trummor, lusteliga harpor med psaltare.
4. Blåser med basuner i nymånaden, i våra löfhyddohögtid.
5. Ty detta är en sed i Israel, och en Jacobs Guds rätt.
6. Det hafver han till ett vittnesbörd satt i Joseph, då de utur Egypti land drogo, och främmande tungomål hört hade;
7. Och jag deras axlar ifrån bördone friade, och deras händer vid krukorna qvitta vordo.
8. Då du åkallade mig i nödene, halp jag dig ut, och bönhörde dig, då tordönen öfverföll dig; och försökte dig vid trätovattnet. Sela.
9. Hör, mitt folk, jag vill betyga ibland dig; Israel, du skall höra mig;
10. Att ibland dig ingen annar Gud är, och du ingen främmande Gud tillbeder.
11. Jag är HERREN din Gud, som dig utur Egypti land fört hafver. Låt din mun vidt upp, låt mig uppfylla honom.
12. Men mitt folk hörde intet mina röst, och Israel är intet om mig.
13. Så hafver jag låtit dem uti deras hjertas sinne, att de måga vandra efter sitt råd.
14. Om mitt folk ville mig hörsamt vara, och Israel på minom vägom gå,
15. Så ville jag snart nederlägga deras fiendar, och vända mina hand emot deras motståndare.
16. Och de som HERRAN hata, skulle fela uppå honom; men deras tid skulle evinnerliga vara,
17. Och jag skulle spisa dem med bästa hvete, och mätta dem med hannog utu hälleberget.
PSALTAREN, 82. PSALMEN
Öfverhetsreglor.
1. En Psalm Assaphs. Gud står uti Guds församling, och är domare ibland gudarna.
2. Huru länge viljen I döma orätt, och föresätta de ogudaktigas person? Sela.
3. Skaffer dem fattiga och faderlösa rätt, och hjelper dem elända och torftiga till rätta.
4. Hjelper den föraktada och fattiga, och förlöser honom utu de ogudaktigas våld.
5. Men de låta intet säga sig, och aktat intet; de gå allt i mörkret; derföre måste alla landsens grundvalar falla.
6. Jag hafver väl sagt: I ären gudar, och allesammans dens Högstas barn;
7. Men I måsten dö såsom menniskor, och såsom en tyrann förgås.
8. Statt upp, Gud, och döm jordena; ty du äst en Herre öfver alla Hedningar.
PSALTAREN, 83. PSALMEN
Emot församlingenes fiendar.
1. En Psalmvisa Assaphs.
2. Gud, tig dock icke så, och var dock icke så stilla; Gud, lid det dock icke så.
3. Ty si, dine fiender rasa, och de som dig hata, sätta upp hufvudet.
4. De hafva listig anslag emot ditt folk, och rådslå emot dina fördolda.
5. Kommer, säga de, låter oss utrota dem, så att de intet folk äro; att på Israels namn icke skall mer tänkt varda.
6. Ty de hafva förenat sig med hvarannan, och ett förbund emot dig gjort:
7. De Edomeers hyddor, och de Ismaeliters, de Moabiters, och Hagariters,
8. De Gebaliters, Ammoniters, och Amalekiters, de Philisteers, samt med dem i Tyro.
9. Assur hafver ock gifvit sig till dem, och hjelpa Lots barnom. Sela.
10. Gör dem såsom de Midianiter, såsom Sisera, såsom Jabin vid den bäcken Kison;
11. Hvilke förderfvade vordo vid Endor, och vordo till träck på jordene.
12. Gör deras Förstar såsom Oreb och Seeb; alle deras öfverstar, såsom Seba och Zalmunna;
13. De der säga: Vi vilje intaga Guds hus.
14. Min Gud, gör dem såsom en hvärfvel, och såsom strå för väder,
15. Såsom en eld, den skog förbränner, och såsom en låga, den berg upptänder.
16. Alltså förfölj dem med ditt väder, och förskräck dem med ditt oväder.
17. Gör deras ansigten fulla med blygd, att de efter ditt Namn. HERRE, söka måste;
18. Skämme sig, och förskräckes alltid ju mer och mer, och till skam komme, och förgås.
19. Så skola de förnimma, att du med ditt Namn heter HERRE allena, och den Högste i allo verldene.
PSALTAREN, 84. PSALMEN
Guds huses förmån.
