Konung Carl den Tolftes Bibel

2 KRÖNIKEBOKEN, 1. CAPITLET

Salomos bön, offer, vishet, magt, rikedom.

1. Och Salomo, Davids son, vardt i sitt rike förstärkt, och HERREN hans Gud var med honom, och gjorde honom ju större och större.

2. Och Salomo talade med hela Israel, med de öfverstar öfver tusend och hundrade, med domare och alla Förstar i Israel, med de öfversta fäder;

3. Att de skulle gå, Salomo och hela menigheten med honom, bort till den höjden, som i Gibeon var; ty der var Guds vittnesbörds tabernakel, som Mose HERRANS tjenare gjort hade i öknene.

4. Ty Guds ark hade David uppfört ifrå KiriathJearim, dit han för honom tillredt hade; förty han hade honom uppslagit ett tabernakel i Jerusalem.

5. Men det kopparaltaret som Bezaleel, Uri son, Hurs sons, gjort hade, var der för HERRANS tabernakel; och Salomo och menigheten plägade söka det.

6. Och Salomo offrade för HERRANOM på kopparaltaret, som der för dörrene af vittnesbördsens tabernakel stod, tusende bränneoffer.

7. I samma nattene syntes Gud Salomo, och sade till honom: Bed, hvad skall jag gifva dig?

8. Och Salomo sade till Gud: Du hafver gjort stora barmhertighet med minom fader David, och hafver gjort mig till Konung i hans stad.

9. Så låt nu, HERRE Gud, din ord varda sann till min fader David; ty du hafver gjort mig till Konung öfver ett folk, det så mycket är som stoftet på jordene.

10. Så gif mig nu vishet och förstånd, att jag för detta folket må gå ut och in; ty ho förmår döma detta ditt myckna folk?

11. Då sade Gud till Salomo: Efter du hafver detta i sinnet, och hafver icke bedit om rikedomar, eller ägodelar, eller om härlighet, eller om dina fiendars själar, eller om långt lif; utan hafver bedit om visdom och förstånd, att du må döma mitt folk, der jag dig en Konung öfver gjort hafver;

12. Så vare dig visdom och förstånd gifvet; dertill vill jag ock gifva dig rikedomar, ägodelar och härlighet, så att din like ibland Konungarna för dig icke varit hafver, ej heller varda skall efter dig.

13. Alltså kom Salomo ifrå höjdene, som i Gibeon var, till Jerusalem, ifrå vittnesbördsens tabernakel, och regerade öfver Israel.

14. Och Salomo församlade sig vagnar och resenärar, så att han åstadkom tusende och fyrahundrade vagnar, och tolftusend resenärar, och lät dem uti vagnsstäderna, och när Konungenom i Jerusalem.

15. Och Konungen gjorde, att silfver och guld var i Jerusalem så mycket som stenar; och cedreträ så mycket som mulbärsträ i dalarna.

16. Och man förde Salomo hästar utur Egypten, och allahanda varor. Och Konungens köpmän köpte samma varor;

17. Och förde dem utur Egypten, hvar vagn för sexhundrad silfpenningar, och hvar häst för hundrade och femtio; alltså förde man dem ock till alla de Hetheers Konungar, och till de Konungar i Syrien, genom deras hand.

2 KRÖNIKEBOKEN, 2. CAPITLET

Templets arbetare, bruk, verke, byggmästare. Främlingar.

1. Och Salomo satte sig före att bygga HERRANS namne ett hus, och ett sins rikes hus;

2. Och afräknade sjutiotusend män till bördor, och åttatiotusend timbermän uppå berget, och tretusend och sexhundrad befallningsmän öfver dem.

3. Och Salomo sände till Hyram, Konungen i Tyro, och lät säga honom: Såsom du med minom fader David gjorde, och sände honom cedreträ, att han skulle bygga sig ett hus, der han uti bo skulle;

4. Si, jag vill bygga HERRANS mins Guds Namne ett hus, att honom må helgadt varda, till att röka god rökverk för honom, och till alltid bereda skådobröd, och bränneoffer om morgon och afton, på Sabbather och nymånader, och på HERRANS vår Guds högtider; till evig tid för Israel.

5. Och det hus, som jag bygga vill, skall vara stort; förty vår Gud är större än alle gudar.

6. Men ho är dess mägtig, att han bygger honom hus? Ty himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa honom. Ho skulle då jag vara, att jag skulle bygga honom hus? Utan att man må röka för honom.

7. Så sänd mig nu en vis man, till att arbeta på guld, silfver, koppar, jern, skarlakan, rosenrödt, gult silke, och den som kan utgrafva med de visa, som när mig äro i Juda och Jerusalem, hvilka min fader David beställt hafver.

8. Och sänd mig cedreträ, furoträ och hebenträ af Libanon; förty jag vet, att dine tjenare kunna hugga trä på Libanon; och si, mine tjenare skola vara med dina tjenare;

9. Att man tillreder mig mycket trä; ty huset, som jag bygga vill, skall vara stort och härligit.

10. Och si, jag vill gifva dina tjenare timbermannomen, som trä hugga, tjugutusend corar stött hvete, och tjugutusend corar bjugg, och tjugutusend bath vin, och tjugutusend bath oljo.

11. Då sade Hyram, Konungen i Tyro, genom skrifvelse, och sände till Salomo: Derföre, att HERREN hafver sitt folk kärt, hafver han gjort dig till Konung öfver dem.

12. Och Hyram sade ytterligare: Lofvad vare HERREN Israels Gud, som himmel och jord gjort hafver, att han gifvit hafver Konung David en visan, klokan och förståndigan son, som HERRANOM ett hus, och ett sins rikes hus bygga må.

13. Så sänder jag nu en visan man, som förstånd hafver, nämliga Hyram Abiv;

14. Ene qvinnos son utaf Dans döttrar, och hans fader hade varit en Tyrer; han kan arbeta på guld, silfver, koppar, jern, sten, trä, skarlakan, gult silke, linnet, rosenrödt: och allahanda utgrafva, och göra allahanda konsteliga, det man honom föregifver, med dina visa, och med mins herras Konung Davids dins faders visa.

15. Så sände nu min herre hvete, bjugg, oljo och vin, till sina tjenare, såsom han sagt hafver;

16. Så vilje vi hugga trä på Libanon, så mycket som behöfves, och vilje låta det lägga i flottar i hafvet, in åt Japho; dädan må du låta föra det upp till Jerusalem.

17. Och räknade Salomo alla främlingar i Israels land, efter det tal då David hans fader dem räknade; och vordo funne hundrade och femtio tusend, tretusend och sexhundrad.

18. Och han gjorde af dem sjutiotusend dragare, och åttatiotusend huggare på bergena, och tretusend och sexhundrad befallningsmän, som folket vid arbetet höllo.

2 KRÖNIKEBOKEN, 3. CAPITLET

Templets grund, skapnad, prydnad, delar, Cherubim, förlåt, stoder.

1. Och Salomo begynte till att bygga HERRANS hus i Jerusalem, på Moria berg, det David hans fader utvist var, hvilket David tillredt hade för rum, på Arnans plats den Jebuseens;

2. Och tog till att bygga i dem andra månadenom, den andra dagen i fjerde årena af sitt rike.

3. Och alltså lade Salomo grundvalen, till att bygga Guds hus: i förstone, längden sextio alnar, bredden tjugu alnar.

4. Och förhuset, för breddene af huset, var tjugu alnar långt, höjden var hundrade och tjugu alnar; och bedrog det innantill med klart guld.

5. Men det stora huset bedrog han med furoträ, och bedrog det med bästa guld, och gjorde deruppå palmar och kedjoverk.

6. Och bedrog huset med ädla stenar till prydelse; och guldet var Parvaims guld.

7. Och han bedrog huset, bjelkarna, dörrträn, väggarna och dörrarna med guld, och lät skära Cherubim på väggarna.

8. Han gjorde desslikes huset till det aldrahelgasta; dess längd var tjugu alnar efter husets bredd, och dess bredd var ock tjugu alnar; och bedrog det med bästa guld, vid sexhundrade centener.

9. Gaf han också till naglar femtio siklar guld i vigt; och bedrog salarna med guld.

10. Han gjorde ock uti dess aldrahelgastas huse två Cherubim, efter snickarekonst, och bedrog dem med guld.

11. Och längden af Cherubims vingar var tjugu alnar; så att en vingen hade fem alnar, och kom intill väggena af huset; den andre vingen hade ock fem alnar, och kom intill vingan af den andra Cherub.

12. Alltså hade ock en vingen af den andra Cherub fem alnar, och kom intill väggena af huset; och hans andre vinge ock fem alnar, och kom intill vingan af den andra Cherub;

13. Så att desse Cherubims vingar voro utsträckte tjugu alnar; och de stodo på sina fötter, och deras ansigte voro vänd åt huset.

14. Han gjorde ock en förlåt af gult verk, skarlakan, rosenrödt och linverk, och gjorde Cherubim deruppå.

15. Och han gjorde framför huset två stodar, fem och tretio alnar höga, och knappen der ofvanuppå fem alnar;

16. Och gjorde kedjoverk till choren, och satte ofvanuppå stoderna, och gjorde hundrade granatäple, och satte dem i det kedjoverket;

17. Och reste de stoderna uppför templet, ena på den högra, och den andra på den venstra sidone; och kallade den på högra sidone Jachin, och den på venstra Boas.

2 KRÖNIKEBOKEN, 4. CAPITLET

Kopparaltar, haf, kettlar, lusastakar. Presternas gård. Tygens tal.

1. Han gjorde ock ett kopparaltare, tjugu alnar långt och bredt, och tio alnar högt.

2. Och han gjorde ett gjutet haf, tio alnar bredt, ifrå den ena bräddene till den andra, rundt omkring, och fem alnar högt, och måttet omkring var tretio alnar.

3. Och oxabeläte voro der nedan under, allt omkring; och voro två radar krusering omkring hafvet, det tio alnar bredt var, hvilke vidgjutne voro.

4. Och det stod så på de tolf oxar, att tre vändes norrut, tre vesterut, tre söderut, och tre österut, och hafvet der ofvanuppå; och bakdelen af dem allom var inunder.

5. Tjockheten deraf var en tvärhand, och dess brädd var såsom ens bägares brädd, och en utsprungen ros; och det höll tretusend bath.

6. Och han gjorde tio kettlar, af dem satte han fem på högra sidone, och fem på den venstra, till att två derutinnan hvad som bränneoffer tillhörde, att de skulle kasta det deruti; men hafvet var till att Presterna skulle två sig deruti.

7. Han gjorde ock tio gyldene ljusastakar, såsom de vara skulle, och satte dem i templet, fem på den högra, och fem på den venstra sidone.

8. Ock gjorde han tio bord, och satte dem i templet, fem på högra, och fem på venstra sidone; och han gjorde hundrade gyldene bäcken.

9. Han gjorde ock en gård för Presterna, och en stor gård, och dörrar i gårdenom; och öfverdrog dörrarna med koppar;

10. Och satte hafvet på högra sidone österut, sunnantill.

11. Och Hyram gjorde grytor, skoflar, och bäcken. Alltså lyktade Hyram arbetet, som Konung Salomo hade fått honom, på Guds hus;

12. Nämliga de två stodar, med bukar, och knappar ofvanpå båda stoderna, och de båda vridna gjordar, till att betäcka båda bukarna åt knapparna, ofvanpå stoderna;

13. Och de fyrahundrade granatäplen på de båda vridna gjordar, två radar granatäple på hvarjo gjordene, till att betäcka båda knapparnas bukar, som ofvanpå stoderna voro.

14. Ock gjorde han stolar, och kettlar uppå stolarna;

15. Och ett haf, och tolf oxar derunder.

16. Dertill grytor, skonar, gafflar och all deras tyg, gjorde Hyram Abiv åt Konung Salomo, till HERRANS hus, utaf klar koppar.

17. I den ängden vid Jordan lät Konungen gjuta dem i lerjord, emellan Succoth och Zeredatha.

18. Och Salomo gjorde all denna tygen ganska mång; så att vigten af den koppar icke utfrågas kunde.

19. Och Salomo gjorde all tyg till Guds hus, nämliga gyldene altaret, bord till skådobröd;

20. Ljusastakarna med deras lampor, af klart guld, att de skulle brinna för chorenom, såsom det borde;

21. Och de blommor vid lamporna, och de näpor voro af guld; allt var af rent guld.

22. Dertill knifvar, bäcken, slefvar och släcketyg, voro af klart guld; och ingången, och hans dörr innantill, åt det aldrahelgasta, och dörrarna till tempelshuset, voro af guld.

2 KRÖNIKEBOKEN, 5. CAPITLET

Fataburen, arken, tabernaklet, sången, härligheten.

1. Alltså vardt allt arbetet fullkomnadt, som Salomo gjorde på HERRANS hus. Och Salomo lät komma derin allt det hans fader David helgat hade, nämliga silfver och guld, och allahanda tyg; och lade det in uti fataburen i Guds hus.

2. Då församlade Salomo alla äldsta i Israel, alla höfdingar i slägterna, Förstar för fäderna i Israels barn, till Jerusalem, att de skulle låta uppkomma HERRANS förbunds ark utu Davids stad, det är Zion.

3. Och församlade sig till Konungen alle Israels män på högtidene, det är i sjunde månadenom;

4. Och kommo alle äldste i Israel; och de Leviter togo arken;

5. Och båro honom upp, samt med vittnesbördsens tabernakel, och all helig tyg, som i tabernaklet voro; och Presterna Leviterna båro det allt med upp.

6. Men Konung Salomo och hela Israels menighet med honom, församlad inför arken, offrade får och fä, så mycket, att det ingen tälja eller räkna kunde.

7. Alltså båro Presterna HERRANS förbunds ark uti sitt rum, i husets chor, uti det aldrahelgasta, under Cherubims vingar;

8. Så att Cherubim utsträckte sina vingar öfver arkens rum; och Cherubim öfvertäckte arken och hans stänger, ofvantill.

9. Men stängerna voro så långa, att man såg ändarna på dem för choren ifrån arkenom; men utantill såg man dem icke; och blef han der allt intill denna dag.

10. Och i arken var intet utan de två taflor, som Mose hade lagt deruti i Horeb, då HERREN ett förbund gjorde med Israels barn, den tid de utur Egypten drogo.

11. Och då Presterna gingo utu det helga; ty alle de Prester, som för handene voro, helgade sig, så att ock skiften icke hållne vordo,

12. Och de Leviter, med alla dem som under Assaph, Heman, Jeduthun, och deras barn och bröder, voro, klädde med linnen kläder, sjöngo med cymbaler, psaltare och harpor, och stodo österut ifrån altaret, och när dem tjugu och hundrade Prester, som blåste med trummeter;

13. Och det var, såsom det hade varit allt en som trummetade, och sjöng, såsom man hörde ena röst, till att lofva och tacka HERRANOM; och då rösten upphof sig af trummeterna, cymbaler och annor strängaspel, och af HERRANS lof, att han mild är, och hans barmhertighet varar till evig tid; då vardt HERRANS hus uppfyldt med ett moln;

14. Så att Presterna icke stå kunde, till att tjena, för molnets skull; ty HERRANS härlighet uppfyllde Guds hus.

2 KRÖNIKEBOKEN, 6. CAPITLET

Salomos tacksägelse och bön vid templets vigning.

1. Då sade Salomo: HERREN hafver sagt, att han vill bo i mörkrena.

2. Och jag hafver byggt ett hus dig till boning, och ett säte, der du bo skall till evig tid.

3. Och Konungen vände sitt ansigte, och välsignade hela Israels menighet; ty hela Israels menighet stod;

4. Och han sade: Lofvad vare HERREN Israels Gud, som genom sin mun till min fader David talat, och med sine hand fullkomnat hafver, då han sade:

5. Efter den tiden, att jag mitt folk utur Egypti land förde, hafver jag ingen stad utvalt i alla Israels slägter, der ett hus att bygga, så att mitt Namn der vara skulle; hafver ej heller någon man utvalt, att han skulle vara en Förste öfver mitt folk Israel;

6. Men Jerusalem hafver jag utvalt, att mitt Namn der vara skall; och David hafver jag utvalt, att han skall vara öfver mitt folk Israel.

7. Och då min fader David i sinnet hade att bygga HERRANS Israels Guds Namne ett hus,

8. Sade HERREN till min fader David: Du hafver gjort väl, att du hafver i sinnet att bygga mino Namne ett hus;

9. Dock skall du icke bygga det huset, utan din son, som utaf dina länder komma skall, han skall bygga mino Namne hus.

10. Så hafver nu HERREN stadfäst sitt ord, som han talat hafver; ty jag är uppkommen uti mins faders Davids stad, och sitter på Israels stol, såsom HERREN sagt hafver; och hafver byggt ett hus HERRANS Namne Israels Guds;

11. Och hafver satt deruti arken, der HERRANS förbund uti är, det han med Israels barn gjort hafver.

12. Och han gick fram för HERRANS altare, i hela Israels menighets närvaro, och uträckte sina händer;

13. Ty Salomo hade gjort en kopparkettil, och satt honom midt i gården, fem alnar lång och bred, och tre alnar hög: till den samma gick han, och föll neder på sin knä inför hela Israels menighet, och uträckte sina händer upp åt himmelen;

14. Och sade: HERRE Israels Gud, det är ingen Gud dig liker, antingen i himmelen eller på jordene; du som håller förbund och barmhertighet dinom tjenarom, som vandra för dig af allt hjerta.

15. Du hafver hållit din om tjenare David, minom fader, hvad du honom sagt hafver; med dinom mun hafver du sagt det, och med dine hand hafver du fullkomnat det, såsom det nu i denna dag tillgår.

16. Nu, HERRE Israels Gud, håll dinom tjenare David, minom fader, hvad du till honom talat hafver, och sagt: Dig skall icke fattas en man för mig, som sitta skall på Israels stol; dock, såframt din barn förvara sina vägar, att de vandra i min lag, såsom du för mig vandrat hafver.

17. Nu, HERRE Israels Gud, låt din ord sann varda, som du dinom tjenare David sagt hafver.

18. Ty menar du ock, att Gud bor när menniskomen på jordene? Si, himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa dig; huru skulle då detta huset göra det, som jag byggt hafver?

