Konung Carl den Tolftes Bibel

2 SAMUELSBOKEN, 1. CAPITLET

Sauls död bådad. Bådet dräpet. Davids klagovisa.

1. Efter Sauls död, då David igenkommen var ifrå de Amalekiters slagtning, och hade blifvit två dagar i Ziklag,

2. Si, på tredje dagen kom en man ifrå Sauls här, med sönderrifven kläder, och jord på hans hufvud. Och som han kom till David, föll han ned på jordena, och tillbad.

3. Men David sade till honom: Hvadan kommer du? Han sade till honom: Ifrån Israels här hafver jag flytt.

4. David sade till honom: Säg mig, huru tillgånget är. Han sade: Folket är flydt af stridene, och mycket folk är fallet; dertill är ock Saul död, och hans son Jonathan.

5. David sade till den ynglingen, som detta bådade: Hvaraf vetst du, att Saul och hans son Jonathan äro döde?

6. Ynglingen, som detta bådade, sade: Jag kom oförvarandes upp på Gilboa berg; och si, Saul böjde sig neder på sitt spjut, och vagnar och resenärer jagade efter honom.

7. Och han vände sig om, och fick se mig, och kallade mig, och jag sade: Här är jag.

8. Och han talade till mig: Ho äst du? Jag sade till honom: Jag är en Amalekit.

9. Och han sade till mig: Kom hit till mig, och dräp mig; ty ångest hafver begripit mig; ty mitt lif är ännu allt helt i mig.

10. Så gick jag till honom, och drap honom; förty jag visste väl, att han icke skulle kunna lefva efter hans fall; och jag tog kronona af hans hufvud, och armsmidet af hans arm, och hafver burit det hit till dig, min herra.

11. Då fattade David sin kläder, och ref dem sönder, och alle de män, som när honom voro;

12. Och jämrade sig, och greto, och fastade allt intill aftonen öfver Saul och Jonathan hans son; och öfver HERRANS folk, och öfver Israels hus, att de genom svärd fallne voro.

13. Och David sade till ynglingen, som honom det bådat hade: Hvadan äst du? Han sade: Jag är en främling, en Amalekits son.

14. David sade till honom: Hvi hafver du icke fruktat dig komma dina hand vid HERRANS smorda, till att dräpa honom?

15. Och David sade till en af sina unga män: Fram, och slå honom. Och han slog honom, att han blef död.

16. Då sade David till honom: Ditt blod vare öfver ditt hufvud; ty din mun hafver talat emot dig sjelf, och sagt: Jag hafver dräpit HERRANS smorda.

17. Och David klagade denna klagan öfver Saul och Jonathan hans son;

18. Och befallde, att man skulle lära Juda barn bågan: Si, det är skrifvet uti den redeligas bok:

19. De ädlaste i Israel äro slagne på din berg; huru äro de hjeltar fallne!

20. Bebåder det icke i Gath, förkunner det icke på gatomen i Askelon; på det att de Philisteers döttrar sig icke fröjda skola, att de oomskornas döttrar icke glädjas skola.

21. I Gilboa berg, komme på eder hvarken dagg eller regn, icke heller vare åkrar, der häfoffer af kommer; förty der är de hjeltars sköld afslagen, Sauls sköld, likasom han icke hade varit smord med oljo.

22. Jonathans båge felade icke, och Sauls svärd kom aldrig fåfängt igen ifrå de slagnas blod, och ifrå de hjeltars fetma.

23. Saul och Jonathan, ljuflige och täcke medan de lefde, äro också icke åtskiljde i döden; raskare än örnar, och starkare än lejon.

24. I Israels döttrar, gråter öfver Saul, den eder klädde med rosenfärgo i kräselighet, och prydde eder med gyldene klenodier på edor kläder.

25. Huru äro de hjeltar så fallne i stridene; Jonathan är slagen på dina högar.

26. Jag sörjer om dig, min broder Jonathan; du hafver varit mig mycket kär; din kärlek var mig närmare än qvinnokärlek.

27. Huru äro de hjeltar fallne, och vapnen borto blefne!

2 SAMUELSBOKEN, 2.  CAPITLET

David mord. Sauls graf. Abners uppror, strid, dråp, stillestånd.

1. Sedan detta skedt var, frågade David HERRAN, och sade: Skall jag draga upp uti någon af Juda städer? Och HERREN sade till honom: Drag ditupp. David sade: Hvart? Han sade: Till Hebron.

2. Så drog då David dit med sina två hustrur, Ahinoam den Jisreelitiskon, och Abigail, Nabals den Carmelitens hustru.

3. Dertill hade han ock de män upp med sig, som när honom voro, hvar och en med sitt hus; och bodde i Hebrons städer.

4. Och de män af Juda kommo, och smorde der David till Konung öfver Juda hus. Och då David vardt bådadt, att de af Jabes i Gilead hade begrafvit Saul,

5. Sände han båd till dem, och lät säga dem: Välsignade varen I HERRANOM, att I denna barmhertighet hafven gjort på edar herra Saul, och begrafvit honom.

6. Så göre nu HERREN med eder barmhertighet och trohet; och jag skall ock desslikes göra eder godt, att I detta gjorden.

7. Så vare nu edra händer trösta, och står faste; efter edar herre Saul är död, så hafver nu Juda hus smort mig till Konung öfver sig.

8. Men Abner, Ners son, som Sauls höfvitsman var, tog Isboseth, Sauls son, och förde honom genom Mahanaim;

9. Och gjorde honom till Konung öfver Gilead, Assuri, Jisreel, Ephraim, BenJamin, och öfver hela Israel.

10. Och Isboseth, Sauls son, var fyratio år gammal, då han blef Konung öfver Israel, och regerade i tu år; men Juda hus höll med David.

11. Och den tiden, som David var Konung i Hebron öfver Juda hus, var sju år och sex månader.

12. Och Abner, Ners son, drog ut med Isboseths, Sauls sons, tjenare, utu Mahanaim till Gibeon.

13. Och Joab, ZeruJa son, drog ut med Davids tjenare, och mötte hvarannan vid dammen i Gibeon; och lade sig, desse på denna sidone vid dammen, och de andre på den andra sidone.

14. Och Abner sade till Joab: Låt de unga män stå, upp och spela för oss. Joab sade: Det må väl vara.

15. Så stodo de upp, och gingo fram tolf i talet utaf BenJamin, på Isboseths, Sauls sons, sido, och tolf af Davids tjenare.

16. Och hvardera tog den andra vid halsen, och stötte honom svärdet i hans sido; och föllo den ene med den andra; deraf det rummet kallas HelkathHazurim, hvilket i Gibeon är.

17. Och begyntes en ganska hård strid på den dagen; men Abner och de män af Israel vordo slagne för Davids tjenare.

18. Och tre ZeruJa söner voro der, Joab, Abisai och Asahel; men Asahel var snar till fötter, såsom en rå på markene.

19. Han jagade efter Abner, och vek icke, hvarken på den högra sidon eller den venstra, ifrån Abner.

20. Då vände Abner sig om, och sade: Äst du Asahel? Han sade: Ja.

21. Abner sade till honom: Gif dig ifrå mig, antingen på högra sidon eller den venstra, och tag dig före någon af de unga karlar, och tag honom harnesket af. Men Asahel ville icke vika ifrå honom.

22. Då sade Abner ytterligare till Asahel: Gif dig ifrå mig, hvi vill du att jag skall slå dig till markena? Och huru skulle jag töra häfva mitt ansigte upp för dinom broder Joab?

23. Men han ville ingalunda vika. Då stack Abner honom bakom sig med ett spjut i hans buk, så att spjutet gick bak ut, och han föll, och blef der död för honom; och hvilken som kom till det rummet, der Asahel låg död, han stod der stilla.

24. Men Joab och Abisai jagade efter Abner, intill solen gick ned; och de kommo på det berget Amma, som ligger för Giah, på den vägen till Gibeons öken.

25. Då församlade sig BenJamins barn bakför Abner, och vordo till en hop, och gingo öfverst på en hög.

26. Och Abner ropade till Joab, och sade: Skall då svärdet fräta utan ända? Vetst du icke, att det vill på sistone skarpt varda? Huru länge vill du icke säga folkena, att de låta af fördölja sina bröder?

27. Joab sade: Så sant som Gud lefver, hade du bittida i dag sagt detta till mig, folket hade väl aflåtit att förfölja hvar och en sin broder.

28. Och Joab blåste i basunen, och allt folket blef stilla ståndandes, och jagade intet mer efter Israel; och stridde ej heller mer.

29. Men Abner och hans män gingo den hela nattena öfver slättmarkena, och drogo öfver Jordan, och vandrade genom hela Bithron, och kommo till Mahanaim.

30. Men Joab vände sig ifrån Abner, och församlade hela folket; och der saknades af Davids tjenare nitton män, och Asahel.

31. Och Davids tjenare hade slagit af BenJamin och Abners män, så att trehundrad och sextio män voro döde blefne.

32. Och de togo Asahel upp, och begrofvo honom i hans faders graf i BethLehem. Och Joab med sina män gingo den hela nattena, och kommo i morgonlysningene till Hebron.

2 SAMUELSBOKEN, 3. CAPITLET

Davids förkofran. Sauls aftagande. Abners affall, död, begrafning.

1. Och det var ett långt örlig emellan Sauls hus och Davids hus; men David gick och förkofrades, och Sauls hus gick tillbaka och förminskades.

2. Och David vordo födde bara i Hebron: hans förstfödde son Ammon, utaf Ahinoam den Jisreelitiskon;

3. Den andre Chileab, utaf Abigail, Nabals hustru den Carmelitens; den tredje Absalom, Maachas son, Thalmai dotters, Konungens i Gesur;

4. Den fjerde Adonia, Haggiths son; den femte SephatJa, Abitals son;

5. Den sjette Jithream, utaf Egla, Davids hustru. Desse äro födde David i Hebron.

6. Som nu örlig var emellan Sauls hus och Davids hus, förstärkte Abner Sauls hus.

7. Och Saul hade ena frillo benämnd Rizpa, Aja dotter; och Isboseth sade till Abner: Hvi sofver du när mins faders frillo?

8. Då vardt Abner ganska vred af denna Isboseths ord, och sade: Är jag då ett hundahufvud, jag som emot Juda gör barmhertighet på dins faders Sauls hus, och på hans bröder och vänner, och hafver icke gifvit dig i Davids händer; och du räknar mig i dag en ogerning till för en qvinnos skull?

9. Gud göre med Abner det och det, om jag icke gör, såsom HERREN David svorit hafver;

10. Att riket skall tagas ifrån Sauls hus; och Davids stol skall uppsätter varda öfver Israel och Juda, ifrå Dan allt intill BerSaba.

11. Och han kunde icke mer svara honom ett ord; ty han fruktade honom.

12. Och Abner sände båd för sig till David, och lät säga honom: Hvem hörer landet till? Och sade: Gör ditt förbund med mig; si, min hand skall vara med dig, så att jag vill vända till dig hela Israel.

13. Han sade: Ja väl, jag vill göra förbund med dig; men ett beder jag af dig, att du icke ser mitt ansigte, förra än du förer till mig Michal, Sauls dotter, när du kommer till att se mitt ansigte.

14. Sände ock David båd till Isboseth, Sauls son, och lät säga honom: Få mig mina hustru Michal, den jag mig fast hafver med hundrade Philisteers förhudar.

15. Isboseth sände åstad, och lät taga henne ifrå mannen Phaltiel, Lais son.

16. Och hennes man gick med henne, och gret efter henne, allt intill Bahurim. Då sade Abner till honom: Vänd om, och gack dina färde. Och han vände om igen.

17. Och Abner hade ett tal med de äldsta i Israel, och sade: I hafven länge tillförene åstundat David, att han måtte vara Konung öfver eder.

18. Så görer ock så nu; förty HERREN hafver sagt om David: Jag skall frälsa mitt folk Israel, genom min tjenares Davids hand, utu de Philisteers hand, och utur alla deras fiendars hand.

19. Talade ock Abner för BenJamins öron; och gick desslikes bort till att tala för Davids öron i Hebron, allt det Israel och hela BenJamins hus täcktes.

20. Då nu Abner kom till David i Hebron, och tjugu män med honom, gjorde David dem ett gästabåd.

21. Och Abner sade till David: Jag vill stå upp, och gå bort till att församla hela Israel till min herra Konungen, och att de skola göra ett förbund med dig; på det du må vara en Konung, såsom din själ det begärar. Så lät då David Abner gå ifrå sig med frid.

22. Och si, Davids tjenare och Joab kommo ifrå krigsfolket, och hade ett stort rof med sig; men Abner var icke nu qvar när David i Hebron, utan han hade låtit honom ifrå sig, så att han med frid bortgången var.

23. Då nu Joab, och hela hären med honom, var kommen, vardt honom sagdt, att Abner, Ners son, var kommen till Konungen, och han hade låtit honom ifrå sig, så att han var med frid bortgången.

24. Så gick Joab in till Konungen, och sade: Hvad hafver du gjort? Si, Abner är kommen till dig: Hvi hafver du släppt honom ifrå dig, så att han är bortgången?

25. Känner du icke Abner, Ners son? Ty han är kommen till att bedraga dig, att han må bespeja din utgång och ingång, och få veta allt det du gör.

26. Och som Joab utgick ifrån David, sände han båd efter Abner, att de skulle hem ta honom igen ifrå BorHasira; och David visste der intet af.

27. Som nu Abner igenkom till Hebron, hade Joab honom midt uti porten, att han skulle tala med honom enskildt; och stack honom der i buken, så att han blef död, för hans broders Asahels blods skull.

28. När nu David detta hörde, sade han: Jag är oskyldig, och mitt rike, för HERRANOM evinnerliga, för Abners, Ners sons, blod;

29. Men det komme öfver Joabs hufvud, och öfver hela hans faders hus; och vände icke åter i Joabs hus, den som en etterflöd och spitelsko hafver, och den som sländo håller, och den genom svärd faller och den som bröd fattas.

30. Alltså dråpo Joab och hans broder Abisai Abner, derföre att han slog deras broder Asahel ihjäl, i stridene vid Gibeon.

31. Men David sade till Joab, och allt folket som med honom var: Rifver edor kläder sönder, och drager säcker uppå eder, och jämrer eder för Abners skull. Och Konungen gick efter bårena.