1. En Psalm Korah barnas, på Gittith, till att föresjunga.
2. Huru lustige äro dina boningar, HERRE Zebaoth!
3. Min själ längtar och trängtar efter HERRANS gårdar. Min kropp och själ fröjda sig uti lefvandes Gudi.
4. Ty foglen hafver funnit ett hus, och svalan sitt bo, der de sina ungar lägga; nämliga ditt altare, HERRE Zebaoth, min Konung och min Gud.
5. Salige äro de som i dino huse bo, de lofva dig till evig tid. Sela.
6. Salige äro de menniskor, som dig för sin starkhet hålla, och af hjertat efter dig vandra;
7. De der gå genom jämmerdalen, och göra der källor; och lärarena varda med mycken välsignelse prydde.
8. De vinna den ena segren efter den andra, att man se må, att den rätte Guden är i Zion.
9. HERRE Gud Zebaoth, hör min bön; akta härtill, Jacobs Gud. Sela.
10. Gud, vår sköld, skåda dock; se uppå din smordas rike.
11. Ty en dag uti dina gårdar är bättre, än eljest tusende. Jag vill heldre vakta dörrena uti mins Guds huse, än länge bo uti de ogudaktigas hyddom.
12. Ty HERREN Gud är sol och sköld. HERREN gifver nåd och äro; dem frommom skall intet godt fattas.
13. HERRE Zebaoth, säll är den menniska, som sig förlåter uppå dig.
PSALTAREN, 85. PSALMEN
Bön om alla stånds välfärd.
1. En Psalm Korah barnas, till att föresjunga.
2. HERRE, du som fordom vast dino lande nådelig, och förlossade de fångar af Jacob;
3. Du som tillförene dino folke missgerning förlåtit hafver, och alla deras synder öfvertäckt; Sela.
4. Du som tillförene alla dina vrede borttagit hafver, och vändt dig ifrå dine vredes grymhet;
5. Tröst oss, Gud vår Frälsare, och låt af dine ogunst till oss.
6. Vill du då till evig tid uppå oss vred vara; och låt dina vrede gå evinnerliga?
7. Vill du då icke åter vederqvicka oss; att ditt folk må glädja sig öfver dig?
8. HERRE, bete oss dina nåde, och hjelp oss.
9. Ack! att jag höra måtte, det HERREN Gud talar, att han sino folke och sinom heligom frid tillsade; på det de icke skola på någon galenskap komma.
10. Dock är ju hans hjelp när dem som frukta honom, att i vårt land skall ära bo;
11. Att godhet och trohet mötas tillsamman, rättfärdighet och frid kyssas;
12. Att trohet må växa på jordene, och rättfärdighet skåda neder af himmelen;
13. Att ock HERREN oss godt gör; på det vårt land må sina frukt gifva;
14. Att rättfärdighet må ändå för honom blifva, och sin rätta gång hafva.
PSALTAREN, 86. PSALMEN
Bön om åtskillig hjelp.
1. En bön Davids. HERRE, böj neder dina öron, och hör mig; ty jag är elände och fattig.
2. Bevara mina själ, ty jag är helig; hjelp du, min Gud, dinom tjenare, som sig uppå dig förlåter.
3. Herre, var mig nådelig; ty jag ropar dagliga till dig.
4. Fröjda dins tjenares själ; förty efter dig, Herre, trängtar jag.
5. Ty du, Herre, äst god och nådelig, af stor godhet allom dem som åkalla dig.
6. Förnim, HERRE, mina bön, och akta uppå mina böns röst.
7. Uti mine nöd åkallar jag dig, att du dock ville höra mig.
8. Herre, dig är ingen lik ibland gudarna, och ingen är, som så göra kan som du.
9. Alle Hedningar, de du gjort hafver, skola komma och tillbedja för dig, Herre, och ära ditt Namn;
10. Att du så stor äst, och gör under, och allena Gud äst.
11. Visa mig, HERRE, din väg, att jag må vandra i dine sanning; behåll mitt hjerta vid det ena, att jag ditt Namn fruktar.