19. Men vänd dig, HERRE, min Gud, till dins tjenares bön, och till hans begär, att du ville höra den bön och bedjande, som din tjenare för dig gör;

20. Att din ögon måga blifva öppne öfver detta hus dag och natt; öfver det rum, som du lofvat hafver, att ditt Namn der vara skall; att du ville höra den bön, som din tjenare på detta rum görandes varder.

21. Så hör nu dins tjenares, och dins folks Israels bön, som de bedjande varda i detta rum; och hör dertill ifrå det rum, der du bor i himmelen; och när du hörer, att du ville ock nådelig vara.

22. Om någor syndar emot sin nästa, och honom varder en ed pålagd, som han svärja skall; och den eden kommer för ditt altare i desso huse;

23. Att du ville då höra af himmelen, och skaffa dinom tjenare rätt; att du ville vedergälla dem ogudaktiga, och gifva honom hans väg på hans hufvud, och gifva dem rättfärdiga rätt; och att du gifver honom efter hans rättfärdighet.

24. Om ditt folk Israel för sina fiendar slaget varder, efter de emot dig syndat hafva; och de omvända sig, och bekänna ditt Namn, bedja och begära för dig i desso huse;

25. Att du ville då höra dertill af himmelen, och vara dins folks Israels synder nådelig, och låta dem komma uti det land, som du dem och deras fäder gifvit hafver;

26. Om himmelen tillyckt varder, så att intet regnar, efter de emot dig syndat hafva; och de bedja i detta rum, och bekänna ditt Namn, och omvända sig ifrå sina synder, sedan du dem ödmjukat hafver;

27. Att du då ville höra dem i himmelen, och vara dina tjenares och dins folks Israels synder nådelig, att du lärer dem en god väg, der de uti vandra måga; och låter regna på ditt land, som du dino folke gifvit hafver till besittning.

28. Om en hunger varder i landena, eller pestilentie, eller torka, brand, gräshoppor, gräsmatkar; eller om deras fiendar i landet belägga deras portar; eller eljest någor plåga eller krankhet;

29. Den då beder, eller begärar ibland allahanda menniskor, och ibland allt ditt folk Israel, då någor sina plågo och vedermödo känner, och uträcker sina händer till detta huset;

30. Att du då ville höra dertill af himmelen, af dins bonings säte, och vara nådelig, och gifva hvarjom och enom efter alla hans vägar, efter som du känner hans hjerta; ty du allena känner menniskors barnas hjerta;

31. På det att de skola frukta dig, och vandra på dina vägar alla dagar, så länge som de lefva i landet, som du våra fäder gifvit hafver.

32. Om ock en främmande, som icke är utaf ditt folk Israel, kommer af fjerran land, för ditt stora Namn och mägtiga hand och uträckta arms skull, och beder i desso huse;

33. Att du ville höra dertill af himmelen, af dins bonings säte, och göra allt det, der han dig om åkallar; på det att all folk på jordene måga känna ditt Namn och frukta dig såsom ditt folk Israel, och förnimma att detta hus, som jag byggt hafver, efter ditt Namn nämndt är.

34. Om ditt folk utdrager i strid emot sina fiendar, den vägen som du dem sändandes varder, och de bedja till dig på den vägen emot denna staden, som du utvalt hafver, och till det hus, som jag dino Namne byggt hafver;

35. Att du då ville höra deras bön och begär af himmelen, och hjelpa dem till deras rätt.

36. Om de varda syndande emot dig, efter ingen menniska är som icke syndar; och du varder vred på dem, och gifver dem för deras fiendar, att de föra dem bort fångna uti något land, fjerran eller när;

37. Och de omvända sig i sino hjerta, uti de lande der de uti fångne äro, och omvända sig, och bedja dig uti sins fängelses land, och säga: Vi hafve syndat, illa gjort och varit ogudaktige;

38. Och vända sig så till dig af allt hjerta, och af allo själ, uti sins fängelses land, der man dem fångna håller, och de bedja på den väg emot sitt land, som du deras fäder gifvit hafver, och emot den stad, som du utvalt hafver, och emot huset, som jag dino Namne byggt hafver;

39. Att du då ville höra deras bön och begär af himmelen, af dins bonings säte, och hjelpa dem till deras rätt, och vara dino folke nådelig, som emot dig syndat hafva,

40. Så låt nu, min Gud, din ögon öppna vara, och din öron gifva akt på bönen i detta rum.

41. Så statt nu upp, HERRE Gud, till dina ro, du och dins magts ark; låt dina Prester, HERRE Gud, varda iklädde med salighet, och dina heliga glädja sig öfver det goda.

42. HERRE Gud, vänd icke bort din Smordas ansigte; tänk uppå den barmhertighet, som din tjenare David lofvad är.

2 KRÖNIKEBOKEN, 7. CAPITLET

Eld af himmelen. Salomos offer, högtid. Guds svar, löfte.

1. Och då Salomo utbedit hade, föll en eld af himmelen, och förtärde bränneoffret och annat offer; och HERRANS härlighet uppfyllde huset;

2. Så att Presterna icke kunde ingå uti HERRANS hus, så länge HERRANS härlighet uppfyllde HERRANS hus.

3. Och sågo all Israels barn elden falla neder, och HERRANS härlighet öfver huset, och föllo ned med ansigtet till jordena på golfvet, och tillbådo, och tackade HERRANOM, att han är god, och hans barmhertighet varar till evig tid.

4. Men Konungen och allt folket offrade för HERRANOM.

5. Ty Konung Salomo offrade tu och tjugu tusend nöt, och hundrade och tjugu tusend får; och vigde så Guds hus, både Konungen och allt folket.

6. Men Presterna stodo i sine vakt, ock Leviterna med HERRANS strängaspel, som Konung David hade låtit göra till att tacka HERRANOM, att hans barmhertighet varar till evig tid, med Davids psalmer, genom deras hand; och Presterna blåste i trummeterna emot dem, och hele Israel stod.

7. Och Salomo helgade medelgården, som för HERRANS hus var; ty han hade der offrat bränneoffer, och det feta af tackoffrena; förty kopparaltaret, som Salomo hade göra låtit, kunde icke räcka till allt bränneoffret, spisoffret, och till det feta.

8. Och Salomo höll på den samma tiden ena högtid i sju dagar, och hele Israel med honom, en ganska stor menighet, allt ifrå Hamath, intill Egypti bäck;

9. Och höll på åttonde dagen ena församling; ty altarets vigning höllo de i sju dagar, och högtiden sammalunda i sju dagar.

10. Men på tredje och tjugonde dagen i sjunde månadenom lät han gå folket i deras hyddor, glädjandes och fröjdandes sig öfver allt det goda, som HERREN med David, Salomo och sino folke Israel gjort hade.

11. Allt så lyktade Salomo HERRANS hus, och Konungshuset, och allt det i hans hjerta kommet var, till att göra i HERRANS huse, och i sino huse, i goda måtto.

12. Och HERREN syntes Salomo om nattena, och sade till honom: Jag hafver hört dina bön, och utvalt mig detta rummet till ett offerhus.

13. Si, om jag igenlycker himmelen, så att intet regnar, eller jag bjuder gräshoppor uppfräta landet, eller låter en pestilentie komma ibland mitt folk;

14. Att de mitt folk ödmjuka, det efter mitt namn nämndt är; och de bedja och söka mitt ansigte, och omvända sig ifrå sina onda vägar; så vill jag af himmelen höra dertill, och förlåta dem deras synder, och bota deras land.

15. Så skola nu min ögon öppna vara, och min öron gifva akt på bönerna i desso rumme.

16. Och hafver jag nu utvalt och helgat detta hus, att mitt Namn skall vara der till evig tid, och min ögon och mitt hjerta skall vara der allstädes.

17. Och om du varder vandrandes för mig, såsom din fader David vandrat hafver, så att du gör allt det jag befaller dig, och håller min bud och rätter;

18. Så skall jag befästa dins rikes stol, såsom jag mig förbundit hafver med dinom fader David, sägandes: Dig skall icke fattas en man, som öfver Israel en herre vara skall.

19. Men om I afvänden eder, och öfvergifven mina rätter och bud, som jag eder förelagt hafver, och gången bort, och tjenen andra gudar, och tillbedjen dem;

20. Så skall jag utrota dem utu mitt land, som jag dem gifvit hafver; och detta hus, som jag mino Namne helgat hafver, skall jag bortkasta ifrå mitt ansigte, och skall gifva det till ett ordspråk och en fabel ibland all folk.

21. Och för desso huse, det aldrahögst vordet är, skola sig förskräcka alle de som der framom gå, och säga: Hvi hafver HERREN så farit med desso lande, och med desso huse?

22. Då skall man säga: Derföre, att de öfvergåfvo HERRAN deras fäders Gud, den dem utur Egypti land fört hade, och togo sig andra gudar, och tillbådo dem, och tjente dem; derföre hafver han låtit allt detta onda komma öfver dem.

2 KRÖNIKEBOKEN, 8. CAPITLET

Salomos städer, trälar, hustrur, offer, Leviter, skepp.

1. Och efter tjugu år, i hvilkom Salomo HERRANS hus, och sitt hus byggde;

2. Byggde han ock de städer, som Hyram gaf Salomo, och lät Israels barn bo deruti.

3. Och Salomo drog till HamathZoba, och gjorde det fast;

4. Och byggde Thadmor i öknene, och alla kornstäder, som han byggde i Hamath.

5. Han byggde ock öfra och nedra BethHoron, hvilka faste städer voro med murar, portar och bommar;

6. Desslikes Baalath, och alla kornstäder som Salomo hade, och alla vagnsstäder, och resenärars städer, och allt det Salomo lyste att bygga, både i Jerusalem och på Libanon, och i allo hans väldes lande.

7. Allt det folk, som qvart blifvet var, af de Hetheer, Amoreer, Phereseer, Heveer och Jebuseer, som icke voro af Israels barn;

8. Och deras barn, som de efter sig left hade i landena, hvilka Israels barn icke förlagt hade, gjorde Salomo skattpligtiga, allt intill denna dag.

9. Men af Israels barn gjorde Salomo inga trälar, till sitt arbete; utan de voro krigsmän, och öfver hans riddare, och öfver hans vagnar och resenärar.

10. Och de öfverste Konung Salomos befallningsmän voro tuhundrad och femtio, som öfver folket rådde.

11. Och Pharaos dotter lät Salomo hemta af Davids stad, uti det hus, som han för henne byggt hade; ty han sade: Min hustru skall icke bo uti Davids Israels Konungs huse; förty det är helgadt, efter HERRANS ark der inkommen är.

12. Sedan offrade Salomo HERRANOM bränneoffer på HERRANS altare, som han byggt hade för förhuset;

13. Till att offra hvart på sin dag, efter Mose bud; på Sabbather, nymånader, och på bestämda tider, tre resor om året; nämliga på osyrade bröds högtidene, på veckohögtidene, och på löfhyddohögtidene.

14. Och han satte Presterna i deras skifte till deras ämbete, såsom David hans fader det lagat hade; och Leviterna på deras vakt till att lofva och tjena för Presterna, hvar sin dag; och de dörravaktare i deras skifte, hvar vid sina dörr; ty så hade David den Guds mannen befallt.

15. Och man vek icke ifrå Konungens bud, om Presterna och Leviterna, i någrahanda ärende och håfvor.

16. Alltså vardt redo hvad Salomo för händer haft hade, ifrå den dag, då HERRANS hus grundadt vardt, intilldess han fullkomnade det; så att HERRANS hus allt redo vardt.

17. Så drog Salomo till EzionGeber, och till Eloth, vid hafsstrandena i Edoms land.

18. Och Hyram sände honom skepp med sina tjenare, som sjöfarne voro; och de foro med Salomos tjenare till Ophir, och hemtade dädan fyrahundrad och femtio centener guld, och förde till Konung Salomo.

2 KRÖNIKEBOKEN, 9. CAPITLET

Arabiens Drottning. Salomos inkomst, härlighet, vishet, magt, död.

1. Och då Drottningen af rika Arabien hörde Salomos rykte, kom hon med ganska stor skara till Jerusalem med cameler, som örter och guld båro, väl mycket, och ädla stenar, till att försöka Salomo med gåtor. Och då hon kom till Salomo, talade hon med honom allt det hon sig i sitt hjerta föresatt hade.

2. Och Salomo sade henne allt det hon frågade; och Salomo var ingen ting fördold, det han icke sade henne.

3. Och då Drottningen af rika Arabien såg Salomos vishet, och huset, som han byggt hade;

4. Maten på hans bord, boningarna för hans tjenare, hans tjenares ämbete, och deras kläder, hans skänkesvänner, med deras kläder, och hans sal, der man uppgick uti HERRANS hus, kunde hon icke längre hålla sig;

5. Och hon sade till Konungen: Det är sant, hvad jag hört hafver uti mitt land, af ditt väsende, och af dinom visdom;

6. Men jag ville icke tro deras ord, till dess jag kommen är, och hafver det sett med min ögon; och si, mig är icke hälften sagt af dinom stora visdom; det är mer med dig än ryktet, som jag hört hafver.

7. Salige äro dine män, och salige desse dine tjenare, som alltid stå för dig, och höra din visdom.

8. HERREN din Gud vare lofvad, som dig kär hafver, att han dig till en Konung på din stol satt hafver, HERRANOM dinom Gud; det gör, att din Gud hafver Israel kär, så att han vill dem vid magt hålla till evig tid; derföre hafver han satt dig öfver dem till en Konung, att du skall hålla rätt och redelighet.

9. Och hon gaf Konungenom hundrade och tjugu centener guld, och ganska mycket örter, och ädla stenar: inga örter voro sådana som dessa, som Drottningen af rika Arabien Konung Salomo gaf.

10. Dertill Hyrams tjenare och Salomos tjenare, som guld förde ifrån Ophir, de förde ock hebenträ, och ädla stenar.

11. Och Salomo lät göra trappor utaf hebenträ i HERRANS hus, och i Konungshusena, och harpor och psaltare för sångare; ingen sådana trä voro tillförene sedd i Juda land.

12. Men Konung Salomo gaf Drottningene af rika Arabien allt det hon begärade och beddes, utan det hon hade fört till Konungen. Och hon vände om, och drog i sitt land igen med sina tjenare.

13. Men det guld, som Salomo årliga tillfördt vardt, var sexhundrad sex och sextio centener;

14. Förutan det som krämare och köpmän förde; och alle Arabers Konungar, och herrarna i landen förde guld och silfver till Salomo.

15. Och gjorde Konung Salomo tuhundrad spetsar af bästa guld; så att sexhundrad stycke guld kommo till hvar spets.

16. Och trehundrad sköldar af bästa guld, så att trehundrad stycke guld kommo till hvar sköld; och Konungen lät dem i huset af Libanons skog.

17. Och Konungen gjorde en stor elphenbensstol, och öfverdrog honom med klart guld.

18. Och stolen hade sex trappor och en gyldene fotapall till stolen, och två stolpar, på båda sidor om sätet; och tu lejon stodo vid stolparna;

19. Och tolf lejon stodo på de sex trappor, på båda sidor. En sådan är icke gjord i all Konungarike.

20. Och all Konung Salomos drickekar voro af guld, och all käril i Libanons skogs huse voro af klart guld; förty silfver vardt intet aktadt i Salomos tid.

21. Ty Konungens skepp foro till sjös med Hyrams tjenare, och kommo en gång i hvar tre år, och förde guld, silfver, elphenben, apor och påfoglar.

22. Alltså vardt Konung Salomo större, än alle Konungar på jordene, med rikedomar och vishet.

23. Och alle Konungar på jordene begärade Salomos ansigte, att höra hans visdom, som Gud honom i hjertat gifvit hade.

24. Och de förde honom årliga hvar och en sina skänkningar, silfkar och guldkar, kläder, harnesk, örter, hästar och mular.

25. Och Salomo hade fyratusend vagnshästar, och tolftusend resenärar, och man lät dem uti vagnsstäderna, och när Konungenom i Jerusalem.

26. Och han var en herre öfver alla Konungar, allt ifrån älfvene intill de Philisteers land, och allt intill Egypti gränso.

27. Och Konungen lät silfver i Jerusalem varda så mycket som stenar, och cederträ så mycket som mulbärsträ i dalarna.

28. Och man förde honom hästar utur Egypten, och utur all land.

29. Hvad nu mer af Salomo sägande är, både om hans första och om hans sista, si, det är skrifvet uti den Prophetens Nathans Chrönico, och uti Ahias Prophetia af Silo, och uti de syner Jeddo den Siarens, emot Jerobeam, Nebats son.

30. Och Salomo regerade i Jerusalem öfver hela Israel i fyratio år.

31. Och Salomo afsomnade med sina fäder, och man begrof honom uti Davids hans faders stad. Och Rehabeam, hans son, vardt Konung i hans stad.

2 KRÖNIKEBOKEN, 10. CAPITLET

Folkets begär. Rehabeams råd, svar. Riket deladt.

1. Rehabeam drog till Sechem; ty hele Israel var kommen till Sechem, att göra honom till Konung.

2. Och då Jerobeam, Nebats son, som i Egypten var, dit han för Konung Salomo flydd var, det hörde, kom han igen utur Egypten.

3. Och de sände bort, och läto kalla honom. Och Jerobeam kom med hela Israel; och de talade med Rehabeam, och sade:

4. Din fader hafver gjort vårt ok allt för hårdt; så lätta du ini dins faders hårda tjenst, och det svåra ok som han på oss lagt hafver, så vilje vi vara dig underdånige.

5. Han sade till dem: Efter tre dagar kommer igen till mig. Och folket gick sin väg.

6. Och Konung Rehabeam rådfrågade med de äldsta, som för hans fader Salomo ståndit hade, medan han lefde, och sade: Hvad råden I, det jag skall svara desso folkena?

7. De talade med honom, och sade: Om du ställer dig vänliga till detta folk, och far väl åt dem, och gifver dem god ord, så blifva de dig underdånige i alla sina dagar.

8. Men han lät blifva de äldstas råd, som de honom gifvit hade, och rådfrågade med de unga, som med honom uppväxte voro, och för honom stodo;

9. Och sade till dem: Hvad råden I, det vi desso folkena svara skole, som med mig talat hafva, och sagt: Lätta oss det ok, som din fader på oss lagt hafver.

