JAKOBS BREV, 1. CAPITLET
Korsets nytta. Rättvishet. Synds och goda gåfvors ursprung. Hör, gör ordet.
1. Jacobus, Guds och Herrans Jesu Christi tjenare: dem tolf slägtom, som äro här och der förskingrade, helso.
2. Mine bröder, håller det för all glädje, när I fallen i mångahanda frestelse;
3. Och veter, att edor tros bepröfvelse gör tålamod.
4. Men låter tålamodet hafva ett fullbordadt verk; på det I skolen vara fullkomna och hele, och intet fel hafva.
5. Hvar nu någrom ibland eder fattas visdom, han bedje af Gudi, den der gifver enfaldeliga allom, och förviter icke; och han skall honom gifven varda.
6. Men han bedje i trone, intet tviflandes; ty den der tviflar, han är såsom hafsens våg, som af vädret drifs och föres.
7. Sådana menniska tänke icke, att hon får något af Herranom.
8. En man, som tviflar, är ostadig i alla sina vägar.
9. Men en broder, som ringa är, berömme sig af sin upphöjelse;
10. Och den som rik är, af sin förnedring; ty såsom blomstret af gräset skall han förgås.
11. Solen går upp med hetta, och gräset förvissnar, och blomstret faller af, och dess sköna fägring förgås; så skall ock den rike förvissna uti sina vägar.
12. Salig är den man, som tåleliga lider frestelse; ty då han bepröfvad är, skall han ta lifsens krono, den Gud lofvat hafver dem som honom älska.
13. Ingen säge, då han frestad varder, att han af Gudi frestad varder; ty Gud frestas icke af ondt, han frestar ock ingen;
14. Utan hvar och en varder frestad, då han af sin egen begärelse dragen och lockad varder.
15. Derefter, sedan begärelsen hafver aflat, föder hon synden; men då synden är fullbordad, föder hon döden.
16. Farer icke ville, mine käre bröder.
17. All god gåfva, och all fullkomlig gåfva kommer ofvanefter, ifrå ljusens Fader; när hvilkom ingen förvandling är, eller ljus och mörkers omskiftelse.
18. Han hafver oss födt efter sin vilja, genom sanningenes ord, på det vi skulle vara förstlingen af hans kreatur.
19. Derföre, mine käre bröder, hvar och en menniska vare snar till att höra, och sen till att tala, och sen till vrede.
20. Ty mansens vrede gör icke det rätt är för Gudi.
21. Lägger fördenskull bort alla orenlighet och alla ondsko, och anammer ordet med saktmodighet, som i eder plantadt är, det edra själar kan saliga göra.
22. Men varer ordets görare, och icke allenast hörare, bedragandes eder sjelfva.
23. Ty der någor är allenast ordsens hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansigte skådar i en spegel;
24. Ty då han sig beskådat hafver, går han derifrån, och förgäter straxt hurudana han var.
25. Men den der skådar uti frihetenes fullkomliga lag, och blifver deruti, och är icke en glömsker hörare, utan en görare, den samme varder salig uti sin gerning.
26. Hvar nu någor ibland eder låter sig tycka, att han tjenar Gudi, och icke styrer sina tungo, utan bedrager sitt hjerta, hans Gudstjenst är fåfäng.
27. Detta är för Gudi och Fadren en ren och obesmittad Gudstjenst, söka faderlös och moderlös barn, och enkor, uti deras bedröfvelse, och behålla sig obesmittad af verldene.
JAKOBS BREV, 2. CAPITLET
Personers anseende. Lefvande, död tro.
1. Mine bröder, håller det icke derföre, att tron på Jesum Christum, vår Herra till härlighetena, kan lida personers anseende.
2. Ty om uti edra församling komme en man med en guldring, och med en härlig klädnad; komme ock en fattig man i snöplig klädnad;
3. Och I sågen på den som hafver de härliga kläden, och saden till honom: Sitt här väl; och dem fattiga saden I: Statt der, eller, sitt här vid mina fötter;
4. Och betänken det icke rätt, utan varden domare, och gören en ond åtskilnad;
5. Hörer till, mine käre bröder: Hafver icke Gud utvalt de fattiga i denna verldene, de der rike voro på trona, och arfvingar till riket, som han lofvat hade dem som honom älska?
6. Men I hafven föraktat den fattiga. Förtrycka icke de rike eder med våld, och draga eder fram för rätten?
7. Försmäda icke de det goda namnet, der I af nämnde ären?
8. Fullborden I den Konungsliga lagen efter Skriften: Älska din nästa, såsom dig sjelf; så gören I väl.
9. Men sen I efter personen, då synden I, och varden straffade af lagen, såsom öfverträdare.
10. Ty om någor håller hela lagen, och syndar på ett, han är saker till allt.
11. Ty den som sade: Du skall icke göra hor, han hafver ock sagt: Du skall icke dräpa. Hvar du nu icke gör hor, och dräper likväl, äst du lagsens öfverträdare.