12. Jag tackar dig, Herre, min Gud, af allt mitt hjerta, och ärar ditt Namn evinnerliga.
13. Ty din godhet är stor öfver mig, och du hafver frälst mina själ utu det djupa helvetet.
14. Gud, de stolte sätta sig emot mig, och de tyranners hop står mig efter mina själ, och hafva dig intet för ögon.
15. Men du, Herre Gud, äst barmhertig och nådelig, tålig, och af stora mildhet och trohet.
16. Vänd dig till mig, var mig nådelig; stärk din tjenare med dine magt, och hjelp dine tjenarinnos son.
17. Gör ett tecken med mig, att mig väl går, att de set, som mig hata, och skämma sig, att du med mig står, HERRE, och tröstar mig.
PSALTAREN, 87. PSALMEN
Det andeliga Zions härlighet.
1. En Psalmvisa Korah barnas. Han är fast grundad på de helga bergen.
2. HERREN älskar Zions portar, öfver alla Jacobs boningar.
3. Härlig ting varda i dig predikade, du Guds stad. Sela.
4. ag vill predika låta för Rahab och Babel, att de mig känna skola. Si, de Philisteer och Tyrer, samt med de Ethioper, varda der födde.
5. Man skall i Zion säga, att allahanda folk derinne födt varder, och att han, den Högste, bygger honom.
6. HERREN skall predika låta i allahanda tungomål, att ock någre af dem skola der födde varda. Sela.
7. Och de sångare skola alle i dig sjunga till skiftes, såsom i en dans.
PSALTAREN, 88. PSALMEN
Bön i svår anfäktning.
1. En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens.
2. HERRE Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
3. Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
4. Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet.
5. Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
6. Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
7. Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
8. Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. Sela.
9. Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
10. Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. HERRE, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
11. Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? Sela.
12. Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
13. Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
14. Men jag ropar till dig, HERRE, och min bön kommer bittida för dig.
15. Hvi förkastar du, HERRE, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
16. Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
17. Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
18. De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
19. Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
PSALTAREN, 89. PSALMEN
Messias och hans rike.
1. En undervisning Ethans, dens Esrahitens.
2. Jag vill sjunga om HERRANS nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte;
3. Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes.
4. Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit:
5. Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. Sela.
6. Och himlarna, HERRE, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling.
7. Ty ho kan i skyn liknas vid HERRAN; och ibland gudarnas barn HERRANOM lik vara?
8. Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro.
9. HERRE Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig HERRE? Och din sanning är allt omkring dig.
10. Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig.
11. Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm.
12. Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är.
13. Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn.
14. Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand.
15. Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte.
16. Väl är de folke, som fröjdas kan; HERRE, de skola vandra i dins ansigtes ljus.
17. De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara.
18. Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn.
19. Ty HERREN är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung.
20. På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket.
21. Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo.
22. Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.
23. Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom;
24. Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga.
25. Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda.
26. Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna.
27. Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper.
28. Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene.
29. Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva.
30. Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar.
31. Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra;
32. Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla;
33. Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.
34. Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela.
35. Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är.
36. Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David;
37. Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen.
38. Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. Sela.
39. Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda.
40. Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena.
41. Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas.
42. Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden.
43. Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar.
44. Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene.
45. Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena.
46. Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. Sela.
47. HERRE, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld?
48. Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva?
49. Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? Sela.
50. Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver?
51. Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom;
52. Dermed, HERRE, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda.
53. Lofvad vare HERREN evinnerliga. Amen, Amen.
PSALTAREN, 90. PSALMEN
Menniskans dödlighet.
1. En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
2. Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
3. Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
4. Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
5. Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
6. Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
7. Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
8. Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
9. Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
10. Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
11. Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
12. Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
13. HERRE, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
14. Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
15. Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
16. Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
17. Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
PSALTAREN, 91. PSALMEN
Guds beskydds säkerhet.