10. Men de unge, som med honom uppväxte voro, talade med honom, och sade: Så skall du säga till folket, som till dig talat hafver, och säger: Din fader hafver gjort vårt ok allt för tungt, gör du vårt ok lättare; och säg till dem: Mitt minsta finger skall vara tjockare än mins faders länder.

11. Hafver nu min fader för tungt ok lagt uppå eder, så skall jag ännu göra edart ok tyngre; min fader hafver tuktat eder med gisslar, men jag med scorpioner.

12. Som nu Jerobeam och allt folket kom till Rehabeam på tredje dagen, såsom Konungen sagt hade: Kommer igen till mig på tredje dagen;

13. Svarade Konungen dem hårdeliga; och Konung Rehabeam öfvergaf de äldstas råd;

14. Och talade med dem efter de ungas råd, och sade: Hafver min fader gjort edart ok för svårt, så skall jag ännu göra det svårare; min fader hafver tuktat eder med gisslar, men jag med scorpioner.

15. Alltså hörde Konungen folket intet; ty det vardt alltså vändt af Gudi, på det HERREN skulle göra sitt ord fast, som han talat hade genom Ahia af Silo till Jerobeam, Nebats son.

16. Då nu hele Israel såg, att Konungen intet hörde dem, svarade folket Konungenom, och sade: Hvad del hafve vi med David, eller arf med Isai son? Hvar och en af Israel drage till sina hyddor: Så se du nu till ditt hus, David. Och hele Israel gick i sina hyddor;

17. Så att Rehabeam regerade allenast öfver de Israels barn, som bodde i Juda städer.

18. Då sände Konung Rehabeam Hadoram räntomästaren; men Israels barn stenade honom ihjäl. Och Konung Rehabeam steg med hast på sin vagn, och flydde till Jerusalem.

19. Alltså föll Israel af ifrå Davids hus, allt intill denna dag.

2 KRÖNIKEBOKEN, 11. CAPITLET

Rehabeams krig, städer, Prester, hustrur, barn.

1. Då Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och BenJamin, hundradetusend, och åttatiotusend unga män, som stridsamme voro, till att strida emot Israel, att de måtte komma åter riket under Rehabeam.

2. Men HERRANS ord kom till Semaja, den Guds mannen, och sade:

3. Tala till Rehabeam, Salomos son, Juda Konung, och till hela Israel, som under Juda och BenJamin är, och säg:

4. Detta säger HERREN: I skolen icke draga upp, ej heller strida emot edra bröder; hvar och en gånge åter hem, förty det är skedt af mig. De lydde HERRANS ord, och vände igen att draga emot Jerobeam.

5. Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och byggde de städer fasta i Juda;

6. Nämliga BethLehem, Etham, Thekoa,

7. Bethzur, Socho, Adullam,

8. Gath, Maresa, Siph,

9. Adoraim, Lachis, Aseka,

10. Zorga, Ajalon och Hebron; hvilke voro de fastaste städer i Juda och BenJamin.

11. Och han gjorde dem fasta, och satte der öfverstar in, och besörjde dem med spisning, oljo och vin.

12. Och i alla städer skaffade han sköldar och spjut, och gjorde dem ganska fasta. Och Juda och BenJamin voro under honom.

13. Och gåfvo sig till honom Presterna och Leviterna utaf hela Israel, och alla deras gränsor.

14. Och de öfvergåfvo alla deras förstäder och håfvor, och kommo till Juda i Jerusalem; förty Jerobeam och hans söner fördrefvo dem, att de icke kunde bruka HERRANOM Presterskapet.

15. Men han stiktade sig Prester till höjderna, och till djeflar, och kalfvar, som han göra lät.

16. Och efter dem kommo, utaf all Israels slägter, de som sitt hjerta gåfvo till att fråga efter HERRAN Israels Gud, till Jerusalem, att de måtte offra HERRANOM sina fäders Gud;

17. Och förstärkte alltså Juda rike, och styrkte Rehabeam, Salomos son, i tre år; ty de vandrade på Davids och Salomos väg i tre år.

18. Och Rehabeam tog Mahalath, Jerimoths dotter, Davids sons, till hustru, och Abihail, Eliabs dotter, Isai sons.

19. Hon födde honom dessa söner: Jehus, Semaria och Saham.

20. Derefter tog han Maacha, Absaloms dotter. Hon födde honom Abia, Attai, Sisa och Selomith.

21. Men Rehabeam hade Maacha, Absaloms dotter, kärare, än alla sina hustrur och frillor; ty han hade aderton hustrur, och sextio frillor, och födde åtta och tjugu söner, och sextio döttrar.

22. Och Rehabeam satte Abia, Maachas son, till ett hufvud och Första öfver hans bröder; ty han hade i sinnet göra honom till Konung.

23. Och han växte till, och yppade sig för alla hans söner i Juda och BenJamins land, i alla fasta städer. Och han gaf dem spisning en stor hop; och han tog många hustrur.

2 KRÖNIKEBOKEN, 12. CAPITLET

Rehabeams affall, fiender, bättring, moder, död.

1. Då Rehabeams rike vardt stadfäst och förstärkt, öfvergaf han HERRANS lag, och hele Israel med honom.

2. Men i femte årena Konungs Rehabeams drog upp Sisak, Konungen i Egypten, emot Jerusalem; förty de hade syndat emot HERRAN;

3. Med tusende och tuhundrad vagnar, och med sextiotusend resenärar, och det folk var icke till räknande, som med honom kom utur Egypten, Lybia, Suchim och Ethiopien.

4. Och han vann de fasta städer, som i Juda voro, och kom intill Jerusalem.

5. Så kom Semaja den Propheten till Rehabeam, och till de öfversta i Juda, som sig till Jerusalem församlat hade för Sisak, och sade till dem: Detta säger HERREN: I hafven öfvergifvit mig, derföre hafver jag öfvergifvit eder i Sisaks hand.

6. Då ödmjukade sig de öfverste i Israel, med Konungenom, och sade: HERREN är rättvis.

7. Då HERREN nu såg, att de ödmjukade sig, kom HERRANS ord till Semaja, och sade: De hafva ödmjukat sig, derföre vill jag icke förderfva dem, utan jag vill gifva dem en liten undsättning, så att min vrede icke skall drypa på Jerusalem genom Sisak.

8. Dock skola de varda honom underdånige, att de måga lära hvad det är att tjena mig, och tjena Konungariken i landomen.

9. Alltså drog Sisak, Konungen i Egypten, upp till Jerusalem, och tog ut de håfvor i HERRANS hus, och de håfvor i Konungshusena, och förde alltsammans bort. Desslikes tog han ock de gyldene sköldar, som Salomo göra lät;

10. I hvilkas stad Konung Rehabeam lät göra kopparsköldar, och befallde dem de öfversta för drabanterna, som vakt höllo för portenom af Konungshusena.

11. Och så ofta som Konungen gick uti HERRANS hus, kommo drabanterna, och båro dem, och lade dem åter i drabantakammaren.

12. Och efter han ödmjukade sig, vände sig HERRANS vrede ifrå honom, så att icke allt förderfvadt vardt; ty det var ännu något godt i Juda.

13. Alltså kom Konung Rehabeam sig före i Jerusalem, och regerade. Ett och fyratio år gammal var Rehabeam, då han vardt Konung, och regerade i sjutton år i Jerusalem, uti den stad som HERREN utvalt hade utur all Israels slägter, att han der sitt Namn sätta skulle; hans moder het Naama, en Ammonitiska.

14. Och han handlade illa, och skickade icke sitt hjerta till att söka HERRAN.

15. Men Rehabeams gerningar, både de första och de sista, äro beskrifna uti den Prophetens Semaja, och i Iddo den Siarens gerningar, och upptecknade. Och örligade Rehabeam och Jerobeam så länge de lefde.

16. Och Rehabeam afsomnade med sina fäder, och vardt begrafven uti Davids stad; och hans son Abia vardt Konung i hans stad.

2 KRÖNIKEBOKEN, 13. CAPITLET

Abia strid, seger, hustrur, barn, död.

1. Uti adertonde årena Konungs Jerobeams vardt Abia Konung i Juda;

2. Och regerade tre år i Jerusalem; hans moder het Michaja, Uriels dotter, af Gibea. Och en strid hof sig upp emellan Abia och Jerobeam.

3. Och Abia gjorde redo till strid med fyrahundradtusend unga män, starka till strid; men Jerobeam gjorde redo till att strida emot dem med åttahundradtusend starka unga män.

4. Och Abia steg upp på Zemaraims berg, som ligger på Ephraims berg, och sade: Hörer härtill, Jerobeam, och hele Israel!

5. Veten I icke, att HERREN Israels Gud hafver gifvit David Israels Konungarike till evig tid; honom och hans söner ett saltförbund?

6. Men Jerobeam, Nebats son, Salomos tjenare, Davids sons, kastade sig upp, och satte sig emot sin herra;

7. Och till honom hafva gifvit sig lösaktige män och Belials barn, och hafva förstärkt sig emot Rehabeam, Salomos son; förty Rehabeam var ung, och af blödigt hjerta, så att han icke varde sig för honom.

8. Nu menen I vilja sätta eder emot HERRANS rike, ibland Davids söner; efter I ären en stor hop, och hafven gyldene kalfvar, som Jerobeam eder för gudar gjort hafver.

9. Hafven I icke fördrifvit HERRANS Prester, Aarons söner, och Leviterna; och hafven gjort eder egna Prester, såsom folken i landen? Den som kommer till att fylla sina hand med en ung stut och sju vädrar, den varder Prest till dem som icke äro gudar.

10. Men med oss är HERREN vår Gud, den vi icke öfvergifve, och Presterna, som HERRANOM tjena, Aarons barn, och Leviterna i deras sysslor;

11. Och upptända HERRANOM bränneoffer, hvar morgon och hvar afton, dertill det goda rökverket, och tillreda bröden på det rena bordet, och den gyldene stakan med sina lampor, så att de varda upptände hvar afton; ty vi behålle HERRANS vår Guds vakt; men I hafven öfvergifvit honom.

12. Si, med oss är Gud i spetsen, och hans Prester och trummeterna till att trummeta; så att man skall trummeta emot eder; I Israels barn, strider icke emot HERRAN edra fäders Gud; ty det varder eder icke väl bekommandes.

13. Men Jerobeam gjorde en bakhär, att han måtte komma bakuppå dem; så att desse voro frammanför Juda, och bakhären efter dem.

14. Då nu Juda vände sig om, si, då var strid både för och efter. Då ropade de till HERRAN, och Presterna trummetade med trummeter;

15. Och hvar man i Juda skriade. Och då hvar man i Juda skriade, plågade Gud Jerobeam och hela Israel för Abia och Juda.

16. Och Israels barn flydde för Juda; och Gud gaf dem i deras händer.

17. Och Abia med sitt folk gjorde en stor slagtning på dem; och föllo af Israel slagne femhundradtusend unge män.

18. Alltså vordo Israels barn nedertryckte i den tiden; och Juda barn vordo tröste; förty de förläto sig på HERRAN deras fäders Gud.

19. Och Abia jagade efter Jerobeam, och vann honom städer af, BethEl med dess döttrar, Jesana med dess döttrar, och Ephron med dess döttrar;

20. Så att Jerobeam kom intet mer till magt, så länge Abia lefde. Och HERREN plågade honom, så att han blef död.

21. Då nu Abia vardt förstärkt, tog han fjorton hustrur, och födde två och tjugu söner och sexton döttrar.

22. Hvad nu mer af Abia sägande är, och om hans vägar, och hans gerningar, det är skrifvet uti den Prophetens Iddo Historia.

2 KRÖNIKEBOKEN, 14. CAPITLET

Asa nit, ro, seger.

1. Och Abia afsomnade med sina fader, och de begrofvo honom uti Davids stad; och Asa hans son vardt Konung i hans stad; uti den tiden var landet stilla i tio år.

2. Och Asa gjorde det rätt var, och det HERRANOM hans Gud väl behagade;

3. Och kastade bort de främmande altare, och höjderna, och slog sönder stoderna, och högg af lundarna;

4. Och lät säga Juda, att de skulle söka HERRAN deras fäders Gud, och göra efter lagen och budorden.

5. Och han kastade bort utur alla Juda städer höjderna och afgudarna; ty riket var stilla för honom.

6. Och han byggde fasta städer i Juda, medan landet stilla, och intet örlig emot honom var uti de årena; ty HERREN gaf honom ro.

7. Och han sade till Juda: Låt oss bygga dessa städerna, och låta gå murar deromkring, och torn, portar och bommar, efter vi hafve rolighet i landena; ty vi hafve sökt HERRAN vår Gud, ja, vi hafve sökt honom, och han hafver gifvit oss ro allt omkring. Alltså byggde de, och det gick väl fram.

8. Och Asa hade en här, som spjut och sköld båro: utaf Juda trehundradtusend, och utaf BenJamin de som sköld båro, och med båga kunde, tuhundradtusend, och åttatiotusend; och desse voro alle starke hjeltar.

9. Så drog emot dem Serah den Ethiopen, med en mägtig här, tusende resor tusende, dertill trehundrade vagnar, och kommo intill Maresa.

10. Och Asa drog ut emot honom; och de redde sig till strid uti den dalen Zephatha vid Maresa.

11. Och Asa åkallade HERRAN sin Gud, och sade: HERRE, när dig är ingen skilfång hjelpa, ibland många, eller der ingen magt är. Hjelp oss. HERRE vår Gud; ty vi förlåte oss på dig, och i ditt Namn äro vi komne emot denna hopen; HERRE vår Gud, för dig förmår ingen menniska något.

12. Och HERREN plågade de Ethioper för Asa, och för Juda, så att de flydde.

13. Och Asa med folkena, som med honom var, jagade efter dem allt intill Gerar. Och de Ethioper föllo, så att ingen af dem blef lefvandes, utan de vordo nederlagde för HERRANOM, och för hans här; och de togo ganska mycket rof deraf.

14. Och han slog alla städer omkring Gerar; ty HERRANS fruktan kom öfver dem, och de skinnade alla städer; ty der var mycket rof inne.

15. Slogo de också boskapens hyddor, och togo får ganska mycken, och camelar; och kommo igen till Jerusalem.

2 KRÖNIKEBOKEN, 15. CAPITLET

Asa förmaning, lydnad, förbund, Miplezeth, frid.

1. Och uppå Asaria, Obeds son, kom Guds Ande.

2. Han gick ut emot Asa, och sade till honom: Hörer härtill, Asa, och hele Juda och BenJamin; HERREN är med eder, efter I ären med honom; och när I söken honom, låter han sig af eder finna; om I ock öfvergifven honom, så öfvergifver han ock eder.

3. Men det skall vara många dagar i Israel, att der skall ingen rätter Gud vara; ingen Prest, som lärer; ingen lag.

4. Och när de omvända sig i sine nöd till HERRAN Israels Gud, och söka honom, så skall han låta sig finna.

5. På den tiden varder icke väl gångandes dem som ut och in gå; förty det varder ett stort buller öfver alla de som bo på jordene.

6. Ty det ena folket skall slå det andra, och en stad den andra; förty Gud skall förskräcka dem med allahanda ångest.

7. Men I varer tröste, och drager icke edra händer ifrå; ty edart verk hafver sin lön.

8. Då Asa hörde dessa orden, och Obeds den Prophetens Prophetia, vardt han tröst, och kastade bort de styggelser utu hela Juda land och BenJamin, och utu städerna, som han vunnit hade på Ephraims berg, och förnyade HERRANS altare, som för HERRANS förhus stod;

9. Och församlade hela Juda och BenJamin, och främlingarna när dem utaf Ephraim, Manasse och Simeon; förty till honom föllo månge af Israel, som de sågo att HERREN hans Gud med honom var.

10. Och de församlade sig till Jerusalem i tredje månadenom, i femtonde årena Asa rikes;

11. Och offrade på den dagen HERRANOM utaf rofvet, som de hemtat hade, sjuhundrad nöt, och sjutusend får.

12. Och de trädde uti förbundet, att de skulle söka HERRAN deras fäders Gud, af allt hjerta, och af allo själ;

13. Och hvilken som icke sökte HERRAN Israels Gud, han skulle dö, både liten och stor, både man och qvinna.

14. Och de svoro HERRANOM med höga röst, med rop, med trummeter och basuner.

15. Och hele Juda fröjdade sig öfver eden; ty de hade svorit af allt hjerta, och de sökte honom af allom vilja, och han lät sig af dem finna; och HERREN gaf dem ro allt omkring.

16. Ock satte Konung Asa sina moder Maacha af ämbetet, för det hon stiktat hade uti Miplezeths lund; och Asa utrotade hennes Miplezeth, och sönderslog honom, och uppbrände honom vid Kidrons bäck.

17. Men höjderna vordo icke bortlagda utur Israel; dock var Asa hjerta rättsinnigt, så länge han lefde.

18. Och han lät komma in uti Guds hus hvad hans fader helgat hade, och hvad han helgat hade, silfver, guld och käril.

19. Och intet örlig var allt intill femte och tretionde året Asa rikes.

2 KRÖNIKEBOKEN, 16. CAPITLET

Baesa krigståg. Asa synd, död.

1. Uti sjette och tretionde årena Asa rikes drog Baesa upp, Israels Konung, emot Juda, och byggde Rama, på det han skulle förmena Asa Juda Konung ut och in fara.

2. Men Asa tog af håfvorna uti HERRANS hus, och i Konungshusena, silfver och guld, och sände till Benhadad, Konungen i Syrien, som bodde i Damascon, och lät säga honom:

3. Emellan dig och mig är ett förbund, emellan min och din fader; derföre hafver jag sändt dig silfver och guld, att du det förbund med Baesa, Konungenom i Israel, öfvergifva skall, att han må draga bort ifrå mig.

4. Benhadad lydde Konung Asa, och sände sina härförstar emot Israels städer; de slogo Ijon, Dan och AbelMajim, och alla Naphthali kornstäder.

5. Då Baesa det hörde, vände han igen att bygga Rama, och höll upp af sitt verk.

6. Men Konung Asa tog till sig hela Juda, och de togo bort sten och trä ifrå Rama, der Baesa med byggde, och han byggde dermed Geba och Mizpa.

7. På den tiden kom Hanani, Siaren, till Asa, Juda Konung, och sade till honom: Efter du förlätst dig på Konungen i Syrien, och hafver icke förlåtit dig på HERRAN din Gud; derföre är Konungens magt af Syrien undsluppen dina hand.