32. Och då de begrofvo Abner i Hebron, upphof Konungen sina röst, och gret vid Abners graf; gret ock desslikes allt folket.

33. Och Konungen beklagade sig öfver Abner, och sade: Abner är icke död såsom en dåre dör.

34. Dina händer voro intet bundna; dina fötter voro intet satte i fjettrar; du äst fallen, såsom man faller för arga skalkar. Då begret folket honom än mer.

35. Då nu allt folket kom in med David till att äta, och ännu bittida dags var, svor David, och sade: Gud göre mig det och det, om jag bröd eller något annat smakar, förrän solen nedergår.

36. Och allt folket visste det, och det behagade dem väl allt det goda, som Konungen gjorde för hela folksens ögon.

37. Och allt folket och hela Israel märkte på den dagen, att det var icke af Konungenom, att Abner, Ners son, vardt dräpen.

38. Och Konungen sade till sina tjenare: Veten I icke, att på denna dag är en Förste och stor man fallen i Israel?

39. Och jag är ännu späd, och en smord Konung; men de män ZeruJa söner äro mig allt för hårde; HERREN vedergälle honom, som illa gör, efter hans ondsko.

2 SAMUELSBOKEN, 4.  CAPITLET

MephiBoseths fall. Isboseth dräpen, hämnad.

1. Då nu Sauls son hörde, att Abner var död i Hebron, föll honom händer ned, och hela Israel vardt bedröfvad.

2. Så voro två män höfvitsmän öfver krigsfolket under Sauls son; den ena het Baana, den andre Rechab, Rimmons den Beerothitens söner, utaf BenJamins barn; ty Beeroth vardt ock räknad under BenJamin;

3. Och de Beerothiter voro flydde till Gitthaim, och der främlingar vordne, allt intill denna dag.

4. Hade ock Jonathan, Sauls son, en son; han var ofärdig i fötterna, och var fem åra gammal, då tidenden kommo om Saul och Jonathan utaf Jisreel; och hans amma tog honom upp, och flydde; och i det hon hastade, och flydde, föll han, och vardt halt; och han het MephiBoseth.

5. Så gingo nu Rimmons den Beerothitens söner, Bechab och Baana, bort, och kommo till Isboseths hus, då dagen var hetast; och han låg på sine säng om middagen, och sof.

6. Och de kommo i huset till att hem ta hvete; och stungo honom i buken, och rymde sin väg.

7. Ty då de kommo i huset, låg han på sine säng i sin sängakammar, och de stungo honom ihjäl, och höggo honom hufvudet af; och togo hans hufvud, och gingo bort den vägen på slättmarkene, i den hela nattene.

8. Och båro Isboseths hufvud till David i Hebron, och sade till Konungen: Si, der är Isboseths hufvud, Sauls sons, din fiendas, som stod efter dina själ; HERREN hafver i dag hämnat min herra Konungen på Saul och hans säd.

9. Då svarade David, och sade till dem: Så visst som HERREN lefver, som mina själ utur all bedröfvelse frälst hafver;

10. Den som mig bådade, och sade: Saul är död, och mente att han var ett godt bådskap, den tog jag fatt, och drap honom i Ziklag, den jag skulle tidendeslön gifvit.

11. Och desse ogudaktige männerna hafva ihjälslagit en oskyldig man, uti hans hus, på hans säng? Ja, skulle jag icke utkräfva hans blod utur edra händer, och taga eder utaf jordene?

12. Och David böd sina unga män, och de slogo dem ihjäl, och höggo dem händer och fötter af, och hängde dem vid dammen i Hebron; men Isboseths hufvud togo de, och begrofvo det i Abners graf, i Hebron.

2 SAMUELSBOKEN, 5.  CAPITLET

David smord. Jebus vunnet. Hirams båd. David barn, seger.

1. Och alla Israels slägter kommo till David i Hebron, och sade: Si, vi äre af ditt ben och ditt kött.

2. Dertill ock tillförene, när Saul var Konung öfver oss, förde du Israel ut och in; så hafver nu HERREN sagt dig: Du skall vakta mitt folk Israel, och skall vara en höfvitsmän öfver Israel.

3. Och alle äldste i Israel kommo till Konungen i Hebron; och Konung David gjorde med dem ett förbund i Hebron för HERRANOM; och de smorde David till Konung öfver Israel.

4. Tretio åra gammal var David, då han Konung vardt, och regerade i fyratio år.

5. I Hebron regerade han i sju år och sex månader, öfver Juda; men i Jerusalem regerade han i tre och tretio år, öfver hela Israel och Juda.

6. Och Konungen drog bort med sina män till Jerusalem, emot de Jebuseer, som bodde der i landena. Men de sade till David: Du skall icke komma härin, utan blinde och halte skola drifva dig af. Och deras mening var, att David skulle icke komma derin.

7. Men David vann borgena Zion; det är Davids stad.

8. Då sade David på den dagen: Den som slår de Jebuseer, och kommer upp till takrännorna; de halta och blinda, hvilka Davids själ hatar. Deraf säger man: Låt ingen blindan eller haltan komma i huset.

9. Så bodde då David på borgene, och kallade henne Davids stad; och David byggde omkring, ifrå Millo och innanföre.

10. Och David gick, och förkofrade sig; och HERREN Gud Zebaoth var med honom.

11. Och Hiram, Konungen i Tyro, sände båd till David, och cederträ till väggar, och timbermän och stenhuggare, att de skulle bygga David ett hus.

12. Och David förmärkte, att HERREN hade stadfäst honom för en Konung öfver Israel, och upphöjt hans rike för sitt folk Israels skull.

13. Och David tog ännu flera hustrur och frillor i Jerusalem, sedan han var kommen ifrå Hebron; och honom vordo ännu flere söner och döttrar födde.

14. Och detta är deras namn, som honom födde voro i Jerusalem: Sammua, Sobab, Nathan, Salomo,

15. Jibehar, Elisua, Nepheg, Japhia,

16. Elisama, Eljada, Eliphalet.

17. Och då de Philisteer hörde, att man hade smort David till Konung öfver Israel, drogo de alle upp till att söka David. Då David det förnam, drog han neder till en borg.

18. Men de Philisteer kommo, och lade sig neder i den dalenom Rephaim.

19. Och David frågade HERRAN, och sade: Skall jag draga upp emot de Philisteer, och vill du gifva dem i mina hand? HERREN sade till David: Drag ditupp; jag vill gifva de Philisteer i dina hand.

20. Och David kom till BaalPerazim, och slog dem der, och sade: HERREN hafver förskingrat mina fiendar för mig ifrå, hvarannan, såsom vattnen förskingras. Deraf kallar man det samma rummet BaalPerazim.

21. Och de läto der deras afgudar; men David och hans män togo dem bort.

22. Men de Philisteer drogo åter upp, och lade sig neder i Rephaims dal.

23. Och David frågade HERRAN. Han sade: Du skall icke draga ditupp; utan kom bakuppå dem, så att du kommer uppå dem in mot päronaträn.

24. Och när du får höra, att det ruskar öfverst uppe i skatarna af päronaträn, så var vid ett friskt mod; ty HERREN är då utgången för dig, till att slå de Philisteers här.

25. David gjorde som HERREN honom budit hade, och slog de Philisteer, ifrå Geba allt intilldess man kommer till Gaser.

2 SAMUELSBOKEN, 6. CAPITLET

Arken hemtas. Ussa slås. David dansar. Michal föraktar.

1. Och David samlade åter alla de unga män i Israel, tretiotusend.

2. Och stod upp, och gick bort med allt det folk, som när honom var af Juda män, att han skulle hemta dädan Guds ark, hvilkens namn heter: HERRANS Zebaoths Namn bor deruppå öfver Cherubim.

3. Och de satte Guds ark uppå en ny vagn, och hemtade honom utur AbiNadabs hus, som bodde i Gibea; men Ussa och Ahio, AbiNadabs söner, drefvo den nya vagnen.

4. Och de förde honom med Guds ark utur AbiNadabs hus, som i Gibea bodde; och Ahio gick framför arkenom.

5. Då spelade David och hela Israels hus för HERRANOM, med allahanda strängaspel af granträ, med harpor, och psaltare, och trummor, och bjellror, och cymbaler.

6. Och då de kommo till Nachons lado, tog Ussa till, och höll Guds ark; ty oxarna gingo afsides utaf vägenom.

7. Då förgrymmade sig HERRANS vrede öfver Ussa, och Gud slog honom der för hans öfverdådighets skull, så att han blef der död vid Guds ark.

8. Då var David bedröfvad, att HERREN så sönderref Ussa. Och vardt det samma rummet kalladt Perez Ussa allt intill denna dag.

9. Och David fruktade sig för HERRANOM på den dagen, och sade: Huru skall HERRANS ark komma till mig?

10. Och ville icke låta bära honom till sig in i Davids stad; utan lät bära honom uti ObedEdoms den Gitthitens hus.

11. Och då HERRANS ark blef i tre månader uti ObedEdoms den Gitthitens hus, välsignade HERREN honom, och allt hans hus.

12. Och det vardt sagdt Konung David, att HERREN hade välsignat ObedEdoms hus, och allt det han hade, för Guds arks skull. Då gick han bort, och hemtade Guds ark utur ObedEdoms hus, upp uti Davids stad, med fröjd.

13. Och som de voro framgångne vid sex tren med HERRANS ark, offrade man en oxa och ett fett får.

14. Och David dansade med allo magt för HERRANOM, och hade klädt uppå sig en linnan lifkjortel.

15. Och David samt hela Israel förde HERRANS ark upp, med trummeter och basuner.

16. Och då HERRANS ark kom in uti Davids stad, såg Michal, Sauls dotter, ut genom fenstret, och såg Konung David springa och dansa för HERRANOM; och föraktade honom i sitt hjerta.

17. När de nu båro HERRANS ark in, satte de honom på sitt rum midt i tabernaklet, som David för honom uppslagit hade. Och David offrade bränneoffer och tackoffer för HERRANOM.

18. Och då David hade utoffrat bränneoffer, och tackoffer, välsignade han folket i HERRANS Zebaoths Namn;

19. Och utskifte allo folkena och Israels menighet, både man och qvinno, hvarjom och enom ett bröd, och ett stycke kött, och ett mått vin; sedan gick allt folket sin väg, hvar och en i sitt hus.

20. Men då David igenkom, till att välsigna sitt hus, gick Michal, Sauls dotter, ut emot honom, och sade: Huru härlig hafver Israels Konung varit i dag, som sig blottat hafver för sina tjenares tjensteqvinnor, såsom lösaktiga menniskor sig blotta!

21. Men David sade till Michal: Jag skall spela för HERRANOM, den mig utvalt hafver, heldre än din fader, och heldre än allt hans hus, så att han hafver mig befallt vara en Förste öfver HERRANS folk öfver Israel; ja, för HERRANOM vill jag spela;

22. Och vill ännu ringare varda än så, och vill nedrig vara i min ögon, och med de tjensteqvinnor, som du af sagt hafver, till äro komma.

23. Och Michal, Sauls dotter, hade intet barn intill hennes dödsdag.

2 SAMUELSBOKEN, 7. CAPITLET

Templet ämnas. Säden lofvas. David prisar, beder Gud.

1. Då nu Konungen satt i sitt hus, och HERREN hade honom ro gifvit för alla hans fiendar allt omkring;

2. Sade han till den Propheten Nathan: Si, jag bor uti cedrehus, och Guds ark bor under tapeter.

3. Nathan sade till Konungen: Gack, allt det du hafver i ditt hjerta, det gör; ty HERREN är med dig.

4. Men om natten kom HERRANS ord till Nathan, och sade:

5. Gack och säg till min tjenare David: Detta säger HERREN: Skulle du bygga mig ett hus, att jag deruti bo skulle?

6. Hafver jag dock intet bott i något hus, ifrå den dag, jag förde Israels barn utur Egypten, allt intill denna dag; utan jag hafver vandrat i tabernakel och hyddor.

7. Ehvart jag med alla Israels barn vandrade, hafver jag ock någon tid talat med någro Israels slägt, den jag befallt hafver att föda mitt folk, och sagt: Hvi hafven I icke byggt mig ett cedrehus?

8. Så skall du nu säga minom tjenare David: Detta säger HERREN Zebaoth: Jag hafver tagit dig utaf markene, der du gick efter fåren, att du skulle vara en Förste öfver mitt folk Israel.

9. Och hafver varit med dig, ehvart du gångit hafver; och hafver utrotat alla dina fiendar för dig, och hafver gjort dig ett stort namn, såsom de storas namn på jordene.

10. Och jag vill sätta mino folke Israel ett rum, och plantera det så, att det skall der blifva, och icke yttermera rördt varda; och orättfärdighetenes barn skola icke mera tränga det, såsom tillförene;

11. Och ifrå den tid jag skickade domare öfver mitt folk Israel; och jag skall gifva dig ro för alla dina fiendar. Och HERREN förkunnar dig, att HERREN vill göra dig ett hus.

12. När nu din tid förliden är, att du afsomnad äst med dina fäder, skall jag uppväcka dina säd efter dig, som af ditt lif komma skall; honom skall jag stadfästa hans rike.

13. Han skall bygga mino Namne ett hus; och jag skall stadfästa hans rikes stol till evig tid.

14. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; om han gör något illa, skall jag straffa honom med menniskoris, och med menniskors barnas hugg.

15. Men min barmhertighet skall icke ifrå honom vänd vara, såsom jag vände henne ifrå Saul, den jag för dig borttagit hafver.

16. Men ditt hus och ditt rike skall blifva ståndandes för dig evinnerliga; och din stol skall stadig blifva till evig tid.

17. Då nu Nathan hade sagt David all dessa orden, och alla denna synena,

18. Kom Konung David, och satte sig för HERRANOM, och sade: Ho är jag, Herre, HERRE? Och hvad är mitt hus, att du hafver låtit mig komma härtill?

19. Dertill hafver det icke tyckt dig vara nog, Herre, HERRE; utan du hafver ock talat till dins tjenares hus om tillkommande ting i längdene. Är det menniskorätt, Herre, HERRE?

20. Och hvad skulle David mer tala med dig? Du känner din tjenare, Herre, HERRE.

21. För ditt ords skull, och efter ditt hjerta hafver du all denna stora tingen gjort, att du det dinom tjenare förkunna ville.