12. Så taler, och så görer, som de der skola genom frihetenes lag dömde varda.
13. Ty dom utan barmhertighet skall honom öfvergå, som barmhertighet icke gjort hafver; och barmhertigheten berömmer sig emot domen.
14. Hvad hjelper det, mine bröder, om någor säger sig hafva trona, och hafver dock icke gerningarna? Kan ock tron göra honom salig?
15. Om en broder eller syster vore nakot, och fattades dagelig föda;
16. Och någor edra sade till dem: Går i frid, värmer eder, och mätter eder; och gifver dem likväl intet hvad lekamen behöfver; hvad hulpe dem det?
17. Så ock tron, då hon icke hafver gerningarna, är hon död i sig sjelf.
18. Nu måtte någor säga: Du hafver trona, och jag hafver gerningarna; visa mig dina tro med dina gerningar, så vill jag ock visa dig mina tro med mina gerningar.
19. Du tror, att en Gud är; der gör du rätt uti; djeflarna tro det ock, och bäfva.
20. Vill du, fåfängelig menniska, veta att tron utan gerningar är död?
21. Vardt icke Abraham, vår fader, af gerningarna rättfärdigad, då han sin son Isaac offrade på altaret?
22. Ser du, att tron hafver medverkat i hans gerningar, och att tron är fullkommen vorden af gerningarna.
23. Och Skriften är fullkomnad, som säger: Abraham trodde Gudi, och det vardt honom räknadt till rättfärdighet; och vardt kallad Guds vän.
24. Sen I nu, att af gerningarna rättfärdigas menniskan, och icke af trone allena.
25. Sammalunda ock den skökan Rahab, vardt hon icke af gerningom rättfärdigad, då hon undfick sändningabåden, och släppte dem en annan väg ut?
26. Derföre, såsom kroppen utan anda är död, så är ock tron utan gerningar död.
JAKOBS BREV, 3. CAPITLET
Tungans styrsel. Jordisk, himmelsk vishet.
1. Mine bröder, farer icke hvar man efter att vara lärare; vetande att vi dess större dom fåm.
2. Ty i mång stycke fele vi alle; men den der icke felar uti ett ord, han är en fullkommen man, och kan regera hela lekamen med betsel.
3. Si, vi läggom hästomen betsel i munnen, att de skola lyda oss, och omkastom deras hela kropp.
4. Si ock skeppen, ehuru stor de äro, och af starkt väder drifvas, varda de dock likväl omvänd med ett litet roder, ehvart rodermannen vill.
5. Så är ock tungan en klen lem, och kommer stor ting åstad; si en liten eld, huru stor skog han upptänder.
6. Och tungan är ock en eld, en verld full med orätt. Så är ock tungan ibland våra lemmar, och besmittar hela lekamen, och upptänder all vår umgängelse, då hon upptänd är af helvete.
7. Ty all natur, både djurs, och foglars, och ormars, och deras som i hafvet äro, varder tam, och är tamd af menniskors natur;
8. Men tungan kan ingen menniska tämja, det oroliga onda, full med dödelig förgift.
9. Med henne prise vi Gud, och Fadren; och med henne bannom vi menniskorna, som äro skapade efter Guds liknelse.
10. Af samma mun går pris och bannor. Det bör icke, mine bröder, så vara.
11. Icke gifver en källa af ett hål både sött och bäskt vatten?
12. Icke kan fikonträt, mine bröder, bära oljo, eller vinträt fikon? Så kan ock ingen källa salt och sött vatten gifva.
13. Ho är vis och klok ibland eder, han bevise med sin goda umgängelse sina gerningar, uti saktmodighet och visdom.
14. Om I hafven bittert nit och träto uti edart hjerta, berömmer eder icke, och ljuger icke emot sanningen.
15. Ty den visdom är icke ofvanefter kommen, utan är jordisk, mennisklig, och djefvulsk.
16. Ty hvar nit och träta är, der är ostadighet och allt ondt.
17. Men den visdom, som ofvanefter är, han är först kysk, och sedan fridsam, saktmodig, låter säga sig, full med barmhertighet och goda frukter, opartisk, oskrymtelig.
18. Men rättfärdighetenes frukt varder sådd i frid, dem som frid hålla.
JAKOBS BREV, 4. CAPITLET
Bönhörelses hinder och befordran.
1. Hvadan äro örlig och krig ibland eder? Äro de icke deraf, af edrom begärelsom, som strida i edra lemmar?
2. I begären, och fån intet; I hafven afund och nit, och kunnen intet vinna; I striden och örligen, och hafven intet, derföre att I intet bedjen.