8. Voro icke de Ethioper och Lybier en mägta stor hop, med ganska många vagnar och resenärar? Likväl gaf HERREN dem i dina hand, då du förlätst dig på honom.

9. Förty HERRANS ögon skåda all land, att han skall styrka dem, som af allt hjerta hålla sig intill honom. Du hafver gjort dårliga; derföre skall du ock härefter få örlig.

10. Men Asa vardt vred på Siaren, och lade honom i fängelse; ty han knorrade emot honom om detta stycket. Och Asa undertryckte några af folket i den tiden.

11. Men Asa gerningar, både de första och de sista, si, de äro skrifna uti Juda och Israels Konungars bok.

12. Och Asa vardt krank i sina fötter, uti nionde och tretionde årena sins rikes; och hans krankhet fick öfvermagten, och han sökte intet HERRAN i sine krankhet, utan läkare.

13. Alltså afsomnade Asa med sina fäder, och blef död i första och fyrationde årena sins rikes.

14. Och man begrof honom uti hans graf, som han sig hade grafva låtit uti Davids stad; och de lade honom på sin säng, hvilka man uppfyllt hade med godt rökverk, och allahanda speceri, efter apothekares konst gjordt; och gjorde ett ganska stort brännande.

2 KRÖNIKEBOKEN, 17. CAPITLET

Josaphats Gudsfruktan, nitälskan, anseende, krigsmagt.

1. Och hans son Josaphat vardt Konung i hans stad, och vardt mägtig emot Israel;

2. Och lade krigsfolk uti alla Juda fasta städer, och satte befallningsmän i Juda land, och i Ephraims städer, som hans fader Asa vunnit hade.

3. Och HERREN var med Josaphat; ty han vandrade i de förra Davids sins faders vägar, och sökte icke Baalim;

4. Utan sins faders Gud, och vandrade i hans bud, och icke efter Israels gerningar.

5. Derföre stadfäste HERREN honom riket; och hele Juda gaf Josaphat skänker; och han hade rikedomar och härlighet ganska mycket.

6. Och då hans hjerta dristigt vardt i HERRANS vägar, hof han också bort höjderna och lundarna utu Juda.

7. Uti tredje årena sins rikes sände han sina Förstar, Benhail, Obadia, Zacharia, Nethaneel och Michaja, att de skulle lära i Juda städer;

8. Och med dem de Leviter, Semaja, Nethania, Sebadja, Asahel, Semiramoth, Jonathan, Adonia, Tobia och TobAdonia; och med dem Presterna, Elisama och Joram.

9. Och de lärde i Juda, och hade HERRANS lagbok med sig, och foro omkring i alla Juda städer, och lärde folket.

10. Och HERRANS fruktan kom öfver all rike i de land, som lågo omkring Juda, så att de intet stridde emot Josaphat.

11. Och de Philisteer förde Josaphat skänker, en hop silfver; och de Araber förde honom sjutusend och sjuhundrad vädrar, och sjutusend och sjuhundrad bockar.

12. Alltså växte Josaphat till, och vardt ju större och större; och han byggde i Juda slott och kornstäder.

13. Och hade mycket till skaffa i Juda städer; och voro stridsamme och väldige män i Jerusalem.

14. Och detta var ordningen ibland deras fäders hus, som i Juda Öfverstar voro öfver tusende: Adna den öfversten, och med honom voro trehundradetusend väldige män.

15. Näst honom var Johanan den öfversten, och med honom voro tuhundrade och åttatio tusend.

16. Dernäst Amasia, Sichri son, den HERRANS friviljoge, och med honom voro tuhundradetusend väldige män.

17. Af BenJamins barn var Eljada en väldig man, och med honom voro tuhundradetusend, som med bågar och sköld färdige voro.

18. Efter honom var Josabad, och med honom voro hundrade och åttatio tusend färdige män till strid.

19. Desse vaktade alle på Konungen, förutan de som Konungen lagt hade uti de fasta städer i hela Juda.

2 KRÖNIKEBOKEN, 18. CAPITLET

Josaphats och Achabs förbund, Propheter, krigståg, flygt.

1. Och Josaphat hade stora rikedomar och härlighet, och befryndade sig med Achab.

2. Och efter tu år drog han ned till Achab till Samarien; och Achab lät slagta för honom, och för det folk som när honom var, mycken får och fä; och han kom honom dertill, att han skulle draga med honom upp till Ramoth i Gilead.

3. Och Achab, Israels Konung, sade till Josaphat, Juda Konung: Drag med mig till Ramoth i Gilead. Han sade till honom: Jag är såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, vi vilje med dig i stridena,

4. Men Josaphat sade till Israels Konung: Käre, fråga i denna dag HERRANS ord.

5. Och Israels Konung församlade af Propheterna fyrahundrade män, och sade till dem: Skole vi, draga till Ramoth i Gilead i strid, eller skall jag låta det bestå? De sade: Drag upp, Gud varder det gifvandes i Konungens hand.

6. Men Josaphat sade: Är här icke ännu någor HERRANS Prophet, att vi måge fråga af honom?

7. Israels Konung sade till Josaphat: Här är ännu en man, att vi måge fråga HERRAN af honom; men jag är vred på honom, förty han spår intet godt öfver mig, utan alltid ondt, nämliga Micha, Jimla son. Josaphat sade: Konungen säge icke så.

8. Och Israels Konung kallade en sin kamererare, och sade: Hemta med hast hit Micha, Jimla son.

9. Och Israels Konung och Josaphat, Juda Konung, såto, hvardera på sin stol, beklädde; och de såto på platsen för ingångenom till porten i Samarien, och alle Propheterna spådde för dem.

10. Och Zedekia, Chenaana son, gjorde sig jernhorn, och sade: Detta säger HERREN: Härmed skall du stöta de Syrer, tilldess du gör ända med dem.

11. Och alle Propheterna spådde detsamma, och sade: Drag upp till Ramoth i Gilead, och var lyckosam; HERREN skall gifva det i Konungens hand.

12. Och bådet, som åstad gånget var till att kalla Micha, talade med honom, och sade: Si, Propheternas tal är endrägteliga godt för Konungenom; käre, låt ock din ord vara såsom ensderas, och tala det godt är.

13. Micha sade: Så sant som HERREN lefver, hvad min Gud sägandes varder, det vill jag tala.

14. Och då han kom till Konungen, sade Konungen till honom: Micha, skole vi draga till Ramoth i Gilead till strid, eller skall jag låta det blifva? Han sade: Drager upp, och eder ske lycka; det skall eder i edra händer gifvet varda.

15. Men Konungen sade till honom: Jag besvär dig ännu en gång, att du säger mig icke annat än sanningen, i HERRANS Namn.

16. Då sade han: Jag såg hela Israel förströdd på bergen, såsom får, de ingen herdan hafva. Och HERREN sade: Hafva desse ingen herra? Fare hvar och en hem igen med frid.

17. Då sade Israels Konung till Josaphat: Sade icke jag dig, han spår intet godt öfver mig, utan ondt?

18. Men han sade: Derföre hörer HERRANS ord: Jag såg HERRAN sitta på sinom stol, och all den himmelska hären stod vid hans högra sido, och vid hans venstra.

19. Och HERREN sade: Ho vill tälja Achab, Israels Konung i det sinnet, att han drager upp, och faller i Ramoth i Gilead? Och då den ene sade så, och den andre så,

20. Kom fram en ande, och stod för HERRANOM, och sade: Jag vill tälja honom i det sinnet. HERREN sade till honom: Hvarmed?

21. Han sade: Jag vill fara ut, och vara en falsk ande uti alla hans Propheters mun. Och han sade: Du skall tälja honom i det sinnet, och uträttat; far åstad, och gör alltså.

22. Nu si, HERREN hafver gifvit en falsk anda uti dessa dina Propheters mun, och HERREN hafver talat ondt öfver dig.

23. Då trädde fram Zedekia, Chenaana son, och slog Micha vid kindbenet, och sade: Hvilken vägen är HERRANS Ande gången ifrå mig, till att tala med dig?

24. Micha sade: Si, du skall få set, då du kommer uti innersta kammaren, till att undstinga dig;

25. Men Israels Konung sade: Tager Micha, och låter honom blifva när Amon stadsfogdanom, och när Joas, Konungens son;

26. Och säger: Så säger Konungen: Lägger denna i fängelse, och spiser honom med bedröfvelsens bröd och vatten, tilldess jag kommer igen med frid.

27. Micha sade: Om du kommer igen med frid, så hafver icke HERREN talat genom mig. Och han sade: Hörer härtill, allt folk.

28. Alltså drog Israels Konung upp, och Josaphat, Juda Konung, till Ramoth i Gilead.

29. Och Israels Konung sade till Josaphat: Jag vill förkläda mig, och komma i stridena; men du haf din kläder uppå. Och Israels Konung förklädde sig; och de kommo i stridena.

30. Men Konungen i Syrien hade budit sina öfversta resenärar, att de skulle strida emot ingen, antingen liten eller stor, utan emot Israels Konung allena.

31. Då nu de öfverste resenärerna fingo se Josaphat, tänkte de, det är Israels Konung: och drogo omkring till att strida uppå honom; men Josaphat ropade, och HERREN halp honom, och Gud vände dem ifrå honom.

32. Ty då de öfverste resenärerna sågo, att det icke var Israels Konung, vände de sig bort ifrå honom.

33. Men en man bände sin båga hårdt, och sköt Israels Konung emellan magan och lungorna. Då sade han till sin foroman: Vänd dina hand, och för mig utu hären; förty jag är sår.

34. Och striden växte till i den dagen. Och Israels Konung stod på sinom vagn emot de Syrer, allt intill aftonen; och blef död, när solen nedergick.

2 KRÖNIKEBOKEN, 19. CAPITLET

Josaphats straff. Domarereglor.

1. Men Josaphat, Juda Konung, kom hem igen med frid till Jerusalem.

2. Och gick ut emot honom. Jehu, Hanani son, Siaren, och sade till Konung Josaphat: Skulle du så hjelpa den ogudaktiga, och älska dem som HERRAN hata? Och fördenskull är öfver dig HERRANS vrede.

3. Så är dock likväl något godt funnet i dig, att du hafver borthäfvit de lundar utu landena, och hafver skickat ditt hjerta till att söka Gud.

4. Alltså blef Josaphat i Jerusalem. Och han drog åter ut ibland folket, allt ifrå BerSeba, och in uppå Ephraims berg, och igenkallade dem till HERRAN deras fäders Gud.

5. Och han beställde domare i landena uti alla Juda fasta städer, ju några uti hvar stad;

6. Och sade till domarena: Ser till hvad I gören; förty I hållen icke menniskodom, utan HERRANS, och han är med eder i domen.

7. Derföre, låter HERRANS fruktan vara när eder. Tager eder vara, och görer så; ty när HERRANOM vårom Gud är ingen orätt, eller anseende till personer, ej heller tager han gåfvor.

8. Ock satte Josaphat i Jerusalem utaf Leviterna och Presterna, och utaf de öfversta fäderna i Israel, öfver HERRANS dom och saker, och lät dem bo i Jerusalem;

9. Och böd dem och sade: Görer alltså uti HERRANS fruktan, med tro och rätto hjerta.

10. Uti alla de saker, som komma till eder ifrån edra bröder, som bo i sina städer, emellan blod och blod, emellan lag och bud, emellan seder och rätter, skolen I undervisa dem, att de icke förbryta sig emot HERRAN, och en vrede må komma öfver eder, och edra bröder; görer alltså, så varden I icke brottslige.

11. Si, Amaria Presten är öfverste öfver eder i alla HERRANS saker; så är Sebadia, Ismaels son, Förste i Juda hus, i alla Konungssaker; så hafven I ämbetsmän Leviterna för eder. Varer tröste, och görer så, och HERREN varder blifvandes med dem goda.

2 KRÖNIKEBOKEN, 20. CAPITLET

Josaphats fiender, fasta, bön, tacksägelse, seger, regemente, skepp.

1. Derefter kommo Moabs barn, Ammons barn, och med dem de af Ammonim, till att strida emot Josaphat.

2. Och man kom, och bådade det Josaphat, och sade: Emot dig kommer ett mägta stort tal ifrå hinsidon hafvet, af Syrien, och si, de äro i HazezonThamar, det är EnGedi.

3. Men Josaphat fruktade sig, och ställde sitt ansigte till att söka HERRAN, och lät utropa en fasto i hela Juda.

4. Och Juda kom tillhopa, till att söka HERRAN; kommo ock utaf alla Juda städer till att söka HERRAN.

5. Och Josaphat trädde in i menigheten af Juda och Jerusalem, uti HERRANS hus inför nya gården;

6. Och sade: HERRE, våra fäders Gud, äst icke du Gud i himmelen, och råder öfver all Hedningarnas rike? Och i dine hand är kraft och magt, och ingen är, som emot dig stå kan.

7. Hafver du, vår Gud, icke fördrifvit detta lands inbyggare för dino folke Israel, och hafver gifvit det Abrahams dins väns säd till evig tid;

8. Så att de hafva bott deruti, och byggt dig derinne till ditt Namn en helgedom, och sagt:

9. Om något ondt, svärd, straff, pestilentie, eller hård tid öfver oss komme, skulle vi stå för detta hus inför dig; förty ditt Namn är i desso huse; och ropa till dig i våra nöd, så ville du höra dertill och hjelpa?

10. Nu si, Ammons barn, Moab, och de af Seirs berg, öfver hvilka du icke lät Israels barn draga, då de foro utur Egypti land, utan de måste vika af ifrå dem, och icke förderfva dem;

11. Och si, de låta oss det umgälla, och komma till att utdrifva oss utu ditt arf, som du oss gifvit hafver.

12. Vår Gud, vill du icke döma dem? Ty i oss är ingen magt emot denna stora hopen, som emot oss kommer; vi vete icke hvad vi göra skole, utan vår ögon se till dig.

13. Och hele Juda stod för HERRANOM med sin barn, hustrur och söner.

14. Men öfver Jahasiel, Sacharia son, Benaja sons, Jehiels sons, Matthania sons, den Leviten utaf Assaphs barn, kom HERRANS Ande midt i menighetene;

15. Och sade: Akter härtill, hele Juda, och I Jerusalems inbyggare, och Konung Josaphat; så säger HERREN till eder: I skolen icke frukta eder, eller gifva eder för denna stora hopenom; ty det striden icke I, utan Gud.

16. I morgon skolen I draga ned till dem; och si, de draga upp till Ziz, och I skolen råka dem vid bäcken, för öknene Jeruel.

17. Förty I skolen intet strida i denna sakene; allenast träder fram, och står, och ser HERRANS salighet, den med eder är; Juda och Jerusalem, frukter eder intet, och gifver eder icke; i morgon drager ut emot dem. HERREN är med eder.

18. Då böjde sig Josaphat med sitt ansigte till jordena, och hela Juda och Jerusalems inbyggare föllo neder för HERRANOM, och tillbådo HERRAN.

19. Och Leviterna utaf de Kehathiters barn, och utaf de Korinters barn, stodo upp till att lofva HERRAN Israels Gud med höga röst åt himmelen.

20. Och de voro bittida uppe om morgonen, och drogo ut till den öknen Thekoa. Och då de utdrogo, stod Josaphat och sade: Hörer härtill, Juda, och I Jerusalems inbyggare: Tror uppå HERRAN edar Gud, så varden I trygge; och tror hans Propheter, så sker eder lycka.

21. Och han underviste folket, och satte sångare för HERRANOM, och dem som lofva skulle i heligom skrud, och gå för väpnade hären, och säga: Tacker HERRANOM, ty hans barmhertighet varar evinnerliga.

22. Och då de begynte till att tacka och lofva, lät HERREN bakhären, som emot Juda kommen var, komma in på Ammons barn, Moab, och dem af Seirs berg; och de slogo dem.

23. Då stodo Ammons barn och Moab emot dem af Seirs berg, till att förspilla och nederlägga dem; och då de hade gjort ända på dem af Seirs berg, halp den ene dem andra, att de ock förderfvade sig.

24. Men då Juda kom till Mizpe vid öknen, vände de sig emot hopen; och si, då lågo de döde kroppar på jordene, så att ingen undsluppen var.

25. Och Josaphat kom med sitt folk till att byta deras rof, och funno ibland dem myckna ägodelar och kläder, och kostelig tyg; och skinnade dem, så att de icke mer kunde föra, och utbytte rofvet i tre dagar; ty det var ganska mycket.

26. På fjerde dagenom kommo de tillhopa uti lofsdalenom; förty der lofvade de HERRAN; deraf heter det rummet lofsdal, allt intill denna dag.

27. Alltså vände hvar och en af Juda och Jerusalem tillbaka igen, och Josaphat för dem, så att de drogo till Jerusalem med fröjd; ty HERREN hade gifvit dem en glädje öfver deras fiendar;

28. Och drogo in uti Jerusalem med psaltare, harpor och trummeter, till HERRANS hus.

29. Och Guds fruktan kom öfver all rike i landen, då de hörde, att HERREN hade stridt emot Israels fiendar.

30. Alltså vardt Josaphats rike stilla; och Gud gaf honom ro allt omkring.

31. Och Josaphat regerade öfver Juda; och var fem och tretio år gammal, då han Konung vardt, och regerade fem och tjugu år i Jerusalem. Hans moder het Asuba, Silhi dotter.

32. Och han vandrade uti sins faders Asa väg, och gick intet derifrå, att han ju gjorde det HERRANOM väl täcktes;

33. Undantagno, att de höjder icke borttagne vordo; förty folket hade ännu icke skickat sitt hjerta till deras fäders Gud.

34. Hvad nu mer af Josaphat sägande är, både det första och det sista, si, det är skrifvet i Jehu gerningar, Hanani sons, hvilka han upptecknat hafver uti Israels Konungars bok.

35. Derefter förenade sig Josaphat, Juda Konung, med Ahasia, Israels Konung, hvilken ogudaktig var med sitt väsende.

36. Och han samfällde sig med honom till att göra skepp, att de skulle fara till sjös; och skeppen gjorde de i EzionGeber.

37. Men Elieser, Dodava son af Maresa, spådde emot Josaphat, och sade: Derföre, att du hafver förenat dig med Ahasia, hafver HERREN omintetgjort din verk. Och skeppen vordo sönderslagne, och kunde intet till sjös fara.