22. Derföre äst du ock mycket aktad, HERRE Gud; ty det är ingen såsom du, och är ingen Gud, utan du, efter allt det vi med vår öron hört hafve.

23. Förty hvar är ett folk på jordene, såsom ditt folk Israel? För hvilkets skull Gud är gången till att förlossa sig ett folk, och göra sig ett Namn, och göra sådana stor och förskräckelig ting på ditt land för dino folke, som du dig förlossade utur Egypten, ifrå Hedningarna och deras gudar.

24. Och du hafver tillredt dig ditt folk Israel, dig till folk i evig tid; och du, HERRE, äst deras Gud vorden.

25. Så stadfäst nu, HERRE Gud, ordet i evighet, det du öfver din tjenare, och öfver hans hus sagt hafver, och gör såsom du sagt hafver.

26. Så blifver ditt Namn stort i evighet, så att man skall säga: HERREN Zebaoth är Gud öfver Israel; och dins tjenares Davids hus varder fast för ditt ansigte.

27. Ty du, HERRE Zebaoth, du Israels Gud, hafver öppnat dins tjenares öra, och sagt: Jag skall bygga dig ett hus; derföre hafver din tjenare funnit sitt hjerta, att han denna bönena till dig bedja skulle.

28. Nu, Herre, HERRE, du äst Gud, och din ord skola vara sanning; du hafver detta goda talat öfver din tjenare.

29. Så tag nu till, och välsigna dins tjenares hus, att det blifver evigt för dig; ty du Herre, HERRE, hafver det talat; och med din välsignelse skall dins tjenares hus välsignadt varda till evig tid.

2 SAMUELSBOKEN, 8. CAPITLET

David segrar och embetsmän.

1. Och det begaf sig derefter, att David slog de Philisteer, och förnedrade dem, och tog träldomsbetslet utu de Philisteers hand.

2. Han slog ock de Moabiter så till jordena, att han två delar drap, och en del lät lefvandes blifva. Alltså vordo de Moabiter David underdånige, så att de förde skänker till honom.

3. David slog ock HadadEser, Rehobs son, Konungen i Zoba, då han drog ut till att hemta sin magt igen, vid den älfven Phrath.

4. Och David fångade af dem tusende och sjuhundrad resenärar, och tjugutusend fotfolk; och hasade alla vagnhästar, och behöll qvar hundrade vagnar.

5. Så kommo de Syrer af Damascon, till att hjelpa HadadEser, Konungen i Zoba; och David slog de Syrer, tu och tjugu tusend män;

6. Och lade folk till Damascon i Syria. Alltså vardt Syria David underdånig, så att de förde skänker till honom; ty HERREN halp David, ehvart han drog.

7. Och David tog de gyldene sköldar, som HadadEsers tjenare tillhört hade, och förde dem till Jerusalem.

8. Men ifrå Bethah, och Berothai, HadadEsers städer, tog Konung David ganska mycken koppar.

9. Då Thoi, Konungen i Hemath, hörde att David hade slagit alla HadadEsers magt,

10. Sände han Joram sin son till David, till att helsa honom vänliga, och välsigna honom, att han hade stridt med HadadEser, och slagit honom; ty Thoi hade örlig med HadadEser, och han hade med sig silfver, och gyldene, och koppartyg;

11. Hvilka Konung David ock helgade HERRANOM, samt med det silfver och guld, som han helgade af allom Hedningom, dem han under sig tvingade,

12. Af Syria, af Moab, af Ammons barn, af de Philisteer, af Amalek, af HadadEsers rof, Rehobs sons, Konungens i Zoba.

13. Och gjorde David sig ett namn, då han igenkom och slog de Syrer i saltdalenom, adertontusend.

14. Och han lade folk i hela Edomea; och hela Edom var David undergifven; ty HERREN halp David, ehvart han drog.

15. Alltså vardt David Konung öfver hela Israel; och han skaffade rätt och rättviso allo folkena.

16. Joab, ZeruJa son, var öfver hären; men Josaphat, Ahiluds son, var canceller.

17. Zadok, Ahitobs son, och Ahimelech, AbJathars son, voro Prester; Seraja var skrifvare;

18. Benaja, Jojada son, var öfver Crethi och Plethi; och Davids söner voro Prester.

2 SAMUELSBOKEN, 9. CAPITLET

Mephi, Boseth och Ziba.

1. Och David sade: Månn ock någor vara qvar af Sauls hus, att jag måtte göra barmhertighet med honom, för Jonathans skull?

2. Så var en tjenare af Sauls hus, benämnd Ziba, den kallade de till David; och Konungen sade till honom: Äst du Ziba? Han sade: Ja, din tjenare.

3. Konungen sade: Är ännu någor till af Sauls hus, att jag måtte göra barmhertighet med honom? Ziba sade till Konungen: Det är ännu en till, Jonathans son, ofärdig i fötterna.

4. Konungen sade till honom: Hvar är han? Ziba sade till Konungen: Si, han är i Lodebar, i Machirs hus, Ammiels sons.

5. Då sände Konung David bort, och lät hemta honom ifrå Lodebar, utu Machirs hus, Ammiels sons.

6. Då nu MephiBoseth, Jonathans son, Sauls sons, kom till David, föll han på sitt ansigte, och tillbad. Och David sade: MephiBoseth. Han sade: Här är jag, din tjenare.

7. David sade till honom: Frukta dig intet; ty jag vill göra barmhertighet på dig, för Jonathans dins faders skull, och vill gifva dig alla dins faders Sauls åkrar igen; men du skall dageliga äta bröd vid mitt bord.

8. Han tillbad, och sade: Ho är jag, din tjenare, att du vände dig till en död hund, såsom jag är?

9. Då kallade Konungen Ziba, Sauls tjenare, och sade till honom: Allt det Saul hafver tillhört, och hans hela hus, hafver jag gifvit dins herras son.

10. Så bruka nu honom hans åker, du och din barn, och tjenare, och låt det komma in, att det skall vara dins herras sons bröd, att han må föda dig; men MephiBoseth dins herras son skall dagliga äta bröd vid mitt bord. Och Ziba hade femton söner och tjugu tjenare.

11. Och Ziba sade till Konungen: Allt det min herre Konungen hafver budit sinom tjenare, det skall hans tjenare göra; och MephiBoseth äte vid mitt bord, såsom ett af Konungsbarnen.

12. Och MephiBoseth hade en liten son, som het Micha; men allt det i Ziba hus bodde, det tjente MephiBoseth.

13. Och MephiBoseth bodde i Jerusalem; ty han åt dagliga vid Konungens bord; och haltade på båda sina fötter.

2 SAMUELSBOKEN, 10. CAPITLET

Nahas död. Hanuns gabberi. Ammon, Syrer slagne.

1. Och det begaf sig derefter, att Ammons barnas Konung blef död, och hans son Hanun vardt Konung i hans stad.

2. Då sade David: Jag vill göra barmhertighet på Hanun, Nahas son, såsom hans fader hafver gjort barmhertighet med mig. Och sände bort och lät genom sina tjenare hugsvala honom öfver hans fader. Och Davids tjenare kommo i Ammons barnas land.

3. Då sade de öfverste öfver Ammons barn till sin herra Hanun: Menar du, att David hedrar din fader för din ögon, att han hafver sändt hugsvalare till dig? Menar du icke, att han fördenskull hafver sändt sina tjenare till dig, att han skall utspana och bespeja staden, och förstöra honom?

4. Då tog Hanun Davids tjenare, och lät raka dem halft skägget af; och skar half kläden af på dem, allt intill bältet, och lät så gå dem.

5. Då det vardt bådadt David, sände han emot dem; förty männerna voro ganska mycket skämde. Och Konungen lät säga dem: Blifver i Jericho tilldess edart skägg växer, och kommer så igen.

6. Då nu Ammons barn sågo, att de voro illa luktande vordne för David, sände de bort, och lejde sig de Syrer af Rehobs hus, och de Syrer i Zoba, tjugutusend män fotfolk, och af Konung Maacha tusend män, och af Istob tolftusend män.

7. Då David det hörde, sände han Joab med hela hären af krigsfolket.

8. Och Ammons barn drogo ut, och skickade sig till strid ut för stadsporten; men de Syrer af Zoba, af Rehob, af Istob, och af Maacha, voro allena i markene.

9. Då nu Joab såg, att striden var ställd på honom både bak och före, utvalde han utaf alla de unga män i Israel, och skickade sig emot de Syrer.

10. Och det andra folket lät han under sins broders hand Abisai, och han skickade sig emot de Ammons barn;

11. Och sade: Om de Syrer varda mig för mägtige, så kom mig till hjelp; om Ammons barn varda dig öfvermägtige, så vill jag komma dig till hjelp.

12. Var vid god tröst, och låt oss stå fasta för vårt folk och för vår Guds städer; men HERREN göre hvad honom täckes.

13. Och Joab drog åstad med det folk, som när honom var, till att strida emot de Syrer; och de flydde för honom.

14. Och då Ammons barn sågo, att de Syrer flydde, flydde de ock för Abisai, och drogo in i staden. Så vände Joab om ifrån Ammons barn, och kom till Jerusalem.

15. Och då de Syrer sågo, att de voro slagne för Israel, församlade de sig tillhopa.

16. Och HadarEser sände bort, och lät utkomma de Syrer på hinsidon älfven; och lät deras magt inkomma; och Sobach, HadarEsers härhöfvitsman, drog för dem.

17. Då det vardt bådadt David, församlade han tillhopa hela Israel, och drog öfver Jordan, och kom till Helam; och de Syrer skickade sig emot David, till att strida med honom.

18. Men de Syrer flydde för Israel, och David slog ihjäl de Syrer sjuhundrad vagnar, och fyratiotusend resenärar; dertill slog han Sobach härhöfvitsmannen, så att han blef der död.

19. Då nu de Konungar, som voro under HadarEser, sågo att de slagne voro för Israel, gjorde de frid med Israel, och vordo dem underdånige; och de Syrer fruktade sig mer hjelpa Ammons barn.

2 SAMUELSBOKEN, 11. CAPITLET

Rabba belägras. Davids hor, mord, hustru.

1. Och då året så led, att Konungar pläga utdraga, sände David Joab, och sina tjenare med honom, och hela Israel, att de skulle förderfva Ammons barn, och de belade Rabba; men David blef i Jerusalem.

2. Och det begaf sig, att David om aftonstid stod upp af sine säng, och gick upp på taket af Konungshuset, och såg af taket ena qvinno två sig; och qvinnan var ganska dägelig.

3. Och David sände bort, och lät fråga efter qvinnona, och sade: Är icke detta BathSeba, Eliams dotter, Uria den Hetheens hustru?

4. Och David sände bort båd, och lät hemta henne; och då hon kom in till honom, sof han när henne; men hon renade sig ifrå sine orenlighet, och gick hem igen till sitt hus.

5. Och qvinnan vardt hafvandes, och sände bort, och lät förkunna det David, och säga: Jag är hafvandes vorden.

6. Så sände David till Joab, och sade: Sänd till mig Uria den Hetheen. Och Joab sände Uria till David.

7. Och då Uria kom till honom, frågade David, om det stod väl till med Joab, och med folket, och med stridene.

8. Och David sade till Uria: Gack af i ditt hus, och två dina fötter. Och då Uria gick utu Konungens hus, följde honom straxt efter Konungens gåfva.

9. Och Uria lade sig till att sofva för dörrene af Konungens hus, der alle hans herras tjenare lågo, och gick intet neder i sitt hus.

10. Då nu David sagdt vardt: Uria är icke afgången i sitt hus, sade David till honom: Äst du icke kommen af markene? Hvi äst du icke afgången i ditt hus?

11. Men Uria sade till David: Arken, och Israel, och Juda blifva i tjäll, och Joab min Herre, och mins herras tjenare ligga i markene; och jag skulle gå i mitt hus, till att äta och; dricka, och ligga när mine hustru? Så sant som du lefver, och din själ lefver, jag gör det icke.

12. David sade till Uria: Så blif ännu i dag här; i morgon vill jag låta dig gå. Så blef Uria i Jerusalem i den dagen, och den andra dagen dertill.

13. Och David böd honom, att han skulle med honom äta och dricka, och gjorde honom drucken; och om aftonen gick han ut, och lade sig till att sofva i sin säng, med sins herras tjenare, och gick icke af i sitt hus.

14. Om morgonen skref David ett bref till Joab, och sände det med Uria.

15. Och i brefvet skref han alltså: Skicka Uria i stridene, der hon aldrahårdast är; och vänder eder tillbaka ifrå honom, att han måtte varda slagen, och blifva död.

16. Som nu Joab låg för staden, skickade han Uria på det rum, der han visste att stridsamme män voro.

17. Och då männerna slogo utu stadenom, och stridde emot Joab, föllo somlige af folket, Davids tjenare; och Uria den Hetheen blef ock död.

18. Så sände Joab bort, och lät säga David all stridsens handel;

19. Och befallde bådet, och sade: När du hafver uttalat all stridsens handel med Konungenom;

20. Och du får se, att Konungen är vred, och säger till dig: Hvi hafven I så när trädt intill staden med stridene? Veten I icke huru man plägar skjuta af muren?

21. Ho slog AbiMelech, JeruBeseths son? Kastade icke en qvinna ett stycke af en qvarnsten uppå honom af muren, så att han blef död i Thebez? Hvi hafven I trädt så när muren? Så skall du säga: Din tjenare Uria den Hetheen är ock död.

22. Bådet gick åstad, och kom, och sade David allt detta, der Joab honom om sändt hade.

23. Och bådet sade till David: De män fingo öfverhanden med oss, och föllo till oss ut på markena; men vi sloge dem tillbaka allt intill stadsporten;

24. Och de skyttar sköto af muren på dina tjenare, och dråpo somliga af Konungens tjenare; dertill är ock din tjenare Uria den Hetheen död.

25. David sade till bådet: Så skall du säga till Joab: Låt detta icke bekymra dig; ty svärdet uppfräter nu den ena, nu den andra; håll uppå att strida emot staden, att du må nederslå honom, och var tröst.

26. Och då Uria hustru hörde, att hennes man var död, jämrade hon sig för sin husbondas skull.

27. Då hon ut gråtit hade, sände David bort, och lät hemta henne i sitt hus; och hon vardt hans hustru, och födde honom en son; men HERRANOM misshagade detta ärendet, som David bedref.