1. Den der under dens Högstas bekärm sitter, och under dens Allsmägtigas skugga blifver,
2. Han säger till HERRAN: Mitt hopp och min borg; min Gud, den jag hoppas uppå.
3. Ty han frälsar dig ifrå jägarens snaro, och ifrå den skadeliga pestilentie.
4. Han skall betäcka dig med sina fjädrar, och ditt hopp skall vara under hans vingar; hans sanning är spjut och sköld;
5. Att du icke torf förskräckas för nattenes stygghet; för de skott, som om dagen flyga;
6. För pestilentie, som i mörkrena vankar; för den sjuko, som om middagen förderfvar.
7. Om tusende falla vid dina sido, och tiotusende vid dina högra sido, så skall det dock intet drabba uppå dig.
8. Ja, du skall med din ögon se lust, och skåda huru dem ogudaktigom vedergullet varder.
9. Ty HERREN är ditt hopp; den Högste är din tillflykt.
10. Dig varder intet ondt vederfarandes, och ingen plåga skall nalkas dine hyddo.
11. Ty han hafver befallt sinom Änglom om dig, att de skola bevara dig på allom dinom vägom.
12. De skola bära dig på händerna, att du icke stöter din fot på stenen.
13. På lejon och huggormar skall du gå, och trampa uppå det unga lejonet och drakan.
14. Han begärar mig, ty vill jag uthjelpa honom; han känner mitt Namn, derföre vill jag beskydda honom.
15. Han åkallar mig, ty vill jag höra honom; jag är när honom i nödene; jag skall taga honom derut, och låta honom till äro komma.
16. Jag skall mätta honom med långt lit, och skall bete honom mina salighet.
PSALTAREN, 92. PSALMEN
Gud prisas för sin nåd.
1. En Psalm till att sjunga på Sabbathsdagen.
2. Det är en kostelig ting att tacka HERRANOM, och lofsjunga dino Namne, du Aldrahögste;
3. Om morgonen förkunna dina nåde. och om aftonen dina sanning;
4. På tio stränger, och psaltare; med spelande på harpo.
5. Ty, HERRE, du låter mig gladeligen sjunga om dine verk, och jag berömmer dina händers verk.
6. HERRE, huru äro dine verk så store! dine tankar äro så svåra djupe.
7. En galen tror det intet, och en dåre aktar sådant intet.
8. De ogudaktige grönskas såsom gräs, och de ogerningsmän blomstras alle; tilldess de förderfvade varda till evig tid.
9. Men du, HERRE, äst den Högste, och blifver evinnerliga.
10. Ty si, dine fiender, HERRE, si, dine fiender skola förgås, och alle ogerningsmän måste förströdde varda.
11. Men mitt horn skall upphöjdt varda, såsom ens enhörnings, och jag varda smord med färska oljo.
12. Och mitt öga skall lust se på mina fiendar, och mitt öra skall lust höra på de arga, som sig emot mig sätta.
13. Den rättfärdige skall grönskas, såsom ett palmträ; han skall växa, såsom ett cedreträ på Libanon.
14. De der planterade äro uti HERRANS hus, de skola i vår Guds gårdom grönskas.
15. Och om de än gamle varda, skola de likväl blomstras, fruktsamme och färske vara;
16. Att de förkunna skola, att HERREN så from är; min tröst, och intet orätt är i honom.
PSALTAREN, 93. PSALMEN
Christi rikes fasthet.
1. HERREN är Konung och härliga beprydd; HERREN är beprydd, och hafver begynt ett rike, så vidt som verlden är, och tillredt det, att det blifva skall.
2. Ifrå den tiden står din stol fast; du äst evig.
3. HERRE, vattuströmmarna upphäfva sig, vattuströmmarna upphäfva sitt fräsande; vattuströmmarna upphäfva sina böljor.
4. De vågar i hafvet äro stora, och fräsa grufveliga; men HERREN är ännu större i höjdene.
5. Din ord äro en rätt lära; helighet, HERRE, är dins hus prydning evinnerliga.
PSALTAREN, 94. PSALMEN
Emot församlingenes fiendar.