2 KRÖNIKEBOKEN, 21. CAPITLET

Josaphats död. Jorums brödramord, afguderi, straff, elände, död.

1. Och Josaphat af somnade med sina fäder, och vardt begrafven när sina fader uti Davids stad; och hans son Joram vardt Konung i hans stad.

2. Och han hade bröder, Josaphats söner, Asaria, Jehiel, Zacharia, Asaria, Michael, och SephatJa; desse voro alle Josaphats, Juda Konungs, barn.

3. Och deras fader gaf dem myckna gåfvor i silfver, guld och klenodier, med fasta städer i Juda; men riket gaf han Joram; ty han var den förstfödde.

4. Då nu Joram uppkom öfver sins faders rike, och vardt dess mägtig, drap han alla sina bröder med svärd, dertill ock somliga af de öfverstar i Israel.

5. Tu och tretio år gammal var Joram, då han vardt Konung; och regerade åtta år i Jerusalem.

6. Och vandrade uti Israels Konungars väg, såsom Achabs hus gjort hade; förty Achabs dotter var hans hustru; och han gjorde hvad HERRANOM illa behagade.

7. Men HERREN ville icke förderfva Davids hus, för det förbunds skull, som han med David gjort hade, såsom han sagt hade, att gifva honom ena lykto, och hans barnom i alla dagar.

8. I hans tid föllo de Edomeer af ifrå Juda, och gjorde öfver sig en Konung.

9. Förty Joram var ditöfver dragen med sina öfverstar, och alla vagnarna med honom; och hade varit uppe om nattena, och slagit de Edomeer allt omkring sig, och öfverstarna för vagnarna.

10. Derföre föllo de Edomeer af ifrå Juda, allt intill denna dag. På samma tiden föll ock Libna ifrå honom; ty han öfvergaf HERRAN sina fäders Gud.

11. Gjorde han ock höjder på bergen i Juda, och kom dem i Jerusalem till horeri, och förförde Juda.

12. Men en skrifvelse kom till honom ifrå den Propheten Elia, så lydandes: Detta säger HERREN dins faders Davids Gud: Derföre, att du icke vandrat hafver uti dins faders Josaphats vägar, icke heller i Asa, Juda Konungs, vägar;

13. Utan du vandrar uti Israels Konungars väg, och kommer Juda och dem i Jerusalem till horeri, efter Achabs hus horeri; och hafver dertill dräpit dina bröder af dins faders hus, som bättre voro än du;

14. Si, HERREN skall slå dig med en stor plågo på ditt folk, på din barn, på dina hustrur, och uppå alla dina ägodelar.

15. Och du skall få mycken sjukdom uti dina inelfver, tilldess att dina inelfver skola för sjukdoms skull utgå dag frå dag.

16. Alltså uppväckte HERREN emot Joram de Philisteers anda, och de Arabers, som ligga vid Ethiopien.

17. Och de drogo upp till Juda, och förstörde det, och förde bort alla håfvor, som för handene voro i Konungshusena; dertill hans söner och hans hustrur, så att honom blef ingen son qvar, förutan Joahas, hans yngste son.

18. Och efter allt detta plågade HERREN honom i hans inelfver med en sådana sjukdom, som icke stod till botandes.

19. Och som det nu varade dag frå dag, och då tu års tid förgången var, gingo hans inelfver ut af honom med hans sjukdom; och han blef död af ondom sjukdom; och de gjorde intet brännande öfver honom, såsom de hans fäder gjort hade.

20. Tu och tretio år gammal var han, då han vardt Konung, och regerade i åtta år i Jerusalem, och vandrade så, att det icke mycket dogde; och de begrofvo honom i Davids stad; dock icke ibland Konungsgrifterna.

2 KRÖNIKEBOKEN, 22. CAPITLET

Ahasia död. Athaljas mord. Joas.

1. Och de i Jerusalem gjorde till Konung Ahasia hans yngsta son, i hans stad; förty krigsfolket, som utaf de Araber med här kommo, hade de första alla ihjälslagit; derföre vardt Ahasia Konung, Jorams son, Juda Konungs.

2. Tu och fyratio år gammal var Ahasia, då han Konung vardt, och regerade ett år i Jerusalem. Hans moder het Athalja, Amri dotter.

3. Han vandrade ock uti Achabs hus vägar; ty hans moder höll honom dertill, att han skulle göra det ondt var.

4. Derföre gjorde han det HERRANOM icke behagade, såsom Achabs hus; ty de voro hans rådgifvare efter hans faders död, så att de förderfvade honom.

5. Och han vandrade efter deras råd, och han drog bort med Joram, Achabs son, Israels Konung, i strid, till Ramoth i Gilead, emot Hasael, Konungen i Syrien. Men de i Rama slogo Joram;

6. Så att han omvände, till att låta läka sig i Jisreel; förty han hade sår, som han fått hade i Rama, då han stridde med Hasael, Konungen i Syrien. Och Asaria, Jorams son, Juda Konungs, for ned till att bese Joram, Achabs son, i Jisreel, som krank låg.

7. Ty den ofärden var så af Gudi Ahasia tillfogad, att han skulle komma till Joram, och så med Joram utdraga emot Jehu, Nimsi son, hvilken HERREN smort hade, till att utrota Achabs hus.

8. Då nu Jehu höll uppå att straffa Achabs hus, fann han några öfverstar af Juda, och Ahasia bröders barn, som tjente, och drap dem.

9. Och han sökte Ahasia, och fick honom fatt, der han sig undstungit hade i Samarien; och han vardt hafder fram för Jehu. Han drap honom, och man begrof honom; ty de sade: Han är Josaphats son, hvilken efter HERRAN sökte af allt hjerta. Och var sedan ingen qvar utaf Ahasia huse, som Konung kunde varda.

10. Då nu Athalja, Ahasia moder, såg att hennes son död var, stod hon upp, och förgjorde all Konungslig säd i Juda hus.

11. Men Josabeath, Konungens dotter, tog Johas, Ahasia son, och stal honom undan ibland Konungsbarnen, som dräpne vordo, och lät honom med hans ammo uti en sängakammar. Alltså fördolde honom för Athalja Josabeath, Konung Jorams dotter, Prestens Jojada hustru; ty hon var Ahasia syster; att han icke dräpen vardt.

12. Och han var med dem i Guds hus fördold i sex år, medan Athalja regerade i landena.

2 KRÖNIKEBOKEN, 23. CAPITLET

Joas mord. Athalja dräpen. Baal brytes. Förbund förnyas.

1. Uti sjunde årena tog Jojada dristighet till sig, och tog med sig i förbund de öfversta öfver hundrade, nämliga Asaria, Jerohams son, Ismael, Johanans son, Asaria, Obeds son, Maaseja, Adaja son, och Elisaphat, Sichri son.

2. De foro omkring Juda, och hade de Leviter tillhopa utur alla Juda städer, och de öfversta fäderna i Israel; och de kommo till Jerusalem.

3. Och hela menigheten gjorde ett förbund i Guds hus med Konungenom; och han sade till dem: Si, Konungens son skall Konung vara, såsom HERREN sagt hafver, öfver Davids barn.

4. Så skolen I nu alltså göra: tredjedelen af eder, som på Sabbathsdagenom uppå gå, skola vara ibland de Prester och Leviter, som dörravaktare äro vid dörrarna;

5. Tredjedelen i Konungshuset, och tredjedelen vid grundvalsdörrena; men allt folket skall vara i gårdenom till HERRANS hus.

6. Och att ingen går uti HERRANS hus, utan Presterna och Leviterna, som tjena, de skola gå derin; förty de äro helige; och allt folket vakte HERRANS vakt.

7. Och Leviterna skola gifva sig omkring Konungen, hvar och en med sine värjo i handene; och hvilken som går in i huset, han dräpes; och de skola vara när Konungenom, då han går ut och in.

8. Och Leviterna, med hela Juda, gjorde såsom Presten Jojada budit hade. Och hvar och en tog sina män, som på Sabbathen uppå gingo, med dem som på Sabbathen af gingo: ty Presten Jojada lät icke komma de två hoparna ifrå hvarannan.

9. Och Presten Jojada fick öfverstarna öfver hundrade spetsar och sköldar, och Konung Davids vapen, som i Guds hus voro:

10. Och ställde allt folket, hvar och en med sine värjo i handene, ifrå det högra hörnet i husena allt intill det venstra hörnet, till altaret, och till huset omkring Konungen.

11. Och de hade fram Konungens son, och satte krono uppå honom, och vittnesbördet, och gjorde honom till Konung. Och Jojada med hans söner smorde honom, och sade: Lycka ske Konungenom.

12. Då Athalia hörde ropet af folket, som tillopp och lofvade Konungen, gick hon till folket i HERRANS hus;

13. Och hon fick se, och si, Konungen stod i sitt rum i ingångenom, och öfverstarna och trummeterna omkring Konungen; och allt landsfolket var gladt, och blåste med trummeter, och sångarena med allahanda strängaspel skickade till att lofva. Då ref hon sin kläder, och sade: Uppror, uppror.

14. Men Presten Jojada drog sig ut med de öfversta öfver hundrade, som öfver hären voro, och sade till dem: Hafver henne utu huset i gården; och hvilken henne efterföljer, honom skall man dräpa med svärd. Förty Presten hade befallt, att man icke skulle dräpa henne i HERRANS hus.

15. Och de togo fatt på henne. Och då hon kom till hästaportens ingång, vid Konungshuset, dråpo de henne der.

16. Och Jojada gjorde ett förbund emellan sig, och allt folket, och Konungen, att de skulle vara HERRANS folk.

17. Då gick allt folket uti Baals hus, och bröto det neder, och slogo sönder hans altare och beläte, och slogo ihjäl Matthan, Baals Prest, inför altaret.

18. Och Jojada beställde ämbeten i HERRANS hus, under Presterna, Leviterna, som David förskickat hade till HERRANS hus, till att göra bränneoffer HERRANOM, såsom skrifvet står i Mose lag, med fröjd och sånger, som David diktat hade;

19. Och ställde dörravaktare vid dörrarna åt HERRANS hus, att der skulle intet orent inkomma i någon måtto.

20. Och han tog de öfversta öfver hundrade, och de mägtiga, och herrarna i folkena, och allt landsfolket, och hade Konungen neder ifrå HERRANS hus; och förde honom in genom den höga porten af Konungshuset, och läto Konungen sätta sig på Konungsstolen.

21. Och allt landsfolket, var gladt, och staden var stilla; men Athalja varat dråpen med svärd.

2 KRÖNIKEBOKEN, 24. CAPITLET

Joas nit, affall, tyranni, död.

1. Joas var sju år gammal, då han Konung vardt, och regerade fyratio år i Jerusalem. Hans moder het Zibja af BerSeba.

2. Och Joas gjorde det HERRANOM väl behagade, så länge Presten Jojada lefde.

3. Och Jojada tog honom två hustrur, och han födde söner och döttrar.

4. Derefter tog Joas till att förnya HERRANS hus;

5. Och församlade Prester och Leviter, och sade till dem: Farer ut till alla Juda städer, och församler penningar utaf hela Israel, till att förbättra edars Guds hus årliga, och skynder eder till att göra så; men Leviterna fördröjde dermed.

6. Då kallade Konungen Jojada den yppersta, och sade till honom: Hvi hafver du icke akt på Leviterna, att de låta införa af Juda och Jerusalem den hjelpeskatten, som Mose HERRANS tjenare påbudit hade, att samkas skulle i Israel, till vittnesbördsens tabernakel?

7. Förty den ogudaktiga Athalia och hennes söner hafva förderfvat Guds hus; och allt det som till HERRANS hus helgadt var, hafva de lagt till Baalim.

8. Så befallde Konungen, att man skulle göra ena kisto; och de satte henne utantill vid dörrena af HERRANS hus;

9. Och lät utropa i Juda och Jerusalem, att man skulle införa HERRANOM den hjelpeskatten, som Guds tjenare Mose på Israel lagt hade i öknene.

10. Då fröjdade sig alle öfverstar, och allt folket, och gjorde tillhopa, och lade i kistona, intilldess hon full vardt.

11. Och då tid var att kistan skulle hafvas fram af Leviterna, efter Konungens befallning, då de sågo, att der många penningar uti voro, så kom Konungens skrifvare, och den som af öfversta Prestenom befallning hade, och tömde kistona, och båro henne i sitt rum igen. Så gjorde de hvar dag, tilldess de samkade en ganska stor hop penningar.

12. Och Konungen och Jojada fingo det arbetarena, som skaffare voro på HERRANS hus; de samme lejde stenhuggare och timbermän, till att förnya HERRANS hus, desslikes de mästare på jern och koppar, till att bättra HERRANS hus.

13. Och arbetsmännerna arbetade, så att förbättringen på verket gick fram genom deras hand, och läto Guds hus komma sig till igen, och gjorde det fast.

14. Och då de hade det lyktat, båro de penningarna, som öfver voro, in för Konungen och Jojada; deraf gjordes käril till HERRANS hus, käril till tjensten, och till bränneoffer, skedar, och gyldene silfvertyg. Och de offrade bränneoffer vid HERRANS hus framgent, så länge Jojada lefde.

15. Och Jojada vardt gammal och mätt af ålder, och blef död, och var hundrade och tretio år gammal, då han blef död.

16. Och de begrofvo honom uti Davids stad, ibland Konungarna, derföre att han hade gjort väl med Israel, och med Gud och hans hus.

17. Efter Jojada död kommo de öfverste i Juda, och tillbådo Konungen; då hörde Konungen dem.

18. Och de öfvergåfvo HERRANS deras fäders Guds hus, och tjente lundom och afgudom; så kom vrede öfver Juda och Jerusalem för dessa deras brotts skull.

19. Och han sände Propheter till dem, att de skulle omvända sig till HERRAN. Och de betygade dem; men de hörde dem intet.

20. Och Guds Ande utiklädde Sacharia, Jojada Prestens son. Han steg fram för folket, och sade till dem: Detta säger Gud: Hvi öfverträden I HERRANS bud, det eder icke väl bekommandes varder? Efter I hafven öfvergifvit HERRAN, så varder han ock öfvergifvandes eder.

21. Men de gjorde ett förbund emot honom, och stenade honom, efter Konungens bud, i gårdenom för HERRANS hus.

22. Och Konung Joas tänkte intet på den barmhertighet, som Jojada hans fader med honom gjort hade, utan drap hans son; men då han blef död, sade han: HERREN varder detta seendes och sökandes.

23. Och då året var omgånget, drog upp de Syrers här, och kommo i Juda och Jerusalem, och förgjorde alla öfverstar i folkena; och allt deras rof sände de till Konungen i Damascon.

24. Ty de Syrers magt kom med fögo folk, likväl gaf HERREN i deras hand en ganska stor magt, derföre att de HERRAN deras fäders Gud öfvergifvit hade; desslikes lade de ock straff på Joas.

25. Och då de drogo ifrå honom, läto de honom qvar i stora krankhet. Och hans tjenare gjorde ett förbund emot honom, för Prestens Jojada söners blods skull, och dråpo honom på hans säng, och han blef död; och man begrof honom uti Davids stad, dock icke ibland Konungagrifterna.

26. De som förbundet gjorde emot honom voro desse: Sabad, Simeaths son, den Ammonitiskones, och Josabad, Simriths son, den Moabitiskones.

27. Men hans söner, och summan som under honom församlad var, och Guds hus byggning, si, de äro beskrifne uti Historien i Konungabokene. Och hans son Amazia vardt Konung i hans stad.

2 KRÖNIKEBOKEN, 25. CAPITLET

Amazia hämnd, krig, seger, affall, högmod, fängsle, död.

1. Fem och tjugu åra gammal var Amazia, då han Konung vardt, och regerade nio och tjugu år i Jerusalem; hans moder het Joaddan af Jerusalem.

2. Och han gjorde det HERRANOM väl behagade, dock icke af allt hjerta.

3. Då nu hans rike stadfäst var, drap han sina tjenare, som hans fader Konungen slagit hade;

4. Men deras barn drap han intet; förty det står så skrifvet i lagen i Mose bok, der HERREN bjuder och säger: Fäderna skola icke dö för barnen, och icke barnen för fäderna; utan hvar och en skall för sina synd dö.

5. Och Amazia församlade Juda, och satte dem efter fädershusen, efter öfverstarna öfver tusende och öfver hundrade, i hela Juda och BenJamin; och talde dem allt ifrå tjugu år, och derutöfver, och fann dem trehundradtusend utvalda, som i här draga kunde, som spjut och sköld föra kunde.

6. Dertill besoldade han utaf Israel hundradtusend starka krigsmän, för hundrade centener silfver.

7. Men en Guds man kom till honom, och sade: Konung, låt icke Israels här komma med dig; förty HERREN är icke med Israel, eller med all Ephraims barn.

8. Ty om du kommer till att bevisa dina dristighet i stridene, så låter Gud dig falla för dina fiendar; förty när Gudi står magten till att hjelpa, och till att stjelpa.

9. Amazia sade till Guds mannen: Hvad skall man då göra med de hundrade centener, som jag hafver gifvit de krigsmän af Israel? Guds mannen sade: HERREN hafver väl mer än det är, som han dig gifva kan.

10. Då skiljde Amazia de krigsmän ifrå, som till honom af Ephraim komne voro, så att de gingo till deras rum igen. Då förgrymmade deras vrede sig svårliga emot Juda, och drogo hem igen illa tillfrids.

11. Men Amazia var tröst, och förde sitt folk ut, och drog ut i saltdalen, och slog af Seirs barn tiotusend.

12. Och Juda barn fångade af dem tiotusend lefvande; dem förde de uppå en bergsklint, och störte dem utför bergsklinten, att de alle sönderkrossades.

13. Men de krigsmän, som Amazia hade ifrå sig sändt, så att de icke drogo med hans folk till stridena, lade sig neder i Juda städer, allt ifrå Samarien intill BethHoron, och slogo af dem tretusend, och togo mycket rof.

14. Och då Amazia igenkom af de Edomeers slagtning, hade han med sig Seirs barnas afgudar, och satte dem sig till gudar, och tillbad dem, och rökte för dem.