2 SAMUELSBOKEN, 12. CAPITLET

Nathans botpredikan. Davids bot, straff, nåd, söner, seger.

1. Och HERREN sände Nathan till David. När han kom till honom, sade han till honom: Det voro två män uti en stad; den ene rik, den andre fattig.

2. Den rike hade ganska mycken får och fä;

3. Men den fattige icke utan ett litet får, hans endesta, hvilket han köpt hade, och uppfödde det, att det uppväxte när honom, och bredovid hans barn. Det åt af hans beta, och drack af hans drickekar, och sof i hans famn, och han höll det såsom ena dotter.

4. Men då till den rika mannen kom en gäst, nändes han icke taga af sin får och fä, till att tillreda något åt den gästen, som till honom kommen var; och tog den fattiga mannens får, och redde det till för den mannen, som till honom kommen var.

5. Då förgrymmade sig David med stora vrede emot den mannen, och sade till Nathan: Så sant som HERREN lefver, den mannen är dödsens barn, som detta gjort hafver.

6. Dertill skall han betala fåret fyradubbelt igen, efter han sådant gjort hafver, och icke hade det fördrag.

7. Då sade Nathan till David: Du äst den mannen. Så säger HERREN Israels Gud: Jag hafver smort dig till en Konung öfver Israel, och hafver frälst dig utu Sauls hand;

8. Och hafver gifvit dig dins herras hus; dertill hans hustrur i din famn, och hafver gifvit dig Israels hus och Juda; och är det icke nog, vill jag ännu det och det göra dig dertill.

9. Hvi hafver du då föraktat HERRANS ord, att du sådant ondt för hans ögon göra skulle? Uria den Hetheen hafver du slagit med svärd; hans hustru hafver du tagit dig till hustru; men honom hafver du dräpit med Ammons barnas svärd.

10. Nu, så skall icke svärd återvända af ditt hus till evig tid; efter du hafver föraktat mig, och Uria den Hetheens hustru tagit, att hon skall vara din hustru.

11. Detta säger HERREN: Si, jag skall uppväcka ondt öfver dig, utaf ditt eget hus, och skall taga dina hustrur för din ögon, och skall gifva dinom nästa, att han skall ligga när dina hustrur om ljusa dagen.

12. Ty du hafver gjort det hemliga; men jag vill detta göra för hela Israel, på ljusa dagen.

13. Då sade David till Nathan: Jag hafver syndat emot HERRANOM. Nathan sade till David: Så hafver ock HERREN tagit din synd bort; du skall icke dö.

14. Men efter du hafver med detta ärendet kommit HERRANS fiendar till att förhäda, skall den sonen, som dig födder är, döden dö.

15. Och Nathan gick hem i sitt hus. Men HERREN slog barnet, som Uria hustru David födt hade, så att det vardt dödssjukt.

16. Och David bad Gud om barnet, och fastade, och gick in, och låg öfver natt ena på jordene.

17. Då stodo upp de äldste i hans hus, och ville rätta honom upp af jordene; men han ville icke, och åt icke heller med dem.

18. På sjunde dagenom blef barnet dödt; och Davids tjenare torde icke säga honom att barnet var dödt; ty de tänkte: Si, då barnet ännu var lefvandes, talade vi med honom, och han hörde vår röst intet; huru mycket mer skall det göra honom ondt, om vi säge: Barnet är dödt?

19. Och David fick se att hans tjenare talade i mjugg, och förmärkte att barnet var dödt, och sade till sina tjenare: Är barnet dödt? De sade: Ja.

20. Då stod David upp af jordene, och tvådde sig, och smorde sig, och lade annor kläder uppå, och gick in uti HERRANS hus, och tillbad; och då han kom hem igen i sitt hus, lät han komma mat upp för sig, och åt.

21. Då sade hans tjenare till honom: Hvad är det för ett ting, som du gör? Då barnet lefde, fastade du, och gret; men nu, sedan det dödt är, står du upp, och äter!

22. Han sade: För barnets skull fastade jag, och gret, då det lefde; ty jag tänkte: Ho vet, om HERREN varder mig nådelig, så att barnet må blifva vid lif.

23. Men nu, sedan det dödt är, hvad skulle jag fasta? Kan jag ock hemta honom igen? Jag går väl till honom, men han kommer intet till mig igen.

24. Och då David hade hugsvalat sina hustru BathSeba, gick han in till henne, och sof när henne; och hon födde en son, den kallade han Salomo; och HERREN älskade honom.

25. Och han fick honom under Nathans hand, Prophetens; han kallade honom JedidJa, för HERRANS skull.

26. Så stridde nu Joab emot Rabba Ammons barnas, och vann den Konungsliga staden;

27. Och sände båd till David, och lät säga honom: Jag hafver stridt emot Rabba, och hafver ock vunnit vattustaden.

28. Så tag nu tillhopa det folk, som qvart är, och belägg staden, och vinn honom; på det att jag icke vinner honom, och får der namnet af.

29. Alltså tog David allt folket tillhopa, och drog åstad, och stridde emot Rabba, och vann honom;

30. Och tog deras Konungs krono utaf hans hufvud, hvilken hade i vigt en centener guld, och ädla stenar; och den vardt satt David på hans hufvud; och förde ganska mycket rof utu staden.

31. Och folket derinne förde han ut, och lade dem under jernsågar och taggar, och jernkilar, och brände dem upp uti tegelugnar; så gjorde han alla Ammons barnas städer. Så vände då David och allt folket om igen till Jerusalem.

2 SAMUELSBOKEN, 13. CAPITLET

Thamar kränkes. Amnon dräpes. Absalom flyr.

1. Och det begaf sig derefter, att Absalom, Davids son, hade en dägelig syster, den het Thamar. Och Amnon, Davids son, fick henne kär.

2. Och Amnon ställde sig såsom han var sjuk för Thamars sin systers skull; ty hon var en jungfru; och Amnon syntes icke lätt vara att göra henne något.

3. Men Amnon hade en vän, han het Jonadab, Simea son, Davids broders; och den samme Jonadab var en ganska snäll man.

4. Han sade till honom: Hvi varder du så mager, du Konungens son, dag frå dag? Må du icke säga mig det? Då sade Amnon till honom: Jag hafver Thamar, mins broders Absaloms syster, kär.

5. Jonadab sade till honom: Lägg dig på dina säng, och gör dig krank. När då din fader kommer till att besöka dig, så säg till honom: Käre, lät mina syster Thamar komma, att hon gifver mig äta, och reder mat för mig, så att jag ser det, och äter utu hennes hand.

6. Så lade Amnon sig, och gjorde sig krank. Då nu Konungen kom till att se honom, sade Amnon till Konungen: Käre, låt mina syster Thamar komma, att hon reder för mig ett mos eller tu, och jag må äta af hennes hand.

7. Då sände David efter Thamar i huset, och lät säga henne: Gack i dins broders Amnons hus, och red honom något mat.

8. Thamar gick åstad till sins broders Amnons hus, och han låg på sängene; och hon tog en deg, och knådade, och söd det för hans ögon, och kokade honom ett mos;

9. Och hon tog den rätten, och gaf upp för honom; men han ville icke ätat. Och Amnon sade: Låt alla gå ut ifrå mig; och alle gingo ut.

10. Då sade Amnon till Thamar: Bär maten in i kammaren, att jag må äta af dine hand. Så tog Thamar moset, som hon gjort hade, och bar det till Amnon sin broder i kammaren.

11. Och som hon hade burit honom moset in, att han skulle äta, fick han henne fatt, och sade till henne: Hit, min syster, och ligg när mig.

12. Men hon sade till honom: Icke så, min broder; förkränk mig icke; ty så plägar man icke göra i Israel. Gör icke en sådana galenskap.

13. Hvar skulle jag blifva för mina blygds skull? Och du vorde såsom en dåre i Israel. Tala heldre med Konungenom; han nekar mig dig icke.

14. Men han ville icke höra henne; utan vardt henne öfvermägtig, och förnedrade henne, och låg när henne.

15. Och han fick ett stort hat till henne, så att hatet vardt större än tillförene kärleken var. Och Amnon sade till henne: Statt upp, och gack.

16. Men hon sade: Detta onda är större, än det andra, som du hafver gjort på mig, att du drifver mig ut. Men han hörde hennes röst intet;

17. Utan kallade sin dräng, som hans tjenare var, och sade: Drif denna ut ifrå mig, och stäng igen dörrena efter henne,

18. Och hon hade en brokot kjortel uppå; ty sådana kjortlar drogo Konungens döttrar, så länge de voro jungfrur. Och då hans tjenare hade drifvit henne ut, och stängt dörrena igen efter henne,

19. Kastade Thamar asko på sitt hufvud, och ref den brokota kjortelen sönder, som hon uppå hade, och lade sina hand på hufvudet, och gick, och ropade.

20. Och hennes broder Absalom sade till henne: Hafver din broder Amnon varit när dig? Nu, min syster, tig stilla; det är din broder, och lägg det ärendet icke så på hjertat. Så blef Thamar ensam i Absaloms sins broders hus.

21. Och då Konung David allt detta hörde, tog han det ganska illa vid sig.

22. Men Absalom talade intet vid Amnon, hvarken ondt eller godt; dock hatade Absalom Amnon, derföre att han hans syster Thamar förkränkt hade.

23. Efter tu år lät Absalom klippa sin får i BaalHazor, som ligger under Ephraim; och Absalom böd all Konungens barn;

24. Och kom till Konungen, och sade: Si, din tjenare hafver fåraklippare. Jag beder att Konungen, samt med sina tjenare, ville gå med sinom tjenare.

25. Men Konungen sade till Absalom: Icke så, min son; låt oss icke alla gå, att vi icke göra dig tunga; och då han föll hårdt efter honom, ville han dock icke gå, utan välsignade honom.

26. Absalom sade: Skall icke då min broder Amnon gå med oss? Konungen sade till honom: Hvi skulle han gå med dig?

27. Då nödgade Absalom honom, så att han lät Amnon och all Konungens barn gå med honom.

28. Och Absalom böd sina tjenare, och sade: Tager vara uppå, när Amnon varder glad af vinet, och jag säger till eder: Slår Amnon; och dräper honom, att I intet frukten eder, ty jag hafver det befallt eder; varer tröste och frimodige dertill.

29. Alltså gjorde Absaloms tjenare Amnon, såsom Absalom dem budit hade. Då stodo all Konungens barn upp, och hvar och en satte sig på sin mula, och flydde.

30. Och medan de ännu voro på vägenom, kom rykte för David, att Absalom hade slagit all Konungens barn, så att icke en var öfverblifven af dem.

31. Då stod Konungen upp, och ref sin kläder sönder, och lade sig neder på jordena; och alle hans tjenare, som stodo omkring honom, refvo sin kläder sönder.

32. Då svarade Jonadab, Simea son, Davids broders, och sade: Min herre tänke icke att alle drängerne, Konungens barn, äro döde; utan Amnon är allena död; ty Absalom hafver detta haft inne med sig, ifrå den dagen han förkränkte hans syster Thamar.

33. Så tage icke nu min herre Konungen sådant till hjertat, att all Konungens barn äro döde; utan Amnon är allena död.

34. Men Absalom flydde; och drängen på vaktene lyfte upp sin ögon, och såg ut; och si, en stor hop folk kom på vägenom, hvar efter den andra, utmed bergssidon.

35. Då sade Jonadab till Konungen: Si, Konungens barn komma; såsom din tjenare sagt hafver, så är det tillgånget.

36. Och då han uttalat hade, si, då kommo Konungens barn, och upphofvo sina röst, och greto. Konungen och alle hans tjenare greto ock ganska fast.

37. Men Absalom flydde, och drog till Thalmai, Ammihuds son, Konungen i Gesur. Men han jämrade sig öfver sin son alla dagar.

38. Men då Absalom flydd var, och drog till Gesur, var han der i tre år.

39. Och Konung David öfvergaf att draga ut emot Absalom; ty han var hugsvalad öfver Amnon, att han död var.

2 SAMUELSBOKEN, 14. CAPITLET

Thekoa qvinna. Absalom hemkomst, skapnad, barn, nåd.

1. Men Joab, ZeruJa son, förmärkte att Konungens hjerta var vändt till Absalom.

2. Och han sände bort till Thekoa, och lät hämta dädan ena kloka qvinno, och sade till henne: Jämra dig, och drag sorgkläder uppå, och smörj dig icke med oljo; utan ställ dig såsom en qvinna, den en lång tid hafver haft sorg öfver någon dödan;

3. Och skall gå in till Konungen, och tala så och så med honom. Och Joab gaf henne in hvad hon säga skulle.

4. Och då Qvinnan af Thekoa ville tala med Konungenom, föll hon på sitt anlete neder på jordena, och tillbad, och sade: Hjelp mig, Konung.

5. Konungen sade till henne: Hvad är dig? Hon sade: Jag är en enka, en qvinna som sorg hafver, och min man är död;

6. Och din tjenarinna hade två söner; de kifvade tillhopa på markene; och efter der var ingen, som dem förtagat kunde, slog den ene den andra, och drap honom.

7. Och si, nu reser sig upp hela slägten emot dina tjenarinno, och säga: Få hit den som slog sin broder ihjäl, att vi måge dräpa honom för hans broders själ, den han dräpit hafver, och göra dig arfvingalösa; och de vilja utsläcka mina gnisto, som ännu qvar är, att minom man intet namn och ingen återlefva blifva skall på jordene.

8. Konungen sade till qvinnona: Gack hem, jag vill bjuda för dig.

9. Och qvinnan af Thekoa sade till Konungen: Min herre Konung, missgerningen vare uppå mig, och uppå mins faders hus; men Konungen och hans stol vare oskyldig.

10. Konungen sade: Den som emot dig talar, honom haf till mig, så skall han intet mer röra dig.

11.   Hon sade: Konungen tänke på HERRAN din Gud, att de blodhämnare icke varda för månge till att förderfva, och att min son icke förgörs. Han sade: Så sant som HERREN lefver, skall icke ett hår falla på jordene af dinom son.