3. I bedjen, och fån intet; ty I bedjen illa, nämliga att I det uti edra vällust förtära skolen.
4. I horkarlar och horkonor, veten I icke, att verldenes vänskap är Guds ovänskap? Ho som verldenes vän vill vara, han varder Guds ovän.
5. Menen I att Skriften säger fåfängt: Anden, som bor uti eder, begärar emot hatet?
6. Men han gifver rikeliga nåd. Ty Skriften säger: Gud står emot de högfärdiga; men dem ödmjukom gifver han nåd.
7. Så varer nu Gudi underdånige; står emot djefvulen, så flyr han ifrån eder.
8. Nalkens Gudi, så nalkas han eder. Rener edra händer, I syndare, och renser edor hjerta, I ostadige.
9. Varer elände, och sörjer, och gråter: edart löje vände sig i gråt, och glädjen i sorg.
10. Förnedrer eder för Herranom, så skall han eder upphöja.
11. Förtaler icke hvarannan, käre bröder; den som förtalar sin broder, och dömer sin broder, han förtalar lagen, och dömer lagen; men dömer du lagen, så äst du icke lagsens görare, utan domare.
12. Ty en är laggifvaren, som kan saliggöra, och fördöma; ho äst du, som dömer en annan?
13. Nu väl, I som sägen: I dag, eller i morgon vilje vi gå uti den eller den staden, och vilje der ligga ett år, och handla, och vinna;
14. Och veten icke hvad i morgon ske kan; ty hvad är edart lif? Ett damb äret, som en liten tid varar, och sedan försvinner.
15. För det I säga skullen: Om Herren vill, och vi lefve, så vilje vi göra det eller det.
16. Men nu berömmen I eder i edart högmod. All sådana berömmelse är ond.
17. Den der kan göra godt, och gör icke, honom är det synd.
JAKOBS BREV, 5. CAPITLET
Rikedoms bruk. Tålamods nytta. Bönens kraft.
1. Nu väl, I rike, gråter, och tjuter öfver edor uselhet, som eder öfverkomma skall.
2. Edre rikedomar äro förruttnade; edor kläder äro uppäten af mal.
3. Edart guld och silfver är förrostadt, och deras rost skall vara eder till vittnesbörd, och skall uppäta edart kött såsom en eld. I hafven församlat eder ägodelar i yttersta dagarna.
4. Si, arbetarenas lön, som edart land afbergat hafva, hvilken I dem svikliga ifrå haft hafven, ropar; och deras rop, som afbergade, är inkommet i Herrans Zebaoths öron.
5. I hafven lefvat i kräselighet på jordene, och haft edra vällust, och uppfödt edor hjerta, såsom på en slagtedag.
6. I hafven dömt och dödat den rättfärdiga, och han hafver eder intet emotståndit.
7. Så varer nu tålige, käre bröder, intill Herrans tillkommelse. Si, åkermannen väntar efter den kosteliga jordenes frukt, tåleliga bidandes, så länge han får ett morgonregn och aftonregn.
8. Så varer ock I tålige, och styrker edor hjerta; ty Herrans tillkommelse är när.
9. Sucker icke, käre bröder, emot hvarannan, på det I icke varden fördömde. Si, domaren är för dörrene.
10. Tager, mine bröder, Propheterna för efterdömelse, till bedröfvelse och tålamod, hvilke talat hafva i Herrans Namn.
11. Si, vi hålle dem saliga, som lidit hafva. Jobs tålamod hafven I hört, och Herrans ända hafven I sett; ty Herren är barmhertig, och en förbarmare.
12. Öfver all ting, mine bröder, svärjer icke, hvarken vid himmelen, eller vid jordena, eller någon annan ed. Men edor ord skola vara: Ja, ja, Nej, nej; på det I icke skolen falla uti skrymteri.
13. Lider någor ibland eder bedröfvelse; han bedje. Är någor vid godt mod, han sjunge psalmer.
14. Är någor sjuk ibland eder, han kalle till sig Presterna i församlingene, och låte dem bedja öfver sig, och smörja med oljo uti Herrans Namn.
15. Och trones bön skall hjelpa den sjuka, och Herren upprättar honom; och om han är stadd i synder, varda de honom förlåtna.
16. Bekänner inbördes synderna, den ene dem andra, och beder för eder inbördes, att I helbregda varden; ty ens rättfärdigs mans bön förmår mycket, der hon allvar är.
17. Elias var en menniska såsom vi, och han bad ena bön, att det icke skulle regna; och det regnade ock intet på jordena, i tre år och sex månader.
18. Och bad åter, och himmelen gaf regn, och jorden bar sin frukt.
19. Käre bröder, om någor ibland eder fore vill ifrå sanningen, och någor omvände honom;
20. Han skall veta, att den der omvänder en syndare af hans vägars villo, han frälsar ena själ ifrå döden, och skyler all öfverträdelse.