15. Då förgrymmade sig HERRANS vrede öfver Amazia, och sände en Prophet till honom. Han sade till honom: Hvi söker du dess folks gudar, som sitt folk intet undsätta kunde ifrå dine hand?

16. Och då han talade med honom, sade han till honom: Hafver man gjort dig till Konungens råd? Vänd igen; hvi vill du varda slagen? Då vände Propheten igen, och sade: Jag förmärker väl, att Gud hafver i sinnet förderfva dig, efter du detta gjort hafver, och hörer intet mitt råd.

17. Och Amazia, Juda Konung, var till råds, och sände bort till Joas, Joahas son, Jehu sons, Israels Konung, och lät säga honom: Kom, låt oss bese hvarannan.

18. Men Joas, Israels Konung, sände till Amazia, Juda Konung, och lät säga honom: Törnebusken i Libanon sände till cedreträt i Libanon, och lät säga honom: Gif dina dotter minom son till hustru; men vilddjuren i Libanon lupo öfver törnebuskan, och trampade honom neder.

19. Du menar: Si, jag hafver slagit de Edomeer, der förhäfver sig ditt hjerta utaf, och berömmer sig. Nu sitt hemma; hvi söker du efter olycko, att du må falla, och Juda med dig?

20. Men Amazia hörde det intet; förty det skedde af Gudi, på det att de skulle varda gifne i fiendahand; derföre, att de de Edomeers gudar sökt hade.

21. Då drog Joas, Israels Konung, upp, och de besågo hvarannan, han och Amazia, Juda Konung, i BethSemes, som i Juda ligger.

22. Men Juda vardt slagen för Israel, och flydde, hvar och en i sina hyddor.

23. Och Joas, Israels Konung, grep Amazia, Joas son, Joahas sons, Juda Konung, i BethSemes, och förde honom till Jerusalem, och bröt muren neder i Jerusalem, allt ifrån Ephraims port intill hörnporten, fyrahundrade alnar långt.

24. Och allt det guld och silfver, och all käril, som för handene voro i Guds hus när ObedEdom, och i fataburenom i Konungshusena, och barnen, tog han till pant med sig till Samarien.

25. Och Amazia, Joas son, Juda Konung, lefde efter Joas, Joahas sons, Israels Konungs, död i femton år.

26. Hvad nu mer af Amazia sägande är, både det första och det sista, si, det är skrifvet uti Juda och Israels Konungars bok.

27. Och ifrå den tiden, att Amazia trädde ifrå HERRANOM, gjorde de ett förbund emot honom i Jerusalem; men han flydde till Lachis. Då sände de efter honom till Lachis, och dråpo honom der;

28. Och förde honom med hästar, och begrofvo honom när sina fäder uti Juda stad.

2 KRÖNIKEBOKEN, 26. CAPITLET

Ussia regering, strider, magt, rökoffer, spitelska.

1. Då tog hele Juda folk Ussia, som var sexton åra gammal, och gjorde honom till Konung i hans faders Amazia stad.

2. Han byggde Eloth, och lät det igenkomma till Juda, sedan Konungen afsomnad var med sina fäder.

3. Sexton åra gammal var Ussia, då han Konung vardt, och regerade tu och femtio år i Jerusalem; hans moder het Jecholia af Jerusalem.

4. Och han gjorde det HERRANOM väl behagade, såsom hans fader Amazia gjort hade.

5. Och han sökte Gud, så länge Zacharia lefde, den läraren i Guds syner; och så länge han sökte HERREN, lät honom Gud väl gå.

6. Ty han drog ut, och stridde emot de Philisteer, och bröt neder murarna i Gath, och murarna i Jabne, och murarna i Asdod, och ibland de Philisteer.

7. Ty Gud halp honom emot de Philisteer, emot de Araber, dem i Gurbaal, och emot de Menniter.

8. Och de Ammoniter gåfvo Ussia skänker, och han vardt namnkunnig allt intill der man kommer in i Egypten; ty han vardt ju starkare och starkare.

9. Och Ussia byggde torn i Jerusalem på hörnportenom, och på dalportenom, och på annor hörn, och befäste dem.

10. Han byggde ock slott i öknene, och grof många brunnar; ty han hade mycken boskap, både i dalar och slättmark, desslikes åkermän och vingårdsmän på bergen, och på Carmel; förty han hade lust till åkerverk.

11. Och Ussia hade en magt till strid, af krigsmän som i här drogo, i tal räknade under Jegiels skrifvarens hand, och Maaseja befallningsmansens, under Hanania hand, den af Konungens öfverstar var.

12. Och talet på de yppersta fäder af de starka örligsmän var tutusend och sexhundrad.

13. Och under deras hand härsmagten trehundradtusend, och sjutusend och femhundrad, skickelige till strid i härskraft, till att hjelpa Konungenom emot fienderna.

14. Och Ussia fick dem till hela hären sköldar, spjut, hjelmar, pansar, bågar, och slungor till att kasta sten med;

15. Och gjorde i Jerusalem bröstvärn konsteliga, som skulle vara på tornen och hörnen, till att der utskjuta med pil och stora stenar. Och hans rykte kom vidt ut, derföre, att honom besynnerliga hulpet vardt, tilldess han mägtig blef.

16. Och då han var mägtig vorden, hof hans hjerta sig upp till hans förderf; ty han förtog sig på HERRANOM sinom Gud, och gick in i HERRANS tempel, till att röka på rökaltaret.

17. Men Asaria Presten gick efter honom, och åttatio HERRANS Prester med honom, starke män;

18. Och stodo emot Konung Ussia, och sade till honom: Det hörer icke dig till, Ussia, att röka för HERRANOM; utan Prestomen, Aarons barnom, som till att röka helgade äro. Gack härutu helgedomenom; ty du förtager dig, och det kommer dig till ingen äro för HERRANOM Gud.

19. Men Ussia vardt vred, och hade ett rökelsekar i handene; och som han trätte med Presterna, gick spitelska ut i hans änne, för Presterna i HERRANS hus, inför rökaltaret.

20. Och Asaria öfverste Presten vände sig till honom, och alle Presterna; och si, då var han spitelsk i hans änne; och de drefvo honom dädan. Skyndade han sig ock sjelf ut; ty hans plåga var af HERRANOM.

21. Alltså var Konung Ussia spitelsk allt intill sin död, och bodde uti ett fritt hus spitelsk; ty han vardt utdrifven af HERRANS hus. Men Jotham hans son stod Konungshuset före, och dömde folket i landena.

22.   Hvad nu mer af Ussia sägande är, både det första och det sista, hafver den Propheten Esaia, Amos son, skrifvit.

23. Och Ussia afsomnade med sina fäder, och de begrofvo honom med sina fäder i åkrenom när Konungagrafvarna; ty de sade: Han är spitelsk. Och Jotham hans son vardt Konung i hans stad.

2 KRÖNIKEBOKEN, 27. CAPITLET

Jothams gudsfruktan, regering, död.

1. Jotham var fem och tjugu åra gammal, då han Konung vardt, och regerade i sexton år i Jerusalem; hans moder het Jerusa, Zadoks dotter.

2. Och han gjorde det HERRANOM väl behagade, såsom hans fader Ussia gjort hade; undantagno, att han icke gick i HERRANS tempel. Och folket bar sig ännu illa åt.

3. Han byggde den höga porten i HERRANS hus, och uppå muren Ophel byggde han mycket;

4. Och byggde städer på Juda berg, och i skogomen byggde han slott och torn.

5. Och han stridde med Ammons barnas Konung; och han vardt dem öfvermägtig; så att Ammons barn gåfvo honom i de samma årena hundrade centen er silfver, tio tusend corar hvete, och tiotusend corar bjugg; så mycket gåfvo ock Ammons barn honom i de andra och tredje årena.

6. Alltså vardt Jotham mägtig; ty han skickade sina vägar för HERRANOM sinom Gud.

7. Hvad nu mer af Jotham sägande är, och alla hans strider, och hans vägar, si, det är skrifvet i Israels och Juda Konungars bok.

8. Fem och tjugu åra gammal var han, då han Konung vardt; och regerade i sexton år i Jerusalem.

9. Och Jotham afsomnade med sina fader; och de begrofvo honom i Davids stad. Och hans son Ahas vardt Konung i hans stad.

2 KRÖNIKEBOKEN, 28. CAPITLET

Ahas gudslöshet, straff, död.

1. Ahas var tjugu åra gammal, då han Konung vardt, och regerade i sexton år i Jerusalem; och gjorde icke det HERRANOM väl behagade, såsom hans fader David;

2. Utan han vandrade i Israels Konungars vägar, dertill gjorde han gjuten beläte till Baalim;

3. Och rökte i Hinnoms barnas dal, och brände sina söner upp med eld, efter Hedningarnas styggelse, hvilka HERREN för Israels barn fördrifvit hade;

4. Och offrade, och rökte på höjder, på backar, och under all grön trä.

5. Derföre gaf HERREN hans Gud honom i Konungens hand af Syrien, så att de slogo honom, och förde bort en stor hop af hans fångna, och läto komma till Damascon. Vardt han ock gifven under Israels Konungs hand, så att han gjorde en stor slagtning på honom.

6. Ty Pekah, Remalia son, slog af Juda hundrade och tjugu tusend på en dag, som alle dugelige män voro; derföre, att de öfvergåfvo HERRAN deras fäders Gud.

7. Och Sichri, en väldig af Ephraim, drap Maaseja, Konungens son, Asrikam husförstan, och Elkana den yppersta näst Konungenom.

8. Och Israels barn förde bort fångna af deras bröder tuhundradtusend qvinnor, söner och döttrar; och togo dertill stort rof af dem, och förde rofvet till Samarien.

9. Och var sammastäds en HERRANS Prophet, som het Obed. Han gick ut emot hären, som till Samarien kom, och sade till dem: Si, efter HERREN edra fäders Gud är vred på Juda, hafver han gifvit dem i edra händer; men I hafven så grufveliga slagit dem ihjäl, att det räcker upp till himmelen.

10. Nu menen I undertrycka eder Juda barn, och Jerusalem till trälar och trälinnor; är det nu icke skuld när eder emot HERRAN edar Gud?

11. Så hörer mig nu och förer fångarna dit igen, dem I bortfört hafven af edra bröder; ty HERRANS vrede förgrymmar sig öfver eder.

12. Då hofvo sig upp någre de myndigaste af Ephraims barn, Asaria, Johanans son, Berisha, Mesillemoths son, Jehiskia, Sallums son, och Amasa, Handlat son, emot dem som utu hären kommo;

13. Och sade till dem: I skolen icke hafva dessa fångar hitin; ty I kommen intet annat än skuld på oss för HERRANOM, på det I skolen desto flera göra våra synder och skulder; här är skuld nog tillförene, och vrede förgrymmar sig öfver Israel.

14. Då läto de väpnade fångarna och rofvet, inför öfverstarna, och inför hela menighetena.

15. Då stodo de män upp, som nu vid namn nämnde voro, och togo fångarna, och alle de, som ibland dem nakne voro, klädde de, af det röfvadt var. Och då de hade klädt dem, drogo de skor uppå dem, och gåfvo dem mat och dryck, och smorde dem, och förde på åsnar alla dem, som svage voro, och läto komma dem till Jericho palmstaden, till deras bröder; och kommo igen till Samarien.

16. På samma tiden sände Konung Ahas till Konungarna af Assur, att de skulle hjelpa honom.

17. Och de Edomeer kommo åter pånytt, och slogo Juda, och förde somliga bort.

18. Och de Philisteer lade sig neder i de städer på hedene, och sunnan på Juda, och vunno BethSemes, Ajalon, Gederoth och Socho, med dess döttrar, Thimna med dess döttrar, och Gimso med dess döttrar; och bodde deruti.

19. Ty HERREN plågade Juda för Ahas skull, Israels Konungs, derföre, att han hade blottat Juda, och förtog sig emot HERRAN.

20. Och emot honom kom ThiglathPilneser, Konungen af Assur; han belade honom; men han kunde icke vinna honom.

21. Och Ahas tog en del i HERRANS hus, och i Konungshusena, och i de öfverstas, det han gaf Konungenom i Assur; men det halp honom intet.

22. Yttermera, i hans nöd förtog Konung Ahas sig ännu mer emot HERRAN;

23. Och offrade gudomen i Damasco, som honom slagit hade, och sade: Konungens gudar af Syrien hjelpa honom; derföre vill jag offra dem, att de måga ock hjelpa mig; ändock de voro honom och helo Israel till fall.

24. Och Ahas lade tillhopa de tyg i Guds hus, och slog dem sönder, och lyckte igen dörrarna af HERRANS hus, och gjorde sig altare i hvarjo vrå i Jerusalem.

25. Och i Juda städer, både här och der, gjorde han höjder till att röka androm gudom, och rette HERRAN sina fäders Gud.

26. Hvad nu mer af honom sägande är, och alla hans vägar, både första och sista, si, det är skrifvet i Juda och Israels Konungars bok.

27. Och Ahas afsomnade med sina fäder, och de begrofvo honom i stadenom i Jerusalem; ty de lade honom icke ibland Israels Konungars grifter. Och hans son Jehiskia vardt Konung i hans stad.

2 KRÖNIKEBOKEN, 29. CAPITLET

Jehiskia nitälskan. Templets rening.

1. Jehiskia var fem och tjugu åra gammal, då han Konung vardt, och regerade nio och tjugu år i Jerusalem; hans moder het Abija, Zacharia dotter.

2. Och han gjorde det HERRANOM väl behagade, såsom hans fader David.

3. Han lät upp dörrarna på HERRANS hus, i första månadenom af första årena sins rikes, och gjorde dem färdiga;

4. Och lät komma derin Presterna och Leviterna, och församlade dem på breda gatone östantill;

5. Och sade till dem: Hörer härtill, I Leviter: Helger eder nu, på det I mågen helga HERRANS edra fäders Guds hus; och hafver ut orenligheten af helgedomenom.

6. Ty våre fäder hafva förtagit sig, och gjort det ondt var för HERRANOM vårom Gud, och hafva öfvergifvit honom; förty de hafva vändt sitt ansigte ifrå HERRANS boning, och vändt ryggen till,

7. Och hafva igenlyckt dörrarna till förhuset, och utsläckt lamporna, och intet rökverk röka låtit, och intet bränneoffer gjort Israels Gudi i helgedomenom.

8. Deraf är HERRANS vrede kommen öfver Juda och Jerusalem, och han hafver gifvit dem till att förskingras och förödas, så att man hvisslar åt dem, såsom I med edor ögon sen.

9. Ty si, fördenskull äro våre fäder fallne genom svärd; våre söner, döttrar och hustrur äro bortförde.

10. Nu hafver jag i sinnet att göra med HERRANOM Israels Gud ett förbund, att hans vrede och grymhet må vända sig ifrån oss.

11. Nu, mine söner, varer icke försummelige; ty eder hafver HERREN utkorat, att I skolen stå för honom, och att I skolen vara hans tjenare och rökare.

12. Då stodo Leviterna upp, Mahath, Amasai son, och Joel, Asaria son af de Kehathiters barn; men af Merari barn, Kis, Abdi son, och Asaria, Jehaleleels son; af de Gersoniters barn, Joah, Simma son, och Eden, Joahs son;

13. Och af Elizaphans barn, Simri och Jegiel; af Assaphs barn, Sacharia och Matthania;

14. Af Hemans barn, Jehiel och Simei; af Jeduthuns barn, Semaja och Usiel.

15. Och de församlade sina bröder, och helgade sig, och gingo in, efter Konungens bud, af HERRANS ord, till att rena HERRANS hus.

16. Och Presterna gingo in uti HERRANS hus, till att rena det, och lade all den orenhet, som i HERRANS tempel funnen vardt, uppå gården åt HERRANS hus; och Leviterna togo henne upp, och båro ut i Kidrons bäck.

17. På första dagen af första månadenom begynte de till att helga sig, och på åttonde dagen i den månaden gingo de uti HERRANS förhus, och helgade HERRANS hus åtta dagar, och fullkomnade det på sextonde dagen i första månadenom.

18. Och de gingo in till Konung Hiskia, och sade: Vi hafve renat hela HERRANS hus, bränneoffrets altare, och all dess tyg; skådobrödens bord, och all dess tyg;

19. Och all de kärile, som Konung Ahas, då han Konung var, bortkastat hade, då han syndade; dem hafve vi tillredt och helgat, si, de äro för HERRANS altare.

20. Då var Konung Jehiskia bittida uppe, och församlade de öfversta i stadenom, och gick upp till HERRANS hus;

21. Och hade fram sju stutar, sju vädrar, sju lamb och sju getabockar, till syndoffer, för riket, för helgedomen, och för Juda. Och han sade till Presterna Aarons barn, att de skulle offra på HERRANS altare.

22. Då slagtade de stutarna, och Presterna togo blodet, och stänkte det på altaret; och slagtade vädrarna, och stänkte blodet på altaret; och slagtade lamben, och stänkte blodet på altaret;

23. Och hade bockarna fram till syndoffer inför Konungen och menighetena, och lade sina händer på dem;

24. Och Presterna slagtade dem, och stänkte deras blod på altaret, till att försona hela Israel; ty Konungen hade befallt offra bränneoffer och syndoffer för hela Israel.

25. Och han satte Leviterna i HERRANS hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David det befallt hade, och Gad, Konungens Siare, och den Propheten Nathan; ty det var HERRANS bud igenom hans Propheter.

26. Och Leviterna stodo med Davids strängaspel, och Presterna med trummeter.

27. Och Hiskia bad dem göra bränneoffer på altarena; och som man begynte bränneoffret, begyntes ock på HERRANS sång och trummeterna, och med mångahanda Davids, Israels Konungs, strängaspel.

28. Och hela menigheten tillbad; Och sångarenas sång och trummeternas trummetning varade allt intilldess bränneoffret öfverfaret var.

29. Då nu bränneoffret gjordt var, bugade sig Konungen, och alle de som när honom vid handen voro, och tillbådo.

30. Och Konung Jehiskia, med öfverstarna, bad Leviterna lofva HERRAN, med Davids och den Siarens Assaphs dikt. Och de lofvade honom med glädje; och de böjde sig, och tillbådo.

31. Och Jehiskia svarade, och sade: Nu hafven I fyllt edra händer HERRANOM; går fram och bärer fram offer och lofoffer till HERRANS hus. Och menigheten bar fram offer och lofoffer; och hvar och en af friviljogt hjerta bränneoffer.