12. Och qvinnan sade: Låt dina tjenarinno något säga minom herra Konungenom. Han sade: Säg.

13. Qvinnan sade: Hvi hafver du ett sådant tänkt emot Guds folk, att Konungen detta sagt hafver, att han skall komma sig i skuld, och icke låta igentaga sin fördrefna?

14. Ty vi dö döden, och förlöpe såsom vatten i jordena, det man icke uppehåller; och Gud vill icke taga lifvet bort, utan betänker sig, att det fördrefna icke också skall fördrifvet varda af honom.

15. Så är jag nu kommen, till att tala med min herra Konungen dessa ord; ty folket hafver förskräckt mig; ty din tjenarinna tänkte: Jag skall tala med Konungenom; kanhända, att han gör det hans tjenarinna säger.

16. Ty han skall väl höra sina tjenarinno, att han hjelper mig ifrån allas deras hand, som mig, samt med minom son, ifrå Guds arf förgöra vilja.

17. Och din tjenarinna tänkte: Mins herras Konungens ord skall vara mig en tröst; ty min herre Konungen är såsom en Guds Ängel, så att han kan höra godt och ondt; derföre varder ock HERREN din Gud med dig blifvandes.

18. Konungen svarade, och sade till qvinnona: Ljug icke för mig i det jag frågar dig. Qvinnan sade: Min herre Konungen tale.

19. Konungen sade: Är icke Joabs hand med dig i allo desso? Qvinnan svarade, och sade: Så sant som din själ lefver, min herre Konung, det är ingen annan, antingen på högra handen eller den venstra, utan såsom min herre Konungen sagt hafver; ty din tjenare Joab hafver detta så budit mig, och han hafver allt detta dine tjenarinno ingifvit.

20. Att jag skulle så vända denna sakena, det hafver din tjenare Joab gjort; men min herre är vis såsom en Guds Ängels vishet, så att han allt vet på jordene.

21. Då sade Konungen till Joab: Si, jag hafver detta gjort; så gack nu bort, och haf pilten Absalom hem igen.

22. Då föll Joab på sitt ansigte till jordena, och tillbad, och tackade Konungenom, och sade: I dag förmärker din tjenare, att jag hafver funnit nåd för din ögon, min herre Konung, att Konungen gör hvad hans tjenare säger.

23. Så stod då Joab upp, och for till Gesur, och hade Absalom till Jerusalem.

24. Men Konungen sade: Låt honom gå i sitt hus igen, och icke se mitt ansigte. Och så kom då Absalom igen i sitt hus, och såg intet Konungens ansigte.

25. Och i hela Israel var icke en man så dägelig och så prislig som Absalom; ifrå hans fotabjelle upp till hans hjessa var ingen brist på honom.

26. Och när han skar sitt hår af; det skedde gemenliga hvart år, ty det var honom för tungt, så att man måste det afskära; så vog hans hufvudhår tuhundrade siklar, efter Konungsvigt.

27. Och Absalom vordo födde tre söner, och en dotter; hon het Thamar, och var en dägelig qvinna.

28. Alltså blef Absalom i tu år i Jerusalem, att han Konungens ansigte intet såg.

29. Och Absalom sände efter Joab, att han skulle sända honom till Konungen; och han ville icke komma till honom. Han sände annan gången, likväl ville han icke komma,

30. Då sade han till sina tjenare: Ser det stycket af Joabs åker bredevid min, och han hafver der bjugg uppå; så går bort, och sticker eld deruppå. Så stucko Absaloms tjenare eld på det stycket.

31. Då stod Joab upp, och kom till Absalom i huset, och sade till honom: Hvi hafva dine tjenare stuckit eld på mitt stycke?

32. Absalom sade till Joab: Si, jag sände efter dig, och lät säga dig: Kom till mig, att jag må sända dig till Konungen, och låta säga: Hvi kom jag ifrå Gesur? Det vore mig bättre, att jag ännu vore der. Så låt mig nu få se Konungens ansigte; är ock någon missgerning i mig, så dräp mig.

33. Och Joab gick in till Konungen, och sade det honom; och han kallade Absalom, att han kom in till Konungen; och han tillbad på sitt ansigte neder till jordena för Konungenom; och Konungen kysste Absalom.

2 SAMUELSBOKEN, 15. CAPITLET

Absaloms uppror. David, Itthai, arken fly. Husai möte.

1. Och det begaf sig derefter, att Absalom beställde sig vagnar och resenärar, och femtio män, som hans drabanter voro.

2. Och Absalom stod bittida upp om morgonen, och gick in på den vägen vid porten; och hvar någor hade ett ärende, så att han skulle komma till rätta för Konungen, den kallade Absalom till sig, och sade: Utaf hvad stad äst du? Då nu någor sade: Din tjenare är utaf ene af Israels slägter,

3. Så sade Absalom till honom: Si, din sak är god och rätt: men du hafver ingen, som dig förhörer af Konungenom.

4. Och Absalom sade: Ack! ho sätter mig till domare i landena, att hvar man måtte komma till mig, den någon sak och klagan hafver, att jag måtte hjelpa honom till rätta?

5. Och när någon gick fram till honom, till att tala med honom, så räckte han sina hand ut, och fick honom fatt, och kysste honom.

6. Vid det sättet gjorde Absalom allom Israel, när de kommo med några saker till Konungen; och stal alltså bort männernas hjerta af Israel.

7. Efter fyratio år sade Absalom till Konungen: Jag vill gå bort och fullkomna mitt löfte i Hebron, som jag HERRANOM lofvat hafver.

8. Förty din tjenare gjorde ett löfte, då jag bodde i Gesur i Syrien, och sade: När HERREN låter mig återkomma till Jerusalem, så vill jag göra HERRANOM en Gudstjenst.

9. Konungen sade till honom: Gack i frid. Och han stod upp, och gick till Hebron.

10. Men Absalom hade utsändt spejare uti alla Israels slägter, och lät säga: När I fån höra ljudet af basunen, så säger: Absalom är Konung vorden i Hebron.

11. Och med Absalom gingo tuhundrad män af Jerusalem kallade; men de gingo i enfaldighet, och visste intet af sakene.

12. Sände ock desslikes Absalom efter Achitophel den Giloniten, Davids rådgifvare, utaf hans stad Gilo; och som han nu hade offrat, vardt förbundet starkt, och folket lopp till, och förökades med Absalom.

13. Så kom en och bidade David, och sade: Hvars mans hjerta i Israel följer Absalom efter.

14. Men David sade till alla sina tjenare, som när honom voro i Jerusalem: Upp, låt oss fly; ty här blifver ingen undflykt för Absalom; skynder eder, låt oss gå, att han icke är snarare än vi, och får oss fatt, och drifver inuppå oss det ondt är, och slår staden med svärdsegg.

15. Då sade Konungens tjenare till honom: Hvad min herre Konungen täckes, si, här äro dine tjenare.

16. Och Konungen gick ut till fot, med allt sitt hus; men han lät blifva qvara tio frillor, till att bevara huset.

17. Och då Konungen och allt folket till fot utkommo, gingo de bortåt långt ifrå huset.

18. Och alle hans tjenare gingo när honom; dertill alle Crethi och Plethi, och alle de Gitthiter; sexhundrad män, som af Gath till fot komne voro, gingo framför Konungenom.

19. Och Konungen sade till Itthai den Gitthiten: Hvi går du ock med oss? Vänd om, och blif när Konungenom; ty du äst främmande; far ock igen till ditt rum.

20. I går komst du, och i dag vågar du dig till att gå med oss? Jag går hvart jag gå kan, vänd om, och dina bröder med; dig vederfare barmhertighet och trohet.

21. Itthai svarade, och sade: Så sant som HERREN lefver, och så sant som min herre Konungen lefver, hvar som helst min herre Konungen blifver, antingen i lifvet eller i döden, der skall din tjenare ock blifva.

22. David sade till Itthai: Så kom, och gack med. Alltså gick Itthai den Gitthiten, och alle hans män, och hela barnahopen, som med honom var.

23. Och hela landet greto med höga röst, och allt folket gick med; och Konungen gick öfver den bäcken Kidron, och allt folket gick före, på den vägen som löper åt öknena.

24. Och si, Zadok var ock der, och alle Leviterna, som med honom voro, och båro Gudsförbunds ark, och der satte de honom; och AbJathar steg upp, tilldess allt folket kom utu stadenom.

25. Men Konungen sade till Zadok: Bär Guds ark åter in i staden; om jag finner nåd för HERRANOM, så låter han mig väl komma igen, och låter mig få se honom, och sitt hus.

26. Men om han säger: Jag hafver intet behag till dig; si, här är jag; han göre med mig såsom honom täckes.

27. Och Konungen sade till Presten Zadok: O Siare, vänd om igen i staden med frid; och med eder Ahimaaz din son, och Jonathan, AbJathars son.

28. Si, jag vill draga fram på slättmarkena i öknene, tilldess bådskap kommer ifrån eder, och gifver mig all ting tillkänna.

29. Så båro då Zadok och AbJathar Guds ark in i Jerusalem igen, och blefvo der.

30. Men David gick uppfor oljoberget, och gret, och hans hufvud var skyldt, och han gick barfött; dertill allt folket, som med honom var, hade hvar och en förskylt sitt hufvud, och gingo uppåt gråtandes.

31. Och då David vardt sagdt, att Achitohel var i förbundet med Absalom, sade han: HERRE, gör Achitophels rådslag till galenskap.

32. Och då David kom öfverst på berget, der man plägar tillbedja Gud; si, der mötte honom Husai, den Architen, med sönderrifven kjortel, och jord på hans hufvud.

33. Och David sade till honom: Om du går med mig, äst du mig till tunga.

34. Men går du åter i staden, och säger till Absalom: Jag är din tjenare, jag vill höra Konungenom till; jag, som tillförene var dins faders tjenare, vill nu vara din tjenare; så kan du göra Achitophels rådslag om intet.

35. Och äro der Zadok och AbJathar Presterna med dig; allt det du hörer utu Konungens hus, må du undervisa Presterna Zadok och AbJathar.

36. Och si, när dem äro två deras söner, Ahimaaz, Zadoks, och Jonathan, AbJathars son, genom dem kan du bjuda mig till hvad du förnimmer.

37. Så kom då Husai, Davids vän, i staden, och Absalom kom till Jerusalem.

2 SAMUELSBOKEN, 16. CAPITLET

Ziba arghet. Simei bannor. Husai konst. Davids frillor.

1. Och som David något litet var nedergången af berget, si, då mötte honom Ziba, MephiBoseths tjenare, med ett par sadlade åsnar; deruppå voro tuhundrad bröd, och hundrade stycke russin, och hundrade stycke fikon, och en lägel vin.

2. Då sade Konungen till Ziba: Hvad vill du göra härmed? Ziba sade: Åsnorna skola vara för Konungens husfolk, att de derpå rida; och bröden och fikonen för tjenarena, att de måga äta, och vinet till att dricka, när de varda trötte i öknene.

3. Konungen sade: Hvar är dins herras son? Ziba sade till Konungen: Si, han blef i Jerusalem; ty han sade: I dag varder Israels hus mig igengifvandes mins faders rike.

4. Konungen sade till Ziba: Si, allt det MephiBoseth hafver, skall vara ditt. Ziba sade med tillbedjande: Låt mig finna nåd för dig, min herre Konung.

5. Då nu Konung David kom till Bahurim, si, då gick der en man utaf Sauls hus slägt, han het Simei, Gera son; han gick ut och bannades;

6. Och kastade stenar åt David, och åt alla Konung Davids tjenare; ty allt folk och alle de väldige voro vid hans högra, och vid hans venstra sido.

7. Och sade Simei, då han bannades: Härut, härut, du blodhund, du Belials man!

8. HERREN hafver vedergullit dig allt Sauls hus blod, att du äst vorden Konung i hans stad; nu hafver HERREN gifvit riket i din sons Absaloms hand; och si, nu tränger dig din olycka; ty du äst en blodhund.

9. Men Abisai, ZeruJa son, sade till Konungen: Skall denne döde hunden banna min herra Konungen? Jag vill gå bort, och hugga hufvudet af honom.

10. Konungen sade: I ZeruJa barn, hvad hafver jag skaffa med eder? Låt honom banna, ty HERREN hafver budit honom banna David. Ho kan nu säga, hvi gör du så?

11. Och David sade till Abisai, och till alla sina tjenare: Si, min son, som af mitt lif kommen är, går mig efter mitt lif; hvi ock icke nu Jemini son? Låt honom betämma, att han bannar; ty HERREN hafver så budit honom.

12. Må hända, att HERREN ser till mina bedröfvelse, och HERREN löner mig med godo dessa bannor, som jag lider i dag.

13. Alltså gick David med sitt folk framåt vägen; men Simei gick ut med bergssidone jemte vid honom, och bannades, och kastade stenar till honom, och hof jord.

14. Och Konungen kom derin, och allt folket, som med honom var, trötte; och vederqvickte sig der.

15. Men Absalom och allt folket, Israels män, kommo till Jerusalem, och Achitophel med honom.

16. Då nu Husai den Architen, Davids vän, kom in till Absalom, sade han till Absalom: Till lycko, herre Konung, till lycko, herre Konung.

17. Absalom sade till Husai: Är detta din barmhertighet emot din vän? Hvi hafver du icke farit ut med dinom vän?

18. Husai sade till Absalom: Icke så, utan den som HERREN utväljer, och detta folk, och hvar man i Israel, honom vill jag tillhöra, och när honom blifva.

19. Och sedan, hvem skulle jag tjena? Skulle jag icke tjena hans son? Såsom jag hafver tjent dinom fader, så vill jag ock tjena dig.

20. Och Absalom sade till Achitophel: Gifver råd, hvad skole vi göra?

21. Achitophel sade till Absalom: Lägg dig när dins faders frillor, som han hafver låtit qvara blifva till att bevara huset, så får hele Israel höra, att du hafver gjort din fader illa luktande, och alles deras hand, som när dig äro, blifver styrkt.

22. Då gjorde de till Absalom ett tjäll uppå taket; och Absalom belåg sins faders frillor för all Israels ögon.

23. På den tiden, då Achitophel gaf ett råd, var det såsom man hade frågat Gud om någon ting; alltså var all Achitophels rådslag, både när David, och så när Absalom.

2 SAMUELSBOKEN, 17. CAPITLET

Achitophels, Husai råd. Bådets fara. Achitophel hänger sig.