1. HERRE Gud, hvilkom hämnden tillhörer; Gud, hvilkom hämnden tillhörer, bete dig.
2. Upphöj dig, du verldenes domare; vedergäll dem högfärdigom det de förtjena.
3. HERRE, huru länge skola de ogudaktige, huru länge skola de ogudaktige pråla;
4. Och så högmodeliga tala; och alle ogerningsmän så berömma sig?
5. HERRE, de förtrycka ditt folk, och plåga ditt arf.
6. Enkor och främlingar dräpa de, och faderlösa döda de;
7. Och säga: HERREN ser det intet; och Jacobs Gud aktar det intet.
8. Märker dock, I galne ibland folket; och I dårar, när viljen I vise varda?
9. Den der örat planterat hafver, skulle han icke höra? Den der ögat gjort hafver, skulle han icke se?
10. Den der Hedningarna näpser, skulle han icke straffa? den der menniskorna lärer hvad de veta.
11. Men HERREN vet menniskornas tankar, att de fåfängelige äro.
12. Säll är den som du, HERRE, tuktar, och lärer honom genom din lag;
13. Att han tålamod hafva må, då illa går; tilldess dem ogudaktiga grafven beredd varder.
14. Ty HERREN skall icke förkasta sitt folk, eller öfvergifva sitt arf.
15. Ty rätt måste dock blifva rätt; och thy måste all from hjerta tillfalla.
16. Ho står med mig emot de onda? Ho träder till mig emot de ogerningsmän?
17. Om HERREN icke hulpe mig, så låge min själ fulltnär uti det stilla.
18. Jag sade: Min fot hafver stapplat; men din nåd, HERRE, uppehöll mig.
19. Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde mina själ.
20. Du kommer ju aldrig öfverens med dem skadeliga stolenom, som lagen illa uttyder.
21. De rusta sig emot dens rättfärdigas själ, och fördöma oskyldigt blod.
22. Men HERREN är mitt beskärm, min Gud är mitt hopps tröst.
23. Och han skall vedergälla dem deras orätt, och skall förgöra dem för deras ondskos skull; HERREN, vår Gud, skall förgöra dem.
PSALTAREN, 95. PSALMEN
Christus bör tackas, lydas.
1. Kommer, låter oss glädjas HERRANOM, och fröjdas för vår salighets tröst.
2. Låt oss med tack komma inför hans ansigte, och fröjdas för honom med Psalmer.
3. Ty HERREN är en stor Gud, och en stor Konung öfver alla gudar.
4. Ty i hans hand är hvad som jorden bär, och bergshöjderna äro också hans.
5. Ty hans är hafvet, och hans händer hafva det torra beredt.
6. Kommer, låter oss tillbedja, och knäböja, och nederfalla för HERRANOM, den oss gjort hafver.
7. Ty han är vår Gud, och vi hans fosterfolk, och hans händers får.
8. I dag om I hans röst hören, så förstocker icke edor hjerta, såsom i Meriba skedde, såsom i Massa i öknene;
9. Der edre fäder försökte mig, förnummo och sågo min verk;
10. Att jag i fyratio år mödo hade med detta folk, och sade: Det är sådant folk, att deras hjerta alltid vill den orätta vägen, och de mina vägar icke lära vilja;
11. Så att jag svor i mine vrede: De skola icke komma till mina rolighet.
PSALTAREN, 96. PSALMEN
Christi rikes vidd, härlighet.
1. Sjunger HERRANOM en ny viso; sjunger HERRANOM all verlden.
2. Sjunger HERRANOM, och lofver hans Namn; prediker den ena dagen efter den andra hans salighet.
3. Förtäljer ibland Hedningarna hans äro, ibland all folk hans under.
4. Ty HERREN är stor, och högt prisandes; underlig öfver alla gudar.
5. Ty alle folkens gudar äro afgudar; men HERREN hafver gjort himmelen.
6. Det står härliga och kosteliga till för honom, och går väldeliga och lofliga till i hans helgedom.
7. I folk, bärer fram HERRANOM; bärer fram HERRANOM äro och magt.
8. Bärer fram HERRANOM hans Namns äro; bärer skänker, och kommer i hans gårdar.
9. Tillbedjer HERRAN i heligo prydning; hela verlden frukte honom.
10. Säger ibland Hedningarna, att HERREN är Konung, och hafver sitt rike, så vidt som verlden är, beredt, att det blifva skall; och dömer folken rätt.