32. Och talet på bränneoffret, som menigheten frambar, var sjutio oxar, hundrade vädrar, och tuhundrad lamb; och allt detta till bränneoffer HERRANOM.

33. Och de helgade sexhundrad oxar, och tretusend får.

34. Men Presterna voro för få, och förmådde icke draga hudena af allo bränneoffrena; derföre togo de sina bröder Leviterna, tilldess det verk öfverståndet vardt, och så länge Presterna helgade sig; förty de Leviter stå lätteligare till att helga, än Presterna.

35. Var också bränneoffret mycket, med det feta af tackoffren, och drickoffret till bränneoffret. Alltså vardt ämbetet i HERRANS hus redo.

36. Och Jehiskia fröjdade sig med allo folkena, att man var så redo vorden med Gudi; ty det skedde med hastighet.

2 KRÖNIKEBOKEN, 30. CAPITLET

Jehiskia påbjuder, håller Passah.

1. Och Jehiskia sände ut till hela Israel och Juda, och skref bref till Ephraim och Manasse, att de skulle komma till HERRANS hus i Jerusalem, och hålla Passah HERRANOM Israels Gud.

2. Och Konungen höll ett råd med sina öfversta, och med hela menighetene i Jerusalem, till att hålla Passah i dem andra månadenom.

3. Förty de kunde icke hålla det på den samma tiden, derföre att Presterna icke nog helgade voro, och folket icke ännu tillhopakommet var till Jerusalem.

4. Och det täcktes Konungenom väl, och hela menighetene.

5. Och de beställde, att det så utropadt vardt i hela Israel, ifrå BerSeba allt intill Dan, att de skulle komma och hålla Passah HERRANOM Israels Gud i Jerusalem; ty de hade i långan tid icke hållit det, såsom det skrifvet står.

6. Och båden gingo åstad med brefven ifrå Konungens och hans öfverstars hand, igenom hela Israel och Juda, efter Konungens befallning, och sade: I Israels barn, vänder eder om till HERRAN, Abrahams, Isaacs och Israels Gud, så varder han sig vändandes till de undsluppna, som ännu återlefde äro ifrå Konungens hand i Assur;

7. Och varer icke såsom edre fäder och bröder, som sig emot HERRAN deras fäders Gud förtagit hafva; och han gaf dem till en förödelse, såsom I sjelfve sen.

8. Så varer nu icke halsstyfve, såsom edra fäder; utan räcker HERRANOM edra hand, och kommer till hans helgedom, den han helgat hafver till evig tid; och tjener HERRANOM edrom Gud, så vänder sig hans vredes grymhet ifrån eder.

9. Förty, om I omvänden eder till HERRAN, så skola edra bröder och barn få barmhertighet för dem som dem fångna hålla, så att de skola komma åter i detta land igen; ty HERREN edar Gud är nådelig och barmhertig, och varder icke vändandes sitt ansigte ifrån eder, om I omvänden eder till honom.

10. Och båden gingo ifrå den ena staden till den andra, i Ephraims och Manasse land, och allt intill Sebulon; men de gjorde gabb utaf dem, och bespottade dem.

11. Dock någre af Asser, och Manasse, och Sebulon, ödmjukade sig, och kommo till Jerusalem.

12. Kom också Guds hand i Juda, så att han gaf dem endrägtigt hjerta, till att göra efter Konungens och de öfverstars bud, efter HERRANS ord.

13. Och kom samman i Jerusalem en stor hop folk, till att hålla osyrade bröds högtidena i dem andra månadenom, en mägta stor menighet.

14. Och de stodo upp, och kastade bort de altare, som i Jerusalem voro, och allt rökverk hofvo de bort och kastade uti den bäcken Kidron;

15. Och slagtade Passah på fjortonde dagen af den andra månaden; och Presterna och Leviterna blygdes, och helgade sig, och båro bränneoffer till HERRANS hus;

16. Och stodo i deras ordning, såsom det sig borde, efter Mose den Guds mansens lag; och Presterna stänkte blodet af Leviternas hand.

17. Ty der voro månge i menighetene, som sig icke helgat hade; derföre slagtade Leviterna Passah för alla dem som icke rene voro, så att de HERRANOM helgade vordo.

18. Var ock desslikes mycket folk af Ephraim, Manasse, Isaschar och Sebulon, som icke rene voro; utan åto Passahlambet, icke såsom skrifvet står; ty Jehiskia bad för dem, och sade: HERREN, som milder är, varder dem allom nådelig,

19. Som ställa sitt hjerta till att söka HERRAN Gud, deras fäders Gud, och icke för den helga renselsens skull.

20. Och HERREN hörde Jehiskia, och helade folket.

21. Alltså höllo Israels barn, som i Jerusalem funne vordo, osyrade bröds högtidena i sju dagar, med stora fröjd. Och Leviterna och Presterna lofvade HERRAN hvar dag, med HERRANS mägtiga strängaspel.

22. Och Jehiskia talade hjerteliga med alla Leviterna, som ett godt förstånd hade om HERRAN; och de åto öfver hela högtidena i sju dagar, och offrade, och tackade HERRANOM deras fäders Gud.

23. Och hela menigheten vardt till råds, att hålla det ännu i andra sju dagar, och höllo också de sju dagarna med glädje.

24. Ty Hiskia, Juda Konung, gaf till häfoffer för menighetena tusende stutar, och sjutusend får; men de öfverste gåfvo till häfoffer för menighetene tusende stutar och tiotusend får; alltså helgade sig då månge Presterna.

25. Och gladdes hela menigheten Juda, Presterna och Leviterna, och hela menigheten, som af Israel kommen var, och främlingarna, som af Israels land komne voro, och de som i Juda bodde.

26. Och var en stor glädje i Jerusalem; ty ifrå Salomos, Davids sons, Israels Konungs tid, hade sådana icke varit i Jerusalem.

27. Och Presterna och Leviterna stodo upp, och välsignade folket; och deras röst vardt hörd, och deras bön kom inför hans helga boning i himmelen.

2 KRÖNIKEBOKEN, 31. CAPITLET

Afguderi afskaffadt. Presternas underhåll. Konungens lycka.

1. Då detta alltså uträttadt var, drogo ut alle de Israeliter, som i Juda städer funne voro, och bröto ned stoderna, och höggo bort lundarna, och bröto ned höjderna och altaren, i hela Juda, BenJamin, Ephraim och Manasse, tilldess de gjorde en ända på dem. Och Israels barn drogo alle till sina ägor i sina städer igen.

2. Men Jehiskia ställde Presterna och Leviterna uti deras ordning, hvar och en efter sitt ämbete, både Prester och Leviter, till bränneoffer och tackoffer, att de skulle tjena, tacka och lofva, i portarna åt HERRANS lägre.

3. Och Konungen gaf sin del af sina håfvor till bränneoffer, om morgon och om afton, och till bränneoffer om Sabbatherna, och nymånadom, och högtidom, efter som skrifvet står i HERRANS lag.

4. Och han sade till folket, som i Jerusalem bodde, att de skulle gifva Presterna och Leviterna delar, att de måtte desto bättre akta på HERRANS lag.

5. Och då det talet kom ut, gåfvo Israels barn mycken förstling af säd, vin, oljo, hannog och allahanda årsväxt på markene; och allahanda tiond förde de in, ganska mycket.

6. Förde också Israels barn och Juda, som i Juda städer bodde, tiond fram af fä och får, och tiond af det helgada som de HERRANOM sinom Gud helgat hade, och lade en hop här, och en hop der.

7. Uti tredje månadenom begynte de att lägga hoparna, och i sjunde månadenom lyktade de det.

8. Och då Jehiskia med de öfversta ingingo, och sågo hoparna, lofvade de HERRAN, och hans folk Israel;

9. Och Jehiskia frågade Presterna och Leviterna om hoparna.

10. Och Asaria Presten, den ypperste i Zadoks hus, sade till honom: Ifrå den tid man begynte införa häfoffret i HERRANS hus, hafve vi ätit och äre mätte vordne, och här är ännu mycket qvart; förty HERREN hafver välsignat sitt folk; derföre är denne hopen öfverblefven.

11. Då befallde Konungen, att de skulle reda till kistor i HERRANS hus; och de tillredde dem;

12. Och lade derin häfoffret, tionden, och det helgada, på sina tro. Och öfver det samma var skickad Chanania den Leviten, och Simei hans broder den andre;

13. Och Jehiel, Asasia, Nahath, Asahel, Jerimoth, Josabad, Eliel, Jismacha, Mahath och Benaja, förskickade af Chanania och Simei hans broders hand, efter Konungens Jehiskia befallning. Men Asaria var öfverste i Guds hus.

14. Och Kore, Jimna son, den Leviten, den dörravaktaren östantill, var öfver de friviljoga Guds gåfvor, som HERRANOM till häfoffer gifna vordo, och öfver det aldrahelgasta.

15. Och under hans hand voro Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amaria och Sechania, uti Presternas städer, på sina tro; att de skulle gifva sina bröder efter deras ordning, dem minsta såsom dem största;

16. Desslikes dem som för manspersoner räknade vordo, tre åra gamle, och derutöfver, ibland alla dem som uti HERRANS hus gingo, hvar på sin dag till sitt ämbete, och i sine vakt efter sitt skifte;

17. Sammalunda dem som för Prester räknade vordo, i deras fäders hus, och Leviterna, ifrå tjugu år och derutöfver, i deras vakt efter deras skifte;

18. Dertill dem som räknade vordo ibland deras barn, hustrur, söner och döttrar, i hela menighetene; förty de helgade på sina tro det helgada.

19. Voro också män vid namn nämnde ibland Aarons barn, Presterna uppå förstädernes mark, i alla städer, att de skulle del gifva alla manspersoner ibland Presterna, och allom dem som ibland Leviterna räknade vordo.

20. Alltså gjorde Jehiskia i hela Juda, och gjorde det godt, rätt och sant var för HERRANOM sinom Gud.

21. Och i all handel, som han tog sig före med Guds hus tjenste, efter lagen och buden, till att söka sin Gud, det gjorde han af allt hjerta; derföre gick han det ock väl igenom.

2 KRÖNIKEBOKEN, 32. CAPITLET

Sanherib trots. Jehiskia rustning, hjelp, krankhet, ägodelar, fall, död.

1. Efter denna handel och trohet kom Sanherib, Konungen i Assur, och drog in i Juda, och lägrade sig för de fasta städer, och hade i sinnet, att han ville taga det in.

2. Då Jehiskia såg, att Sanherib kom, och hans ansigte stod till att strida emot Jerusalem,

3. Vardt han till råds med sina öfversta och väldiga, att de skulle öfvertäcka vattnen af källorna, som utanför staden voro; och de hulpo honom.

4. Och sig församlade mycket folk, och öfvertäckte alla källor och bäcker midt i landena, och sade, att de Konungar af Assur icke skola mycket vatten finna, när de komma.

5. Och han tog styrko till sig, och byggde igen alla murar, som förfallne voro, och gjorde torn deruppå; och byggde ändå derutanföre en annan mur. Och Millo gjorde han fast i Davids stad, och lät göra många värjor och sköldar;

6. Och skickade höfvitsmän till strids med folket; och han församlade dem till sig på den breda gatona vid stadsporten, och talade hjerteliga till dem, och sade:

7. Varer tröste och vid godt mod; frukter eder intet, och gifver eder intet för Konungenom af Assur, eller för all den hop, som när honom är; ty med oss är en större än med honom.

8. Med honom är en köttslig arm; men med oss är HERREN vår Gud, att han skall hjelpa oss, och föra våra strid. Och folket förlät sig på Jehiskia, Juda Konungs, ord.

9. Derefter sände Sanherib, Konungen i Assur, sina tjenare till Jerusalem, ty han låg för Lachis, och all hans magt med honom, till Jehiskia, Juda Konung, och till hela Juda, som i Jerusalem var, och lät säga honom:

10. Detta säger Sanherib, Konungen i Assur: Hvar förtrösten I eder uppå, I som bon uti det belagda Jerusalem?

11. Jehiskia förförer eder, att han må komma eder i döden, hunger och törst, och säger: HERREN vår Gud skall undsätta oss utu Konungens hand af Assyrien.

12. Är icke han den Jehiskia, som hans höjder och altare bortkastat hafver, och sagt till Juda och Jerusalem: För ett altare skolen I tillbedja, och deruppå röka.

13. Veten I icke, hvad jag och mine fäder gjort hafva allom folkom i landen? Hafva ock Hedningarnas gudar i landen kunnat hjelpa deras land ifrå mine hand?

14. Hvilken är den af alla dessa Hedningarnas gudar, som mina fäder nederlagdt hafva, som hafver kunnat hjelpa sitt folk utu mine hand; att edar Gud skulle förmå hjelpa eder utu mine hand?

15. Så låter icke nu Hiskia bedraga eder, och låter icke tälja eder i sådant sinne, och tror honom intet; förty, medan ingen alla Hedningars och Konungarikens gud hafver kunnat hjelpa sitt folk ifrå mine och mina fäders hand, så varda icke heller edre gudar eder hjelpande ifrå mine hand.

16. Dertill talade hans tjenare ännu mer emot HERRAN Gud, och emot hans tjenare Jehiskia.

17. Skref han ock bref ut, deruti han hädde HERRAN Israels Gud, och talade om honom, och sade: Såsom Hedningarnas gudar i landen icke hafva hulpit deras folk ifrå mine hand, så varder ock icke Jehiskia Gud hjelpandes hans folk ifrå mine hand.

18. Och de ropade med höga röst, på Judiskt mål, till folket i Jerusalem, som på muren voro, till att göra dem rädda och förskräckta, att de så måtte få staden.

19. Och talade de så emot Jerusalems Gud, såsom emot folkens gudar på jordene, hvilke menniskos handaverk voro.

20. Men Konung Jehiskia med Prophetenom Esaia, Amos son, bådo deremot, och ropade till himmelen.

21. Och HERREN sände en Ängel, som förgjorde alla de väldiga i hären, och Förstarna och öfverstarna i Konungens lägre af Assyrien; så att han med skam drog åter till sitt land igen. Och då han gick uti sins guds hus, dråpo honom der med svärd, de som af hans eget lif komne voro.

22. Alltså halp HERREN Jehiskia, och dem i Jerusalem, utu Sanheribs hand, Konungens i Assyrien, och alla andras; och bevarade dem för allom omkring;

23. Så att månge båro skänker HERRANOM till Jerusalem, och klenodier Jehiskia, Juda Konung. Och han vardt sedan högt räknad för alla Hedningar.

24. På den tiden vardt Jehiskia dödsjuk, och han bad HERRAN; han hörde honom, och gaf honom ett tecken.

25. Dock vedergalt icke Jehiskia, efter som honom gifvet var; ty hans hjerta upphof sig; derföre kom vrede öfver honom, och öfver Juda, och Jerusalem.

26. Men Jehiskia ödmjukade sig, att hans hjerta hade upphäfvit sig, samt med dem i Jerusalem; derföre kom HERRANS vrede icke öfver dem, så länge Jehiskia lefde.

27. Och Jehiskia hade ganska stora rikedomar och härlighet; och han gjorde sig en skatt af silfver, guld, ädla stenar, örter, sköldar och allahanda kostelig tyg;

28. Och hus till inkommandes årsväxt, vin och oljo; och stall för allahanda boskap, och hus för får.

29. Och han byggde sig städer, och hade boskap, får och fä till en stor hop; förty Gud gaf honom ganska många ägodelar.

30. Han är den Jehiskia, som igentäppte den öfra vattukällona i Gihon, och ledde henne nedåt, vester om Davids stad. Och var Jehiskia lyckosam i alla sina gerningar.

31. Men då de öfverstars sändningabåd af Babel till honom sände voro, att fråga efter det undertecken, som i landena skedt var, öfvergaf Gud honom, så att han försökte honom; på det att kunnigt skulle varda allt det i hans hjerta var.

32. Hvad nu mer af Jehiskia sägande är, och om hans barmhertighet, si, det är skrifvet i den Propheten Esaia, Amos sons, syn, uti Juda och Israels Konungars bok.

33. Och Jehiskia afsomnade med sina fäder, och de begrofvo honom öfver Davids barnas grifter; och hele Juda och de i Jerusalem gjorde honom äro i hans död. Och hans son Manasse vardt Konung i hans stad.

2 KRÖNIKEBOKEN, 33. CAPITLET

Manasse afguderi, fängelse, bot, död. Amon Konung, dräpen.

1. Manasse var tolf åra gammal, då han Konung vardt, och regerade fem och femtio år i Jerusalem;

2. Och gjorde det ondt var för HERRANOM, efter Hedningarnas styggelse, som HERREN för Israels barn fördrifvit hade.

3. Och han afvände sig, och uppbyggde höjder, som hans fader Jehiskia nederslagit hade, och stiktade altare till Baalim, och gjorde lundar, och tillbad allan himmelens är, och tjente dem.

4. Han byggde ock altare i HERRANS hus, om hvilket HERREN sagt hade: I Jerusalem skall mitt Namn vara i evig tid.

5. Och han byggde altare till allan himmelens här, i båda gårdarna åt HERRANS hus.

6. Och han lät sina söner gå genom eld uti Hinnoms sons dal, och utvalde dagar, och aktade på foglarop, och brukade trolldom, och stiktade spåmän och tecknatydare, och gjorde mycket det HERRANOM illa behagade, till att reta honom.

7. Han satte desslikes beläte och afgudar, som han i Guds hus göra lät, der Gud om sagt hade till David, och hans son Salomo: Uti detta hus, i Jerusalem, som jag utvalt hafver för alla Israels slägter, vill jag sätta mitt Namn i evig tid;

8. Och skall icke mer låta Israels fot vika ifrå landena, som jag deras fäder beställt hafver; så framt de hålla sig, så att de göra allt det jag dem budit hafver, i all lag, bud och rätter, igenom Mose.

9. Men Manasse förförde Juda och dem i Jerusalem, så att de gjorde värre än Hedningarna, som HERREN för Israels barn förgjort hade.

10. Och när HERREN lät tala till Manasse och hans folk, aktade de det intet.

11. Derföre lät HERREN komma öfver dem de öfverstar öfver Konungens här i Assur; de togo Manasse fången i fjettrar, och bundo honom med kedjor, och förde honom till Babel.