1. Och Achitophel sade till Absalom: Jag vill utvälja mig tolftusend män, och stå upp till att fara efter David i denna nattene;

2. Och vill öfverfalla honom, medan han trött och mödd är. När jag nu förskräcker honom, så att allt folket, som när honom är, flyr, vill jag slå Konungen allena;

3. Och draga allt folket till dig igen. När då hvar man till dig dragen är, såsom du begärar, så blifver allt folket i frid.

4. Detta tycktes Absalom vara godt, och allom äldstom i Israel.

5. Men Absalom sade: Käre, låt oss ock kalla Husai den Architen, och höra hvad han säger derom.

6. Och då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: Sådant hafver Achitophel sagt; säg du, skole vi göra så, eller ej?

7. Då sade Husai till Absalom: Det är intet godt råd, som Achitophel i denna gången gifvit hafver.

8. Och Husai sade ytterligare: Du känner väl din fader, och hans män, att de äro starke och illsinnade såsom en björn, hvilkom ungarna äro ifråtagne i markene. Dertill är din fader en stridsman, och varder sig intet försummandes med folkena.

9. Si, han hafver tilläfventyrs nu förvarat sig någorstäds i en kulo, eller annorstäds. Om det nu skedde, att det ginge icke väl i första gången, och uppkomme ett rykte, och sades: Det är skedt en slagtning på det folk, som Absalom efterföljer,

10. Så varder hvar och en förtviflad, den dock eljest dugelig är, och hafver ett hjerta såsom ett lejon; ty hela Israel vet, att din fader är stark, och dugelige män de som när honom äro.

11. Men det råder jag, att du församlar dig hela Israel, ifrå Dan intill BerSeba, många såsom sanden i hafvet; och din person drage ibland dem;

12. Så vilje vi öfverfalla honom på hvad rum vi finne honom, och vilje komma öfver honom, såsom daggen faller på jordena, att vi icke låte blifva en qvar, af honom och alla hans män.

13. Om han församlar sig in uti någon stad, så skall hela Israel kasta linor kringom samma stad, och rycka honom i strömmen, att der skall icke finnas en sten igen af.

14. Då sade Absalom, och hvar och en i Israel: Husai den Architens råd är bättre, än Achitophels råd. Men HERREN skickade det så, att det goda Achitophels råd skulle varda förhindradt, på det att HERREN skulle låta komma en olycko på Absalom.

15. Och Husai sade till Zadok och AbJathar Presterna: Så och så hafver Achitophel rådt Absalom och dem äldstom i Israel; men jag hafver så och så rådt.

16. Så sänder nu med hast åstad, och båder David, och säger: Blif icke öfver nattena på slättmarkene i öknene; utan drag deröfver snarliga, att Konungen icke varder uppsluken, och allt folket, som med honom är.

17. Men Jonathan och Ahimaaz stodo vid den brunnen Rogel; och en tjenstepiga gick bort, och sade dem det; och de gingo åstad, och sade det Konung David; förty de torde icke låta sig se, så att de kommo in i staden.

18. Men en dräng fick se dem, och sade det för Absalom. Då gingo de både med hast sin väg, och kommo uti ens mans hus i Bahurim; han hade en brunn i sinom gård, der stego de in.

19. Och qvinnan tog och bredde ett öfvertäckelse öfver brunnshålet, och slog der gryn uppå, så att man kunde det intet märka.

20. Då nu Absaloms tjenare kommo till qvinnona i huset, sade de: Hvar är Ahimaaz och Jonathan? Qvinnan sade till dem: De gingo öfver vattubäcken. Och då de sökte, och funno intet, gingo de tillbaka igen till Jerusalem.

21. Och då de voro bortgångne, stego de upp utu brunnen, och gingo sina färde; och underviste det Konung David, och sade till David: Står upp, och går med hast öfver älfvena; ty så och så hafver Achitophel gifvit råd emot eder.

22. Då stod David upp, och allt folket, som när honom var, och gingo öfver Jordan, tilldess morgon ljust vardt; och icke en fattades, som icke var kommen öfver Jordan.

23. Då Achitophel såg, att hans råd icke hade framgång, sadlade han sin åsna, och stod upp, och for hem i sin stad, och skickade om sitt hus, och hängde sig, och blef död, och vardt begrafven i sins faders graf.

24. Och David kom till Mahanaim; och Absalom drog öfver Jordan, och alle Israels män med honom.

25. Och Absalom hade satt Amasa i Joabs stad öfver hären; och Amasa var ens mans son, som het Jithra, en Israelit, hvilken låg när Abigail, Nahas dotter, ZeruJa syster, Joabs moder.

26. Men Israel och Absalom lägrade sig i Gilead.

27. Då David var kommen till Mahanaim, kommo der Sobi, Nahas son, af Rabba Ammons barnas, och Machir, Ammiels son af Lodebar, och Barsillai, en Gileadit af Rogelim;

28. Och förde sängkläder, bäcken, lerkäril, hvete, bjugg, mjöl, torkad ax, bönor, linse, gryn,

29. Hannog, smör, får, och nötaostar till David, och till folket, som med honom var, till spisning; ty de tänkte, folket varder hungrigt, trött och törstigt i öknene.

2 SAMUELSBOKEN, 18. CAPITLET

Hären skickad till strid. Absalom dräpes. David qvider.

1. Och David skickade folket, som när honom var, och satte höfvitsmän öfver dem, öfver tusend, och öfver hundrad;

2. Och sände ut folket, en tredjepart under Joab, och en tredjepart under Abisai, ZeruJa son, Joabs broder, och en tredjepart under Itthai den Gitthiten. Och Konungen sade till folket: Jag vill ock draga ut med eder.

3. Men folket sade: Du skall icke draga ut; förty om vi än flydde, eller hälften af oss blefve döde, der skola de intet om sköta; men du äst så mycket som tiotusend af oss; så är det nu bättre, att du må vara oss till hjelp utu stadenom.

4. Konungen sade till dem: Såsom eder täckes, så vill jag göra. Och Konungen blef ståndandes i portenom, och allt folket drog ut, vid hundrad, och vid tusend.

5. Och Konungen böd Joab och Abisai, och Itthai, och sade: Farer mig sakta med pilten Absalom. Och allt folket hörde, att Konungen böd alla höfvitsmännerna om Absalom.

6. Och då folket kom ut i markena emot Israel, vardt stridt i Ephraims skog.

7. Och Israels folk vardt der slaget för Davids tjenare, så att i den dagen skedde en stor slagtning, till tjugutusend män.

8. Och striden vardt der förströdd uppå allt landet; och skogen uppfrätte flera på den dagen än svärdet.

9. Och Absalom mötte Davids tjenare, och red på en mula; och då mulen kom under en stor tjock ek, fastnade hans hufvud vid ekena, och han blef hängandes emellan himmel och jord; men mulen lopp sin väg undan honom.

10. Då en man fick det se, bådade han det Joab och sade: Si, jag såg Absalom hänga vid en ek.

11. Och Joab sade till mannen, som det bådade: Si, sågst du det, hvi slog du honom icke der till jordena? Så ville jag gifvit dig på mina vägnar tio silfpenningar, och ett bälte.

12. Mannen sade till Joab: Om du hade vägit mig tusende silfpenningar i mina hand, så ville jag ändå icke låtit komma min hand på Konungens son; ty Konungen böd dig, och Abisai, och Itthai, i våro åhöro, och sade: Förvarer mig pilten Absalom.

13. Eller om jag än något ondt gjort hade på min själs fara, efter för Konungenom intet fördoldt varder, skulle du väl sjelfver fallit mig emot.

14. Joab sade: Icke så; jag vill till honom för din ögon. Då tog Joab tre spetsar i sin hand, och stötte dem Absalom i hjertat, medan han ännu lefde i ekene.

15. Och tio unge karlar, Joabs vapnedragare, gåfvo sig omkring honom, och slogo honom ihjäl.

16. Då blåste Joab i basunen, och kallade folket igen, att de icke mer skulle jaga efter Israel; ty Joab ville skona folket.

17. Och de togo Absalom och kastade honom i skogen uti en stor grop, och lade en stor hop med stenar på honom; och hele Israel flydde, hvar och en i sina hyddo.

18. Men Absalom hade sig upprest en stod, medan han ännu lefde, den står i Konungsdalenom; ty han sade: Jag hafver ingen son; derföre skall detta vara mins namns åminnelse; och kallade den stodena efter sitt namn, och heter ännu på denna dag Absaloms rum.

19. Ahimaaz, Zadoks son, sade: Käre, låt mig löpa, och förkunna Konungenom, att HERREN hafver skaffat honom rätt af hans fiendars händer.

20. Joab sade till honom: Du bär ingen god tidende i denna dagen; på en annan dag må du bära tidende, och icke i dag; ty Konungens son är död.

21. Men till Cusi sade Joab: Gack åstad, och båda Konungen hvad du sett hafver. Och Cusi tillbad Joab, och lopp.

22. Men Ahimaaz, Zadoks son, sade åter till Joab: Huru, om jag ock löper efter Cusi? Joab sade: Hvad vill du löpa, min son? Kom hit, du bär ingen god tidende.

23. Han svarade: Huru, om jag lopp? Han sade till honom: Så löp. Så lopp då Ahimaaz på den genesta vägen, och kom förr än Cusi.

24. Men David satt emellan två portar; och väktaren gick uppå taket åt porten om på muren, och lyfte sin ögon upp, och fick se en man löpandes allena;

25. Och han ropade, och sade det Konungenom. Konungen sade: Är han allena, så är det god tidende i hans mun. Som han ännu lopp, och kom närmer,

26. Fick väktaren se en annan man löpandes, och han ropade af murenom, och sade: Si, en man löper allena. Åter sade Konungen: Den är ock ett godt bådskap.

27. Väktaren sade: Mig synes den förstas löpande, såsom det vore Ahimaaz löpande, Zadoks sons. Och Konungen sade: Det är en god man, och han bär god tidende.

28. Ahimaaz ropade, och sade till Konungen: Frid; och tillbad för Konungen på sitt anlete ned till jordena, och sade: Lofvad vare HERREN din Gud, som de menniskor beslutit hafver, som upphofvo sina hand emot min herra Konungen.

29. Konungen sade: Mår ock pilten Absalom väl? Ahimaaz sade: Jag såg ett stort sorl, då Konungens tjenare Joab sände mig, din tjenare, och jag vet icke hvad det var.

30. Konungen sade: Gack afsides, och statt der; och han gick afsides, och stod der.

31. Si, då kom Cusi, och sade: Jag bär god tidende, min herre Konung: HERREN hafver i dag skaffat dig rätt af allas deras hand, som sig hafva uppsatt emot dig.

32. Konungen sade till Cusi: Mår ock pilten Absalom väl? Cusi sade: Gånge så med alla mins herras Konungens fiendar såsom med piltenom går, och med alla dem som sätta sig upp emot dig, till att göra dig ondt.

33. Då vardt Konungen sorgse, och gick upp i salen i portenom, och gret; och vid han gick, sade han: Min son Absalom, min son, min son Absalom! Gifve Gud, att jag måtte dö för dig. O Absalom! min son, min son!

2 SAMUELSBOKEN, 19. CAPITLET

Sorgen stillad. David hemtad. Simei. MephiBoseths Barsillai ursäkt. Israels kif.

1. Och det vardt bådadt Joab: Si, Konungen gråter, och beklagar sig om Absalom.

2. Och vardt i den dagen en sorg af segren i hela folkena; förty folket hade i den dagen hört, att Konungen var bedröfvad om sin son.

3. Och folket drog sig bort i den dagen, så att det icke kom i staden, lika som ett folk drager sig bort, som till blygd kommet är, när det i strid flytt hafver.

4. Men Konungen förskylde sitt ansigte, och ropade högt: Ack! min son Absalom! Absalom, min son, min son!

5. Så gick Joab in uti huset till Konungen, och sade: Du hafver i dag till blygd gjort alla dina tjenare, som i dag undsatt hafva dina, dina söners, dina döttrars, dina hustrurs och dina frillors själar;

6. Så att du hafver dem kär som dig hata, och hatar dem som dig kär hafva; ty du låter dig märka i dag, att dig ligger ingen magt uppå höfvitsmännerna och tjenarena; utan jag märker i dag väl, att om allenast Absalom lefde dig, och vi alle i dag döde vore, det skulle dig tycka så godt vara.

7. Så statt nu upp, och gack ut, och tala vänliga med dina tjenare; ty jag svär dig vid HERRAN: Om du icke går ut, blifver icke en man qvar när dig öfver denna nattena; det skall vara dig värre, än allt det onda som öfver dig kommet är, ifrå din ungdom allt intill nu.

8. Då stod Konungen upp, och satte sig i porten, och allo folkena vardt sagdt: Si, Konungen sitter i portenom. Så kom allt folket för Konungen; men Israel var flydd, hvar och en i sin hyddo.

9. Och allt folket kifvade tillhopa i alla Israels slägter, och sade: Konungen hafver hulpit oss utu våra fiendars hand, och förlossat oss utu de Philisteers hand, och hafver måst fly utaf landena för Absalom.

10. Så är Absalom död blifven i stridene, den vi öfver oss smort hade; hvi ären I nu så stilla, att I icke hemten Konungen igen?

11. Och Konungen sände till Zadok och AbJathar Presterna, och lät säga dem: Taler med de äldsta i Juda, och säger: Hvi viljen I vara de siste, till att hemta Konungen hem i sitt hus igen? Ty hela Israels tal var kommet för Konungen i hans hus.

12. I ären mine bröder, mitt ben, och mitt kött; hvi viljen I då vara de siste, till att hemta Konungen igen?

13. Och till Amasa säger: Äst du icke mitt ben, och mitt kött? Gud göre mig det och det, om du icke skall blifva härhöfvitsman för mig, så länge du lefver, i Joabs stad.

14. Och han bevekte alla Juda mäns hjerta, såsom ens mans; och de sände till Konungen: Kom igen, du och alle dine tjenare.

15. Så kom då Konungen igen. Och som han kom till Jordan, voro Juda män komne till Gilgal, till att draga neder emot Konungen, att de skulle föra Konungen öfver Jordan.