11. Himmelen fröjde sig, och jorden vare glad. hafvet fräse, och hvad deruti är.
12. Marken vare glad, och allt det derpå är, och låter all trä i skogen fröjda sig,
13. För HERRANOM; ty han kommer; ty han kommer till att döma jordena; han skall döma jordenes krets med rättfärdighet, och folken med sine sanning.
PSALTAREN, 97. PSALMEN
Christi rikes magt.
1. HERREN är Konung, dess fröjde sig jorden, och öarna fröjde sig, så månge som de äro.
2. Moln och mörker är omkring honom; rättfärdighet och dom är hans stols stadfästelse.
3. Eld går framför honom, och uppbränner hans ovänner allt omkring.
4. Hans ljungande lyser på jordenes krets; jorden ser det, och förskräckes.
5. Bergen försmälta såsom vax för HERRANOM; för hela jorderikes Herra.
6. Himlarna förkunna hans rättfärdighet; och all folk se hans äro.
7. Skämme sig alle de som belätom tjena, och berömma sig af afgudar; tillbedjer honom alle gudar.
8. Zion hörer det, och är glad; och Juda döttrar fröjda sig, HERRE, öfver ditt regemente.
9. Ty du, HERRE, äst den Högste i all land; du är fast upphöjd öfver alla gudar.
10. I som älsken HERRAN, hater det onda; (Herren) bevarar sina heligas själar; ifrå de ogudaktigas hand skall han frälsa dem.
11. Dem rättfärdiga skall alltid ljus uppgå igen, och frommom hjertom glädje.
12. I rättfärdige, fröjder eder af HERRANOM, och tacker honom, och priser hans helighet.
PSALTAREN, 98. PSALMEN
All ting lofva HERRAN.
1. En Psalm. Sjunger HERRANOM en ny viso, ty han gör underlig ting; han vinner seger med sine högra hand, och med sinom helga arm.
2. HERREN låter förkunna sina salighet; för folken låter han uppenbara sina rättfärdighet.
3. Han tänker uppå sina nåde och sanning Israels huse; alle verldenes ändar se vår Guds salighet.
4. Glädjens HERRANOM, all verlden; sjunger, priser och lofver.
5. Lofver HERRAN med harpor, med harpor och psalmer;
6. Med trummeter och basuner; fröjdens för HERRANOM, Konungenom.
7. Hafvet fräse, och hvad deruti är; jordenes krets, och de deruppå bo.
8. Vattuströmmarna fröjde sig, och all berg vare glad,
9. För HERRANOM; ty han kommer till att döma jordena; han skall döma jordenes krets med rättfärdighet, och folken med rätt.
PSALTAREN, 99. PSALMEN
Christi rikes beskaffenhet.
1. HERREN är Konung, derföre vredgas folken; han sitter på Cherubim, derföre upprörer sig verlden.
2. HERREN är stor i Zion, och hög öfver all folk.
3. Man tacke ditt stora och underliga Namn, det heligt är.
4. Uti denna Konungens rike älskar man det rätt är; du gifver fromhet, du skaffar dom och rättfärdighet i Jacob.
5. Upphöjer HERRAN vår Gud; tillbedjer vid hans fotapall; ty han är helig.
6. Mose och Aaron ibland hans Prester, och Samuel ibland dem som hans Namn åkalla; de åkallade HERRAN, och han bönhörde dem.
7. Han talade med dem genom en molnstod; de höllo hans vittnesbörd och bud, som han dem gaf.
8. HERRE, du äst vår Gud; du bönhörde dem; du, Gud, gaf dem till, och straffade deras verk.
9. Upphöjer HERRAN vår Gud, och tillbedjer på hans helga berg; tv HERREN vår Gud är helig.
PSALTAREN, 100. PSALMEN
Tacksägelse för Guds välgerningar.
1. En Tackpsalm. Fröjdens HERRANOM, all verlden.
2. Tjener HERRANOM med fröjd; kommer för hans ansigte med glädskap.
3. Förnimmer, att HERREN är Gud; han hafver gjort oss, och icke vi sjelfve, till sitt folk, och till sin fosterfår.
4. Går in i hans portar med tackande; uti hans gårdar med lofvande; tacker honom, lofver hans Namn.
5. Ty HERREN är god, och hans nåd varar evinnerliga, och hans sanning ifrå slägte till slägte.