12. Och som han var i ångest, bad han HERRAN sin Gud, och ödmjukade sig storliga för sina fäders Gud;

13. Och bad honom innerliga. Då hörde han hans bön, och lät honom komma till Jerusalem igen till sitt rike. Och besinnade då Manasse, att HERREN är Gud.

14. Derefter byggde han de yttersta murarna till Davids stad, vestantill vid Gihon i bäckenom, och der man ingår genom fiskaporten, och allt omkring intill Ophel, och gjorde dem ganska höga; och satte höfvitsmän uti Juda fasta städer;

15. Och kastade bort de främmande gudar och afgudar utu HERRANS hus, och all altare, som han byggt hade på HERRANS hus berg, och i Jerusalem, och kastade dem ut för staden;

16. Och uppfärdade HERRANS altare, och offrade deruppå tackoffer och lofoffer, och befallde Juda, att de skulle tjena HERRANOM Israels Gud.

17. Likväl offrade folket ännu på höjderna; dock HERRANOM deras Gud.

18. Hvad nu mera af Manasse sägande är, och om hans bön till sin Gud, och om de ord, som Siarena med honom talade i HERRANS Israels Guds Namn, si, det är ibland Israels Konungars gerningar;

19. Och om hans bön, och huru han bönhörd vardt, och alla hans synder och missgerningar, och rummet, der han höjder uppå byggde, och lundar och afgudar stiktade, förr än han ödmjukad vardt, si, det är allt skrifvet ibland Siarenas gerningar.

20. Och Manasse afsomnade med sina fäder, och de begrofvo honom i hans hus; och hans son Amon vardt Konung i hans stad.

21. Tu och tjugu år gammal var Amon, då han Konung vardt, och regerade tu år i Jerusalem;

22. Och gjorde det ondt var för HERRANOM, såsom hans fader Manasse gjort hade; och Amon offrade allom afgudom, som hans fader Manasse gjort hade, och tjente dem.

23. Men han ödmjukade sig intet för HERRANOM, såsom hans fader Manasse sig ödmjukat hade; ty denne Amon förökade skuldena.

24. Och hans tjenare gjorde ett förbund emot honom, och dråpo honom i hans hus.

25. Då slog folket i landena alla dem som förbundet emot Konung Amon gjort hade; och folket i landena gjorde hans son Josia till Konung i hans stad.

2 KRÖNIKEBOKEN, 34. CAPITLET

Josia renar, botar templet.

1. Åtta åra gammal var Josia, då han Konung varat, och regerade ett och tretio år i Jerusalem;

2. Och gjorde det godt var för HERRANOM, och vandrade uti sins faders Davids vägom, och vek hvarken på den högra eller venstra sidona.

3. Ty i åttonde årena af sitt rike, medan han ännu en dräng var, begynte han att söka sins faders Davids Gud. Och i tolfte årena begynte han till att rensa Juda och Jerusalem af höjder, och lundar, och afgudar, och gjuten beläte;

4. Och lät afbryta för sig Baalims altare; och beläten deruppå högg han neder; och de lundar, och afgudar, och beläte, slog han sönder, och gjorde dem till stoft, och strödde dem på deras grifter, som för dem offrat hade;

5. Och brände upp Presternas ben på altaren, och rensade alltså Juda och Jerusalem.

6. Sammalunda i Manasse städer, Ephraim, Simeon, och allt intill Naphthali, uti deras ökner, allt omkring.

7. Och då han hade afbrutit altaren och lundarna, och afgudarna sönderkrossat, och all beläte sönderslagit i hela Israels land, drog han åter till Jerusalem.

8. Uti adertonde årena sins rikes, då han landet och huset renat hade, sände han Saphan, Azalia son, och Maaseja stadsfogdan, och Joah. Joahas son, cancelleren, till att förbättra HERRANS sins Guds hus.

9. Och de kommo till den öfversta Presten Hilkia, och man fick dem de penningar, som till Guds hus införde voro, hvilka Leviterna, som dörrarna vaktade, församlat hade, af Manasse, Ephraim, och af allom igenlefdom i Israel, och af hela Juda och BenJamin, och af dem som i Jerusalem bodde.

10. Och de gåfvo dem uti arbetarenas händer, som beställde voro till HERRANS hus; och de gåfvo dem som arbetade på HERRANS hus, der det förfallet var, att de skulle förbättra huset.

11. De samme gåfvo dem sedan timbermannom och byggningsmannom, till att köpa huggen sten, och höfladt trä till bjelkar, på de hus, som Juda Konungar förderfvat hade.

12. Och männerna arbetade på verket på sina tro; och öfver dem voro skickade Jahath, och Obadja, Leviter, utaf Merari barn; Sacharia och Mesullam, utaf de Kehathiters barn, till att drifva arbetet; och voro alle Leviter, som på strängaspel kunde.

13. Men öfver dragare, och dem som drefvo till allahanda arbete i all ämbeten, voro utaf Leviterna, skrifvare, ämbetsmän och dörravaktare.

14. Och då de togo ut penningarna, som i HERRANS hus inlagde voro, fann Hilkia Presten lagbokena, som HERREN genom Mose gifvit hade.

15. Och Hilkia svarade, och sade till Saphan skrifvaren: Jag hafver funnit lagbokena i HERRANS hus. Och Hilkia fick Saphan bokena.

16. Och Saphan bar henne till Konungen, och gaf Konungenom svar igen, och sade: Allt det i dina tjenares händer befaldt är, det göra de.

17. Och de penningar, som i HERRANS hus funne äro, hafva de lagt ihop, och fått dem föreståndarenom och arbetaromen.

18. Och Saphan skrifvaren underviste Konungen, och sade: Hilkia Presten hafver fått mig ena bok. Och Saphan las deruti för Konungenom.

19. Och då Konungen hörde lagsens ord, ref han sin kläder sönder.

20. Och Konungen böd Hilkia, och Ahikam, Saphans son, och Abdon, Micha son, och Saphan skrifvarenom, och Asaja, Konungens tjenare, och sade:

21. Går bort, och fråger HERRAN för mig, och för dem som qvare äro i Israel, och för Juda, om bokens ord, som funnen är; förty HERRANS grymhet är stor, som öfver oss upptänd är, att våre fäder icke hållit hafva HERRANS ord, att de måtte gjort såsom i desso bok skrifvet står.

22. Då gick Hilkia, samt med de andra, som af Konungenom sände voro, bort till den Prophetissan Hulda, Sallums hustru, Thakehaths sons, Hasra sons, klädevaktarens, som i Jerusalem bodde, uti den andra delenom, och talade detta med henne.

23. Och hon sade till dem: Detta säger HERREN Israels Gud: Säger dem mannenom, som eder till mig sändt hafver:

24. Detta säger HERREN: Si jag skall låta komma olycko öfver detta rum, och dess inbyggare, nämliga all de förbannelse, som i bokene skrifven stå, som för Juda Konung läsen är;

25. Derföre, att de hafva öfvergifvit mig, och rökt androm gudom, så att de hafva rett mig med allt deras händers verk; och min grymhet skall upptänd varda öfver detta rum, och icke utsläckt varda.

26. Och Juda Konunge, som eder utsändt hafver till att fråga HERRAN, skolen I så säga: Detta säger HERREN Israels Gud, om de ord, som du hörde:

27. Derföre, att ditt hjerta hafver bevekt sig, och du hafver ödmjukat dig för Gudi, då du hans ord hörde emot detta rum, och emot dess inbyggare, och hafver ödmjukat dig för mig, och rifvit din kläder, och gråtit för mig; så hafver jag ock hört dig, säger HERREN.

28. Si, jag vill samka dig till dina fader, att du uti dina graf med frid samkad varder, att din ögon icke skola se all denna olyckon, som jag öfver detta rum och dess inbyggare skall komma låta. Och de sade Konungenom detta igen.

29. Då sände Konungen bort, och lät tillhopakomma alla de äldsta i Juda och Jerusalem.

30. Och Konungen gick upp i HERRANS hus, och hvar man i Juda, och inbyggarena i Jerusalem, Presterna, Leviterna, och allt folket, både små och store; och vordo för deras öron läsen all ord i förbundsens bok, som i HERRANS hus funnen var.

31. Och Konungen gick i sitt rum, och gjorde ett förbund för HERRANOM, att man skulle vandra efter HERRANOM, till att hålla hans bud, vittnesbörd och rätter, af allt hjerta, och af allo själ, till att göra efter all förbundsens ord, som skrifne stodo i desso bok.

32. Och stodo der alle de, som i Jerusalem och i BenJamin för handene voro. Och Jerusalems inbyggare gjorde efter Guds förbund, deras fäders Guds.

33. Och Josia hof bort all styggelse utur all land, som Israels barnas voro, och skaffade att alle de, som i Israel funne vordo, tjente HERRANOM deras Gud. Så länge Josia lefde, veko de intet ifrå HERRANOM deras fäders Gud.

2 KRÖNIKEBOKEN, 35. CAPITLET

Josia Passah, strid, död, begrafning.

1. Och Josia höll HERRANOM Passah i Jerusalem; och slagtade Passah på fjortonde dagenom i första månaden.

2. Och han ställde Presterna uti deras vakt, och styrkte dem till deras ämbete i HERRANS hus;

3. Och sade till Leviterna, som hela Israel lärde, och HERRANOM helgade voro: Låter den helga arken uti huset, som Salomo, Davids son, Israels Konung, byggt hafver; I skolen icke bära honom på axlarna; så tjener nu HERRANOM edrom Gud, och hans folke Israel;

4. Och skicker edra fäders hus, i edor skifte, såsom de beskrifne äro af David, Israels Konung, och hans son Salomo.

5. Och står i helgedomenom efter fädernas hus skifte ibland edra bröder af folket, och desslikes fädernas hus skifte ibland Leviterna.

6. Och slagter Passah, och helger eder, och skicker edra bröder, att de göra efter HERRANS ord genom Mose.

7. Och Josia gaf till häfoffer för den meniga man lamb och kid, alltsammans till Passah, för alla dem som vid handena voro, på talet tretiotusend, och tretusend nöt; alltsammans af Konungens ägodelar.

8. Hans Förstar gåfvo till häfoffer friviljoge för folket, och för Presterna och Leviterna; nämliga Hilkia, Sacharia och Jehiel, Förstarna i Guds hus, ibland Presterna till Passah, tutusend och sexhundrad (lamb och kid), dertill trehundrad nöt.

9. Men Chanania, Semaja, Nethaneel, och hans bröder, Hasabia, Jejel och Josabad öfverstar för Leviterna, gåfvo Levitomen häfoffer till Passah, femtusend (lamb och kid), och dertill femhundrad nöt.

10. Alltså vardt Gudstjenst beskickad, och Presterna stodo i sitt rum, och Leviterna i sin ordning, efter Konungens bud.

11. Och de slagtade Passah, och Presterna togo af deras händer och stänkte, och Leviterna drogo thy hudena af;

12. Och gjorde bränneoffer deraf, att de skulle dela det ut ibland fädershusen uti deras meniga hop, till att offrat HERRANOM, såsom skrifvet står i Mose bok; sammaledes gjorde de ock med oxarna.

13. Och de kokade Passah vid eld, såsom det sig borde; men hvad som helgadt var, kokade de i grytor, kettlar och pannor, och de gjorde det med hast för meniga hopen.

14. Derefter redde de ock för sig, och för Presterna; förty Presterna, Aarons söner, hade att skaffa med bränneoffret, och med det feta, allt intill nattena; derföre måste Leviterna tillreda för sig och för Presterna, Aarons söner.

15. Och sångarena, Assaphs barn, stodo i sitt rum, efter Davids bud, och Assaphs, och Hemans, och Jeduthuns, Konungens Siares; och dörravaktarena vid alla dörrarna, och de veko intet ifrå sitt ämbete; ty Leviterna, deras bröder, redde till för dem.

16. Alltså vardt beskickad all HERRANS tjenst på den dagen, så att man höll Passah, och bränneoffer gjorde på HERRANS altare, efter Konung Josia bud.

17. Alltså höllo Israels barn, som vid handen voro, Passah i den tiden, och osyrade bröds högtid i sju dagar.

18. Intet Passah var i Israel hållet, såsom detta, allt ifrå den Propheten Samuels tid; och ingen Israels Konung hade sådant Passah hållit, såsom Josia Passah höll, och Presterna, Leviterna, hela Juda och det af Israel för handen var, och Jerusalems inbyggare.

19. Uti adertonde årena af Josia rike vardt detta Passah hållet.

20. Derefter, när Josia huset tillredt hade, drog Necho, Konungen i Egypten, upp, till att strida emot Carchemis vid Phrath; och Josia drog ut emot honom.

21. Men han sände båd till honom, och lät säga honom: Hvad hafver jag med dig göra, Juda Konung? Jag kommer icke nu emot dig, utan jag strider emot ett (annat) hus; och Gud hafver sagt, att jag skulle skynda mig; håll upp att göra emot Gud, som med mig är, att han icke förderfvar dig.

22. Men Josia vände icke sitt ansigte ifrå honom, utan ställde sig till att strida emot honom; och lydde intet Necho ord utaf Guds mun, och kom till att strida med honom på den slättene vid Megiddo.

23. Och skyttorna sköto Konung Josia. Och Konungen sade till sina tjenare: Förer mig hädan; ty jag är illa sår.

24. Och hans tjenare togo honom af vagnen, och lade honom på hans andra vagn, och förde honom till Jerusalem. Och han blef död, och vardt begrafven ibland sina fäders grifter; och hele Juda och Jerusalem sörjde för Josia skull.

25. Och Jeremia jämrade sig öfver Josia; och alle sångare och sångerskor höllo deras klagovisor öfver Josia, allt intill denna dag, och gjorde en sedvänjo deraf i Israel; si, det är skrifvet uti de klagovisor.

26. Hvad nu mer af Josia sägande är, och om hans barmhertighet, efter skriftene i HERRANS lag,

27. Och hans gerningar, både de första och de sista, si, det är skrifvet uti Israels och Juda Konungars bok.

2 KRÖNIKEBOKEN, 36. CAPITLET

Joahas. Jojakim. Jojachin. Zedekia. Babels fängelse.

1. Och folket i landena tog Joahas, Josia son, och gjorde honom till Konung i hans faders stad i Jerusalem.

2. Tre och tjugu åra gammal var Joahas, då han Konung vardt och regerade i tre månader i Jerusalem.

3. Ty Konungen i Egypten satte honom af i Jerusalem, och beskattade landet till hundrade centener silfver, och en centener guld.

4. Och Konungen i Egypten gjorde Eliakim, hans broder, till Konung öfver Juda och Jerusalem, och förvände hans namn Jojakim; men Necho tog hans broder Joahas, och förde honom uti Egypten.

5. Fem och tjugu åra gammal var Jojakim, då han Konung vardt; och regerade ellofva år i Jerusalem, och gjorde det ondt var för HERRANOM sinom Gud.

6. Och NebucadNezar, Konungen i Babel, drog upp emot honom, och band honom med kedjor, att han skulle föra honom till Babel.

7. Och förde NebucadNezar någor HERRANS hus kärile till Babel, och satte dem uti sitt tempel i Babel.

8. Hvad nu mer af Jojakim sägande är, och hans styggelse, som han gjorde, och med honom funnen vordo, si, de äro skrifne uti Israels och Juda Konungars bok: och hans son Jojachin vardt Konung i hans stad.

9. Åtta åra gammal var Jojachin, då han Konung vardt, och regerade i tre månader och tio dagar i Jerusalem, och gjorde det HERRANOM illa behagade.

10. Då nu året omgick, sände NebucadNezar, och lät hemta honom till Babel, med de kosteliga tygen i HERRANS hus; och man gjorde Zedekia hans broder till Konung öfver Juda och Jerusalem.

11. Ett och tjugu åra gammal var Zedekia, då han Konung vardt; och regerade ellofva år i Jerusalem;

12. Och gjorde det ondt var för HERRANOM sinom Gud, och ödmjukade sig intet för den Propheten Jeremia, som talade utaf HERRANS mun.

13. Dertill vardt han affällig ifrå NebucadNezar, Konungenom i Babel, hvilken af honom en ed vid Gud tagit hade; och vardt halsstyf, och förstockade sitt hjerta, så att han intet omvände sig till HERRAN Israels Gud.

14. Sammalunda alle öfverstarna ibland Presterna, samt med folket, syndade svårliga, och förtogo sig med allahanda Hedningastyggelse, och orenade HERRANS hus, det han helgat hade i Jerusalem.

15. Och HERREN deras fäders Gud sände till dem med sin bådskap bittida; ty han skonade sitt folk och sina boning.

16. Men de begabbade Guds bådskap, och föraktade hans ord, och bespottade hans Propheter, intilldess HERRANS grymhet växte öfver hans folk, att dem nu intet mer stod till botande.

17. Ty han förde öfver dem de Chaldeers Konung, och lät dräpa deras unga män med svärd, uti deras helgedoms huse, och skonade hvarken piltar eller pigor, hvarken åldrigom eller utgamlom; alla gaf han dem i hans hand.

18. Och all tyg i Guds hus, stor och små, håfvorna i HERRANS hus, och Konungens och hans Förstars håfvor; allt lät han föra till Babel.

19. Och de brände upp Guds hus, och bröto ned murarna i Jerusalem; och all deras palats brände de upp med eld, så att all deras kosteliga ting blefvo förfaren.

20. Och de som för svärdet undsluppo, fördes till Babel, och vordo hans och hans söners trälar, tilldess riket kom till de Perser;

21. På det att fullkomnas skulle HERRANS ord genom Jeremia mun, tilldess att landet hade fyllest i sina Sabbather; förty hele tiden af förderfvelsen var Sabbath, intilldess sjutio år fullkomnade vordo.

22. Men i första årena Cores, Konungens i Persien, på det fullkomnadt skulle varda HERRANS ord, taladt genom Jeremia mun, uppväckte HERREN Cores anda, Konungens i Persien, att han lät utropa öfver allt sitt rike, ja ock med bref, och säga:

23. Detta säger Cores, Konungen i Persien: HERREN Gud af himmelen hafver gifvit mig all rike i landen, och hafver befallt mig bygga sig ett hus i Jerusalem i Juda; hvilken som nu ibland eder är af hans folk, med honom vare HERREN hans Gud, och drage ditupp.