16. Och Simei, Gera son, Jemini sons, som i Bahurim bodde, hastade sig, och drog neder med Juda män emot Konung David.

17. Och med honom voro tusende män af BenJamin; desslikes ock Ziba, den tjenaren af Sauls hus, med hans femton söner, och tjugu tjenare, och de skyndade sig öfver Jordan;

18. Och beredde färjona för Konungenom, att de skulle föra Konungens tjenare öfver, och göra det honom till vilja var. Och Simei, Gera son, föll neder för Konungen, då han for öfver Jordan;

19. Och sade till Konungen: Min Herre, tillräkna mig icke den missgerning, och kom icke ihåg, att din tjenare förtörnade dig den dagen, då min herre Konungen gick utu Jerusalem, och Konungen lägge ett icke på hjertat;

20. Ty din tjenare känner, att jag syndat hafver. Och si, jag är i dag den förste kommen utaf Josephs hus, att jag skulle draga neder emot min herra Konungen.

21. Men Abisai, ZeruJa son, svarade, och sade: Och skulle icke Simei derföre dö, som bannade HERRANS smorda?

22. David sade: Hvad hafver jag beställa med eder, I ZeruJa barn, att I viljen i dag varda mig till Satan? Skulle i dag någor dö i Israel? Menar du att jag icke vet, att jag i dag är vorden Konung öfver Israel?

23. Och Konungen sade till Simei: Du skall icke dö; och Konungen svor honom.

24. Kom också MephiBoseth, Sauls son, neder emot Konungen, och hade intet ryktat sina fötter, eller sitt skägg, eller tvagit sin kläder, ifrå den dagen Konungen bortgången var, intill den dagen då han kom med frid.

25. Då han nu till Jerusalem kom, till att möta Konungenom, sade Konungen till honom: Hvi for du icke med mig, MephiBoseth?

26. Och han sade: Min herre Konung, min tjenare gjorde orätt emot mig; ty din tjenare tänkte: Jag vill sadla en åsna, och stiga deruppå, och rida till min herra Konungen; förty din tjenare är ofärdig.

27. Dertill hafver han ock beklagat din tjenare för min herra Konungenom; men min herre Konungen är såsom en Guds Ängel, och må göra hvad honom täckes.

28. Ty allt mins faders hus hafver icke varit utan till döden skyldigt för minom herra Konungenom; så hafver du dock satt din tjenare ibland dem, som äta öfver ditt bord; hvad rätt hafver jag mer, eller hvad kan jag mer ropa till Konungen?

29. Konungen sade till honom: Hvad talar du mer härom? Jag hafver sagt det, du och Ziba skifter åkren med hvarannan.

30. MephiBoseth sade till Konungen: Han må tagan allsamman, efter min herre Konungen med frid hemkommen är.

31. Och Barsillai, den Gileaditen, kom neder ifrå Roglim, och for öfver Jordan för Konungen, på det han skulle ledsaga honom öfver Jordan.

32. Och Barsillai var fast gammal, väl åttatio år; han hade försörjt Konungen, medan han var i Mahanaim; ty han var en ganska väldig man.

33. Och Konungen sade till Barsillai: Du skall draga fram med mig; jag vill försörja dig med mig i Jerusalem.

34. Men Barsillai sade till Konungen: Hvad är det jag ännu hafver till att lefva, att jag ännu skulle draga upp med Konungenom till Jerusalem?

35. Jag är i dag åttatio år gammal; huru skulle jag känna hvad godt eller ondt är? Eller smaka hvad jag äter eller dricker? Eller höra hvad de sångare eller sångerskor sjunga? Hvi skulle din tjenare ytterligare besvära min herra Konungen?

36. Din tjenare skall något litet fara med Konungenom öfver Jordan; hvi skulle Konungen göra mig en sådana vedergällning?

37. Låt din tjenare vända om igen, att jag må dö i minom stad, och varda begrafven i mins faders och mine moders grift. Si, der är din tjenare Chimham, den låt draga öfver med min herra Konungen; och gör honom hvad dig täckes.

38. Konungen sade: Chimham skall draga öfver med mig, och jag vill göra honom hvad dig är till vilja; och allt det du bedes af mig, det vill jag göra dig.

39. Och då allt folket var kommet öfver Jordan, och Konungen desslikes, kysste Konungen Barsillai, och välsignade honom; och han vände om igen till sitt rum.

40. Och Konungen drog öfver till Gilgal, och Chimham for med honom; och allt Juda folk hade fört Konungen öfver; men Israels folk var icke utan hälften der.

41. Och si, då kommo alle Israels män till Konungen, och sade till honom: Hvi hafva våre bröder, Juda män, stulit dig, och hafva fört Konungen och hans hus öfver Jordan, och alla Davids män med honom?

42. Då svarade de af Juda dem af Israel: Konungen är oss när åkommen; hvi ären I der vrede före? Menen I, att vi af Konungenom kost och skänker fått hafve?

43. Så svarade då de af Israel dem af Juda, och sade: Vi hafve tio sinom mer, med Konungenom, med David också, än I; hvi hafver du då så ringa aktat mig, att vi icke måtte hafva varit de förste, till att hemta vår Konung? Men de af Juda talade hårdare, än de män af Israel.

2 SAMUELSBOKEN, 20. CAPITLET

Seba uppror. Amasa, Seba död. Davids råd.

1. Och dit var kommen en Belials man, som het Seba, Bichri son, ens mans af Jemini, han blåste i basunen, och sade: Vi hafve ingen del i David, eller något arf i Isai son; hvar och en fare i sina hyddo, o Israel!

2. Då föll ifrå David hvar man i Israel, och följde Seba, Bichri son; men Juda män blefvo vid sin Konung, ifrå Jordan intill Jerusalem.

3. Då Konung David kom hem till Jerusalem, tog han de tio frillor, som han återleft hade till att bevara huset, och satte dem i förvaring, och försörjde dem; men han belåg dem intet mer; och de voro så innelyckta intill deras död, och lefde i enkodom.

4. Och Konungen sade till Amasa: Kalla mig tillhopa alla Juda män, på tredje dagen; och du skall också vara vid handena.

5. Och Amasa gick bort till att kalla tillhopa Juda; och han fördröjde öfver den tiden, som han honom förelagt hade.

6. Och David sade till Abisai: Nu varder oss Seba, Bichri son, mer vedermödo görandes än Absalom; tag du dins herras tjenare, och jaga efter honom, att han tilläfventyrs icke finner fasta städer för sig, och undslipper utu vår ögon.

7. Då drogo ut med honom Joabs män, dertill Crethi och Plethi, och alle starke; men de drogo ut af Jerusalem, till att jaga efter Seba, Bichri son.

8. Som de nu komne voro till den stora stenen i Gibeon, kom Amasa der emot dem; och Joab var begjordad öfver sin kläder, som han uppå hade, och hade bundit derutanöfver ett svärd, det hängde vid hans länd i skidone; och det gick väl ut och in.

9. Och Joab sade till Amasa: Frid vare med dig, min broder; och Joab fattade Amasa i skägget med högra handene, såsom han ville kyssa honom.

10. Och Amasa gaf icke akt på svärdet i Joabs hand. Och han stack honom dermed i buken, så att hans inelfver utgingo på jordena, och gaf honom intet styng mer; och han blef död. Men Joab och hans broder Abisai jagade efter Seba, Bichri son.

11. Och en af Joabs tjenare blef ståndandes när honom, och sade: Hvilken dristar sig emot Joab, och hvilken går efter Joab när David?

12. Men Amasa låg sölad i blodet midt uppå vägenom. Då nu en såg, att allt folket blef der ståndandes, drog han Amasa af vägen bort på markena, och kastade kläder på honom; efter han såg att, hvilken till honom kom, han blef der ståndandes.

13. Då han nu var utaf vägenom tagen, följde hvar man efter Joab, till att jaga efter Seba, Bichri son.

14. Och han drog genom alla Israels slägter, till Abel och BethMaacha, och hela Haberim; och de församlade sig, och följde honom efter;

15. Och kommo, och belade honom i Abel och BethMaacha, och de gjorde en skam om staden, och trädde intill muren; och allt folket, som med Joab var, stormade och ville kasta muren omkull.

16. Då ropade en vis qvinna utu stadenom: Hörer, hörer; säger till Joab, att han kommer hit, jag vill tala med honom.

17. Och då han kom till henne, sade qvinnan: Äst du Joab? Han sade: Ja. Hon sade till honom: Hör dine tjenarinnos tal. Han sade: Jag hörer.

18. Hon sade: I förtiden sade man: Den som fråga vill, han fråge i Abel; och så gick det väl till.

19. Detta är den redelige och trogne staden i Israel, och du vill dräpa staden och modrena i Israel? Hvi vill du uppsluka HERRANS arfvedel?

20. Joab svarade, och sade: Bort det, bort det ifrå mig, att jag uppsluka eller förderfva skulle.

21. Det hafver sig icke så; utan en man af Ephraims berg, benämnd Seba, Bichri son, hafver upphäfvit sig emot Konung David: Får honom hitut allena, så vill jag draga af ifrå stadenom. Qvinnan sade till Joab: Si, hans hufvud skall varda kastadt ut till dig öfver muren.

22. Och qvinnan kom in till allt folket med sine vishet; och de höggo Seba, Bichri son, hufvudet af, och kastade det ut till Joab. Då blåste han i basunen, och de åtskiljde sig ifrå stadenom, hvar och en uti sin hyddo; och Joab kom igen till Konungen i Jerusalem.

23. Och Joab var öfver all Israels här; Benaja, Jojada son, var öfver Crethi och Plethi;

24. Adoram var räntomästare; Josaphat, Ahiluds son, var canceller;

25. Seja var skrifvare; Zadok och AbJathar voro Prester;

26. Dertill var Ira, den Jairiten, Davids Prest.

2 SAMUELSBOKEN, 21.  CAPITLET

Treåra hunger. Gibea försonadt. Davids örlig.

1. Så vardt en hård tid i Davids dagar i tre år efter hvartannat; och David sökte HERRANS ansigte; och HERREN sade: För Sauls skull, och för det blodhus skull, derföre att han drap de Gibeoniter.

2. Då lät Konungen kalla de Gibeoniter, och talade med dem; men de Gibeoniter voro icke utaf Israels barn, utan voro igenblefne utaf de Amoreer; men Israels barn hade svorit dem; och Saul sökte efter att slå dem i sitt nit för Israels barn och Juda.

3. Så sade nu David till de Gibeoniter: Hvad skall jag göra eder? Och hvarmed skall jag försonat, att I mågen välsigna HERRANS arfvedel?

4. De Gibeoniter svarade honom: Oss är intet om guld eller silfver af Saul eller hans hus; och är oss intet om, att någor skall dräpas af Israel. Han sade: Hvad sägen I då, det jag eder göra skall?

5. De sade till Konungen: Den mannen, som oss förderfvat och tillintetgjort hafver, honom skole vi förderfva, så att intet blifver qvart af honom i alla Israels gränsor.

6. Gif oss sju män utaf hans hus, att vi upphänge dem HERRANOM i Gibea Sauls, HERRANS utvaldas. Konungen sade: Jag vill få eder dem.

7. Men Konungen skonade MephiBoseth, Jonathans son, Sauls sons, för HERRANS eds skull, som emellan dem var, nämliga, emellan David och Jonathan, Sauls son.

8. Men de två Rizpa söner, Aja dotters, hvilka hon Saul födt hade, Armoni och MephiBoseth; dertill de fem Michals söner Sauls dotters, hvilka hon Adriel, Barsillai den Meholathitens son, födt hade, tog Konungen;

9. Och fick dem uti de Gibeoniters hand; dem upphängde de på bergena för HERRANOM. Och så föllo desse sju på eno reso; och blefvo döde i första andene, när bjugganden uppågick.

10. Då tog Rizpa, Aja dotter, en säck och bredde honom på ena håll i andenes begynnelse, intilldess vattnet af himmelen dröp uppå dem; och lät i den dagen inga himmelens foglar sätta sig på dem; ej heller markenes djur om nattena.

11. Och det vardt sagdt David, hvad Rizpa, Aja dotter, Sauls frilla, gjort hade.

12. Och David gick bort, och tog Sauls ben, och Jonathans hans sons ben ifrå de borgare i Jabes i Gilead, hvilken de utaf Bethsans gato stulit hade; der de Philisteer dem hängt hade, på den tiden då de Philisteer slogo Saul på Gilboa berg;

13. Och förde dem dädan ditupp, och samkade dem tillhopa med de hängdas ben;

14. Och begrofvo Sauls och hans sons Jonathans ben i BenJamins land i Zela, i hans faders Kis graf; och gjorde allt såsom Konungen budit hade. Alltså vardt då Gud sedan landena försonad.

15. Så hof sig åter ett örlig upp utaf de Philisteer emot Israel. Och David drog neder, och hans tjenare med honom, och stridde emot de Philisteer. Och David vardt trött.

16. Och Jesbi af Nob, hvilken en af Rapha barn var, och hans glafvens vigt var trehundrad kopparsvigter, och han hade ett nytt harnesk uppå, han for efter att slå David.

17. Men Abisai, ZeruJa son, halp honom, och slog den Philisteen ihjäl. Då svoro honom Davids män, och sade: Du skall icke mer draga ut med oss i strid, att icke utsläckes lyktan i Israel.

18. Sedan hof sig åter ett örlig upp i Gob med de Philisteer; då slog Sibbechai, den Husathiten, Saph, den ock en var utaf de Rapha barn.

19. Och sig hof ännu upp ett örlig i Gob med de Philisteer; då slog ElhananJaere, Orgims son, en BethLehemit, Goliath, den Gitthiten, hvilken hade en spets, hvilkens stång var såsom ett väfträ.

20. Och sig upphof ännu ett örlig i Gath. Der var en lång man, han hade sex finger på sina händer, och sex tår på sina fötter, så att de voro fyra och tjugu på talet; och han var också födder af Rapha.

21. Och då han talade hädelse till Israel, slog honom Jonathan, Simea son, Davids broders.

22. Desse fyra voro Rapha födde i Gath; och föllo igenom Davids och hans tjenares hand.

2 SAMUELSBOKEN, 22. CAPITLET

Davids lofsång.

1. Och David talade för HERRANOM denna visones ord, den tid då HERREN hade hulpit honom ifrån alla hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand;

2. Och sade: HERREN är min klippa, och min borg, och min Frälsare.

3. Gud är min tröst, på honom vill jag trösta; min sköld och mine helsos horn; mitt beskärm, och min tillflykt, min Frälsare, du som mig hjelper ifrån orätt.

4. Jag vill lofva och åkalla HERRAN, så blifver jag ifrå mina fiendar förlossad.

5. Ty dödsens förderf hade omhvärft mig; och Belials bäcker hade förskräckt mig.

6. Helvetes band omhvärfde mig; och dödsens snaror öfverföllo mig.

7. När jag bedröfvad är, vill jag åkalla HERRAN, och ropa till min Gud, så hörer han mina röst utaf sitt tempel; och mitt rop kommer för honom i hans öron.

8. Jorden bäfvade och skalf; himmelens grundvalar hafva sig rört, och gifvit sig, då han var vred.

9. Rök gick upp utaf hans näso, och förtärande eld utaf hans mun; så att det ljungade deraf.

10. Himmelen böjde han, och steg neder; och mörker var under hans fötter.

11. Och han steg på Cherub, och flög, och syntes på vädrens vingar.

12. Hans tjäll kringom honom var mörker, och svart tjockt moln.

13. Af skenet för honom brann det med ljungande.

14. HERREN dundrade af himmelen; och den Högste lät utgå sitt dunder.

15. Han sköt sina pilar, och förströdde dem; han lät ljunga, och förskräckte dem.

16. Då såg man vattnet uppvälla; och jordenes grund vardt blottad genom HERRANS straff, och genom hans näsos anda och blåst.

17. Han sände utaf höjdene, och hemtade mig, och drog mig utu stor vatten.

18. Han frälste mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;

19. De mig öfverföllo i mine olyckos tid; och HERREN är min tröst vorden.

20. Han hafver utfört mig på rymdena. Han tog mig ut; förty han hade lust till mig.

21. HERREN gör väl vid mig efter mina rättfärdighet; han betalar mig efter mina händers renhet.

22. Ty jag håller HERRANS vägar, och är icke ogudaktig vorden emot min Gud.

23. Förty alla hans rätter hafver jag för ögon; och hans bud kastar jag icke ifrå mig.

24. Men jag är utan vank för honom, och bevarar mig för synd.

25. Derföre vedergäller mig HERREN efter min rättfärdighet; efter min renhet för hans ögon.

26. Med de heliga äst du helig; med de fromma äst du from.

27. Med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.

28. Ty du hjelper det elända folk; och med din ögon förnedrar du de höga.

29. Ty du, HERRE, äst min lykta; HERREN upplyser mitt mörker.

30. Förty med dig kan jag nederslå krigsfolk; och genom min Gud springa öfver muren.

31. Guds vägar äro utan brist; HERRANS tal är genomluttradt; han är en sköld allom dem som hoppas till honom.

32. Ty hvilken är en Gud, utan HERREN? Och hvilken är en tröst, utan vår Gud?

33. Gud styrker mig med kraft, och visar mig en väg utan brist.

34. Han gör mina fötter lika som hjortars; och sätter mig uppå mina höjder.

35. Han lärer mina händer strida, och drifver mina armars kopparbåga.

36. Och du gifver mig dine helsos sköld; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.

37. Du gör rum för mig till att gå, att mina fötter icke slinta.

38. Jag vill jaga efter mina fiendar, och förgöra dem; och vill icke omvända, tilldess jag gör en ända med dem.

39. Jag vill förgöra dem, och nederslå dem, och de skola icke stå mig emot; de måste falla under mina fötter.

40. Du kan omgjorda mig med kraft till strid; du kan kasta dem under mig, som sätta sig upp emot mig.

41. Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra dem som mig hata.

42. De ropa, men der är ingen hjelpare; till HERRAN, men han svarar dem intet.

43. Jag skall sönderstöta dem såsom stoft på jordene; såsom träck uppå gatone skall jag göra dem till mull, och förströ dem.

44. Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket; och bevarar mig till ett hufvud öfver Hedningarna. Det folk, som jag intet kände, skall tjena mig.

45. De främmande barn försaka mig; men desse lyda mig med hörsam öron.

46. De främmande barn äro försmäktade, och brytas i sina bojor.

47. HERREN lefver, och lofvad vare min tröst; och varde upphöjd Gud, mine helsos tröst.

48. Gud, som gifver mig hämnden, och kastar folk under mig;

49. Han förer mig ut ifrå mina fiendar, och ifrå dem, som sätta sig emot mig, upphöjer du mig; och ifrå vrångvisa män frälsar du mig.

50. Derföre vill jag tacka dig, HERRE, ibland Hedningarna, och dino Namne lofsjunga;

51. Den der stor salighet bevisar sinom Konung; och gör väl med David sinom smorda, och med hans säd i evig tid.

2 SAMUELSBOKEN, 23. CAPITLET

Davids testamente, hjeltar.

1. Dessa äro de sista Davids ord; David, Isai son, sade: Den mannen sadet, som för en Jacobs Guds smord uppsätter är, och en lustig Israels diktare.

2. HERRANS Ande hafver talat genom mig, och hans ord är skedt genom mina tungo.

3. Israels Gud hafver talat till mig; Israels tröst hafver mig tillsagt, den der råder öfver menniskorna, den rättvise rådanden i Guds fruktan;

4. Såsom ljuset är om morgonen, då solen uppgår bittida, utan moln; och af skenet efter regn växer gräs upp af jordene.

5. Ty ingen ting är för Gudi såsom mitt hus; ty han hafver gjort ett evigt förbund med mig, i alla måtto visst och fast; ty det är all min salighet, och all lust, att intet så växa skall.

6. Men den ogudaktige Belial skall varda alldeles utrotad såsom törne, så att man intet behåller deraf.

7. Och om någor antastar dem, skola de med jern och spets platt förderfva dem; och man skall uppbränna dem med eld i deras rum.

8. Desse äro namnen af Davids hjeltar: Jasabeam, Hachmoni son, den ypperste ibland tre; hvilken upphof sin spets, och slog ihjäl åttahundrad i ena reso.

9. Näst honom var Eleazar, Dodi son, Ahohi sons, ibland de tre hjeltar med David, då de förhädde de Philisteer, och voro der församlade till strid, och Israels män drogo upp.

10. Då stod han, och slog de Philisteer, tilldess hans hand dofnade, trött af svärdena. Och HERREN gaf en stor salighet på den tiden, så att folket vände om igen efter honom till att röfva.

11. Efter honom var Samma, Age son, den Hararitens. Då de Philisteer församlade sig i en rota, och der var en åker full med linse, och folket flydde för de Philisteer;

12. Då trädde han midt uppå den åkren, och undsatte honom, och slog de Philisteer; och HERREN gaf en stor salighet.

13. Och desse tre ypperste ibland tretio kommo neder i andene, till David uti kulona Adullam; och de Philisteers rote låg i Rephaims dal.

14. Men David var på den tiden på borgene; och de Philisteers folk låg i BethLehem.

15. Och David vardt lysten och sade: Ho vill hemta mig dricka af det vatten i BethLehems brunn, under portenom?

16. Då föllo de tre hjeltar in uti de Philisteers lägre, och hemtade vatten utu brunnenom i BethLehem, under porten, och båro till David; men han ville intet dricka det, utan utgöt det HERRANOM;

17. Och sade: Det låte HERREN vara långt ifrå mig, att jag detta göra skulle; är det icke de mäns blod, som sitt lif vågade, och gingo dit? Och han ville icke drickat. Det gjorde nu de tre hjeltar.

18. Abisai, Joabs broder, ZeruJa son, var ock en ypperst ibland tre. Han hof sin spets upp, och slog trehundrad, och var också prisad ibland tre;

19. Och den härligaste ibland tre och var deras öfverste; men han kom icke intill de tre.

20. Och Benaja, Jojada son, IsHails sons af storom gerningom, af Kabzeel, han slog tu de Moabiters lejon, och gick ned, och slog ett lejon i brunnenom i snötiden;

21. Och slog desslikes en grufvelig Egyptisk man; den hade en spets i sine hand; men han gick neder till honom med en staf, och tog den Egyptien spetsen utu handene, och slog honom ihjäl med sin egen spets.

22. Detta gjorde Benaja, Jojada son, och var beprisad ibland de tre hjeltar;

23. Och härligare än de tretio; men han kom icke till de tre. Och David gjorde honom till sitt hemliga Råd.

24. Asahel, Joabs broder, är ibland de tretio; Elhanan, Dodo son, i BethLehem;

25. Samma den Haroditen; Elika den Haroditen;

26. Helez den Palthiten; Ira, Ikkes son, den Thekoitens;

27. Abieser den Annethothiten; Mebunnai den Husathiten;

28. Zalmon den Achothiten; Maharai den Netophathiten;

29. Heleb, Baena son, den Netophathiten; Itthai, Ribai son, af Gibea BenJamins barnas;

30. Benaja, den Pirgathoniten; Hiddai, af de bäcker Gaas;

31. AbiAlbon den Arbathiten; Asmaveth den Barhumiten;

32. Eliaheba den Saalboniten, Jasens och Jonathans barn;

33. Samma den Harariten; Ahiam, Sarars son, dens Araritens;

34. Eliphelet, Ahasbai son, Maachathi sons; Eliam, Achitophels son, dens Gilonitens;

35. Hezrai den Carmeliten; Paarai den Arbiten;

36. Jigeal, Nathans son, af Zoba; Bani den Gaditen;

37. Zelek den Ammoniten; Naharai den Beerothiten, Joabs vapnedragare, ZeruJa sons;

38. Ira den Jithriten; Gareb den Jithriten;

39. Uria den Hetheen. De äro alle tillhopa sju och tretio.

2 SAMUELSBOKEN, 24. CAPITLET

Folket räknas. David ångrar sig. Pesten väljes, dödar, stadnar.

1. Och HERRANS vrede förgrymmade sig åter emot Israel, och gaf David ibland dem in, att han sade: Gack bort, räkna Israel och Juda.

2. Och Konungen sade till Joab sin härhöfvitsman: Far omkring i alla Israels slägter, ifrå Dan intill BerSeba, och räkna folket, att jag må veta huru mycket det är.

3. Joab sade till Konungen: HERREN din Gud föröke till detta folket, såsom det nu är, ännu hundrade resor så mycket, att min herre Konungen må se lust deruppå. Men hvad hafver min herre Konungen lust till detta ärendet?

4. Men Konungens ord måste gå före, emot Joab och höfvitsmännerna öfver hären. Alltså drog Joab ut, och höfvitsmännerna öfver hären ifrå Konungenom, att de skulle tälja Israels folk;

5. Och foro öfver Jordan, och lägrade sig i Aroer, på högra sidone vid den staden, som ligger i Guds bäck, och i Jaeser;

6. Och kommo till Gilead, och i nederlandet Hadsi; och kommo till DanJaan, och omkring Zidon;

7. Och kommo till den fasta staden Tyrus, och till alla de Heveers och Cananeers städer; och kommo ut söder på Juda till BerSeba;

8. Och drogo kringom hela landet. Och efter nio månader och tjugu dagar kommo de till Jerusalem igen.

9. Och Joab fick Konungenom summan af folket, som taldt var; och det var i Israel åttahundrade sinom tusende starke män, som svärd utdrogo; och i Juda femhundrade sinom tusende män.

10. Och Davids hjerta slog honom, sedan folket taldt var. Och David sade till HERRAN: Jag hafver svårliga syndat, att jag detta gjort hafver; och nu, HERRE, tag bort dins tjenares missgerning; ty jag hafver gjort mycket dårliga.

11. Och då David stod upp om morgonen, kom HERRANS ord till Propheten Gad, Davids Siare, och sade:

12. Gack bort och tala till David: Så säger HERREN: Treggehanda ting sätter jag dig före; utvälj der ett af, det jag dig göra skall.

13. Gad kom till David, och bådade honom, och sade till honom: Vill du, att hård tid kommer i sju år i ditt land? Eller att du i tre månader måste fly för dina fiendar, och de förfölja dig? Eller att pestilentie blifver i tre dagar i ditt land? Så märk nu, och se till hvad jag skall säga honom igen, som mig sändt hafver.

14. David sade till Gad: Mig är stor ångest; men låt mig falla i HERRANS hand; ty hans barmhertighet är stor; jag vill icke falla i menniskohand.

15. Alltså lät HERREN komma pestilentie i Israel, ifrå morgonen intill bestämdan tid, så att folket blef dödt, ifrå Dan intill BerSeba, sjutiotusend män.

16. Och då Ängelen utsträckte sina hand öfver Jerusalem, att han det förderfva skulle, ångrade HERRANOM det onda, och sade till Ängelen, som folket förderfvade: Det är nog; håll nu din hand tillbaka. Och HERRANS Ängel var vid Arauna lado, den Jebuseens.

17. Då David såg Ängelen, som folket slog, sade han till HERRAN: Si, jag hafver syndat; jag hafver gjort den missgerningena; hvad hafva desse fåren gjort? Låt dina hand vara emot mig och mins faders hus.

18. Och Gad kom till David i samma tiden, och sade till honom: Gack upp, och res upp HERRANOM ett altare uti Arauna lado, den Jebuseens.

19. Alltså gick David upp, såsom Gad sagt och HERREN budit hade.

20. Och då Arauna vände sig om, såg han Konungen med sina tjenare gå till sig; och tillbad på sitt ansigte ned till jordena;

21. Och sade: Hvi kommer min herre Konungen till sin tjenare? David sade: Till att köpa ladona af dig, och bygga HERRANOM ett altare, att plågan må återvända i folkena.

22. Arauna sade till David: Min herre Konungen tage och offre såsom honom täckes; si, der äro oxarna till bränneoffer, och slädar, och redskapen till oxarna till ved.

23. Allt gaf Arauna Konungenom; och Arauna sade till Konungen: HERREN din Gud låte dig vara sig behagelig.

24. Men Konungen sade till Arauna: Icke så, utan jag vill köpa dig det af för penningar; ty jag vill icke göra HERRANOM minom Gud bränneoffer, det jag till gifvins hafver. Alltså köpte David ladona, och oxarna, för femtio siklar silfver;

25. Och byggde dersammastäds HERRANOM ett altare; och offrade bränneoffer, och tackoffer. Och HERREN vardt landena försonad, och plågan vände åter på Israel.